fredag 17 februari 2012

Nu har jag lagt ännu en film till mitt CV

Min karriär i Hollywood går vidare. Som kanske är bekant har jag nu credits i en hel radda amerikanska filmer, lämpliga att stoltsera med på glamorösa tillställningar. Den senaste i raden heter BIKINI TIME MACHINE (alternativtiteln är REWIND TIME MACHINE). För regi och manus står i vanlig ordning Fred Olen Ray. Jag listas som ansvarig för optical effects. Så här ser DVD-omslaget ut:



torsdag 16 februari 2012

Bio: Chronicle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jösses, upptäcker att den här hade biopremiär igår. Pressvisningen var idag ... Nåja.
Förutom handhållen shakycam, är ett annat av mina hatobjekt så kallade "found footage-filmer". Denna genre slog igenom 1999, när den förhållandevis usla THE BLÄH WITCH PROJECT (filmen som bevisade att folk är rädda för träd) hade premiär. Killarna som gjorde den filmen hävdade dessutom att de aldrig sett CANNIBAL HOLOCAUST; alla found footage-filmers urmoder. senare medgav de att de faktiskt hade sett filmen. Och Ruggero Deodatos kannibalklassiker är fortfarande den med bred marginal bästa filmen i genren.
Efter BLÄH WITCH rullade det på och vi fick filmer som PARANORMAL ACTIVITY-trilogin, [REC]-filmerna (varav den första var bra), CLOVERFIELD, APOLLO 18 som fortfarande inte haft Sverigepremiär, ett par exorcismfilmer, och ytterligare ett gäng jag förträngt eller inte sett. De flesta är väldigt irriterande, eftersom orsaken till att rollfigurerna hela tiden filmar allt se upplever blir allt mer krystad.
CHRONICLE är den första superhjälte-found footage-filmen. Okej, stryk "hjälte" i "superhjälte". Filmen handlar om superkrafter, men inga beter sig som hjältar, än mindre maskerade sådana.
Manuset till den här filmen har skrivits av Max Landis, son till John, och för regin står Josh Trank, som långfilmsdebuterar. Och jag måste säga att det här är den bästa found footage-filmen sedan kannibalfilmen. Fast det dröjde ett bra tag innan CHRONICLE tog sig och blev riktigt bra.
Dane DeHan spelar tonåringen Andrew Detmer, som är lite nördig, mobbad, och har problem hemma - hans farsa super och slåss, medan hans mor är svårt cancersjuk. Av någon anledning har Andrew fått för sig att han ska videofilma precis allting, och ja, det kändes bara krystat och dumt.
Andrew umgås med sin kusin Matt (Alex Russell), och på en fest träffar de den unge politikern Steve (Michael B Jordan). Matt och Steve har hittat ett mystiskt hål i marken i närheten av kåken där festen hålls, och de vill att Andrew ska filma. Det kommer nämligen märkliga ljud ur hålet. De klättrar ner och hittar en troligtvis utomjordisk kristalliknande formation, och när de rör vid den, händer något besynnerligt.
De tre killarna förvandlas till Fantastiska Trean.
De har blivit något slags variant av David Cronenbergs scanners och har fått tuffa, psykiska krafter. Om de koncentrerar sig kan de kontrollera föremål och skapa kraftfält. De får saker att sväva, de kan flytta på föremål, hejda kastade bollar i luften, och efter ett tag lär de sig även hur de ska göra för att kunna flyga.
Men några superhjältar blir de aldrig. De skiter fullkomligt i att "with great powers come great responsibilty". Istället använder de sina krafter för sitt eget höga nöjes skull. De utför practical jokes, de uppträder som magiker för att bli populära och ragga brudar.
Men - de kan inte kontrollera sina krafter. De börjar dessutom att missbruka dem. En av de tre blir alltmer desperat och förvandlas sakta till något slags ofrivillig superskurk, som till slutet ställer till det rejält.
Jag kan inte påstå att CHRONICLE är speciellt originell. Den här typen av superhistorier har förekommit i serietidningar ett bra tag, åtminstone ett par decennier. Storyn påminner även en del om TV-serien HEROES.
... Men trots detta vill jag påstå att detta är en riktigt bra historia på temat. Rollfigurerna är bra och handlingsförloppet känns både trovärdigt och realistiskt. Så här hade det säkert gått i verkligheten om vanliga snubbar plötsligt förses med superkrafter. Varför dra på sig en jönsig dräkt och bekämpa brott, när man istället kan ha kul?
Om det inte vore för att detta är en found footage-film, hade detta kunnat bli en av de bästa superfilmerna någonsin. Men tyvärr är detta en found footage-film. Och emellanåt blir det direkt löjeväckande. Matt börjar stöta på en snygg tjej, och vad gör hon om inte filmer allting för sin blogg. Ibland får vi se hennes videosnuttar. Vid ett par tillfällen klipps det in snuttar från andra människor videofilmer - och bilder från övervakningskameror. Och flera gånger börjar en scen med att en röst frågar "Är det okej om jag filmar?". Det blir krystat och lite töntigt. Dock varierar man sig på kreativa sätt; till exempel låter Andrew kameran sväva fritt, så att vi ser även honom när han filmar, och då bjuds det även på avancerade åkningar och kameraperspektiv.
Synd. Här finns material för en rejält fläskig film. Slutstriden är mäktig, där stora delar av Seattle (som egentligen är Sydafrika) demoleras, när ond möter gott och kombattanterna sänger till varandra så att de far genom skyskrapor och helikoptrar trillar från luften.
Men jag blev väldigt positivt överraskad och jag skulle inte protestera om det kom en uppföljare. Och till skillnad från så många andra filmer i genren, slipper vi evighetslånga scener där det inte händer någonting - PARANORMAL ACTIVITY led ju av detta; scener där folk levde sitt trista vardagsliv i väntan på att spökena skulle slå till mot slutet.






(Biopremiär 15/2)

onsdag 15 februari 2012

Klipp ur dagens utgåva av Helsingborgs Dagblad:



tisdag 14 februari 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: John Severin

Suck. De trillar av i allt raskare takt, de gamla seriestjärnorna. Den tolfte februari gick John Severin bort, 90 år gammal.
John Severin tillhör de där legendariska serietecknarna som jobbade på lika legendariska EC Comics på 1950-talet. Där producerade han skräckserier och tecknade för MAD. Även hans syster Marie jobbade på EC, hon tecknade och färglade hon med - och hon är fortfarande i livet och av allt att döma verksam.
Efter karriären på DC fortsatte Severin i branschen. Han jobbade bland annat åt Marvel och långt in på 2000-talet tecknade han serier som The Punisher, The Rawhide Kid, Suicide Squad och Conan åt Marvel, DC och Dark Horse.

JOHN SEVERIN
1921 - 2012
R.I.P.

Bio: Safe House

Foton copyright © UIP Sweden
Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.
En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.

Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.
Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!

Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.
SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.
Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.
Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.
Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.






(Biopremiär 15/2)

måndag 13 februari 2012

Bio: Sean Banan - Inuti Seanfrika

Foton copyright © 2012 Happy Fiction

En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag skrev spaltmil om en massa filmer varav många egentligen inte alls var några kultfilmer. Ofta handlade det bara om jävligt konstiga filmer som jag och mina polare rotat fram och blivit fascinerade av. Och i stort sett samtliga av de här filmerna är rätt gamla. Det handlar om mer eller mindre bortglömda filmer från 1960- och 70-talen. Konstigaste filmen av dem alla - åtminstone vad gäller svenska filmer - är tveklöst SOUND OF NÄVERLUR från 1971. En film som trotsar all beskrivning. Och då har jag beskrivit filmen i diverse krönikor och artiklar.

Men i framtiden kommer SOUND OF NÄVERLUR att få konkurrens. Om fyrtio år kommer framtidens Pidde Andersson, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe att lokalisera SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA, se den, häpna och undra vad i helvete det är. Filmen kommer även att släppas på framtidens videoformat av framtidens motsvarighet till Klubb Super 8.
Det dröjde inte länge innan jag på pressvisningen av SEAN BANAN tänkte att, herregud, det här är ju för fan SOUND OF NÄVERLUR 2!

SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA är en av de sämsta svenska filmer som gjorts. Det är mycket möjligt att detta är den allra, allra sämsta svenska film som gjorts. Givetvis är detta en fantastiskt fascinerande film. Hur gick det till? Hur gick det till när Peter Possne och de andra på Sonet Film godkände detta projekt? När SF beslutade sig för att sätta upp filmen på bio på bred front? Var någon överhuvudtaget närvarande vid dessa sammanträden? Mer än Sean Banan? Nej, detta är alltså ingen liten independentfilm; det är några av Filmsveriges största spelare som ligger bakom.

Inte för att det märks.

För regin står ... Vänta. Tillåt mig att korrigera mig själv. För regin står inte Jesper Andersson. Någon regi finns här nämligen inte. Efter att ha gjort en del grejor för TV, som avsnitt av MÄKLARNA och STARKE MAN, gör Andersson här sin långfilmsdebut. Han har även skrivit manus (nåja) tillsammans med Sean Banan. Filmen ser förresten ut att vara skjuten med mobilkamera.

Okej, och vem är denna Sean Banan? Ni får ursäkta mig, men jag har passerat 40 med marginal. Jag vet inte vem Sean Banan är. Jag vet att han är med i Melodifestivalen. Jag vet att han har haft hits. Men jag har aldrig hört dem. Jag har aldrig sett honom. Jag inbillar mig att han är en ny variant av Markoolio och i pressmaterialet läser jag att herr Banan egentligen heter Sean Samadi och är bördig från Iran.
SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA börjar med en massa stillbilder och TV-klipp, i vilka Bananen presenterar sig själv och berättar att han är Sveriges populäraste artist och grejor, och nu har han spelat in en låt tillsammans med Kikki Danielsson, som beskrivs som Sveriges största schlagerstjärna. Banan ville spela in videon till låten i Los Angeles, men eftersom den handlar om Afrika - och landet Seanfrika - ansågs Afrika vara en lämpligare plats för inspelningen. Banan har investerat alla sina pengar i projektet, stålarna har skickats till en mystisk, maskerad affärsman i Afrika.

Nu upphör arkivmaterialet (under vilket vi även fick se dansande sälar) och handlingen börjar med att Banan och Kikki, som är iförd en väldigt konstig dräkt, anländer till Afrika (bara Afrika, inget specifikt land) i en Cessna. En afrikansk filmfotograf i rastamössa och dreadlocks tar emot, han ska plåta videon. Fotografen och Banan måste bära ut den väldigt tjocka Kikki ur planet, men hon är för tung, så de trillar omkull och man har lagt på skojiga ljudeffekter, som BOINGGG! Så låter det även när Kikki reser sig upp och råkar så huvudet i en flygplansvinge.

Taxin till hotellet visar sig vara en cykel med flak. När de passerar några barn, kastar ungarna citroner på Sean Banan och Kikki. Fråga mig inte varför.

Hotellchefen verkar vara spanjor eller något ditåt, och han börjar genast stöta på Kikki. Banan springer omkring i leopardmönstrade tangas. Kikki äter falukorv. Hotellchefen vill ha Kikki för sig själv och ser till att Banan kastas ut från hotellet. Han tvingas flytta in i ruinerna efter ett höghus. Men han har även skaffat sig ett entourage som hjälper honom. Entouraget är två äldre män som inte verkar begripa vad det är för film de hamnat i.

Sean Banan upptäcker plötsligt Sveriges ambassad. Det är en rödmålad kiosk med vita knutar. Därinne sitter ambassadören, som spelas av Johannes Brost - iförd svensk folkdräkt. Han är fruktansvärt vresig och rasistisk och kallar en kypare för "lakritstomte". Banan blir sur när han upptäcker att ambassadören är rasist. Men allvarligt talat är Banan minst lika fördomsfull. I en skitkonstig scen vill Banan hitta en sjaman som kan hjälpa honom att leta upp den mystiske, maskerade producenten. Brost tar då Banan till en skum källare och i olika rum där sitter en massa märkliga trollkarlar och beter sig som i gamla djungelraffel. Fast en trollkarl bär kostym och ger Sean Banan en get.

Kikki har flytt från hotellchefen och dyker upp för att hjälpa Banan att hitta producenten, och de åker iväg i ambassadens gamla Volvo 245, tillsammans med Brost, fotografen och geten. En kalkon bajsar på motorhuven.
Plötsligt hamnar de på en soptipp, och då blir det minsann social comments, eftersom de upptäcker att det bor folk där, och de som bor där blir ju sjuka och dör, och plötsligt måste Sean Banan och hans vänner assistera vid en begravning på soptippen! Förlåt? Och nu blir ambassadör Brost så rörd att han inser att han haft fel, så han väljer att stanna kvar på soptippen och - fortfarande iförd folkdräkt - hjälpa lokalbefolkningen.
Just det, innan detta har de även varit inne på ett postkontor med dansande posttjänstemän, och av någon anledning var de på en polisstation där det jobbar två smällfeta, kvinnliga poliser, varav den ena oavbrutet skjuter med luftgevär. Jag minns inte varför, men de feta poliserna jagar ut Banan & Co och skjuter i luften.

Nå. Det dyker upp en liten pojke som vet var den mystiske, maskerade affärsmannen bor. Mannen bor i ett stort tält på en strand tillsammans med några sexiga dansöser och en machetebeväpnad dvärg iförd basker. Den mystiske demaskerar sig och visar sig vara dr Alban! Han bär uniform och pratar ofta om sig själv i tredje person. Han bara skriker och svär och har blivit en diktator. Han har tjänat skitmycket pengar och har lagt beslag på Sean Banans investerade kapital. Alban pekar på alla lyxprylar och sina omgivningar och skriker "Det är Albans! Det är mitt! Det är mitt!". Alban bjuder på middag och kastar en skitstor fisk på Banan och skriker "Du ska ha fisk!" (Kikki äter medhavd falukorv), men när Banan vill diskutera pengarna, säger Alban "Nu ska Alban sova!" och går och lägger sig.
Efter detta uppträder Alban lite med sina brudar och Sean Banan måste slåss med dvärgen, som kastar sand på Banan, och därefter rider dvärgen på Banans rygg, och så händer det lite till, och så blir det en musikvideo till slut och alla kan vara glada, och det bjuds på falukorv.

Låten "Seanafrika" slutar innan eftertexterna rullat klart, så ett par minuter av dessa visas ljudlöst. Gudruns chark tackas i eftertexterna.

Vaddå, tycker ni att jag sabbar filmen genom att berätta hela handlingen? Men herregud, ni hade väl inte tänkt gå och se detta? Trots att jag såg filmen på en pressvisning och därför inte betalade för en biobiljett, ville jag ha pengarna tillbaka. Alla biobesökare vid sina sinnes fulla bruk bör kräva pengarna tillbaka - om de nu går och ser SEAN BANAN.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att jag hittat på den här texten, att jag bara fabulerat ihop handlingsreferatet ovan. Den här filmen kan omöjligt existera på riktigt. Den är nog bara en hallucination.

Jamen för helvete - vad fan är det här?

Jag erkänner att jag skrattade när jag såg filmen. I synnerhet när dr Alban kastade fisk och när Sean Banan slogs med dvärgen. Jag tror inte att jag skrattade för att scenerna var speciellt roliga, det var väl snarare för att filmens inkompetens och uselhet gick så långt att det här blev roligt.

Som sagt. Om fyrtio år kommer kultfilmsforskare och kännare av konstig film att gräva fram SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och upphöja filmskrället till en milstolpe.

Tyvärr lever vi i nutiden och inte framtiden.

Går man på bio och betalar och ser den här filmen är man av allt att döma fullkomligt dum i huvudet.

Mitt självklara betyg:









(Biopremiär 15/2)

Bio: Prinsessan Lillifee 2: Den lilla enhörningen

Bilder copyright © 2011 Universum Film GmbH; Princess Lillifee © Coppenrath Verlag GmbH & Co. KG, Germany. All rights reserved. 
Prinsessan Lillifee is da shit!
Da shit!
Med betoning på shit.
Åh, herregud.
Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er. Ni har räknat ner dagarna till den här filmens premiär. Uppföljaren till PRINSESSAN LILLIFEE som hade premiär 2010. En uppföljare som inte pressvisades av säkerhetsskäl.
Nä, där ljög jag. De struntade helt enkelt i att pressvisa filmen. Jag visste inte ens om att den hade biopremiär. Så det blev till att gå på en matinévisning av detta animerade tyska toppraffel. Det var jag, några uttråkade föräldrar och en massa småflickor. Inga pojkar, bara flickor. Barnpedagoger och rättänkande vuxna får säga vad de vill, men rosa fluff och prinsessor är trots allt det småtöser gillar allra mest. Jag har ingen aning om varför, det bara är så.
Okej, vad händer då i den här filmen (som faktiskt är 1977 meter lång enligt pressmaterialet)? Tja ... Jag vet inte så noga. Jag somnade en bit in i filmen. När jag vaknade hade det säkert hänt en massa. Eller ingenting.
Men det är något om att prinsessan Lillifee äter äppelkaka med sina vänner mössen, igelkotten och den feta grisen, och så dyker det upp en enhörningsunge med rosa man, och tydligen har dennas föräldrar försvunnit. Lillifee flyger till ett land någonstans där det bor två prinsar, prins sommar och prins vinter, men den sistnämnde är en le fan och låter frysa in alla han inte gillar i isblock, han är som mr Freeze i Batman. Men Lillifee klarar biffen och tinar upp alla.
Amy Diamond gör Lillifees röst och det är gällt och fnissigt. Alla röster är irriterande, men passar de snuttegulliga miljöerna och figurerna perfekt. Ibland brister de ut i hemska sånger.
Under eftertexterna bjuds det på underhållning. På främsta bänkraden satt en tjej med sina lilla, lilla dotter, och den här tösabiten tyckte att musiken var så bra, att hon började dansa framför filmduken. Hon ville inte gå hem förrän eftertexterna rullat klart. Det var mycket roligare att titta på henne än på filmhelvetet.
Filmen är inte i 3D. Det är väl det enda positiva jag har att säga om det här.
Men ungarna i salongen verkade gilla skiten, och det är ju de som har rätt.







(Biopremiär 10/2)

fredag 10 februari 2012

... Men var är Telly Savalas?

Åkej, den första trailern till THE BOURNE LEGACY har dykt upp. Ärligt talat måste jag säga att jag inte saknar den där träbocken Matt Damon. Och kom igen, där är ju Richard Chamberlain som är Jason Bourne.
Fast filmerna med Damon är ju rätt bra. Och den här nya har en tjusig trailer. Och - den för osökt tankarna till förtexterna till KOJAK. Och det är ju inte det sämsta.
Den för förvisso även tankarna till förtexterna till DYNASTIN. Men det är inte heller det sämsta.





torsdag 9 februari 2012

Bio: Star Wars: Episod 1 - Det mörka hotet 3D

Foton copyright © Twentieth Century Fox Sweden
 
Jag recenserade STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET i NST när filmen först dök upp 1999. Jag tycker mig minnas att jag gav den en tvåa i betyg och jag var naturligtvis väldigt besviken när jag lämnade pressvisningen. Jag minns också att vi körde en dubbelrecension på tidningen, eftersom filmen var så hajpad fick även min kollega Inger Ljung (numera känd från TV) skriva om filmen. Jag tror hon var mer positiv än jag.

Som så många andra ungar födda på 1960-talet, tyckte jag att STJÄRNORNAS KRIG - den riktiga STJÄRNORNAS KRIG - var hur fantastisk som helst när den kom 1977. Den filmen betydde enormt mycket för mig, mina kompisar och troligen för min framtida karriär. Jag var fullkomligt besatt av STJÄRNORNAS KRIG och dess figurer under flera år, och ja, jag älskade även RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. Det här var ju på den tiden då vi var svältfödda på acceptabel underhållning i Sverige. Det var också på den tiden då filmer fick rejäla svenska titlar.

Men när JEDINS ÅTERKOMST anlände var det plötsligt inte lika kul längre. George Lucas hade förvandlat det hela till något slags "Mupparna i rymden", och storyn och mytologin började bli märkligt komplicerad.

Lucas skulle ha lagt av där. Den nya trilogi han skapade och som började med DET MÖRKA HOTET besitter inte alls den magi som den ursprungliga trilogin hade. De känns inte ens som STAR WARS-filmer. De är mest en enda jävla röra.

Den ursprungliga STJÄRNORNAS KRIG - den från 1977 - var en klassisk och enkel äventyrshistoria. Där fanns en prinsessa som var god. Där fanns en ond skurk som hette Darth Vader. Luke Skywalker var den unge hjälten av folket, och som tar med sig en cowboy - Han Solo - för att rädda prinsessan. De flyger till Dödstjärnan, de befriar prinsessan, sedan åker de tillbaka till Dödsstjärnan en andra gång och spränger den i luften. Slut. Det är det hela.


Visst pratades det om filmseriens mytologi, om Kraften, Jediriddarna och Imperiet, men i grund och botten var detta bara en gammaldags godnattsaga, försedd med rymdskepp och ljusvärjor. Men i den här nya trilogin får vi tonvis med politiska intriger, och mytologin expanderas och förklaras. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan ju inte påstå att jag bad om det här. Det förekommer massvis av nya figurer med konstiga namn och besvärliga titlar. Vilka är alla? Jag bryr mig inte, men de spenderar en väldig massa tid på att gå omkring eler sitta ner och diskutera vad som sker i deras hörn av yttre rymden. Det är som att göra en film om till exempel det politiska klimatet i Europa, och stoppa in några laserpistolstrider för att hålla publiken vaken. 

För att göra det hela ännu värre innehåller DET MÖRKA HOTET en del fruktansvärt usel dialog och uselt skådespeleri. På 70-talet regisserade George Lucas bara den första filmen och lät andra, bättre regissörer ta hand om de andra två. Den här gången skrev och regisserade Lucas samtliga tre filmer - och det är bara att konstatera att han inte är någon vidare regissör. Liam Neeson och Ewan McGregor spelar De Misslyckade Frisyrernas Väktare; Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi, och jösses, vad de är tråkiga. Neson är exceptionellt träig, det här är ju innan han blev den där coole killen vi känner honom som idag, hårdingen från filmer som TAKEN. Pernilla August är en av världens tråkigaste människor och av någon anledning spelar hon Darth Vaders morsa. Hon är skittråkig.

Ungen som spelar lille Anakin Skywalker; han som växer upp till Darth Vader, spelas av en liten hjälmfriserad grabb som heter Jake Lloyd och som inte har gjort så mycket efter det här. Av förklarliga skäl. Han är rätt kass - om än inte lika rutten som Hayden Christensen, som spelar Anakin i del två och tre.

Det händer en väldig massa i DET MÖRKA HOTET, men samtidigt ... händer det inte speciellt mycket. Folk pratar, promenerar, pratar, och plötsligt är det dags för ett så kallad pod race, som verkar inspirerat av BEN HUR och som håller på en evighet. Jag är inte säker på vad det har med resten av filmen att göra, mer än att utgöra underlag för ett TV-spel. Och sedan slutar det hela med ett enorm slag i rymden och på land och det är fullkomligt befriat från spänning och raffel. Just det, och så har vi ju den där datoranimerade Jar Jar binks, filmens comic relief - och en av de mest irriterande och minst roliga figurerna i filmhistorien. Vad fanken tänkte Lucas på när han hittade på den här figuren?


Jag har inte sett om DET MÖRKA HOTET sedan den där pressvisningen '99. Inte förrän nu. För nu får den återigen biopremiär världen över - den här gången i 3D. Efter att ha pulat med- och ändrat på originaltrilogin ett par gånger, är Lucas' nya projekt att konvertera alla sex filmerna till 3D. Han ska släppa en film om året, vilket inebär att vi inte får se JEDINS ÅTERKOMST förrän år 2016 ... Varför i helsike startade han inte med att konvertera filmen från '77? Det är ju den jag - och troligen vi alla - vill se på stor duk igen!

Förhoppningsvis kommer 3D-konverteringstekniken att utvecklas rejält innan Lucas når fram till originaltrilogin. För DET MÖRKA HOTET ser för jävlig ut. Jajamen. Det här är precis lika dåligt som THE LAST AIRBENDER och CLASH OF THE TITANS. 3D? Fan heller, det enda som händer när man sätter på sig 3D-brillorna är att bilden blir mörkare och aningen oskarp. Ett par scener ser märkligt digitala ut, som om de filmats med en Beta Cam från 80-talet - vilket är märkligt, eftersom filmen sköts på 35mm, till skillnad från KLONERNA ANFALLER och MÖRKRETS HÄMND, vilka sköts digitalt (och som därför kanske kommer att se bättre ut i 3D).

DET MÖRKA HOTET tråkade ut mig och gav mig lätt huvudvärk. Men jag kan dock inte ge filmen betyg ett av fem. Den är inte tillräckligt dålig. John Williams bidrar förstås med bra filmmusik. En del miljöer är imponerande. Några av effekterna är coola. 

... Men jag ser mycket hellre andra science fiction-klassiker på stor duk. Som STARCRASH. Eller KRIGET BORTOM STJÄRNORNA. Till och med SPACE RAIDERS. Och då helst inte i 3D!
De senaste dagarna har det förts en del upprörda diskussioner på nätet om den svenskdubbade versionen av MÖRKRETS HÄMND. Jag trodde först att detta var ett skämt. Det är kanske ett skämt. I Malmö pressvisades i alla fall en engelskspråkig version. Tack och lov.

Tror dock att röster av Sven Melander och Ulf Brunnberg skulle kunna förbättra filmen! Om de fått vara med och dubba.









(Biopremiär 10/2)

Bio: Polis

Foton copyright (c) TriArt Film
Franskt. Igen! Det är ingen hejd på de franska biopremiärerna.
Den här filmens originaltitel är POLISSE. Det är "police" felstavat, som om ett litet barn skulle ha skrivit det. Det svenska ordet "polis" går förstås inte att stava fel till, om man nu inte är kreativt obegåvad, så filmen fick heta POLIS.
För manus och regi står Maïwenn, som även spelar en av rollerna i detta drama om barnskyddsroteln i Paris. Filmen kan ungefär liknas vid TV-serier som SPANARNA PÅ HILL STREET; det är ett försök att skildra poliserna, deras verksamhet och liv, på ett realistiskt och vardagligt sätt. Och denna verksamhet handlar mest om att sätta dit pedofiler och ta hand om barn som råkat illa ut på olika sätt.
POLIS tilldelades Juryns Pris i Cannes 2011. Fast jag måste säga att jag undrar varför. Det måste väl ändå ha visats ett flertal filmer som är mycket bättre än det här. Maïwenns film är nämligen väldigt spretig och försöker gapa över alldeles för mycket. Antalet huvudpersoner är stort, alldeles för stort. Det tar närmare halva filmen innan vi lär känna dem lite närmare och förstå hur saker och ting hänger ihop. Och det är inte bara ett eller ett par fall som ska avklaras under filmens gång, utan hur många som helst. Vissa av dem varar bara ett par minuter.
Maïwenn spelar fotografen Melissa som fått i uppdrag av regeringen att följa alla dessa poliser och dokumentera deras vardag för att sammanställa bilderna till en bok. Om Melissa fått vara tydlig huvudperson och om hela filmen fått utspelas ur hennes synvinkel hade POLIS kanske blivit mer strukturerad. Men Melissa är bara en av många huvudpersoner.
Joey Starr spelar polisen Fred, som har problem med sin fru och lilla dotter. Han är väldigt tvär, men får så småningom ihop det med Melissa. En annan kvinnlig polis kan inte få barn och tappar vikt tack vare det psykiskt krävande jobbet, medan en annan är kolerisk och verkar vara lite av en nymfoman. Och så vidare, allt huller om buller. Det hade fungerat betydligt bättre om detta var en TV-serie i vilken varje handlingstråd fick uppta ett avsnitt. Jag blir inte engagerad av något av det poliserna jobbar med eller av de enskilda rollfigurernas liv.
Vidare innehåller filmen lite för många scener där folk sitter och äter - länge - och babblar och skriker.
... Men jag ska väl inte påstå att POLIS är speciellt tråkig. Och visst är den lite intressant ändå, jag har nog aldrig sett en film om en barnskyddsrotel. Det är lite grann som en mindre hårdkokt version av Andrew Vachss' romaner.
Jag satt hela tiden och tyckte mig känna igen Maïwenn. Och jodå. Hon har medverkat i flera filmer jag sett, som till exempel LÉON, DET FEMTE ELEMENTET och SWITCHBLADE ROMANCE. Även Sandrine Kiberlain, som senast syntes i KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN, syns i en liten roll, liksom Karin Viard fråm POTICHE - EN FRANSK TROFÉFU, och en del andra bekanta franska ansikten.






(Biopremiär 10/2)

onsdag 8 februari 2012

Bio: Alper

Foton copyright (c) Folkets Bio

Det är inte längesedan grekisk film var synonymt med SINGAPORE SLING och absolut inget annat. Åtminstone för mig. Men här kommer nu den tredje grekiska filmen på kort tid; ALPER av Giorgos Lanthimos, som tidigare regisserade den väldigt uppmärksammade DOGTOOTH, och som medverkade som skådespelare i ATTENBERG. Nämen se, där har vi ju samtliga grekiska filmer som haft Sverigepremiär den senaste tiden. Det är ungefär samma människor som ligger bakom och samma typ av film. Ett par skådespelare medverkar dessutom i samtliga eller ett par av filmerna.
Alper är namnet på något slags hemlig grupp (okej, jag vet inte om den är hemlig), i vilken medlemmarna är uppkallade efter berg. Ledaren kallar sig Mont Blanc. Och vad de gör ... Ja du, vad är det de gör? Jo, de hyr ut sig själva. De är ställföreträdande för döda. De dyker upp hos folk och agerar stand in för döda. Eller något åt det hållet.

Att kalla ALPER för art house-film är att ta i i underkant. Detta är en hel villa. Det är en typisk konstfilm och egentligen mer konstig än konst. Fast det är kanske bara jag. Jag har redan sett ATTENBERG och DOGTOOTH och jag vill inte se en likadan film till. Förvisso tyckte jag att DOGTOOTH var rätt bra, men inte tillräckligt för att jag ska vilja se om den, och nu kan jag det här, känns det som.
Allting i ALPER är avskalat. Miljöer och dialog. Dialogen lär till stora delar vara improviserad, men det spelar ingen roll. Alla repliker i filmen är jättekonstiga. Alla medverkande beter sig jättekonstigt. Det är långsamt och händelsefattigt. Ofta långa tagningar, få kamerarörelser. Här finns inga riktiga människor, inga riktiga känslor, inga riktiga situationer. Allting är sökt och konstlagt. Scenerna i ALPER skulle i princip kunna vara bortklippta scener ur DOGTOOTH.

Ibland blänker det till. Ibland är det lite roligt. Handlingen och situationerna blir emellanåt direkt absurda och/eller komiska.

... Men alldeles för ofta kom jag på mig med att sitta och tänka på något helt annat.

Men vaffan, jag har säkert fel, det här är säkert skitbra på alla sätt. Det är väl bara jag som varken förmår uppfatta dess viktiga innehåll eller uppskatta verket.

Mer än så har jag inte att säga om det här.







(Biopremiär 10/2)

tisdag 7 februari 2012

Bio: Tigrar och tatueringar


Foton copyright (c) Folkets Bio
Det är ingen hejd på mig. Nu har jag varit och tittat på Knattefilm igen - film för de allra, allra minsta. Och då menar jag inte film för Dustin Hoffman och Salma Hayek, utan för små, små barn.
Den här gången handlar det om en dansk animerad film, försedd med svenska röster. Delvis är TIGRAR OCH TATUERINGAR, som regisserats av Karla von Bengtson, väldigt dansk. Och bitvis ... har jag ingen aning om vad det här är. Vad rökte de för märkligheter när de totade ihop den här storyn?
Maj är en sexårig flicka som bor tillsammans med sin farbror Sonny. Maj har visst inga föräldrar, men fråga mig inte vad som hänt med dem. Sonny är en stor, skäggig tatuerare - kan det bli mer danskt än så? Maj vill inget annat än ha en riktig familj, med mamma, pappa, storebror och hund. Lite modigt att dra till med att kalla detta "en riktig familj" i dagens svenska samhälle.
I vilket fall: det kommer in store biker mitt i en fotbollsmatch på TV och Sonny måste motvilligt utöva sitt yrke. Bikern somnar dock, så då passar Sonny på att titta lite på matchen. Maj kan inte hålla fingrarna i styr, och tatuerar barnteckningar över hela ryggen på bikern.
När Sonny upptäcker detta blir han livrädd - bikergänget kommer säkert att hämnas. Så Sonny och Maj flyr ut på landet på en moped. Där kör de vilse och hamnar i en skog, och i denna träffar Maj en massa sagoväsen - en sur alvpojke, ett slags tomte, en konstig gubbe som lyser i mörker. Hur konstigt som helst, och efter detta träffar Maj och Sonny på en cirkusfamilj med tiger, och sedan hinns det med lite moralkakor innan filmen slutar efter 45 minuter.
Filmens teckningar är gjord i något slags 1950-talsstil, kanske 60-tal. Animationstekniskt är det lite primitivt, fast rätt charmigt. Men i övrigt är det här inte mycket att hurra för. Det är inte speciellt roligt, det är inte spännande, däremot ärt det väldigt konstigt. Nu är ju jag 40 år äldre än målgruppen, men ändå. Jag tyckte TIGRAR OCH TATUERINGAR var seg och rätt tråkig trots dess rätt korta speltid.
Mer än så här har jag inte att säga om filmen.







(Biopremiär 10/2)

måndag 6 februari 2012

De kommer med fred

För fyra år sedan - eller mer - träffade jag de glada finnarna bakom filmen IRON SKY. Hade hade affischer, de hade teasertrailers, de hade promos och de hade merchandising. Och de hade sprit.
Först nu har de lyckats spika ihop sin film, som visas på filmfestivalen i Berlin den elfte februari, innan den får officiell biopremiär i Finland och England den fjärde april. Här är bioaffischen. He he, jag gillar Nordealoggan längst ner! Gör att det ser lite hemvävt ut.

... Och ni som tycker att den verkar vara lite väl påkostad, vill kanske istället vänta till den 24:e april och ta en titt på den billigare kopian från våra glada vänner på The Asylum. Istället för att häcka på månen har dessa nazister tagit sig betydligt längre söderut ...



TOPPRAFFEL! sörjer: Bill Hinzman

För en massa år sedan läste jag en recension av filmen THE MAJORETTES (1987) i vilken det stod att den regisserats av "den första zombien i NIGHT OF THE LIVING DEAD". Den där zombien som stapplar runt på kyrkogården alldeles i början.
Han hette Bill Hinzman och den där zombierollen 1968 var hans filmdebut. Därefter medverkade han i ytterligare några filmer av George A Romero - THERE'S ALWAYS VANILLA, SEASON OF THE WITCH och THE CRAZIES. Efter dessa följde ett uppehåll på drygt femton år, innan han åter började agera och dyka upp i små lågbudgetproduktioner,mest skräck, verkar det som. Och ja, han regisserade alltså också. Två gånger. Förutom THE MAJORETTES (vars manus skrevs av John Russo, som även var inblandad i manuset till NIGHT OF THE LIVING DEAD), gjorde Hinzman 1988 filmen FLESHEATER, som han även skrev och producerade. Han var även verksam som filmfotograf; bland de filmer han sköt finns ovannämnda THE CRAZIES - samt en film om OJ Simpson från 1974!
Bill Hinzman var ofta gäst på filmmässor och liknande evenemang - detta självklart enbart beroende på att han var den där första zombien. Igår dog han, 71 år gammal. Han hade cancer.
... Men tänk om han kliver ur kistan på sin begravning ...

söndag 5 februari 2012

Nu har jag citerats igen

Ha ha ha! Det var som fan. Jag utbrast "Tammefan" ytterligare en gång i en filmrecension, och då kunde distributören inte låta bli att citera mig i annonsen! Detsamma hände ju när jag skrev om COLOMBIANA.
Just det här citatet - med tillägget "någonsin!" - är för övrigt en pastisch på Aftonbladetcitatet i HAMILTON-annonserna. (Och den där recensenten på Aftonbladet har tydligen inte sett THE NINJA MISSION)



TOPPRAFFEL! sörjer: Ben Gazzara

En av våra favoritskådespelare har gått och dött, 81 år gammal. Ben Gazzara.

Gazzara tillhörde de där stora amerikanska karaktärsskådfespelarna, men en lång rad roller på scen, film och TV. Han är känd för många tunga roller, men rollerna har varit av minst sagt skiftande karaktär. För en stor orsak till att TOPPRAFFEL!s redaktion har honom som favorit, beror ju på att det var Ben Gazzara som spelade den slemme skurken i ROAD HOUSE, detta manliga mästerverk när det gäller manliga filmer för rediga karlar.

1952 figurerade Gazzara på TV för första gången, ytterligare 132 roller följde - teaterrollerna oräknade. Det blev en hel del gangsterfilmer. Som Ferdinando Baldis SICILIAN CONNECTION, titelrollen i den Cormanproducerade CAPONE, och titelrollen i Giuseppe Tornatores på sin tid uppmärksammade IL PROFESSORE. Han medverkade i en väldig massa italienska filmer, men så var han också av italienskt ursprung.

De senaste åren har vi kunnat se honom i THE BIG LEBOWSKI, HAPPINESS, ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN och han var i Trollhättan och medverkade i DOGVILLE. Två filmer är fortfarande under produktion, ser jag. Regissera hann karln också med, bland annat två avsnitt av COLUMBO.

Ben Gazzara, som hade cancer, gav intryck av att vara en väldigt sympatisk och bildad herre.

BEN GAZZARA
1930 - 2012
R.I.P.

Ond och slem i ROAD HOUSE

TOPPRAFFEL! sörjer: Zalman King


Zalman King har gått bort, 69 år gammal, efter en längre tids kamp mot cancer. King är en herre som väl för alltid kommer att förknippas med glassiga erotiska filmer. Det var han som 1986 skrev manuset till 9½ VECKA, vilken han även producerade. Regidebuterade gjorde han 1988 med TWO MOON JUNCTION, och därefter följde en lång rad filmer, vilka han oftast även skrev och producerade. WILD ORCHID från 1989 är nog mest känd, dess uppföljare kom 1991. Han låg bakom den erotiska TV-serien THE READ SHOE DIARIES. Hans sista film är fortfarande i post-production.
Men förutom att göra film, var Zalman King även aktiv framför kameran som skådespelare. Han debuterade redan 1964 i ett avsnitt av THE ALFRED HITCHCOCK HOUR och fortsatte sedan att dyka upp i en oändlig mängd TV-serier, som BRÖDERNA CARTWRIGHT, GUNSMOKE, MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. och CHARLIES ÄNGLAR, detta plus en rad TV-filmer och bioproduktioner. Science fiction-rafflet GALAXY OF TERROR från 1981 måste nämnas, en Cormanproduktion för vilken James Cameron stod för produktionsdesignen, vilket innebär att den till ytan påminner en aning om ALIENS - ÅTERKOMSTEN.

ZALMAN KING
1942 - 2012
R.I.P.


fredag 3 februari 2012

DVD: Hostel 3

HOSTEL 3 (Sony)
Jag kommer på mig själv med att påstå att jag inte gillar HOSTEL-serien - och att jag inte gillar tortyrporrgenren. Men jag får nog inse att jag till en viss del ljuger. Nej, tortyrporr är ju inte så kul, åtminstone inte i dess mest utstuderade form (som den japanska GROTESQUE), men HOSTEL är ju en rätt bra film trots allt. Vad jag inte gillade, var nog främst de irriterande huvudpersonerna. Och HOSTEL två tyckte jag var ännu bättre, den var ju riktigt rolig. Fast det höll varken den stora publiken eller flertalet kritiker med om, och filmen floppade rejält.
Denna tredje del - som heter HOSTEL: PART III i original (varför ändrades den svenska titeln?) - är producerad direkt för DVD-marknaden, antalet fans är trots allt tillräckligt stort för att det ska vara lönsamt att fortsätta att producera filmer i serien. Dock är inte seriens skapare Eli Roth kvar, har har den här gången bara en "based on characters created by"-credit. Istället är det Scott Spiegel som står för regin.
Scott Spiegel. Det är ju en av Sam Raimis gamla polare. Han skrev manuset till EVIL DEAD 2 tillsammans med Raimi. Regidebuterade gjorde han med den på sin tid väldigt uppmärksammade och censurdrabbade INTRUDER. Därefter har han bland annat gjort den rätt vissna FROM DUSK TILL DAWN 2: TEXAS BLOOD MONEY och den usla MY NAME IS MODESTY: A MODESTY BLAISE ADVENTURE.
Regimässigt och rent tekniskt är HOSTEL 3 det bästa Spiegel gjort, detta är ett väldigt kompetent hantverk. Det finns inget som tyder på att detta inte är en bioproduktion - åtminstone inte jämfört med många andra lågbudgetfilmer, varav vissa faktiskt är biopruduktioner. Fast att säga "lågbudget" är att ta i. I en intervju i Fangoria klagar Spiegel på hur taskigt med pengar de hade när de gjorde filmen, de fick vända på alla korvören. Men: HOSTEL 3 kostade sex miljoner. Dollar! Det är ungefär dubbelt så mycket som en svensk normalbudgeterad biofilm. Man kan också jämföra med FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING, som kostade 3,5 miljoner dollar, förvisso för tjugo år sedan, men ändå (detta nämner jag bara för att jag råkade läsa det igår).
I HOSTEL 3 är våra vänner i The Elite Hunting Club tillbaka. Det där hemliga sällskapet som torterar och mördar folk under kontrollerade former för sitt eget höga nöjes skull. Den här gången får vi träffa deras lokalavdelning i Las Vegas (fast filmen är inspelad i Scott Spiegels hemstat Michigan). Dit åker ett gäng killar, eftersom en i gänget ska gå åstad och gifta sig. Jo, det här är väl splatterversionen av BAKSMÄLLAN.
Återigen är det stora problemet med filmen de här killarna. Åtminstone ett par av dem. De är så där jobbigt grabbiga en viss typ av amerikaner är - de är bara intresserade av strippor, horor, droger, gambling och av att vara otrogna mot sina fruar och flickvänner. Detta innebär att de blir rätt osympatiska. Å andra sidan förtjänar de att utsättas för den där jaktklubbens verksamhet. Killen som ska gifta sig är dock sympatisk och han får förstås agera filmens hjälte.
Det dröjer inte länge förrän killarna blir iväglurade till en märklig, hemlig nattklubb, och väl där kidnappas de en och en, för att vakna upp inspärrade i burar.
The Elite Hunting Clubs grej i Las Vegas går självklart ut på gambling. Den här gången torteras och mördas offren på en inglasad scen, framför vilken rika spelare sitter och satsar pengar på hur offren kommer att tas av daga, medan lättklädda damer serverar drinkar. Fast lika nasty som i den första filmen blir det aldrig. Man har försökt variera sig, men dragit till med rätt dumma varianter. En tosing stegar fram till sitt offer och häller ut kackerlackor (tror jag att det är) över henne. Öh ... Va? En annan kille råkar ut för en kvinnlig klubbmedlem som spökat ut sig och använder armborst. Det förekommer både en stor borrmaskin och en motorsåg, men dessa viftas det bara med.
Av någon anledning ska offren även kläs ut innan de slaktas. Det ska vara lite cosplay. Cheerleaderuniform, smoking och så vidare.
Jag måste säga att HOSTEL 3 är ... överraskande bra. Jag hade inte förväntat mig någonting, men filmen är genomgående underhållande. Jag har ju skrivit om en hel del ny lågbudgetskräck de senaste veckorna, och vad de flesta av dessa har gemensamt, är att de ofta blir lite - eller mycket - tråkiga. Så fort det inte är våld och spänning dör filmerna och de står och trampar vatten. Så är inte fallet med HOSTEL 3. Detta beror dels på det kompetenta hantverket - men det beror förstås också på ens morbida nyfikenhet. Vad kommer att hänta med huvudpersonerna? Vilka utstuderade sätt ska de stryka med på?
Liksom i sina andra filmer slänger Spiegel här och var in "kreativa" Sam Raimi-vinklar; i början filmar han till exempel genom handtaget på ett strykjärn, och kackerlackorna får vi se filmade inifrån offrets mun. Och för att motivera filmtiteln förekommer det ett vandrarhem vid ett tillfälle. HOSTEL är förresten en ordlek det tog flera år innan jag förstod. "Hostile" uttalas nämligen som "hostel" på amerikanska. Men jag var inte ensam om att inte känna till detta - mina brittiska vänner hade inte heller en aning om det.
HOSTEL 3 är bättre än många av de filmer jag varit snäll och gett en trea i betyg på sistone. Men jag tycker inte att den är tillräckligt bra för en fyra. Och en twist på slutet känns inte riktigt rätt.






torsdag 2 februari 2012

Bio: En gång i Phuket

Foton copyright (c) Patrick Brown/Nordisk Film

Jag tyckte att Peter Magnussons förra biofilm, SOMMAREN MED GÖRAN, som han skrev manus till och spelade huvudrollen i, var skitrolig. Slarvig, javisst, lite klantigt filmfoto, jodå - men kul! Och hur ofta kan man påstå att en svensk komedi faktiskt är kul?

Under Malmö Filmdagar förra sommaren visades ett par, ofärdiga scener ur Magnussons nya verk, EN GÅNG I PHUKET, återigen i regi av Staffan Lindberg. Och det såg för jävligt ut. Det har en tendens att göra det när man får se filmscener som inte är färdigklippta, färgjusterade och så vidare. Dessa scener sänkte mina förväntningar, så när jag för ett par månader sedan gick på en tidig pressvisning förväntade jag mig att bli besviken.
Oj! Där sket jag mig allt på tummen!
Låt mig säga det på en gång: EN GÅNG I PHUKET är tammefan den mest lyckade romantiska komedi som producerats i Sverige. Någonsin!

Lindbergs och Magnussons film är urtypen för en film man inte får gilla. Ja, herregud, hur skulle det se ut? Här får vi vackra människor i vackra miljöer. Färgsprakande och knivskarpt foto. En väldigt traditionell och gullig romans av sagokaraktär. Sympatiska rollfigurer. Lyckligt slut. Och framför allt - väldigt, väldigt många roliga scener och repliker.

Ja, ni ser själva. Den här filmen är ett hopplöst fall. Den siktar in sig på våra lägsta instinkter. Och det kan man ju inte tillåta.

Peter Magnusson spelar karriärcoachen Sven, som tillbringar dagarna med att lyssna på konstiga människor som inte klarar av ett yrkesliv. Ett jobb han är fruktansvärt trött på. Dessutom har en gammal bekant skrivit en bok som precis kommit ut, vilket får Sven att fundera på att skriva en egen bok - en bok om hur det är att vara man. På ett gym träffar han på snygga bokförläggaren Anja (Susanne Thorson), som inte är det minsta intresserad av Svens ooriginella bok.
Den där äventyraren omkommer plötsligt i svensk filmhistorias festligaste freak accident, och på begravningen träffar Sven den snygga, norska hippiebruden Gitte (Jenny Skavlan), som berättar att hon ska till Phuket i Thailand. Detta får Sven att göra slag i saken - han säger omedelbart upp sig från sitt jobb och åker till Phuket, där han hyr en bungalow av den märklige George (David Hellenius), som även driver en bar och håller i dyk- och bergsklättrarkurser. Nu jävlar ska Sven skriva sin bok. Men det dröjer inte länge innan han träffar på Gitte, som kliver upp ur havet som Ursula Andress, och de inleder något slags romans. Mer komplicerat blir det när även Anja dyker upp. Hon har tagit en paus från sin puckade pojkvän. Eftersom Gitte är en vild hippiebrud med flängda idéer, börjar Sven istället att intressera sig för Anja. Och så följer en rad missförstånd och knasiga situationer.

EN GÅNG I PHUKET känns som den självklara uppdateringen av SÄLLSKAPSRESAN. Då, 1980, skildrade Lasse Åberg dåtidens svenskar. Det fanns fortfarande något slags folkhemstankar, och vi ville ha en trygg tillvara; vi åkte på charterresor med andra svenskar, firade svensk jul under palmerna, ville ha svenskt kaffe, allting skulle vara precis som hemma - fast med varmare väder. Och att åka utanför Västeuropas gränser under semestern var ovanligt.

Dagens svensk är en modern, globetrottande varelse. Världen ser annorlunda ut. Världen har dessutom krympt tack vare modern teknik. Någonstans är vi fortfarande samma människor som vi var 1980, eller 1940, vi är ju trots allt svenskar, men mycket har förändrats. Och Thailand har blivit det nya Mallorca.
Förutom ovan nämnda skådespelare medverkar bland andra Grynet Molvig som Svens morsa; det var ju längesedan vi såg henne, och hon är rolig i sin lilla roll.

Vad som är intressant med EN GÅNG I PHUKET är att om Hollywood fick för sig att göra en remake på den här, skulle de bokstavligt talat kunna göra den rakt av utan att ändra på någonting. Byt ut Peter Magnusson och Susanne Thorson mot, tja, Hugh Grant och Julia Roberts, och saken är biff. Och det säger en hel del om hur underhållande och professionell den här filmen är. I synnerhet jämfört med andra svenska filmer, framför allt underhållningsfilmer. Det här är inte det minsta tråkigt. Alls. Ska jag anmärka på något, är det på de riktigt vissna låtarna på soundtracket (och som även hörs i trailern).

... Sedan hör det förstås till saken att jag attraherades av Susanne Thorson och Jenny Skavlan. De ser liksom inte ut att vara plockade från SVINALÄNGORNA.

Jag skulle bli väldigt förvånad om det kommer en roligare svensk komedi i år.







(Biopremiär 3/2)

-->