tisdag 20 mars 2012

Bio: Albert Nobbs

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om ALBERT NOBBS innan årets Oscarsnomineringar tillkännagavs. Rodrigo Garcías film fick nämligen tre nomineringar; Bästa kvinnliga huvudroll (Glenn Close), Bästa kvinnliga biroll (Janet McTeer) och Bästa make-up. Den vann dock inga priser. Efter Oscarsgalan brydde jag mig inte om att kolla upp filmen, så när det var dags för pressvisning kände jag bara till det faktum att Glenn Close spelar man. Rättare sagt, hon spelar en kvinna som spelar en man.

ALBERT NOBBS bygger på en kortroman av George Moore, en berättelse som - av alla människor - bearbetades av István Szabó, mannen som regisserade MEFISTO och ÖVERSTE REDL. Filmmanuset skrevs sedan av Glenn Close och ytterligare två personer, och Close var även med och producerade. Filmen utspelar sig på Irland någon gång i slutet av 1800-talet och redan när den började tänkte jag att "Jaha, det här kommer säkert att sluta i elände". Den här typen av filmer brukar ju göra det. På ett hotell arbetar den ordentlige, pålitlige, men tillbakadragne Albert Nobbs, en man som inte helt oväntat sitter på en stor hemlighet. Han är en hon. Nobbs har levt hela sitt vuxna liv som man, för att kunna få arbeta och inte hamna på fattighuset.

En dag dyker målaren Hubert Bates upp på hotellet, och när Bates och Nobbs tvingas dela rum, råkar den senare avslöja sig som kvinna. Istället för att avslöja det hela sliter mr Bates upp skjortan och blottar två rejäla kvinnobröst. Jodå, han är också en hon (McTeer) och inte nog med det, det finns även en mrs Bates. Detta ger stackars Nobbs idéer, kanske finns det möjlighet till ett bättre liv.

Nobbs har länge sparat sina inkomster och suktar efter att öppna en liten tobaksaffär. Men Nobbs behöver även en hustru. Valet faller på den unga, söta Helen (Mia Wasikowska), som också jobbar på hotellet. Men hon har ihop det med den unge slarvern Joe (Aaron Johnson, Kick-Ass själv) ...

ALBERT NOBBS känns märkligt tom och billig. Ämnet är intressant, skådespelarinsatserna är bra, liksom miljöer och annat, och vissa bifigurer är kul. Men det känns som om något fattas - och manuset har en tendens att bli i blaskigaste laget. En del av intrigen går ut på att Joe och Helen ska försöka lura Nobbs på pengar och flytta till Amerika, och detta framställs på ett sätt som inte fungerar, rättare sagt, det känns som hämtat från en ungdomsfilm - det är märkligt simpelt.

Hur Glenn Close funkar som man? Tja, jag vet inte riktigt. Glenn Close är utmärkt i rollen, men i och med att jag förstås vet att det är Close, förtas effekten något. Hon ser mest ut som Peter Cushing i en Anthony Hopkins-roll. Det hade varit intressantare med en helt okänd skådespelerska i rollen. Däremot ser Janet McTeer inte ut som något annat än en ful kvinna i manskläder. Jag förstår inte hur någon kan ta henne för man.

Ett par scener - i synnerhet en - är riktigt bra, det känns dessutom lite ovanligt med en kvinna som drömmer om att få bära klänning, men som helhet är ALBERT NOBBS märkligt slätstruken och uddlös. Fast det är klart, filmen tillhör en genre jag inte är speciellt förtjust i.

Bäst i filmen är en trött, överviktig man utklädd till noshörning, som hastigt lufsar förbi kameran under en maskeradscen.




(Biopremiär 23/3)

måndag 19 mars 2012

Bio: Underworld: Awakening

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

UNDERWORLD: AWAKENING, den fjärde filmen i serien, är den första jag såg på bio. Jag kommer ihåg att jag såg den första på DVD hemma hos en kompis. Jag minns i stort sett ingenting av den, mer än att Kate Beckinsale var läcker i sin latexoutfit, och att varulvarna - och varulvsförvandlingarna - var rätt kackiga. En bit in i filmen sa vi "Vaffan är det egentligen vi tittar på?" och en stund senare somnade en kille i fåtöljen.

Den andra filmen såg jag ensam hemma, jag har för mig att jag tyckte att de var bättre än den första, men jag minns absolut ingenting av den. Den tredje filmen (som jag recenserar HÄR) gick inte upp på bio i Sverige. I den hoppade man tillbaka några hundra år och berättade bakgrundshistorien. Kate Beckinsale skippade den här filmen och Rhona Mitra (som är lätt att förväxla med Beckinsale, men är lite sexigare och tuffare) innehade den kvinnliga huvudrollen. Men jag minns absolut ingenting.
Nå.
UNDERWORLD: AWAKENING pressvisades inte i Malmö, så det blev till att se den under helgen. Det var ganska ödsligt i salongen på 21:25-visningen på söndagskvällen. 15-20 pers hade begett sig dit. Men jag ska inte klaga, jag vill helst sitta ensam i biosalonger. Inga som snackar och äter popcorn.

För regin står den här gången den svenska duon Måns Mårlind och Björn Stein. De slog igenom med filmen STORM - en riktigt usel film, som en del verkade gilla eftersom den inte såg ut som andra svenska filmer. TV-serien SNAPPHANAR blev rätt utskrattad, och den amerikanska debuten SHELTER släpptes knappt någonstans, i Sverige förpassades den direkt till DVD. Av någon anledning fick de dock förtroendet att göra detta nya kapitel i UNDERWORLD-serien.

... Och det finns inte så mycket att säga om detta. Kate Beckinsale är tillbaka som hämnarvampyren Selene. Kriget mellan vampyrer och lykaner (som de kallar varulvarna) rullar vidare. Efter en massa action i början, dödas (eller?) Selenes älskade Michael, som är en vampyr- och varulvshybrid. Selene fångas och fryses ner. Tolv år senare tinas hon upp och upptäcker att saker inte är som förr. Världen har blivit ännu mer dystopisk och betonggrå, lykanerna är i det närmaste utrotade, och på laboratoriet där Selene hamnat försöker man ta fram ett botemedel mot vampyrepidemin. Eller vad de nu sysslar med. Det dyker upp en liten flicka som visar sig vara Selenes okända dotter.

Selene hittar några vampyrer som gömmer sig i underjorden, en av dem är visst polis. En annan polis - som inte verkar vara vampyr - hjälper Selene. Det dyker upp lykaner och slutligen måste man tampas med en gigantisk sådan; slutbossen om detta vore ett spel.
Keep it simple. Den är en regel alldeles för många actionfilmmakare glömmer bort. Ser man en actionfilm, ska man inte behöva sitta och undra vad som försiggår. Nu är förvisso handlingen i UNDERWORLD: AWAKENING rätt simpel, men filmens universum, storyn om vampyrer och varulvar är en rejäl soppa. Det är alltid illa när filmer inleds med en berättarröst som återger en komplicerad - eller inte komplicerad - bakgrund, istället för att låta filmen själv berätta det nödvändiga under handlingens gång.

Filmen är packad med action. Det är action mest hela tiden. Folk slåss, skjuter och blod sprutar och kroppsdelar flyger omkring. Det är så mycket action att jag snabbt började tycka att det var tråkigt och längtade efter lite dialog. När det senare bjuds på ett par längre dialogdrivna scener, visade de sig vara ännu tråkigare. Dessutom är filmen gravallvarlig. Här finns inte tillstymmelse till humor - åtminstone inte medveten sådan. Fast en scen blev omedvetet festlig: när Selene kravlar ur sin frösabox på labbet, är hon naken. Men de ryker från kolsyreis, så vi får aldrig se The Naughty Bits. Och tänk, på en hylla alldeles intill frösaboxen ligger hennes latexoutfit! Så snällt av forskarna att låta den ligga där i tolv år.
Det är lätt att jämföra UNDERWORLD-serien med RESIDENT EVIL-serien. Kvinnlig hjälte, dystopisk framtid, monster har tagit över, onda företag härjar vilt, och handlingen blir alltmer komplicerad, invecklad och besynnerlig för varje film. Fast RESIDENT EVIL-filmerna tycker jag är bättre. De är dessutom försedda med Milla Jovovich, vars glimt i ögat gör att filmerna inte känns så jönsigt gravallvarliga.

En betygsetta ligger faktiskt väldigt nära här. Så tråkig och ointressant är UNDERWORLD: AWAKENING. Men det blir en tvåa trots allt. För jag kan inte säga annat än att Kate Beckinsale är läcker som Selene. Hubba-hubba. Men hon är även rätt osympatisk - hon dödar folk till höger och vänster hela tiden, och i många fall får jag intrycket att hennes offer inte tillhör "de onda", utan bara råkar vara på fel plats vid rätt tillfälle.

Karaktärsskådespelarna Stephen Rea och Charles Dance skänker lite klass åt tillställningen, och de skrattade säkert hela vägen till banken.

Att filmen är i 3D märks inte så mycket och ofta rör sig Selene i slowmotion. CGI-varulvarna ser knappast övertygande ut och förstärker känslan av TV-spel.

En polis gör Volvo och i en närbild ser vi att bilen har svensk nummerskylt.







(Biopremiär 16/3)

söndag 18 mars 2012

DVD: Hatchet II

HATCHET II (Scanbox Vision)
Adam Greens HATCHET fick överraskande blandat mottagande när den kom 2007; förvånansvärt många skräckfans gillade den inte alls. Märkligt. För vad fanns det att klaga på? Visst, storyn var väldigt simpel och rollfigurerna var fåniga, men det var ju med flit - och själv tyckte jag att filmen var skitrolig. Jag älskade det överdrivna splattret och blinkningarna till amerikanska slashers från 1980-talet. Fast det är ju klart, jag är äldre än dagens genomsnittsliga skräckfans och jag har sett exceptionelt många usla genrefilmer de senaste 30 åren, därför tyckte jag att HATCHET kändes förhållandevis fräsch och originell - på ett märkligt sätt. Och det var ju ingen tortyrporrulle, eller en mjäkig, CGI-fylld PG-13-spökfilm, eventuellt baserad på en asiatisk förlaga.
Långt om länge har den beryktade uppföljaren släppts på DVD i Sverige, en film som fick ett ännu mer blandat mottagande - och ännu en gång hatades den av enorma mängder skräckfans, medan en handfull sådana verkligen älskade den. Hur som helst, det var dess korta karriär på bio i USA som såg till att den uppmärksammades. Dark Sky Films beslutade sig för att släppa filmen utan att först låta MPAA granska den. Detta är synnerligen ovanligt nuförtiden. Inga censurklipp, ingen R- eller NC-17-åldersgräns. De flesta distributörer tycker att detta är alltför riskabelt.
Men efter bara ett par dagar togs HATCHET II ner från biorepertoaren. De hävdade att biobesökarna klagade på att filmen var åt helvete för blodig och våldsam. Efter att ha sett filmen har jag bara en sak att säga om detta: skitsnack!
HATCHET börjar där den första filmen slutade. Hjältinnan Marybeth (den här gången spelad av Danielle Harris från del 4 och 5 av den ursprungliga HALLOWEEN-serien, och de två nya som Rob Zombie regisserade) slåss med den vanställde, vansinnige mördaren Victor Crowley (Kane Hodder) i Louisianas träskmarker, där Crowley bor. Tja, någon måste väl bo där.
Marybeth kommer undan - förstås, annars hade det ju inte blivit någon film. Eller så hade det blivit en film om någon annan. Nåväl. Marybeth söker upp den mystiske Reverend Zombie (Tony Todd), och efter att ha fått reda på vad hennes släkt har med Crowley att göra, samlar Marybeth och pastorn ihop ett gäng modiga män (och en kåt kvinna) som, efter att de mutats med kakor, beger sig ut för att hitta och döda Crowley; en legend ingen verkar tro existerar.
Gänget blir således överraskat när tosingen faktiskt finns i verkligheten, och han är minsann i slaktartagen och har ihjäl folk på de mest kreativa sätt. Närmare 20 pers får sätta livet till innan vi når det blodsöliga slutet.
Visst - den här filmen är jävligt blodig och våldsam. Men den är långt, långtifrån den mest groteska, vidriga skräckfilm jag sett. HATCHET II rör sig på samma marker som BRAINDEAD. Våldet är sanslöst överdrivet - jag såg filmen med en kompis, och vi skrattade glatt och slog oss på knäna genom hela filmen. Att hävda att den amerikanska publiken tyckte att det här var för mycket kan inte ha varit något annat än ett marknadsföringstrick inför DVD-releasen. Victor Crowley klyver två personer samtidigt med en motorsåg med världens längsta sågblad. Han hugger ner och lemlästar folk, och i den bästa scenen använder han en slipmaskin på en stackares huvud. Det är liksom inte det första verktyg man tänker på om man planerar att mörda någon. Det är extremt blodigt men inte särdeles realistiskt - och den ständiga glimten i ögat Greens film besitter, gör det hela ännu mer muntert och festligt. Här finns även en skojig sexscen som får ett väldigt abrupt, blodsprutande slut.
Storyn är ännu tunnare den här gången, kanske är den alltför tunn. Filmen blir lite tjatig. 
Flera kända namn i skräckbranschen dyker upp i filmen, som regissörerna Tom Holland och John Carl Buechler, RA Mihailoff, som var Leatherface i den tredje MOTORSÅGSMASSAKERN, är med han också, och alla filmer som öppnar med Ministrys "Just One Fix" på soundtracket är bättre än de som inte gör det.
Ett speciellt hedersomnämnande går till herr Lloyd Kaufman, som bidrar med ett gripande porträtt av en man som väldigt koncentrerat äter kakor.
På det hela taget är HATCHET II inte lika bra som den första filmen, men fortfarande ett kul sätt att spendera 87 minuter. Betyget nedan är dock aningen snällt och tveksamt.







lördag 17 mars 2012

Priser och skräck på BUFF

Being Bradford Dillman
Igår kväll hölls avslutningsceremonin för årets upplaga av BUFF; barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö. Som vanligt i Rådhuset, dock denna gång uppflyttad till en betydligt elegantare lokal vilket gav tillställningen en exklusiv inramning. Gamle Fantastisk Filmfestival-veteranen Christian Hallman agerade konferencier tillsammans med Elin Kalmert, och Chrille - iförd smoking - visade sig besitta oanade talanger som lättsam komiker.
Det här året råkade BUFF hållas under en mindre lämplig vecka; festivalen krockade med alldeles för mycket annat, och själv tvingades jag prioritera andra evenemang samt sitta och skriva om dessa och om annat. Dock visade det sig i slutändan att jag redan sett ett flertal av filmerna som visades - och för en gångs skull hade jag faktiskt sett den stora vinnarfilmen.
THE GIANTS (som jag inte såg) är en fransk-begisk-luxemburgsk samproduktion. Filmen tilldelades både Svenska kyrkans pris och ungdomsjuryns dito; den sistnämnda utgjordes av en högstadieklass (och de hade garanterat inte skrivit motiveringen själva!).
Den holländska PATATJE ORLOG fick ECFA-priset, som delas ut av europeiska barnfilmsföreningen. Nej, jag såg inte den filmen heller.
Region Skåne delade ut ett pris till bästa kortfilm, som blev den brittiska BEING BRADFORD DILLMAN. Om jag såg den? Nä.
Sydsvenskan och BUFF delade ut ett pris för insatser som stärkt barn- och ungdomsfilmens roll, och detta tilldelades illustratören Stina Wirsén och regissören Jessica Laurén som ligger bakom VEM-filmerna, och kyss Karlsson, jag har minsann sett VEM ÄR VAR?.
Det tjusigaste priset, Malmö stads barnfilmspris på 100 000 kronor, gick till ISDRAKEN - jodå, den här har jag ju både sett och blivit positivt överraskad av.
Under den flotta middagen slog jag och två polare och kollegor oss ner vid ett runt bord och hamnade bredvid ett gäng unga tjejer, de flesta strax över tjugo år gamla. Av en händelse visade det sig att tre av dem sitter i styrelsen för Fantastisk Filmfestival. Det känns allt lite märkligt när dagens styrelse är mycket yngre än vi var när vi grundade FFF 1995 ...
Det roligaste under prisgalan var när de nominerade filmerna lästes upp och vi först fick se en generad liten grabb säga "Ligg med mig" och kort därpå en medelålders kvinnlig präst även hon säga "Ligg med mig". Ingen offrade sig och klev upp på scenen för att ligga med dem.
En prisvinnare som inte var på plats skulle ha en stand-in, men denna var inte heller på plats. Jag borde tagit på mig en indianskrud och gått upp för att motta priset.
På en bar senare på kvällen träffade jag Martin Högdahl, som regisserat ISDRAKEN. Jag nämnde förstås att jag överraskats av hans film, men jag var tvungen att fråga om den märkliga scenen som känns som hämtad ur MOTORSÅGSMASSAKERN, och som inte leder någonstans. Han medgav att filmen innehåller ett antal ofärdiga scener, trådar som inte leder någonstans, men istället för att diskutera barnfilm gled samtalsämnet istället in på skräckfilm. Den trevlige Högdahl visade sig vara skräckfan och jag skrattade till när han minst sagt oväntat nämnde PIECES som en favorit. Jösses! Han sa även att han skulle vilja göra en slasherfilm. ISDRAKEN 2: A NEW BEGINNING? För antagligen första gången någonsin pratades det om SEX, LÖGNER OCH VIDEOVÅLD och Micke Beckman under BUFF. Beckman syns ju i ISDRAKEN under ett par sekunder. En anan skräck-connection här, är att Chris Maris, som sköt FROSTBITEN, även var involverad i ISDRAKEN.
Kvällen avslutades på nya hipsterstället Grand.
Note to self: Jag ska aldrig mer besöka Grand!



fredag 16 mars 2012

Bio: Hugo Cabret

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Martin Scorseses flerfaldigt Oscarbelönade HUGO - som i Sverige fått den längre (och onödiga) titeln HUGO CABRET - fick äran att öppna BUFF i Malmö i tisdags. Dock var det utsålt och jag, som hade presskort, ville inte vänta till sist och se om där möjligtvis fanns någon ledig plats kvar. Det blev till att gå på onsdagens pressvisning, vilket tydligen var ett bra val - jag hörde att BUFF-visningen varit rätt stökig, med ditkommenderade barn som inte ville se filmen och istället ägnade sig åt popcornkrig.

Diskussionen efter pressvisningen handlade till stor del om huruvida HUGO är bättre eller sämre än THE ARTIST, en film som knep ännu fler Oscarstatyetter. Båda filmerna är kärleksförklaringar till filmkonsten, båda handlar om stumfilm. Några av mina kollegor föredrar HUGO. Jag själv måste tillstå att jag tycker bättre om THE ARTIST.
Baserad på en barnbok av Brian Selznick, utspelar sig HUGO i Paris på 1920-talet. Tolvårige Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en liten kille som bor ensam på järnvägsstationen Gare Montparnasse, där han i hemlighet jobbar med att krypa runt i gångar i stationens väggar för att skruva upp alla klockor. Detta är inget jobb han tjänar pengar på, så han tvingas även stjäla mat - något som gör att han ständigt har stationens polis (Sacha Baron Cohen) efter sig.

Men Hugo brukar även smyga bort till en liten butik på stationen, en butik som säljer mekaniska leksaker och som drivs av en butter äldre man (Ben Kingsley). Där knycker Hugo delar ur de mekaniska prylarna. Dessa använder han för att försöka laga en mekaniskt docka, det enda han har kvar efter sin far (Jude Law), som några år tidigare omkom i en eldsvåda. Men för att starta denna docka krävs en hjärtformad nyckel - och en sådan har butiksinnehavarens guddotter Isabelle (Chloë Crace Moretz) i ett snöre runt halsen. Hugo och Isabelle lyckas starta dockan, vilket leder till att den buttre butiksinnehavaren avslöjas som den legendariske filmpionjären Georges Méliès (1861-1938), som av en i filmen medverkande filmhistoriker antagits vara död.

Nu följer en lång kärleksförklaring till Méliès' liv och verk, klipp ur hans filmer visas, vi får återblickar på inspelningarna av de klassiska filmerna (främst LE VOYAGE DANS LA LUNE från 1902), allt varvat med små incidenter på järnvägsstationen och den klantige polisens jakt på föräldralösa barn.

Ska man bara se en 3D-film, ska man se HUGO. Detta är den bästa 3D-film som gjorts, den slår konkurrensen med hästlängder. Scorsese har verkligen utnyttjat tekniken till fullo, varje scen är tänkt för 3D, ser man filmen i vanlig platt version, ser man bara halva filmen. Effekterna och scenlösningarna är verkligen fantastiska, bäst är nog när en förgrymmad Sacha Baron Cohens ansikte växer ut i biosalongen.

Vidare är filmfotot och den stil filmen gjorts i utmärkta; filmen badar i ett nästan gyllengult skimmer, Paris ser ut som en sagovärld, och kameraåkningarna (många av dessa dock fejkade med CGI) genom gator och järnvägsstation är kreativa och svindlande.
Men. Och detta är ett stort men. Även om jag gillar HUGO och anser den vara en mycket bra film, tycker jag att det blir lite för mycket av det goda. Filmen blir nästan lite självgod; den är lite för uppfylld av sin egen förträfflighet. Den har en tendens att bli aningen svulstig och vissa partier känns som hämtade ur valfri Oscarsgala; från de där hyllningarna till branschens veteraner som belönas för lång och trogen tjänst inför stående ovationer. När jag såg THE ARTIST satt jag med ett fånigt leende klistrat över ansiktet från början till slut. HUGO är lite för lång (över två timmar) och mot slutet känns den lite seg, jag tyckte nästan att den var lite tråkig ett tag.

HUGO kallas barn- och ungdomsfilm, men jag vet inte om jag håller med om detta. Filmen må ha barn i huvudrollerna, men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig att majoriteten barn kommer att uppskatta filmen. HUGO är snarare en film för vuxna cineaster. Fast det är ju klart, ska jag utgå från mig själv, älskade jag sådant här som barn, och det måste förstås finnas barn idag som har samma intressen och passioner jag hade på 70-talet.
Det ser inte mycket ut här, men denna scen innehåller enastående 3D-effekter.
Med dessa invändningar överstökade avslutar jag med att ösa beröm över de medverkande. De två barnen funkar bra och blir inte alltför amerikanskt äckliga, Ben Kingsley är i vanlig ordning utmärkt. I småroller syns Richard Griffiths, som i små charmiga scener försöker uppvakta Frances de la Tour, och Emilie Mortimer är en blomsterförsäljerska som Baron Cohens polis är hemligt förälskad i. Och bland skådespelarna är Sacha Baron Cohen den stora behållningen. Han är strålande som denna lätt Clouseauinspirerade polis; han bjuder på en hel del fysisk komik (med drag av Dr Strangelove), men är ändå på ett skickligt sätt återhållsam. Hans stora hund är också kul.

Notera historiska personligheter som Django Reinhardt, James Joyce och Salvador Dali skymta förbi. Jag tyckte mig känna igen Martin Scorsese själv som fotograf i en scen, och jodå, jag hade rätt.
HUGO CABRET är så långt från MAFFIABRÖDER man kan komma, men bör ändå tilltala Scorseses fans. Och självklart ska du se den här filmen.

Slutligen måste jag påpeka att Méliès har fått ge namn åt det pris till bästa europeiska film som den europeiska federationen för fantastisk film-festivaler (till exempel FFF i Lund) delar ut.








(Biopremiär 16/3)

torsdag 15 mars 2012

Bio: En fiende att dö för

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det var en tysk och en norsk och en engelsk och Bellman som skulle se vem som kunde vara längst kvar på en båt utanför Spetsbergen...
Jag tittar på Peter Dalles filmografi som regissör och konstaterar att de enda av hans långfilmer jag sett, är YRROL och DRÖMKÅKEN. Jag såg aldrig SKENBART och OGIFTA PAR. Men här har vi så Dalles nya film, och den har jag sett - konstigt vore ju annars, eftersom jag skriver denna recension.
Peter Dalle är ju främst känd som komiker. Därför är det lika intressant som märkligt att han gjort denna thriller. Äventyrsthriller är kanske ett bättre ord. Eller krigsraffel i färg. Det går att sortera in EN FIENDE ATT DÖ FÖR i många fack. Pojkboksäventyr. Europudding.
... För europudding är verkligen vad det här är. Filmen ska nog anses vara svensk, men med tanke på hur många utländska bolag och tyska finansiärer som är inblandade, är det inte självklart att detta är en svensk film. Majoriteten av dialogen är på engelska, eftertexterna är på engelska.
EN FIENDE ATT DÖ FÖR för utgår från den tyske vetenskapsmannen Wegeners teori om att alla Jordens kontinenter en gång i tiden satt ihop. Wegener kallade denna gigantiska kontinent Pangaea, och 1939 skickar Tyskland iväg en expedition till Svalbard för att finna bevis på Wegeners teori. Ombord på båten finns en tysk, en svensk, en norrman och Bellman.
Nej, nu ljuger jag. Rickard Ulfsäter, som senast sågs i NOBELS TESTAMENTE, spelar geologen och sprängämnesexperten Gustav, som väljs ut till expeditionen och kliver ombord på en båt på väg norrut. Ombord träffar han engelsmännen Martin (Allan Corduner, GLADIATOR, VERA DRAKE, ROME) och Terrence (Tom Burke, CHÉRI), tyskarna Friedrich (Axel Prahl, TATORT) och Leni (Jeanette Hain, THE READER), en norsk kapten (Sven Nordin, ELLING) och ett helt gäng ryska sjömän.
Dessa vetenskapsmän bekantar sig med varandra, och minsann om inte Gustav går och blir kär i Leni. Men! Plötsligt kommer ett meddelande till båten, ett meddelande som lägger sordin på stämningen. Tyskland har invaderat Polen och kriget är ett faktum. Plötsligt blir båtens passagerare varandras fiender och de hamnar i olika knipor. Dessutom är en av dem en förrädare ... (Och ja, förrädaren är precis den man tror det är)
EN FIENDE ATT DÖ FÖR skulle kunna vara hämtad ur Rekordmagasinet på 1950-talet. Det skulle också kunna vara en Bigglesbok. "Biggles på Pangaea". Eller "Battler Britton och förrädaren". Eller valfri Alistair MacLean-bok - de innehöll alltid en förrädare. Jag vet inte riktigt vilken målgrupp Peter Dalle haft i åtanke när han skrev manuset till den här filmen. Hade det varit 70-tal och jag en ung grabb, hade jag tyckt att det här är fruktansvärt spännande och bra. Men nu är det 2012.
Dalles film är en relativt robust thriller - men väldigt gammaldags. Den är inte tråkig, den är lite kul, men lite mossig. Ulfsäter ser ut som Hugh Grant (eller möjligtvis Rupert Everett), med designerskäggstubb och pojkbokshjältelook. Den krökande norske kaptenen är en Bud Spencer/kapten Haddock-typ - hm, nu när jag tänker efter påminner han nog även om Barney i Bernard Prince. Romansen med Leni funkar inte alls och blir lite löjlig - som det ofta blev i gamla äventyrshistorier av den här typen (fast MacLean hade aldrig med några romanser, eftersom sådana drog ner tempot och bara var i vägen för äventyret). Metallföremål i innerfickan stoppar pistolkulor och det blir kamp mot klockan i den explosiva finalen.
Filmfotot är inget speciellt, det är okej (undrar dock om kopian vi såg var felmaskad, filmens framing var nämligen i snävaste laget), filmmusiken är inte heller något märkvärdigt. Dialogen är ibland styltig, men skådisarna funkar hyfsat. Större delen av filmen utspelar sig ombord på båten, men några av de övriga miljöerna är relativt pampiga.
EN FIENDE ATT DÖ FÖR är en ganska trevlig film. Ett krigsraffel i färg. Men inte så mycket mer. Och jag vet inte riktigt vem som kommer att gå och se den.
  





(Biopremiär 16/3)

Bio: W.E.

Foton: Anthony Souza ©2011 W.E. Commissioning Company Limited. All Rights Reserved. 
Madonna är en sällsynt framgångsrik artist. Hon är även en sällsynt usel filmregissör. Hon långfilmsdebuterade 2008 med den rätt ruttna FILTH AND WISDOM, och nu har hon gjort en betydligt större film, en film som till och med Oscarnominerades - för bästa kostymer. Andra nominerar är fullkomligt otänkbara. Madonna har säkert fått göra den här filmen enbart för att hon är Madonna.
W.E. är ett slags parallellfilm till THE KING's SPEECH och initialerna står för Wallis och Edward. Edward är kung Edward VIII (James D'Arcy), som avsade sig tronen för att gifta sig med amerikanskan Wallis Simpson (Andrea Riseborough, som liknar Madonna en aning), en kvinna med två kraschade äktenskap bakom sig. Detta är förstås en intressant historia som skulle kunna ha blivit en engagerande film. Men Madonna, som var inblandad även i manuset, nöjer sig inte med detta.
I en parallellhandling som utspelar sig i New York i slutet av 1990-talet, får vi följa Wally (Abbie Cornish), som lever i ett olyckligt äktenskap. På Sotheby's ska man auktionera ut hertigen av Windsors (alltså den före detta kungens) ägodelar. Den sorgsna Wally är besatt av W.E., som hon anser vara århundradets romans - även om den romansen var långt ifrån smärtfri. Wally får ihop det med en enkel rysk säkerhetsvakt (Oscar Isaac) på Sotheby's. Mohamed Al-Fayed förekommer som något slags länk mellan Wally och prinsessan Diana och W.E. på någon vänster jag inte tänkte närmare på ...
... eftersom jag var upptagen med att tänka på annat. W.E. är nämligen en ganska fruktansvärd film och jag har svårt att förstå varför den går upp på bio. Det här funkar inte alls. Filmen är stor och påkostad, massor med folk och miljöer. Men strukturen är usel, det hoppas fram och tillbaka, hit och dit, och vi får aldrig riktigt stifta bekantskap med rollfigurerna. Vad såg Wallis och Edward i varandra? Varför blev de så kära? Edward gör absolut inget annat än kedjeröker, och de två verkar mest vara irriterade - på varandra eller på omgivningen. Historien om Wallys romans med ryssen känns otroligt banal.
Ganska exakt två timmar varar det här, två timmar som känns som två dygn (i synnerhet om man är kissnödig), fotot är hetsigt, klippen snabba, och i slutändan blir W.E. en enda stor gigantisk meningslöshet. Kritiken i utlandet var förödande. Det torde den bli även här.
Nämen! En kort recension. Ovanligt för att komma från mig. Men jag har absolut ingenting att säga om det här. W.E. är en dålig och otroligt tråkig film.
Under en partyscen från 30-talet spelas "Pretty Vacant" med The Sex Pistols på soundtracket. Både Abbie Cornish och Oscar Isaac var med i SUCKER PUNCH.







(Biopremiär 16/3)

onsdag 14 mars 2012

DVD: The Change-Up

THE CHANGE-UP (Universal)
Gå direkt till DVD utan att passera bio! Ännu en film har fått denna dom - en film som faktiskt skulle gått upp på bio i höstas och som visades på Malmö Filmdagar. Tydligen ändrade sig distributören i sista minuten. Fråga mig inte varför. Förvisso blev David Dobkins THE CHANGE-UP ganska utskälld i USA och gick back ekonomiskt, men det är ju inget som automatiskt hindrar en biolansering i Sverige. Och den här filmen blev orättvist utskälld i USA - jag tycker att den är riktigt kul.
Kroppsbytarkomedier är en gammal fin genre. Den här gången är det Ryan Reynolds som Mitch Planko och Jason Bateman som Dave Lockwood som råkar byta kropp med varandra när de en natt supit till det och står och kissar i en fontän under ett åskväder. Dave är advokat, gift och har tre barn, varav två är bebisar. Mitch, däremot, är en redig slarver. En ungkarl, en slacker som ibland försörjer sig som skådis i mjukporrfilmer.
När Mitch blir Dave och Dave blir Mitch uppstår förstås alla de förväntade komplikationerna. Skillnaden här mot tidigare varianter, som FREAKY FRIDAY och 18 PÅ NYTT, är att THE CHANGE-UP är betydligt grövre och riktar sig till Judd Apatow-publiken. Daves fru (Leslie Mann) är naken, en bebis bajsar folk i ansiktet (datoranimerat rövhål!), och en porrfilmsregissör; Valtan (Craig Bierko), verkar klart inspirerad av regissören i A SERBIAN FILM. Jag läser att filmens nakenscener är fejkade med hjälp av CGI och body-doubles.
Filmen är dock lite för lång, och efter att Mitch - som Dave - varit nära att rasera hela advokatkarriären, reder ut allt, blir det lite moraliska uppläxningar och annat vi kunnat varit utan.
Förutom nämnda skådisar medverkar även Alan Arkin och Olivia Wilde, vilket vi förstås tackar för.
Kul film.







tisdag 13 mars 2012

Bio: Kvarteret Skatan reser till Laholm

Foton copyright (c) Jacob Jørgensen/ SF Film

Svenska folket verkar älska komedier om semesterresor. SÄLLSKAPSRESAN, VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET, EN GÅNG I PHUKET - och nu den här.

KVARTERET SKATAN var (är?) en TV-serie jag följde lite halvhjärtat. Den var väldigt ojämn. Vissa av de återkommande figurerna i de olika sketcherna och inslagen var kul, medan andra inte funkade speciellt bra. Men vad som gjorde serien lite extra märklig, var den gråskitiga svenska betongångest man försett serien med; miljöer och musik gjorde att det aldrig blev riktigt roligt. Fast det är kanske bara jag som reagerade så.

Jag sticker inte under stol med att jag tycker att Johan Glans är väldigt rolig. En framgångsrik svensk stå upp-komiker som inte är uppfylld av sin egen förträfflighet är ovanligt. Tvärtom ger Glans ett vanligt och sympatiskt intryck, och han är rolig. Självklart blir det inte sämre av att han är skåning. David Batra har jag lite svårare för, han kan bli lite för mycket, men visst, även han kan blänka till.
Inte helt oväntat är det Glans och Batra som får bära denna långfilm, vilken regisserats av Mikael Syrén, som även stod för TV-serien. Riktigt vem som efterfrågat denna oväntade bioversion vet jag inte, men här är den.

De starkaste figurerna i TV-serien var Magnus (Glans), hans fru Frida (Vanna Rosenberg), och vännen Ulf (Batra), som i den här filmen skaffat sig en ny fru - en kvinna som inte heter någonting (hon är "Ulfs fru"), men som spelas av Klara Zimmergren. Den mesige och tafatte Magnus och Frida har problem i sitt förhållande, och för att råda bot på detta tänker de resa utomlands. Även kompisen Jenny (Rachel Mohlin) tänker ge sig iväg, eftersom hon har träffat sitt livs kärlek - en norrman med eget flygplan (Mads Ousdal). Dessa planer ställer dock till problem. Varje år brukar detta gäng åka till en stuga i Laholm tillsammans med Ulf, som älskar Laholm över allt annat och som är beredd att gå över lik för att få åka dit.
Ulf chockas när ingen vill följa med till Laholm - stugan är ju redan bokad! Ulf blir desperat och drar till med att han har cancer och kommer att dö när som helst, och hans sista önskan är att få åka till Laholm. Så, de övriga ser ingen annan lösning än att åka till den där tradiga stugan en sista gång.

Väl där följer en del incidenter och komiska förvecklingar. Den otroligt blyge Magnus råkar flera gånger av misstag visa sig naken för okända människor och blir efterlyst som blottare. Frida vill skilja sig. Jenny, som inte vill ha barn, konstaterar att den perfekte norrmannen genast vill ha massor av barn. Ulfs fru, som alltid ler och verkar vara lite bakom flötet, planerar sitt nya, bättre liv efter Ulfs bortgång. Norrmannen visar sig vara läkare och ordnar fram cellgifter och mediciner Ulf tvingas ta. Jag undrar varför de här människorna är vänner och umgås till att börja med.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM innehåller en massa väldigt roliga repliker. Verkligen. I sitt testamente har Ulf skrivit att alla hans tillhörigheter ska gå till Sverigedemokraterna. Johans Glans är jätterolig. Fast frågan är om det är rollfiguren Magnus som är rolig, eller om vi skrattar därför att vi gillar Glans.

... För som helhet haltar den här filmen mer än betänkligt. Det finns ingenting som motiverar varför detta ska biovisas. Om man nu gör en biofilm, varför inte bemöda sig att få det att se ut som en biofilm också? Men icke, filmfotot håller samma gamla platta TV-klass. Om ens det. Men förutom fotot haltar även resten. Det finns ingen som helst tajming i skämten och agerandet - folk säger roliga saker, och så följer en liten paus som om vi ska skratta och hinna skratta färdigt.
Handlingen funkar inte heller, i synnerhet inte när man går till överdrifter som inte funkar i Skatans universum. Det är roligt att Jenny och Norrmannen går på ett lågprisvaruhus som heter Fritzl och som har samma logga som Lidl, men det blir bara dumt när man ska skoja om hur värdefull den norska valutan är och det går att betala varor för flera tusen svenska kronor med ett norskt mynt.

Slutscenerna med flygplan och fallskärmshoppning blir också i fånigaste laget. Cancerskämt är aldrig kul. Manuset har visst skrivits av de medverkande skådespelarna och Syrén.

Klipper man ihop allt som är roligt i filmen får man ungefär en halvtimme. Med andra ord får man ett normallångt TV-avsnitt. Klipper man bort ännu mer, blir det riktigt roligt. Filmens trailer (som totats ihop av min gode vän Johannes Pinter) fick mig att skratta.

David Batras roligaste figur, gubben som alltid står i hissen, medverkar bara i en scen. Den funktionshindrade komikern Jesper Odelberg medverkar i en scen, i vilken han hamnar i slagsmål med Magnus (som är så mesig att han druckit sig full på Baileys). Odelberg skriker och svär och visar sig vara ett råskinn som ger Magnus rejält med spö. Jag vet allvarligt talat inte om detta är roligt eller ej, däremot är det rätt coolt att se något slags actionscen vari den ene kombattanten är CP-skadad och sitter i rullstol. En unik scen.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM är för säkerhets skull inspelad på Gotland, och nej, jag tror inte att detta kommer att bli en kioskvältare.







(Biopremiär 16/3)

måndag 12 mars 2012

I morgon börjar BUFF

Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, alltså. Fem dagar med väldigt många filmer från alla möjliga länder och av alla möjliga längder.
Öppningsfilmen är Martin Scorseses HUGO, som har ordinarie Sverigepremiär på fredag, som har tilldelats ett antal Oscars, och som hävdas vara riktigt bra. Men när jag bläddrar igenom programmet för festivalen blir jag lite konfunderad. För med undantag för kortfilmerna, känns det som om jag redan har sett allt av intresse. De visar nämligen väldigt många filmer som redan funnits på Malmös ordinarie biorepertoar under fjoråret och denna vår-vinter. Jag vet inte riktigt varför de vill visa dessa filmer. Utgår de ifrån att ungarna - det vill säga målgruppen - inte såg dem på bio? Eller på DVD?
Vidare visas i vanlig ordning en massa filmer på språk jag inte förstår, filmer som är textade på engelska. Det är inte utan att jag undrar hur detta funkar med en ung barnpublik. Jag känner en del vuxna som har problem att hänga med i engelsktextade filmer - hur svårt är det inte då för barn, som har svårare både för engelska och för att läsa?
Och självklart visas en hel del filmer av den typ vissa vuxna tycker att det är viktigt att barn ser - men som främst uppskattas av andra vuxna. Ni vet, barn som lever i misär och elände. Eller filmer om vanliga barn som lever vanliga liv, och det händer ingenting intressant överhuvudtaget.
Jag lär återkomma med rapporter från festivalen. Jag vet inte riktigt vad jag kommer att se, jag har bara hunnit skumma igenom katalogen och programmet. Och jag måste också hinna med att se och recensera de filmer som har biopremiär på fredag. Förutom HUGO då, alltså.


söndag 11 mars 2012

Snövit och nazister

He he ...
De här verkar ju mycket roligare än de riktiga filmerna!


... Och ...



TOPPRAFFEL! sörjer: Jean "Moebius" Giraud

För ett par dagar sedan plockade jag upp senaste numret av Heavy Metal (mars 2012), en tidning jag inte läst på evigheter. Efter att ha försökt läsa detta nya nummer - senast igår - konstaterade jag varför jag inte läst tidningen på evigheter. Den har ju utvecklats - eller avvecklats? - till en till större delen väldigt skräpig produkt med oftast oläsliga serier och alldeles för många annonser för fåniga "erotiska" publikationer. Här och var blänker det dock till, numret innehåller till exempel en ny serie av Bilal, och flera helsidor upptas av gamla fina Heavy Metal-omslag från 1970-talet. Ett par av Jean Giraud, som science fiction-tecknare bättre känd som Moebius.
Självporträtt
Jag funderade på Giraud igår. Om jag skulle ta och beställa några album jag inte läst? Och hur gammal har karln hunnit bli? Strax över 70?
Samtidigt som jag funderade på detta, dog Jean Giraud hemma i Frankrike efter en längre tids kamp mot cancer. Han skulle fylla 74 i maj.
Någon gång i slutet av 70-talet började något som hette Blueberry att figurera på insändarsidan Fantomen talar i Fantomentidningen. Ett par läsare hade sett serien i utlandet, eller mindes den från kortlivade svenska tidningen Champion (som en kompis' storebror läste i början av 70-talet), och de ville se den i Fantomen. Jag hade aldrig läst, eller ens sett Blueberry, men jag fascinerades av de enstaka serierutor som publicerades. Det såg ju fantastiskt ut.
Något år senare började Carlsen Comics att ge ut Blueberryalbumen på svenska, efter att Semic tidigare gjort ett misslyckat försök under titeln Fort Navajo. Det kom dock att dröja innan jag lyckades läsa Carlsens album; jag hade aldrig råd att köpa dem då, men 1980 dök Blueberry upp i serietidningen SM Special. Jag läste tidningen på tåget hem från Göteborg och tyckte att det var den bäst tecknade serie jag någonsin läst.
Jag blev äldre, det började trilla in lite mer pengar, och jag kunde köpa de stora, fina färgalbumen, och jag konstaterade att Blueberry var världens bästa westernserie. Det är den fortfarande - åtminstone albumen från seriens glansperiod, då Jean-Michel Charlier stod för manusen.
Första numret av Metal Hurlant
1980 var även året då jag såg en annons för Seriefrämjandet och skickade efter deras informationspaket. I kuvertet låg ett provnummer av Bild & Bubbla; numret var från '79 och handlade mycket om franska "vuxenserier". Väldigt fascinerande och spännande - i synnerhet som jag själv inte på långa vägar var vuxen. Här fick jag veta att Jean Giraud ibland kallade sig Moebius och arbetade åt en tidning som hette Metal Hurlant, vilken verkade vara världens häftigaste serietidning. Synd att den var på franska - och inte gick att köpa på Pressbyrån på Eriksgatan i Landskrona. Men där kunde man minsann köpa den amerikanska varianten Heavy Metal! Det upptäckte jag ett eller två år senare. Och snart blev det ju 1984 och man försökte sig på att ge ut vuxenserier i Sverige. Karl G Jönsson lyckades ge ut fyra nummer av Pulserande Metal, och därefter startade Horst Schröder Tung Metall, som höll ut ett antal år.
Redan som 18-åring tecknade Jean Giraud en egen serie i en tidning som hette Far West. 1961 blev han assistent till Jijé och arbetade på dennes westernserie Jerry Spring - men ett år senare startades Fort Navajo/Blueberry, som då gick i tidningen Pilote. Giraud tecknade serien fram till 1974, då han istället koncentrerade sig på andra, mer experimentella grejor. Dock återvände han senare flera gånger till Blueberry.
Som Moebius tecknade han i en annan stil än som Giraud. Ibland betydligt enklare och mer cartoony, ibland betydligt mer detaljerat. Moebius' mest kända verk torde vara de ordlösa och pampiga serierna om/med/whatever Arzach. Eller Harzak. Eller hur han nu fick för sig att stava det.
På 1980-talet dök han plötsligt upp på Marvel Comics, åt vilka han tecknade Silversurfaren, vilket är ganska logiskt. Det är möjligt att han gjorde fler serier åt Marvel, det har jag ingen koll på. Ett annat av hans stora verk är "Inkalen", vars manus skrevs av den egensinnige och betydande filmaren och serieförfattaren Alejandro Jodorowsky.
Förutom serier, bidrog Giraud med skisser till produktionsdesignen till filmer som ALIEN, DUNE, TRON och DET FEMTE ELEMENTET. År 2004 kom det en usel film om Blueberry, regisserad av den trevlige Jan Kounen, som mest intresserade sig för psykedelia och flum, efter att Blueberry i filmen träffar på indianer och stoppar i sig festliga svampar. Den ende som gillade filmen var Giraud - vilket säkert går att förklara med dennes intresse för festliga svampar (vilket i sin tur ledde till några av Moebius' mest flippade serier).
År 2007 kom dokumentären MOEBIUS REDUX: A LIFE IN PICTURES. En inte helt igenom lyckad film, som visades på Fantastisk Filmfestival i Lund.
1979 tilldelades Giraud Svenska Serieakademins Adamsonstatyett.
Jag har inte läst något av Jean Giraud på väldigt, väldigt länge. Och jag känner verkligen att jag borde återuppta bekantskapen.

JEAN "MOEBIUS" GIRAUD
1938 - 2012
R.I.P.



lördag 10 mars 2012

Expressen den 18 april 1995

En eftermiddag våren 1995 kom jag hem efter att ha vikarierat som lärare. Jag lyssnade av telefonsvararen. Mats Bråstedt på Expressen ville att jag skulle höra av mig. Jag ringde upp och Mats berättade att de tänkte starta en videospalt i tidningen och hade fått tips om mig. De bokade en flygbiljett, jag åkte upp och träffade Mats på redaktionen. En annan Mats kom springande. "Där är du ju!" tjoade han. "Mats Olsson heter jag, sa de att det var jag som tipsade om dig? Min mor bor i dina trakter och jag brukar läsa dig i NST när jag är nere och hälsar på."
Innan jag visste ordet av togs det foton till min byline (jag hade av en tillfällighet på mig en PLAN 9 FROM OUTER SPACE-T-shirt) och det tog inte lång tid innan min första videokrönika publicerades. Jag skrev varannan vecka fram till 1997, då jag hastigt och lustigt fick kicken över en natt, jag förstod aldrig riktigt varför - men det visade sig att jag inte var ensam om att slängas ut just då.
Jag har inte läst mina krönikor sedan de publicerades. Jag vet inte om de är något att ha. Men om inget annat speglar de väl videomarknaden i mitten av 90-talet.
Här är den allra första (som uppmärksammades av en videohandlare, som ringde upp och ville veta mer):


Logotypen kan vara den bästa filmguiden

DET ÄR LIKADANT varje gång. Du har redan sett alla filmer du kunnat tänka
dig att se, filmer du missat på bio, och så vidare. I stället ställs du nu inför en uppsjö av obskyra filmer som släppts direkt på video.

Du blir villrådig. Du känner varken till titlar, skådisar eller regissörer. Hur vet man om filmen är något att ha? Det vet man sällan. Inte ens jag. Men jag tänkte i alla fall komma med ett par tips på hur man snabbt, smidigt, och till och med elegant kan skilja skräpet från dyngan.

Vad man absolut inte ska göra är att be expediten rekommendera något. Han
eller hon säger då i nio fall av tio: "Öh, har du sett "Flintstones"? Den är rätt fräck." Händer detta, bör man genast kasta en överlägsen blick på expediten, demonstrativt hyra en Tinto Brass-film och lämna butiken.

Man kan ju förstås testa expediten. Gör storslagen entré i butiken, gå med
bestämda steg fram till kassan och trumpeta: "Vänligen, för mig till er Erwin C Dietrich-avdelning" Om expediten då verkligen visar dig till avdelningen i fråga, har du hittat en vän för livet.

Spottar ur sig en film i veckan

Nu är förstås risken övervägande att du inte träffar på en sådan expedit.
Därför är det dags att ta en titt på videoomslagen, längst ner, bredvid
uppgifterna om medverkande etcetera. Där hittar man ofta en logotyp
tillhörande bolaget som producerat filmen - och då menar jag inte bolaget
som distribuerar kassetten i Sverige, SF, Egmont eller CIC med flera.

Där, längst ner, kan det stå Paramount, Fox eller något annat stort bolag du känner till. Men oftast står där något totalt okänt. Låt oss gå igenom
några logotyper.

Står det Action Pack i hörnet, är filmen producerad av Universal, men
gjord för TV. Action Pack-filmerna skiftar ganska rejält i kvalitet. "TekWar"- och "Bandit"-filmerna är väldigt usla och ser inte ut som annat än TV-filmer. Däremot håller tre av de fyra "Vanishing son"-filmerna osedvanligt hög standard. En korsning mellan tvålopera, gangster-, och karatefilm, med ovanligt tuffa actionsekvenser för att vara gjorda för TV. Action Pack distribueras av CIC.

Står det Full Moon (CIC även där) i hörnet, är det lågbudget-skräck som gäller, producerat av Charles Band, en man som spottar ut en film i veckan sådär. Nio av tio Full Moon-titlar suger, och nio av tio filmer innehåller små, illasinnade muppar ("Puppet master"-filmerna, "Demonic toys, och så vidare). Därmed inte sagt att filmerna inte kan vara underhållande. Vi har ju alla våra små böjelser. Hittar du en Full Moon-film regisserad av en viss Jack Ersgard, kan den ha visst kuriosavärde. Jack Ersgard är nämligen identisk med Johan Ersgård, som gjorde den usla "Besökarna" med Johannes Brost som spöke med läsglasögon.

Står det HBO, vilket betyder Home Box Office, är filmen gjord för kabel-TV, men håller biostandard. Ett bra exempel är "Faderland" (Warner), en bra om än lite ytlig thriller med Rutger "Jodå, jag är med i alla filmer nuförtiden" Hauer.

Nåja. Hittar du inget av intresse, kan du förstås alltid hyra något som släppts av FilmCo. Ett videobolag som 1995 släpper en italiensk monsterfilm ("Alien from the deep") måste respekteras och stöttas.

BÄST JUST NU

"Serial mom" (FilmCo) - så oändligt mycket bättre satir än "Natural born killers".

"Strebern" (Egmont) - You know - for kids!

"Vanishing son I-III" (CIC) - För att vara TV-filmer är actionscenerna tunga.

Förtexterna till "Streets of San Francisco" - "Tonight"s episode"

Rymdinvasion i Lappland - ... fast den går ju inte att hyra, förstås...

* * * * *
BildtextMISSA INTE LOGOTYPEN. Längst ned på alla videokassetter finns något som kan avgöra om din hemmakväll blir lyckad eller inte. Är du intresserad av små, illasinnade muppar ska du hålla ögonen öppna efter bolaget Full Moons filmer, som till exempel i "Puppet master".



fredag 9 mars 2012

Bio: Våga minnas

Foto copyright (c) Folkets Bio

1986, när Ewa Cederstam var 18 år, blev hon våldtagen i sin lägenhet i Malmö. 25 år senare gör hon denna dokumentär för att bearbeta upplevelsen som hon fortfarande inte kommit över.

Visst. Det är förstås fruktansvärt att hon råkade ut för detta, men vad vill hon med filmen? Vilka har hon tänkt ska titta på detta? För i slutändan leder det hela absolut ingenvart. Ewa berättar samma historia om och om igen; för sin sambo, för sin bästa kompis, för sin mor, för en polis, och för några andra. Ibland fälls det några tårar.

Det är möjligt att det känns bra för Ewa att ha gjort den här filmen, men hon kunde ha låtit den vara en privat angelägenhet. Förutom att filmen inte leder någonstans, brister det i strukturen. Filmen skiftar mellan snöig vinter och solig sommar. Vinter, sommar, vinter, sommar; händelserna visas inte kronologiskt. Först mot slutet får vi veta att vinterscenerna är inspelade i Stockholm, dit Ewa flyttade efter våldtäkten; ett faktum som är viktigt för berättelsen men som helt glöms bort.

Vid ett tillfälle berättar Ewas far att han blev misshandlad när han var ung, något han aldrig tidigare berättat. Där har vi plötsligt en betydligt mer intressant historia.

Några scener ser ut att vara inspelade vid Järavallen eller möjligtvis Barsebäck, men jag vet inte säkert.

VÅGA MINNAS är en samproduktion med Sveriges Television; estetiskt är detta ett TV-program som inte har på bio att göra. Filmen varar 75 minuter men känns som tre timmar.

Jag struntar i att betygsätta det här.

(Biopremiär 9/3)

Bio: Kairo 678

Foton copyright (c) TriArt Film
Egyptiska filmproduktioner. Fram tills nu inskränker sig dessa till två (2) filmer. Först har vi ISMAIL AND ABDEL MEET FRANKENSTEIN från 1953. Jag har inte sett den, men såhär beskrivs den i Sinister Cinemas katalog: "Well, believe it or not, this is probably the worst comedy-horror film ever made! We are hard-pressed to think of another movie so amazingly bad. In the final lab scene the film’s music director just put on a recording of Stravinsky’s Firebird Suite and let it play. The acting is atrocious with a capital A. Just shows how lack of talent can butcher even the most beloved of concepts. Abdel and Ismael are the worst comedy team EVER."
Sedan har vi DAWN OF THE MUMMY från 1981, en egyptisk-italiensk-amerikansk samproduktion om några fotomodeller som har lite oflyt vid pyramiderna och blir uppätna av kannibalmumier.
 Nu kommer det kanske någon förståsigpåare och påpekar att det gjorts mycket annan film i Egypten. Men det skiter jag i. Jag vill att det bara ska vara dessa två filmer. Det blir mycket roligare då.
Men nu har vi alltså här en tredje film. Egyptens svar på MS. 45. En egyptisk Rape And Revenge-film. Fast egentligen utan rape. Det här är snarare en Tafs And Revenge-film.
KAIRO 678 av regidebuterande Mohamed Diab är inspirerad av ett autentiskt fall. Den gång en kvinna för första gången polisanmälde sexuella trakasserier, något som dessförinnan - och tydligen fortfarande - anses som otänkbart i Egypten; så gör man bara inte, kvinnor får allt finna sig i sådant, det är minsann deras eget fel om något händer. Verkar man anse.
I handlingens centrum återfinns tre kvinnor; Fayza, Seba och Nelly. Den förstnämnda är fattig, bär slöja, lever i ett traditionellt äktenskap och har två barn. Seba anordnar kurser i självförsvar. Nelly är flickvän till en populär komiker, hon försöker själv bli komiker, och det är hon som anmäler att hon utsatts för övergrepp, något som gör att hon uppmärksammas i media. Till skillnad från Fayza klär hon sig västerländskt och är rätt raffig.
En man klämmer Fayza i gumpen ombord på buss 678, osedd hugger hon honom i skrevet med en hårnål. Hon smiter. Senare smyger en annan man efter henne på en gata. Han försöker klämma henne i gumpen, men då hugger hon honom också i skrevet.
En tjock polis och hans kollega letar med ljus och lykta efter galningen som går omkring i Kairo och hugger karlar i skrevet. Vem är denna farliga vigilante? Polisen börjar misstänka de tre ovannämnda kvinnnorna ...
Ett problem med en film som den här, är att en del kommer att uppleva den som viktig. Den handlar om egyptiska kvinnors situation idag, den utgår från ett autentiskt fall. Och då spelar det ingen roll att KAIRO 678 är en rätt klantigt gjord och tafflig film. För det första verkar kameran ha varit felinställd under stora delar av inspelningen - eller så har det hänt något under efterproduktionen. Det finns nämligen fullt av digitala störningar i skådespelarnas ansikten och en del andra ljusa partier; kontrasterna är för skarpa och folk har ringar på kinder och näsa.
Men i övrigt blir KAIRO 678 för mycket. Man tar i för kung och fosterland för att budskapet ska gå fram, ibland till kalkonfilmens gräns. När polisen utan större besvär hittar en hårnål i sanden på en gata är det bara för mycket. Och jag måste erkänna att jag allt fnissade åt sextrakasserierna. Det handlar alltså inte om våldtäkt eller konstant verbal förnedring. De här karlarna går omkring och tafsar. De klämmer damer i gumpen. Mannen som förföljer Fayza på stan är jätterolig. Fast det är förstås inte meningen.
Vi får lära oss att många tafsare använder sig av "citrontricket". De stoppar en liten citron i fickan och om de blir påkomna när de på trånga utrymmen tafsar på den som står framför, säger de att de bara försökte plocka upp citronen.
Vi bjuds även på egyptisk stand up comedy. Sådan är fullkomligt obegripligt.
 
 





(Biopremiär 9/3)

torsdag 8 mars 2012

Bio: Journey to the Mysterious Island

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Bättre sent skjuter ingen hare, eller hur man nu säger. JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND hade premiär en onsdag, pressvisades inte, och först nu har jag lyckats se filmen, som med tanke på den fåtaliga publiken redan verkar ha gjort sitt.
Jag har nästan inga minnen alls av filmen RESAN TILL JORDENS MEDELPUNKT 3D, som jag recenserade 2009, en text ni kan läsa här. Jag kommer bara ihåg att detta var en familjefilm med Brendan Fraser och att den var väldigt löst baserad på Jules Vernes bok - och att den inte var något vidare.
Den här uppföljaren har fått behålla sin engelska titel ... nästan, i alla fall. För i original heter filmen JOURNEY 2: THE MYSTERIOUS ISLAND. Fråga mig inte varför man gjort denna lilla ändring i titeln. Den här gången är Brendan Fraser väck, men Josh Hutcherson är tillbaka som sonen Sean Anderson, som nu bor med sin morsa och sin nya styvfar Hank, spelad av Dwayne "The Rock" Johnson.
Sean är något av ett problembarn, men så mottar han ett hemligt, kodat radiomeddelande från sin försvunne farfar (Michael Caine), svaret står att finna i Jules Vernes böcker, och tillammans med den gamle milikrigaren Hank dechiffrerar Sean meddelandet. Farfadern har hittat Den hemlighetsfulla ön från Vernes roman! Den finns på riktigt! Och nu befinner sig farfar där.
Hank och Sean reser till en söderhavsö, och där anlitar de en helikopterpilot (Luis Guzmán) och dennes söta dotter i Seans ålder (Vanessa Hudgens) för att flyga ut till ön ingen tror existerar. De hamnar mitt i världens oväder och kraschar på, just det, Den hemlighetsfulla ön. Där träffar de på miniatyrelefanter och jätteinsekter, innan de hamnar i nöd och räddas av den excentriske och jovialiske farfadern, som byggt sig en lyxbungalow.
De fem undersöker ön, de hittar märkliga och mystiska platser, men så konstaterar Hank att ön kommer att sjunka när som helst. Enda sättet att komma därifrån är att hitta Nautilus, kapten Nemos ubåt.
Jag är alltid skeptiskt till filmer från Walden Media. Detta bolag tillhör nämligen den kristna högern i USA. Men - jag tvingas konstatera att JOURNEY är en överraskande trevlig film. Till skillnad från många andra, liknande familjefilmer, förolämpar den inte sin publik. Det här är ett rakt och fantasieggande matinéäventyr utan alltför många pekpinnar, och kväljande sentimentalitet saknas helt. Det är underhållande och roligt, säkert även spännande om man är under tio, de medverkande verkar ha kul, och The Rock, som även producerat, bjuder verkligen på sig själv när han både sjunger och spelar ukulele. Filmen är i 3D, och till skillnad från till exempel JOHN CARTER, får man mycket 3D för pengarna, och jag duckade faktiskt vid ett tillfälle.
Avslutningsvis måste jag nämna att jag minns vissa fragment av en spansk-fransk-italiensk TV-serie från 1973 med Omar Sharif som kapten Nemo. Som liten gosse var jag väldigt fascinerad av denna serie, och det vore kul att se om den. Först som vuxen såg jag filmversionen från 1961; den med charmiga effekter av Ray Harryhausen.






(Biopremiär 29/2)