fredag 20 januari 2012

DVD: Harriet the Spy: Blog Wars

HARRIET THE SPY: BLOG WARS (Disney)
Efter alla brittiska blodbad på DVD den senaste tiden, efter onda home invasion-filmer, yrkesmördare i actiontagen och Jean Rollin, tänkte jag att det är dags att vända sig till familjepubliken här på TOPPRAFFEL!, till alla käcka barn. TOPPRAFFEL! tycker ju om att sätta barnen i främre rummet (för då ser de inte vad vi sleazebags gör i det bakre).
Vad passar väl inte bättre än en trevlig TV-film från Disney Channel?
HARRIET THE SPY bygger visst på böcker, som jag av ganska förståeliga anledningar aldrig hört talas om. Det här är den andra filmen om Harriet Welsch, och jag måste säga att de fans som väntat på denna uppföljare verkligen har fått vänta. Den första filmen, som jag inte sett, kom nämligen redan 1996! I den spelade Michelle Trachtenberg Harriet; Trachtenberg gick senare vidare och var med i EURO TRIP (som åtminstone jag och en till tyckte var skitkul), men hon är nu 26 och funkar väl inget vidare som lilla Harriet.
Tydligen var Harriet 11 i den första filmen, nu är hon ett par år äldre, 15 kanske, och spelas av Jennifer Stone. Och redan när filmen började ville jag omedelbart ge henne stryk. Bara slänga upp henne över mina knän och daska henne med lämplig livrem. Vicken ungjävel!
Harriet ska vara något slags "vanlig tjej". Det är bara det att hon bor i ett stort hus, hennes far är filmproducent, hennes mor sitter i flera företagsstyrelser, hon har en fräsig Nanny, och de har en indisk kock som lagar lyxiga rätter. Rätter som Harriet inte kan äta, hon klagar på att maten inte är som hon vill att den ska vara, och vägrar äta. Fast farsan är inte mycket bättre han. Så de brukar slänga rätterna i slasken och äta chips och mackor i stället.
Det är dags att utse den som ska skriva klassbloggen i Harriets klass. Det är tydligen en stor grej. Varför vet jag inte. Vad är det för poäng med en blogg bara klasskompisar kan läsa? Åh, vad Harriet vill skriva den här bloggen! Men ärkerivalen Marion kommer säkert att få jobbet - Marion är ju den Populära Tjejen. Och Harriet är inte populär. Fröken föreslår att Harriet och Marion ska skriva varannan blogg en tid, och sedan ska de andra rösta fram vem som sedan ska skriva den Officiella Klassbloggen. Varför inga andra vill skriva vet jag inte.
Harriet skriver skittråkiga inlägg som ingen läser, Marion är jättepopulär. Ve och fasa.
Men så berättar Harriets farsa att han ska producera filmen SPY TEEN 2: THE SEQUEL! Och SPY TEEN är, som alla vet, världens populäraste film, alla älskar den, och filmens stjärna Skander Hill älskas av alla unga tonårstöser - i synnerhet Marion och hennes gäng. Men gissa vad - Harriet avskyr Skander. Hon vill spy på denna spy teen, som inte bara är hemlig agent, utan även sjunger och dansar.
Men - för att få fler läsare till bloggen, börjar Harriet att spionera på Skander. Hon bloggar om honom - och blir jättepopulär på skolan! Jippi! Fast Harriets gamla kompisar tycker inte om henne längre, de tycker att Harriet är en jävla svikare, "You fucking traitor!" säger de till henne. Nej, det gör de inte. Inte "fucking", i varje fall.
Harriet får umgås med Marions hippa gäng, men problem uppstår, eftersom Harriet låtsas att hon faktiskt känner Skander, men hon har ju bara smugit på honom tack vare farsans producentjobb. Och till råga på allt visar det sig att Skander är ett jävla rövhål och en diva! Oj oj oj, vilken soppa! Hur ska det här gå?
Jo, det går bra, förstås. Allt reder sig på slutet. Ett tag ser det illa ut! Och Harriet blir misstagen för att tillhöra statisterna och måste dansa i bakgrunden i en scen - då blir det tokigt, må ni tro! Men till slut säger Harriets farsa att visst var det dumt att Harriet gjorde som hon gjorde och nu vill Skander hoppa av filmen och det har blivit skandal och grejor, men när Skander säger att han fortsätter film om Harriet slutar blogga, men nä, då säger farsan att filmen trots allt inte är så viktig, hans dotter är begåvad och måste få blogga, så han lägger hellre ner filmen, och då säger Skander "Fine! I quit!" och går, så det blir ingen film, men då ringer regissören, som sett Harriets hemska mobiltelefonklipp med un ursinnig Skander på YouTube, och tycker att Skander är en fantastisk skådis, så Skander ändrar sig och tar tillbaka jobbet och så pussar han Harriet på kinden mitt framför ögonen på Marion, som håller på att kissa på sig. Slut!
Oj, vilken hemsk film. Vilka vidriga människor. Harriet är verkligen en spoiled brat. Bara hennes uppsyn gör mig förbannad. Men tydligen är det inte meningen att jag ska tycka så, Harriet ska ju vara en vanlig, kär tösabit.
Men jag gillade att när Harriets kompis' kemiska experiment går fel och grejorna exploderar, så får man inte se explosionen. Istället visas en husfasad och så skakar man på kameran medan en ljudeffekt hörs. Tokigt!







TOPPRAFFEL! gratulerar

... Musikanten Paul Stanley på 60-årsdagen. Grattis, grattis!

Före
Efter
Mittemellan någonstans (Är det Kaptensbron i Malmö?) Notera de två benen mellan Stanleys ben!





torsdag 19 januari 2012

Bio: 50/50

Foton copyright: Noble Entertainment

 
50/50 (som inte har något med actionfilmen med Peter Weller att göra) måste ha varit ett väldigt riskfyllt projekt. Hur skulle man kunna lyckas göra en komedi - kanske till och med en romantisk komedi - om cancer? Risken är ju överhängande att det antingen blir fullkomligt och oacceptabelt smaklöst - eller patetiskt och sentimentalt. Jag brukar anse att man faktiskt kan skoja om allt - i rätt miljö, i rätt sällskap, på rätt sätt. Men cancer har jag haft för nära inpå i släkt och umgänge, och det funkar liksom inte.


Men: regissören Jonathan Levine, som tidigare gjort den rätt kassa THE WACKNESS, lyckas faktiskt. Han har tillsammans med manusförfattaren Will Reiser gjort en film som känns realistisk och som både är rolig, engagerande och lite rörande.


Joseph Gordon-Levitt är 27-årige Adam, som jobbar på en radiokanal och vars flickvän Rachael (Bryce Dallas Howard) är på väg att flytta in i hans hus. Seth Green, som även producerat, är arbetskamraten och polaren Kyle, och till en början känns det här som en Seth Rogen-film - Kyle är en rätt jobbig typ; högljudd, vulgär och sexfixerad.

Men så får Adam plötsligt och oväntat sin diagnos, en ovanlig och svår form av ryggradscancer, chansen att överleva är 50/50. Han blir förstås helt ställd, eftersom han känner sig frisk. Hans morsa (Angelica Huston) är överbeskyddande och blir alltför påträngande i sin oro - hon måste dessutom ta han om sin alzheimersjuke man. Rachael kan inte hantera situationen och är otrogen, vilket Kyle noterar. Kyle kör på som vanligt och tycker att Adam ska utnyttja sin sjukdom för att ragga brudar.


Adam börjar gå i terapi hos den blott 24-åriga psykologstudenten Katherine (Anna Kendrick), han blir hans tredje patient och sessionerna hos henne utvecklas med tiden till något annat - hon försöker go by the book, göra som hon lärt sig, men det blir bara fumligt och onaturligt, och Adam undrar vad han har hos henne att göra.

På sjukhuset lär Adam känna två äldre män med olika typer av cancer, de spelas av Philip Baker Hall och Matt Frewer (Max Headroom!), och till skillnad från gubbarna i den hemska THE BUCKET LIST, känns de här två patienterna autentiska.


Det här låter inte så roligt, men det är faktiskt det. Dessutom är filmen gjord på ett sätt som gör att slutet inte blir helt förutsägbart: vore detta en rak mainstreamfilm, hade Adam tveklöst överlevt Den Stora Operationen på slutet. Vore det ett mörkt, deprimerande drama, hade han dött. 50/50 är varken eller, vilket innebär att filmen kan sluta hur som helst.


Seth Rogen är rätt irriterande till en början, men hans rollfigur utvecklas. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk kille. Anna Kendrik, från TWILIGHT-filmerna, är oemotståndligt charmig; visst förstår man att terapisessionerna kommer att leta till en djupare relation, men det tar sin tid.


Mot alla odds är 50/50 en riktigt bra film. Den innehåller även ett Patrick Swayze-skämt.








(Biopremiär 20/1)

Bio: J. Edgar

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
När det gäller Clint Eastwood vet man aldrig vad man får. Det är ju faktiskt rätt lätt att inbilla sig att Clintan alltid gör bra, rejäla filmer, men tänker man efter är produktionen rätt svajig. För varje MYSTIC RIVER får man en handfull CHANGELING, LIVET EFTER DETTA och (värst av dem alla) INVICTUS - DE OÖVERVINNELIGA.
På pappret är J. EDGAR ett bombsäkert projekt. Hur kan man misslyckas med en film om en fullkomligt besatt och egentligen rätt avskyvärd, fifflande person, som byggde upp FBI, hade ett hemligt register med känsliga fakta och som enligt ryktesvägen var homosexuell, hade ett förhållande med en av sina närmaste män; Clyde Tolson, och enligt aldrig någonsin bekräftade uppgifter gillade att bära kvinnokläder? Men jo, Eastwood lyckades inte speciellt bra med detta material.
Att Leonardo DiCaprio, som gör titelrollen, inte är speciellt lik J Edgar Hoover och dessutom är alldeles för lång kan ja ta. Jag kan dessutom acceptera att sminkningen av skådisarna när de spelar åldrade mest ser ut som halloweenmasker, framför allt vad gäller Armie Hammer, som spelar Tolson, och Naomi Watts, som gör den trogna sekreteraren miss Gandy.
Vad jag inte kan acceptera är filmens berättarstruktur. Manuset är skrivet av Dustin Lance Black (MILK), och han har valt att utgå från 1960-talet, då Hoover dikterar sina memoarer. Hans liv berättas således i flashbacks. Men - inte från början. Clintan och Black hoppar vilt mellan 1920-tal, 30-tal och 60-tal - och inte i den ordningen heller; de olika episoderna har kuperats och blandats som en kortlek. Och riktigt när scenerna från 60-talet utspelar sig framgår inte heller riktigt. Ibland är det tidigt 60-tal, ibland sent, ibland mitten, och plötsligt är det 1972 och Hoover dör. Dikterade han sina memoarer under hela 60-talet?
Denna struktur leder till viss förvirring - ibland stor förvirring - eftersom vi aldrig riktigt vet var i livet och karriären Hoover befinner sig; vilka händelser som redan hunnit inträffa. Och dessa händelser är ju de klassiska fallen - här avhandlas Dillinger och kidnappningen av Charles Lindberghs lille son och så vidare. Men ingenting blir spännande eller ens lite intressant. Det går inte att engagera sig. DiCaprio gör Hoover ganska endimensionell, ett osympatiskt rövhål. Nu var Hoover antagligen ett osympatiskt rövhål, men det blir trist och tjatigt att titta på det här en längre tid.
... Och länge varar det. Drygt två timmar och tjugo minuter. Det blir segt och tråkigt.
Men låt mig avsluta lite positivt. Många av skådespelarinsatserna är självklart utmärkta. Judi Dench dyker upp som Hoovers morsa, och i en bra scen berättar hon för den unge J Edgar att hon hellre dör än har en "daffodil" till son. Filmfoto och miljöer är förstås också bra.
Och vem hade väl någonsin förväntat sig att se Clint Eastwood skildra ett homosexuellt kärleksmöde framför brasan? Ett möte som urartar i slagsmål, blodiga kyssar och påtagande av klänning. Tja ... We all go a little mad sometimes.








(Biopremiär 20/1)

onsdag 18 januari 2012

I väntan på Clintan: Järnrosen

Recensioner av bioaktuella 50/50 och J. EDGAR är på väg. I väntan på dessa kan ni ju alltid kasta ett getöga på min senaste Jean Rollin-recension, den femte i raden. Den här gången avhandlar jag LE ROSE DE FER från 1973, bättre känd som THE IRON ROSE. Läs den HÄR.

Den Vresige Mannen Rises

Jo, det var ju ett tag jag såg honom nu. Tror inte att jag sett honom sedan i somras. Eller i våras? Trodde att han blivit omhändertagen, fått hjälp - eller bara flyttat från Malmö.
Men icke!
Efter att ha fikat med några kollegor vek jag av runt ett hörn vid gågatan, och då dök han upp. Iförd en baseballkeps mönstrad som den amerikanska flaggan. Skäggig och rökande en cigarrett.
Den Vresige Mannen.
Han vände sig genast mot mig. "Din jävel!" röt han. "Kom inte här och kom! Satans jävla idiot!".
Jag sneddade genast över gatan till andra sidan, men noterade hur han vände sig mot en kvinna. "Kärringjävel! Din falska jävel!" spydde karln ut.
Jag kan inte låta bli att undra vad han säger till sin tobakshandlare när han köper cigg.

tisdag 17 januari 2012

Bio: Katinkas kalas

Foton copyright (c) Folkets Bio

Efter att nya HAMILTON har vält kioskerna, är det dags för en svensk film som garanterat kommer att resa upp kioskerna igen. KATINKAS KALAS är så långt ifrån en blockbuster eller en publikfilm man kan komma. Den är även långt ifrån en färdig film, redo att visas på bio.

Mia Mountain (heter hon så på riktigt?) spelar Katinka, som bor med sin make Greger (Ludde Hagberg) i ett stort, flott hus med pool och trädgård på en synnerligen idyllisk landsbygd. Katinka fyller år, de förbereder en födelsedagsfest, och Greger lagar exklusiv mat.

Så anländer gästerna, fyra pers som inte verkar ha så mycket gemensamt med vare sig varandra eller Katinka och Greger. Enligt pressmaterialet är de "hipsters som tillhör en kulturell överklass". Och det stämmer väl. I varje fall tillhör de den övre medel- eller något slags överklass.

Men så dyker plötsligt och oväntat Katinkas slarver till bror Joel (Fredrik Lundqvist) upp tillsammans med sin nya flickvän Linda (Yohanna Idha - stavar hon så på riktigt?). Linda är programledare för ett ring-in-och-tävla-program på TV och en billig typ, hon ger ett slampigt, korkat och obildat intryck. Stämningen blir konstig under middagen som följer, och snart urartar det ännu mer; Lindas och Joels närvaro får festdeltagarna att inse det ena och det andra om sig själva och varandra. Katinka kedjeröker från början till slut, och ibland röker de medverkande fetingar också.
Låt mig ta det positiva först. Filmfotot är alldeles utmärkt. Inte så kul och innovativt, men det för tankarna till reklamfilm från 1970-talet.
Timotejschampo. Skirt, vackert, somrigt, Elvira Madigan - vaselinet är inte långt borta. Man har även bemödat sig att göra trevliga förtexter som utgår från akvareller och teckningar föreställande olika scener ur filmer (en allmogevariant av SPIDER-MAN 2-förtexterna?). Mia Mountain nominerades till l’Oreal Paris Rising Star vid Stockholms filmfestival 2011, och hon är onekligen bra i sin långfilmsdebut.

... Men för övrigt brister det här dramat så att det knakar i alla fogar. Filmiskt är det fullkomligt ointressant, eftersom hela filmen är dialogbaserad. Och två tredjedelar av den myckna dialogen är fullkomligt onödig. Folk babblar och babblar om fullkomligt irrevelanta saker utan att handlingen förs framåt. Detta hade förstås fungerat om dialogen var välskriven och skådespelarna dugliga - men så är inte fallet. De medverkande fäller krystade repliker på de mest onaturliga sätt, i vissa fall är standarden lägre än normal porrfilmsklass. Även Yohanna Idha nominerades till l’Oreal Paris Rising Star vid Stockholms filmfestival 2011, men hon spelar över.
En del scener och vissa replikskiften är medvetet komiska - men i alldeles för många fall vet jag inte om det är på djupaste allvar eller avsett att vara kul. Mot slutet för den märkligt fjollige Joel en dialog med Katinka, under vilken han är naken och hela tiden håller en handduk för skrevet på olika sätt. En riktig kalkonscen. Apropå naket: ganska exakt 60 minuter in i filmen visar Linda brösten. Jo, jag vet hur långt in i filmen det var, eftersom jag tittade på klockan var tionde minut.

Ett replikskifte lyder något i stil med "Fatta vad jag är rädd för dvärgar!" - "Men så kan du väl inte säga, det heter väl ändå 'kortväxta'! Att säga 'dvärg' är ju som att säga 'neger'!". Nej, jag tänker inte byta namn på TOPPRAFFEL!s betygsystem till Syndiga Kortväxta.
Alla rollfigurerna är superklyschor, vilket antagligen är avsiktligt för att vi ska få se dem förändras under filmens gång - men absolut ingenting kommer som en överraskning. Det är det gamla vanliga. Vi har sett allt förut. Både bättre och sämre. Svenskt standarddrama modell 1A med ett svagt eko av Bergman. Hm, varför hör man aldrig unga, svenska filmstudenter säga att de inspireras av, tja, Bert I Gordon? hade vi ju fått se festliga filmer!

KATINKAS KALAS känns som ett avslutningsprojekt från en filmutbildning. Och filmen är alldeles, alldeles för lång. Den varar bara 97 minuter, men känns som fjorton timmar. Det hela hade funkat betydligt bättre som en novellfilm. Trots detta hyser man tydligen en viss övertro på filmen - bara här i Malmö kommer den att gå upp på både Spegeln och Filmstaden. Fråga är bara vem de har tänkt ska betala pengar för att gå och se det här - mer än de inblandades kompisar och släktingar. Det finns ingen som helst orsak att se KATINKAS KALAS, om man inte är specialintresserad av nya, unga, svenska filmare.

Mia Mountain kan dock bli något. Ge henne en roll i en riktig film! Långfilmsdebuterande regissören Levan Akin ska filmatisera den ockulta bästsäljaren "Cirkeln" härnäst.







(Biopremiär 20/1)

måndag 16 januari 2012

DVD: Killer Elite

KILLER ELITE (Nordisk Film)
Långfilmsdebuterande Gary McKendrys KILLER ELITE har ingenting med Sam Peckinpahs KILLER ELITE - MÖRDARGÄNGET från 1975 att göra. Hm, om jag skulle ta och se om den sistnämnda någon gång. Jag hyrde den för tjugo år sedan, och det enda jag minns är att actionscenerna var censurerade och att jag tyckte att filmen var rätt kass. Det är möjligt att den känns bättre idag.
2011 års KILLER ELITE är ännu en hyfsat påkostad actionfilm som i Sverige förpassats direkt på DVD. I huvudrollerna ser vi Jason Statham, Clive Owen och Robert De Niro (okej, den sistnämnde har bara en biroll), stora, kända namn, men på sätt och vis kan jag förstå att filmen inte gick upp på bio här - den hade knappast blivit någon större kioskvältare, även om den säkerligen lockat fler besökare än mycket annat.
McKendrys film är en redig grabbafilm. Det är gravallvarligt och alla rollfigurerna är sammanbitna karlakarlar. KILLER ELITE är en stenhård film.
... Men det är även en förvirrad film. Jag satt stora delar av filmen och undrade vad jag tittade på, vem som var vem och vad alla sysslade med - och varför de sysslade med detta. Filmen är "based on a true story"; den bygger på en bok skriven av en före detta SAS-kille. Det brittiska elitförbandet, inte flygbolaget. Statham är Danny Bryce, något slags hitman, som i en prolog skadas under ett uppdrag och räddas av mentorn Hunter (De Niro). Året är 1980 och ett år senare har visst Danny lagt puffran på hyllan och hänger med sin väna flickvän (enligt omslagets baksida "en strålande insats av det australiska stjärnskottet Yvonne Strahovski"). Men så visar det sig att Hunter blivit tagen som gisslan av en shejk. Hunter hade åtagit sig ett uppdrag åt shejken, men misslyckats, och om Danny inte utför det, kommer Hunter att avrättas.
Dannys uppdrag är att mörda tre före detta SAS-agenter, vilka i sin tur dödat shejkens son. Men nu dyker plötsligt en annan snubbe upp, Spike Logan (Owen), som med sina hårdföra män börjar jaga Danny och hans hårda polare.
Det blir ett farligt rännande över hela världen. Paris, London, Mellanöstern, Australien, Mexiko - alla länder och kontinenter verka ligga alldeles intill varandra, nära nog för att man ska kunna ta bussen dit. När folk från de olika grupperingarna är i bild samtidigt bankar de- och skjuter på varandra.
KILLER ELITE klockar in på nästan två timmar och är självklart alldeles för lång. Och filmen är åt helvete för rörig för sitt eget bästa. Fast jag tycker trots detta att den är helt okej. Jag gillar ju stenhårda filmer. Och detta är stenhårt. Och eftersom storyn utspelar sig för trettio år sedan, bjuds det på många mustascher och pilotbrillor, vilket alltid är ett plus. Förutom meningen om Yvonne Strahovski (som inte har mycket mer att göra än vara ovetande och orolig flickvän - som dock i en scen får lassa hö), kan man på omslagets baksida läsa att Robert De Niro är en av världens största actionhjältar. Jasså? Sedan när då?
 






Rolle - igen

Jag fortsätter att skriva om Jean Rollins filmer i kronologisk ordning. Nu har jag kommit fram till hans tredje film; THE SHIVER OF THE VAMPIRES från 1971. Läs min recension HÄR.

373

Vaddå, 373?
Jo, så många besökare hade den svenska filmen FRAMTIDENS MELODI, som hade biopremiär förra året och som jag recenserade HÄR. 373 betalande besökare, alltså. Till detta kommer en handfull filmkritiker, eventuell biografpersonal, samt de som gjorde och medverkade i filmen.
FRAMTIDENS MELODI är en väldigt konstig film. Nej, den är väl inte dålig, men det är ju definitivt inget som har på bio att göra. En rätt ful amatörpruduktion som är lite undermålig tekniskt sätt.
Visst tycker jag att det är kul att många filmer går upp på bio. Jag ser gärna att bioutbudet är dubbelt så stort som det är idag. Jag har tidigare klagat på att biograferna här i Malmö kör samma filmer. Inte nog med att SF-biograferna; Filmstaden Storgatan, Filmstaden Entré och Royal, ofta visar samma film på två-tre dukar. Alldeles för ofta händer det att även Spegeln - den "alternativa" biografen - visar samma filmer. Förra månaden visade Spegeln hela tre filmer som även gick hos SF.
En hel del filmer går aldrig upp på bio i Malmö. BARNEY'S VERSION kom aldrig hit, för att ta ett DVD-aktuellt exempel. Oscarstippade MONEYBALL har fortfarande inte nått hit. A DANGEROUS METHOD gick upp ett par månader efter Sverigepremiären. Och det är ju för sorgligt. I många fall visas dessa filmer i Lund, men inte här i landets tredje största stad.
... Men FRAMTIDENS MELODI slängde man alltså upp. Fast den hade väl fått en massa bidrag och grejor också. Film i Värmland, eller vad de heter, var nog inblandade. Det brukar ju vara så, filmer som är döda på bio redan innan premiären brukar få bidrag. Många svenska filmer finansieras till stor del med vore skattepengar, och det är ju inte så kul att tvingas pumpa in pengar i filmer som inte bara har svårt att nå ut, utan filmer som aldrig någonsin kan spela in utgifterna.
Och apropå filmer som ingen ser, kan jag inte låta bli att nämna de tre filmer som blivit guldbaggenominerade för bästa manus. STOCKHOLM ÖSTRA sågs av 2 800 pers, PLAY av 10 000, medan 30 000 betalade för att se APFLICKORNA. Jupp, sammanlagt knappt 43 000 har sett dessa nominerade och rosade filmer.
Den svenska film jag minns bäst från 2011, är föga oväntat ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. 257 049 ville se den på bio.
(Jag får väl tillägga att THE STIG-HELMER STORY, som hade premiär på juldagen, lyckades spela in 187 800 spänn på en knapp vecka och därmed hamna på plats sex över årets mest inkomstbringande svenska filmer)

lördag 14 januari 2012

Apropå Jean Rollin

... Jag hittade precis det här fina fotot på Fantastisk Filmfestivals hemsida. Jag snor det. Här ses jag prata med Jean Rollin när han besökte festivalen i september 2008. Hoppa nu över till Wizzley.com och läs mina nya Rollintexter!





DVD: Don't Let Him In

DON'T LET HIM IN (Njutafilms)
Jaha, har jag klämt ännu en av alla de här brittiska skräckfilmerna jag skrev om in min recension av THE HIKE. Ännu en gång handlar det om en tosing som härjar i skogen. The Tree Surgeon kallas han i den här filmen, en tokfrans som, tja, ympar sina offer, eller vad han nu gör, och hänger upp kroppsdelarna i träd. Mitt hem är min trädgård.
I vanlig ordning ska en handfull människor bege sig till en sommarstuga i denna skog. Till en början är de tre pers, men plötsligt vill en blond brud ha med sig sin nye, konstige pojkvän. Ni må tro att han är vresig, karln! Vad tösen ska med honom till vet jag inte. Eller varför han vill hänga med henne. Men inte nog med att han ser ut som Michael Rooker, han är även skum! Han håller hela tiden kontakt med någon via mobiltelefon och det är visst illegala gärningar i farten.
På vägen till stugan passerar de en skäggig liftare, men han får minsann inte följa med. När de stannar och kissar träffar de en kvinna som beter sig mystiskt och vill spå våra huvudpersoner i handflatan, men när hon ser att livslinjen är bruten blir hon rädd och sticker.
Väl framme vid stugan dyker det upp en jovialisk småtjock polis med rött skägg. Han hälsar dem välkomna, men varnar för The Tree Surgeon. De får lova att de inte går ut när mörkret fallit. De lovar, men men nog fan går de ut ändå - och hittar blodiga handavtryck.
Dessa handavtryck kommer från den skäggige liftaren. Han trillar in i stugan efer att ha blivit sårad. Såret förbinds, men sedan går det åt helvete för alla inblandade. Den berömda sordinen läggs på stämningen och blodet sprutar.
Till skillnad från så många andra B-skräckisar idag, är DON'T LET HIM IN inte filmad digitalt, utan på riktigt, hederlig 16mm-film. Enligt omslagstexten för att ge den rätta, råa känslan som 1970-talets klassiker som MOTORSÅGSMASSAKERN och annat besatte. Visst ser DON'T LET HIM IN ut att vara gjord på 70-talet, vilket är ett plus. Det är mer känsla i bilderna. Dock handlar det här om engelska landsortsmiljöer, och tydligen var det slut på snygga brudar i affären, så Kelly Smiths film ser mest ut som ett gammalt avsnitt av HEM TILL GÅRDEN.
Vad som också skiljer DON'T LET HIM IN från många andra nya, brittiska skräckisar, är att filmen inte är tråkig. Den är bara en timme och 17 minuter lång (varav de sista sju minuterna är eftertexter), så den hinner aldrig bli tråkig. Den är dum, men inte tråkig. Humöret är glatt och jag gillade att den tosige Tree Surgeon dreglar när han flinande haltar omkring och hugger köttyxan i folk.






fredag 13 januari 2012

Mer Rollin åt folket!

Jag har ju sedan några år sedan skrivit en massa för den amerikanska sajten Xomba.com. Dock går det just nu rätt dåligt för dem; de drabbades av Googles Pandareform. För att inte tala of TerrorFlicks, som ägs av Xomba. Den funkar inte alls. Därför tänkte jag testa lite andra ställen att skriva på.
För att få ihop helt nytt, unikt, aldrig tidigare publicerat material på engelska, slog det mig att, fan, om jag skulle ta och recensera alla Jean Rollins filmer? I kronologisk ordning. Så det har jag börjat göra. Om jag verkligen kommer att fullfölja projektet vågar jag inte svara på. Det är ju ett rätt mastigt jobb - men inte omöjligt. Vi pratar liksom inte Jess Franco här.
Här är de två första recensionerna:

ROLLIN REVISITED:
THE RAPE OF THE VAMPIRE (1968)
THE NUDE VAMPIRE (1970)

Bio: Tyrannosaur

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
När den väldigt uppmärksammade och kritikerhyllade TYRANNOSAUR började, kände jag på en gång at jag redan sett den här filmen. Nej, inte just den här filmen, men precis allting - från rollfigurer till miljöer till dialekt och språk - kändes alldeles för bekant. Jag kände även att jag inte hade någon större lust att se det här en gång till.
Skådespelaren Paddy Considine står för manus och regi till denna berättelse om änklingen Joseph (Peter Mullan), som tillsamans med sin hund bor i en negången kåk i en nedgången stadsel i en typisk, grå Engelsk stad (filmen är inspelad i Leeds, så jag antar att det är där den ska utspela sig). Den evigt vresige Joseph, klädd i säckiga träningsbyxor, super, slåss och svär. Under ett vredesutbrott alldeles i början av filmen, sparkar han ihjäl sin hund - vilket han genast ångrar att han gjorde. Efter att ha bråkat med en pakistanier på ett bookmakingkontor, kastar han en sten genom skyltfönstret.
Jaha, så detta är huvudpersonen. Nej, fan, det här vill jag inte se på, tänkte jag. Been there, done that.
Men jag satt kvar - och fick uppleva en riktigt bra film som utvecklas på aningen oväntat sätt. Joseph råkar nämligen träffa en viss Hannah (Olivia Colman), som står i en liten lumpaffär. Hannah verkar till en början vara Josephs direkta motsats; hon är positiv, hjälpsam - och religiös. Joseph envisas med att förolämpa stackars Hannah, men trots detta återvänder han till butiken flera gånger.
Hannahs liv visar sig dock vara betydligt mörkare under ytan. Hennes perfekte make James (Eddie Marsan) är långtifrån perfekt, han är en smått galen hustrumisshandlare. När han inte slår sin fru, förnedrar han henne på andra sätt. Han introduceras i filmen i en scen där Hannah somnat på soffan när James kommer hem - och han går fram och kissar på henne!
Joseph bråkar ständigt med sin rottweilerförsedde buse till granne, han bråkar med andra, men relationen med Hannah blir starkare och de oförskämdheter han vräker ur sig är ett försök att dölja hans egentliga känslor.
På ett par ställen i filmen kan man förresten verkligen konstatera att kläderna gör mannen. Joseph måste gå på en begravning och skaffar sig en kostym i Hannahs butik. Iförd denna kostym får han pondus och ser respektingivande ut.
Förvisso är jag väldigt trött på brittiska dramer där stora delar av dialogen låter "Fucking cunt" och "Fucking wanker" och så vidare, men Peter Mullans strålande insats gör det här till en väldigt stark film. Även Olivia Colman gör en bra insats, liksom Eddie Marsan. Det känns lite ovanligt med de religiösa aspekterna och det är trevligt att filmen faktiskt inte slutar i totalt mörker eller tillbaka på ruta ett. Josephs hämnd på den jävlige grannen är ... inte så barntillåten.








(Biopremiär 13/6)

torsdag 12 januari 2012

Bio: The Rum Diary

Foton: Peter Mountain ©2010 GK Films, LLC. All Rights Reserved
Äntligen får vi se Johnny Depp i något ordentligt igen. Något han är engarerad i. De senaste åren har han ju mest antingen flamsat omkring och spelat över i PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, eller påtagligt ointresserad traskat igenom visset mög som THE TOURIST.
Johnny Depp var kompis med journalisten och författaren Hunter S Thompson. Jag vet inte riktigt när Depp lärde känna Thompson, men om inte tidigare så i samband med förberedelserna till FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS, som kom 1998. Jag var på presskonferensen i Cannes, under vilken Depp berättade att han och Thompson bland annat byggde en bomb en dag de träffades. En kul presskonferens, men själva filmen - FEAR AND LOATHING, alltså - tyckte jag inte alls om. Alldeles på uppskruvad och jobbig, men den är säkert fantastisk om man är dyngrak eller påtänd.
THE RUM DIARY fick grönt ljus för, ja, vad var det, tio år sedan? Men någon film har det inte blivit förrän nu och Thompson har hunnit dö under tiden, han satte tofflorna 2005. I en amerikansk nyutgåva av Thompsons roman har Johnny Depp skrivit förordet, vilket han avslutar med någonting i stil med "We finally did it", åsyftande filmatiseringen. Detta såg jag när jag bläddrade i boken i en bokhandel, och nej, jag har inte läst romanen.
Handlingen bygger på Hunter S Thompsons egna upplevelser som reporter i Puerto Rico under 1950-talet. Det är varmt, klibbigt och skitigt. Depp spelar journalisten Paul Kemp, som tagit anställning på en sunkig lokaltidning. Chefen där (Richard Jenkins) bär peruk och är en vresig J Jonah Jameson-typ, som helst inte vill betala för publicerade artiklar. Personalen är lika lynnig och bisarr, och Kemp blir snart kompis med fotografen Sala (Michael Rispoli) och då måste han på köpet umgås med den extremt sluskige och konstige kriminal- och religionsreporten Moburg (Giovanni Ribisi), som när han först dyker upp kallas svensk! Om han verkligen ska föreställa svensk har jag ingen aning om.
Paul Kemp gör sitt bästa för att tömma minibaren på sitt hotellrum, för att fortsätta krökandet på riktiga barer. Efter att han tvingats flytta hem till Sala krökas det ännu mer och Moburg släpar dit de mest besynnerliga, superstarka drycker och droger.
Under en nattlig cykelbåtstur träffar Kemp på det blonda kalaskexet Chenault (Amber Heard) vars pojkvän är den rike och mäktige Sanderson (Aaron Eckhart), som genast vill dra in Kemp i ett projekt. Han behöver en journalist som låter sig köpas och som gör något positivt om ett planerat fuskbygge på en ö i trakten. Sanderson är en tillgång som hjälper Kemp och hans kompisar ur flera knipor de hamnar i - de hamnar konstant i knipor eller klantar till det. Men Kemp känner ändå att hans moral inte tillåter att han beblandar sig mig folk som Sanderson. Och den där blondinen blir också ett problem.
THE RUM DIARY, som regisserats av Bruce Robinson som gjorde WITHNAIL OCH JAG, är en väldigt politisk film. Det är mycket politik här. De rika amerikaner som har slagit sig ner i Purto Rico och deras sätt att leva och åsikter sätts mot lokalbefolkningen, som ger intryck av att vara fattiga och hunsade. Och så har vi spelet på dagstidningen och arbetsvillkoren där.
Men framför allt är THE RUM DIARY en väldigt rolig film. Jag skrattade ofta; många situationer är extremt kul och rollfigurerna är härligt skruvade.
Jag ser att några svenska recensenter har fått för sig att filmen är fördomsfull och unken. Men det säger förstås mer om dessa recensenter än om filmen.
Jag tycker att THE RUM DIARY är en mycket bättre film än FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS. Johnny Depp är, som det brukar heta, i högform. Och Amber Heard är söt och har en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 13/1)

Bio: My Week with Marilyn

Foton copyright (c) Scanbox

 
Jag har alltid varit svag för filmer om film; filmer om filminspelningar. Nej, jag är väl inte så förtjust i filmer om autentiska, levande eller döda skådespelare, det är skapandet jag är intresserad av. Därför är jag lite mer positivt inställd till MY WEEK WITH MARILYN än många andra, jag noterar ganska ljumma recensioner utomlands, främst i England - detta är för övrigt en engelsk-amerikansk samproduktion i regi av engelsmannen Simon Curtis.


Eddie Redmayne spelar 23-årige Colin Clark, som inget hellre vill än jobba med film. Tack och lov kommer han från ett fint, rikt hem och på en tillställning har han träffat Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) och dennes hustru Vivien Leigh (Julia Ormond), vilka lovat honom jobb på någon inspelning i framtiden.

Colin dyker upp på Olivier Productions kontor och där sitter han och väntar tills det äntligen finns en öppning någonstans, vad som helst. Till slut dyker herrskapet Olivier upp och Colin hamnar på inspelningen av den lättsamma komedin PRINSEN OCH BALETTFLICKAN (1957), som ska göras på den engelska landsbygden.

 

Den kvinnliga huvudrollen mot Olivier ska - förstås - spelas av Marilyn Monroe (Michelle Williams), som anländer tillsammans med sin make, den uppburne författaren Arthur Miller (Dougray Scott). Inspelningen går dock inget vidare, eftersom det visar sig att det är extremt besvärligt att arbeta med Monroe, som dels har fått för sig att hon ska köra med method acting, och därför har med sig Paula Strasberg (Zoë Wanamaker) som coach, och dels går på alla möjliga sorters piller. Laurence Olivier sliter sitt hår när Monroe konstant är flera timmar försenad och konstant glömmer sina repliker.Colin har börjat uppvakta den näpna garderobsflickan Lucy (Emma Watson), men hans liv förändras radikalt när den djupt olyckliga och osäkra Marilyn Monroe fattar tycke för honom och vill spendera så mycket tid som möjligt med honom medan Arthur Miller rest hem till USA. Colin blir förstås förälskad i filmstjärnan, men självklart kommer romansen inte att hålla.

Den svaga länken i MY WEEK WITH MARILYN är Michelle Williams. Jag köper henne inte riktigt som Marilyn Monroe, trots porträttlikhet i vissa vinklar. Det känns mest som om hon spelar Monroe, imiterar Monroes manér - hon är inte riktigt Marilyn Monroe. Monroe gjorde ju ofta något konstigt med överläpparna när hon pratade, och detta göra Williams för jämnan, vilket ser onaturligt ut. Dessutom låter hon ibland som en polsk immigrant när hon pratar.


Men i övrigt är detta en riktigt underhållande och gullig kärleksfilm som bygger på Colin Clarks memoarer, vilka publicerades 1995. Curtis går inte på djupet med Marilyn Monroes problem; hennes missbruk och psyke, utan romansen får hamna i fokus. Det är trevligt mest hela tiden. Ibland dessutom riktigt roligt. Inte blir det sämre av alla utmärkta skådespelare som medverkar, förutom de ovan nämnda hittar vi även Judi Dench och Derek Jacobi, och många andra.


En lite lustig detalj är rollfigurernas och skådespelarnas åldrar. Monroe ska vara 30 i filmen, och Williams var 31 när filmen gjordes, medan Eddie Redmayne fyllde 30 häromdagen. I en scen säger Vivien Leigh att hon är 43. Julia Ormond, som spelar henne, är 47 men ser i filmen ut som 65! Och lilla rara Emma Watson har hunnit bli 21, men ser fortfarande ut att vara 15.


I vilket fall: jag är generös med betyget här. Tjoflöjt!









(Biopremiär 13/1)

onsdag 11 januari 2012

Bio: Hamilton: I nationens intresse

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Eftersom det aldrig skulle falla mig in att läsa en bok av Jan Guillou, har jag förstås inte läst romansviten om hemlige agenten Carl Hamilton (däremot har jag läst agentböcker av Hamilton - Donald Hamilton. Och av Ludlum och Fleming och gänget, och en fruktansvärd massa Nick Carter). Men jag har sett filmerna - eventuellt med undantag för DEN DEMOKRATISKE TERRORISTEN, som jag aldrig såg på bio och inte minns om jag sett senare.
TÄCKNAMN COQ ROUGE tyckte jag var sådär; lite grå och vissen - och Stellan Skarsgård är inte mycket till actionhjälte. Visst fnissade vi alla åt hans kullerbytta. Däremot minns jag att jag tyckte att TV-serien FIENDENS FIENDE var riktigt spännande och engagerande. Jag såg den inte när den sändes på TV, eftersom jag inte hade TV4 då, men jag gick ner till Videomix lite längre ner på gatan och hyrde kassetterna. Minns att jag en kväll gick dit två gånger för att hyra ytterligare en del. Fast självklart var Peter Haber inte mycket till actionhjälte.
I VENDETTA tog Stefan Sauk över och inte helt oväntat gjorde han en riktigt osympatisk, rälig Hamilton, som såg ut att vara galen. Det vi minns mest från den här filmen (som var en nerklippt TV-serie) är stuntmannen som väldigt tydligt bär hjälm en ett bilstunt. Och vad gäller HAMILTON med Peter Stormare väldigt lik Ingmar Bergman i huvudrollen, minns vi förstås främst Mark Hamill som bov och all festlig och odiskret produktplacering. Parodin i Svenska MAD är mer minnesvärd.
Tösabiten som Hamilton tar av daga. Sicken en!
Nu har Mikael Persbrandt tagit över och skriverierna har varit oändliga. Bortsett från hans struliga privatliv och knarkdomar, har man rapporterat om hur han tränat med Navy SEALS och haft sig. Visst har förberedelserna gett resultat. Persbrandt är den bästa Hamilton hittills, han ser ut att vara kapabel att göra det han gör, och hans iskalla blå ögon skänker rollfiguren kyla.
... Men annars är det här inget att skriva hem om. Den danska regissören Katrine Windfeld har tidigare mest jobbat med TV, bland annat har hon gjort ett par avsvitt av WALLANDER - och HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är trots allt den första filmen av tre och avsedd för TV. Här i Sverige har vi ju traditionen att biovisa pilotavsnitt.
Den här gången är den svenska vapen som är på vift. Gustaf Hammarsten spelar en kille som jobbar som GPS-expert hos vapentillverkaren Nordfors, och han ser till att bli fångas av terrorister i Somalia; han har blivit snodd av ett gäng busar Hamilton träffat på redan i början av filmen. Medan GPS-killen råkar illa ut, håller Hamilton på att vänslas med en sjuksköterska hemma i Stockholm. Han vill lägga pickan på hyllan och stadga sig, men det bär sig inte bättre än att han råkar skära halsen av henne med en fruktkniv! Hon dör och Hamilton röjer undan spåren. Liv Mjönes spelar en alldaglig och gravid polis som försöker lösa fallet med den mördade sjuksköterskan, men Hamilton har skickats iväg för att rädda GPS-killen, vilket han ska göra tillsammans med en slagkraftig donna. Och medan agenterna är nere i varma länder och slåss och skjuter och spränger, går Sveriges statsminister Pernilla August omkring och är brydd tillsammans med politikerna Dan Ekborg och David Dencik. Och på ett kontor i Dallas sitter onda amerikanska företagsledare och ... är onda.
Hamiltons medhjälpare. Hon är vred.
Låt mig ta det som är bra först: actionscenerna. För första gången har man faktiskt lyckats få till det när det gäller action. Filmskaparna är kraftigt inspirerade av Jason Bourne och senaste inkarnationen av James Bond, så det är snabba klipp, hårt och brutalt - fast man kör förstås med "Bournetricket", som det kallas: när man klipper så att det inte syns att kombattanterna egentligen inte kan slåss. Blodigt är det också, man har inte sparat på squibs när folk blir skjutna, och antalet skott i huvuden är många. Blodet sprutar hejvilt. Extra plus för att filmen hör och häpna avslutas med ett frejdigt COMMANDO-slagsmål mellan Hamilton och skurkledaren.
Denne skurk spelas av Jason Flemyng, en väldigt välrenommerad herre vi känner igen från oändligt många filmer, till exempel LOCK, STACK AND TWO SMOKING BARRELS, SNATCH, FROM HELL, TRANSPORTER 2, STARDUST, MIRRORS, KICK-ASS, CLASH OF THE TITANS, THE SOCIAL NETWORK, X-MEN: FIRST CLASS ... Fast övriga engelskspråkiga aktörer är inget vidare. Här måste jag skjuta in att Persbrandts engelska svajar. Hans försöker låta tuff, men liksom så många svenskar norr om Hallandsåsen uttalar han till expempel "go" som "goo". Väldigt märkligt.
Den här pressbilden innehåller en fet spoiler, så jag fick allt ta och maskera lite!
Bra action och många bra svenska skådisar. Men resten är allt annat än bra. Windfeld har koncentrerat sig på actionscenerna (rättare sagt, hennes fightco-ordinator och stuntkillar har gjort ett bra jobb), men så fort det inte är action, det vill säga större delen av filmen, blir det trist. En massa tradigt pratande, allting väldigt oinspirerat iscensatt.
Tekniskt sett har filmen osannolika brister. Emellanåt undrade jag vaffan det var jag tittade på. För det mesta är det digitala fotot platt och tråkigt. Men. Vissa scener, främst flygbilder, håller extremt dålig bildkvalitet; de ser ut att vara filmade med mobilkamera. Det ser för jävligt ut. Eftertexterna är de suddigaste jag sett, och det berodde inte på att projektorn var felinställd. Ofta ser HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE ut som en amatörfilm.
inte blir det bättre av den typiska, svenska filmmusiken - oinspirerade, saggiga stråkar i jämntjocka lager. Det saknas ordentliga teman och musiken förstärker inte filmens händelser. Det är precis som om filmskaparna aldrig sett en amerikansk actionfilm, som om de inte vet hur man gör och vad för musik som ska användas.
Det där kontoret i Dallas väcker munterhet. Träpaneler på väggarna, drinkbord. Det ser ut att vara inspirerat av TV-serien DALLAS, vilket det säkert också är.
HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är inte lika tradig som alla dessa BECK- och WALLANDER-filmer, men det går ju inte att påstå att det här är bra. Dock lär den svensa biopubliken strunta i sådana petitesser och göra detta till ännu en biosuccé.








(Biopremiär 13/1)

tisdag 10 januari 2012

Bio: Pojken med cykeln

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då var det dags för franskt igen - höll jag på att skriva. Fast det gäller nog mest språket. Det här är bröderna Dardennes senaste film, och de är ju belgare. Liksom dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, Cécile de France, som inte alls är från Frankrike. Fast filmen är en belgisk-fransk-italiensk samproduktion.
Thomas Doret spelar tolvårige Cyril, en grabb som mår allt annat än bra. Hon bor på ett fosterhem, hans slarver till farsa har stuckit och vill inte ta hand om honom. Självklart beter sig Cyril på väntat sätt: han är en asocial och lynnig ungjävel - och jag kände omedelbart att jag ville vrida nacken av honom. Bara hans uppsyn fick mig att bli förbannad på honom.
När Cyril i början av filmen rymmar från skolan för att försöka leta reda på sin älskade cykel som farsan haft hos sig, råkar han på hårfrisörskan Samantha (de France), en kvinna som själv skulle behöva en frisör; vad är det där för jävla kärringfrisyr från 80-talet? I vilket fall, Samantha lyckas snart fixa fram cykeln och snart bestäms det att Cyril ska få vara hos henne över helger.
Cyril spenderar dagarna med att cykla omkring, han letar upp sin farsa, men det leder ingenvart, han bråkar och slåss med jämnåriga, han bråkar med Samantha och hennes pojkvän, han lär känna en småkriminell yngling, vilket förstås leder till dåligheter. Filmaffischen ger intryck av att det här är en trevlig film om glada människor som cyklar på den vackra kontinentala lansbygden, men bilden (se överst i denna recension) kommer från en av slutscenerna. Jodå, det uppstår ett visst hopp på slutet.
... Men dessförinnan är det mest mörker. Jag kan inte påstå att jag tillhör bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes anhängare. De jobbar i en genre jag inte är förtjust med. Och så är fallet även här. POJKEN MED CYKELN är väldigt välspelad. Pojken känns realistisk. Jag är hemligt förälskad i Cécile de France (fast den där frisyren går fetbort). Men på det hela tycker jag att det är lite poänglöst, vi har sett sådant här förr - och jag vet inte riktigt varför jag ska se det här på bio. Eller på TV. Jag tyckte att filmen var rätt tråkig, jag tittade på klockan flera gånger. Jag irriterade mig också en aning på den handhållna kameran, som skakar lätt i scener där den ska vara stilla.
Visst blev jag på något sätt engagerad i filmen, så tillvida att jag blev förbannad på Cyril. Men det innebär ju inte mer än att även jag kan komma på mig med att dansa till musik jag egentligen avskyr.
Mackorna de äter i filmen ser goda ut och i Belgien är visst bilarnas nummerplåtar röd och vita.
POJKEN MED CYKELN kommer att hyllas av mina kollegor, men det struntar jag i.







(Biopremiär 13/1)