torsdag 22 december 2011

Bio: New Year's Eve

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Kommer du ihåg filmen VALENTINE'S DAY som kom häromåret? Inte? Bra.
...
...
...
... Fast har jag sagt A får jag väl säga B. VALENTINE'S DAY var en romantisk soppa i regi av Garry Marshall och hade typ halva Hollywood i rollen. Små korta, rätt poänglösa, romantiska och framför allt sentimentala och sockriga historier berättades parallellt för att sedan vävas ihop på slutet, då alla rollfigurerna visade ha med varandra att göra, de var släkt med varandra eller bodde ihop eller var vänner och Luke var bror till Leia medan R2-D2 var en dammsugare. Det hela var rätt anskrämligt.
Rotten Tomatoes heter en sajt som samlar amerikanska filmrecensioner och jämför betygen. Filmerna hamnar på en skala från 0% till 100%, beroende på antalet positiva recensioner. NEW YEAR'S EVE lyckades med konststycket att nå upp till 4% efter sin premiär i USA. Sällan har en film blivit så utskälld - ett faktum som förstås inte hindrade filmen från att bli en kassapjäs, om än en som självklart kommer att snabbt dö efter jul- och nyårshelgerna.
Garry Marshall återvänder som regissör, och han har min själ lyckats med konststycket att göra en ännu sämre film, efter ett ännu sämre manus (av Katherine Fugate, som behöver en motorsågslavemang). Precis som förra gången medverkar halva Hollywood, inklusive de två hästarna.
Hästabettet Hillary Swank ansvarar för den där tidskulan som ska släppas ner på Times Square på tolvslaget, något som påstås vara en händelse människor över hela världen är otroligt intresserade av; alla tittar på TV-sändningen. Jasså? Jag känner ingen utanför USA som tittar. Vem bryr sig om en sådan pryl? Åtskilliga timmar efter vårt eget tolvslag? Swank får dock problem när kulan fastnar på väg upp under dagen?
Den kokta hästen Sarah Jessica Parkers 15-åriga dotter vill fira nyår på Times Square med några kompisar och kyssa sitt kärleksintresse, men se det får hon inte.
Serietecknaren Ashton Kutcher fastnar i en hiss tillsammans med sångerskan Lea Michele.
Jon Bon Jovi ska framträda på Times Square och på en fest, och på festen finns Katherine Heigl (som har skitstora bröst). De var en gång förlovade, men han lämnade henne och nu är hon vresig.
Cancerpatienten Robert De Niro vägrar ta mediciner och ligger och dör, medan syster Halle Berry vakar över honom.
Michelle Pfeiffer säger upp sig från jobbet och hälften så gamla Zac Efron flänger runt med henne på stan så att hon kan förverkliga sina drömmar.
Jessica Biel ska föda barn.
Vi ser även Cary Elwes, Alyssa Milano, Common, Seth Meyers, Sarah Paulson, Til Schweiger, Carla Gugino, James Belushi, Larry Miller, Penny Marshall, Ludacris, Hector Elizondo, John Lithgow, samt ytterligare några hundra skådisar ...
... Och det är fullkomligt hopplöst. Det är fruktansvärt. En massa bra skådisar, extremt kompetent och slickat hantverk - och ett värdelöst manus. Hade man gjort en lågbudgetfilm med helt okända skådisar på det här manuset, hade ingen sett filmen. Rättare sagt, ingen producent skulle nappa på manuset.
Sentimentalt är bara förordet. Stora delar är direkt löjeväckande. Och precis när man trodde att det inte kan bli värre, gör Jon Bon Jovi sitt framträdande och sjunger en trudelutt - och tammefan och inte Lea Michele brister ut i samma låt i hissen samtidigt när Kutcher ber henne sjunga en stump. Åh, herregud, vad dumt ...
... Och de komiska inslagen är usla.
Jösses. Det här är så tunt att man riskerar skärsår.
Fast det är klart, gillar du att läsa Det Bästa-versioner av Harlequinromaner kan det här vara något för dig. Och om inget annat får vi veta lite mer om den där tidskulan. Fast inte fan kommer jag att titta på den på nyårsafton.








(Biopremiär 25/12)

Bio: Alvin och gänget 3

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
The epic trilogy goes full circle. Äntligen är den tredje fimen om jordekorren Alvin och hans gäng här.
Jaha.
Och vad ska jag säga om det här? Hmm ... Jag vet inte. Jag fuskar och citerar pressmaterialet:

Världens mest älskade sjungande och dansande ekorrar är tillbaka! Alvin, Simon, Theodore och Chipetterna lever det ljuva livet som bara de kan göra – sjungande, dansande och med sin osvikliga förmåga att ställa till med trubbel - ombord på ett kryssningsfartyg i Karibien. Men olyckan är framme och de blir skeppsbrutna och spolas i land på en tropisk ö. Där måste de använda all sin fantasi för att hitta ett sätt att komma hem igen. 

Så här är det: Jag har ingen aning om hur Alvin och gänget hamnade på ön. Jag kunde nämligen omöjligt hålla mig vaken. De var på lyxkryssning tillsammans med Jason Lee och David Cross (den sistnämnde utklädd till en anka), ekorrarna levde jävel, och plötsligt så SNARK!, och så är de på en öde ö och lever jävel.
Ekorrjävlarna sjunger och dansar, ekorrbrudarna sjunger och dansar ännu mer, samt rör- och beter sig som amerikanska latinobrudar. Glasögonekorren får en smäll i skallen och tror att han är fransman och förför en ekorrbrud.
Filmen är dubbad till svenska och Jason Lee springer mest omkring och skriker AAAALVIIIIIIIIIN!!! som Emil i Lönnebergas farsa.
ALVIN OCH GÄNGET 3, i regi av Mike Mitchell, är klart sämst av de tre filmerna - de första var i alla fall uthärdliga. Det är inte det här möget.
Chipmunks? Snarare shitmunks!







(Biopremiär 25/12)

Bio: The Girl with the Dragon Tattoo

Foton copyright © Sony Pictures Entertainment

Så här i efterhand tycker jag att jag var alldeles för snäll mot MÄN SOM HATAR KVINNOR, när jag recenserade den i februari 2009 på "gamla" TOPPRAFFEL! - jag gav filmen en fyra. Antagligen var det för att jag häpnades över att det gjorts en svensk thriller som inte var aptrist och totalt slätstruken. Jag borde nog nöjt mig med en trea, och de två följande filmerna var ju betydligt sämre.

David Finchers amerikanska nyinspelning THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO pressvisades inte i Malmö - av "säkerhetsskäl". Vilket förstås är dumheter. Det är ju knappast vi journalister som sitter och spelar in filmer för att lägga ut på nätet. Och om bolagen verkligen vill hålla säkra pressvisningar, bör de lämpligen köra filmerna i Malmö, med tanke på hur få personer vi är som värvarar. Nåja. Jag fick alltså klämma den här nya filmen på en ordinarie visning, den allra första.

För mig som svensk blev David Finchers av många efterlängtade film en ganska udda och smått surrealistisk upplevelse. Detta är antagligen den första stora amerikanska film som gjorts om svenska rollfigurer, som utspelar sig i Sverige och som dessutom filmades på plats i Sverige. I Paul Newman-rafflet JAGAD AV AGENTER (1963) fuskade man lite, för att inte tala om Bob Hope-komedin SVEDALA ALLA GÅNGER (1965) i vilken man inte bemödade sig att åka till Sverige alls.

Eftersom jag ju redan har recenserat den svenska versionen, finner jag det meningslöst att återge handling och mina tankar om filmen här och nu, så klicka istället HÄR och läs min gamla text. Handlingen är förstås densamma i Finchers version, även om man gjort några småändringar och stoppat in en nyv twist på slutet. Och nej, jag har fortfarande inte läst romanerna, jag har inte för avsikt att läsa dem, och jag har inte sett de längre TV-versionerna av de svenska filmerna.

Den här gången är det James Bond, det vill säga Daniel Craig, so spelar journalisten Mikael Blomkvist, som anlitas av Christopher Plummer för att försöka lösa (det ganska ointressanta) fallet med en flicka som försvann och troligen mördades för 40 årsedan. Den ganska okända amerikanskan Rooney Mara porträtterar den ikoniska hackern/Gotharen/socialt missanpassade Lisbeth Salander. I den svenska versionen såg vi ju unga Noomi Rapace i rollen, som blev biljetten till en Hollywoodkarriär; hon meverkar förstås i både den nya Sherlock Holmes-filmen och i de kommande ALIEN-prequelen PROMETHEUS (... Medan Micke Nyqvist, som var Blomkvist, spelar skurken i MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL, vars trailer ligger innan THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO). Jag skulle inte förvånas om Salanderrollen gör för Mara vad den gjorde för Rapace. 

David Finchers två timmer och 38 minuter långa epos öppnar med tuffa förtexter ackompanjerade av excellent musik: Trent Reznors och Karen Os cover på Led Zeppelins gamla "Immigrant Song", samma låt som hörs på filmens trailer. Jag såg filmen på en stooor biograf med mycket bra ljudsystem, vilket gjorde förtexterna till en rätt omtumlande upplevelse. Led Zeppelin har jah aldrig gillat, men jag är ju gammal Trent Reznor-fan. Reznor står, tillsammans med Atticus Ross, även för resten av filmmusiken, som är rätt stämningsfull och minimal - den består främst av rytmer och ljud man knappt noterar. En rollfigur bär en Nine Inch Nails-tröja, vilket förstås är lite kul.

Under filmens första halvtimme, kanske till och med under dess första tredjedel, kändes det som om jag såg samma svenska film en gång till. Sedan insåg jag att, jösses, det är ju samma film jag ser en gång till - med den stora skillnaden att jag ser en mycket bättre version av den. Inspelningsplatser, kulisser och i vissa fall även skådespelarna ser ut som i den gamla filmen. Men allting är bättre, det är mer filmiskt, berättandet är bättre och så även dialogen.

En väldigt märklig detalj i den här filmen, är att skådisarna pratar med något slags "svensk" brytning, vilket förstås låter lustigt i våra öron. Jag antar att det är vad fransmän och tyskar och folk i flera andra länder alltid tyckt när amerikaner spelat fransmän och tyskar (om nu fransmän och tyskar lyckas se odubbade versioner), men nog känns det onödigt att ge den engelska och amerikanska skådisarna något slags skandinavisk twist - och själv tycker jag att de låter som norrmän. Daniel Craig struntar i brytningen och pratar med sin vanliga accent, medan svensken Stellan Skarsgård drar till med sitt vanliga, lätt amerikanska uttal. Det finns många fler svenska skådisar i filmen; legender som Per Myrberg, många av dem är riktigt gamla - vilket innebär att de talar med rätt kraftig brytning, vissa av dem med kraftig stockholmsaccent; så kallad Björn Borg-engelska.

Det förekommer ytterligare några mindre märkligheter; folk röker på nattklubbar, men som helhet är bilden av Sverige och alla detaljer fantastisk, mycket är häpnadsväckande korrekt. Salander handlar visst på Ica Kvantum i Sickla - fast det vore ju skojigare om det var Daniel Craig som gjorde det, han var trots allt med i Kvantum of Solace.

Men detta är SE7EN-regissören David Finchers version av Stockholm - och Sverige - så allting är väldigt mörkt, dystert och hotfullt, och inte lika harmlöst som verklighetens Sverige oftast ger intryck av att vara. Jag gillade verkligen att Landskrona figurerar flera gånger, detta måste vara första gången denna stad förekommer i en Hollywoodfilm - om än bara på en karta, på en datorskärm och i en tidningsartikel. Men ändå! Malmö förekommer inte alls.

Som jag nämnde är detta en mycket lång film, och eftersom jag sett den tidigare versionen visst jag vad som skulle hända och vem mördaren är. Trots detta upplevde jag inte THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO som tråkig och seg. Detta är en fascinerande film, väldigt underhållande, och om man inte känner till dess handling gissar jag att den även är riktigt spännande.

Rooney Maras Lisbeth Salander är fortfarande en mycket konstig figur det är svårt att relatera till, men hon är betydligt mer sympatisk är Noomi Rapaces tolkning. Rapaceversionen var bara bisarr, skitkonstig och svår att tycka om. Massor av människor tyckte att hon var cool, men det gjorde verkligen inte jag. Hon agerade egendomligt, hennes repliker var märkliga, hon var långt ifrån en riktig människa. Rooney Mara är lite mjukare och hon slipper fälla konstiga repliker. Och regi och filmfoto är bättre, men det behöver jag knappast påpeka.

Jag skulle inte förvånas om den här filmen blir en stor framgång, och jag skulle inte ha något emot att se Mara och Craig återkomma i filmer baserade på de två andra böckerna i trilogin. Om David Fincher står för regin. Och åter anlitar Trent Reznor.

Just det, jag gillade att mördaren lyssnar på Enya medan han torterar vår hjälte!





(Biopremiär 21/12)


JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 22


Sigge Fürst


Prometheus, småfolk och titaner

Visst är det det en märklig tid vi lever i när filmbolag gör reklam för att en trailer (dvs reklam) ska börja visas. Senare idag verkar det som om den första trailern till Ridley Scotts PROMETHEUS läggs ut på nätet. Här är en teaser för trailern:
 

... Och här är den första trailern till Peter Jacksons THE HOBBIT. Vaffan är det här? Nu gillade ju jag inte SAGAN OM RINGEN-filmerna, men det här verkar vara riktigt illa. Vad är det för konstig scen där de sitter och sjunger? Är det parodi? Rollspelarmöte?


Nåja. Nyinspelningen av CLASH OF THE TITANS var som bekant rätt kass. Vem bad om en uppföljare till den? Men här är trailern till WRATH OF THE TITANS. Lustigt nog tycker jag att det ser rätt lockande ut. För att ska tidstypisk, antik och mytologisk känsla ligger självklart Marilyn Manson på soundtracket.



onsdag 21 december 2011

Läderlappen

Jag har varit på bio i stort sett hela dagen. Så i väntan på att jag hinner skriva något om sedda filmer, kan ni ju ta en flukt på senaste läderlappstrailern.



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 21


Åke Söderblom


tisdag 20 december 2011

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 20


Annalisa Ericsson


Bio: Martha Marcy May Marlene

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
MARTHA MARCY MAY MARLENE pressvisas alldeles just nu, när jag sitter och skriver det här. Så varför är jag inte på pressvisningen? Jo, därför att jag kom på att jag redan hade sett filmen. Jag såg den under Malmö Filmdagar i augusti. Men jag fick verkligen tänka till ett par gånger innan jag insåg detta, ett tag var jag när att gå och se filmen idag. Det är ju trots allt så att MARTHA MARCY MAY MARLENE är en fullkomligt hopplös titel, omöjlig att komma ihåg. Under filmdagarna refererade folk till den som MARTHA, inget mer.
Förutom det dumma titeln, hade jag även problem att minnas handlingen. Aha, ja just det, det var ju den där! Men den var ju rätt bra. Eller åtminstone hyfsad. Halvhyfsad.
Vi pratar American Independent här. Typisk sådan. Regidebutanten Sean Durkin tilldelades regipriset i Sundance för den här, som han dessutom skrivit manus till.
Elizabeth Olsen spelar den paranoida Martha, som lyckats rymma från något slags märklig sekt, som för tankarna till Mansonfamiljen. Martha flyttar in hos sin syster Lucy (Sarah Paulson) och dennas make Ted (Hugh Dancy). Fast det går inte så bra att ha Martha i huset; hon är plågad, tydligen hjärntväddad, och hon har problem med att hålla isär fantasi och verklighet, dåtid och nutid.
Händelserna i Lucys hus varvas med flashbacks från livet i sekten, där Martha kallades Marcy May, där alla ligger med alla, kvinnorna utnyttjas av sektledaren, och ibland ger de sig ut på stöldturnéer. Och visst är det här intressant. Det finns säkert mängder av sekter som den här i världens obygder - även om jag inte kan låta bli att undra hur fanken man kan hamna i ett sådant här sällskap, gilla det och gå på dösnacket. Men vilsna människor vill väl ha något att klänga sig fast vid.
Durkins film lanseras som "thriller", men det är nog lite att ta i. Jag skulle kalla det här "drama" - även om det blir lite spännande emellanåt. Dessutom är det lite för arty, lite för långsamt, lite för fult och grynigt (mevetet, förstås) för att detta ska kännas som en nervkittlande thriller.
Som sagt: en rätt bra film, men eftersom jag alltså hade problem att komma ihåg både titel och handling, är det alltså ingen speciellt minnesvärd film.
... Fast hur kommer det sig att jag kommer ihåg långa, märkliga titlar som DEPORTED WOMEN OF THE SS SPECIAL SECTION?






(Biopremiär 21/12)

måndag 19 december 2011

Lite längre bak i Fantomen

Jag har spenderat de senaste månaderna med att läsa om några gamla nummer av Fantomen från åren 1976 till 1980. Den period jag slaviskt läste tidningen.
Fantomen har alltid haft många bra så kallade biserier, det vill säga de övriga serier som upptar halva tidningen - på grund av någon gammal konstig postregel, fick huvudserien förr inte uppta mer än hälften av tidningens sidor. Jag har aldrig riktigt begripit det där.
Men ändå.
I flera fall har Fantomen kört biserier som varit betydligt bättre än huvudserien - vilket innebar att det kunde hända att jag köpte tidningen för att främst läsa något annat än Fantomen. Under 80-talet började man köra The Spirit och Blueberry - två serier som tydligen delade läsarna i två läger; det kan låta märkligt, men väldigt många tyckte att dessa två klassiker var dåligt tecknade (!) och svårbegripliga (!!).
Rent allmänt har Fantomen publicerat många bra, fransk-belgiska albumserier; på min tid på 70-talet var det förstås främst Bernard Prince som gällde.
De oftast förekommande biserierna under min slaviska period, var Mandrake, Blixt Gordon och Rick O'Shay. Dessa var med i vart och varannat nummer, och det finns väl inte så mycket att säga om detta. När jag nu som vuxen läser om Mandrake, en serie jag nog aldrig var så förtjust i som barn, konstaterar jag att det är en rätt konstig serie - och dessutom lite märkligt berättad. Flytet är dåligt, det är rätt stifft. Det här måste ha känts mossigt även för 30+ år sedan. Jag upptäcker att att Mandrake bara är 29 år gammal - jag har alltid sett på honom som en typisk 47-åring.
Blixt Gordon av Dan Barry och Rick O'Shay tyckte jag bättre om. Ett tag körde man även King vid Gränspolisen, som jag av någon anledning var lite förtjust i under en period. Att plötsligt köra en dammig gammal 40-talsserie i en 70-talsserie kan kännas lite konstigt, men King är trots allt en klassisk serie, vilket förstås även gäller för Blixt och Mandrake.
Däremot kunde det bli väldigt, väldigt märkligt när Ulf Granberg och de andra i redaktionen försökte leta upp nya biserier att publicera i Fantomentidningen. Av alla tusentals serier det fanns att välja bland, valde man några serier ytterst få - eller ingen alls - kan ha varit intresserad av.
... Eller vad ska man säga om Roland den Djärve? Av någon anledning ville Fantomen tvunget ha med en riddarserie. Detta känns väääldigt avlägset idag. Riddarserie? Nå. Valet föll alltså på denna amerikanska serie från 1950, som i original hette Kevin the Bold och som utspelade sig på 1500-talet. Jag tyckte att Roland den Djärve var en fruktansvärt trist och träig serie när den dök upp 1977, och teckningarna fick mig inte att vilja läsa äventyren. Efter ett par avsnitt började jag hoppa över serien, som tack och lov inte blev långlivad i tidningen.
Men man ville tvunget ha med en riddarserie (vem efterfrågade riddarserier 1977?), och nästa rustningsklädda hjälte man slängde in, 1979 var året, var nästan lika konstig som Roland den Djärve: Tyste Riddaren från DC Comics. Även detta en serie från 50-talet, närmare bestämt 1955 - varför letade man inte upp nyare serier? Åkej, den här tyste riddaren hette Silent Knight i USA och var något slags medeltidsvariant av Läderlappen och andra maskerade brottsbekämpare. Den mesige väpnaren Brian byter om till oigenkännlig riddare och fajtas med bovar i slott och koja. Förvisso var väl den här serien hyfsat vältecknad, men DC:s serier under den här perioden var alltid korta, vilket ledde till att äventyren kändes rumphuggna och ibland var berättandet lite skumt. Dessutom var Tyste Riddaren en alldeles för ointressant standardserie, så man undrar ju varför valet föll på denna obskyritet.
... Precis som man undrar varför man plötsligt började köra Vigilante; en annan gammal DC-serie, skapad på 40-talet och de episoder som publicerades var säkert nästan lika gamla. 50-tal, kanske? Vigilante var ännu en maskerad brottsbekämpare; han var klädd som en cowboy, dolde ansiktet bakom en bandana och körde omkring på en motorcykel. Hans medhjälpare var en liten kille. Precis som Tyste Riddaren, handlade det om korta, rumphuggna äventyr, och det var alldeles för mycket standardserie över Vigilante, det var bokstavligt talat en utfyllnadsserie.
Förvisso kan man kanske idag, som vuxen, tycka att både Tyste Riddaren och Vigilante är lite coola, tecknade i slickad, amerikansk serietidningsstil, och med lagom flängda och fullkomligt harmlösa historier. Men tyckte 10-12-åringar på 70-talet verkligen att detta var fräsigt och spännande på riktigt? Jag minns inte vad jag tyckte, men jag tror inte jag var speciellt begeistrad.
En fjärde serie jag vill minnas att jag med tiden började hoppa över, var en dagstrippserie om Sherlock Holmes, tecknad av William Barry. När den dök upp i Fantomen 1979 var den rätt ny; den skapades 1976. Sherlock Holmes var en elegant tecknad serie - men! Den hade all text och dialog i rutornas nedre kant. Detta gjorde serien svårläst - tyckte jag i alla fall då. Det var som att läsa en roman försedd med fruktansvärt många illustrationer. Jag har inte försökt att läsa om serien som vuxen, men jag kan mycket väl tänka mig att den är väldigt träig. Jag inbillar mig dock att manusen ligger nära Conan Doyles berättelser.
Detta om detta.
Jag kan inte låta bli att undra vad dagens läsare hade tyckt om ovannämnda serier plötsligt dök upp i Fantomen - eller Agent X9. Jösses, det här var ju mossigt redan för 35 år sedan, då de introducerades som nya och fräscha inslag i tidningen!

Ja!!! Prinsessan Lillifee 2!

Detta pressmeddelande, som kom för en stund sedan, verkar speciellt inriktat på Bengan på Filmstaden Storgatan i Malmö:

Amy Diamond och Nassim Al Fakir tillbaka i PRINSESSAN LILLIFEE 2

Amy Diamond lånar återigen ut sin röst till Prinsessan Lillifee, denna gång i det rosa sagoäventyret PRINSESSAN LILLIFEE 2: DEN LILLA ENHÖRNINGEN.

Liksom i förra filmen har hon sällskap av Nassim Al Fakir som gör rösten till hennes bäste vän, grisen Plutten. Ny i sällskapet är Danny Saucedo i rösten som Prins snö.

Amy Diamond kommer också att sjunga i filmen, bland annat inledningssången.

”Det är jätteroligt att få göra Prinsessan Lillifee igen! Den nya filmen är lite mer spännande och samtidigt ännu roligare”, säger Amy Diamond.

”Det är kul att få spela mot Amy. Vi känner varandra, men vi har aldrig jobbat ihop tidigare. Jag gör rösten till Prins snö som till en början är elak. Jag har en snäll röst och jag är aldrig taskig, så det är lite kul att få spela elak. Det känns ändå skönt att han blir snäll på slutet”, säger Danny Saucedo.

Övriga röster görs av bland andra Ola Forssmed, Alice Svensson och Claudia Galli.

Trailern finns på: www.clipsource.se

Biopremiär den 10 februari över hela landet.

* * * * *

Om filmen
Prinsessan Lillifee och hennes vänner njuter av en härlig sommar. Men en natt drömmer Lillifee att enhörningen Rosalie ber henne ta hand om hennes dotter Lisa. När Lillifee vaknar är Lisa hos henne medan Rosalie är spårlöst borta. För att leta rätt på henne reser de till grannlandet där de ser att något hemskt har hänt – sommaren är borta och ersatt av kyla och snö. Lillifee upptäcker att det är Prins snö som är den skyldige. Han har täckt landet med ett lager av is som bara kan smälta med hjälp av enhörningens magiska kraft. För att förhindra detta har prinsen tillfångatagit Rosalie och den enda som nu kan rädda landet är den lilla enhörningen…

Ett animerat sagoäventyr i regi av Ansgar Niebuhr, Zhijian Xu och Alan Simpson.


JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 19


John Botvid


söndag 18 december 2011

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 18


Edvard Persson


lördag 17 december 2011

Men herregud, Dracula ... !

Ja, jösses ... Så har då en teaser till Dario Argentos 3D-version av Dracula läckt ut. Och ... Ja ... Vad ska man säga? Jag förväntade mig det värsta, och det verkar som om jag kommer att få det värsta.
Förvisso saknas flera effekter i teasern och musiken är inte den som ska användas, men ändå. Dario verkar ha tappat allt av det som gjorde honom till stjärn för 40 år sedan.
... Har jag inget positivt att säga? Nja, jag gillar att slottet inte verkar överdådigt och överdrivet, som i Coppolas version, och snarare för tankarna till europeisk 70-talsskräck. Och rent allmänt ser det lite gammaldags ut, vilket ju är bra.
Men ...



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 17


Nils Poppe


fredag 16 december 2011

Agentens inställda återkomst

Under en period på 1980-talet köpte jag ibland Agent X9 - för att läsa Phil Corrigan, det vill säga X9 själv (vilket han dock inte kallades i vare sig serien eller tidningen). Det var väl mest Al Williamsons teckningar som fångade mitt intresse; hans eleganta stil gjorde att jag upplevde serien som mycket coolare än övriga deckar- och agentserier.
Den hemlige agenten X9 - vilket då stavades X-9 - från FBI dök dock upp redan 1934, då King Features anlitade den legendariske deckarförfattaren Dashiell Hammett för att skapa en seriefigur. Det är oklart huruvida Hammett verkligen skrev äventyren; hur pass involverad han var, men det var den lika legendariske Alex Raymond som höll i ritstiftet. Den namnlöse agenten blev aldrig speciellt populär, och Raymond (och Hammett) lämnade serien redan 1936.
Alex Raymond
Från och med 1937 tecknades serien av en lång rad olika tecknare: Charles Flanders, Robert Storm, och 1939 tog Mel Graff över och producerade serien fram till 60-talet, då han ersattes av Bob Lubbers, som använde sig av pseudonymen "Bob Lewis". Det var Graff som döpte X9 till Phil Corrigan, och under 80-talet konstaterade jag att jag faktiskt läst ett gäng av Graffs och/eller Lubbers episoder utan att vara medveten om det. Serien gick bland annat i Fantomen men även i Agent X9, omdöpt till "Kelly vid FBI". Tydligen var redaktörerna rädda att de unga läsarna skulle bli förvirrade om det fanns två figurer som hette Phil Corrigan, vilka figurerade i vad som såg ut som två helt olika serier. Jo, när författaren Archie Goodwin och före detta EC Comics- tecknaren Al Williamson tog över 1967 skedde flera radikala förändringar, och med tiden närmade sig serien James Bond.
Bob Lubbers' version
Efter Goodwins och Williamsons sejour, som slutade 1980, tog en annan gammal räv från EC över både manus och bild; George Evans. Hans version var lite träigare, och serien lades ner 1996.
Jag började skriva manus ut Semic 1989 och på den tiden licensproducerade Semic en rad äventyrsserier för att råda bot mot materialbristen. En av dessa serier var Phil Corrigan. Semics version var dock väldigt trist, med lama manus och ointressanta teckningar - jag minns dock inte alls vilka som skrev och tecknade. Min redaktör Siv Jensing tyckte att det vore bra om jag även skrev en äventyrsserie vid sidan av Åsa-Nisse, precis som Claes Reimerthi gjorde (Fantomen och 91:an för hans del). Självklart föreslog jag Phil Corrigan. Tyvärr blev det aldrig något av detta. Den enda licensproducerade serie jag skrivit manus till är AXA, som gavs ut av konkurrenten Atlantic - och det bidde bara ett avsnitt för min del.
Tidig Al Williamson
Sen Al Williamson
Jag tycker fortfarande att Secret Agent X9, eller Agent Corrigan, eller vad vi nu ska kalla serien, har potential. Antagligen ännu mer idag, med tanke på alla dessa oerhört populära TV-serier om FBI, CSI och andra kriminalinriktade grejor. Tydligen är jag inte ensam om att se denna potential.
Som kanske är bekant medverkade jag, i team med Johan Wanloo och Mikael Tomasic, i en amerikansk serietidning som gavs ut av det pyttelilla förlaget Alpha Productions. Åt detta förlag jobbade även manusförfattaren Chris Mills, som gått vidare och blivit en lagom etablerad författare till deckar- och äventyrsserier. Mills rapporterade alldeles nyligen att hans gode vän, serietecknaren Eduardo Barreto, har gått och dött, 57 år gammal. Så sent som i juli i år började han tecknade Fantomens söndagssidor.
Innan han dog hade Barreto spikat ihop en pitch han skulle kasta på King Features: Phil Corrigans återkomst! Chris Mills skulle skriva manus, Barreto skulle teckna. Enligt Mills var det ett long-shot, men värt ett försök. Nu blev det tyvärr inte mer än nedanstående promotionteckning. Synd, tycker vi som gillar eleganta FBI-agenter i kavaj!


BOOOOM!



Bio: Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Foton copyright © Twentieth Century Fox Sweden
 
Guy Ritchie målade in sig i ett hörn med genren han skapade; de lätt ironiska, brittiska gangsterfilmerna, som började med LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och fortsatte med SNATCH, REVOLVER och ROCKNROLLA (samt den beryktade och gangsterlösa floppen SWEPT AWAY). Jag kan inte påstå att jag är en större anhängare av dessa filmer, och konceptet blev uttjatat ganska snabbt - men så kom SHERLOCK HOLMES, som gjorde succé när den släpptes 2009 och som var en mycket bra film.

De senaste två åren har varit bra för sir Arthur Conan Doyles gamle detektiv. Förutom Ritchies film, kom det en utmärkt TV-serie från BBC i vilken Holmes' och Watsons äventyr utspelas i dagens London, och den billiga cash-in-rullen från mockbusterbolaget The Asylum; en film jag tyvärr inte sätt, påstås vara den bästa filmen den studion producerat - i den möter Holmes dinosaurier, och det låter alldeles utmärkt i mina öron.

... Och nu är Guy Ritchie tillbaka med en uppföljare till sin hit, återigen med Robert Downey Jr som titelfiguren och med Jude Law som Watson, och precis som den första filmen är det här en rafflande, actionpackad historia i vilken Sherlock Holmes varken beter sig som- eller ser ut som i de oyaliga tidigare film- och TV-versionerna, minst av allt som Basil Rathbones berömda tolkning från 30- och 40-talen. Enligt Holmesspecialister ligger Downeys tolkning betydligt närmare figuren i de ursprungliga berättelserna - men för att vara ärlig får jag erkänna att jag aldrig läst någon av Doyles böcker. Jag är inte intresserad i Sherlock Holmes i sig.

Förhandssnacket här i Sverige har förstås mest handlat om Noomi Rapace, som spelar den kvinnliga huvudrollen som den romska spåkvinnan madam Simza - i artiklar och intervjuer har man varit väldigt noga med att skriva "romsk" eftersom man ju inte längre får säga "zigenare". Dock omtalas hon och hennes folk som zigenare i filmen, eftersom det förstås var det ord som användes 1891. Hm, innebär detta att sådan där förbannad zigenarjazz som förpestar bland annat Kustorikas filmer numera ska kallas "romsk jazz"? Och hur är det med den klassiska hötorgstavlan på zigenarkvinnan?
Ärkefienden professor Moriarty (Jared Harris) är tillbaka och den här gången försöker han ... Tja ... Jag är inte riktigt säker på vad det är han har i görningen. Han är den onda hjärnan bakom en rad terrordåd i i några europeiska storstäder, och han verkar ha något att vinna på att på olika länder att hamna i luven på varandra och därmed starta ett världskrig, madam Sims bror har på något sätt blivit indragen i det här, men den ganska invecklade (eller kanske inte så invecklade, vad vet jag) intrigen går fullkomligt vilse i filmens makalösa produktionsdesign och flashiga berättarteknik.

SHERLOCK HOLMES: A GAME OF SHADOWS är fantastiskt läcker att titta på, detta är en otroligt tjusig film. Här finns också en del riktigt bra scener, flera kul idéer och de många humorinslagen är roliga. Robert Downey är antagligen min favoritskådespelare, han torde vara den bästa skådespelaren aktiv idag, och Jude Law är förvånansvärt bra och låter bli sitt sedvanliga överspel, medan Stephen Fry är skojig som Holmes' bror Mycroft. Men tyvärr måste jag säga att jag allt blev lite besviken den här gången. Som fallet så ofta är nuförtiden, är filmen lite för lång, och eftersom jag inte bryr mig det minsta om handlingen (som antagligen finns där någonstans), känns det här ännu längre. Det fläskas på med många fräsiga actionscener, men de tenderar att bli lite tjatiga - och ibland hade jag problem att uppfatta vad som egentligen sker, tack vare den snabba klippningen och alla kreativa kameravinklar. Jag börjar väl bli gammal. Å andra sidan är en MATRIX-inspirerad jakt genom en skog rätt fantastisk; skott och kanonkulor swischar förbi våra springande hjältar.

Och Noomi Rapace? Hon blev en världssuccé som Lisbeth Salander, men hon är märkligt färglös som Sim. Hon är en väldigt snygg tösabit, men hon har inte så mycket att göra här; hennes rollfigur är inget kul och hon har inga coola repliker. Hon ger mest intryck av att vara en designerzigenare iförd trendiga etniska kläder. Rapace blir ännu mer slätstruken jämförd med den ljuvliga Rachel McAdams (som jag är hemligt förälskad i), som återkommer som Irene Adler i prologen, innan hon tas av daga efter bara några scener. Väldigt synd.

Den första halvan av GAME OF SHADOWS är bättre och mer engagerande än resten, och jag gillar att Ritchie visar upp det viktorianska London som något som närmast kan liknas vid en myllrande fantasyvärld; jag älskade scenerna på en ganska bisarr klubb, komplett med brudar som svingar sig i trapetser över borden och servitriser iförda manskläder. Visuellt sett påminner filmen om en fransk tecknad serie, medan berättandet är mer av amerikansk snitt. Hans Zimmer bidrar med utmärkt filmmusik och han har till och med lyckats klämma in några snuttar från Ennio Morricones musik till SIERRA TORRIDA till en scen där hjältarna rider häst och har sig.

Jag skulle inte ha något emot att se en tredje film i den här serien, men jag skulle uppskatta om de hittar på en story som fångar mitt intresse nästa gång.

Ja, just det: jag gillade scenen där de äter igelkottsgulasch.






(Biopremiär 16/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 16


Erik "Bullen" Berglund


TOPPRAFFEL! sörjer: Joe Simon

En gång på 1990-talet skrev jag en gigantisk artikel i NST om filmstjärnor jag trodde var döda, men som levde - respektive de jag trodde levde, men som var döda. När jag skriver dödsrunor här på TOPPRAFFEL! konstaterar jag rätt ofta att många av de som kolar vippen är folk jag trodde var döda och begravda sedan länge.
Som Joe Simon.
Joe Simon var en legend inom den amerikanska seriebranschen. Han tillhörde det där gänget som under 1930- och 40-talen formade den amerikanska serietidningsindustrin. Simon är mest känd för att han tillsammans med Jack Kirby 1941 skapade Captain America för Timely Comics, förlaget som senare kom att bli Marvel Comics. Teamet Simon & Kirby fortsatte att skapa nya superhältar och efter några år gick de över till konkurrenten National, det förlag som numera heter DC Comics.
1960 skapade Simon tidningen SICK, ännu en av alla dessa skamlösa MAD-imitationer som florerade på den tiden, och senare under 60-talet gick han och blev redaktör på förlaget Harvey Comics. När han närmade sig 90 kunde det fortfarande hända att han ritade.
Igår dog han - 98 år gammal.

JOE SIMON
1913 - 2011
R.I.P.




torsdag 15 december 2011

Bio: Någon annanstans i Sverige

Foton copyright (c) Tur med vädret AB

När jag var barn, var jag rädd för TV-teater. De där märkliga, svenska pjäserna Sveriges Television var så stolta över att visa. Okej, om de var speciellt märkliga vet jag inte, men jag upplevde dem som väldigt obehagliga; långt mer skrämmande än alla monster i världen.

Folk som betedde sig konstigt. Som pratade konstigt. De befann sig i dystra hem, stämningen var mörk och dyster. Ingenting kändes naturligt. Folk kunde stå med ryggen mot varandra och prata. Kanske i varsitt rum och prata. Ibland pratade de inte alls. De stod och tittade på varandra, innan någon till slut sa något onaturligt. Och väldigt ofta var folk förbannade på varandra. Till skillnad från monster, var förstås vuxna människor som grälade något jag kunde relatera till; därför blev det fan så mycket otäckare.

Detta är säkert grava efterkonstruktioner från min sida, jag minns bara det jag inte gillade. Men, jag misstänker att dessa TV-pjäser lade grunden till mitt ointresse för teater.

Kjell-Åke Andersson har bland annat gjort MIN STORE TJOCKE FAR, JULORATORIET och 2008 års sämsta film; VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN. Hans nya film lanseras som "En djupt tragisk komedi" - och det är inte utan att jag kommer att tänka på gammal svensk TV-teater. Eller svensk dramatik rent allmänt. Fast det ligger nog nära till hands att dra till med att den här filmen känns som om Björn Runge försökt sig på att göra en komedi. Och jag känner mig märkligt kluven till resultatet.

Robert Altmans SHORT CUTS spökar fortfarande hos svenska filmskapare; just denna film (som jag personligen inte minns speciellt mycket av) brukar lyftas fram som inspirationskälla och föredöme, och Anderssons film - efter manus av ONDSKAN- och ARN-författaren Hans Gunnarsson - påminner en hel del om Altmans film. Filmen öppnar med bilder på en springande kvinnas ben och bilder på ett blodsöligt köksgolv. Därefter träffar vi Björn Gustafson (den riktige, inte den där unge komikern), som förhörs av en polis - tydligen har Gustafson (som blivit väldigt gammal) skjutit någon. Och så rullas händelserna upp. Vi får följa några olika par i- och i närheten av en osedvanligt trist håla någon(annan?)stans i Sverige.

Mikael Persbrandt och Sofi Helleday är på väg till hans föräldrar (Meg Westergren och Sten Ljunggren), eftersom farsgubben fyler 70. Helena Bergström och Lars Roosmann är nyinflyttade och bjuder hem grannarna Marie Richardson och Jacob Nordensson. Men Richardson har även en sexuell relation med Peter Andersson, som vunnit sex miljoner på Lotto och sitter hemma och deppar, super och kedjeröker. På en sunkig vägkrog sitter Björn Bengtsson och Jons Inde och planerar ett inbrott i en av villorna i hålan. Sussie Ericsson går en kvällskurs i engelska och är trött på sin ofta bortreste make Mats Bomgren. Lars Lind är en präst som agerar berättarröst, medan Peter Lorentzon är en bisarr byfåne (med övernaturliga krafter?) som går omkring och betraktar vad som sker.

Det är illa ställt i dessa relationer. Roosmann är en känslokall väktare som närmast förgriper sig på sin fru. Ljungren är en fördomsfull gubbjävel som hatar bögar, flator, invandrare och allt annat - "Hur vet du att han inte röstar på sverigedemokraterna?" frågar Helleday Persbrandt och vill genast åka hem igen. Westergren sitter mest och kedjeröker och tittar på TV. Småstadstristessen - eller den svenska tristessen - är total.

Här finns många scener där folk befinner sig i samma rum utan att prata. Eller där de konverserar med de befinner sig i varsitt rum. Lars Linds berättande är pretentiöst. Dialogen är ofta mystisk. Den emotionella misären är nästan total - och självklart är filmen grynig och lika grå som vädret.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det här är lite småkul emellanåt. Och det är medvetet kul. Dessa människor är ibland smått parodiska, liksom handling och situationer. Westergren och Ljunggren dricker whisky från bag-in-box (och blandar med cola) medan de tittar på skräp-TV. Inde och Bengtssons scener tenderar rak komedi. Flera scener är absurda. En Elvisstaty i Peter Anderssons trädgård vitrar sönder. Och upplösningen är ganska lyckad; när vi till slut får reda på vad som hänt och vem eller vilka Gustafson har skjutit.

Helena Bergström får förstås tillfälle att både gråta och få utbrott, och nej, jag kan inte med henne. Jag har aldrig gillat henne. Byfånen är ett onödigt inslag. Som helhet blir det alldeles för grått och trist.

Jag tvekar vad gäller betyg. Funderar lite på att vara snäll - men beslutar mig för att inte ta i. Trots allt är detta långtifrån en film jag kommer att minnas.





(Biopremiär 16/12)