söndag 11 mars 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Jean "Moebius" Giraud

För ett par dagar sedan plockade jag upp senaste numret av Heavy Metal (mars 2012), en tidning jag inte läst på evigheter. Efter att ha försökt läsa detta nya nummer - senast igår - konstaterade jag varför jag inte läst tidningen på evigheter. Den har ju utvecklats - eller avvecklats? - till en till större delen väldigt skräpig produkt med oftast oläsliga serier och alldeles för många annonser för fåniga "erotiska" publikationer. Här och var blänker det dock till, numret innehåller till exempel en ny serie av Bilal, och flera helsidor upptas av gamla fina Heavy Metal-omslag från 1970-talet. Ett par av Jean Giraud, som science fiction-tecknare bättre känd som Moebius.
Självporträtt
Jag funderade på Giraud igår. Om jag skulle ta och beställa några album jag inte läst? Och hur gammal har karln hunnit bli? Strax över 70?
Samtidigt som jag funderade på detta, dog Jean Giraud hemma i Frankrike efter en längre tids kamp mot cancer. Han skulle fylla 74 i maj.
Någon gång i slutet av 70-talet började något som hette Blueberry att figurera på insändarsidan Fantomen talar i Fantomentidningen. Ett par läsare hade sett serien i utlandet, eller mindes den från kortlivade svenska tidningen Champion (som en kompis' storebror läste i början av 70-talet), och de ville se den i Fantomen. Jag hade aldrig läst, eller ens sett Blueberry, men jag fascinerades av de enstaka serierutor som publicerades. Det såg ju fantastiskt ut.
Något år senare började Carlsen Comics att ge ut Blueberryalbumen på svenska, efter att Semic tidigare gjort ett misslyckat försök under titeln Fort Navajo. Det kom dock att dröja innan jag lyckades läsa Carlsens album; jag hade aldrig råd att köpa dem då, men 1980 dök Blueberry upp i serietidningen SM Special. Jag läste tidningen på tåget hem från Göteborg och tyckte att det var den bäst tecknade serie jag någonsin läst.
Jag blev äldre, det började trilla in lite mer pengar, och jag kunde köpa de stora, fina färgalbumen, och jag konstaterade att Blueberry var världens bästa westernserie. Det är den fortfarande - åtminstone albumen från seriens glansperiod, då Jean-Michel Charlier stod för manusen.
Första numret av Metal Hurlant
1980 var även året då jag såg en annons för Seriefrämjandet och skickade efter deras informationspaket. I kuvertet låg ett provnummer av Bild & Bubbla; numret var från '79 och handlade mycket om franska "vuxenserier". Väldigt fascinerande och spännande - i synnerhet som jag själv inte på långa vägar var vuxen. Här fick jag veta att Jean Giraud ibland kallade sig Moebius och arbetade åt en tidning som hette Metal Hurlant, vilken verkade vara världens häftigaste serietidning. Synd att den var på franska - och inte gick att köpa på Pressbyrån på Eriksgatan i Landskrona. Men där kunde man minsann köpa den amerikanska varianten Heavy Metal! Det upptäckte jag ett eller två år senare. Och snart blev det ju 1984 och man försökte sig på att ge ut vuxenserier i Sverige. Karl G Jönsson lyckades ge ut fyra nummer av Pulserande Metal, och därefter startade Horst Schröder Tung Metall, som höll ut ett antal år.
Redan som 18-åring tecknade Jean Giraud en egen serie i en tidning som hette Far West. 1961 blev han assistent till Jijé och arbetade på dennes westernserie Jerry Spring - men ett år senare startades Fort Navajo/Blueberry, som då gick i tidningen Pilote. Giraud tecknade serien fram till 1974, då han istället koncentrerade sig på andra, mer experimentella grejor. Dock återvände han senare flera gånger till Blueberry.
Som Moebius tecknade han i en annan stil än som Giraud. Ibland betydligt enklare och mer cartoony, ibland betydligt mer detaljerat. Moebius' mest kända verk torde vara de ordlösa och pampiga serierna om/med/whatever Arzach. Eller Harzak. Eller hur han nu fick för sig att stava det.
På 1980-talet dök han plötsligt upp på Marvel Comics, åt vilka han tecknade Silversurfaren, vilket är ganska logiskt. Det är möjligt att han gjorde fler serier åt Marvel, det har jag ingen koll på. Ett annat av hans stora verk är "Inkalen", vars manus skrevs av den egensinnige och betydande filmaren och serieförfattaren Alejandro Jodorowsky.
Förutom serier, bidrog Giraud med skisser till produktionsdesignen till filmer som ALIEN, DUNE, TRON och DET FEMTE ELEMENTET. År 2004 kom det en usel film om Blueberry, regisserad av den trevlige Jan Kounen, som mest intresserade sig för psykedelia och flum, efter att Blueberry i filmen träffar på indianer och stoppar i sig festliga svampar. Den ende som gillade filmen var Giraud - vilket säkert går att förklara med dennes intresse för festliga svampar (vilket i sin tur ledde till några av Moebius' mest flippade serier).
År 2007 kom dokumentären MOEBIUS REDUX: A LIFE IN PICTURES. En inte helt igenom lyckad film, som visades på Fantastisk Filmfestival i Lund.
1979 tilldelades Giraud Svenska Serieakademins Adamsonstatyett.
Jag har inte läst något av Jean Giraud på väldigt, väldigt länge. Och jag känner verkligen att jag borde återuppta bekantskapen.

JEAN "MOEBIUS" GIRAUD
1938 - 2012
R.I.P.



lördag 10 mars 2012

Expressen den 18 april 1995

En eftermiddag våren 1995 kom jag hem efter att ha vikarierat som lärare. Jag lyssnade av telefonsvararen. Mats Bråstedt på Expressen ville att jag skulle höra av mig. Jag ringde upp och Mats berättade att de tänkte starta en videospalt i tidningen och hade fått tips om mig. De bokade en flygbiljett, jag åkte upp och träffade Mats på redaktionen. En annan Mats kom springande. "Där är du ju!" tjoade han. "Mats Olsson heter jag, sa de att det var jag som tipsade om dig? Min mor bor i dina trakter och jag brukar läsa dig i NST när jag är nere och hälsar på."
Innan jag visste ordet av togs det foton till min byline (jag hade av en tillfällighet på mig en PLAN 9 FROM OUTER SPACE-T-shirt) och det tog inte lång tid innan min första videokrönika publicerades. Jag skrev varannan vecka fram till 1997, då jag hastigt och lustigt fick kicken över en natt, jag förstod aldrig riktigt varför - men det visade sig att jag inte var ensam om att slängas ut just då.
Jag har inte läst mina krönikor sedan de publicerades. Jag vet inte om de är något att ha. Men om inget annat speglar de väl videomarknaden i mitten av 90-talet.
Här är den allra första (som uppmärksammades av en videohandlare, som ringde upp och ville veta mer):


Logotypen kan vara den bästa filmguiden

DET ÄR LIKADANT varje gång. Du har redan sett alla filmer du kunnat tänka
dig att se, filmer du missat på bio, och så vidare. I stället ställs du nu inför en uppsjö av obskyra filmer som släppts direkt på video.

Du blir villrådig. Du känner varken till titlar, skådisar eller regissörer. Hur vet man om filmen är något att ha? Det vet man sällan. Inte ens jag. Men jag tänkte i alla fall komma med ett par tips på hur man snabbt, smidigt, och till och med elegant kan skilja skräpet från dyngan.

Vad man absolut inte ska göra är att be expediten rekommendera något. Han
eller hon säger då i nio fall av tio: "Öh, har du sett "Flintstones"? Den är rätt fräck." Händer detta, bör man genast kasta en överlägsen blick på expediten, demonstrativt hyra en Tinto Brass-film och lämna butiken.

Man kan ju förstås testa expediten. Gör storslagen entré i butiken, gå med
bestämda steg fram till kassan och trumpeta: "Vänligen, för mig till er Erwin C Dietrich-avdelning" Om expediten då verkligen visar dig till avdelningen i fråga, har du hittat en vän för livet.

Spottar ur sig en film i veckan

Nu är förstås risken övervägande att du inte träffar på en sådan expedit.
Därför är det dags att ta en titt på videoomslagen, längst ner, bredvid
uppgifterna om medverkande etcetera. Där hittar man ofta en logotyp
tillhörande bolaget som producerat filmen - och då menar jag inte bolaget
som distribuerar kassetten i Sverige, SF, Egmont eller CIC med flera.

Där, längst ner, kan det stå Paramount, Fox eller något annat stort bolag du känner till. Men oftast står där något totalt okänt. Låt oss gå igenom
några logotyper.

Står det Action Pack i hörnet, är filmen producerad av Universal, men
gjord för TV. Action Pack-filmerna skiftar ganska rejält i kvalitet. "TekWar"- och "Bandit"-filmerna är väldigt usla och ser inte ut som annat än TV-filmer. Däremot håller tre av de fyra "Vanishing son"-filmerna osedvanligt hög standard. En korsning mellan tvålopera, gangster-, och karatefilm, med ovanligt tuffa actionsekvenser för att vara gjorda för TV. Action Pack distribueras av CIC.

Står det Full Moon (CIC även där) i hörnet, är det lågbudget-skräck som gäller, producerat av Charles Band, en man som spottar ut en film i veckan sådär. Nio av tio Full Moon-titlar suger, och nio av tio filmer innehåller små, illasinnade muppar ("Puppet master"-filmerna, "Demonic toys, och så vidare). Därmed inte sagt att filmerna inte kan vara underhållande. Vi har ju alla våra små böjelser. Hittar du en Full Moon-film regisserad av en viss Jack Ersgard, kan den ha visst kuriosavärde. Jack Ersgard är nämligen identisk med Johan Ersgård, som gjorde den usla "Besökarna" med Johannes Brost som spöke med läsglasögon.

Står det HBO, vilket betyder Home Box Office, är filmen gjord för kabel-TV, men håller biostandard. Ett bra exempel är "Faderland" (Warner), en bra om än lite ytlig thriller med Rutger "Jodå, jag är med i alla filmer nuförtiden" Hauer.

Nåja. Hittar du inget av intresse, kan du förstås alltid hyra något som släppts av FilmCo. Ett videobolag som 1995 släpper en italiensk monsterfilm ("Alien from the deep") måste respekteras och stöttas.

BÄST JUST NU

"Serial mom" (FilmCo) - så oändligt mycket bättre satir än "Natural born killers".

"Strebern" (Egmont) - You know - for kids!

"Vanishing son I-III" (CIC) - För att vara TV-filmer är actionscenerna tunga.

Förtexterna till "Streets of San Francisco" - "Tonight"s episode"

Rymdinvasion i Lappland - ... fast den går ju inte att hyra, förstås...

* * * * *
BildtextMISSA INTE LOGOTYPEN. Längst ned på alla videokassetter finns något som kan avgöra om din hemmakväll blir lyckad eller inte. Är du intresserad av små, illasinnade muppar ska du hålla ögonen öppna efter bolaget Full Moons filmer, som till exempel i "Puppet master".



fredag 9 mars 2012

Bio: Våga minnas

Foto copyright (c) Folkets Bio

1986, när Ewa Cederstam var 18 år, blev hon våldtagen i sin lägenhet i Malmö. 25 år senare gör hon denna dokumentär för att bearbeta upplevelsen som hon fortfarande inte kommit över.

Visst. Det är förstås fruktansvärt att hon råkade ut för detta, men vad vill hon med filmen? Vilka har hon tänkt ska titta på detta? För i slutändan leder det hela absolut ingenvart. Ewa berättar samma historia om och om igen; för sin sambo, för sin bästa kompis, för sin mor, för en polis, och för några andra. Ibland fälls det några tårar.

Det är möjligt att det känns bra för Ewa att ha gjort den här filmen, men hon kunde ha låtit den vara en privat angelägenhet. Förutom att filmen inte leder någonstans, brister det i strukturen. Filmen skiftar mellan snöig vinter och solig sommar. Vinter, sommar, vinter, sommar; händelserna visas inte kronologiskt. Först mot slutet får vi veta att vinterscenerna är inspelade i Stockholm, dit Ewa flyttade efter våldtäkten; ett faktum som är viktigt för berättelsen men som helt glöms bort.

Vid ett tillfälle berättar Ewas far att han blev misshandlad när han var ung, något han aldrig tidigare berättat. Där har vi plötsligt en betydligt mer intressant historia.

Några scener ser ut att vara inspelade vid Järavallen eller möjligtvis Barsebäck, men jag vet inte säkert.

VÅGA MINNAS är en samproduktion med Sveriges Television; estetiskt är detta ett TV-program som inte har på bio att göra. Filmen varar 75 minuter men känns som tre timmar.

Jag struntar i att betygsätta det här.

(Biopremiär 9/3)

Bio: Kairo 678

Foton copyright (c) TriArt Film
Egyptiska filmproduktioner. Fram tills nu inskränker sig dessa till två (2) filmer. Först har vi ISMAIL AND ABDEL MEET FRANKENSTEIN från 1953. Jag har inte sett den, men såhär beskrivs den i Sinister Cinemas katalog: "Well, believe it or not, this is probably the worst comedy-horror film ever made! We are hard-pressed to think of another movie so amazingly bad. In the final lab scene the film’s music director just put on a recording of Stravinsky’s Firebird Suite and let it play. The acting is atrocious with a capital A. Just shows how lack of talent can butcher even the most beloved of concepts. Abdel and Ismael are the worst comedy team EVER."
Sedan har vi DAWN OF THE MUMMY från 1981, en egyptisk-italiensk-amerikansk samproduktion om några fotomodeller som har lite oflyt vid pyramiderna och blir uppätna av kannibalmumier.
 Nu kommer det kanske någon förståsigpåare och påpekar att det gjorts mycket annan film i Egypten. Men det skiter jag i. Jag vill att det bara ska vara dessa två filmer. Det blir mycket roligare då.
Men nu har vi alltså här en tredje film. Egyptens svar på MS. 45. En egyptisk Rape And Revenge-film. Fast egentligen utan rape. Det här är snarare en Tafs And Revenge-film.
KAIRO 678 av regidebuterande Mohamed Diab är inspirerad av ett autentiskt fall. Den gång en kvinna för första gången polisanmälde sexuella trakasserier, något som dessförinnan - och tydligen fortfarande - anses som otänkbart i Egypten; så gör man bara inte, kvinnor får allt finna sig i sådant, det är minsann deras eget fel om något händer. Verkar man anse.
I handlingens centrum återfinns tre kvinnor; Fayza, Seba och Nelly. Den förstnämnda är fattig, bär slöja, lever i ett traditionellt äktenskap och har två barn. Seba anordnar kurser i självförsvar. Nelly är flickvän till en populär komiker, hon försöker själv bli komiker, och det är hon som anmäler att hon utsatts för övergrepp, något som gör att hon uppmärksammas i media. Till skillnad från Fayza klär hon sig västerländskt och är rätt raffig.
En man klämmer Fayza i gumpen ombord på buss 678, osedd hugger hon honom i skrevet med en hårnål. Hon smiter. Senare smyger en annan man efter henne på en gata. Han försöker klämma henne i gumpen, men då hugger hon honom också i skrevet.
En tjock polis och hans kollega letar med ljus och lykta efter galningen som går omkring i Kairo och hugger karlar i skrevet. Vem är denna farliga vigilante? Polisen börjar misstänka de tre ovannämnda kvinnnorna ...
Ett problem med en film som den här, är att en del kommer att uppleva den som viktig. Den handlar om egyptiska kvinnors situation idag, den utgår från ett autentiskt fall. Och då spelar det ingen roll att KAIRO 678 är en rätt klantigt gjord och tafflig film. För det första verkar kameran ha varit felinställd under stora delar av inspelningen - eller så har det hänt något under efterproduktionen. Det finns nämligen fullt av digitala störningar i skådespelarnas ansikten och en del andra ljusa partier; kontrasterna är för skarpa och folk har ringar på kinder och näsa.
Men i övrigt blir KAIRO 678 för mycket. Man tar i för kung och fosterland för att budskapet ska gå fram, ibland till kalkonfilmens gräns. När polisen utan större besvär hittar en hårnål i sanden på en gata är det bara för mycket. Och jag måste erkänna att jag allt fnissade åt sextrakasserierna. Det handlar alltså inte om våldtäkt eller konstant verbal förnedring. De här karlarna går omkring och tafsar. De klämmer damer i gumpen. Mannen som förföljer Fayza på stan är jätterolig. Fast det är förstås inte meningen.
Vi får lära oss att många tafsare använder sig av "citrontricket". De stoppar en liten citron i fickan och om de blir påkomna när de på trånga utrymmen tafsar på den som står framför, säger de att de bara försökte plocka upp citronen.
Vi bjuds även på egyptisk stand up comedy. Sådan är fullkomligt obegripligt.
 
 





(Biopremiär 9/3)

torsdag 8 mars 2012

Bio: Journey to the Mysterious Island

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Bättre sent skjuter ingen hare, eller hur man nu säger. JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND hade premiär en onsdag, pressvisades inte, och först nu har jag lyckats se filmen, som med tanke på den fåtaliga publiken redan verkar ha gjort sitt.
Jag har nästan inga minnen alls av filmen RESAN TILL JORDENS MEDELPUNKT 3D, som jag recenserade 2009, en text ni kan läsa här. Jag kommer bara ihåg att detta var en familjefilm med Brendan Fraser och att den var väldigt löst baserad på Jules Vernes bok - och att den inte var något vidare.
Den här uppföljaren har fått behålla sin engelska titel ... nästan, i alla fall. För i original heter filmen JOURNEY 2: THE MYSTERIOUS ISLAND. Fråga mig inte varför man gjort denna lilla ändring i titeln. Den här gången är Brendan Fraser väck, men Josh Hutcherson är tillbaka som sonen Sean Anderson, som nu bor med sin morsa och sin nya styvfar Hank, spelad av Dwayne "The Rock" Johnson.
Sean är något av ett problembarn, men så mottar han ett hemligt, kodat radiomeddelande från sin försvunne farfar (Michael Caine), svaret står att finna i Jules Vernes böcker, och tillammans med den gamle milikrigaren Hank dechiffrerar Sean meddelandet. Farfadern har hittat Den hemlighetsfulla ön från Vernes roman! Den finns på riktigt! Och nu befinner sig farfar där.
Hank och Sean reser till en söderhavsö, och där anlitar de en helikopterpilot (Luis Guzmán) och dennes söta dotter i Seans ålder (Vanessa Hudgens) för att flyga ut till ön ingen tror existerar. De hamnar mitt i världens oväder och kraschar på, just det, Den hemlighetsfulla ön. Där träffar de på miniatyrelefanter och jätteinsekter, innan de hamnar i nöd och räddas av den excentriske och jovialiske farfadern, som byggt sig en lyxbungalow.
De fem undersöker ön, de hittar märkliga och mystiska platser, men så konstaterar Hank att ön kommer att sjunka när som helst. Enda sättet att komma därifrån är att hitta Nautilus, kapten Nemos ubåt.
Jag är alltid skeptiskt till filmer från Walden Media. Detta bolag tillhör nämligen den kristna högern i USA. Men - jag tvingas konstatera att JOURNEY är en överraskande trevlig film. Till skillnad från många andra, liknande familjefilmer, förolämpar den inte sin publik. Det här är ett rakt och fantasieggande matinéäventyr utan alltför många pekpinnar, och kväljande sentimentalitet saknas helt. Det är underhållande och roligt, säkert även spännande om man är under tio, de medverkande verkar ha kul, och The Rock, som även producerat, bjuder verkligen på sig själv när han både sjunger och spelar ukulele. Filmen är i 3D, och till skillnad från till exempel JOHN CARTER, får man mycket 3D för pengarna, och jag duckade faktiskt vid ett tillfälle.
Avslutningsvis måste jag nämna att jag minns vissa fragment av en spansk-fransk-italiensk TV-serie från 1973 med Omar Sharif som kapten Nemo. Som liten gosse var jag väldigt fascinerad av denna serie, och det vore kul att se om den. Först som vuxen såg jag filmversionen från 1961; den med charmiga effekter av Ray Harryhausen.






(Biopremiär 29/2)

Bio: John Carter

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Pulphjälten John Carter skapades redan 1911 av Edgar Rice Burroughs, mannen bakom Tarzan. Carter var något slags science fantasy-version av Tarzan. Vid närmare eftertanke var nog många av Burroughs skapelser Tarzan i olika miljöer.

1978-79 gav Atlantic Förlag ut tretton nummer av serietidningen John Carter - Människa på Mars; en ganska kortlivad tidning från Marvel Comics. Jag läste några nummer av den då; jag har aldrig läst om den, men jag vill minnas att jag tyckte tidningen var rätt cool. Fast jag tyckte att allt från Marvel var coolt på 70-talet. Jag minns att jag i samma veva lyckades hitta en svensk utgåva av en av Burroughs Carterromaner på biblioteket - jag lånade den, men läste den aldrig.
Nu, långt senare, har jag fått veta att Marvels serieversion var långtifrån den första. I början av 70-talet försökte sig DC på en adaption som gick i tidningen Weird Worlds, men redan på 30-talet figurerade Carter som seriefigur, och han återkom på olika förlag på 40-, 50- och 60-talen. Just nu ger Dynamite Comics ut en ny tidning, men även Marvel har visst kommit med en ny version.
Redan år 2009 gjorde våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum en egen låg-lågbudgetversion av John Carter; precis som den första romanen kallades den PRINCESS OF MARS - fast i England döptes den om till THE MARTIAN COLONY WARS. Den unga prinsessan spelades av den hyfsat överåriga Traci Lords, men filmen får sägas vara överraskande kul och bra för att komma från The Asylum - jag recenserar den här.
Nå. Till den nya filmen. Ska jag vara ärlig har jag haft onda aningar. För det första måste jag säga att hela idén att göra en gigantisk blockbusterfilm baserad på John Carter-böckerna är rätt konstig. Förvisso spelar det ingen roll att majoriteten av målgruppen aldrig hört talas om Carter, men jag tycker att konceptet har varit mossigt i åtminstone 30 år. Det måste te sig ännu mossigare för dagens unga publik.

Förväntningarna sjönk ganska radikalt efter att den första teasertrailern dök upp. Redan teasern var tråkig. Snygg, men tråkig. Det var svårt att låta bli att skapa sig en bild av hur den färdiga filmen skulle vara.

Nu har jag sett den. Och jag måste säga att JOHN CARTER är precis så som jag trodde att den skulle vara. Möjligtvis ännu sämre än förväntat.

WALL-E-regissören Andrew Stantons film är försedd med en fullkomligt onödig ramhandling, i vilken unge Edgar Rice Burroughs år 1881 kallas till John Carters hem. Burroughs påstås vara Carters systerson, och när ynglingen anländer, har Carter dött och testamenterat allt till pågen. Burroughs får även en dagbok i vilken Carter berättar om sina upplevelser fram till sin död i förtid.
John Carter var kapten i Virginias armé under inbördeskriget, och några år efter kriget letar han febrilt efter en mystisk grotta fylld med guld. Efter att jagats av både armén och apacher hittar han grottan - men även en mystisk främling och en magisk amulett. Den senare teleporterar Carter till planeten Barsoom - eller Mars, som den kallas här. Fast det är visst bara en kopia av Carter som hamnar på Mars; den riktiga kroppen ligger livlös i grottan under tiden.
På Barsoom hamnar Carter mitt i ett krig mellan ... ja, du. Det vetefan. Först träffar Carter på ett gäng Tharks; långa, långa, gröna varelser med fyra armar. De verkar illasinnade, men Carter lyckas ändå bli kompis med Tars Tarkas och dennes dotter Sola. Han får även en hund, en skitstor, monsterliknande en som springer otroligt snabbt, och alltid är glad - och ett lumpet försök att kränga leksaker, gissar jag.

På Barsoom finns även de människoliknande röda marsianerna, som ligger i krig med några andra människoliknande varelser - de tillhör kanske samma ras, men en annan klan, vad vet jag. Alla ser likadana ut och slåss, och de där tharkerna slåss visst med alla.

På grund av Mars' gravitation kan Carter hoppa jättehögt och långt, men han har även gått och blivit övermänskligt stark. När han skuttar runt och fajtas med fiender, träffar han på prinsessan Dejah Thoris, som är något slags Xena - krigarprinsessan; ett svärdsvingande kalaskex. Oj, vad Carter blir kär i henne.
Prinsessan måste gifta sig med den slemme Sab Than, vilket hon inte vill, Matai Sang heter en annan kille som smyger omkring och är ond, och John Carter går - och rider - omkring tillsammans med sina rymdkompisar för att rädda Barsooms framtid och vinna prinsessans hjärta.

Jösses. Vilken röra det här är. Vad är det som pågår? Vad pratar alla om? Alla har skitkonstiga namn - vem är vem? Varför krigar de? Vad är de ute efter? Vad gör de här varelserna när de inte krigar? Är det meningen att publiken ska memorera alla komplicerade fakta berättarrösten rabblar upp i prologen?

Taylor Kitsch är i det närmaste en katastrof som John Carter. Snacka om noll utstrålning. Killen ser alldeles för pojkaktig och anonym ut; han saknar allt en svärdsvingande hjälte i en film som denna bör ha. Han får Jason Momoa att framstå som 2000-talets största actionhopp. Kitsch ser ut som en porrskådis från den amerikanska västkusten. Däremot är Lynn Collins bra som prinsessan - vilket jag kanske tycker därför att hon allt är ett raffigt stycke. Mark Strong är Matai Sang, men han har inte så mycket mer att göra än att vara flintskallig.
Bland övriga medverkande ser - eller snarare hör - vi Willem Dafoe, Samantha Morton och Thomas Haden Church. De här spelar tharkerna, vilka är datoranimerade.

JOHN CARTER är lång - en bit över två timmar - och känns längre. Och den är tråkig. Den lyfter aldrig någonsin och känns väldigt tungfotad. Segt och humorbefriat, oengagerande och märkligt mossigt.

Dock går det inte att komma ifrån att scenerierna är imponerande. Ibland riktigt rejält imponerande. Det är pampigt så att man tappar andan, slott och farkoster är mäktiga, kläder och rustningar ser ut att hämtats från gamla operor och Blixt Gordon. Det ser episkt ut, och detta understryks av musiken. Vissa scener, i synnerhet de där John Carter slåss med svärd eller svingar kedjor på fiender, ser ut som hämtade från gamla pulpmagasinomslag. Tharkerna fungerar betydligt bättre än de där blåa varelserna i AVATAR.
... Men vad spelar detta för roll, när allt detta kastas bort på en förvirrad soppa? Jag förstår inte riktigt vilken målgruppen är. Kommer tonåringar att gilla detta?

Ibland tänkte jag på David Lynchs DUNE (en film jag inte sett om sedan den kom, kanske skulle jag omvärdera den idag), åtminstone vad gäller estetik och förvirring. Ibland tänkte jag på de sämsta bitarna ur de sämsta STAR WARS-filmerna.

Framför allt tänkte jag att tammefan om inte The Asylums PRINCESS OF MARS är roligare än det här!

JOHN CARTER är i 3D, men denna teknik utnyttjas inte alls.

Den glada monsterhunden är bäst.







(Biopremiär 9/3)

onsdag 7 mars 2012

Bio: The Artist

Foton copyright (c) Scanbox

Långt om länge når den fransk-belgiska THE ARTIST Sverige.

Fem Oscars, bland annat för Bästa Film.

Sju BAFTA.

Fyra Critics Choice.

Tre Golden Globes.

... Plus ytterligare 59 priser, bland dem priset för bästa skådespelare i Cannes.

Är filmen värd allt detta; alla priser och allt beröm? Låt mig för en gångs skull dra till med ett rungande JA som svar.

Regissören och manusförfattaren Michel Hazanavicius är tidigare mest känd för sina två filmer om OSS 117; båda släppta på DVD i Sverige under beteckningen AGENT 117 - och båda enorma framgångar i hemlandet Frankrike. Men att Hazanavicius skulle gå vidare med en film som THE ARTIST känns rätt oväntat.

Agent 117 spelades av den franske superstjärnan Jean Dujardin, som även var Lucky Luke i en rätt konstig film, och det är Dujardin som försetts med alla dessa skådispriser för sin huvudroll som the artist. Bérénice Bejo, som Oscarnominerades för den kvinnliga huvudrollen, var även hon med i en av AGENT 117-filmerna, men hennes karriär är längre än jag trodde; jag hade ingen aning om att hon var med i till exempel EN RIDDARES HISTORIA och en väldig massa annat.
Handlingen i THE ARTIST är väldigt enkel, inga krusiduller alls. Det är inte utan att tankarna går till SINGIN' IN THE RAIN när filmen börjar i Hollywood år 1927 och Dujardin är den firade stumfilmsstjärnan George Valentin; ett slags kombination av Douglas Fairbanks och Rudolph Valentino. Efter premiären på Valentins senaste film råkar en av hans fans, den peppiga Peppy Miller (Bejo) trilla genom avspärrningarna och fotograferas när hon pussar Valentin.

George Valentin är stenrik och lever flott, men hans äktenskap är det värre ställt med - hans fru vantrivs, och det gör väl han också. Samtidigt spekulerar pressen i vem den där Peppy är. Peppy åker till Hollywood och söker jobb som statist. Hennes småroller blir större och större - men så meddelar filmbolaget Kinographs ledning och dess regissör (John Goodman) att stumfilmens tid är förbi, nu vill publiken ha talfilm - och publiken har alltid rätt. Och enligt bolaget vill ingen höra George Valentin prata. Stjärnan bara skrattar åt dem, han anser att talfilm bara är en fluga, så han beslutar sig för att skriva, producera och regissera en egen film - en stumfilm.
Peppy Miller blir stor, hyllad, superpopulär stjärna i talfilmer. Valentins film floppar rejält, han blir en arbetslös föredetting och super ner sig (vilket bland annat leder till en scen med kreativa hallucinationer).

Jag satt med ett fånleende genom hela filmen. THE ARTIST är pure movie magic. Det är en film som får mig att förstå varför jag älskar film. Och det är en film för folk som älskar film. Som älskar all film. Och vars hjärtan kanske klappar lite extra åt klassisk Hollywoodfilm.

Att själva berättelsen är lite tunn spelar ingen som helst roll när den berättas så här medryckande och fantastiskt. Till saken hör att THE ARTIST dessutom är en stumfilm! Svartvit, normalformat (det vill säga nästan kvadratisk bild), den sparsamma dialogen framförs med hjälp av textskyltar, Ludovic Bource (AGENT 117 där med) står för ett enastående musikspår, och i och med ljudfilmens intåg leks det lite grann med ljud i framför allt en drömscen.
Men nu är ju inte THE ARTIST en 85 år gammal film, utan från 2011, vilket innebär att den inte bara tekniskt sett är bättre än filmerna från åren runt 1930; skådespelarna är betydligt mer naturliga i sitt agerande, trots vissa grimaser och överdrifter som används för att förklara skeendena. Bland de övriga medverkande ser vi alltid lika pålitlige James Cromwell som Valentins chaufför och butler, gamle favoriten Ed Lauter från DEATH WISH 3 dyker upp som Peppys butler, Penelope Ann Miller gör Valentins fru, medan Caligula själv - Malcolm McDowell - har en minimal roll som en man som söker en statistroll.

Jean Dujardin är verkligen värd sin Oscar - och alla andra priser. Han är fantastisk. Som stumfilmshjälte är han dashing! Han fäktas, han steppar, men han visar även andra sidor. Det är möjligt att Bérénice Bejo redan var en stor stjärna i Frankrike, men hennes insats här är en, som det heter på främmande språk, star making turn. Hon är fullkomligt bedårande. Det här måste vara det största genombrottet för en fransk (om än argentinskfödd) skådespelerska sedan Audrey Tautou i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE.

Men filmens största stjärna torde Uggie vara. Uggie spelar George Valentins hund, som nästan är mer Milou än Milou själv.

Jag har ingen aning om vad den så kallade "vanliga" biopubliken kommer att tycka om THE ARTIST. "Va? Inget ljud? Ingen färg? Vaffan är det här för skit?". Härommånaden såg jag trailern för THE ARTIST i en salong full av medelålders tanter, och deras kommentarer gick mest i stil med "Va e de för nån konstig film?".
THE ARTIST är underhållande från början till slut, den är fascinerande, det är en otroligt snygg film; filmfotot är fantastiskt - som sagt: jag satt där i hundra minuter med ett saligt leende på läpparna.
Det här är en underbar film.

Gillar man inte THE ARTIST måste man allt vara en hjärtlös själ.






(Biopremiär 9/3)

tisdag 6 mars 2012

Bio: This Must Be the Place

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Avdelningen för konstiga och framför allt pretentiösa filmer. Americana the Italian way. THIS MUST BE THE PLACE är en italiensk-fransk-irländsk samproduktion i regi av Paolo Sorrentino. I övrigt vetefan vad det här är.

Sean Penn spelar den överårige, sedan länge pensionerade rockstjärnan Cheyenne; amerikan, men boende i Dublin med sin fru sedan 35 år (spelad av Frances McDormand). Cheyenne bor i en enorm, pampig kåk. Han klär och sminkar sig som Robert Smith i The Cure, men i övrigt påminner han mest om Ozzy. Cheyenne är en udda typ och han plågas av det faktum att två unga killar begick självmord efter att ha lyssnat på hans låtar - deppiga popsånger som skrevs enbart för att det var inne med sådana.

Denne gamle rockstjärna - vars musik vi aldrig får höra - släpar runt på sin dramaten. Han går på stan. Han handlar fryspizza. Han ser ut och rör sig som en 75-åring med för mycket smink.
Så nås han av beskedet att hans far, som han inte pratat med på 30 år, ligger för döden hemma i New York. Cheyenne åker dit, farsgubben har dött, familjen är judisk och fadern (Fritz Weaver gör hans röst som voice over) var en överlevare från Auschwitz. Judd Hirsch dyker upp som den stenhårde nazistjägaren Mordecai Miller, som berättar att Cheyennes far ville hämnas allt som hände under kriget. Cheyenne får för sig att fullfölja denna hämnd, och beger sig ut på en odyssé i bland annat New Mexico för att hitta en viss Aloise Lange, En nazist som kom undan, och skjuta honom med en enorm revolver han inköper på vägen.

THIS MUST BE THE PLACE är en märklig historia - eller soppa. Bitvis intressant, men som helhet funkar den inte alls. Det som fungerar väl är de av allt att döma David Lynch-inspirerade bitarna. Med jämna mellanrum dyker det upp udda figurer eller skruvade situationer, ofta fullkomligt absurda. Cheyenne spelar bordtennis med några killar på ett fik. En jönsig kypare (eller vad han nu är) bjuds hem på middag. Att Harry Dean Stanton (som fyller 86 i sommar) medverkar förstärker Lynchkopplingen. Scenerna med Hirsch känns hämtade från en rakare komedi.
Filmfotot är tjusigt, miljöerna ofta lika tjusiga eller fascinerande, men i övrigt har filmen en massa problem - vid sidan av att det är ibland provocerande långsam.

Sean Penn och hans Cheyenne är det största problemet. Berättelsen hade eventuellt funkat bättre om Penn spelat en amerikansk hårdrockare i USA som ger sig ut på denna odyssé. Varför bor han i Dublin? Varför är han depprockare? Vad har det med historien att göra? Absolut ingenting. Och varför fortsätter han att klä och sminka sig som han gjorde under sin rockkarriär? Och varför i helvete beter sig- och låter Sean Penn som han gör?

Först visste jag inte vad jag skulle tro. Är detta en bra rollprestation - eller Penns sämsta någonsin? När filmen väl tog slut konstaterade jag att detta är en riktigt usel gestaltning. Cheyenne pratar långsamt med parodiskt ljus, pipig röst, och han har det fånigaste skratt/fniss vi hört på evigheter. Han verkar mer inspirerad av Ozzy än Robert Smith, han går som om han skitit på sig, han rör sig alltid långsamt. Ibland får han konstiga utbrott och ofta verkar han bakom flötet. Sean Penn spelar över som om världen är på väg att gå under.

Sorrentinos film må ha en del bra skådespelarinsatser och roliga inslag, men det här är ingen bra film. Scenerna och händelserna verkar inte höra ihop. Det är bara konstigt och intetsägande. Det är skruvat för sakens skull. Och slutscenen är ... dum.

David Byrne står för filmmusiken och medverkar i en scen som sig själv. Dessförinnan får vi se ett liveframträdande med honom; här är scenografin fullkomligt fantastisk. Till skillnad från den här filmen, alltså.







(Biopremiär 9/3)

måndag 5 mars 2012

Bio: The Devil Inside

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE DEVIL INSIDE, i regi av William Brent Bell, pressvisades inte i Sverige, inte ens i Stockholm. Det brukar ha sina orsaker.
Denna lågbudgetfilm (den kostade drygt en miljon dollar att göra) blev något av en sensation när den hade premiär i USA tidigare i år. Den gick nämligen upp på första plats på biotoppen och spelade in en fruktansvärd massa pengar - nästan 34 miljoner dollar första helgen!
Konkurrensen måste ha varit kass helgen filmen gick upp. Inte nog med att kritikerna totalsågade filmen, även publiken vände tummen neråt. Det är inte utan att man undrar vad som lockade dem att se filmen till att börja med.
I Malmö gick THE DEVIL INSIDE upp på gigantiska Royal i fredags. Sveriges största duk. Jag såg den igår och det var en märklig upplevelse. Vi var ett 50-tal personer i salongen, som kändes väldigt ödslig. Jag var förstås äldst. Och det vi fick se på duken hade inte där att göra. I synnerhet inte på Royal.
Bells film är ännu en Found Footage-rulle. Eller nästan. Det här är en fejkad dokumentärfilm. Men med tanke på hur filmen slutar (nä, jag tänker inte avslöja det uppenbara slutet här) är det något slags Found Footage-film ändå. Uppenbarligen har någon "hittat" materialet och färdigställt dokumentären. Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Jag lämnar detta därhän.
Om CHRONICLE är den bästa Found Footage-filmen hittills, är THE DEVIL INSIDE den sämsta. Med marginal.
När Isabella Rossi (Fernanda Andrade, som liknar Jessica Alba) var en liten tös, dödade hennes mor Maria tre av kyrkans män på de mest brutala sätt. Det visade sig att mordoffren försökte driva ut en ond ande ur Maria Rossi, som skickades till ett mentalsjukhus i Italien.
Tjugo år senare gör Isabella och filmaren Michael (Ionut Grama) en dokumentärfilm om fallet; om Maria Rossi och exorcism. Isabella har inte träffat sin mor under alla dessa år, så de åker till Rom. Där besöker de en skola för exorcister - av någon anledning pratar alla engelska på skolan, trots att samtliga elever är verksamma inom den katolska kyrkan i Italien. Isabella lär känna två unga präster och tillika exorcister, de är båda engelsmän - den ene är kanske Amerikan, jag minns inte - och de ställer upp och hjälper Isabella.
Isabella får följa med och bevittna och filma en exorcism av en kvinna som häckar i en källare. Hon är besatt av en demon som heter Berith (Berith? Kom de inte på ett bättre namn? Det låter som en hårfrisörska från Svalöv) och krälar runt och virar benen kring sin nacke, och så blir hon tosig och blöder från skrevet och bär sig åt.
Därefter hälsar de på Maria Rossi, som ristat in upp-och-nervända kors på armarna och som efter att först inte känna igen sin dotter blir tosig även hon.
Sedan blir fler och fler tosiga, och efter drygt 70 minuter slutar filmen lika tvärt som MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD. För att komma upp i godtagbar spellängd, är filmen försedd med extremt långsamt rullande eftertexter - de tar ungefär tio minuter på sig.
Några spridda röster från publiken när de lämnade salongen:
"Fy fan vad skitdåligt! Kom, nu går vi till McDonald's."
"Det var den sämsta film jag sett, jag vill aldrig se den igen."
"Ha ha ha, vaffan, fick vi bara se halva filmen?"
"Var det allt? Vad var det här?"
"Men ... Sådär kan den väl inte sluta?"
Om man gör en Found Footage-film eller en mockumentär, är det viktigt att den känns realistisk, att skådespelarna känns autentiska och naturliga. Så är inte fallet i THE DEVIL INSIDE. De här skådisarna är i de flesta fall riktigt dåliga. De verkar hämtade ur amatörteatergrupper, ibland inte ens det, och fäller oftast sina stela, krystade repliker på onaturliga eller lätt teatrala sätt. Det är fullkomligt omöjligt att köpa att detta ska vara "på riktigt". Ingenting övertygar.

Och inte blir det bättre av alla dumheter som förekommer i filmen. Som att de flesta pratar engelska, trots att de är i Italien (som till större delen dock är Bukarest). En av de två prästerna döper ett barn i en stor, italiensk kyrka, och familjen är italiensk, ändå genomför han dopet på engelska.
Nå, men är det otäckt, då? Skrämmande? Tja, tonårstöserna som satt bredvid mig verkade faktiskt livrädda - de satt ofta med uppspärrade ögon och händerna för munnen för att hindra sig från att skrika. Men ibland skrek de - och andra - ändå, eftersom det förekommer en del false scares och effekter avsedda att få publiken att hoppa till. Ni vet, det är mörkt och tyst, och så plöstligt kommer en BÖH!-effekt och ett högt ljud. Det kan vara svårt att inte hoppa till, men det beror ju inte på att det är otäckt.
... Och de där tonårstjejerna blev förbannade även de och tyckte det var skit när filmen plötsligt slutar. Själv kände jag till att filmen har ett abrupt slut, så jag var nyfiken på hur uselt det skulle vara, hur det skulle gå till. Och ja, det är uselt. Det känns som om filmmakarna inte visste hur de skulle avsluta sin historia.
THE DEVIL INSIDE är en ren amatörfilm på alla sätt och har absolut ingenting på biografer att göra. Även DVD-publiken torde bli besviken.
BÖH!







(Biopremiär 2/3)

söndag 4 mars 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Bruce Surtees

Den första Clint Eastwood-film jag såg på bio var inte FIREFOX, vilket jag länge trodde. Nej, redan på 70-talet hade jag sett APACHE ÖVERFALLET VID CIMMARON PASS (1958) som söndagsmatiné; en av Clintans första större filmroller. Men då visste jag inte vem han var och långt senare upptäckte jag att han var med.
Men 1982 satt jag på Imperial (eller var det rio?) i Landskrona för att se FIREFOX och äta Nickel och/eller Foxkolor. Det här var på den tiden då otyget popcorn i jättebehållare smugit sig in på landets biografer. Ett par minuter in i filmen sa en kille bakom mig "Fan va mörk bilden är!", varpå hans kompis svarade "Ja, de e hans (Eastwoods) filmer."
Orsaken till att Clint Eastwoods filmer ofta var ganska mörka, hette Bruce Surtees; en filmfotograf som 74 år gammal gick bort i torsdags. Hans smeknamn var "The Prince of Darlness", eftersom han ofta använde sig av naturligt ljus, eller väldigt svag ljussättning.
Surtees plåtade 56 filmer för bio och TV, den sista kom 2002. Fjorton av dessa hade Eastwood i huvudrollen, de flesta av dessa regisserades även av Eastwood, som hade Surtees som hovfotograf. Surtees sköt Clintans regidebut MARDRÖMMEN, och därefter bland andra MANNEN MED OXPISKAN, MANNEN UTANFÖR LAGEN, SUDDEN IMPACT och TIGHTROPE.
Men Surtees jobbade även med Clintans mentor Don Siegel, för vilken han sköt KORPRAL McB ANMÄLD SAKNAD (Surtees första film), DIRTY HARRY och DEN SISTE GUNFIGHTERN (John Waynes sista film). Till dessa kommer bland andra LENNY BRUCE, FÖRÄLDRAFRITT, SNUTEN I HOLLYWOOD, PSYCHO II och märkligt nog THE BIRDS II: LAND'S END.
Bruce Surtees Oscarnominerades för LENNY BRUCE och Emmynominerades för något som heter DASH AND LILLY.

BRUCE SURTEES
1937 - 2012
R.I.P

fredag 2 mars 2012

Bio: Yo también - Jag med

Foton: Yo también -- Jag med, regi Álvaro Pastor och Antonio Naharro - distribution novemberfilm
Vill ni se en väldigt kort film, kan jag rekommendera Álvaro Pastors och Antonio Naharros JAG MED. Under förtexterna får vi nämligen se och höra filmens huvudperson hålla ett anförande i vilket han berättar vad han upplevt, det vi efter dessa första minuter ska få se i en lång flashback. Eftersom killen alltså redan berättat allting, finns det ingen anledning att sitta kvar. Det går utmärkt att lämna salongen. Men vem vill betala runt en hundring för knappa fem minuter?
Denna huvudperson är Daniel (Pablo Pineda), en 34-åring i Sevilla som efter studier på universitet får jobb på ett socialkontor. Där ska han jobba med handikappfrågor - ett ämne han har erfarenhet av. Daniel har nämligen Downs syndrom.
På kontoret jobbar även Laura (Lola Dueñas), som ger ett aningen slampigt intryck. Tycker jag. Och hon har färgat håret i en smutsigt kycklinggul nyans. I vilket fall, Daniel och Laura blir kompisar, han fattar verkligen tycke för henne. Men deras relation blir ju märklig - deras omgivning accepterar inte att de två umgås, och ett kärleksförhållande kan absolut inte komma på fråga. Daniel är ju "annorlunda".
Annorlunda är en underdrift - herregud, han har ju Downs syndrom! Fast han skiljer sig rätt mycket från de övriga med samma syndrom som förekommer i filmen, och de jag själv träffat på i verkliga livet. Daniel kan uttrycka sig, han ger inte intryck av att vara förståndshandikappad, han ser mest ut som en liten knubbig asiat med konstig röst. Medlemmarna i en dansgrupp för ungdomar med samma kromosomproblem som också förekommer i filmen, är betydligt mer handikappade och befinner sig på småbarns intelligensnivå. Två av dessa blir förälskade och rymmer för att ha sex på ett skabbigt hotellrum.
JAG MED får mig att tänka på Brumma. Bamses yngsta dotter. Hon som inte är som andra barn ("Nej, vi vet - hon är mycket snällare!"), eftersom hon är utvecklingsstörd. Jag tänker även på en del proggiga barnböcker från 1970-talet om familjer med handikappade barn. Nej, jag läste aldrig proggiga barnböcker, det gjorde ingen, men jag minns att de fanns på bibblan.
Álvaro Pastors och Antonio Naharros film är extremt välmenande. Oj oj oj, vad det vill väl. Den nästan slår knut på sig själv i sin politiska korrekthet. Manuset skulle lika gärna kunna vara ett plakat i ett demonstrationståg, eller ett tal på en lämplig kongress. Vid närmare eftertanke verkar så vara fallet, med tanke på filmens första scen.
Det spelar ingen roll att Pablo Pineda är en intressant aktör och människa. Det här är inget vidare. Och rent filmtekniskt är det rudimentärt.







(Biopremiär 2/3)

torsdag 1 mars 2012

Bio: Wuthering Heights

Foton copyright (c) Atlantic Film
För ett par veckor sedan läste jag ett seriealbum baserat på Charlotte Brontës "Jane Eyre" - recension lär publiceras i marsnumret av Nya Upplagan. Och nu har en filmatisering av Emily Brontës "Svindlande höjder" biopremiär. Om man nu kan säga att det är Brontës berättelse. Regissören och manusförfattaren Andrea Arnolds namn står med betydligt större bokstäver på filmaffischen. Detta är ANDREA ARNOLDS WUTHERING HEIGHTS, och det är ingen tvekan om saken att det är hennes.
Emily Brontës roman publicerades 1847, som författare angavs Ellis Bell - de tre systrarna Brontë använde till en början manliga pseudonymer, eftersom det var svårare för kvinnor att bli publicerade och tagna på allvar. Först efter att böckerna blivit succéer avslöjade töserna vilka de var. Fast karriärerna blev korta, de dog alla unga.
Om jag har läst "Svindlande höjder"? Så klart ... att jag inte har. Jag har inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna heller - och de är många. Däremot har jag sett Monty Pythons version, framförd med hjälp av semaforer. Den varar ungefär fem sekunder. Och så har jag sett Dave Allens version. Den är också föredömligt kort - Heathcliff och Cathy springer mot varandra över hedarna och ropar varandras namn. Jag vill minnas att de springer förbi varandra.
... Jo, och självklart har jag hört Kate Bushs låt. Jag är ju en sådan som gillar Kate Bush. Jag vet inte om det är väntat eller oväntat.
Jag läser att i boken är Heathcliff ett föräldralöst zigenarbarn som hittas på Liverpools gator. I Arnolds version är han av afrikanskt ursprung, men han hittas i Liverpool och han pratar engelska (i en scen refererar man till honom som "fripassageraren").
Mr Earnshaw (Paul Hilton) är en "god kristen" och tar Heathcliff (Solomon Glave) med sig hem till gården, där han ska betraktas som en familjemedlem - men trots detta måste jobba häcken av sig. Sonen i huset, Hindley, hatar Heathcliff och vill att han ska vara som en slav och ett djur. Misshandel följer. Upprepade gånger. Men familjens dotter Cathy (Shannon Beer) gillar pågen.
Earnshaw dör och Hindley, som gått och gift sig, tar över som husets herre. Han låter då Heathcliff bo hos djuren. Mer misshandel. Cathy och Heathcliff råkar på den rika familjen Linton. Heathcliff åker på mer stryk, men Cathy får bo hos Lintons. Heathcliff försvinner.
Efter flera år återvänder Heathcliff (James Howson). Han är nu en rik man (det framgår inte hur det gått till) och han hyr ett rum på Hindleys gård. Hans avsikt är att söka upp sin älskade Cathy (Kaya Scodelario), men hon har gift sig med traderöven Edgar Linton. Shit happens.
Tja, det är väl hela intrigen.
Andrea Arnold har gjort det här som en Dogmafilm. Handhållen kamera, ingen musik, bara naturlig ljussättning. Inspelat på plats på de dimmiga, vindpinade hedarna. Detta tillvägagångssätt innebär att WUTHERING HEIGHTS känns extremt realistisk. Det var säkert så här det såg ut på den tiden, så här det gick till. Och jag är glad att jag inte var med - och jag är glad att jag inte var med på inspelningen. Det är kallt. Det är blåsigt. Det regnar. Det är gyttjigt. Rent allmänt är det för jävligt. Realismen understryks av ett språk som knappast fanns i Brontës roman. "Fuck off, you fucking cunts!" säger Heathcliff vid ett tillfälle. Vilket egentligen inte är märkvärdigt, eftersom det språkbruket existerade redan då, ja, redan på Shakespeares tid. Det förekommer ett par sexscener - och lite mystisk nekrofili.
Denna realism är förstås intressant och bra. Vad som däremot inte är bra, är skildringen av rollfigurerna. Sättet filmen berättas på. Vi får se hela historien ur Heathcliffs synvinkel. Han är en ganska osympatisk person. Det är även Cathy - liksom alla andra som figurerar. Och det är inte mycket som förklaras, det framgår aldrig varför Heathcliff och Cathy blir så betuttade i varandra, det framgår nästan inte att de är kära i varandra. Detta beroende på att sättet filmen är gjort på skapar en hinna mellan publiken och rollfigurerna. Det går inte att bli engagerad.
Den som förväntar sig en traditionell "kostymfilm", ett passionerat romantiskt drama i mysigt gotiska miljöer lär bli gravt besviken. WUTHERING HEIGHTS är allt annat än romantisk. Tvärtom är det en rätt deprimerande historia. Och då inte enbart beroende på att nästan samtliga medverkande blir sjuka och dör mest hela tiden. Nästan alla medverkande skådespelare är amatörer som aldrig tidigare filmat.
Som helhet är Arnolds film poänglös. Jag vet inte vad hon vill med detta. Mer än att ge en realistisk bild av denna vindpinade, skitiga värld. I en intervju har Arnold sagt att hon inte ens ville kalla filmen WUTHERING HEIGHTS, men blev tvingad av producenten. Jag skulle nog döpt den till WANDERING THIGHS.
Andrea Arnolds förra film var den prisbelönta och kritikerrosade FISH TANK. Jag såg den, men ärligt talat minns jag ingenting alls av den, mer än att det var ett deppigt drama om en white trash-tjej som ville dansa.







(Biopremiär 2/3)

TOPPRAFFEL! sörjer: Davy Jones

The Monkees är ett band jag inte har någon som helst relation till. Åtminstone inte som band. Eller som TV-serie. För det amerikanska popbandet The Monkees sattes ihop 1966 till en TV-serie som skulle vara lika crazy som The Beatles' filmer.
Jag har nog bara sett ett avsnitt. På österrikisk TV. Dubbat till tyska.
Men när jag började köpa utländska filmtidningar som Psychotronic Video, blev jag medveten om vad bandet och dess medlemmar haft för sig under åren. Framför allt skrevs det en hel del om långfilmen HEAD från 1968 - ibland bättre känd som HEAD WITH THE MONKEES. Den omskrivs som en av de konstigaste filmer som gjorts och den lär ha floppat rejält.
I början av 1990-talet var TV3 och Kanal 5 intressanta kanaler som nattetid körde gamla mystiska filmer. Och minsann om de inte en av de två visade HEAD! Ja, jösses. Nog för att det är en bäng film, alltid. Bob Rafelson stod för regin, och han skrev manus tillsammans med Jack Nicholson (som också medverkar) och The Monkees' medlemmar. Det märkliga är att TV-serien vände sig till barn, medan långfilmen verkar sikta på påtända hippies. Jag har inte sett filmen på tjugo år, men det jag minns mest är en scen där The Monkees föreställer mjäll.
Bandmedlemmen Micky Dolenz var senare med i LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT, och hyfsat många ytterligare filmer och TV-serier. Senaste rollen var i Rob Zombies' HALLOWEEN.
Davy Jones var engelsmannen i bandet. Även han hade en relativt lång och bra karriär som film- och TV-skådis. Fast igår, den 29 februari, på självaste skottdagen, tog det slut. Då dog Davy (ibland känd under dopnamnet David) i en hjärtattack. Han var 66.

DAVY JONES
1945 - 2012
R.I.P.