tisdag 10 januari 2012

Bio: Pojken med cykeln

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då var det dags för franskt igen - höll jag på att skriva. Fast det gäller nog mest språket. Det här är bröderna Dardennes senaste film, och de är ju belgare. Liksom dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, Cécile de France, som inte alls är från Frankrike. Fast filmen är en belgisk-fransk-italiensk samproduktion.
Thomas Doret spelar tolvårige Cyril, en grabb som mår allt annat än bra. Hon bor på ett fosterhem, hans slarver till farsa har stuckit och vill inte ta hand om honom. Självklart beter sig Cyril på väntat sätt: han är en asocial och lynnig ungjävel - och jag kände omedelbart att jag ville vrida nacken av honom. Bara hans uppsyn fick mig att bli förbannad på honom.
När Cyril i början av filmen rymmar från skolan för att försöka leta reda på sin älskade cykel som farsan haft hos sig, råkar han på hårfrisörskan Samantha (de France), en kvinna som själv skulle behöva en frisör; vad är det där för jävla kärringfrisyr från 80-talet? I vilket fall, Samantha lyckas snart fixa fram cykeln och snart bestäms det att Cyril ska få vara hos henne över helger.
Cyril spenderar dagarna med att cykla omkring, han letar upp sin farsa, men det leder ingenvart, han bråkar och slåss med jämnåriga, han bråkar med Samantha och hennes pojkvän, han lär känna en småkriminell yngling, vilket förstås leder till dåligheter. Filmaffischen ger intryck av att det här är en trevlig film om glada människor som cyklar på den vackra kontinentala lansbygden, men bilden (se överst i denna recension) kommer från en av slutscenerna. Jodå, det uppstår ett visst hopp på slutet.
... Men dessförinnan är det mest mörker. Jag kan inte påstå att jag tillhör bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes anhängare. De jobbar i en genre jag inte är förtjust med. Och så är fallet även här. POJKEN MED CYKELN är väldigt välspelad. Pojken känns realistisk. Jag är hemligt förälskad i Cécile de France (fast den där frisyren går fetbort). Men på det hela tycker jag att det är lite poänglöst, vi har sett sådant här förr - och jag vet inte riktigt varför jag ska se det här på bio. Eller på TV. Jag tyckte att filmen var rätt tråkig, jag tittade på klockan flera gånger. Jag irriterade mig också en aning på den handhållna kameran, som skakar lätt i scener där den ska vara stilla.
Visst blev jag på något sätt engagerad i filmen, så tillvida att jag blev förbannad på Cyril. Men det innebär ju inte mer än att även jag kan komma på mig med att dansa till musik jag egentligen avskyr.
Mackorna de äter i filmen ser goda ut och i Belgien är visst bilarnas nummerplåtar röd och vita.
POJKEN MED CYKELN kommer att hyllas av mina kollegor, men det struntar jag i.







(Biopremiär 13/1)

måndag 9 januari 2012

Jean Rollin: Den försvunna intervjun

2008 gjorde jag en lång intervju med Jean Rollin. Det var meningen att den skulle publiceras i The DarkSide, men den tidningen lades ner innan så skedde. Därefter försvann dokumentet med intervjun. Vojne, vojne.
Häromdagen hittade jag dock snuttar från den och några anteckningar. Därför tog jag och återskapade delar av intervjun. Resultatet går att läsa HÄR.

DVD: Open House

OPEN HOUSE (Njutafilms)
Efter att den senaste tiden vadat fram bland halvtaskiga skräckfilmer, känns det trevligt att utbrista i ett muntert Kors i röven! OPEN HOUSE kom som en synnerligen trevlig överraskning. Det här är den bästa rysaren/thrillern jag sett på bra länge.
Omslaget ståtar med Anna Paquins namn, men man ska inte förvänta sig att se henne i en större roll - hon medverkar bara några minuter; redan drygt åtta minuter in i filmen hittas hon med avskuren hals. Anledningen till att hon medverkar beror på filmens debuterande regissör och manusförfattare: storebror Andrew Paquin. Även Annas äkta hälft Stephen Moyer medverkar (tydligen är han liksom sin fru med i TRUE BLOOD, som jag faktiskt aldrig sett - jag har inte kommit längre än till DARK SHADOWS vad gäller vampyr-TV-serier (Ja, och BUFFY, såklart)), men även han stryket med ganska omgående.
DVD-omslaget jämför OPEN HOUSE med FUNNY GAMES och AMERICAN PSYCHO, och ja, filmen har en hel del likheter med Hanekes film - men jag tycker allt att Paquins verk är betydligt bättre. "Home invasion" har man börjat kalla den här genren. På min tid sa vi "terrorfilm", vilket ju är en mycket coolare benämning, men låt gå för "home invasion". Ni vet vad det går ut på - dårar tar sig in hos okända människor och terroriserar dem å det jävligaste. THE LAST HOUSE ON THE LEFT är prototypen.
Rachel Blanchard från ROADTRIP är Alice, som ska sälja sitt hus efter att ha brutit med sin sambo (Moyer). En fastighetsmäklare visar runt potentiella köpare i den flotta villan. Men så plötsligt dyker det upp två märkliga spekulanter. Den fotomodelliknande Lila (Tricia Helfer) och den slutne David (Brian Geraghty) - som hastigt och lustigt flyttar in i huset när Alice inte är hemma. Alla som dyker upp i hemmet hugger de ihjäl med stora förskärare, kropparna styckas sedan och förvaras i frysboxar i källaren.
David är ensam hemma dagtid och när Alice kommer hem, låter han av någon anledning bli att mörda henne. Han verkar fatta tycke för henne. Så, istället kedjar han fast henne i källaren, något han inte berättar för Lila som får tro att Alice är död. När Lila inte är hemma får Alice komma upp, och en märklig relation uppstår mellan David och fången. Samtidigt blir den dominanta Lila allt märkligare och bitchigare. Vad är de två ute efter? Vilka är de och varför mördar de folk?
Brian Geraghty ger ett väldigt obehagligt intryck. I sin vita, kortärmade skjorta och med sin välkammade sidbena ser han ut som en missionerande mormon - med det tillägget att hans ansikte är fullkomligt uttryckslöst. Han pendlar mellan att vara ömhetstörstande och iskall; han tvekar aldrig när han dödar - han bara sliter åt sig en kniv och går loss.
Med undantag för en eller två scener inskränker sig filmens miljöer till huset där dramat utspelar sig. Antalet medverkande är förhållandevis få. OPEN HOUSE kan inte ha kostat speciellt mycket att göra, men vad spelar det för roll när alting är kompetent gjort. Manuset är bra, liksom regin. Skådespeleriet är betydligt bättre än standarden. Fotot - filmen är skjuten på Red - är mycket bra och skapar en kall, påträngande och hotfull stämning; miljöerna som avbildas är eleganta och ganska kliniska. Alice är en sympatisk gestalt.
OPEN HOUSE lyckas faktiskt bli spännande, och det är ju sällan jag tycker att något är det. Antalet stora, blankpolerade knivar är många och ett plus för ljudeffekten som används när offren huggs ner - det låter ont!








söndag 8 januari 2012

DVD: The Hike

THE HIKE (Njutafilms)
Min gode vän, den engelske genrefilmjournalisten MJ Simpson, håller på att skriva en bok om den nya, brittiska skräckfilmsvågen. Han kommer att täcka åren 1998 till 2008, eftersom han måste lägga locket på någonstans - och hans hoppas kunne skriva ytterligare en bok om senare filmer.
Skräckfilmsproduktionen i England har verkligen exploderat de senaste åren. Efter det att Hammer Films, Amicus och de övriga, legendariska bolagen slutade göra skräckfilm under 1970-taletm, var det väldigt tyst ett bra tag. Men så plötsligt väller det ut filmer. Förvisso är de flesta väldigt billiga direkt-på-DVD-produktioner, men ändå. Det har gjorts flera hundra brittiska genrefilmer det senaste decenniet.
... Men bara för att en film är engelsk (eller svensk eller fransk för den delen) behöver den förstås inte vara bättre eller mer intressant än en amerikansk. Tvärtom är många rätt vissna.
THE HIKE, av Rupert Bryan, är ännu en film om tosingar som slaktar campare i skogen. Och filmen är inte mycket att hänga i en av de granar man kan hitta i denna skog. Tvärtom satt jag länge och kände att betygsettan ligger bra nära.
Efter en prolog i vilken en brud jagas i skogen och dödas (ytterligare några campare stryker med av bara farten), introduceras vi för våra hjältinnor - några tjejer som ska, just det, campa. En av dem är före detta soldat och sörjer sin pojkvän, som hon såg dödas i en strid.
Det babblas en väldig massa. Töserna pratar konstant, de verkar improvisera dialogen, och de är rätt kassa skådisar. Ganska irriterande.
Så anländer de till skogen, och filmen får samma problem som många andra filmer om folk som ska dödas i skogar. Eftersom det ju inte finns så mycket att göra i skogen, får vi se hur töserna traskar runt i en evighet. Medan de babblar. Efter ett tag träffar de på lite andra människor. Några skumma typer från valfritt öststatsland och några käcka killar som klättrar i berg och är lite macho.
Tjejerna hänger lite med klätterkillarna, det blir lite hångel - men så plötsligt dyker det upp inkräktare som lägger sordin på stämningen. En i taget blir tjejerna fångade och dödade.
Jag ska förstås inte avslöja vad det är som händer, men jag kan absolut inte avslöja varför det händer - eftersom jag inte förstod orsaken till mördandet. Det är en sak med en missbildad tosing som maskerar sig och drar runt med en yxa; sådant behöver man inte förklara, det räcker med att killen är galen. Och mordisk. Men i THE HIKE är det inte en sådan töserna råkar ut för.
Filmen tar sig dock under den sista tredjedelen, när blodet sprutar och soldattjejen kämpar för sitt liv. Nej, det är väl inte direkt bra då heller, men det är hyfsat effektivt och filmen är inte längre tråkig.
... Så jag är snäll och höjer betyget ett snäpp. Men är du väldigt ung och har sett få slashers, tycker du kanske att THE HIKE är hur ruggig som helst. Vad vet jag. Hej då!








lördag 7 januari 2012

Bio: Lejonkungen 3D

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är bara ett par månader sedan LEJONKUNGEN släpptes på Blu-ray och DVD. Då recenserade jag filmen i Nya Upplagan, och min korta text löd så här:

"Tro’t om ni vill, men jag har aldrig tidigare sett Lejonkungen. Jag såg den aldrig på bio 1994, jag såg den aldrig på video eller DVD. Ärligt talat lockades jag aldrig att se den, den verkade lite vissen, platt animerad - och jag avskydde den fruktansvärda sången “Hakuna Matata”, som inte gick att undvika.
    Efter att nu ha sett den, så … Nja. Jag är väl inte så imponerad. Förvisso är jag förespråkare för traditionell tecknad film framför dagens plastiga 3D-animationer, men det är ju den livfulla stilen och känslan från 40- och 50-talen jag gillar. LEJONKUNGEN ser så platt och trist ut som jag föreställde mig. Och musiken av Tim Rice och Elton John är hemsk. Detta innebär att jag aldrig riktigt engageras av storyn om Simba. Däremot är LEJONKUNGEN bättre än många Disneyfilmer som följde åren därpå, som POCAHONTAS (Argh!) och TARZAN (Huga! Dubbelt huga tack vare Phil Collins-tortyren)."

Nu har filmen plötsligt gått upp på bio på nytt. I 3D. Så nu har jag sett filmen på bio för första gången. Och förutom att filmen nu fått en tredje dimension (nåja), så var det inte samma version jag såg. När jag klämde DVD:n såg jag den förstås med originalröster på engelska - och jag snabbspolade sångnumren. Det gick inte att snabbspola på bio, så jag fick allt stå ut med de vissna sångerna. Däremot är den svenska dubbningen inte helt oäven - rättare sagt, Rikard Wolff, som gör det ondskefulla lejonet Scar, gör att filmen känns lite grann som en gammal klassisk Disneyfilm; han låter som till exempel prins John i ROBIN HOOD (förvisso inte en av Disneys större klassiker, men ändå).
Men jag kan inte påstå att filmen är speciellt rolig; det finns inte mycket att skratta åt, och på många sett är LEJONKUNGEN något av en Best Of baserad på tidigare succéer, de olika inslagen känns hämtade från främst DJUNGELBOKEN.
3D:n? Njä, den är inte mycket att hänga i julgranen. Det ser mest ut som olika utskurna pappbitar som ställts framför varandra de gånger 3D:n gör sig påmind, och det är sällan.
Själva visningen var dock intressant. Jag inbillar mig att de flesta ungar och barnfamiljer redan sett LEJONKUNGEN - åtskilliga gånger - och att den nya DVD-utgåvan låg i många av fjolårets julklappspaket. Ändå var det fullsatt på den eftermiddagsvisning jag bevistade (filmen pressvisades inte). Många barnfamiljer. De blev till att se filmen med besynnerlig audio commentary. Tio minuter in i filmen sa en liten unge "Nu börjar filmen!". En kvart senare sa samma unge "Nu börjar filmen!". En annan unge sa "Det är mörkt, kan du inte säga till att de tänder?". En tredje unge sa mot slutet "Men där är ju Simbas pappa!" varpå föräldern sa "Nej, det är ju Simba som blivit stor.".
Under den sista halvtimmen hördes plötsligt skrik från en av de bakre raderna. Spädbarnsskrik. En kvinna hade tagit med sig sin bebis på visningen! Hallå? Hur korkad får man vara? Jag är förvånad över att personalen släppte in kvinnan med ett spädbarn i barnvagn. Dels har ju ungen inte det minsta utbyte av ett biobesök och det är väl knappast bra för en bebis att sitta i ett mörkt rum med högt ljud och flimrande duk (om ungen försetts med 3D-glasögon vet jag inte). Och det är oansvarigt mot övriga i publiken. Det är illa nog med den vanliga snackande och SMS:ande publiken, en skrikande och jollrande bebis gör det inte bättre.




 


(Biopremiär 6/1)

fredag 6 januari 2012

DVD: The Woman

THE WOMAN (PAN Vision)
THE WOMAN av Lucky McKee är en extremt hypad film. Festivalfavorit. Flera priser. Flera bra recensioner. Fast själv såg jag den inte förrän nu, när DVD:n trillade in för recension. Så, lever filmen upp till hypen?
Svar: nej.
THE WOMAN bygger på en roman av unge McKee och den betydligt äldre skräckförfattaren Jack Ketchum, som sedan 1980 gjort sig ett namn med böcker som "Off Season", "Road Kill" och "Offspring". Lucky McKee kalla av vissa "kultregissör" och ansågs ett tag vara något av ett nytt hopp för skräckfilmen. Jag har inte sett hans debutfilm MAY, men jag såg THE WOODS, som jag inte minns någonting alls av, mer än att Bruce Campbell medverkade och att McKees fan blev besvikna, och så såg jag SICK GIRL, som var hans bidrag till TV-serien MASTERS OF HORROR. Har för mig att det var rätt okej.
Titelns kvinna (Polyanna McIntosh) lever som ett vilddjur i skogen. I handlingsreferat, både på DVD-omslaget och på nätet, nämns det att hon är den sista överlevande i sin uråldriga klan, efter att de övriga dödats. Jaha? Nämns detta i själva filmen? Inte vad jag minns, men jag hällde kanske upp mer kaffe just då. I vilket fall, denna skitika, obildade kvinna driver runt i obygden, när hon plötsligt upptäcks av en jägare - som fångar henne och släpar hem henne till sitt garage.
Jägaren är en herre vid namn Chris Cleek (Sean Bridgers), advokat och familjefar. Han bor i en stor, fin villa, har fru och tre barn - och det dröjer inte länge innan vi inser att det inte står rätt till hos dem. Hustrun (Angela Bettis) är hunsad och nervös, äldsta dottern har problem i skolan, vilket beror på att hon av allt att döma är gravid, sonen ger intryck av att vara en tyst psykopat. Den enda normala är yngsta dottern, som dock älskar att bita huvudet av pepparkaksgubbar.
Men värst av alla är Chris. Han går ständigt omkring med ett krystat leende (han liknar förresten Will Ferrell), han beter sig positivt på ett tillgjort sätt, och nu har han fått för sig att han ska tämja den vilda kvinnan han har hittat och håller inspärrad. Han visar stolt upp sitt byte för familjen och vill att alla ska hjälpa till att tvätta och mata henne, och varför inte också lära henne att prata?
Kvinnans ögon glöder av hat, hon lyckas bita av Chris ena finger, och samtidigt börjar en av den äldsta dotterns lärare (Carlee Baker) att oroa sig och försöker få kontakt med herr och fru Cleek. Det hela kan förstås bara sluta på ett sätt - och knappast lyckligt.
THE WOMAN lanseras som skräckfilm, men jag vet inte om jag vill kalla filmen för det - trots att den till mynnar ut i en grotesk splatterorgie. Filmen känns snarare som ett mörkt drama och en satir, och som något som skulle kunna tävla i till exempel den officiella serien i Cannes. McKees film har starka drag av arthousefilm, och jag vill nästan påstå att THE WOMAN liknar något Lars von Trier skulle göra göra. Åtminstone delvis. Tänk er de vanliga kvinnofigurerna i von Triers filmer; dessa utsatta kvinnor, som fru Cleek, som den sorgsna dottern och som kvinnan. Och Stellan Skarsgård eller Willem Dafoe som herr Cleek. Det skulle inte bli likadant som McKees film, men ändå.
Det går att läsa in mycket i THE WOMAN, och ibland undrar jag om det är meningen att det ska vara en allegori, eller om de bara hade en - vad de tyckte - cool idé. I vilket fall tycker jag inte att filmen funkar helt ut. Javisst, den är bra. Den är intressant. Ibland är den till och med rolig. Men den är lite för lång och jag tycker inte att den håller riktigt i längden. Och mot sluter dyker det upp ett par överraskande konstigheter som aldrig riktigt förklaras (eller hällde jag upp kaffe då också?).
Bra - men överskattad.






torsdag 5 januari 2012

Bio: Shame

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Den unge (född 1977) tysk-irländske skådespelaren Michael Fassbender verkar ha kommit från ingenstans, men snacka om genombrott. Killen blev inte bara en flavor of the year, tvärtom har han gjort sig känd som en robust karaktärsskådespelare som inte drar sig för att medverka i både superkommersiella blockbuster, som X-MEN: FIRST CLASS, och smalare - betydligt smalare! - filmer som den här. Dessutom har han, till skillnad från Ryan Gosling som också är överallt, ett bra, manligt ansikte.
SHAME är en film av Steve McQueen - en man som verkligen borde skaffa sig ett artistnamn, så att man slipper lägga till "nej, inte den döde filmstjärnan!". Jag har inte sett McQueens förra film, debuten HUNGER, även den med Fassbender, men den rönte stor uppmärksamhet på festivaler när den kom.
Det tog ett bra tag innan jag kopplade att SHAME utspelar sig i New York. The British Film Councils logga är det första som dyker upp. McQueen är engelsman. Carey Mulligan, som har den kvinnliga huvudrollen, är också från England. Och filmfotot år murrigt, grynigt, blågrått och för tankarna till brittisk independentfilm. Miljöerna är neutrala. Först under ett längre samtal en bit in i filmen hörde jag att de ju faktiskt pratar med amerikansk accent. Märkligt. Jag undrar om detta är meningen. För SHAME skulle kunna utspela sig i princip var som helst.
Fassbender spelar Brandon, som verkar vara en hyfsat normal och sympatisk man, med ett bra jobb. Han är framgångsrik. Han lever ensam i en flott men klinisk lägenhet; stora vita ytor, få prylar, inget personligt. Men det är något udda med Brandon; hans beteende, hans hem, hans blick, och tankarna går osökt till AMERICAN PSYCHO. Brandon är sexmissbrukare. Av stora mått. Han inte para konsumerar mängder med porr, han ligger ofta med prostituerade. Däremot har inga inga kärleksrelationer, äkta känslor klarar han inte av.
Men så dyker Brandons yngre syster Sissy (Mulligan) plötsligt och oväntat upp (och på ett bisarrt sätt). Sissy är en trasig själ, självdestruktiv, Brandons direkta motsats på många plan. Men hon är duktig på att sjunga jazz, och Brandon tar med sig sin vidrige chef på ett framträdande, som slutar med att chefen raggar upp den lättövertalade Sissy.
Sissys uppdykande innebär mycket, men framför allt börjar Brandon att inse att han nog trots allt är sjuk, att han inte kan bete sig som han gör.
Någonstans är nog SHAME en sexvariant av AMERICAN PSYCHO. Dock utan satir och de drag av thriller eller skräck som Bret Easton Ellis story innehåller. SHAME innehåller förvisso en gnutta humor, men det är ett väldigt mörkt och skitigt drama. Besatthet, uppgivenhet, vilsenhet. Brandon kan tyckas vara en ganska vidrig och tragisk person, men hans chef visar sig vara en långt värre människa. Denne är gift och har familj, men utnyttjar sina pengar och makt för att få det han vill. Hans grabbiga beteende på krogen är precis det beteende jag - och de flesta, hoppas jag - avskyr.
McQueens film har blivit känd för att vara "vågad". Och jo, tack, det är den. Det dröjer inte länge innan vi får se Michael Fassbender traska runt näck i sin lägenhet. Och herregud, han har ett fullkomligt enormt organ! Han ser ut att vara tecknad av Richard Corben! Hädanefter får man väl referera till honom som "hästkuken". McQueen verkar fascinerat av denna dolme, eftersom han ofta filmar sin stjärna så att vi tydligt ska se utrustningen. Vi får till och med se honom kissa. I realtid.
Men Carey Mulligan är inte sämre, hon är helnäck i sin första scen. Och de flesta av filmens övriga kvinnor visas upp utan kläder. Det bjuds på flera hyfsat grafiska sexscener, varav en homosexuell, hela tiden helt utan känslor. Förutom vid ett tillfälle - men då får akten avbrytas, eftersom Brandon inte klarar av det; han har känslor för tjejen.
Det här är långtifrån en upplyftande film, men Michael Fassbenders insats är något alldeles otroligt stark. Precis som filmen. Den är ganska långsam, trampar ibland vatten, och jag vet inte om jag har lust att se den igen, men det är en jävligt stark film det här, väldigt svår att glömma. Och självklart gör även Carey Mulligan bra ifrån sig - som vanligt.







(Biopremiär 6/12)

onsdag 4 januari 2012

Bio: The Darkest Hour

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
... Så har jag varit på bio första gången 2012. Det var ingen skillnad. Det sog precis likadant ut. Och det var i 3D. Tyvärr.
THE DARKEST HOUR är ett actiondrama om världens undergång - och inte precis en film jag sett fram emot. Trailern var inte speciellt lockande. Här i Sverige har den mest blivit omtalad på grund av att Joel Kinnaman har en ganska stor roll.
Emile Hirsch och Max Minghella spelar Sean och Ben, två unga - och jobbiga - amerikanska grabbar som är på väg till Moskva för att sälja in en ny app (eller om det nu var en sajt). De anländer till ett stort, ryskt företag, där de upptäcker att deras kontakt; en svensk som heter Skyler (?!) och spelas av Kinnaman, har snott hela idén och sålt in den själv.
Sean och Ben går på en nattklubb för att dränka sorgerna. Där träffar de amerikanskan Natalie (Olivia Thirlby) och hennes australiska kompis Anne (Rachael Taylor) - och minsann om inte Skyler dyker upp han med, med några ryska brudar. Det var en amerikan, en australier, en ryss och Bellman. Men tro nu inte att de får dränka sina sorger i fred. Nädå. För plötsligt invaderas Moskva av rymdvarelser!
All elektricitet slås ut och ner från natthimlen singlar tusentals guldglödande saker som ser ut som tjusiga dammoln eller alger. Men de är farliga, de här! Rör man vid dem så förintas man - poff! Och de är onda, rymdvarelserna. Förstås. Så de lever jävel och dödar och raserar allt i sin väg.
Våra hjältar - och Skyler - lyckas fly och låser in sig i en källare, men efter att ha kissat i burkar några dagar ser de sig tvungna att bege sig ut på stan. Moskva ligger i ruiner, gator och torg är tomma. Men snart träffar de på fler överlevande och de försöker komma på något sätt att döda de elektriska inkräktarna.
THE DARKEST HOUR, som regisserats av Chris Gorak, varar bara 89 minuter, men den känns betydligt längre. Detta beror på den närmast totala bristen på spänning, på de tråkiga rymdvarelserna - och kanske framförallt på de ovanligt irriterande huvudpersonerna. Sean och Ben är väldigt annoying, australiern är lite bäng, och ingen förtjänar att överleva. Förutom ryssarna som dyker upp lite senare. Ryssarna är inte heller gapiga.
Och Joel Kinnaman? Jag förstår inte hans storhet. Han agerar likadant som han gjorde i I SKUGGAN AV VÄRMEN, JOHAN FALK och SNABBA CASH: han stirrar, flackar med blicken, och talar- och beter sig nervöst. Jag tycker att han är skitdålig. Alltid. Hur har han kunnat få en Hollywoodkarriär tack vare detta?
Vissa scenerier i filmen är rätt fräsiga och imponerande, men vad gör det om filmen är trist. Och 3D:n? Den är knappt märkbar. Det enda som händer när man sätter på sig 3D-brillorna, är att bilden blir mörkare och suddigare.







(Biopremiär 6/1)

Årets guldbaggenomineringar ...



Jaha, så var det dags igen ... Listan på nomineringarna dök upp vid elvatiden i förmiddags. Så här ser den ut (med mina kommentarer insprängda):




Bästa film

Apflickorna

Producent: Helene Lindholm

(Det här är en av de filmer jag faktiskt inte sett - men jag har fått intrycket att det är en typisk guldbaggefilm)

Play
Producent: Erik Hemmendorff

(Den här har jag dock sett. Typisk guldbaggefilm, men inte värd det)
Simon och ekarna
Producenter: Christer Nilson, Per Holst

(Det vore skandal om den här blev bästa film ...)


Bästa regi

Lisa Aschan
för Apflickorna

Lisa Ohlin
för Simon och ekarna

Ruben Östlund
för Play


Bästa kvinnliga huvudroll

Ann Petrén
för rollen som Jonna i Happy End  

(Åh, nej. Typisk teaterscensprestation)

Magdalena Poplawska
för rollen som Marta i Between 2 Fires

(Vaffan är BETWEEN 2 FIRES för film?!)

Helen Sjöholm
för rollen som Karin Larsson i Simon och ekarna 

(Nej, nej, NEJ!)


Bästa manliga huvudroll

Mikael Persbrandt
för rollen som Johan i Stockholm Östra

(Ännu en film jag inte sett)

Sven-Bertil Taube
för rollen som George i En enkel till Antibes  

(En tredje film jag inte sett. De här kändes ju inte som filmer jag ville springa benen av mig för att se. Men jag håller förstås på Sven-Bertil!)

Kevin Vaz
för rollen som Kevin i Play

(Vem av dem var Kevin? Hade ungarna namn?)

Bästa kvinnliga biroll

Helena Bergström
för rollen som Anneli i Någon annanstans i Sverige 

(Usch och nej och fy!)

Liv Mjönes
för rollen som Frida i Kyss mig

(Trevlig film, trevlig tös, ge baggen till henne)

Cecilia Nilsson
för rollen som Inga i Simon och ekarna 

(Njä ...)


Bästa manliga biroll

Peter Andersson
för rollen som Mårten i Happy End

(Han var den enda trovärdiga gestalten i den filmen)

Jan Josef Liefers
för rollen som Ruben Lenton i Simon och ekarna 

(Klart bäst i den filmen)

Johan Widerberg
för rollen som Asger i Happy End

(Usch! Hemsk insats!)


Bästa manuskript

Josefine Adolfsson och Lisa Aschan
för manuskriptet till Apflickorna
Pernilla Oljelund
för manuskriptet till Stockholm Östra

Ruben Östlund
för manuskriptet till Play


Bästa foto

Marius Dybwad Brandrud
för fotot i Play 

(Men kom igen, varför är det så fult med snyggt foto nuförtiden?)
Per Källberg
för fotot i Stockholm Östra

Dan Lausten
för fotot i Simon och ekarna

(Om inget annat var fotot hyfsat snyggt i den här filmen)

 

Nya Guldbaggar 2011

I juni 2011 tog Filminstitutets styrelse beslut om att premiera ytterligare sju kategorier; bästa klipp, bästa kostym, bästa ljud, bästa mask/smink, bästa musik, bästa scenografi och bästa visuella effekter.

Bästa klipp

Jacob Schulsinger
för klippningen av Play

(Klippning? Jag trodde den redigerats direkt i kameran)
Michal Leszczylowski och Kasper Leick
för klippningen av Simon och ekarna
Göran Hugo Olsson och Hanna Lejonqvist
för klippningen av The Black Power Mixtape 1967-1975

Bästa kostym

Moa Li Lemhagen Schalin
för kostymerna i Kronjuvelerna 
(Estestiken var ju det enda bra här)
Pia Aleborg
för kostymerna i Play  

(Skämtar de?)
Katja Watkins
för kostymerna i Simon och ekarna

(Sure. Why not.)
 

Bästa ljud

Andreas Franck
för ljudet i Apflickorna 
Per Hallberg och Daniel Saxlid
för ljudet i Försvunnen  

(Nä, dra mig på en tallpinne! Usel film, men de hyrde en Hollywoodkille till ljudet - och nominera därför till en guldbagge!)
Jason Luke
för ljudet i Simon och ekarna

Bästa mask/smink

Anna-Lena Melin
för mask/smink i Gränsen  

(Kul att den här får en nominering)
Sara Klänge
för mask/smink i Kronjuvelerna 
Linda Boije af Gennäs
för mask/smink i Simon och ekarna

Bästa musik

Fredrik Emilson
för musiken i Kronjuvelerna

(Minns inte musiken här)

Annette Focks
för musiken i Simon och ekarna 

(Var inte detta lite standard-dramamusik?)
Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith
för musiken i The Black Power Mixtape 1967-1975 

(Nä, men jag har ju aldrig gillat svart musik)

Bästa scenografi

Roger Rosenberg
för scenografin i Kronjuvelerna 
Anders Engelbrecht, Lena Selander och Folke Strömbäck
för scenografin i Simon och ekarna 
Cian Bornebusch
för scenografin i The Stig-Helmer Story

(Se där, även Åberg fick en nominering. Och visst är väl interiörerna kul.)

Bästa visuella effekter

Johan Harnesk
för visuella effekter i Gränsen 

(Borde få baggen, främst för att jag inte vill att folk ska tro att KRONJUVELERNA är bra)
Håkan Blomdahl och Tor-Björn Olsson
för visuella effekter i Kronjuvelerna 
Marcus B Brodersen och Lars-Eric Hansen
för visuella effekter i Simon och ekarna


En särskild nomineringsgrupp för kort- och dokumentärfilm har vid sitt sammanträde tisdagen den 6 december 2011 enats om följande nomineringar till 2011 års Guldbaggar i kategorierna Bästa kortfilm och Bästa dokumentärfilm. Nomineringarna står i bokstavsordning.

Bästa kortfilm

Las Palmas
Regi: Johannes Nyholm

No Sex Just Understand
Regi: Mariken Halle

Utan snö
Regi: Magnus von Horn

(Har inte sett någon av de här)

Bästa dokumentärfilm

At Night I Fly
Regi: Michel Wenzer

Stora Scenen
Regi: Tova Mozard

The Black Power Mixtape 1967-1975
Regi: Göran Hugo Olsson

(STORA SCENEN har jag inte sett, men AT NIGHT I FLY bör väl få baggen)


Nomineringsgruppen för bästa utländska film, bestående av 15 ledamöter, har genom en sluten omröstning röstat fram följande nomineringar i kategorin Bästa utländska film. Rösterna är kontrollräknade av Hanna Söderstedt och Pia Lejbro. Nomineringarna står i bokstavsordning.

 

Bästa utländska film

Dogtooth
Regi: Yorgos Lanthimos

Nader och Simin – en separation

Regi: Asghar Farhadi
Winter’s Bone
Regi: Debra Granik

(Det är väl ingen högoddsare att satsa slantarna på WINTER'S BONE. Men kul att Njutafilms nominerats med DOGTOOTH!)

Fler priser på Guldbaggegalan

Utöver dessa guldbaggar kommer en Hedersguldbagge att delas ut, samt en Gullspira (för en person som gjort enastående insatser inom barnfilmen). Guldbaggegalan går av stapeln 23 januari 2012 på Cirkus i Stockholm och sänds live i SVT.
 

tisdag 3 januari 2012

DVD: SS Girls

SS GIRLS (Njutafilms)

Ska du bara se en film i år ... så är ju SS GIRLS ett jävligt konstigt val. Men om du tänker se fler, typ, tja, sju filmer, kan du gärna låta SS GIRLS bli en av dem.
Bruno Mattei. Frid över ditt minne, åh du gamle tokstolle. SS GIRLS från 1977 är Matteis andra film, efter att ha debuterat med ett obskyrt drama sju år tidigare. Den här filmen är dessutom ännu en del i Njutafilms bisarra "SS Camp Collection" - vem hade väl väntat sig att vi skulle få se en sådan här filmserie släppas i Sverige? Världens undergång är nära.
Nazisploitation är ju en väldigt konstig genre. Italienska B-filmer inspirerade av NATTPORTIEREN och SALONG KITTY. En av världshistoriens mörkaste perioder gjort till pervers underhållning. Sex, våld, tortyr, förnedring och allmänna osmakligheter.

... Ändå är det ofta rätt svårt att ta anstöt av de här filmerna - främst beroende på att de är så dumma och billiga. Mellan tortyrscenerna har filmerna en tendens att likna skolteater på scoutläger. Och det allra, allra fånigaste bidraget till den här förhållandevis korta filmcykeln är Bruno Matteis SS GIRLS. Toppraffel? Det kan ni hoppa upp och sätta er på!

SS GIRLS innehåller inga grymma experiment, ingen tortyr, och väldigt lite våld. Filmen utspelar sig inte på en förläggning eller i ett fångläger, utan i ett stort slott som gjorts om till lyxbordell i en story som långar kraftigt från Tinto Brass' SALONG KITTY, men som mest påminner om Erwin C Dietrichs gamla fina STRAFFKOMMANDO ÖST.
Här kommer Tredje Riket, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa!
Kriget går mot sitt slut och officeren Hans Schellenberg (Gabriele Carrara) får i uppdrag att anlita horor som ska få förrädiska officerare att försäga sig och avslöja sin avsky för führern. Och ja jösses, den här Chellenberg är fullkomligt fantastisk. Han är nog den mest nazistiske filmnazist jag sett! Hans överspel är så makalöst otroligt att han borde tilldelas en Guld-Adolf. Han grimaserar, han skriker, han svettas, han skrattar hysteriskt. Dessutom är han fantastiskt ond. Redan under förtexterna står det klart han den här karln är genomond. Han spelar nämligen orgel. Han börjar filmen med att hamra fram "Toccata och fuga i D-moll", och därefter tar han sig an sin orgel när andan faller på. När han kommit på förrädare i de egna leden, leker han domstol. Då vitsminkar han sig som en mimare, klär sig som en biskop (med hakkors på mössan) och dömer folk till höger och vänster. Bredvid sig har han halvnakna donnor, bärande på guldstandar med örnen.

Att bli en av Hitlers horor är inte det lättaste. Först måste de tränas. Bästa sättet att träna upp sig, är att ikläda sig en sparkdräkt och skutta runt med hoppsasteg i trädgården. Fäktning är också bra. Sedan måste förstås färdigheterna i sängen övas upp, och då är det bara att ställa upp när det vankas fläskiga, svettiga gubbar med hängbuk, puckelryggar, hundar och fan och hans mormor.

Därefter är hororna färdiga att ta sig an högt uppsatta officerare. Och det är minsann härliga karlar som anländer till bordellen. Lapp för ögat. Ärrade ansikten. En kille har långt hår och mustasch, och försöker likna en samuraj - han har ett vitt pannband han har ritat ett hakkors på, och han konkar på svärd och nunchakus (?!). Han är förresten inte ensam om att vara långhårig. Många av de här tyska soldaterna har tidstypiska frisyrer. Tidstypiska för 1970-talet, alltså.

Schellenberg assisteras av en ond, ond, ond kvinnlig officer. Hon är så ond att hon har ett fult ärr på kinden. Fast hon verkar lite kåt på Schellenberg. Fast han är inte alltid så pigg på att göka, så han svettas istället. Och spelar orgel.

En tysk soldat är något slags hjälte. Han är godhjärtad. Och han blir kär i den trevligaste av hororna. Ja, och hon i honom. Så fint. Men han måste till fronten! Under filmens sista halvtimme får vi se hur hjälten och hans mannar skjuter k-pist och brottas med stridsvagnar (fast den hederliga ubåtsaction som omslaget utlovar lyser med sin frånvaro).

Filmens slut är enastående. Det måste ses! Förvisso slutar SS GIRLS ungefär likadant som de flesta andra nazisploitationfilm, ni vet, alla dör, men sättet de stryker med på här är sanslöst!

SS GIRLS är inte bara den mest flängda nazisploitationfilm som gjorts. Det är en av de mest flängda filmer jag någonsin sett. Dessutom är det en av de mest underhållande filmer jag någonsin sett. Ja, jösses. Tänk att folk på 1970-talet kunde gå på bio och se sådant här! Vilka tider, vilka tider ...


måndag 2 januari 2012

DVD: Mask Maker

MASK MAKER (Njutafilms)

Årets första filmrecension. Hur börjar man filmåret 2012 på bästa sätt? Med en slasher, förstås! Fast ska jag vara ärlig var nog MASK MAKER, som släpptes för drygt två veckor sedan, inte det allra bästa sättet att inleda året på (dock bättre än TROLLKARLEN FRÅN OZ, som höll på att driva mig till vansinne och som jag övergav efter 40 minuter).

Omslaget ståtar med namn som Treat Williams och Michael Berryman. Williams dyker upp cirka tre minuter in i filmen - och ungefär föra minuter in blir han mördad. Han dyker upp igen i en kort flashback i mitten av filmen. Sammanlagt är han kanske med tre minuter. Berryman spelar en snäll butiksinnehavare och har en något större roll, men han syns bara fem-sex minuter sammanlagt.

Nå. MASK MAKER, i regi av skådespelaren Griff Furst som gjort flera filmer för The Asylum, är en väldigt traditionell och gammaldags slasher. Efter en prolog med mystisk kvinna som pratar franska, ett spädbarn, mystiska riter och upprepade och beväpnade bybor, hoppar vi till nutid och presenteras för De Unga Paret. Tjejen fyller år och killen har en överraskning. De kör ut på vischan och där visar det sig att killen köpt ett stort gammalt hus de ska bo i. Självklart utan att fråga tjejen. Det skulle ju bli en överraskning. Men hon blir sur. Tacka fan för det. Vad skulle väl du säga om din respektive plötsligt köpte en fallfärdig gammal kåk mitt ute i ingenstans och krävde att ni skulle flytta in där?

Snart blir tjejen lite gladare och de flyttar in, men de upptäcker en massa konstigheter, kvarlämnade föremål och grejor, och byborna tycker inte alls om att de flyttat in i huset, som stått tomt i 40 år, eller vad det nu var, och där det hänt något Hemskt och Otäckt en gång i tiden.

Parets polare kommer över för att partaja och ha sex, men snacka om osis - den där ondskan finns kvar på stället. En tosing med vanställt ansikte traskar omkring och yxar ihjäl folk och passar även på att skära av deras ansikten, så att han kan bära dem som mask.

MASK MAKER (som även är känd som MASKERADE) är överraskande snygg; filmfotot är bättre än väntat, och dessutom är skådespeleriet ett par snäpp över standardnivån - om vi utgår från en låg standard. Däremot är manuset så standard det kan bli. Självklart har vi sett allt förr. Egentligen är det ju inget fel med det, vad spelar det för roll om man sett allt förr - om produkten är bra? Men MASK MAKER fläskar inte på tillräckligt. Kanske är det så att filmen är lite för snygg? Stämningen blir aldrig riktigt hotfull och påträngande. Och vad gäller våldet går man inte tillräckligt långt. Visst är filmen blodigare än många av de ursäkter för skräckfilmer som produceras idag och som är riktade till en väldigt ung publik som inte gillar hård skräck, men det känns ändå rätt återhållsamt.

Mannen med masken är inte en speciellt intressant mördare, tvärtom är han ganska tråkig - vilket jag även tycker att hela filmen är. Oinspirerat och inga överdrifter. Och ingen humor heller, för den delen.

Dock har jag förstås sett oändligt många sämre skräckfilmer. MASK MAKER funkar till en kopp kaffe eller två.

söndag 1 januari 2012

2012 års allra första blogginlägg!

GOTT NYTT ÅR!

Jag försöker lova att 2012 blir ungefär lika rafflande som vanligt (förhoppningsvis mer rafflande) här på TOPPRAFFEL!

Bilden kommer direkt från TOPPRAFFEL!-redaktionens nyårsfirande