måndag 16 april 2012

Bio: Iron Sky

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Så får den då biopremiär till slut, den finska science fiction-komedin IRON SKY - en film vars tillkomst jag följt under, ja, jag vet inte hur många år. För fem-sex år sedan (eller mer?) såg jag en promotionaffisch för projektet i Cannes. Alla kommenterade den. Nazister på månen! Kul! 2008 hade gänget bakom filmen happy hour dagligen i en finsk nazibar på en terrass i Cannes. Sprit serverades av ariska kvinnor i uniform. En imponerande teasertrailer visades - men fortfarande fanns det ingen långfilm.

IRON SKYS tillkomst är nästan mer intressant än själva filmen. På vägen gick den och blev en finsk-tysk-australisk samproduktion, men inte bara det. Delar av budgeten skrapades ihop på Internet - entusiastiska fans som imponerats av trailer och koncept investerade i filmen; småslantar till större slantar, i hopp om att en dag få se en färdig film. Vilket de nu alltså får. Det här är ett tillvägagångssätt som blir allt vanligare i lågbudgetbranschen, bland annat via sajter som Kickstarter, och hittills är nog IRON SKY det mest kända projektet. 7 500 000 Euro gick spektaklet loss på. En med nordiska mått sett stor summa, men internationellt handlar det om kaffepengar för en specialeffektladdad film av det här slaget.

Nå, vad är det då regissören Timo Vuorensola (STAR WRECK) och hans kompisar lyckats spika ihop? Jag vill påstå att det är precis den film jag fruktade att det skulle vara.

Det är några år in i framtiden och en Sarah Palin-kopia (Stephanie Paul) är USA:s president. Hon har skickat iväg två astronauter till månen för att göra reklam för henne inför omvalet, men efter att ha landat upptäcker månfararna något otroligt: i en stor krater på månens mörka sida har tyska nazister byggt en gigantisk månbas. Tyskarna flydde dit 1945 och har sedan dess planerat att återvända till Jorden för att söndra och härska. Tyskarna dödar den ene astronauten, och tillfångatar den andre - den färgade James Washington (Christopher Kirby).

På månbasen hittar vi Udo Kier, som styr och ställer som månführer. Götz Otto är Klaus Adler, som vill ta över fürertiteln snarast möjligt. Franskfödda Julia Dietze är Renate Richter, dotter till en galen vetenskapsman som sätts på satt förhöra Washington. De hittar hans smartphone, en tingest de aldrig tidigare sett, och upptäcker att man med hjälp av den kan starta det gigantiska rymdskeppet Götterdämmerung. Men de behöver betydligt fler mobiler för att få skeppet att lyfta, så de skickar en expedition till Jorden, med på färden finns Adler, Renate och Washington, som maskerats till nazist. USA:s president tycker att den eventuella, bisarra nazistiska invasionen från månen, som först ingen tror på, kommer väldigt lägligt. Alla som varit president under krigstid har blivit omvalda. Dessutom är det inga större skillnader på nazisternas och presidentens åsikter - medan den tidigare så övertygade nazisten Renate inser att hon blivit lurad. När månführern upptäcker vad som håller på att hända på Jorden, utbryter fullt krig - till makthavarnas stora glädje.

Upphovsmännen till IRON SKY satt säkert och partajade och fånade sig, och plötsligt kom det på att det nog är skitkul med nazister på månen. Sedan designade de en rad snygga miljöer och farkoster i fräsig retrostil. Tyvärr hade de inte mer att komma med - eftersom manuset till filmen inte är något vidare. Bitvis är det riktigt, riktigt taskigt. Nazister på månen - det är filmens enda skämt.

Visuellt är filmen bitvis riktigt imponerande - åtminstone så länge man är på månbasen. Det här är väldigt snyggt gjort, i synnerhet med tanke på filmens budget. Men så fort man är på Jorden, och i New York, som är den vanligaste spelplatsen, blir det plattare och betydligt tristare. Plötsligt ser det ut som ett billigt TV-program med hafsiga green screen-effekter och IKEA-kullisser.

Skådespeleriet är inget vidare, i flera fall är det lite för buskisbetonat och amatörmässigt, något som inte hjälps av den lite valhänta regin och bristen på tajming. Det hela funkar inte. Det blir aldrig speciellt roligt, jag gäspade snarare än skrattade, och den politiska satiren ligger på samma nivå som en lokalrevy. Att klaga på logiska luckor i en film som den här är egentligen bara dumt, men jag måste erkänna att jag faktiskt irriterade mig på alla luckor.

Största behållningen är, förstås, Udo Kier - alla filmer med Udo Kier är bättre än de utan Udo Kier. Jag gillade även Dietze, som är väldigt raffig i sin uniform. Laibach står för filmmusiken och anspelningarna på Wagner är väldigt många.

Vissa filmer gör sig bäst som en trailer eller en kortfilm - eller bara som en flängd idé att skratta åt över några öl. IRON SKY är en sådan film. Det är förvisso kul att den gjorts och kul att den faktiskt går upp på bio, men det hade ju varit ännu trevligare om den även var underhållande och kul. Av någon anledning har jag en känsla av att The Asylums låg-lågbudgetkopia NAZIS AT THE CENTER OF THE EARTH är mer underhållande.







(Biopremiär 18/4)

Bio: The Deep Blue Sea

Foton copyright (c) Atlantic Film
Eftersom THE DEEP BLUE SEA inte pressvisades i Malmö, försökte jag låta bli att läsa recenseioner av den. Dock kunde jag inte undgå att notera de betyg filmen fått. En hel del fyror. Intressant nog även ett par tvåor.
Den som förväntar sig ondsinta hajar lär bli besvikna. Den här filmen har inget med Renny Harlins hajraffel att göra. Caught between the Devil and the deep blue sea byter visst något i stil med pest eller kolera. Men här finns inte något blått hav, pest eller kolera. Jag har inte sett några av den brittiske regissören Terence Davies' tidigare filmer, men tydligen ska de gå i samma stil som den här nya filmen - och ärligt talat, då avstår jag. Vänligt men bestämt.

THE DEEP BLUE SEA bygger på en pjäs från 1950-talet av Terence Rattigan, och det är synnerligen uppenbart. Jösses, det här är en av de mest teatraliska filmer jag någonsin sett. Året är ungefär 1950 (det står faktiskt "ungefär" på en textskylt) och Rachel Weisz är den olyckliga Hester. Hon är gift med en gammal tjock domare med skägg, Sill William (Simon Russell Beale), men inte är hon olycklig, inte. Domaren är tråkig. Hon har blivit betuttad i den unge flygaren Freddie (Tom Hiddleston) och flyttat hem till hans lägenhet.

William är inte nöjd med situationen, och lovar att förstöra Hesters liv. Freddie å andra sidan är en festprisse och suput med humörsvängningar, och han gillar att utöva psykisk terror på Hester. När filmen börjar försöker hon ta livet av sig, men misslyckas (eftersom det är i början av filmen).
Mycket mer än det här händer inte. Det händer i princip ingenting alls i filmen. Alla pratar extremt välartikulerat med överdriva brittiska accenter (jag tror inte att det faktiskt finns, eller fanns, folk som pratar så på riktigt - åtminstone inte hela tiden). När rollfigurerna pratar med varandra, vilket de gör mest hela tiden, låter det så här:

Replik

Paus

Replik

Paus

Replik

... Och så vidare. Ja, ni fattar. Det är inte Jerry Bruckheimer-tempo. Och det är inte trevligt långsamt på Jean Rollin-sättet. Det här är bara pretentiöst och tråkigt, och jag kan omöjligt bli engagerad i det som försiggår på duken. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om de här personerna. Inte det minsta.
Fast nu har THE DEEP BLUE SEA ett par försonande drag. Ett av dem är förstås Rachel Weisz. Stilig kvinna, stilig! Duktig skådis också, även om det är svårt att avgöra i en så här artificiell miljö. Filmfotot är också bra (även om bilden höll fel proportioner, eftersom biografen fått en felaktig kopia). Och jag gillade den ofta förekommande stråkmusiken.
Men i övrigt är det här en skittråkig film. Verkligen.







(Biopremiär 13/4)

söndag 15 april 2012

Den där bananen - igen

Ti-hi fniss! Jag sökte i ett par pressarkiv, och vad hittade jag då, om inte denna recension av SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA. Blekinge Läns Tidning, den 15 februari i år.Och varför känner jag mig manad att återge den här? Jo, klicka på bilden nedan så att texten blir läsbar, och kolla in slutet på recensionen!



lördag 14 april 2012

Dagens datum

En olycka kommer sällan ensam. Den fjortonde april:
Sköts.
Gick på isberget.
Föddes.




fredag 13 april 2012

Bio: Friends with Kids

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Romantisk komedi om par i 40-årsåldern på Manhattan, det borde ju funka i alla väder. Tycker man. Men så är inte alltid fallet.

Jennifer Westfeldt har skrivit, regisserat och spelar den kvinnliga huvudrollen i FRIENDS WITH KIDS. Hon har kallats en kvinnlig Woody Allen, kanske ligger det lite i det - med betoning på lite, men det är mycket så kallad rapp dialog i romantiserade New York-miljöer. Nu är jag ingen större Allen-fan, men skillnaden är trots allt stor. Allen hade aldrig gjort en film som FRIENDS WITH KIDS, åtminstone inte på samma sätt.

Westfeldt har samlat stora delar av gänget från den lysande BRIDESMAIDS, men det här är en helt annan typ av film. Maya Rudolph, Chris O'Dowd, Kristen Wiig och John Hamm (Westfeldts sambo i verkliga livet) spelar två gifta par som skaffar barn och plötsligt blir livet inte som tidigare. Familjelivet sliter på dem, det är bökigt med både ungar och äktenskap.

Westfeldt och Adam Scott är bästa vänner sedan decennier, de bor i samma hus, men de hävdar att de inte är attraherade av varandra. Han har en ny flickvän varje vecka, hon dejtar inte överhuvudtaget. De två inser dock att de skulle vilja vara föräldrar, så de beslutar sig för att skaffa ett gemensamt barn, som de ska ha delad vårdnad av - men fortsätta att dejta andra var för sig. Så hastigt och lustigt skaffar de en liten son. Scott träffar snart Megan Fox, som han tror är hans livs stora kärlek, medan Westfeldt efter en rad misslyckade dejter träffar Edward Burns, en redig karl.

Självklart blir föräldraskapet inte så okomplicerat som planerat, och det kommer givetvis inte som någon överraskning att Westfeldt och Scott egentligen, innerst inne, älskar varandra.

FRIENDS WITH KIDS har ett par stora problem. Det första är att den inte är speciellt rolig, och efter ungefär halva filmen, ändrar den inriktning och går från lättsam komedi till drama - för att slutligen leda till typiska amerikanska moraliteter. Det hade varit mycket roligare om detta föräldraskap funkade som planerat och de faktiskt inte var kära i varandra.

Det största problemet är rollfigurerna. För att en romantisk komedi ska fungera, måste man verkligen gilla personerna, de måste vara sympatiska, man bör själv attraheras av dem och vilja att de till slut ska få ihop det. Men i den här filmen är de flesta ganska osympatiska eller till och med vedervärdiga. Maya Rudolphs gapiga figur är hemsk. Det finns ingen större kemi mellan Westfeldt och Scott. Edward Burns är den ende som är sympatisk, och hans roll är ganska liten. I vanlig ordning är Megan Fox en rätt billig brud - och helt utan utstrålning. Av någon anledning spelar Kristen Wiig är väldigt o-rolig kvinna.

Jag skrattade till ett par gånger under filmens första halva, och jag gillar miljöerna, men det är allt. FRIENDS WITH KIDS känns även lång, betydligt längre än sina 110 minuter. Jag kom märkligt nog på mig själv med att irritera mig en aning på det ymniga användandet av "fuck" i dialogen. Barnen i filmen tittar in i kameran lite för ofta. Jellyfish översattes med bläckfisk.
... Hm. Jag har inte mer att säga om den här. Så likgiltig är jag till filmen.








(Biopremiär 13/4)

Bio: A Royal Affair

Foton copyright (c) Jiri Hanzn/Nordisk Film

I den här filmens förtexter står det EN KONGELIG AFFÆRE. I den svenska undertexten läser jag EN KUNGLIG AFFÄR. Varför står det då A ROYAL AFFAIR på filmens svenska affisch, i alla annonser och texter om den? Det här är en dansk film. Varför kan den inte få heta EN KUNGLIG AFFÄR? Det blir ju bara tramsigt att tvingas referera till den under dess internationella titel.

Regissören Nikolaj Arcel har tidigare bland annat gjort den - vad jag minns - trevliga DE GLÖMDA SJÄLARNAS Ö, samt skrivit manus till MÄN SOM HATAR KVINNOR. I sin nya film tar han sig an en historia som antagligen är välbekant för alla danskar, men som för mig är okänd. Under 1700-talets andra hälft skickades den femtonåriga engelska flickan Caroline Mathilde (Alicia Vikander) till Danmark för att gifta sig med kung Christian VII (Mikkel Følsgaard), enligt den här filmen en riktig stolle. Till hovet anländer snart doktor Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen), en enkel läkare som utses till kungens psykiatriker.

Struensee är även en upplysningsman och har för sin tid väldigt moderna åsikter - och snart får han kungen med sig. Christian går från att vara en driftkuku till en man som förändrade sitt land. Struensee går från att vara kungens läkare till att vara hans närmaste man och rådgivare. Bokcensuren avskaffas, liksom tortyr av fångar - hundratals nya lagar införs eller ändras. Detta innebär att kungen blev obekväm i vissa reaktionära kretsar.

Förutom att förändra kungen, fattade Struensee tycke för den unga Caroline. Hon var olycklig i sitt äktenskap med den lynnige kungen, och snart spirade en romans med upplysningsmannen. Drottningen engagerade sig också politiskt och försökte förändra Danmark tillsammans med Christian och Struensee. Och självklart var det hela dömt att gå åt helvete.

Svenska Alicia Vikander lärde sig danska med expressfart inför inspelningen av A ROYAL AFFAIR. Även svensken David Dencik medverkar som som slemme Guldberg, som försöker sätta käppar i hjulet för Struensee. I mina öron låter den danska Vikander och Dencik pratar övertygande, men jag har ingen aning om vad danskar anser. Kanske är det som när Mads Mikkelsen spelade svensk i den usla thrillern EXIT - han lät bara som en dansk med konstig dialekt, och det var svårt att höra vad han sa. När jag själv pratar danska låter jag mest som ett idiotiskt barnprogram. "Du lyder som en papegøje!" sa en gång en dansk tant till mig.

Jag har lite svårt att se Alicia Vikanders storhet; hon har ju varit väldigt framgångsrik de senaste åren. Hon är väldigt söt, men samtidigt lite tråkig. Hon är precis som den här filmen. Stor, påkostad dansk-svensk-tjeckisk samproduktion. Massor av slott, parker, kostymer, statister. Samtidigt är det hela märkligt platt - i dubbel bemärkelse. Filmfotot är glassigt, men lite platt (vilket möjligen beror på den digitala tekniken) och det ser lite för TV-mässigt ut. Men även rollfigurerna är lite platta. Bäst är Følsgaard, som gör kung Christian till berättelsens intressantaste person. Han känns som en kombination av Caligula och Hugh Lauries prins i SVARTE ORMEN. Det framgår aldrig om han faktiskt är galen på riktigt, eller om han bara låtsas. Fast helt frisk är han inte och han låter sig konstant manipuleras av andra; först av hovet, men sedan även av Struensee. David Dencik är också bra i sin återhållsamma ondska.

Mads Mikkelsen är väl aldrig dålig, men hans uppgift här går mest ut på att se cool ut i hästsvans och polisonger, vilket han gör. Han får även fäktas och dansa.

Historien är intressant, men filmen lyfter aldrig riktigt och tenderar att bli saggig under sina två timmar och arton minuter. Det är lite för ljummet. Jag noterade knappt filmmusiken under filmens gång och höjde onekligen på ett ögonbryn när jag läste att den komponerats av Gabriel Yared, i samarbete med Cyrille Aufort.

I den bästa scenen har man hämtat en afrikansk pojke från en slavskepp. Kungen får pojken för att ha någon att roa sig med. Det första den häpne och uppspelte kungen säger när han ser den lille gossen, är "Nej, hvad han ser sjov ud!". Ja, jösses, det var ont om upplysningsmän på den tiden.






(Biopremiär 13/4)

torsdag 12 april 2012

Bio: Revolt

Foton copyright (c) BUFF
1978 var jag i Norge för första gången. Eller var det '79? 1977 var vi i alla fall i England och 1980 i Italien. Däremellan semestrades det i Norden. Vilket ju känns lite visset jämfört med England och Italien. Ännu märkligare är kanske sommarsemestern i Österrike '81. Vem fan åker till alperna på sommaren? (Okej, idag skulle jag inte ha något emot det, eftersom jag helt tappat intresset för utförsåkning)
Tillbaka till Norge. Och England, faktiskt. I London '77 såg jag en punkare för första gången. I tunnelbanan. Jag visste inte vad han var för något. Jag tyckte mest att han såg konstig ut. Och varför hade han klippt itu sina kläder? Jag var mer intresserad av APORNAS PLANET, som skulle visas på TV. Dessutom fascinerades jag av de enorma affischerna för ÄLSKADE SPION.

Jag minns inte så mycket av Norgevistelsen. Men den nya filmen REVOLT (originaltiteln lyder Sønner av Norge) i regi av Jens Lien utspelar sig i Norge 1978. Närmare bestämt i Rykkinn, ett bostadsområde utanför Oslo. I ett trevligt hus bredvid de trista lägenhetskomplexen bor arkitekten Magnus (Sven Nordin, kaptenen i EN FIENDE ATT DÖ FÖR) och hans familj; den danska hustrun Lone (Sonja Richter från OND TRO) och två söner, varav den äldste, Nikolaj (Åsmund Høeg) är ung tonåring. På sett och vis ser det här ut som en typisk, skandinavisk medelklassfamilj i ett medelklasshem. Det är bara det att Magnus är en hippietyp, och inte bara det - han befinner sig väldigt långt ut till vänster. Oerhört långt ut. Kombinationen arkitekt och råvänster får mig att tänka på Den Maskerade Proggaren.
Men så omkommer den väna Lone i en olycka och Magnus går in i väggen. Nikolaj upptäcker punken och börjar att revoltera mot allt tillsammans med sina polare. De bildar även ett band, vars inriktning är att vara så dåligt som möjligt.
Magnus blir allt knäppare i sina försök att bearbeta sorgen efter hustrun, medan Nikolajs tillvaro börjar fyllas av slagsmål, fylla och droger.

För att egentligen vara en rätt dålig film, är REVOLT ganska underhållande och kul. Större delen av filmen känns nämligen som en parodi på främst 70-talsvänstern och dess människor. Magnus och hans vänner är karikatyrer. Magnus själv har stort, vildvuxet skägg och när han inte sover, har han konstant en pipa i mungipan. Han påminner om en norsk Horst Schröder i spextagen. Under öppningsscenernas julfirande bjuds det på bananmeny. I julgranen hängs det bananer. När sönerna råkar komma in i sovrummet när han har sex med Lone, utbrister han "Hej, gutter! Vill ni se ett häftigt knull?". Och när han tar med Nikolaj på semester, åker de moppe till Sverige och hänger på ett nudistläger. Vännernas små barn anordnar demonstrationståg och skanderar "Ner med patriarkatet!".
Fast punken är nästan lika parodisk den. Den äldre, tuffare Anton, som blir bandets sångare, spelar över och är rätt lustig när han spottar och ska se farligt galen ut. Punk på norska låter förresten rätt kul.
Det finns inga riktiga människor i Liens film, istället har det blivit något slags Best Of-version av 70-talet. Eller Worst Of, beroende på hur man ser på det. Alla klyschor betas av, mer eller mindre överdrivna. Men ibland är det träffande, och som sagt - det är rätt kul.

I förtexterna läste jag att Johnny Rotten skulle göra en gästroll, så jag satt förstås hela filmen och väntade på att herr Lydon skulle dyka upp. I en av slutscenerna ploppar han så upp, som sig själv i en drömscen. Dessförinnan spelas det väldigt mycket Sex Pistols på soundtracket, vilket förstås är trevligt. Kontrasten blir lite ... udda, när de unga små punkarna rusar runt i ganska idylliska miljöer och dummar sig, medan Pistols dånar i bakgrunden.
I en kul scen diskuterar Magnus Johnny Rotten. Han undrar vad Rotten egentligen vill, vad han står för, eftersom han är emot precis allting, oavsett vad det är. Fast en tid senare blir även Magnus punkare. En överårig, skäggig och piprökande sådan.
Den som vill se oroväckande många, fläskiga, oformliga, håriga, nakna människor på filmduken kommer att få sitt lystmäte.







(Biopremiär 13/4)

Bio: Battleship

Foton copyright (c) UIP Sweden

Någon gång under 1970-talet fick jag Nya Kryssarspelet i julklapp. Ett väldigt fascinerande spel. Tyckte jag då. Coolast var den avancerade spelplanen i plast, ett slags ställning där man tryckte fast sina fartyg och så försökte man bombardera och sänka motståndarens på andra sidan av en skärm. Jo, det var alltså inget annat än Sänka fartyg. Ett spel folk förr spelade med hjälp av rutat papper och en penna. Ett spel Laszlo Carreidas inte kan spela utan att fuska.

Den något mer "avancerade" sällskapsspelsversionen, eller vad vi nu ska kalla den, är en produkt från spel- och leksaksföretaget Hasbro, samma bolaget som ligger bakom Transformers. Att de ville följa upp succén med robotfilmerna är begripligt. Att de valde att filmatisera Sänka fartyg är mindre begripligt. Å andra sidan fanns det inga figurer och ingen handling att bygga filmen på, så det var fritt fram att göra vad man ville. Krigsfartyg skulle sänkas. Det är allt. Lite oväntat sattes VERY BAD THINGS-regissören Peter Berg (som även innehade huvudrollen i SHOCKER) på att hålla i spakarna.

Taylor Kitsch är dubbelt aktuell nu. Han spelar titelrollen i floppen JOHN CARTER, och nu är han även hjälten Alex Hopper i BATTLESHIP. Och ni må tro att unge Hopper är en slarver! Han har inget jobb. Inga pengar. Han super för mycket. Han hamnar alltid i trubbel. Till på köpet bor han hemma hos sin bror Stone Hopper (Alexander Skarsgård, som inte är det minsta lik Kitsch och dessutom huvudet längre). Minsann om inte Alex går och kärar ner sig i blonda kalaskexet Samantha (Brooklyn Decker) - dotter till den stenhårde amiralen Shane (Liam Neeson). Shane är Stones chef, eftersom Stone är officer vid flottan.

Eftersom Stone fått nog av sin brors beteende återstår bara en sak att göra - han måste bli militär! Join the Navy! Så Alex klipper sig, skaffar sig ett jobb, får ihop det med Samantha, blir duktig fotbollsspelare - men en rätt usel militär, eftersom han inte klarar av att lyda order och hålla tider. Och han slåss lite för ofta. Amiral Shane tycker inte om honom.

Vilken tur att illasinnade rymdvarelser plötsligt anfaller - mitt under en gigantisk övning med horder av krigsfartyg utanför Hawaii. Nu blir det till att sänka fartyg så att det står härliga till - och Alex Hopper får chansen att bevisa vilken ansvarstagande hjälte han är innerst inne.

Jag förväntade mig verkligen det värsta. En kombination av de ofta påfrestande TRANSFORMERS-filmerna och den osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Bara trailern gjorde mig trött. Jag gissade att filmen skulle vara som trailern - i nästan två och en halv timme.

Efter ett tag visade det sig att jag hade rätt.

Men ärligt talat tyckte jag först att BATTLESHIP kändes rätt okej. Första halvan gick att titta på. Handlingen är inte obegriplig (som i TRANSFORMERS) och det dröjer ett bra tag innan rymdvarelserna anfaller, vilket innebär att rollfigurerna får lite mer tid på sig att utvecklas än brukligt i den här typen av film. Det innebär förvisso inte så mycket, men ändå. Taylor Kitsch är inte lika hopplös som i JOHN CARTER. Liam Neeson är lika föredömligt hård som alltid. Alexander Skarsgård är andra namnet i rollistan, han verkar imitera en typisk amerikansk actionhjälte när han pratar, och jag blev förvånad när hans rollfigur plötsligt stryker med bara en tredjedel in i filmen, så att Alex kan bli besatt av att hämnas.

Men efter halva filmen blir det tröttsamt. Det händer inte så mycket. Fartygen skjuter på de främmande farkosterna. Kort paus, och rymdvarelserna skjuter på fartygen. Om och om igen. Självklart för att efterlikna spelet. Och det blir segare och segare. Och när det är dags för den stora, explosiva finalen, förvandlas filmen till en rätt kväljande hyllning till amerikanska flottan. Herregud, när ett gäng (antagligen autentiska) veteraner från andra världskriget rycker in och går tufft i slowmotion visste jag inte om det var på allvar eller ej. Det smäller och sprängs och jag tittar på klockan, eftersom det aldrig blir spännande, coolt eller engagerande.

Sångerskan Rihanna gör sin skådespelardebut i filmen. Jag vet faktiskt inte riktigt vem Rihanna är, jag vet inte om jag någonsin hört hennes låtar. Eller, det har jag kanske, utan att veta att det är hon. Hon ägnar sig ju åt en särdeles tråkig musikgenre. Jag vet vem hon är tack vare tidningsrubriker. I BATTLESHIP spelar hon en tuff soldat. Hon är alldeles för liten och späd, och ingen vidare skådis.

Jag gillade en fet soldat med benproteser, det är AC/DC på soundtracket (men inte Village People), alldeles för många medverkande är tatuerade, och vid två tillfällen säger hjältarna "motherfucker", men "fucker" dränks av en hög ljudeffekt, eftersom det här är en PG-13-film.

Rymdvarelserna har väldigt festliga skägg!

Jag lyssnar på Mozart medan jag skriver detta.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 11/4)


onsdag 11 april 2012

Bio: Jävla pojkar

Foton copyright (c) Shake Film
Jävla pojkar? Jävla film! Ännu en svensk film som får biopremiär. Ännu en svensk film gjord helt utan någon målgrupp i åtanke.
Håhåjaja. Suck. Pust. Stön.
Ännu ett ofärdigt filmskoleprojekt, tänkte jag medan jag såg filmen. Ännu en film av en ung, superseriös filmstudent. Dessutom en invandrare - en ung invandrare som tror att man måste göra film av den gamla, trista, svenska skolan. Därför blev jag oerhört förvånad när jag kollade upp regissören Shaker K Tahrer. Född i Bagdad, Irak ... 1959! Vaffan? 53 år?
Nåja. Långfilmsdebut är det i alla fall. Både som regissör och manusförfattare.
Och bra är det inte.
Återigen är det en film med Bergmankomplex - eller snarare Norénkomplex. Och återigen är det den där gamla SHORT CUTS som spökar. Svenska filmare verkar inte kunna lämna greppet med parallellhistorier som flätas samman bakom sig. Varför är det så? Det enda unika med JÄVLA POJKAR är nog att den är inspelad i Göteborgsförorten Bergsjön. Samproducenterna är ohyggligt många, två av dessa är Bergsjöns Kultur- & Mediacenter, och Göteborgs Stad Bergsjön.
Tahrer har lyckats engagera en rad kända, väletablerade och kompetenta skådespelare till sin film. Jag tycker att dessa borde ha upptäckt alla brister i manuset, men tydligen inte.

Det börjar med studentexamen och vi presenteras för tre pojkar och deras föräldrar. Tom Ljungman är Kristoffer, son till Ida (Elin Klinga). Ida har grava psykiska problem, eftersom hennes far utnyttjade henne sexuellt när hon var barn. Hon kastar ofta tallrikar i väggen. Kristoffer har blivit vek och känslig. Mats Sandahl är Björn, adoptivbarn från Etiopien. Hans föräldrar spelas av Stig Engström (som är vänsterhänt) och Nina Gunke (fråm Mac Ahlbergs MOLLY - FAMILJEFLICKAN). Dessa föräldrar ska plötsligt skiljas. Björn, som är intresserad av skådespeleri och medlem i en teatergrupp, och som verkar ha haft en harmonisk uppväxt, blir plötsligt självmordsbenägen. Engström är förresten psykiatriker och han får Ida som patient. Gunke vill åka till Etiopien och hitta Björns biologiska mor. Det vill inte Björn, han vill hänga sig.
Rikard Björk är Simon. Hans morsa spelas av Marika Lagerkrantz, som bestämt sig för att flytta hem till sin nye karl. Det gillar inte Simon, han är trött på morsans karlar. Istället bestämmer han sig för att flytta hem till sin farsa Tomas (Jacob Nordenson), som han inte träffat på tretton år. Tomas är en knäppgök som bor ensam i en villa. Ingen får hälsa på, han släpper inte in någon. Simon tvingas tälta i trädgården. På nätterna traskar Tomas ut till kyrkogården. Där sitter han vid sin mors grav, dricker vin och spelar opera. Lagerkrantz jobbar på ett äldreboende. Där bor Lennart (Evert Lindkvist). Han gillar sin sköterska väldigt mycket. Annars är han rädd. Och denne gubbe hänger förstås ihop med ovannämnda handlingstrådar.

Det är ingen vågad chansning om ni gissar att allt det här kommer att leda till elände. Eländes elände. Åtminstone för majoriteten av de inblandade.
Psykologiskt funkar det här inte alls. I synnerhet inte historien om stackars Björn. Men rent allmänt haltar det mesta. Dels är logiken ofta konstig, vi får bland annat vara med om världens snabbaste polisutryckning, och en scen där en person som först ingen verkar veta var han finns, plötsligt hittas utan problem. Alla verkar bo i Bergsjön.
Precis som i så många svenska dramer, finns här inga riktiga människor. Det är de gamla vanliga klichéerna. Seriösa svenska dramer har en tendens att vara klyschigare än actionfilmer. Dialogen är sökt och onaturlig; teatralisk. Rollfigurernas beteenden är teatraliska. Det finns inga människor i verkligheten som pratar och beter sig så här.
Och apropå teatraliskt, den där dramakruppen Björn är med i, är hur flängd som helst. Vad är det för tosingar? I deras pretentiösa föreställning går skådespelarna mot varandra, krockar och trillar omkull. Sämst skådis i hela filmen är kvinnan som spelar dramaläraren. Jag läser att hon spelas av Anna-Lena Erlandson - men, jag läser även att hennes röst görs av Betty Johannesson! Oj. Varför har man dubbat henne?
JÄVLA POJKAR har visst tävlat på ett par utländska filmfestivaler. Vilket egentligen inte säger så mycket. Vad det här ska upp på bio att göra begriper jag inte. På 70-talet hade filmen klassats som TV-teater. Fast den hade nog aldrig visats, eftersom den är för dålig. Som sagt: JÄVLA POJKAR känns som ett filmskoleprojekt. Det är långtifrån en färdig film.






(Biopremiär 13/4)

tisdag 10 april 2012

Konst: The Illustration Project

Jeanette Winterson, "Lighthousekeeping" 
För mig är Niklas Asker främst serietecknare. Något som antagligen beror på min bakgrund i seriebranschen. För andra är Asker mest känd som illustratör.
Oavsett vilket, är Asker ganska unik i dagens Konstsverige. Han ägnar sig åt en typ av måleri man sällan ser idag. Jag besöker samtliga av Malmös gallerier med jämna mellanrum, och alldeles för ofta lämnar jag dem rätt likgiltig. Ibland är det bara tråkigt. Ibland är det snarare konstigt och obegripligt än bra, dåligt eller tråkigt. Ibland är det bra, men likförbannat tråkigt. Och jag gillar inte när konstnärer förklarar vad det är de gjort - än mindre när de gör det efter att jag själv betraktat verken och skaffat mig egna intryck. Ni skulle bara veta hur ofta det händer att konstnärer dödar sina egna utställningar.
Men så kommer Niklas Asker som en frisk fläkt. En kille som både är skrämmande skicklig rent tekniskt och vars målningar faktiskt kommunicerar med mig på ett sätt jag sällan upplever.
Fram till den 29:e april ställer Asker ut på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö (Isak Slaktaregatan 3) och under rubriken "The Illustration Project" leker han med definitionen av illustration och konst. Illustration kan inte vara konst, anser en del. Skitsnack, säger jag. Visst fan kan det vara konst. Jag har större delen av livet ägnat mig åt olika kulturyttringar som vissa inte klassificerar som konst. Jag har aldrig förstått varför.
Virginia Wolf, "A room of one's own"
Asker har läst nio romaner inför sitt projekt. En av dem är Haruki Murakamis "1Q84" (vilket tydligen var en pers). Till var och en av dessa har han sedan gjort en oljemålning som beskriver hans intryck av boken. På ett podium framför varje tavla ligger romanen - köper man en tavla får man minsann boken på köpet! På sätt och vis är det här illustrationer. Framför allt är det konst.
Den första jag tänker på när jag ser Niklas Askers måleri, är Dave McKean, åtminstone när det gäller ett par av bilderna (bland annat den jag tycker bäst om). McKean är en av de där som slog igenom stort under 1980- och 90-talen, när det plötsligt blev populärt med målade serier. Och ja, McKean är en av de som inspirerat Asker. Jag vill dock inte hävda att Asker sitter hemma i ateljén och försöker imitera en gammal idol. Han bjuder istället på något helt eget.
Jag har själv inte läst böckerna Asker illustrerat. För min del är illustrationsmomentet nästan överflödigt, bilderna fungerar alldeles utmärkt på egen hand. De skapar historier, jag skapar historier. Jag hör ljud när jag tittar på bilderna, jag känner dofter och klimat. Som jag skrev ovan: målningarna kommunicerar med mig, jag interagerar med dem. Jag dröjde mig kvar ovanligt länge på galleriet.
Inte blir det sämre av att bilderna är både snygga och vackra. Med få undantag är det här målningar jag skulle kunna tänka mig ha hängande på väggen. Det är det sällan jag tycker.
Titta inom Rönnquist & Rönnquist när ni ända är i de krokarna.

Bio: Den goda fén

Foton copyright (c) Njutafilms

Jag måste säga att jag hade vissa förväntningar på den fransk-belgiska DEN GODA FÉN. Positiva förväntningar. Utan att ha läst något om filmen, verkade det vara en kul och trevlig film. Nu bar det sig inte bättre än att jag råkade läsa några recensioner innan jag såg filmen - i dessa jämförde man med både Tati och Kaurismäki.

Med väldigt få undantag, tycker jag inte att Tatis filmer är kul. Tvärtom är de rätt plågsamma. Och Kaurismäki? Liksom Tati är han en sådan där man ska gilla - om man är seriöst filmintresserad. Men introvert finsk karghet och alltför avskalade miljöer är inte min kopp te.

Förväntningarna sjönk en del. Men. Jag trodde fortfarande att jag skulle gilla filmen.

Jag såg filmen.

Nej, jag tycker inte om den.

Det här var betydligt värre än jag räknat med.

För manus och regi står Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romy, de två förstnämnda innehar även huvudrollerna, men den tredje har även han en större roll. Trion är tydligen en känd akrobat/dans/pantomim/clowngrupp som varit verksam ganska länge. 

Ja, ni läste rätt. Pantomim. Clown. Satans påfund. Två kulturyttringar som kan lägga sordin på den muntraste tillställning.

Liksom Kaurismäkis senaste film; MANNEN FRÅN LE HAVRE, utspelar sig DEN GODA FÉN i denna franska hamnstod. Det ser ut som om man använt sig av samma kulisser och miljöer som Kaurismäki. Allting är avskalat, färgerna är klara, men bleka. Och framför allt är människorna fula. Fruktansvärt fula. Oj, det det finns gott om fula människor i den här filmen.
Abel spelar Dom, nattportier på ett sunkigt litet hotell. En natt kommer Fiona in och presenterar sig som en god fé. Dom får tre önskningar, han kommer på två grejor han vill ha, och Fiona lyckas uppfylla dessa. Fast det visar sig att Fiona är på rymmen från ett mentalsjukhus. Hon begår diverse lagbrott för att uppfylla folks önskningar. Efter att åter ha spärrats in, försöker Dom få ut henne från sjukhuset, eftersom de två gått och blivit kära i varandra.
Jag skrattade till lite i början när en engelsman försöker smuggla in en hund på hotellet genom att stoppa jycken i en resväska, och väskan sedan springer omkring lite som den vill. Men annars är det långt mellan skratten. Väldigt långt. Det är är nämligen en rätt tråkig film som känns betydligt längre än den är. Tillåt mig att uttrycka mig lite burdust och fördomsfullt: DEN GODA FÉN är en film för teaterbögar. Det är ganska pretentiöst.

Slapstick? Nej, det här är mest jönserier.
De medverkande hoppar och sprattlar och har sig. De grimaserar. Det som ska varit tokigt och crazy känns mest som något gammalt barnprogram jag hatade på 1970-talet. Det som ska vara vackert eller surrealistiskt är ännu värre. Precis varje scen pågår alldeles för länge. Eftersom här inte finns någon som helst tajming, blir det drygt. Vid ett par tillfällen har man slängt in dansnummer - javisst, de pågår för länge även de. Och de var inte speciellt roliga till att börja med.
Dominique Abel och Fiona Gordon må vara hur duktiga mimare som helst, men mimare är ju ett släkte som gör sig bäst som måltavlor i DEATH RACE 2000. 
Nå. Trots ovanstående kritik tänker jag inte totalsåga det här. Filmen är ju inte direkt inkompetent. Den förolämpar inte sin publik. Och om man nu gillar sådant här (tro det eller ej, det finns faktiskt folk som gillar mimare och clowner) är det mycket möjligt att man tycker att filmen är lysande.
Själv skulle jag snabbt byta kanal och den dök upp på TV.








(Biopremiär 6/4)

måndag 9 april 2012

Annandag påsk

Annandag påsk måste vara en av årets mest meningslösa helgdagar.
Själv har jag ägg i mössan idag.

söndag 8 april 2012

Expressen den 16 maj 1995

Klassiker från Mickes Video!
Min tredje videokrönika i Expressen. Som synes är jag nostalgisk i den. Numera kan jag bli nostalgisk över 1995. Fast Chuck Norris har ju inte gett upp.
Kul detalj vad gäller just denna krönika: ett par dagar efter att den publicerats blev jag uppringd av en kille i Stockholm. Han hade en kompis som skulle fylla jämnt - killen som hade huvudrollen i EXPONERAD! Eftersom jag ju nämner den, tänkte killen att jag kanske kunde fixa fram en kopia. Vilket jag kunde. Han - eller födelsedagsbarnet - hade inte sett filmen sedan den gick på bio.

Det var bättre när Chuck var kung i butikerna

Visst var det väl oändligt mycket roligare att gå in i en videobutik för
sådär en 15 år sedan?

I dagens butiker kan man gå runt i timmar utan att hitta något intressant.
Nu finns det bara en handfull videobolag, nästan alla filmer har fotografier på omslaget i stället för ordentliga, målade filmaffischer, och flertalet filmer är hyfsat slickat gjorda.

ANNAT VAR DET i början av 80-talet. Då var det ett litet äventyr att gå in
i en videobutik, ibland ett äventyr större än det man skulle uppleva i filmen man hyrde. Det till och med luktade speciellt i butikerna. Det luktade plast. I och för sig vet jag inte hur plast luktar, men jag vill gärna tro att det var plast butikerna luktade.

Det fanns hur många videobolag som helst, med ibland väldigt konstiga namn
(Mickes Video var ett höjdarnamn på ett bolag). Eftersom filmerna ofta låg i de här tjocka, "fluffiga" askarna, var det dessutom en speciell känsla att hålla i en film.

Och filmerna sedan. Visst, okej, det fanns massor av skojiga, oklippta och oftast italienska skräckfilmer att hyra, men dessa har det skrivits så mycket om på annan plats tidigare. Om man nu inte ville hyra skräckfilm, vad fanns det då att välja på?

Antalet kända storfilmer som gått på bio var försvinnande litet. Antalet så kallade kvalitetsfilmer var obefintligt. Vad det fanns för barnfilmer att hyra då har jag ingen pejl på, jag tror aldrig att jag kollade barnavdelningarna (vilket jag förstås borde gjort, känner jag i dag).

Nej, i stället hette de stora videohjältarna Terence Hill, Bud Spencer och Franco Nero. Främst beroende på att de enda västernfilmer som fanns att hyra var spaghettivästerns (vilket jag personligen är fan av, och föredrar framför amerikanska dito). Om man ville ha action, valde man filmer med folk som Chuck Norris (actionfilmens svar på James Last) och Sho Kosugi.

Tänk bara att gå in i en videobutik och kunna hyra en motorcykelfilm från tidigt 70-tal med William Smith. Eller ännu bättre - att traska in i en butik, och utan större besvär hitta "Foxy Brown" eller "Friday Foster" med Pam Grier.

Eller karaterullar med Bruce Lee-imitatörer som Bruce Li och Bruce Le. Vi får heller inte glömma alla italienska B-filmer med Landskronas stolthet, Janet Ågren (i filmer som "Omänsklig fasa", "Staden med de levande döda", "Panic" med flera), eller Göteborgs stolthet, Bo Svenson (vem minns inte "Inglorious bastards"? I och för sig minns inte jag den, men filmen har ett så fräckt namn att jag måste nämna den här!).

Det är trist i video-Sverige

Jag märker nu att jag skulle kunna hålla på och rabbla upp gamla filmer i all evighet, och det kan jag ju inte göra. Det är bara att konstatera att det här var en tid som troligen aldrig kommer att komma tillbaka. I dag kan man inte hyra spaghettivästerns. Motorcykelfilmer. Blaxploitationfilmer.

Jo, självklart finns det alltid någon butik som har kvar en massa gammalt, och ibland även till försäljning, men i övrigt är dagens utbud i Sverige ganska torftigt och trist. Om man nu inte gillar Rutger Hauer. Eller alla dessa erotiska thrillers butikerna är fulla av.

Eller Tom Hanks-dravel.

Och det gör man ju inte.


BÄST JUST NU

"Lust" (Sandrews). Ho ho ho! Så här mycket har jag inte skrattat sedan Tor Isedal fick på käften av Heinz Hopf i "Exponerad". Dessutom kan man se Gerhard Hoberschwarzenegger prata i telefon, trots att sladden är urdragen!

"Undergångens arkitektur" (Köpfilm, Sandrews). Intressant, fascinerande
och skakande dokumentär om Hitlers konstintresse.

Empire. Engelsk mainstream-filmtidning som lyckas vara både seriös och
oseriös, rolig och informativ.


lördag 7 april 2012

Ett legendariskt citat

Jag har säkert nämnt det här förut, men eftersom jag råkade hittade recensionen i sin helhet, tänkte jag att jag ju kan publicera den så att det tydligt framgår hur roligt/fånigt det här är.

För tio år sedan hade Adam Sandler-filmen MR DEEDS premiär. Jag recenserade den i Helsingborgs Dagblad den 27 september 2002. Och jag citerades sedan i bioannonserna. Så här löd min recension.


I Frank Capras "En gentleman kommer till stan" från 1936 ärvde Gary Cooper 20 miljoner dollar. Hur mycket Deeds ärvde i tv-serien från 1969 vet jag inte, men i den här nyinspelningen handlar det om 40 miljarder dollar.
Mångmiljardären Preston Blake dör och en jakt på arvingar inleds. Till slut hittar man Longfellow Deeds (Adam Sandler), en godhjärtad pizzeriaägare i en håla på vischan. Den oskuldsfullt lantlige Deeds flygs till New York, där han konfronteras med hårdhjärtade affärsmän som bara tänker på pengar och vill bli av med Deeds. Winona Ryder är sensationsjournalisten Babe, som lurar i Deeds att hon är en skolsköterska från vischan, för att kunna göra ett snaskigt tv-reportage - men hon blir förstås kär i sitt offer.
Jag är inte den som sticker under stol med att jag gillar Adam Sandler. Ofta är han en, som det heter, "aquired taste", många har svårt för hans tramserier och barnsligheter, men jag plockar ofta fram - och ser om "Happy Gilmore" och "The Wedding Singer." På sistone har han dock gått samma väg som en del andra, forna tramskomiker, och blivit familjevänlig - och tråkigare.
"Mr Deeds" är en lättglömd, lite slätstruken, men sympatisk film. Harmlös familjeunderhållning. Här och var glänser det till och är riktigt roligt, skämten kan ibland bli direkt bisarra, persongalleriet är skruvat, men ofta är det alldeles för sentimentalt. Lite skratt, lite kärlek och ett gammaldags, hederligt budskap.
Winona Ryder, numera mest känd som snattare, är det väl ingen som tycker är speciellt bra, men här är hon rätt charmig. Ett par slagsmålsscener känns malplacerade och är alldeles för brutala.
En del kända ansikten, antagligen Adam Sandlers polare, dyker upp i minimala roller, och John McEnroe spelar sig själv i en aningen större roll. Han har definitivt ingen framtid som skådis, men det är nåt visst med att se den gamle tennisbusen supa till, röka cigarr, kasta ägg på passerande bilar och skälla ut bilförare efter noter!


... Och vad stod det sedan i citatet i bioannonsen? Jo:

"Riktigt roligt.

Pidde Andersson, Helsingborgs Dagblad"


Glad påsk, förresten!

fredag 6 april 2012

DVD: The Thing

THE THING (Universal)
Sportlovet 1983. På väg till eller från Österrike. När vi stannade på ett Holiday Inn-hotell i Tyskland upptäckte jag att internkanalen skulle visa John Carpenters THE THING. Dessutom på engelska. Det är mycket möjligt att detta var den första Carpenterfilm jag såg, jag minns inte om jag sett ens HALLOWEEN innan dess. Men THE THING gjorde djupt intryck på mig. Jag tyckte den var fruktansvärt spännande, häftig - och skitäcklig. Stig, farsan i den andra familjen vi reste med, kom in mitt i filmen, tittade på TV:n och sa "Är det en dokumentär om Scan?".
När THE THING kom 1982 fick den överraskande dålig kritik. Många klagade på att den enda spänningen låg i väntan på nästa blodiga chockeffekt. Idag har dem omvärderats och räknas till Carpenters bästa filmer - till vilka den hör.
Sommaren 1985 låg jag på en strand på franska rivieran och läste ett nummer av det svenska magasinet Nova Science Fiction. I detta publicerades John W Campbell Jr:s novell "Who Goes There?", som filmen bygger på. Först härom året såg jag den första filmatiseringen, THE THING FROM ANOTHER WORLD från 1951, i Sverige döptes den till FANTOMEN FRÅN MARS (!). James Arness (Zeb Macahan!) spelade rymdmonstret.
Det pratades i decennier om att man skulle göra en uppföljare till Carpenters film, men en sådan såg aldrig dagens ljus. Först förra året kom denna prequel. Varför den fick samma titel som originalet har jag ingen aning om. Den unge holländaren Matthias van Heijningen Jr:s film floppade på bio i USA och har nu släppts direkt på DVD i Sverige.
Kritiken i USA var ljum - och detta är en ganska ljum film. Den utspelar sig 1982 och handlar om den där norska forskningsstationen på Antarktis som först råkade ut för den illasinnade rymdvarelsen, och som figurerar även i Carpenters film. Dansken Ulrich Thompsen är en forskare (som pratar danska men har norskt namn) som söker upp den unga Kate (Mary Elizabeth Winstead), forskare även hon. Hon behövs, eftersom man har upptäckt något fantastiskt på Antarktis.
Väl på plats i islandskapet presenteras ett utomjordiskt rymdskepp som legat begravt där i evigheter. Man hittar även en djupfryst rymdvarelse. Fast det dröjer inte länge innan rymdvarelsen tinats upp och begett sig ut på en slaktarorgie - och så bjuds vi på i princip samma film som förra gången en gång. Monstret kopierar människor, de spricker och exploderar, tentakler slår ut, och de kan bara bekämpas med eldkastare.
Nya THE THING är en helt okej film. Problemet är just det att vi sett allt tidigare, det blir lite poänglöst. Precis som monstret kopierar rollfigurerna, kopieras Carpenters film - fast det blir hela tiden aningen sämre. Och den här gången är de praktiska effekterna ersatta av CGI, vilket gör det hela mer könlöst, och Winstead är ingen Kurt Russell.
Det är kul att norrmännen spelas av norrmän, och att mycket av dialogen är på norska. I en scen brister de ut i en gammal melodifestivalhit!
Filmen slutar exakt där Carpenters film börjar.






torsdag 5 april 2012

Bio: American Pie: Reunion

Foton copyright (c) UIP Sweden

Dags att bejaka sin uppdämda grabbighet.

Tretton år, är det så längesedan den första AMERICAN PIE-filmen kom? Tydligen. Det var bra längesedan jag såg den filmen - och jag minns inte riktigt vad jag tyckte. Jo, den var väl rolig, men jag har för mig att jag inte var lika entusiastisk som många andra. Däremot minns jag att jag tyckte att det kändes lite märkligt att man 1999 gjorde en high school-komedi av samma slag som jag såg när jag var tonåring på 80-talet.

AMERICAN PIE 2 tyckte jag inte alls om, den saknade den första filmens charm och kändes mest plump. Jag hittade min gamla recension av AMERICAN PIE: THE WEDDING, den kan ni läsa HÄR. Jag noterar att jag var väl snål med betyget. Den filmen är ju trots allt rolig. Jag vet inte varför jag var så negativ. Fast det är ju klart, jag blir bara fjantigare med åren. Det är väl en omognadsprocess.

Och denna omognadsprocess förklarar varför jag tycker att den nya filmen AMERICAN PIE: REUNION är ohemult kul. Det har nu gått nio år sedan den tredje filmen. Sedan dess har det kommit tre direkt-på-DVD-filmer med andra skådespelare (borsett från Eugene Levy), av dessa har jag nog bara sett en. Men nu är hela originalgänget tillbaka.

Jim (Jason Biggs) och Michelle (Alyson Hannigan) är gifta, har en liten son, de är trötta och deras sexliv har gått i stå. Men det drar ihop sig till reunion för deras high school-kull, och Jim och Michelle bestämmer sig för att se till att ha det kul där. Oz (Chris Klein) har blivit TV-stjärna och har bland annat dansat i ett program med B-kändisar och has-beens. Han umgås med pantade brudar och vill hellre hänga med det gamla gänget - och träffa Heather (Mena Suvari) igen. Kevin (Thomas Ian Nicholas) är lyckligt gift och vill inte ställa till det när han återser Vicky (Tara Reid). Finch (Eddie Kaye Thomas) anländer på motorcykel och har blivit något slags äventyrare och reser runt i världen. Och så har vi då Stifler (Seann William Scott), som förvisso skaffat sig ett jobb, men i övrigt har det inte hänt någonting alls med honom. Han är precis som förr; högljudd, bufflig, barnslig och befriande inkorrekt.

Det är egentligen onödigt vad som händer när detta gamla gäng återförenas under en rad fester. Katastrofer måste undvikas, katastrofer och missförstånd sker.

Jag blev besynnerligt nostalgisk när jag såg den här filmen på en vanlig föreställning, eftersom den inte pressvisades. Det verkar som om tiden stått stilla i USA. Rollfigurerna säger att de känner sig gamla och de blir ibland nostalgiska över 90-talet. Själv tillhör jag Class of '87 och inte Class of '99, men jösses, jag påmindes om 80-talet. Om de fester jag gick på då, om de ställen jag frekventerade. Det verkar inte ha hänt någonting alls i den här filmens värld, de gillar fortfarande att festa och ha kul utan några andra baktankar. Här finns bara en massa medelklassmänniskor som hinkar shots, inga militanta veganer och politiska aktivister.

Idag när alldeles för många amerikanska filmer förses med en PG-13-gräns för att locka en större publik, känns det skönt att AMERICAN PIE: THE REUNION är R-rated. Här i Sverige är den dock tillåten från sju år, här anses ju svordomar och naked inte vara skadligt, men filmen vräker på med grovt språk, sprit, droger, sex och naket. Filmen får en TOPPRAFFEL! AWARD för Best Extensive Topless Scene, då Jims artonåriga granne Kara (Ali Cobrin) blir full och kåt, kastar av sig kläderna, tuppar av och måste bäras omkring. Jason Biggs chockar omvärlden genom att visa upp sitt organ - genom ett genomskinligt grytlock.

I vanlig ordning är Eugene Levy bäst. Han återkommer som Jims Farsa, och eftersom hans fru gått bort är han lite sorgsen. Jim och Michelle försöker hjälpa honom att hitta en ny kvinna, vilket inte helt oväntat leder till fantastiska scener där Levy agerar sexpaket. Det är mycket möjligt att Eugene Levy är den roligaste komikern i modern amerikansk film (ni har väl sett A MIGHTY WIND?). Och ja, Jennifer Coolidge är tillbaka som Stiflers morsa.

Stifler själv är fantastisk. Han bajsar i en kylväska och försöker ragga artonåringar genom att hävda att han älskar TWILIGHT.

Den unga publiken på föreställningen jag var på uppskattade verkligen filmen. Det var fullsatt, det skrattades konstant, ibland applåderades det. Men det är inte utan att jag undrar hur filmen kommer att tas emot i vissa kretsar här i Sverige. En del lär sätta sina ekologiska popcorn i halsen, andra kan mycket väl implodera. För de här killarna beter sig ofta på ett sätt som numera är fullkomligt bannlyst. Vilket för min del skänker John Hurwitz' och Hayden Schlossbergs film en viss realism. För det är så här de flesta av oss något äldre karlslokar är. Jag är den förste att erkänna. Att vi själva blivit äldre sedan 80-talet spelar ingen roll. Filmen är väldigt, väldigt grabbig - men töserna i publiken skrattade lika mycket de.

Jag skrattade högt flera gånger under filmen. Jag tycker att AMERICAN PIE: REUNION är jävligt rolig. Den känns uppfräschande och välbehövlig. Jag konstaterar även att jag inte sett söta Tara Reid i en film på evigheter.








(Biopremiär 4/4)