fredag 13 april 2012

Bio: A Royal Affair

Foton copyright (c) Jiri Hanzn/Nordisk Film

I den här filmens förtexter står det EN KONGELIG AFFÆRE. I den svenska undertexten läser jag EN KUNGLIG AFFÄR. Varför står det då A ROYAL AFFAIR på filmens svenska affisch, i alla annonser och texter om den? Det här är en dansk film. Varför kan den inte få heta EN KUNGLIG AFFÄR? Det blir ju bara tramsigt att tvingas referera till den under dess internationella titel.

Regissören Nikolaj Arcel har tidigare bland annat gjort den - vad jag minns - trevliga DE GLÖMDA SJÄLARNAS Ö, samt skrivit manus till MÄN SOM HATAR KVINNOR. I sin nya film tar han sig an en historia som antagligen är välbekant för alla danskar, men som för mig är okänd. Under 1700-talets andra hälft skickades den femtonåriga engelska flickan Caroline Mathilde (Alicia Vikander) till Danmark för att gifta sig med kung Christian VII (Mikkel Følsgaard), enligt den här filmen en riktig stolle. Till hovet anländer snart doktor Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen), en enkel läkare som utses till kungens psykiatriker.

Struensee är även en upplysningsman och har för sin tid väldigt moderna åsikter - och snart får han kungen med sig. Christian går från att vara en driftkuku till en man som förändrade sitt land. Struensee går från att vara kungens läkare till att vara hans närmaste man och rådgivare. Bokcensuren avskaffas, liksom tortyr av fångar - hundratals nya lagar införs eller ändras. Detta innebär att kungen blev obekväm i vissa reaktionära kretsar.

Förutom att förändra kungen, fattade Struensee tycke för den unga Caroline. Hon var olycklig i sitt äktenskap med den lynnige kungen, och snart spirade en romans med upplysningsmannen. Drottningen engagerade sig också politiskt och försökte förändra Danmark tillsammans med Christian och Struensee. Och självklart var det hela dömt att gå åt helvete.

Svenska Alicia Vikander lärde sig danska med expressfart inför inspelningen av A ROYAL AFFAIR. Även svensken David Dencik medverkar som som slemme Guldberg, som försöker sätta käppar i hjulet för Struensee. I mina öron låter den danska Vikander och Dencik pratar övertygande, men jag har ingen aning om vad danskar anser. Kanske är det som när Mads Mikkelsen spelade svensk i den usla thrillern EXIT - han lät bara som en dansk med konstig dialekt, och det var svårt att höra vad han sa. När jag själv pratar danska låter jag mest som ett idiotiskt barnprogram. "Du lyder som en papegøje!" sa en gång en dansk tant till mig.

Jag har lite svårt att se Alicia Vikanders storhet; hon har ju varit väldigt framgångsrik de senaste åren. Hon är väldigt söt, men samtidigt lite tråkig. Hon är precis som den här filmen. Stor, påkostad dansk-svensk-tjeckisk samproduktion. Massor av slott, parker, kostymer, statister. Samtidigt är det hela märkligt platt - i dubbel bemärkelse. Filmfotot är glassigt, men lite platt (vilket möjligen beror på den digitala tekniken) och det ser lite för TV-mässigt ut. Men även rollfigurerna är lite platta. Bäst är Følsgaard, som gör kung Christian till berättelsens intressantaste person. Han känns som en kombination av Caligula och Hugh Lauries prins i SVARTE ORMEN. Det framgår aldrig om han faktiskt är galen på riktigt, eller om han bara låtsas. Fast helt frisk är han inte och han låter sig konstant manipuleras av andra; först av hovet, men sedan även av Struensee. David Dencik är också bra i sin återhållsamma ondska.

Mads Mikkelsen är väl aldrig dålig, men hans uppgift här går mest ut på att se cool ut i hästsvans och polisonger, vilket han gör. Han får även fäktas och dansa.

Historien är intressant, men filmen lyfter aldrig riktigt och tenderar att bli saggig under sina två timmar och arton minuter. Det är lite för ljummet. Jag noterade knappt filmmusiken under filmens gång och höjde onekligen på ett ögonbryn när jag läste att den komponerats av Gabriel Yared, i samarbete med Cyrille Aufort.

I den bästa scenen har man hämtat en afrikansk pojke från en slavskepp. Kungen får pojken för att ha någon att roa sig med. Det första den häpne och uppspelte kungen säger när han ser den lille gossen, är "Nej, hvad han ser sjov ud!". Ja, jösses, det var ont om upplysningsmän på den tiden.






(Biopremiär 13/4)

torsdag 12 april 2012

Bio: Revolt

Foton copyright (c) BUFF
1978 var jag i Norge för första gången. Eller var det '79? 1977 var vi i alla fall i England och 1980 i Italien. Däremellan semestrades det i Norden. Vilket ju känns lite visset jämfört med England och Italien. Ännu märkligare är kanske sommarsemestern i Österrike '81. Vem fan åker till alperna på sommaren? (Okej, idag skulle jag inte ha något emot det, eftersom jag helt tappat intresset för utförsåkning)
Tillbaka till Norge. Och England, faktiskt. I London '77 såg jag en punkare för första gången. I tunnelbanan. Jag visste inte vad han var för något. Jag tyckte mest att han såg konstig ut. Och varför hade han klippt itu sina kläder? Jag var mer intresserad av APORNAS PLANET, som skulle visas på TV. Dessutom fascinerades jag av de enorma affischerna för ÄLSKADE SPION.

Jag minns inte så mycket av Norgevistelsen. Men den nya filmen REVOLT (originaltiteln lyder Sønner av Norge) i regi av Jens Lien utspelar sig i Norge 1978. Närmare bestämt i Rykkinn, ett bostadsområde utanför Oslo. I ett trevligt hus bredvid de trista lägenhetskomplexen bor arkitekten Magnus (Sven Nordin, kaptenen i EN FIENDE ATT DÖ FÖR) och hans familj; den danska hustrun Lone (Sonja Richter från OND TRO) och två söner, varav den äldste, Nikolaj (Åsmund Høeg) är ung tonåring. På sett och vis ser det här ut som en typisk, skandinavisk medelklassfamilj i ett medelklasshem. Det är bara det att Magnus är en hippietyp, och inte bara det - han befinner sig väldigt långt ut till vänster. Oerhört långt ut. Kombinationen arkitekt och råvänster får mig att tänka på Den Maskerade Proggaren.
Men så omkommer den väna Lone i en olycka och Magnus går in i väggen. Nikolaj upptäcker punken och börjar att revoltera mot allt tillsammans med sina polare. De bildar även ett band, vars inriktning är att vara så dåligt som möjligt.
Magnus blir allt knäppare i sina försök att bearbeta sorgen efter hustrun, medan Nikolajs tillvaro börjar fyllas av slagsmål, fylla och droger.

För att egentligen vara en rätt dålig film, är REVOLT ganska underhållande och kul. Större delen av filmen känns nämligen som en parodi på främst 70-talsvänstern och dess människor. Magnus och hans vänner är karikatyrer. Magnus själv har stort, vildvuxet skägg och när han inte sover, har han konstant en pipa i mungipan. Han påminner om en norsk Horst Schröder i spextagen. Under öppningsscenernas julfirande bjuds det på bananmeny. I julgranen hängs det bananer. När sönerna råkar komma in i sovrummet när han har sex med Lone, utbrister han "Hej, gutter! Vill ni se ett häftigt knull?". Och när han tar med Nikolaj på semester, åker de moppe till Sverige och hänger på ett nudistläger. Vännernas små barn anordnar demonstrationståg och skanderar "Ner med patriarkatet!".
Fast punken är nästan lika parodisk den. Den äldre, tuffare Anton, som blir bandets sångare, spelar över och är rätt lustig när han spottar och ska se farligt galen ut. Punk på norska låter förresten rätt kul.
Det finns inga riktiga människor i Liens film, istället har det blivit något slags Best Of-version av 70-talet. Eller Worst Of, beroende på hur man ser på det. Alla klyschor betas av, mer eller mindre överdrivna. Men ibland är det träffande, och som sagt - det är rätt kul.

I förtexterna läste jag att Johnny Rotten skulle göra en gästroll, så jag satt förstås hela filmen och väntade på att herr Lydon skulle dyka upp. I en av slutscenerna ploppar han så upp, som sig själv i en drömscen. Dessförinnan spelas det väldigt mycket Sex Pistols på soundtracket, vilket förstås är trevligt. Kontrasten blir lite ... udda, när de unga små punkarna rusar runt i ganska idylliska miljöer och dummar sig, medan Pistols dånar i bakgrunden.
I en kul scen diskuterar Magnus Johnny Rotten. Han undrar vad Rotten egentligen vill, vad han står för, eftersom han är emot precis allting, oavsett vad det är. Fast en tid senare blir även Magnus punkare. En överårig, skäggig och piprökande sådan.
Den som vill se oroväckande många, fläskiga, oformliga, håriga, nakna människor på filmduken kommer att få sitt lystmäte.







(Biopremiär 13/4)

Bio: Battleship

Foton copyright (c) UIP Sweden

Någon gång under 1970-talet fick jag Nya Kryssarspelet i julklapp. Ett väldigt fascinerande spel. Tyckte jag då. Coolast var den avancerade spelplanen i plast, ett slags ställning där man tryckte fast sina fartyg och så försökte man bombardera och sänka motståndarens på andra sidan av en skärm. Jo, det var alltså inget annat än Sänka fartyg. Ett spel folk förr spelade med hjälp av rutat papper och en penna. Ett spel Laszlo Carreidas inte kan spela utan att fuska.

Den något mer "avancerade" sällskapsspelsversionen, eller vad vi nu ska kalla den, är en produkt från spel- och leksaksföretaget Hasbro, samma bolaget som ligger bakom Transformers. Att de ville följa upp succén med robotfilmerna är begripligt. Att de valde att filmatisera Sänka fartyg är mindre begripligt. Å andra sidan fanns det inga figurer och ingen handling att bygga filmen på, så det var fritt fram att göra vad man ville. Krigsfartyg skulle sänkas. Det är allt. Lite oväntat sattes VERY BAD THINGS-regissören Peter Berg (som även innehade huvudrollen i SHOCKER) på att hålla i spakarna.

Taylor Kitsch är dubbelt aktuell nu. Han spelar titelrollen i floppen JOHN CARTER, och nu är han även hjälten Alex Hopper i BATTLESHIP. Och ni må tro att unge Hopper är en slarver! Han har inget jobb. Inga pengar. Han super för mycket. Han hamnar alltid i trubbel. Till på köpet bor han hemma hos sin bror Stone Hopper (Alexander Skarsgård, som inte är det minsta lik Kitsch och dessutom huvudet längre). Minsann om inte Alex går och kärar ner sig i blonda kalaskexet Samantha (Brooklyn Decker) - dotter till den stenhårde amiralen Shane (Liam Neeson). Shane är Stones chef, eftersom Stone är officer vid flottan.

Eftersom Stone fått nog av sin brors beteende återstår bara en sak att göra - han måste bli militär! Join the Navy! Så Alex klipper sig, skaffar sig ett jobb, får ihop det med Samantha, blir duktig fotbollsspelare - men en rätt usel militär, eftersom han inte klarar av att lyda order och hålla tider. Och han slåss lite för ofta. Amiral Shane tycker inte om honom.

Vilken tur att illasinnade rymdvarelser plötsligt anfaller - mitt under en gigantisk övning med horder av krigsfartyg utanför Hawaii. Nu blir det till att sänka fartyg så att det står härliga till - och Alex Hopper får chansen att bevisa vilken ansvarstagande hjälte han är innerst inne.

Jag förväntade mig verkligen det värsta. En kombination av de ofta påfrestande TRANSFORMERS-filmerna och den osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Bara trailern gjorde mig trött. Jag gissade att filmen skulle vara som trailern - i nästan två och en halv timme.

Efter ett tag visade det sig att jag hade rätt.

Men ärligt talat tyckte jag först att BATTLESHIP kändes rätt okej. Första halvan gick att titta på. Handlingen är inte obegriplig (som i TRANSFORMERS) och det dröjer ett bra tag innan rymdvarelserna anfaller, vilket innebär att rollfigurerna får lite mer tid på sig att utvecklas än brukligt i den här typen av film. Det innebär förvisso inte så mycket, men ändå. Taylor Kitsch är inte lika hopplös som i JOHN CARTER. Liam Neeson är lika föredömligt hård som alltid. Alexander Skarsgård är andra namnet i rollistan, han verkar imitera en typisk amerikansk actionhjälte när han pratar, och jag blev förvånad när hans rollfigur plötsligt stryker med bara en tredjedel in i filmen, så att Alex kan bli besatt av att hämnas.

Men efter halva filmen blir det tröttsamt. Det händer inte så mycket. Fartygen skjuter på de främmande farkosterna. Kort paus, och rymdvarelserna skjuter på fartygen. Om och om igen. Självklart för att efterlikna spelet. Och det blir segare och segare. Och när det är dags för den stora, explosiva finalen, förvandlas filmen till en rätt kväljande hyllning till amerikanska flottan. Herregud, när ett gäng (antagligen autentiska) veteraner från andra världskriget rycker in och går tufft i slowmotion visste jag inte om det var på allvar eller ej. Det smäller och sprängs och jag tittar på klockan, eftersom det aldrig blir spännande, coolt eller engagerande.

Sångerskan Rihanna gör sin skådespelardebut i filmen. Jag vet faktiskt inte riktigt vem Rihanna är, jag vet inte om jag någonsin hört hennes låtar. Eller, det har jag kanske, utan att veta att det är hon. Hon ägnar sig ju åt en särdeles tråkig musikgenre. Jag vet vem hon är tack vare tidningsrubriker. I BATTLESHIP spelar hon en tuff soldat. Hon är alldeles för liten och späd, och ingen vidare skådis.

Jag gillade en fet soldat med benproteser, det är AC/DC på soundtracket (men inte Village People), alldeles för många medverkande är tatuerade, och vid två tillfällen säger hjältarna "motherfucker", men "fucker" dränks av en hög ljudeffekt, eftersom det här är en PG-13-film.

Rymdvarelserna har väldigt festliga skägg!

Jag lyssnar på Mozart medan jag skriver detta.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 11/4)


onsdag 11 april 2012

Bio: Jävla pojkar

Foton copyright (c) Shake Film
Jävla pojkar? Jävla film! Ännu en svensk film som får biopremiär. Ännu en svensk film gjord helt utan någon målgrupp i åtanke.
Håhåjaja. Suck. Pust. Stön.
Ännu ett ofärdigt filmskoleprojekt, tänkte jag medan jag såg filmen. Ännu en film av en ung, superseriös filmstudent. Dessutom en invandrare - en ung invandrare som tror att man måste göra film av den gamla, trista, svenska skolan. Därför blev jag oerhört förvånad när jag kollade upp regissören Shaker K Tahrer. Född i Bagdad, Irak ... 1959! Vaffan? 53 år?
Nåja. Långfilmsdebut är det i alla fall. Både som regissör och manusförfattare.
Och bra är det inte.
Återigen är det en film med Bergmankomplex - eller snarare Norénkomplex. Och återigen är det den där gamla SHORT CUTS som spökar. Svenska filmare verkar inte kunna lämna greppet med parallellhistorier som flätas samman bakom sig. Varför är det så? Det enda unika med JÄVLA POJKAR är nog att den är inspelad i Göteborgsförorten Bergsjön. Samproducenterna är ohyggligt många, två av dessa är Bergsjöns Kultur- & Mediacenter, och Göteborgs Stad Bergsjön.
Tahrer har lyckats engagera en rad kända, väletablerade och kompetenta skådespelare till sin film. Jag tycker att dessa borde ha upptäckt alla brister i manuset, men tydligen inte.

Det börjar med studentexamen och vi presenteras för tre pojkar och deras föräldrar. Tom Ljungman är Kristoffer, son till Ida (Elin Klinga). Ida har grava psykiska problem, eftersom hennes far utnyttjade henne sexuellt när hon var barn. Hon kastar ofta tallrikar i väggen. Kristoffer har blivit vek och känslig. Mats Sandahl är Björn, adoptivbarn från Etiopien. Hans föräldrar spelas av Stig Engström (som är vänsterhänt) och Nina Gunke (fråm Mac Ahlbergs MOLLY - FAMILJEFLICKAN). Dessa föräldrar ska plötsligt skiljas. Björn, som är intresserad av skådespeleri och medlem i en teatergrupp, och som verkar ha haft en harmonisk uppväxt, blir plötsligt självmordsbenägen. Engström är förresten psykiatriker och han får Ida som patient. Gunke vill åka till Etiopien och hitta Björns biologiska mor. Det vill inte Björn, han vill hänga sig.
Rikard Björk är Simon. Hans morsa spelas av Marika Lagerkrantz, som bestämt sig för att flytta hem till sin nye karl. Det gillar inte Simon, han är trött på morsans karlar. Istället bestämmer han sig för att flytta hem till sin farsa Tomas (Jacob Nordenson), som han inte träffat på tretton år. Tomas är en knäppgök som bor ensam i en villa. Ingen får hälsa på, han släpper inte in någon. Simon tvingas tälta i trädgården. På nätterna traskar Tomas ut till kyrkogården. Där sitter han vid sin mors grav, dricker vin och spelar opera. Lagerkrantz jobbar på ett äldreboende. Där bor Lennart (Evert Lindkvist). Han gillar sin sköterska väldigt mycket. Annars är han rädd. Och denne gubbe hänger förstås ihop med ovannämnda handlingstrådar.

Det är ingen vågad chansning om ni gissar att allt det här kommer att leda till elände. Eländes elände. Åtminstone för majoriteten av de inblandade.
Psykologiskt funkar det här inte alls. I synnerhet inte historien om stackars Björn. Men rent allmänt haltar det mesta. Dels är logiken ofta konstig, vi får bland annat vara med om världens snabbaste polisutryckning, och en scen där en person som först ingen verkar veta var han finns, plötsligt hittas utan problem. Alla verkar bo i Bergsjön.
Precis som i så många svenska dramer, finns här inga riktiga människor. Det är de gamla vanliga klichéerna. Seriösa svenska dramer har en tendens att vara klyschigare än actionfilmer. Dialogen är sökt och onaturlig; teatralisk. Rollfigurernas beteenden är teatraliska. Det finns inga människor i verkligheten som pratar och beter sig så här.
Och apropå teatraliskt, den där dramakruppen Björn är med i, är hur flängd som helst. Vad är det för tosingar? I deras pretentiösa föreställning går skådespelarna mot varandra, krockar och trillar omkull. Sämst skådis i hela filmen är kvinnan som spelar dramaläraren. Jag läser att hon spelas av Anna-Lena Erlandson - men, jag läser även att hennes röst görs av Betty Johannesson! Oj. Varför har man dubbat henne?
JÄVLA POJKAR har visst tävlat på ett par utländska filmfestivaler. Vilket egentligen inte säger så mycket. Vad det här ska upp på bio att göra begriper jag inte. På 70-talet hade filmen klassats som TV-teater. Fast den hade nog aldrig visats, eftersom den är för dålig. Som sagt: JÄVLA POJKAR känns som ett filmskoleprojekt. Det är långtifrån en färdig film.






(Biopremiär 13/4)

tisdag 10 april 2012

Konst: The Illustration Project

Jeanette Winterson, "Lighthousekeeping" 
För mig är Niklas Asker främst serietecknare. Något som antagligen beror på min bakgrund i seriebranschen. För andra är Asker mest känd som illustratör.
Oavsett vilket, är Asker ganska unik i dagens Konstsverige. Han ägnar sig åt en typ av måleri man sällan ser idag. Jag besöker samtliga av Malmös gallerier med jämna mellanrum, och alldeles för ofta lämnar jag dem rätt likgiltig. Ibland är det bara tråkigt. Ibland är det snarare konstigt och obegripligt än bra, dåligt eller tråkigt. Ibland är det bra, men likförbannat tråkigt. Och jag gillar inte när konstnärer förklarar vad det är de gjort - än mindre när de gör det efter att jag själv betraktat verken och skaffat mig egna intryck. Ni skulle bara veta hur ofta det händer att konstnärer dödar sina egna utställningar.
Men så kommer Niklas Asker som en frisk fläkt. En kille som både är skrämmande skicklig rent tekniskt och vars målningar faktiskt kommunicerar med mig på ett sätt jag sällan upplever.
Fram till den 29:e april ställer Asker ut på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö (Isak Slaktaregatan 3) och under rubriken "The Illustration Project" leker han med definitionen av illustration och konst. Illustration kan inte vara konst, anser en del. Skitsnack, säger jag. Visst fan kan det vara konst. Jag har större delen av livet ägnat mig åt olika kulturyttringar som vissa inte klassificerar som konst. Jag har aldrig förstått varför.
Virginia Wolf, "A room of one's own"
Asker har läst nio romaner inför sitt projekt. En av dem är Haruki Murakamis "1Q84" (vilket tydligen var en pers). Till var och en av dessa har han sedan gjort en oljemålning som beskriver hans intryck av boken. På ett podium framför varje tavla ligger romanen - köper man en tavla får man minsann boken på köpet! På sätt och vis är det här illustrationer. Framför allt är det konst.
Den första jag tänker på när jag ser Niklas Askers måleri, är Dave McKean, åtminstone när det gäller ett par av bilderna (bland annat den jag tycker bäst om). McKean är en av de där som slog igenom stort under 1980- och 90-talen, när det plötsligt blev populärt med målade serier. Och ja, McKean är en av de som inspirerat Asker. Jag vill dock inte hävda att Asker sitter hemma i ateljén och försöker imitera en gammal idol. Han bjuder istället på något helt eget.
Jag har själv inte läst böckerna Asker illustrerat. För min del är illustrationsmomentet nästan överflödigt, bilderna fungerar alldeles utmärkt på egen hand. De skapar historier, jag skapar historier. Jag hör ljud när jag tittar på bilderna, jag känner dofter och klimat. Som jag skrev ovan: målningarna kommunicerar med mig, jag interagerar med dem. Jag dröjde mig kvar ovanligt länge på galleriet.
Inte blir det sämre av att bilderna är både snygga och vackra. Med få undantag är det här målningar jag skulle kunna tänka mig ha hängande på väggen. Det är det sällan jag tycker.
Titta inom Rönnquist & Rönnquist när ni ända är i de krokarna.

Bio: Den goda fén

Foton copyright (c) Njutafilms

Jag måste säga att jag hade vissa förväntningar på den fransk-belgiska DEN GODA FÉN. Positiva förväntningar. Utan att ha läst något om filmen, verkade det vara en kul och trevlig film. Nu bar det sig inte bättre än att jag råkade läsa några recensioner innan jag såg filmen - i dessa jämförde man med både Tati och Kaurismäki.

Med väldigt få undantag, tycker jag inte att Tatis filmer är kul. Tvärtom är de rätt plågsamma. Och Kaurismäki? Liksom Tati är han en sådan där man ska gilla - om man är seriöst filmintresserad. Men introvert finsk karghet och alltför avskalade miljöer är inte min kopp te.

Förväntningarna sjönk en del. Men. Jag trodde fortfarande att jag skulle gilla filmen.

Jag såg filmen.

Nej, jag tycker inte om den.

Det här var betydligt värre än jag räknat med.

För manus och regi står Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romy, de två förstnämnda innehar även huvudrollerna, men den tredje har även han en större roll. Trion är tydligen en känd akrobat/dans/pantomim/clowngrupp som varit verksam ganska länge. 

Ja, ni läste rätt. Pantomim. Clown. Satans påfund. Två kulturyttringar som kan lägga sordin på den muntraste tillställning.

Liksom Kaurismäkis senaste film; MANNEN FRÅN LE HAVRE, utspelar sig DEN GODA FÉN i denna franska hamnstod. Det ser ut som om man använt sig av samma kulisser och miljöer som Kaurismäki. Allting är avskalat, färgerna är klara, men bleka. Och framför allt är människorna fula. Fruktansvärt fula. Oj, det det finns gott om fula människor i den här filmen.
Abel spelar Dom, nattportier på ett sunkigt litet hotell. En natt kommer Fiona in och presenterar sig som en god fé. Dom får tre önskningar, han kommer på två grejor han vill ha, och Fiona lyckas uppfylla dessa. Fast det visar sig att Fiona är på rymmen från ett mentalsjukhus. Hon begår diverse lagbrott för att uppfylla folks önskningar. Efter att åter ha spärrats in, försöker Dom få ut henne från sjukhuset, eftersom de två gått och blivit kära i varandra.
Jag skrattade till lite i början när en engelsman försöker smuggla in en hund på hotellet genom att stoppa jycken i en resväska, och väskan sedan springer omkring lite som den vill. Men annars är det långt mellan skratten. Väldigt långt. Det är är nämligen en rätt tråkig film som känns betydligt längre än den är. Tillåt mig att uttrycka mig lite burdust och fördomsfullt: DEN GODA FÉN är en film för teaterbögar. Det är ganska pretentiöst.

Slapstick? Nej, det här är mest jönserier.
De medverkande hoppar och sprattlar och har sig. De grimaserar. Det som ska varit tokigt och crazy känns mest som något gammalt barnprogram jag hatade på 1970-talet. Det som ska vara vackert eller surrealistiskt är ännu värre. Precis varje scen pågår alldeles för länge. Eftersom här inte finns någon som helst tajming, blir det drygt. Vid ett par tillfällen har man slängt in dansnummer - javisst, de pågår för länge även de. Och de var inte speciellt roliga till att börja med.
Dominique Abel och Fiona Gordon må vara hur duktiga mimare som helst, men mimare är ju ett släkte som gör sig bäst som måltavlor i DEATH RACE 2000. 
Nå. Trots ovanstående kritik tänker jag inte totalsåga det här. Filmen är ju inte direkt inkompetent. Den förolämpar inte sin publik. Och om man nu gillar sådant här (tro det eller ej, det finns faktiskt folk som gillar mimare och clowner) är det mycket möjligt att man tycker att filmen är lysande.
Själv skulle jag snabbt byta kanal och den dök upp på TV.








(Biopremiär 6/4)

måndag 9 april 2012

Annandag påsk

Annandag påsk måste vara en av årets mest meningslösa helgdagar.
Själv har jag ägg i mössan idag.

söndag 8 april 2012

Expressen den 16 maj 1995

Klassiker från Mickes Video!
Min tredje videokrönika i Expressen. Som synes är jag nostalgisk i den. Numera kan jag bli nostalgisk över 1995. Fast Chuck Norris har ju inte gett upp.
Kul detalj vad gäller just denna krönika: ett par dagar efter att den publicerats blev jag uppringd av en kille i Stockholm. Han hade en kompis som skulle fylla jämnt - killen som hade huvudrollen i EXPONERAD! Eftersom jag ju nämner den, tänkte killen att jag kanske kunde fixa fram en kopia. Vilket jag kunde. Han - eller födelsedagsbarnet - hade inte sett filmen sedan den gick på bio.

Det var bättre när Chuck var kung i butikerna

Visst var det väl oändligt mycket roligare att gå in i en videobutik för
sådär en 15 år sedan?

I dagens butiker kan man gå runt i timmar utan att hitta något intressant.
Nu finns det bara en handfull videobolag, nästan alla filmer har fotografier på omslaget i stället för ordentliga, målade filmaffischer, och flertalet filmer är hyfsat slickat gjorda.

ANNAT VAR DET i början av 80-talet. Då var det ett litet äventyr att gå in
i en videobutik, ibland ett äventyr större än det man skulle uppleva i filmen man hyrde. Det till och med luktade speciellt i butikerna. Det luktade plast. I och för sig vet jag inte hur plast luktar, men jag vill gärna tro att det var plast butikerna luktade.

Det fanns hur många videobolag som helst, med ibland väldigt konstiga namn
(Mickes Video var ett höjdarnamn på ett bolag). Eftersom filmerna ofta låg i de här tjocka, "fluffiga" askarna, var det dessutom en speciell känsla att hålla i en film.

Och filmerna sedan. Visst, okej, det fanns massor av skojiga, oklippta och oftast italienska skräckfilmer att hyra, men dessa har det skrivits så mycket om på annan plats tidigare. Om man nu inte ville hyra skräckfilm, vad fanns det då att välja på?

Antalet kända storfilmer som gått på bio var försvinnande litet. Antalet så kallade kvalitetsfilmer var obefintligt. Vad det fanns för barnfilmer att hyra då har jag ingen pejl på, jag tror aldrig att jag kollade barnavdelningarna (vilket jag förstås borde gjort, känner jag i dag).

Nej, i stället hette de stora videohjältarna Terence Hill, Bud Spencer och Franco Nero. Främst beroende på att de enda västernfilmer som fanns att hyra var spaghettivästerns (vilket jag personligen är fan av, och föredrar framför amerikanska dito). Om man ville ha action, valde man filmer med folk som Chuck Norris (actionfilmens svar på James Last) och Sho Kosugi.

Tänk bara att gå in i en videobutik och kunna hyra en motorcykelfilm från tidigt 70-tal med William Smith. Eller ännu bättre - att traska in i en butik, och utan större besvär hitta "Foxy Brown" eller "Friday Foster" med Pam Grier.

Eller karaterullar med Bruce Lee-imitatörer som Bruce Li och Bruce Le. Vi får heller inte glömma alla italienska B-filmer med Landskronas stolthet, Janet Ågren (i filmer som "Omänsklig fasa", "Staden med de levande döda", "Panic" med flera), eller Göteborgs stolthet, Bo Svenson (vem minns inte "Inglorious bastards"? I och för sig minns inte jag den, men filmen har ett så fräckt namn att jag måste nämna den här!).

Det är trist i video-Sverige

Jag märker nu att jag skulle kunna hålla på och rabbla upp gamla filmer i all evighet, och det kan jag ju inte göra. Det är bara att konstatera att det här var en tid som troligen aldrig kommer att komma tillbaka. I dag kan man inte hyra spaghettivästerns. Motorcykelfilmer. Blaxploitationfilmer.

Jo, självklart finns det alltid någon butik som har kvar en massa gammalt, och ibland även till försäljning, men i övrigt är dagens utbud i Sverige ganska torftigt och trist. Om man nu inte gillar Rutger Hauer. Eller alla dessa erotiska thrillers butikerna är fulla av.

Eller Tom Hanks-dravel.

Och det gör man ju inte.


BÄST JUST NU

"Lust" (Sandrews). Ho ho ho! Så här mycket har jag inte skrattat sedan Tor Isedal fick på käften av Heinz Hopf i "Exponerad". Dessutom kan man se Gerhard Hoberschwarzenegger prata i telefon, trots att sladden är urdragen!

"Undergångens arkitektur" (Köpfilm, Sandrews). Intressant, fascinerande
och skakande dokumentär om Hitlers konstintresse.

Empire. Engelsk mainstream-filmtidning som lyckas vara både seriös och
oseriös, rolig och informativ.


lördag 7 april 2012

Ett legendariskt citat

Jag har säkert nämnt det här förut, men eftersom jag råkade hittade recensionen i sin helhet, tänkte jag att jag ju kan publicera den så att det tydligt framgår hur roligt/fånigt det här är.

För tio år sedan hade Adam Sandler-filmen MR DEEDS premiär. Jag recenserade den i Helsingborgs Dagblad den 27 september 2002. Och jag citerades sedan i bioannonserna. Så här löd min recension.


I Frank Capras "En gentleman kommer till stan" från 1936 ärvde Gary Cooper 20 miljoner dollar. Hur mycket Deeds ärvde i tv-serien från 1969 vet jag inte, men i den här nyinspelningen handlar det om 40 miljarder dollar.
Mångmiljardären Preston Blake dör och en jakt på arvingar inleds. Till slut hittar man Longfellow Deeds (Adam Sandler), en godhjärtad pizzeriaägare i en håla på vischan. Den oskuldsfullt lantlige Deeds flygs till New York, där han konfronteras med hårdhjärtade affärsmän som bara tänker på pengar och vill bli av med Deeds. Winona Ryder är sensationsjournalisten Babe, som lurar i Deeds att hon är en skolsköterska från vischan, för att kunna göra ett snaskigt tv-reportage - men hon blir förstås kär i sitt offer.
Jag är inte den som sticker under stol med att jag gillar Adam Sandler. Ofta är han en, som det heter, "aquired taste", många har svårt för hans tramserier och barnsligheter, men jag plockar ofta fram - och ser om "Happy Gilmore" och "The Wedding Singer." På sistone har han dock gått samma väg som en del andra, forna tramskomiker, och blivit familjevänlig - och tråkigare.
"Mr Deeds" är en lättglömd, lite slätstruken, men sympatisk film. Harmlös familjeunderhållning. Här och var glänser det till och är riktigt roligt, skämten kan ibland bli direkt bisarra, persongalleriet är skruvat, men ofta är det alldeles för sentimentalt. Lite skratt, lite kärlek och ett gammaldags, hederligt budskap.
Winona Ryder, numera mest känd som snattare, är det väl ingen som tycker är speciellt bra, men här är hon rätt charmig. Ett par slagsmålsscener känns malplacerade och är alldeles för brutala.
En del kända ansikten, antagligen Adam Sandlers polare, dyker upp i minimala roller, och John McEnroe spelar sig själv i en aningen större roll. Han har definitivt ingen framtid som skådis, men det är nåt visst med att se den gamle tennisbusen supa till, röka cigarr, kasta ägg på passerande bilar och skälla ut bilförare efter noter!


... Och vad stod det sedan i citatet i bioannonsen? Jo:

"Riktigt roligt.

Pidde Andersson, Helsingborgs Dagblad"


Glad påsk, förresten!

fredag 6 april 2012

DVD: The Thing

THE THING (Universal)
Sportlovet 1983. På väg till eller från Österrike. När vi stannade på ett Holiday Inn-hotell i Tyskland upptäckte jag att internkanalen skulle visa John Carpenters THE THING. Dessutom på engelska. Det är mycket möjligt att detta var den första Carpenterfilm jag såg, jag minns inte om jag sett ens HALLOWEEN innan dess. Men THE THING gjorde djupt intryck på mig. Jag tyckte den var fruktansvärt spännande, häftig - och skitäcklig. Stig, farsan i den andra familjen vi reste med, kom in mitt i filmen, tittade på TV:n och sa "Är det en dokumentär om Scan?".
När THE THING kom 1982 fick den överraskande dålig kritik. Många klagade på att den enda spänningen låg i väntan på nästa blodiga chockeffekt. Idag har dem omvärderats och räknas till Carpenters bästa filmer - till vilka den hör.
Sommaren 1985 låg jag på en strand på franska rivieran och läste ett nummer av det svenska magasinet Nova Science Fiction. I detta publicerades John W Campbell Jr:s novell "Who Goes There?", som filmen bygger på. Först härom året såg jag den första filmatiseringen, THE THING FROM ANOTHER WORLD från 1951, i Sverige döptes den till FANTOMEN FRÅN MARS (!). James Arness (Zeb Macahan!) spelade rymdmonstret.
Det pratades i decennier om att man skulle göra en uppföljare till Carpenters film, men en sådan såg aldrig dagens ljus. Först förra året kom denna prequel. Varför den fick samma titel som originalet har jag ingen aning om. Den unge holländaren Matthias van Heijningen Jr:s film floppade på bio i USA och har nu släppts direkt på DVD i Sverige.
Kritiken i USA var ljum - och detta är en ganska ljum film. Den utspelar sig 1982 och handlar om den där norska forskningsstationen på Antarktis som först råkade ut för den illasinnade rymdvarelsen, och som figurerar även i Carpenters film. Dansken Ulrich Thompsen är en forskare (som pratar danska men har norskt namn) som söker upp den unga Kate (Mary Elizabeth Winstead), forskare även hon. Hon behövs, eftersom man har upptäckt något fantastiskt på Antarktis.
Väl på plats i islandskapet presenteras ett utomjordiskt rymdskepp som legat begravt där i evigheter. Man hittar även en djupfryst rymdvarelse. Fast det dröjer inte länge innan rymdvarelsen tinats upp och begett sig ut på en slaktarorgie - och så bjuds vi på i princip samma film som förra gången en gång. Monstret kopierar människor, de spricker och exploderar, tentakler slår ut, och de kan bara bekämpas med eldkastare.
Nya THE THING är en helt okej film. Problemet är just det att vi sett allt tidigare, det blir lite poänglöst. Precis som monstret kopierar rollfigurerna, kopieras Carpenters film - fast det blir hela tiden aningen sämre. Och den här gången är de praktiska effekterna ersatta av CGI, vilket gör det hela mer könlöst, och Winstead är ingen Kurt Russell.
Det är kul att norrmännen spelas av norrmän, och att mycket av dialogen är på norska. I en scen brister de ut i en gammal melodifestivalhit!
Filmen slutar exakt där Carpenters film börjar.






torsdag 5 april 2012

Bio: American Pie: Reunion

Foton copyright (c) UIP Sweden

Dags att bejaka sin uppdämda grabbighet.

Tretton år, är det så längesedan den första AMERICAN PIE-filmen kom? Tydligen. Det var bra längesedan jag såg den filmen - och jag minns inte riktigt vad jag tyckte. Jo, den var väl rolig, men jag har för mig att jag inte var lika entusiastisk som många andra. Däremot minns jag att jag tyckte att det kändes lite märkligt att man 1999 gjorde en high school-komedi av samma slag som jag såg när jag var tonåring på 80-talet.

AMERICAN PIE 2 tyckte jag inte alls om, den saknade den första filmens charm och kändes mest plump. Jag hittade min gamla recension av AMERICAN PIE: THE WEDDING, den kan ni läsa HÄR. Jag noterar att jag var väl snål med betyget. Den filmen är ju trots allt rolig. Jag vet inte varför jag var så negativ. Fast det är ju klart, jag blir bara fjantigare med åren. Det är väl en omognadsprocess.

Och denna omognadsprocess förklarar varför jag tycker att den nya filmen AMERICAN PIE: REUNION är ohemult kul. Det har nu gått nio år sedan den tredje filmen. Sedan dess har det kommit tre direkt-på-DVD-filmer med andra skådespelare (borsett från Eugene Levy), av dessa har jag nog bara sett en. Men nu är hela originalgänget tillbaka.

Jim (Jason Biggs) och Michelle (Alyson Hannigan) är gifta, har en liten son, de är trötta och deras sexliv har gått i stå. Men det drar ihop sig till reunion för deras high school-kull, och Jim och Michelle bestämmer sig för att se till att ha det kul där. Oz (Chris Klein) har blivit TV-stjärna och har bland annat dansat i ett program med B-kändisar och has-beens. Han umgås med pantade brudar och vill hellre hänga med det gamla gänget - och träffa Heather (Mena Suvari) igen. Kevin (Thomas Ian Nicholas) är lyckligt gift och vill inte ställa till det när han återser Vicky (Tara Reid). Finch (Eddie Kaye Thomas) anländer på motorcykel och har blivit något slags äventyrare och reser runt i världen. Och så har vi då Stifler (Seann William Scott), som förvisso skaffat sig ett jobb, men i övrigt har det inte hänt någonting alls med honom. Han är precis som förr; högljudd, bufflig, barnslig och befriande inkorrekt.

Det är egentligen onödigt vad som händer när detta gamla gäng återförenas under en rad fester. Katastrofer måste undvikas, katastrofer och missförstånd sker.

Jag blev besynnerligt nostalgisk när jag såg den här filmen på en vanlig föreställning, eftersom den inte pressvisades. Det verkar som om tiden stått stilla i USA. Rollfigurerna säger att de känner sig gamla och de blir ibland nostalgiska över 90-talet. Själv tillhör jag Class of '87 och inte Class of '99, men jösses, jag påmindes om 80-talet. Om de fester jag gick på då, om de ställen jag frekventerade. Det verkar inte ha hänt någonting alls i den här filmens värld, de gillar fortfarande att festa och ha kul utan några andra baktankar. Här finns bara en massa medelklassmänniskor som hinkar shots, inga militanta veganer och politiska aktivister.

Idag när alldeles för många amerikanska filmer förses med en PG-13-gräns för att locka en större publik, känns det skönt att AMERICAN PIE: THE REUNION är R-rated. Här i Sverige är den dock tillåten från sju år, här anses ju svordomar och naked inte vara skadligt, men filmen vräker på med grovt språk, sprit, droger, sex och naket. Filmen får en TOPPRAFFEL! AWARD för Best Extensive Topless Scene, då Jims artonåriga granne Kara (Ali Cobrin) blir full och kåt, kastar av sig kläderna, tuppar av och måste bäras omkring. Jason Biggs chockar omvärlden genom att visa upp sitt organ - genom ett genomskinligt grytlock.

I vanlig ordning är Eugene Levy bäst. Han återkommer som Jims Farsa, och eftersom hans fru gått bort är han lite sorgsen. Jim och Michelle försöker hjälpa honom att hitta en ny kvinna, vilket inte helt oväntat leder till fantastiska scener där Levy agerar sexpaket. Det är mycket möjligt att Eugene Levy är den roligaste komikern i modern amerikansk film (ni har väl sett A MIGHTY WIND?). Och ja, Jennifer Coolidge är tillbaka som Stiflers morsa.

Stifler själv är fantastisk. Han bajsar i en kylväska och försöker ragga artonåringar genom att hävda att han älskar TWILIGHT.

Den unga publiken på föreställningen jag var på uppskattade verkligen filmen. Det var fullsatt, det skrattades konstant, ibland applåderades det. Men det är inte utan att jag undrar hur filmen kommer att tas emot i vissa kretsar här i Sverige. En del lär sätta sina ekologiska popcorn i halsen, andra kan mycket väl implodera. För de här killarna beter sig ofta på ett sätt som numera är fullkomligt bannlyst. Vilket för min del skänker John Hurwitz' och Hayden Schlossbergs film en viss realism. För det är så här de flesta av oss något äldre karlslokar är. Jag är den förste att erkänna. Att vi själva blivit äldre sedan 80-talet spelar ingen roll. Filmen är väldigt, väldigt grabbig - men töserna i publiken skrattade lika mycket de.

Jag skrattade högt flera gånger under filmen. Jag tycker att AMERICAN PIE: REUNION är jävligt rolig. Den känns uppfräschande och välbehövlig. Jag konstaterar även att jag inte sett söta Tara Reid i en film på evigheter.








(Biopremiär 4/4)

onsdag 4 april 2012

Bio: The Lady

Foton copyright (c) Scanbox

Jag kommer ihåg när Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris. Jag hade för mig att det var häromåret. Det visar sig att det var 1991. 21 år sedan. Kors vad tiden går. Då var Suu framför allt känd för att hon satt i husarrest hemma i Burma. Idag är hon ... fortfarande mest känd för denna husarrest, som pågått till och från under ett par decennier. Alldeles nyligen blev hon dock invald i parlamentet.

Nå, vem är då denna Aung San Suu Kyi, av sin make kallad Suu, och vad står hon för?

Efter att ha sett den här dramadokumentären om henne kan jag inte påstå att jag blivit mycket klokare. Detta beror antagligen på att det är Luc Besson som regisserat denna fransk-brittiska samproduktion. Besson har gjort ett par filmer jag verkligen gillar, men oftast är det något besynnerligt med hans filmer. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är något som saknas, något som är fel. De liknar nästan amerikanska blockbusters, men bara nästan. Det brukar vara alldeles för mycket yta.


Michelle Yeoh spelar Suu. Yeoh är en skådespelerska jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY (aka ROYAL WARRIORS) som kom 1986. Då var hon 24 - och enligt förtexterna till den engelskdubbade versionen hette hon Michelle Khan. Som Suu är hon väldigt porträttlik - men egentligen inte så mycket mer. För trots att hon medverkar i var och varannan scen, får vi aldrig riktigt veta vad det är hon sysslar med, hur hon får folket med sig. Och vad gäller händelserna under hennes liv, ser Besson och hans manusförfattare till att hoppa över flera och stora partier - vilket resulterar i att jag sitter och undrar.

Filmen öppnar i Burma i slutet av 1940-talet, då Suus far var en av folket älskad politiker, och därmed ansedd som farlig. I prologen, då Suu är liten flicka, mördas fadern. Nästa gång vi träffar Suu är hon vuxen - och hemmafru i England. Vänta nu här, vad hände här? Hur hamnade hon i England? Varför är hon hemmafru? Hon är gift med författaren Michael Aris (David Thewlis), tillsammans har de två unga söner, och hon skriver på en bok om sin far. Men så får hon veta att hennes mor ligger för döden i Burma, så hon åker dit - och hamnar mitt i upplopp och grejor. Diktaturen i Burma är stenhård, soldater drar sig inte för att skjuta ner folk som står i vägen, och Suu beslutar sig för att stanna kvar och engagera sig politiskt. Michael i sin tur spenderar sin tid med att åka fram och tillbaka mellan England och Burma - filmen handlar lika mycket om honom, och han är en riktigt härligt dammig torrboll, som inte ens kan koka gröt åt pågarna när Suu inte är hemma (fråga mig inte varför dessa förhållandevis stora pågar inte kan laga sin mat själva).


Vi får se Suu hålla ett bejublat tal, och vi får vara med när hon bildar sitt parti, men det är väl allt - vi får aldrig veta hur hon gör för att få folket med sig. Hon blir närmast något slags kristusgestalt, en liknelse som växer under filmens gång. De sammanbitna gubbarna som styr landet inser att Suu är farlig, men de förstår även att de inte kan döda henne - något som annars är lösningen på alla problem. En av militärerna är så ondsint att han skjuter ihjäl de som säger emot- eller sviker honom - inne på kontoret. Därför sätts Suu i husarrest.

Suu går omkring i sitt hus och jag vet inte riktigt vad hon gör, men så plötsligt får vi beskedet att hon blivit frigiven. Hon går till brittiska ambassaden och ringer sin make. I nästa scen, som utspelar sig några år senare, sitter hon åter i husarrest. Vad hände däremellan?


Bessons film är väldigt flott, fotot är tjusigt vilket även gäller för flera av miljöerna. Men som biografi funkar filmen inte. Emellanåt blir filmen löjlig, den gränsar till kalkonfilm. Vakterna undrar vad det är för konstiga ljud som kommer från Suus hus. "Det kallas musik," säger Suu. Och när Michael blir svårt sjuk och fortfarande har alldeles för mycket att göra, blir det rätt fånigt med lätt överspel. För att inte tala om när ene sonen är ledsen. "Vad är det med dig?" undrar Michael. "Jag saknar mamma," säger pågen.

Majoriteten av dialogen är på engelska. Jag har ingen aning om vilket språk Suu föredrar att prata i verkligheten, men här väljer hon oftast att prata engelska även med lokalbefolkningen.

Det blir ingen som helst kung-fu från Michelle Yeohs sida.

Det är nu mer än en vecka sedan jag såg filmen och jag har grubblat över betyget. En trea? Kanske en tvåa? Efter lagom noga övervägande har jag kommit fram till att det får bli det lägre betyget.





(Biopremiär 4/4)


Bio: Laxfiske i Jemen

Foton copyright (c) Laurie Sparham

"Ska vi slå vad om att filmen kommer att öppna med pianoklink?" sa jag till kollegorna på väg in i salongen. Filmen började, förtexterna rullade och filmmusiken hördes. "Piano!" trumpetade jag. Lasse Hallströms filmer har alltid piano på soundtracket.

Lasse Hallström måste vara en av världens minst intressanta regissörer. Han och Steven Spielberg. Men vet alltid vad man får, det är brett, slickat, superkompetent, lättillgängligt, lättuggat. Man brukar säga att Hallström gör europeisk film för amerikaner som inte orkar se riktiga europeiska filmer. Jag vill heller inte påstå att Hallström har någon speciell, utmärkande stil - åtminstone inget uppenbart. Mer än just det lätta handlaget. Hans förra film, DEAR JOHN, blev hans största framgång någonsin. En ganska hemsk film, till och med Hallström själv tyckte att romanen den bygger på är beräknande och sliskig. Filmen han gjorde innan dess var HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET, som släpptes direkt på DVD i USA, att den biovisades i Sverige berodde enbart på dess regissör.

I vanlig ordning hade jag inga förväntningar på LAXFISKE I JEMEN. Hopplös titel, men romanen den bygger på heter ju likadant - och det är vad berättelsen handlar om. Det här är inte ännu en Miramaxfilm, utan en produktion från BBC Films. Ewan McGregor är den irländske fiskeexperten Alfred Jones, en härligt torr, tråkig och humorbefriad människa som gillar att klä sig i kofta och virkad slips. Han hatar sin chef och hans fru är en ragata.

Men så en dag får han ett besynnerligt uppdrag. En rik, excentrisk shejk (Amr Waked) vill ha tio tusen brittiska laxar förflyttade till en damm i torraste Jemen. Nu ska trakten bli levande och grönskande, är det tänkt. Ett vansinnigt projekt, både att frakta dit fiskarna och att förvänta sig att de ska kunna överleva och vandra i pölen i öknen. Men Jones övertalas att gå med på detta. Premiärministerns presschef Patricia Maxwell (Kristin Scott Thomas) anser det hela vara ytterst viktigt, det behövs goda nyheter från Mellanöstern, där brittiska soldater dödas, och premiärministern behöver god PR.

Emily Blunt spelar shejkens representant Harriet, vars nyblivne pojkvän rapporterats som saknad i strid i Afghanistan. Jones tycker att Harriet är en väldigt irriterande människa, hon tycker att han är en torrboll. Och ja, efter att ha tvingats umgås en tid fattar de tycke för varandra. Io, så kärt!

LAXFISKE I JEMEN överraskar med att vara oväntat trevlig. Det här är en liten bitterljuv romantisk komedi som lever högt på sina skådespelare. Som helhet är det lite väl bagatellartat, det är lättglömt, men filmen funkar utmärkt som lättsam underhållning för stunden. Det är lite kul att McGregor gått från något slags teen heart-throb till gubbe så snabbt. Grabben är yngre än jag, men verkar betydligt äldre. Han får ofta spela gubbig nuförtiden och påminner om en yngre Kenneth Branagh.

Och Emily Blunt gillar vi ju. Hon har egentligen ett ganska alldagligt utseende, men en utstrålning som gör henne attraktiv. Hon är kul. Hennes soldat till pojkvän och dock en trist och meningslös figur.

Fast starkast lyser Kristin Scott Thomas - trevligt att få höra henne prata engelska igen, det var inte igår, hon jobbar ju mest i Frankrike nuförtiden. Hennes rollfigur här är verkligen iskall, bitsk - och fruktansvärt rolig. Hon har de bästa replikerna.

Kors i taket om filmen inte också innehåller ett par antydningar till actionscener! Några militanta islamister försöker nämligen stoppa den snälle shejkens laxprojekt. Men denna sidohandling är egentligen fullkomligt onödig. Tydligen är originalromanen en politisk satir, men mycket av satiren verkar ha tvättats bort i filmmanuset.

Som sagt: en trevlig film. En gullig romans. Många fiskar. Men inte så mycket mer.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/4)


tisdag 3 april 2012

Bio: Titanic 3D

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har inte sett James Camerons TITANIC sedan den kom 1997. Jag såg den på Maxim i Landskrona och jag har inga större minnen av filmen, mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jag minns själva visningen bättre. Mitt i filmen var det paus och kaffeservering. Detta beroende på att biografen då inte kunde visa en så lång film i ett svep. Bredvid mig satt en skäggig, pensionerad sjöman (torde han ha varit) med fru. Han påpekade flera detaljer lite då och då ("Notera hur kraftfullare röken är ur de främre skorstenarna!" (Här måste jag skjuta in att jag någonstans läste att det till skillnad från filmens Titanic inte rök alls ur den fjärde skorstenen, eftersom den var där bara av estetiska skäl. Men jag kan förstås ha fel.)) Bakom mig satt en tjej som redan när förtexterna rullade sa "Åh, jag gråter redan!".

Sedan minns jag inte mer. Jösses, jag minns knappt vilka skådespelare som medverkade, förutom Leonardo DiCaprio, Kate Winslet och Billy Zane. Jag imponerades av själva katastrofen, av effekterna när fartyget sjönk, men det var väl allt.

I år är det hundra år sedan Titanic sjönk och femton år sedan filmen kom, så Cameron och Fox passar på att ännu en gång skicka ut filmskrället till världens biografer. Den här gången i 3D. Jag fruktade förstås det värsta. 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET såg hemsk ut, det enda som hände var att bilden blev mörkare och oskarp. Och liksom STAR WARS var TITANIC aldrig avsedd att visas i 3D när den spelades in. Och vem vill sitta i tre timmar och femton minuter och tittade på en suddig film? Dessutom en film jag aldrig känt för att se om.

Nåja. Jag gick dit. En pressvisning som blev ovanligt angenäm, eftersom det visade sig att vi bara var två journalister närvarande på grund av ett missöde med inbjudan. Vi två hade hela, gigantiska Royal för oss själva!

Okej. Själva filmen finns det inte så mycket att säga om. Ni har alla redan sett den. Handlingen är inte mycket bättre nu. Jo, spektaklet imponerar fortfarande rent visuellt; det är en pampig och mäktig film, som gör sig extra bra på Royal, Sveriges största bioduk. Scenerna när Titanic går under är fortfarande extremt imponerande.

Men det spelar ingen roll. 75% av filmen är fortfarande en riktigt vissen Harlequinromans av enklaste sort. DiCaprio är flickaktig, det är lätt att förstå att unga tonårstjejer - filmens mest fanatiska publik - gillade honom. Kate Winslet är småtrist. Det har alltid varit något tantigt över henne. Delar av dialogen är fullkomligt erbarmlig, till exempel under en scen i början där Winslet och Zane diskuterar konst. Men dialog är nog inte James Camerons starka sida, när jag för ett par år sedan såg om ALIENS, som jag inte sett på väldigt länge och som jag tyckte var hur tuff som helst när jag var i tjugoårsåldern, konstaterade jag att dialogen emellanåt är riktigt vissen.

Billy Zane är bara ond och egoistisk filmen igenom, David Warner (som jag glömt medverkade) är ännu mer ond som Zanes betjänt. Kathy Bates' medverkan hade jag helt förträngt, liksom att Victor Garbor (ALIAS), Ioan Gruffudd (Reed Richards i Fantastiska Fyran) och Frances Fisher är med - för att inte tala om Bill Paxton i prologen. Oj, tänk om Paxton hade haft DiCaprios roll! Det hade varit grejor, det.

... Och alldeles för ofta spelas den där synnerligen plågsamma hitlåten "My Heart Will Go On" i olika versioner, ett kräkmedel om något. Replikerna på svenska låter väldigt skojiga, även om åtminstone en av de svenska passagerarna spelas av en svensk. Någon är norrman, men ingen pratar norska. "Förbaaa-nade idiåååter!" låter jättekonstigt.

Men. Så har vi då 3D:n. Och här måste jag tillstå att när det gäller vanlig, platt film som konverterats till 3D, är TITANIC bäst hittills. Med bred marginal. Det här är oändligt mycket bättre gjort än STAR WARS, för att inte tala om lågvattenmärkena CLASH OF THE TITANS och THE LAST AIRBENDER. Och då hör det till saken att TITANIC är en "gammal" film. 3D-versionen av TITANIC är dessutom bättre än många nya filmer som är avsedda att visas i 3D.

Helt perfekt är det förstås inte, men man får inte ont i huvud och ögon, och djupet i bilden finns där hela tiden. Den som förväntar sig att båtdelar och vatten slungas ut i publiken blir dock besviken, som sagt: 3D fanns inte i åtanke när filmen spelades in. Cameron borde kunna åstadkomma mirakel med PIRAYA 2 - DE FLYGANDE MÖRDARNA om han konverterar den till 3D (wishful thinking).
De som tvunget vill se om filmen, eller se den på bio för första gången, lär bli nöjda. För övrigt ser Leonardo DiCaprio ungefär likadan ut än idag. Han har inte åldrats alls.

När får vi återse LYFT TITANIC på biograferna?

Fotnot: Titanic var egentligen bara ett av tre systerfartyg. Redan 1910 sjösattes Olympic, ett skepp som på sin tid väckte större uppståndelse än det i princip identiska Titanic. 1914 anlände Britannic, vars konstruktion förändrats och förstärkts efter Titanics öde. Att man bara minns Titanic beror förstås på dess dramatiska öde. Olympic nämns inte alls i filmen.

Titanic gick på isberget den fjortonde april. Samma datum som Lincoln blev skjuten - och jag föddes.







(Biopremiär 4/4)

måndag 2 april 2012

Bio: Tomboy

Foton copyright (c) Folkets Bio

TOMBOY, av den unga fransyskan Céline Sciamma, pressvisades inte i Malmö, så det blev till att gå på en ordinarie visning - och ska jag vara ärlig ville jag inte gå. Jag kände verkligen inte för att se TOMBOY. Ännu ett inlägg i genusdebatten, passande nog med premiär mitt i hen-debatten. Jag är fullkomligt ointresserad. Men, men - jag gör ju mitt bästa för att se och recensera allt som går upp på bio i Malmö, så jag fick bita ihop.

Jag satt i biograffoajén och kände att jag hellre vilja vara hemma. Förtexterna började och jag kände att, fan, jag vill inte se den här.

Och sedan tänkte jag inte mer på det. Detta är nämligen en väldigt sympatisk liten film som trots att det inte händer så mycket lyckades med konststycket att aldrig vara tråkig.

Efter ALBERT NOBBS och JACK AND JILL kommer nu Zoé Héran som tioåriga Laure - en flicka som är till förväxling lik en pojke vad gäller utseende, frisyr, klädsel och beteende (hon liknar Corey Haim en aning). Hon flyttar med sin familj till en ny stad och till ett ganska idylliskt lägenhetskomplex, det är sommarlov och därmed ingen skola där eleverna vet vem Laure är. Hon träffar grannflickan Lisa (Leanne Disson) och presenterar sig som Mickaël (fast i den svenska texten står det genomgående Michal - läste inte Marianne Marty eftertexterna?). Som pojke. Något Lisa inte ifrågasätter. Det gör heller inte de andra ungarna i grannskapet. De leker dagligen, Laure är en av pågarna.


Fast ibland uppstår problem som måste lösas. Laure kan ju inte ställa sig och pinka med de andra pågarna. Än mer besvärligt blir det när de ska bada. Men hon tillverkar både ett par pojkbadbyxor och en pillesnopp.

Lillasystern har förstått vad Laure håller på med, men säger ingenting. Föräldrarna, varav modern är höggravid, är ovetande - men låter antyda att det hänt förr att dottern utgett sig för att vara pojke.

Självklart kan Laures maskerad bara leda till elände, avslöjandet blir ju oundvikligt när skolan väl börjar. Och för att göra det hela ännu värre, har Lisa blivit lite betuttad i Mickaël.

Jag noterar att TOMBOY vunnit flera priser på en rad gayfestivaler. Fast jag tror inte att filmen har ett egentligt gaytema. Laure verkar inte vara lesbisk, snarare lite asexuell som ett barn. Det ges ingen förklaring till hennes beteende. Att hon ser ut som en pojke är en sak, men jag vet inte vad hon vill vinna på att låtsas vara en.


Som inlägg i könsrollsdebatten är filmen övertydlig. Laures rum går i blått, lillasysterns i rosa. Systern är även väldigt flickig och tycker om att dansa balett, medan Laure försöker lära sig slåss och spotta.

Men som sagt, det här är en sympatisk film. Kompetent gjort, somrigt filmfoto, och barnskådespelarna är utmärkta och aldrig irriterande. Dialog finns det inte så mycket av, långa delar av filmen ägnas åt barnens lek. Även detta är sympatiskt - och jag undrar om det är någon poäng med detta, eller om franska barn fortfarande leker på det här sättet, istället för att driva runt på H&M eller hänga utanför en jourbutik på något hörn. Eller sitta hemma och surfa. Jösses, Laure har till och med en plastorgel från Bontempi!

Trots sitt ämne är TOMBOY en ganska lättsam film och till skillnad från andra, liknande filmer består den inte av totalt mörker. Ljusglimten som avslutar sista scenen är tvetydig.

Laure läser Yakari och Gaston.




(Biopremiär 30/3)


söndag 1 april 2012

Dubbningsplågan

I fredags hade PIRATERNA! och SPEGEL SPEGEL Sverigepremiär, två filmer dubbade till svenska. Att man dubbar den animerade PIRATERNA! kan jag ha överseende med, men Snövitfilmen? En live action-film! Vad är det som håller på att hända med Sverige?
När jag var barn på 1970-talet dubbades de stora, animerade långfilmerna. De svenska versionerna av Disneys filmer har blivit klassiker med älskade röster. På den tiden anlitade man ju etablerade karaktärsskådespelare som stod för genomarbetade dubbningar. Även Tintinfilmerna dubbades, Tintin blev synonym med Tomas Bolme, men i övrigt var det främst utländska barnprogram riktade till riktigt små barn som dubbades. Små korta inslag i Halvfem på TV och liknande.
De fräsigaste tecknade filmerna, de som vi barn helst ville se - som Scooby-Doo och annat från Hanna-Barbera - visades på engelska med svensk text. Och vi hade inga problem med detta. Förvisso lärde jag mig läsa när jag var fem år, eftersom jag ville veta vad det stod i pratbubblorna i de serietidningar jag hade, men vad jag minns var det inga av mina något mindre läskunniga kompisar som klagade på filmer och TV-program på språk vi inte förstod. Jag minns dessutom att vi tyckte att det var konstigt att Astrid Lingren-filmerna var försedda med en dansk berättarröst när de visades på dansk TV - kunde inte danska barn läsa? Jag upplever det dessutom som att vi blev bättre på engelska samt lärde oss att läsa danska tack vare att nästan ingenting dubbades.
På 80-talet blev jag medveten om hur det såg ut ute i världen. Sommaren 1980 var familjen på semester i Italien och där gjorde jag ett försök att se KOJAK på TV. Det gick inte så bra - det var ju dubbat till italienska. Jag undrade varför. Kunde inte italienarna läsa?
Men under 80-talet såg jag alltmer dubbad film. Då sköljde ju videovågen över oss och jag upptäckte att många filmer dubbats till engelska för internationell lansering. Karatefilmerna från Hongkong hade ju alltid knasig dubbning och det såg aldrig naturligt ut. Däremot var många av alla de italienska genrefilmer som betades av ofta avsedda att dubbas till engelska - eller andra språk. Ibland innehades huvudrollerna av amerikaner eller engelsmän, men ofta kunde man se att läpprörelserna stämde även hos övriga medverkande, att man pratat engelska under inspelningen - vilket en del italienska skådespelare jag pratat med intygar. Italienarna själva struntar i att läpprörelserna inte stämmer, åtminstone förr spelades majoriteten italiensk film in utan ljud för att senare dubbas, även den italienska versionen.
På 90-talet konstaterade jag att även seriös, europeisk konstfilm kunde dubbas i Amerika. Ett faktum jag fortfarande tycker är märkligt. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att amerikaner klagar på textade filmer, att de hävdar att de inte hinner med att läsa texten och att de störs av att titta upp och ner - något vi svenskar alltid tyckt är fullkomligt naturligt. Amerikanska komiker skämtar ibland om textade filmer - medan jag undrar om den genomsnittslige amerikanen verkligen är så obegåvad.
Nu skriver vi 2000-tal och här i Sverige börjar vi närma oss denna dubbningstrend vi tidigare alltid föraktat. Jag gissar att baktanken är att få större publik - vad skulle det annars vara? Nu kan man få dit även småungar som inte lärt sig läsa än. Men det är förstås bara korkat. I synnerhet när det gäller spelfilm. I stort sett samtliga fall handlar det om filmer som vänder sig till en målgrupp som faktiskt börjat skolan och lärt sig läsa. SPEGEL SPEGEL vänder sig inte till lekskolebarn (och av någon anledning ville Statens Medieråd ge filmen en elvaårsgräns, en gräns som tack och lov sänktes till sju). Dummast av allt är att 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET även gick upp i en version dubbad till svenska, något jag först trodde var ett skämt. Men icke. Jag såg själv inte den versionen (vad trodde väl ni?), men det kan inte ha varit något annat än fruktansvärt. Hur tänkte de där? Filmen är absolut inte riktad till icke läskunniga barn - och det måste vara extremt o-coolt med Stjärnornas Krig på svenska.
På 90-talet aprilskämtade ZTV (tror jag att det var) om att TITANIC skulle gå upp på nytt, dubbad till svenska, så att även mindre barn skulle kunna se filmen. Man visade några dubbade klipp. Det var jätteroligt - och det såg inte klokt ut.
Men nu är vi där.
Och vad beror detta på? Har svenska folket blivit så korkat att vi inte klarar av att se filmer på främmande språk - och läsa undertexter? Tänker man på de grupper som har problem med svenska språket och därmed problem med att läsa? Om så är fallet, lär ju knappast dubbade filmer vara en fördel - inte blir man bättre på att läsa av sådana.
Bara dummare.
Dessutom ser det inte klokt ut och det låter för jävligt när spelfilm dubbas till svenska. Jag har till och med hört barn i salongen klaga på att läpprörelserna inte stämmer.
På 30-talet gjorde man ett försök att dubba en vuxenfilm till svenska, jag tror det var en film med Gary Cooper. Publiken kissade på sig av skratt och man lade ner det hela. 30-talets svenskar var uppenbarligen smartare än vi är nu.
Stoppa dubbningsplågan - NU!