tisdag 24 januari 2012

2011 års minst sedda svenska film

Foto copyright (c)  Bokomotiv Filmproduktion
Nu! Nu hittade jag den svenska film som hade premiär under 2011 och lockade minst antal besökare. Med bred marginal.
Förvisso är det bara en kortfilm på 17 minuter, men ändå - den gick upp på bio. Någonstans.
Titeln är MYRLANDET och har regisserats av Jonas Selberg Augustsén. Så här lyder handlingsreferatet:
"Varför är åkerbär så mycket mer värdefulla än hjortron och varför la sig de samiska männen nakna på myren förr i tiden? Hur reagerar man på en skenavrättning och vad är egentligen panikångest? Ella och Moa är två tjejer med fler frågor än svar och under en sommarnatt närmar de sig lite försiktigt sitt samiska ursprung ..."
Nå.
Hur många sprang benen av sig för att se den här?
Jo ...

...




...




...


... Tolv pers.

12!

Fast det är ju klart, den visades kanske senare på TV? På festivaler har den i alla fall visats. Åtminstone på en, eftersom den vann Juryns specialpris för bästa foto, 30:e Uppsala internationella kortfilmfestival, Sverige

Vilka får årets Rymd-Åskar?

Okej, så har då årets Oscarskandidater tillkännagivits. Jag slänger in kommentarer på ett par ställen härunder, men det är ju lite svårt att uttala sig, då flera filmer fortfarande inte har haft Sverigepremiär - och MONEYBALL har fortfarande inte nåt Malmö.

Best Picture: "The Artist,'' "The Descendants,'' "Extremely Loud & Incredibly Close,'' "The Help,'' "Hugo,'' "Midnight in Paris,'' "Moneyball,'' "The Tree of Life,'' "War Horse.'' (Snälla rara Oscarsjuryn, vad ni än gör: ge inte priset till THE TREE OF LIFE!)

Actor: Demián Bichir, "A Better Life''; George Clooney, "The Descendants''; Jean Dujardin, "The Artist''; Gary Oldman, "Tinker Tailor Soldier Spy''; Brad Pitt, "Moneyball.''

Actress: Glenn Close, "Albert Nobbs''; Viola Davis, "The Help''; Rooney Mara, "The Girl with the Dragon Tattoo''; Meryl Streep, "The Iron Lady''; Michelle Williams, "My Week with Marilyn.'' (THE HELP hette NICEVILLE i Sverige och är en av de få filmer jag inte såg förra året)

Supporting Actor: Kenneth Branagh, "My Week with Marilyn''; Jonah Hill, "Moneyball''; Nick Nolte, "Warrior''; Christopher Plummer, "Beginners''; Max von Sydow, "Extremely Loud & Incredibly Close.'' (Plummer var lysande i BEGINNERS - men visst vore det kul om von Sydow får guldgubben)

Supporting Actress: Berenice Bejo, "The Artist''; Jessica Chastain, "The Help''; Melissa McCarthy, "Bridesmaids''; Janet McTeer, "Albert Nobbs''; Octavia Spencer, " The Help.''

Directing: Michel Hazanavicius, "The Artist''; Alexander Payne, "The Descendants''; Martin Scorsese, "Hugo''; Woody Allen, "Midnight in Paris''; Terrence Malick, "The Tree of Life.''

Foreign Language Film: "Bullhead,'' Belgium; "Footnote,'' Israel; "In Darkness,'' Poland; "Monsieur Lazhar,'' Canada; "A Separation,'' Iran. (Här kan jag inte låta bli att nämna att Njutafilm nyligen köpt in BULHEAD. Och jaghoppas att EN SEPARATION inte vinner ...)

Adapted Screenplay: Alexander Payne, Nat Faxon and Jim Rash, "The Descendants''; John Logan, "Hugo''; George Clooney, Grant Heslov and Beau Willimon, "The Ides of March''; Steven Zaillian, Aaron Sorkin and Stan Chervin, "Moneyball''; Bridget O'Connor and Peter Straughan, "Tinker Tailor Soldier Spy.''

Original Screenplay: Michel Hazanavicius, "The Artist''; Annie Mumolo and Kristen Wiig, "Bridesmaids''; J.C. Chandor, "Margin Call''; Woody Allen, "Midnight in Paris''; Asghar Farhadi, "A Separation.''

Animated Feature Film: "A Cat in Paris''; "Chico & Rita''; "Kung Fu Panda 2''; "Puss in Boots''; "Rango.'' (Jag gillade ju verkligen EN KATT I PARIS - men även RANGO är en utmärkt film. KUNG FU PANDA 2 gillade jag inte alls, CHICO & RITA vet jag inte vad det är, och MÄSTERKATTEN I STÖVLAR har inte gått upp här än)

Art Direction: "The Artist,'' "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "Hugo,'' "Midnight in Paris,'' "War Horse.''

Cinematography: "The Artist,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "The Tree of Life,'' "War Horse.''

Sound Mixing: "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Moneyball,'' "Transformers: Dark of the Moon,'' "War Horse.''

Sound Editing: "Drive,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Transformers: Dark of the Moon,'' "War Horse.''

Original Score: "The Adventures of Tintin,'' John Williams; "The Artist,'' Ludovic Bource; "Hugo,'' Howard Shore; "Tinker Tailor Soldier Spy,'' Alberto Iglesias; "War Horse,'' John Williams.

Original Song: "Man or Muppet'' from "The Muppets,'' Bret McKenzie; "Real in Rio'' from "Rio,'' Sergio Mendes, Carlinhos Brown and Siedah Garrett. (Vad nu? Bara två sånger nominerade?)

Costume: "Anonymous,'' "The Artist,'' "Hugo,'' "Jane Eyre,'' "W.E.''

Documentary Feature: "Hell and Back Again,'' "If a Tree Falls: A Story of the Earth Liberation Front,'' "Paradise Lost 3: Purgatory,'' "Pina,'' "Undefeated.''

Documentary (short subject): "The Barber of Birmingham: Foot Soldier of the Civil Rights Movement,'' "God Is the Bigger Elvis,'' "Incident in New Baghdad,'' "Saving Face,'' "The Tsunami and the Cherry Blossom.''

Film Editing: "The Artist,'' "The Descendants,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Moneyball.''

Makeup: "Albert Nobbs,'' "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "The Iron Lady.''

Animated Short Film: "Dimanche/Sunday,'' "The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore,'' "La Luna,'' "A Morning Stroll,'' "Wild Life.''

Live Action Short Film: "Pentecost,'' "Raju,'' "The Shore,'' "Time Freak,'' "Tuba Atlantic.''

Visual Effects: "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "Hugo,'' "Real Steel,'' "Rise of the Planet of the Apes,'' "Transformers: Dark of the Moon.'" (Herregud, tänk om TRANSFORMERS får en Oscar ...)


Bio: Love During Wartime

Foton copyright (c) Story
Vill ni se den här filmen måste ni skynda er. I Malmö visas den endast den 27:e och 28:e januari. I Göteborg visas den ikväll, den 24:e och den 25:e. I Stockholm har den redan visats, men går en gång till den 21:a februari. Nej, det här är alltså ingen repertoarfilm, utan tydligen något slags diskussionsfilm.
LOVE DURING WARTIME är en svensk dokumentär av Gabriella Bier om Jasmin och Assi. Hon är israelier, han är palestinier, och de har gått och gift sig. Vilket inte är helt okomplicerat. Dessutom bor hon i Berlin där hon dansar balett. Assi, som är konstnär, har ett helvete att få bo med sin fru, att få visum och grejor. Först motarbetas han av de styrande i Ramallah, där han bor, och sedan i Berlin. Han känner sig förföljd och gillar inte polisen i sitt hemland, och i Tyskland känner han av rasism. Dock har tyskarna inget emot Jasmin, som är judinna. Jasmin säger att tyska folket fostras att acceptera judar. Muslimer och svarta gillas inte.
Ett bättre namn på den här filmen vore REAL LIFE ISRAEL & BERLIN eller något ditåt. Detta är nämligen i mångt och mycket en dokusåpa. Strukturen är precis likadan. Eftersom filmen handlar om Israel- och Palestinakonflikten kommer folk att se på filmen med andra ögon och anse att den är "viktig", men det här liknar mest någon av de oräkneliga serier som går på TV där man får följa västerländska människor i olika länder, situationer och samhällsklasser. Större delen av filmen består av att Jasmin, Assi och deras familjer och vänner pratar om ditt och datt. De diskar. De lagar mat. De fikar. De går på möten. Det uppstår konflikter. Konflikter löses. Man skulle kuna dela upp filmen i tjugominutersavsnitt med cliffhangers. "Kommer Assi att få sitt visum?", "Kommer Assi att få ställa ut sina konstverk?", "Kommer Jasmin att få träffa sina föräldrar igen?", "Kommer de att hitta någonstans att bo?". Slutet blir nästan ett Hollywoodslut - filmen följer paret mellan 2006 och 2010, och efter alla motgångar får Assi stäla ut i Wien, galleristen köper samtliga skulpturer, de får bo gratis fyra år i en villa i Österrike och Assi börjar ta 1000 Euro eller mer för sina verk.
LOE DURING WARTIME visa i normalformat; det vill säga det nästan kvadratiska gamla "TV-formatet" som filmer hade fram till 1950-talet. Större delen ser ut att vara filmad på VHS, ofta är bilden ur fokus, och ibland speglas filmteamet i fönster.
Bioversionen är 92 minuter lång och väldigt seg. En TV-version varar 56 minuter och funkar säkert bättre. Fast jag tycker att det här är väl tråkigt oavsett längd. Jag tycker att alla dokusåpor är tråkiga oavsett vad de handlar om.
Fast det är ju klart, jag är en extremt opolitisk människa och jag har inte ens funderat på att ta ställning i Palestinafrågan. Politiska aktivister kommer eventuellt att vallfärda.
 






(Malmöpremiär 27/1)

De där guldbaggarna

The Golden Beetle Awards
Jaha. Då blev det precis som vanligt. Jag missade guldbaggegalan. Helt enkelt beroende på att jag glömde bort det. Jag var ute ett ärende, frös som fan, kom hem relativt sent, åt middag, satt och läste, och så plötsligt slog det mig att jag ännu en gång missat galan.
Fast det är ju klart, jag kan inte påstå att ett evenemang lett av Petra Mede lockar - och dessutom hade man främst nominerat årets tråkigaste svenska filmer.
Nåja. Här är listan över vinnarna. I vanlig ordning gick baggen för bästa film till en av de få filmer jag inte sett under året (och jag såg ju trots allt 195 biopremiärer); APLICKORNA. I övrigt verkar jag ha haft hyfsat rätt när jag lite halvhjärtat tippade vinnare häromveckan. Kul att GRÄNSEN fick en bagge, det var den enda film som stack ut ur mängden.

Bästa film

Apflickorna

Producent: Helene Lindholm

 

 

Bästa regi

Ruben Östlund
för Play


Bästa kvinnliga huvudroll

Ann Petrén
för rollen som Jonna i Happy End 


Bästa manliga huvudroll

Sven-Bertil Taube
för rollen som George i En enkel till Antibes 


Bästa kvinnliga biroll

Cecilia Nilsson
för rollen som Inga i Simon och ekarna 


Bästa manliga biroll

Jan Josef Liefers
för rollen som Ruben Lentov i Simon och ekarna

 

 

Bästa manuskript

Josefine Adolfsson och Lisa Aschan
för manuskriptet till Apflickorna


Bästa foto

Marius Dybwad Brandrud
för fotot i Play 


Bästa klipp

Göran Hugo Olsson och Hanna Lejonqvist
för klippningen av The Black Power Mixtape 1967-1975

 


Bästa kostym

Moa Li Lemhagen Schalin
för kostymerna i Kronjuvelerna


Bästa ljud

Andreas Franck
för ljudet i Apflickorna

 


Bästa mask/smink

Anna-Lena Melin
för mask/smink i Gränsen 


Bästa musik

Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith
för musiken i The Black Power Mixtape 1967-1975

 

Bästa scenografi

Roger Rosenberg
för scenografin i Kronjuvelerna


Bästa visuella effekter

Håkan Blomdahl och Torbjörn Olsson
för visuella effekter i Kronjuvelerna 


Bästa utländska film

Nader och Simin – en separation

Regi Asghar Farhadi


Bästa kortfilm

Las Palmas
Regi Johannes Nyholm


Bästa dokumentärfilm

At Night I Fly
Regi Michel Wenzer

Svenska Filminstitutets styrelse har dessutom beslutat om följande Guldbaggevinnare.

Hedersguldbagge


Skådespelerskan Inga Landgré

Gullspira som delas ut för sjunde gången har utsetts av en speciell jury på sex personer med Bengt Toll som ordförande. Priset består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.

Gullspira


har tilldelats

Regissörerna och producenterna Ylva-Li Gustafsson och Lennart Gustafsson

måndag 23 januari 2012

Cirkus, kalaskex och tittut

Jag traskade runt lite inne på Entré igår. För den utsocknes: Entré är ett köpcentrum i Malmö. Grå och trist söndag, det snöade och regnade om vartannat, tack och lov la sig inte snön. Men det var blött och dant, så jag gick in på Entré för att värma mig när jag ändå gick förbi.
Och där var det minsann cirkus och grejor. Förvisso hade jag läst i Sydsvenskan att ett litet cirkussällskap uppträtt på Entré ett par gånger; de höll på redan förra helgen. Ett par åskådare hade enligt Sydsvenskan tyckt att det var förtäckt striptease och inget för barn att titta på. Det lät ju vovande. Även om jag tycker att cirkus är skittråkigt.
Nu hade jag förstås glömt bort att det vankades uppträde. När jag vandrade på köpcentrets andra våning noterade jag några människor som tittade ut över ett räcke och ner mot bottenplan. Där stod en clown och gjorde ballongfigurer till de församlade barnen. Det var väl ungefär lika kul som det låter, det vill säga inte alls. Jävla pervo.
Men sedan kom minsann huvudattraktionen, ett italienskt kalaskex som jag tror hette Silvia. Hon var liten och nätt och ett vibrerande erotiskt knippe. Och vad skulle hon ha för sig, jo förstår ni, hon klättrade i rep. Hon klättrade nästan ända upp till mig på andra våningen, och där hängde hon och åmade sig och snurrade, och emellanåt skrevade hon eller kliade sig på huvudet med tårna. Sicken en! och hela tiden gnisslade en zigenarfiol.
... Men det var ju rätt tradigt ändå. Hon hängde i rep och det var väl allt. "Trillar hon inte ner?" frågade en liten gosse. "Nä, hon kan inte trilla ner!" svarade en liten tösabit.
Jag gick vidare. Inne i en klädbutik skulle en ung far med barnvagn prova kläder. Han fick förstås inte in barnvagnen i provhytten, som den lille sonen fick sitta utanför. Ungen såg överlycklig ut - men för att grabben inte skulle vara ensam och bli rädd, stack farsan ut huvudet ungefär var tionde sekund och sa "Tittut!" eller "Buh!" eller "Möööhöhööö!". Ungen skrattade - och jag tänkte att det kommer att ta en evighet för karn att prova plaggen om han ska hålla på så.
Men det var onekligen roligare att titta på än cirkusen.
Jaha.
Vad mer?
Tja, jag har skrivit ytterligare ett par grejor om Jean Rollins filmer. Läs om DEMONIACS och LIPS OF BLOOD.

söndag 22 januari 2012

Bio: Små vita lögner

Foton copyright (c) Atlantic Film
Franskt. Igen. Jag skulle inte bli förvånad om franska har blivit det vanligaste språk - efter engelska, förstås - som talas när jag går på bio. Fast jag orkar inte kontrollera. Men mycket franskt är det.
SMÅ VITA LÖGNER är skriven och regisserad av Guillaume Canet, som mest är verksam som skådespelare, men som även regisserat en handfull filmer, bland annat thrillern BERÄTTA INTE FÖR NÅGON. Den här nya dramakomedin får mig osökt att tänka på Lawrence Kasdans MÄNNISKOR EMELLAN från 1983. Nu har jag förvisso inte sett den filmen på tjugo år eller mer och mins ärligt talat inte så mycket mer än att jag - då - tyckte om den. Men Kasdans film handlar om en grupp vänner som efter att ha begravt en vän (Kevin Costner spelade liket i kistan, som dock inte syns!) åker iväg till ett hus där de umgås och diskuterar livet. Eller något sådant.
I Canets film spelar Jean Dujardin partysnubben Ludo, som packad på väg hem från krogen blir påkörd av en lastbil. Han hamnar på sjukhus och svävar mellan liv och död. Medan han ligger där, reser hans umgänge - en ganska självupptagen samling - iväg till den något äldre och rike restaurangägaren Max' (François Cluzet) flotta hus på Cap Ferret, något de gör varje år.
Vännerna tillbringar två veckor med att laga mat, dricka vin, kedjeröka (de är ju fransmän!) och prata, mest om kärlekslivet. Det visar sig dock att alla egentligen mer eller mindre ljuger för att hålla skenet uppe. De flesta av dem är thirty-somethings, några har barn, men saker är inte riktigt som det ska. Redan i början, innan de beger sig till kusten, blir det konstigt när kiropraktikern Vincent (Benoît Magimel), som har fru och barn, erkänner för patienten Max att han nog är kär i honom. "Nej, jag är inte bög, men jag älskar dig!". Detta gör stämningen väldigt spänd mellan de två under vistelsen på Cap Ferret.
Cluzet är fantastisk som Max, han är fruktansvärt rolig när han inte vet hur han ska kontrollera situationen han hamnat i; han kör gräsklippare tidigt på morgonen, han blir besatt av att fånga illrarna som lyckats ta sig in på loftet.
... Och så medverkar Marion Cotillard som Ludos före detta flickvän, och det är ju inte för inte som hon är den nya, stora stjärna hon är. Hon är utmärkt i en komplex roll. Även Gilles Lellouche är utmärkt som spjuvern Éric.
En del scener är jättekul, som när Max och Vincent råkar köra Max' stora, fina båt på grund, eller när en annan kille lyckas köra upp en motorbåt på land. Kombinationen komedi och fars och djuplodande drama fungerar väldigt bra, dessutom är filmfotot tjusigt och miljöerna underbara. Jag tycker om den här filmen - och skulle gärna vilja ge den högre betyg än vad jag gör.
Så - varför sätter jag inte en fyra? Jo, därför att SMÅ VITA LÖGNER vara två och en halv timme! Den är åt helvete för lång. Det hade utan problem gått att klippa ner filmen med 30 minuter - eller kanske till och med 45. Hade snyftorgien på slutet kapats helt hade inte jag klagat. Den medelålders publiken (mest kvinnor) på visningen jag såg filmen på (jag missade den under Malmö filmdagar) verkade dock uppskatta anrättningen, de skrattade ofta och snyftade på slutet.
Det är även intressant att jämföra med den svenska KATINKAS KALAS, som ju också hade premiär i fredags. Lite grann samma typ av film; en samling egocentriska thirty-somethings som träffas på landet för att umgås och sitter och babblar. Skillnaden är att Canets film är begåvat regisserad, har bättre dialog och betydligt bättre skådespelare.







(Biopremiär 20/1)

lördag 21 januari 2012

"My name is Alice"

Åkej, jag struntar i att den här filmserien är uttjatad och kvalitetsmässigt jävligt svajig.
Så länge Milla drar på sig en tajt outfit och visar sina stora pickor och säger "My name is Alice" är jag nöjd.



Malmö: en liten bit av New York City

Klockan tolv på lördagar ställer sig ett litet gäng volontärer på Värnhemstorget i Malmö och bjuder förbipasserande på mat; soppa, bullar, kaffe, te och kakor. Detta har de visst hållit på med i flera år, fast jag hörde inte talas om det förrän i höstas. Maten kommer från restauranger, hotell och kondis, som skänker vad som blivit över. Det är förstås lätt att tro att det är något slags soppkök för samhällets utslagna, men det är avsett för alla som passerar.
Själv har jag bara varit där tre gånger; senast idag, och då beroende på att jag råkade gå förbi när de stod där. Jag vet en del personer som medvetet går dit för att käka gratis, men allvarligt talat - det är inte speciellt trevligt att stå på skitfula Värnhemstorget en grå och blöt vinterdag och äta soppa och bullar.
... Och sedan har vi klientelet som går dit. Jag vet inte var de kommer från. De syns aldrig till annars. Men även om det som sagt inte är meningen, får folket det hela att se ut som ett evenemang för alla som är down and out. Jag kommer osökt att tänka på de där soppköken som brukar förekomma i filmer om New York. De finns säkert även i verkligheten, men ni vet vad jag menar. Någon hurtig och hyvens person brukar extraknäcka med att leende servera soppa i en rälig gränd i en rälig del av New York. Folk som ser ut som spetälskesjuka inlindade i filtar står och köar.
Så ser det nästan ut på Värnhem. Idag dök det upp en liten, liten tant med en kundvagn hon snott från Hemköp. Hon knuffade undan folk med vagnen för att komma fram. En tystlåten man iförd foppatofflor, hög hatt och gigantiskt skägg hade soppa insmetat i precis hela skägget. En ung tjej som antingen var påtänd eller svårt psykiskt sjuk fick panik när hon inte kunde hitta en kille som brukar jobba där. En tjock liten invandrartant i huckle hade med sig en stor kasse och försökte ta med sig en massa bullar hem. En snubbe som bara var lite bakom flötet kastade brödbitar till duvorna alldeles framför serveringsbordet. 20-30 duvor slogs om bitarna mellan benen på folk. En karl med ett stort sår i ansikte blängde surt på folk och såg aggressiv ut.
Och så vidare.
Men soppan var god.
Kan tänka mig att det är trevligare på våren och sommaren, när det är varmt och solen skiner.


fredag 20 januari 2012

DVD: Harriet the Spy: Blog Wars

HARRIET THE SPY: BLOG WARS (Disney)
Efter alla brittiska blodbad på DVD den senaste tiden, efter onda home invasion-filmer, yrkesmördare i actiontagen och Jean Rollin, tänkte jag att det är dags att vända sig till familjepubliken här på TOPPRAFFEL!, till alla käcka barn. TOPPRAFFEL! tycker ju om att sätta barnen i främre rummet (för då ser de inte vad vi sleazebags gör i det bakre).
Vad passar väl inte bättre än en trevlig TV-film från Disney Channel?
HARRIET THE SPY bygger visst på böcker, som jag av ganska förståeliga anledningar aldrig hört talas om. Det här är den andra filmen om Harriet Welsch, och jag måste säga att de fans som väntat på denna uppföljare verkligen har fått vänta. Den första filmen, som jag inte sett, kom nämligen redan 1996! I den spelade Michelle Trachtenberg Harriet; Trachtenberg gick senare vidare och var med i EURO TRIP (som åtminstone jag och en till tyckte var skitkul), men hon är nu 26 och funkar väl inget vidare som lilla Harriet.
Tydligen var Harriet 11 i den första filmen, nu är hon ett par år äldre, 15 kanske, och spelas av Jennifer Stone. Och redan när filmen började ville jag omedelbart ge henne stryk. Bara slänga upp henne över mina knän och daska henne med lämplig livrem. Vicken ungjävel!
Harriet ska vara något slags "vanlig tjej". Det är bara det att hon bor i ett stort hus, hennes far är filmproducent, hennes mor sitter i flera företagsstyrelser, hon har en fräsig Nanny, och de har en indisk kock som lagar lyxiga rätter. Rätter som Harriet inte kan äta, hon klagar på att maten inte är som hon vill att den ska vara, och vägrar äta. Fast farsan är inte mycket bättre han. Så de brukar slänga rätterna i slasken och äta chips och mackor i stället.
Det är dags att utse den som ska skriva klassbloggen i Harriets klass. Det är tydligen en stor grej. Varför vet jag inte. Vad är det för poäng med en blogg bara klasskompisar kan läsa? Åh, vad Harriet vill skriva den här bloggen! Men ärkerivalen Marion kommer säkert att få jobbet - Marion är ju den Populära Tjejen. Och Harriet är inte populär. Fröken föreslår att Harriet och Marion ska skriva varannan blogg en tid, och sedan ska de andra rösta fram vem som sedan ska skriva den Officiella Klassbloggen. Varför inga andra vill skriva vet jag inte.
Harriet skriver skittråkiga inlägg som ingen läser, Marion är jättepopulär. Ve och fasa.
Men så berättar Harriets farsa att han ska producera filmen SPY TEEN 2: THE SEQUEL! Och SPY TEEN är, som alla vet, världens populäraste film, alla älskar den, och filmens stjärna Skander Hill älskas av alla unga tonårstöser - i synnerhet Marion och hennes gäng. Men gissa vad - Harriet avskyr Skander. Hon vill spy på denna spy teen, som inte bara är hemlig agent, utan även sjunger och dansar.
Men - för att få fler läsare till bloggen, börjar Harriet att spionera på Skander. Hon bloggar om honom - och blir jättepopulär på skolan! Jippi! Fast Harriets gamla kompisar tycker inte om henne längre, de tycker att Harriet är en jävla svikare, "You fucking traitor!" säger de till henne. Nej, det gör de inte. Inte "fucking", i varje fall.
Harriet får umgås med Marions hippa gäng, men problem uppstår, eftersom Harriet låtsas att hon faktiskt känner Skander, men hon har ju bara smugit på honom tack vare farsans producentjobb. Och till råga på allt visar det sig att Skander är ett jävla rövhål och en diva! Oj oj oj, vilken soppa! Hur ska det här gå?
Jo, det går bra, förstås. Allt reder sig på slutet. Ett tag ser det illa ut! Och Harriet blir misstagen för att tillhöra statisterna och måste dansa i bakgrunden i en scen - då blir det tokigt, må ni tro! Men till slut säger Harriets farsa att visst var det dumt att Harriet gjorde som hon gjorde och nu vill Skander hoppa av filmen och det har blivit skandal och grejor, men när Skander säger att han fortsätter film om Harriet slutar blogga, men nä, då säger farsan att filmen trots allt inte är så viktig, hans dotter är begåvad och måste få blogga, så han lägger hellre ner filmen, och då säger Skander "Fine! I quit!" och går, så det blir ingen film, men då ringer regissören, som sett Harriets hemska mobiltelefonklipp med un ursinnig Skander på YouTube, och tycker att Skander är en fantastisk skådis, så Skander ändrar sig och tar tillbaka jobbet och så pussar han Harriet på kinden mitt framför ögonen på Marion, som håller på att kissa på sig. Slut!
Oj, vilken hemsk film. Vilka vidriga människor. Harriet är verkligen en spoiled brat. Bara hennes uppsyn gör mig förbannad. Men tydligen är det inte meningen att jag ska tycka så, Harriet ska ju vara en vanlig, kär tösabit.
Men jag gillade att när Harriets kompis' kemiska experiment går fel och grejorna exploderar, så får man inte se explosionen. Istället visas en husfasad och så skakar man på kameran medan en ljudeffekt hörs. Tokigt!







TOPPRAFFEL! gratulerar

... Musikanten Paul Stanley på 60-årsdagen. Grattis, grattis!

Före
Efter
Mittemellan någonstans (Är det Kaptensbron i Malmö?) Notera de två benen mellan Stanleys ben!





torsdag 19 januari 2012

Bio: 50/50

Foton copyright: Noble Entertainment

 
50/50 (som inte har något med actionfilmen med Peter Weller att göra) måste ha varit ett väldigt riskfyllt projekt. Hur skulle man kunna lyckas göra en komedi - kanske till och med en romantisk komedi - om cancer? Risken är ju överhängande att det antingen blir fullkomligt och oacceptabelt smaklöst - eller patetiskt och sentimentalt. Jag brukar anse att man faktiskt kan skoja om allt - i rätt miljö, i rätt sällskap, på rätt sätt. Men cancer har jag haft för nära inpå i släkt och umgänge, och det funkar liksom inte.


Men: regissören Jonathan Levine, som tidigare gjort den rätt kassa THE WACKNESS, lyckas faktiskt. Han har tillsammans med manusförfattaren Will Reiser gjort en film som känns realistisk och som både är rolig, engagerande och lite rörande.


Joseph Gordon-Levitt är 27-årige Adam, som jobbar på en radiokanal och vars flickvän Rachael (Bryce Dallas Howard) är på väg att flytta in i hans hus. Seth Green, som även producerat, är arbetskamraten och polaren Kyle, och till en början känns det här som en Seth Rogen-film - Kyle är en rätt jobbig typ; högljudd, vulgär och sexfixerad.

Men så får Adam plötsligt och oväntat sin diagnos, en ovanlig och svår form av ryggradscancer, chansen att överleva är 50/50. Han blir förstås helt ställd, eftersom han känner sig frisk. Hans morsa (Angelica Huston) är överbeskyddande och blir alltför påträngande i sin oro - hon måste dessutom ta han om sin alzheimersjuke man. Rachael kan inte hantera situationen och är otrogen, vilket Kyle noterar. Kyle kör på som vanligt och tycker att Adam ska utnyttja sin sjukdom för att ragga brudar.


Adam börjar gå i terapi hos den blott 24-åriga psykologstudenten Katherine (Anna Kendrick), han blir hans tredje patient och sessionerna hos henne utvecklas med tiden till något annat - hon försöker go by the book, göra som hon lärt sig, men det blir bara fumligt och onaturligt, och Adam undrar vad han har hos henne att göra.

På sjukhuset lär Adam känna två äldre män med olika typer av cancer, de spelas av Philip Baker Hall och Matt Frewer (Max Headroom!), och till skillnad från gubbarna i den hemska THE BUCKET LIST, känns de här två patienterna autentiska.


Det här låter inte så roligt, men det är faktiskt det. Dessutom är filmen gjord på ett sätt som gör att slutet inte blir helt förutsägbart: vore detta en rak mainstreamfilm, hade Adam tveklöst överlevt Den Stora Operationen på slutet. Vore det ett mörkt, deprimerande drama, hade han dött. 50/50 är varken eller, vilket innebär att filmen kan sluta hur som helst.


Seth Rogen är rätt irriterande till en början, men hans rollfigur utvecklas. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk kille. Anna Kendrik, från TWILIGHT-filmerna, är oemotståndligt charmig; visst förstår man att terapisessionerna kommer att leta till en djupare relation, men det tar sin tid.


Mot alla odds är 50/50 en riktigt bra film. Den innehåller även ett Patrick Swayze-skämt.








(Biopremiär 20/1)

Bio: J. Edgar

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
När det gäller Clint Eastwood vet man aldrig vad man får. Det är ju faktiskt rätt lätt att inbilla sig att Clintan alltid gör bra, rejäla filmer, men tänker man efter är produktionen rätt svajig. För varje MYSTIC RIVER får man en handfull CHANGELING, LIVET EFTER DETTA och (värst av dem alla) INVICTUS - DE OÖVERVINNELIGA.
På pappret är J. EDGAR ett bombsäkert projekt. Hur kan man misslyckas med en film om en fullkomligt besatt och egentligen rätt avskyvärd, fifflande person, som byggde upp FBI, hade ett hemligt register med känsliga fakta och som enligt ryktesvägen var homosexuell, hade ett förhållande med en av sina närmaste män; Clyde Tolson, och enligt aldrig någonsin bekräftade uppgifter gillade att bära kvinnokläder? Men jo, Eastwood lyckades inte speciellt bra med detta material.
Att Leonardo DiCaprio, som gör titelrollen, inte är speciellt lik J Edgar Hoover och dessutom är alldeles för lång kan ja ta. Jag kan dessutom acceptera att sminkningen av skådisarna när de spelar åldrade mest ser ut som halloweenmasker, framför allt vad gäller Armie Hammer, som spelar Tolson, och Naomi Watts, som gör den trogna sekreteraren miss Gandy.
Vad jag inte kan acceptera är filmens berättarstruktur. Manuset är skrivet av Dustin Lance Black (MILK), och han har valt att utgå från 1960-talet, då Hoover dikterar sina memoarer. Hans liv berättas således i flashbacks. Men - inte från början. Clintan och Black hoppar vilt mellan 1920-tal, 30-tal och 60-tal - och inte i den ordningen heller; de olika episoderna har kuperats och blandats som en kortlek. Och riktigt när scenerna från 60-talet utspelar sig framgår inte heller riktigt. Ibland är det tidigt 60-tal, ibland sent, ibland mitten, och plötsligt är det 1972 och Hoover dör. Dikterade han sina memoarer under hela 60-talet?
Denna struktur leder till viss förvirring - ibland stor förvirring - eftersom vi aldrig riktigt vet var i livet och karriären Hoover befinner sig; vilka händelser som redan hunnit inträffa. Och dessa händelser är ju de klassiska fallen - här avhandlas Dillinger och kidnappningen av Charles Lindberghs lille son och så vidare. Men ingenting blir spännande eller ens lite intressant. Det går inte att engagera sig. DiCaprio gör Hoover ganska endimensionell, ett osympatiskt rövhål. Nu var Hoover antagligen ett osympatiskt rövhål, men det blir trist och tjatigt att titta på det här en längre tid.
... Och länge varar det. Drygt två timmar och tjugo minuter. Det blir segt och tråkigt.
Men låt mig avsluta lite positivt. Många av skådespelarinsatserna är självklart utmärkta. Judi Dench dyker upp som Hoovers morsa, och i en bra scen berättar hon för den unge J Edgar att hon hellre dör än har en "daffodil" till son. Filmfoto och miljöer är förstås också bra.
Och vem hade väl någonsin förväntat sig att se Clint Eastwood skildra ett homosexuellt kärleksmöde framför brasan? Ett möte som urartar i slagsmål, blodiga kyssar och påtagande av klänning. Tja ... We all go a little mad sometimes.








(Biopremiär 20/1)

onsdag 18 januari 2012

I väntan på Clintan: Järnrosen

Recensioner av bioaktuella 50/50 och J. EDGAR är på väg. I väntan på dessa kan ni ju alltid kasta ett getöga på min senaste Jean Rollin-recension, den femte i raden. Den här gången avhandlar jag LE ROSE DE FER från 1973, bättre känd som THE IRON ROSE. Läs den HÄR.

Den Vresige Mannen Rises

Jo, det var ju ett tag jag såg honom nu. Tror inte att jag sett honom sedan i somras. Eller i våras? Trodde att han blivit omhändertagen, fått hjälp - eller bara flyttat från Malmö.
Men icke!
Efter att ha fikat med några kollegor vek jag av runt ett hörn vid gågatan, och då dök han upp. Iförd en baseballkeps mönstrad som den amerikanska flaggan. Skäggig och rökande en cigarrett.
Den Vresige Mannen.
Han vände sig genast mot mig. "Din jävel!" röt han. "Kom inte här och kom! Satans jävla idiot!".
Jag sneddade genast över gatan till andra sidan, men noterade hur han vände sig mot en kvinna. "Kärringjävel! Din falska jävel!" spydde karln ut.
Jag kan inte låta bli att undra vad han säger till sin tobakshandlare när han köper cigg.

tisdag 17 januari 2012

Bio: Katinkas kalas

Foton copyright (c) Folkets Bio

Efter att nya HAMILTON har vält kioskerna, är det dags för en svensk film som garanterat kommer att resa upp kioskerna igen. KATINKAS KALAS är så långt ifrån en blockbuster eller en publikfilm man kan komma. Den är även långt ifrån en färdig film, redo att visas på bio.

Mia Mountain (heter hon så på riktigt?) spelar Katinka, som bor med sin make Greger (Ludde Hagberg) i ett stort, flott hus med pool och trädgård på en synnerligen idyllisk landsbygd. Katinka fyller år, de förbereder en födelsedagsfest, och Greger lagar exklusiv mat.

Så anländer gästerna, fyra pers som inte verkar ha så mycket gemensamt med vare sig varandra eller Katinka och Greger. Enligt pressmaterialet är de "hipsters som tillhör en kulturell överklass". Och det stämmer väl. I varje fall tillhör de den övre medel- eller något slags överklass.

Men så dyker plötsligt och oväntat Katinkas slarver till bror Joel (Fredrik Lundqvist) upp tillsammans med sin nya flickvän Linda (Yohanna Idha - stavar hon så på riktigt?). Linda är programledare för ett ring-in-och-tävla-program på TV och en billig typ, hon ger ett slampigt, korkat och obildat intryck. Stämningen blir konstig under middagen som följer, och snart urartar det ännu mer; Lindas och Joels närvaro får festdeltagarna att inse det ena och det andra om sig själva och varandra. Katinka kedjeröker från början till slut, och ibland röker de medverkande fetingar också.
Låt mig ta det positiva först. Filmfotot är alldeles utmärkt. Inte så kul och innovativt, men det för tankarna till reklamfilm från 1970-talet.
Timotejschampo. Skirt, vackert, somrigt, Elvira Madigan - vaselinet är inte långt borta. Man har även bemödat sig att göra trevliga förtexter som utgår från akvareller och teckningar föreställande olika scener ur filmer (en allmogevariant av SPIDER-MAN 2-förtexterna?). Mia Mountain nominerades till l’Oreal Paris Rising Star vid Stockholms filmfestival 2011, och hon är onekligen bra i sin långfilmsdebut.

... Men för övrigt brister det här dramat så att det knakar i alla fogar. Filmiskt är det fullkomligt ointressant, eftersom hela filmen är dialogbaserad. Och två tredjedelar av den myckna dialogen är fullkomligt onödig. Folk babblar och babblar om fullkomligt irrevelanta saker utan att handlingen förs framåt. Detta hade förstås fungerat om dialogen var välskriven och skådespelarna dugliga - men så är inte fallet. De medverkande fäller krystade repliker på de mest onaturliga sätt, i vissa fall är standarden lägre än normal porrfilmsklass. Även Yohanna Idha nominerades till l’Oreal Paris Rising Star vid Stockholms filmfestival 2011, men hon spelar över.
En del scener och vissa replikskiften är medvetet komiska - men i alldeles för många fall vet jag inte om det är på djupaste allvar eller avsett att vara kul. Mot slutet för den märkligt fjollige Joel en dialog med Katinka, under vilken han är naken och hela tiden håller en handduk för skrevet på olika sätt. En riktig kalkonscen. Apropå naket: ganska exakt 60 minuter in i filmen visar Linda brösten. Jo, jag vet hur långt in i filmen det var, eftersom jag tittade på klockan var tionde minut.

Ett replikskifte lyder något i stil med "Fatta vad jag är rädd för dvärgar!" - "Men så kan du väl inte säga, det heter väl ändå 'kortväxta'! Att säga 'dvärg' är ju som att säga 'neger'!". Nej, jag tänker inte byta namn på TOPPRAFFEL!s betygsystem till Syndiga Kortväxta.
Alla rollfigurerna är superklyschor, vilket antagligen är avsiktligt för att vi ska få se dem förändras under filmens gång - men absolut ingenting kommer som en överraskning. Det är det gamla vanliga. Vi har sett allt förut. Både bättre och sämre. Svenskt standarddrama modell 1A med ett svagt eko av Bergman. Hm, varför hör man aldrig unga, svenska filmstudenter säga att de inspireras av, tja, Bert I Gordon? hade vi ju fått se festliga filmer!

KATINKAS KALAS känns som ett avslutningsprojekt från en filmutbildning. Och filmen är alldeles, alldeles för lång. Den varar bara 97 minuter, men känns som fjorton timmar. Det hela hade funkat betydligt bättre som en novellfilm. Trots detta hyser man tydligen en viss övertro på filmen - bara här i Malmö kommer den att gå upp på både Spegeln och Filmstaden. Fråga är bara vem de har tänkt ska betala pengar för att gå och se det här - mer än de inblandades kompisar och släktingar. Det finns ingen som helst orsak att se KATINKAS KALAS, om man inte är specialintresserad av nya, unga, svenska filmare.

Mia Mountain kan dock bli något. Ge henne en roll i en riktig film! Långfilmsdebuterande regissören Levan Akin ska filmatisera den ockulta bästsäljaren "Cirkeln" härnäst.







(Biopremiär 20/1)

måndag 16 januari 2012

DVD: Killer Elite

KILLER ELITE (Nordisk Film)
Långfilmsdebuterande Gary McKendrys KILLER ELITE har ingenting med Sam Peckinpahs KILLER ELITE - MÖRDARGÄNGET från 1975 att göra. Hm, om jag skulle ta och se om den sistnämnda någon gång. Jag hyrde den för tjugo år sedan, och det enda jag minns är att actionscenerna var censurerade och att jag tyckte att filmen var rätt kass. Det är möjligt att den känns bättre idag.
2011 års KILLER ELITE är ännu en hyfsat påkostad actionfilm som i Sverige förpassats direkt på DVD. I huvudrollerna ser vi Jason Statham, Clive Owen och Robert De Niro (okej, den sistnämnde har bara en biroll), stora, kända namn, men på sätt och vis kan jag förstå att filmen inte gick upp på bio här - den hade knappast blivit någon större kioskvältare, även om den säkerligen lockat fler besökare än mycket annat.
McKendrys film är en redig grabbafilm. Det är gravallvarligt och alla rollfigurerna är sammanbitna karlakarlar. KILLER ELITE är en stenhård film.
... Men det är även en förvirrad film. Jag satt stora delar av filmen och undrade vad jag tittade på, vem som var vem och vad alla sysslade med - och varför de sysslade med detta. Filmen är "based on a true story"; den bygger på en bok skriven av en före detta SAS-kille. Det brittiska elitförbandet, inte flygbolaget. Statham är Danny Bryce, något slags hitman, som i en prolog skadas under ett uppdrag och räddas av mentorn Hunter (De Niro). Året är 1980 och ett år senare har visst Danny lagt puffran på hyllan och hänger med sin väna flickvän (enligt omslagets baksida "en strålande insats av det australiska stjärnskottet Yvonne Strahovski"). Men så visar det sig att Hunter blivit tagen som gisslan av en shejk. Hunter hade åtagit sig ett uppdrag åt shejken, men misslyckats, och om Danny inte utför det, kommer Hunter att avrättas.
Dannys uppdrag är att mörda tre före detta SAS-agenter, vilka i sin tur dödat shejkens son. Men nu dyker plötsligt en annan snubbe upp, Spike Logan (Owen), som med sina hårdföra män börjar jaga Danny och hans hårda polare.
Det blir ett farligt rännande över hela världen. Paris, London, Mellanöstern, Australien, Mexiko - alla länder och kontinenter verka ligga alldeles intill varandra, nära nog för att man ska kunna ta bussen dit. När folk från de olika grupperingarna är i bild samtidigt bankar de- och skjuter på varandra.
KILLER ELITE klockar in på nästan två timmar och är självklart alldeles för lång. Och filmen är åt helvete för rörig för sitt eget bästa. Fast jag tycker trots detta att den är helt okej. Jag gillar ju stenhårda filmer. Och detta är stenhårt. Och eftersom storyn utspelar sig för trettio år sedan, bjuds det på många mustascher och pilotbrillor, vilket alltid är ett plus. Förutom meningen om Yvonne Strahovski (som inte har mycket mer att göra än vara ovetande och orolig flickvän - som dock i en scen får lassa hö), kan man på omslagets baksida läsa att Robert De Niro är en av världens största actionhjältar. Jasså? Sedan när då?
 






Rolle - igen

Jag fortsätter att skriva om Jean Rollins filmer i kronologisk ordning. Nu har jag kommit fram till hans tredje film; THE SHIVER OF THE VAMPIRES från 1971. Läs min recension HÄR.

373

Vaddå, 373?
Jo, så många besökare hade den svenska filmen FRAMTIDENS MELODI, som hade biopremiär förra året och som jag recenserade HÄR. 373 betalande besökare, alltså. Till detta kommer en handfull filmkritiker, eventuell biografpersonal, samt de som gjorde och medverkade i filmen.
FRAMTIDENS MELODI är en väldigt konstig film. Nej, den är väl inte dålig, men det är ju definitivt inget som har på bio att göra. En rätt ful amatörpruduktion som är lite undermålig tekniskt sätt.
Visst tycker jag att det är kul att många filmer går upp på bio. Jag ser gärna att bioutbudet är dubbelt så stort som det är idag. Jag har tidigare klagat på att biograferna här i Malmö kör samma filmer. Inte nog med att SF-biograferna; Filmstaden Storgatan, Filmstaden Entré och Royal, ofta visar samma film på två-tre dukar. Alldeles för ofta händer det att även Spegeln - den "alternativa" biografen - visar samma filmer. Förra månaden visade Spegeln hela tre filmer som även gick hos SF.
En hel del filmer går aldrig upp på bio i Malmö. BARNEY'S VERSION kom aldrig hit, för att ta ett DVD-aktuellt exempel. Oscarstippade MONEYBALL har fortfarande inte nått hit. A DANGEROUS METHOD gick upp ett par månader efter Sverigepremiären. Och det är ju för sorgligt. I många fall visas dessa filmer i Lund, men inte här i landets tredje största stad.
... Men FRAMTIDENS MELODI slängde man alltså upp. Fast den hade väl fått en massa bidrag och grejor också. Film i Värmland, eller vad de heter, var nog inblandade. Det brukar ju vara så, filmer som är döda på bio redan innan premiären brukar få bidrag. Många svenska filmer finansieras till stor del med vore skattepengar, och det är ju inte så kul att tvingas pumpa in pengar i filmer som inte bara har svårt att nå ut, utan filmer som aldrig någonsin kan spela in utgifterna.
Och apropå filmer som ingen ser, kan jag inte låta bli att nämna de tre filmer som blivit guldbaggenominerade för bästa manus. STOCKHOLM ÖSTRA sågs av 2 800 pers, PLAY av 10 000, medan 30 000 betalade för att se APFLICKORNA. Jupp, sammanlagt knappt 43 000 har sett dessa nominerade och rosade filmer.
Den svenska film jag minns bäst från 2011, är föga oväntat ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. 257 049 ville se den på bio.
(Jag får väl tillägga att THE STIG-HELMER STORY, som hade premiär på juldagen, lyckades spela in 187 800 spänn på en knapp vecka och därmed hamna på plats sex över årets mest inkomstbringande svenska filmer)

lördag 14 januari 2012

Apropå Jean Rollin

... Jag hittade precis det här fina fotot på Fantastisk Filmfestivals hemsida. Jag snor det. Här ses jag prata med Jean Rollin när han besökte festivalen i september 2008. Hoppa nu över till Wizzley.com och läs mina nya Rollintexter!





DVD: Don't Let Him In

DON'T LET HIM IN (Njutafilms)
Jaha, har jag klämt ännu en av alla de här brittiska skräckfilmerna jag skrev om in min recension av THE HIKE. Ännu en gång handlar det om en tosing som härjar i skogen. The Tree Surgeon kallas han i den här filmen, en tokfrans som, tja, ympar sina offer, eller vad han nu gör, och hänger upp kroppsdelarna i träd. Mitt hem är min trädgård.
I vanlig ordning ska en handfull människor bege sig till en sommarstuga i denna skog. Till en början är de tre pers, men plötsligt vill en blond brud ha med sig sin nye, konstige pojkvän. Ni må tro att han är vresig, karln! Vad tösen ska med honom till vet jag inte. Eller varför han vill hänga med henne. Men inte nog med att han ser ut som Michael Rooker, han är även skum! Han håller hela tiden kontakt med någon via mobiltelefon och det är visst illegala gärningar i farten.
På vägen till stugan passerar de en skäggig liftare, men han får minsann inte följa med. När de stannar och kissar träffar de en kvinna som beter sig mystiskt och vill spå våra huvudpersoner i handflatan, men när hon ser att livslinjen är bruten blir hon rädd och sticker.
Väl framme vid stugan dyker det upp en jovialisk småtjock polis med rött skägg. Han hälsar dem välkomna, men varnar för The Tree Surgeon. De får lova att de inte går ut när mörkret fallit. De lovar, men men nog fan går de ut ändå - och hittar blodiga handavtryck.
Dessa handavtryck kommer från den skäggige liftaren. Han trillar in i stugan efer att ha blivit sårad. Såret förbinds, men sedan går det åt helvete för alla inblandade. Den berömda sordinen läggs på stämningen och blodet sprutar.
Till skillnad från så många andra B-skräckisar idag, är DON'T LET HIM IN inte filmad digitalt, utan på riktigt, hederlig 16mm-film. Enligt omslagstexten för att ge den rätta, råa känslan som 1970-talets klassiker som MOTORSÅGSMASSAKERN och annat besatte. Visst ser DON'T LET HIM IN ut att vara gjord på 70-talet, vilket är ett plus. Det är mer känsla i bilderna. Dock handlar det här om engelska landsortsmiljöer, och tydligen var det slut på snygga brudar i affären, så Kelly Smiths film ser mest ut som ett gammalt avsnitt av HEM TILL GÅRDEN.
Vad som också skiljer DON'T LET HIM IN från många andra nya, brittiska skräckisar, är att filmen inte är tråkig. Den är bara en timme och 17 minuter lång (varav de sista sju minuterna är eftertexter), så den hinner aldrig bli tråkig. Den är dum, men inte tråkig. Humöret är glatt och jag gillade att den tosige Tree Surgeon dreglar när han flinande haltar omkring och hugger köttyxan i folk.






fredag 13 januari 2012

Mer Rollin åt folket!

Jag har ju sedan några år sedan skrivit en massa för den amerikanska sajten Xomba.com. Dock går det just nu rätt dåligt för dem; de drabbades av Googles Pandareform. För att inte tala of TerrorFlicks, som ägs av Xomba. Den funkar inte alls. Därför tänkte jag testa lite andra ställen att skriva på.
För att få ihop helt nytt, unikt, aldrig tidigare publicerat material på engelska, slog det mig att, fan, om jag skulle ta och recensera alla Jean Rollins filmer? I kronologisk ordning. Så det har jag börjat göra. Om jag verkligen kommer att fullfölja projektet vågar jag inte svara på. Det är ju ett rätt mastigt jobb - men inte omöjligt. Vi pratar liksom inte Jess Franco här.
Här är de två första recensionerna:

ROLLIN REVISITED:
THE RAPE OF THE VAMPIRE (1968)
THE NUDE VAMPIRE (1970)

Bio: Tyrannosaur

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
När den väldigt uppmärksammade och kritikerhyllade TYRANNOSAUR började, kände jag på en gång at jag redan sett den här filmen. Nej, inte just den här filmen, men precis allting - från rollfigurer till miljöer till dialekt och språk - kändes alldeles för bekant. Jag kände även att jag inte hade någon större lust att se det här en gång till.
Skådespelaren Paddy Considine står för manus och regi till denna berättelse om änklingen Joseph (Peter Mullan), som tillsamans med sin hund bor i en negången kåk i en nedgången stadsel i en typisk, grå Engelsk stad (filmen är inspelad i Leeds, så jag antar att det är där den ska utspela sig). Den evigt vresige Joseph, klädd i säckiga träningsbyxor, super, slåss och svär. Under ett vredesutbrott alldeles i början av filmen, sparkar han ihjäl sin hund - vilket han genast ångrar att han gjorde. Efter att ha bråkat med en pakistanier på ett bookmakingkontor, kastar han en sten genom skyltfönstret.
Jaha, så detta är huvudpersonen. Nej, fan, det här vill jag inte se på, tänkte jag. Been there, done that.
Men jag satt kvar - och fick uppleva en riktigt bra film som utvecklas på aningen oväntat sätt. Joseph råkar nämligen träffa en viss Hannah (Olivia Colman), som står i en liten lumpaffär. Hannah verkar till en början vara Josephs direkta motsats; hon är positiv, hjälpsam - och religiös. Joseph envisas med att förolämpa stackars Hannah, men trots detta återvänder han till butiken flera gånger.
Hannahs liv visar sig dock vara betydligt mörkare under ytan. Hennes perfekte make James (Eddie Marsan) är långtifrån perfekt, han är en smått galen hustrumisshandlare. När han inte slår sin fru, förnedrar han henne på andra sätt. Han introduceras i filmen i en scen där Hannah somnat på soffan när James kommer hem - och han går fram och kissar på henne!
Joseph bråkar ständigt med sin rottweilerförsedde buse till granne, han bråkar med andra, men relationen med Hannah blir starkare och de oförskämdheter han vräker ur sig är ett försök att dölja hans egentliga känslor.
På ett par ställen i filmen kan man förresten verkligen konstatera att kläderna gör mannen. Joseph måste gå på en begravning och skaffar sig en kostym i Hannahs butik. Iförd denna kostym får han pondus och ser respektingivande ut.
Förvisso är jag väldigt trött på brittiska dramer där stora delar av dialogen låter "Fucking cunt" och "Fucking wanker" och så vidare, men Peter Mullans strålande insats gör det här till en väldigt stark film. Även Olivia Colman gör en bra insats, liksom Eddie Marsan. Det känns lite ovanligt med de religiösa aspekterna och det är trevligt att filmen faktiskt inte slutar i totalt mörker eller tillbaka på ruta ett. Josephs hämnd på den jävlige grannen är ... inte så barntillåten.








(Biopremiär 13/6)

torsdag 12 januari 2012

Bio: The Rum Diary

Foton: Peter Mountain ©2010 GK Films, LLC. All Rights Reserved
Äntligen får vi se Johnny Depp i något ordentligt igen. Något han är engarerad i. De senaste åren har han ju mest antingen flamsat omkring och spelat över i PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, eller påtagligt ointresserad traskat igenom visset mög som THE TOURIST.
Johnny Depp var kompis med journalisten och författaren Hunter S Thompson. Jag vet inte riktigt när Depp lärde känna Thompson, men om inte tidigare så i samband med förberedelserna till FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS, som kom 1998. Jag var på presskonferensen i Cannes, under vilken Depp berättade att han och Thompson bland annat byggde en bomb en dag de träffades. En kul presskonferens, men själva filmen - FEAR AND LOATHING, alltså - tyckte jag inte alls om. Alldeles på uppskruvad och jobbig, men den är säkert fantastisk om man är dyngrak eller påtänd.
THE RUM DIARY fick grönt ljus för, ja, vad var det, tio år sedan? Men någon film har det inte blivit förrän nu och Thompson har hunnit dö under tiden, han satte tofflorna 2005. I en amerikansk nyutgåva av Thompsons roman har Johnny Depp skrivit förordet, vilket han avslutar med någonting i stil med "We finally did it", åsyftande filmatiseringen. Detta såg jag när jag bläddrade i boken i en bokhandel, och nej, jag har inte läst romanen.
Handlingen bygger på Hunter S Thompsons egna upplevelser som reporter i Puerto Rico under 1950-talet. Det är varmt, klibbigt och skitigt. Depp spelar journalisten Paul Kemp, som tagit anställning på en sunkig lokaltidning. Chefen där (Richard Jenkins) bär peruk och är en vresig J Jonah Jameson-typ, som helst inte vill betala för publicerade artiklar. Personalen är lika lynnig och bisarr, och Kemp blir snart kompis med fotografen Sala (Michael Rispoli) och då måste han på köpet umgås med den extremt sluskige och konstige kriminal- och religionsreporten Moburg (Giovanni Ribisi), som när han först dyker upp kallas svensk! Om han verkligen ska föreställa svensk har jag ingen aning om.
Paul Kemp gör sitt bästa för att tömma minibaren på sitt hotellrum, för att fortsätta krökandet på riktiga barer. Efter att han tvingats flytta hem till Sala krökas det ännu mer och Moburg släpar dit de mest besynnerliga, superstarka drycker och droger.
Under en nattlig cykelbåtstur träffar Kemp på det blonda kalaskexet Chenault (Amber Heard) vars pojkvän är den rike och mäktige Sanderson (Aaron Eckhart), som genast vill dra in Kemp i ett projekt. Han behöver en journalist som låter sig köpas och som gör något positivt om ett planerat fuskbygge på en ö i trakten. Sanderson är en tillgång som hjälper Kemp och hans kompisar ur flera knipor de hamnar i - de hamnar konstant i knipor eller klantar till det. Men Kemp känner ändå att hans moral inte tillåter att han beblandar sig mig folk som Sanderson. Och den där blondinen blir också ett problem.
THE RUM DIARY, som regisserats av Bruce Robinson som gjorde WITHNAIL OCH JAG, är en väldigt politisk film. Det är mycket politik här. De rika amerikaner som har slagit sig ner i Purto Rico och deras sätt att leva och åsikter sätts mot lokalbefolkningen, som ger intryck av att vara fattiga och hunsade. Och så har vi spelet på dagstidningen och arbetsvillkoren där.
Men framför allt är THE RUM DIARY en väldigt rolig film. Jag skrattade ofta; många situationer är extremt kul och rollfigurerna är härligt skruvade.
Jag ser att några svenska recensenter har fått för sig att filmen är fördomsfull och unken. Men det säger förstås mer om dessa recensenter än om filmen.
Jag tycker att THE RUM DIARY är en mycket bättre film än FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS. Johnny Depp är, som det brukar heta, i högform. Och Amber Heard är söt och har en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 13/1)