fredag 30 december 2011

Donnie Yen rockar loss

Va? Inget inlägg idag?
Njä, jag har hållet på hela jävla dagen och skrivit mitt MEGAFETA nyårsinlägg som kommer att publiceras till lunch i morgon. Det tog en evinnerlig tid ...
Men i brist på annat, här får ni en käck nusikvideo med Donnie Yen:




torsdag 29 december 2011

DVD: Porno Holocaust

PORNO HOLOCAUST (Njutafilms)
Någon gång i början av 2000-talet skrev jag en lång artikel till sista numret av Video Ferox, i vilken jag recenserade ett eller två dussin av Joe D'Amatos porrfilmer. Jag fick för mig att jag skulle se så många som möjligt av dessa rätt usla filmer, vilket jag även gjorde - jag såg det mesta (om inte allt) som släppts på video i Sverige. Orsaken var förstås att det var D'Amato som regisserat filmerna. D'Amato, som under 1970- och 80-talen var känd som en härlig, italiensk skräck- och sleazemeister, innan han på 90-talet satsade helt på hårdporr, självklart av ekonomiska skäl.

D'Amato sköt alla sina p-våfflor på 35mm-film, och ofta på fantastiska locations - vilket gjorde filmerna ännu mer irriterande. Om han nu åkte till Kenyas djungler, om han nu fixade en tysk militäranläggning, varför bemödade han sig inte med ordentliga manus, med en ordentlig handling som utnyttjade miljöerna? Och om han nu sköt på dyr 35mm-film, varför såg han inte till att få det hela lite mer "biofilmlikt"? De här filmerna bestod i stort sett av en massa gökande från början till slut, filmade i långa tagningar ur få vinklar, som de simplaste och billigaste videoproduktionerna.

Jag intervjuade Joe D'Amato 1996. Då sa han att de alltid hade "riktiga historier" i porrfilmerna, så att de skulle kännas mer som "riktiga" filmer (av någon anledning klassas ju porrfilm inte som "riktig film" - vad är det då; låtsasfilm?). D'Amato sa även att det mycket väl var möjligt att han gjorde en ny skräckfilm. Dock skedde aldrig det senare, han dog 1999, 62 år gammal.
När jag först hörde talas om PORNO HOLOCAUST, det bör ha varit runt 1990, trodde jag först att det var ett skämt. Någon hade spritt ut ett rykte om att Joe D'Amato gjort en bisarr skräckporrfilm. Ingen verkade ha sett filmen. Jag letade lite halvhjärtat efter den på 90-talet, men fick aldrig tag på den. Därefter fick jag förstås bekräftat att den faktiskt existerar. Och kors i taket om den inte sedan ett par månader finns utgiven i Sverige av dårfinkarna på Njutafilms.

Enligt DVD-omslaget och IMDb är PORNO HOLOCAUST från 1981, men andra källor hävdar att filmen kom redan 1979. D'Amatos liknande skräckporraffel EROTIC NIGHTS OF THE LIVING DEAD (som jag inte har sett) ska ha kommit 1980. Men nu har jag i alla fall sett PORNO HOLOCAUST.

Manuset är författat av skådespelaren George Eastman (Luigi Montefiore); bjässen som är känd från flera D'Amatoraffel och italiensk skräck och exploitation från andra regissörer. Enligt DVD-omslaget innehar Eastman även huvudrollen, men det stämmer inte. Nej, det är den italienske porrhingsten Mark Shannon (Manlio Cersosimo) som spelar den robuste hjälten, kapten O'Day. Jävlar, vilken bra mustasch han har! Och tjockt, vågigt hår. Och stora muskler. Han ser ut att vara tecknad av Johan Wanloo.
Filmen börjar med att O'Day kör bil. Och kör bil. Och kör bil. Oj, vad han kör bil, medan en svängig pornopoplåt av Nico Fidenco spelas och förtexterna visas (vi får veta att filmfotograf är Aristide Massaccesi - vilket ju var Joe D'Amatos riktiga namn).

Till slut är O'Day framme och stannar genast till vid en pool, där han spenderar en evighet med att prata med två bikinibrudar. Här får vi dessutom se en mystisk man med vitt skägg som tydligen har något fuffens i görningen!

O'Day har ett möte med dr Lemoir (Eastman, som ju har ett väldigt bra skägg) och ytterligare en snubbe eller två. De ska till en öde ö som verkar vara radioaktiv.
Två brudar, den ena är naken, bråkar i ett sovrum (där det förvaras en flaska J&B), de örfilar varandra, och sedan har de lesbisk sex. Såklart. Den ena bruden är visst inte nöjd med detta, så hon går till ett ställe där hon pröjsar en kort och tjock kvinna för att få bli påsatt av två svarta killar med enorma organ. Killarna tittar emellanåt in i kameran, som för att få instruktioner.

När det gått typ 45 minuter är det dags att åka ut till ön. Väl där, spenderar expeditionen en evighet med att traska om kring bland palmer och på stranden. Hm, de där point-of-view-bilderna vi ser då och då ... Kan det innebära att något otäckt är där och spionerar på dem? O'Day har sex på stranden med en söt mörkhyad tjej, sedan har de två tjejerna från sovrummet sex igen på en stock i vattenbrynet (hö hö - de fick stock!), och så sätter O'Day på den söta mörkhyade igen, på den där stocken.

När det gått över en timme dyker sexmonstret upp! Det är en stor, svart kille med vanställt ansikte och misslyckad turban. Han är radioaktiv! Han hittar en naken brud bakom en palm, så då halar han fram sitt organ (strålstaken?) och trycker in den i brudens mun. Då dör hon.
Monstret går vidare. Han hittar två snubbar som plockar kokosnötter. Dessa slår han i ansiktet med en grov käpp sa att blod och hjärnsubstans sprutar. Just det, han hinner även med att dränka en kille. Men herrejösses, sexmonstret kidnappar den söta bruden som O'Day gillar! Och vad nu, nu mystiske mannen med vitt skägg kommer roende i en eka och smyger i land ...

Dr Lemoir sitter vid ett campingbord i lägret och pratar med O'Day, men då kommer en tösabit och frestar med en flaska J&B. O'Day måste genast sätta på henne, men Lemoir går sin väg. Efter avklarat sex kommer O'Day på att han nog måste leta upp den söta bruden. Han går.

Sexmonstret dyker upp och stryper dr Lemoir. Monstret hittar även J&B-bruden och våldtar henne. Efter att hon fått orgasm dör hon.

O'Day, som är beväpnad med ett harpungevär (?!), hittar alla sina vänner döda. Även den mystiske mannen med vitt skägg hittas mördad. Sedan hittar han sexmonstrets håla och där hålls den söta bruden fången. O'Day räddar henne, men sexmonstret kommer efter dem! O'Day harpunerar monstret, men inget händer. Monstret går hotfullt mot våra två stackars överlevande. Nu trillar O'Day omkull! Åh nej, hur ska det gå?

Då ropar den söta bruden till monstret att hon älskar honom. Monstret blir förvirrat! O'Day och bruden flyr. Sexmonstret faller till marken och dör (tror jag).

O'Day och den söta bruden hittar ekan och ror iväg. De kan inte låta bli att ha sex i ekan, de är ju så glada och kära i varandra (trots att alla deras vänner har dött). Och snack om tur, plötsligt kommer ett fartyg och tutar på dem. De ler brett och konstaterar att de blivit räddade! Slut.

Oj. Sorry. Jag konstaterar att jag återgett hela jävla handlingen här. Men det spelar förstås ingen roll. Det är väl ingen som ser den här filmen för dess handlings skull? Och frågan är väl om det finns några som orkar se hela filmen från början till slut. Mer än jag, alltså. Det händer nästan ingenting alls i filmen.
PORNO HOLOCAUST är hyfsat skittråkig och egentligen ganska unwatchable. Fast filmfoto, regi och handling är betydligt bättre än i D'Amatos porrproduktion från 90-talet.

En ganska rutten film. Självklart måste du skaffa den. Fattas bara annat.


onsdag 28 december 2011

TOPPRAFFEL! sörjer ... eller?: Cheetah

Julafton var inte så kul för alla. Allra minst för schimpansen Cheetah. Han dog nämligen av njursvikt på julafton, 80 år gammal.

Cheetah slog ju igenom som den helfestlige apan i Tarzanfilmerna med Johnny Weissmuller. Alla filmer med apor är bra. Det vore ju fantastiskt om det förekom apor i precis alla filmer som görs!

Sedan 1960 bodde Cheetah på något slags hem i Florida, där han bland annat fördrev tiden med att måla tavlor. Han jobbade med fingerfärg.

CHEETAH
1931 - 2011
R.I.P.

UPDATE 29/12: Nu rapporterar pressen att dödsfallet kan vara en bluff. HÄR skriver Sydsvenskan om saken.



Ett gäng DVD-recensioner

Jag har förstås nämnt det tidigare, men om någon undrar varför TOPPRAFFEL! numera innehåller färre DVD-recensioner, beror det ju på att jag skriver de flesta för tidningen Nya Upplagan. Dessa repriseras senare på JPS Medias hemsida. Således går det nu bra att läsa ett gäng av mina senaste recensioner, som till exempel dessa:





tisdag 27 december 2011

Bio: A Dangerous Method

Foton copyright (c) Scanbox
A DANGEROUS METHOD hade Sverigepremiär den artonde november. Fast här i Malmö fick vi allt vänta till juldagen. Fan vet varför. Rättare sagt, det vet han kanske. Inte nog med att det är trångt på biograferna som det är - det blir ju inte bättre när biograferna i Malmö envisas med att visa samma filmer. Än värre blir det ju när även den "alternativa" biografen Spegeln visar samma filmer som Filmstaden. De senaste veckorna har Spegeln visat inte mindre än tre filmer - samtigt - som även gått på SF:s biografer. Därför är det en hel del filmer som inte nått Malmö - eller som i värsta fall får stå över helt. Vi väntar till exempel fortfarande på MONEYBALL.
Nåväl.
David Cronenberg. Jag tänker osökt på Hvilans Video. Jag gick på gymnasiet, det var början eller mitten av 1980-talet, och jag cyklade bort till Hvilans Video och hyrde en Videobox (den billigare - och bättre - konkurrenten till Moviebox) och THE BROOD och SCANNERS, vilka jag såg mitt i natten på mitt pojkrum. Jag minns att jag tyckte det var något speciellt med David Cronenbergs filmer. De var mer påträngande än andra skräckfilmer. De kanadensiska miljöerna gjorde att de kändes mer realistiska, de såg ut att utspelas här hemma i Sverige. Och filmernas handling var mer "vuxen". Det här var inte ännu ett par tonårsslashers eller monstertjoflöjtröj.
Sedan dess har Cronenberg gått och blivit en så kallad respekterad regissör, hans filmer visas i Cannes, han vinner priser och har sig. Nu är det längesedan han gjorde en skräckfilm, men han har ju gjort en hel del bra filmer de senaste åren. Och så har han gjort A DANGEROUS METHOD. Den filmen är så långt ifrån skräck man kan komma. Den är även långt ifrån Cronenbergs bra filmer. Fast jag hittar trots allt en gemensam nämnare, nämligen den mänskliga kroppen och psyket; sådant som Cronenberg alltid fascinerat sig för.
Filmen börjar med att Keira Knightley är på audition för en ny APORNAS PLANET-film. Hon sitter på en stol, medan Carl Gustav Jung (Michael Fassbender iförd mustasch) har tagit plats bakom henne. Hon skjuter ut underkäken och hulkar och klöser sig i ansiktet. Vad i helvete är det här?
Nej, det är ingen audition för APORNAS PLANET. Knightley spelar ryskjudiskan Sabina Spielrein, som senare kom att bli framstående inom barnpsykiatrin. Men i början av 1900-talet var hon psykiskt instabil och ofta hysterisk. Och Keira Knightleys tolkning av henne är på fullaste allvar. Herrejävlar, Keira, siktar du på Stora Daniel Day Lewis-priset? Grattis, det är ditt. Det här är nog 2000-talets främsta överspel. Det är hur roligt som helst. Jag vet att många brittiska filmkritiker brukar klaga på Keira Knightley, men själv har jag aldrig haft något emot henne. Okej, det beror väl på att jag tycker att hon är söt. Men för helvete, den här gången förstör hon verkligen filmen!
... Och det är lite synd. Inte för att A DANGEROUS METHOD hade blivit något större mästerverk utan henne - filmen bygger alldeles för tydligt på en pjäs, som i sin tur bygger på en roman - men övriga rollprestationer är mycket fina. Viggo Mortensen gör Sigmund Freud, som Jung tar kontakt- och börjar samarbeta med, innan Jung blir alltför intresserad av drömmar och det onaturliga. Mortensen är självklart en utmärkt Freud.
Jag blev lite förvånad när Vincent Cassel plötsligt dök upp i en liten, smått komisk roll som den missbrukande doktorn Otto Gross, men han är ju alltid bra.
Men främst tycker jag att detta är Fassbenders film, trots att han är tredje namn i rollistan, innehar han huvudrollen, eftersom hans Jung inleder en affär med Spielrein - hon tycker om att få smisk på gumpen, och efter lite övervägande ställer Jung upp och smiskar. Sedan tar han hennes oskuld - för säkerhets skull har han byxorna på. Fassbender har de senaste åren seglat upp från ingenstans och blivit en fantastisk karaktärsskådis att räkna med - vänta bara tills ni får se honom i SHAME, som har premiär i januari. Jösses.
A DANGEROUS METHOD är i och för sig intressant, men alldeles för pratig, och det framgår aldrig riktigt varför Jung faller för Spielrein; de två har noll kemi. Och som sagt; Keira Knightley gör sitt bästa för att sabba filmen. Hmm ... Fassbender är tysk-irländare ... Mortensen är dansk-amerikan ... Cassel är fransman ... Det var en tysk, en dansk, en fransman och Bellman som skulle se hur länge de kunde sitta inne hos en tosig brud som skrek som en apa ...
Låt oss hoppas att David Cronenbergs nästa alster blir bättre. COSMOPOLIS är i postproduktion. I en av rollerna syns Robert Pattinson ...







(Malmöpremiär 25/12)

Bio: En katt i Paris

Bilder copyright (c) Folkets Bio

Okej, då blir det franskt. Igen! EN KATT I PARIS hade premiär redan den sextonde december, men eftersom den inte pressvisades och här i Malmö bara visas lör- och söndagseftermiddagar, blev det inte av att jag såg filmen nu under julhelgen.

Men jag måste säga att jag är glad att jag kom iväg och såg denna animerade film av Alain Gagnol och Jean-Loup Felicioli. Detta är aningen oväntat den bästa barnfilm jag sätt på bio i år.

... Fast jag kan inte låta bli att undra vad små barn tycker om det här. Filmen är tillåten från sju år, men yngre barn kommer förstås in i vuxens sällskap. På visningen jag var på, fanns ett antal ungar - och jag tror att samtliga var yngre än sju. Och: de kan inte ha haft så mycket utbyte av filmen. Även sjuåringar är nog lite för unga.

Inte för att EN KATT I PARIS är speciellt komplicerad, handlingen är väl rätt rak. Men filmen visar sig vara något slags thriller för barn, komplett med action, snutar och ond, bråd död - dessutom kryddad med drömsekvenser och surrealism som kanske inte är helt lättförstått för små barn.

Titelns katt heter Dino tillhör din lilla flickan Zoe, som inte pratar. Hon har varit tyst sedan hennes farsa, en polis, blev ihjälskjuten av en gangster. Nu bor Zoe tillsammans med sin morsa, även hon polis - och morsan har vigt sitt liv åt att hitta gangstern som mördade hennes man.

På nätterna smyger dock Dino alltid iväg - han extraknäcker nämligen som tjuv. Rättare sagt, medhjälpare till tjuven Nico, en snäll och godhjärtad fasadklättrare med drag av Arsène Lupin. Men en natt upptäcker Nico och Dino den illasinnade gangsterligan och när Zoe plötsligt är i fara, måste Nico agera den hjälte han egentligen är innerst inne.

Trots att EN KATT I PARIS är tecknad i en stil jag egentligen inte är så förtjust i, tycker jag mycket om den här filmen. Den är något alldeles oerhört stämningsfull, det vilar något både melankoliskt och romantiskt över atmosfären. Stämningen förstärks även av filmmusiken, som är utomordenlig. Handlingen är också ganska rafflande, men många jakter och äventyr på Paris' hustak.

Jag uppskattar också filmens humor och oväntade inslag, som att skurkarna börjar bråka om de kodnamn de tilldelats - ungefär som i RESERVOIR DOGS.

En klart rekommendabel film - och inte bara för barn. Dubbningen är förresten bättre än vanligt.





(Biopremiär 16/12)


måndag 26 december 2011

DVD: Setup

SETUP (Scanbox)
Det är inte utan att man undrar vad Bruce Willis sysslar med nuförtiden. Han verkar inte längre kunna sälja en film på sitt eget namn, och istället dyker han upp i småroller - ibland i udda och/eller obskyra filmer. Påfallande ofta ger han intryck av att vara en vresig gubbe och han brukar framstå som lätt ointresserad.
Det första man ser när man tittar på omslaget till SETUP, är förstås Bruce Willis. Men. Han är med knappt tio minuter i filmen. Förvisso utspridda över hela filmen, men ändå. Istället innehas huvudrollen av Curtis "50 Cent" Jackson, som även producerat. Varför han ville producera just den här dussinvaran förstår jag inte. Han borde dessutom ha hållit sig undan filmkamerorna - han har noll utstrålning och agerar taffligt.
Jackson och vad som verkar vara två vänner visar sig vara brottslingar som ska göra en juvelkupp. Efter att denna avklarats, plockar den ondaste av dem (Ryan Phillippe, som hade en karriär en gång i tiden) fram en picka och skjuter ner Jackson och den tredje snubben. Den tredje dör, medan Jackson mirakulöst överlever och tänker hämnas.
Det här är verkligen skittråkigt. Handlingen är fullkomligt ointressant. För att försöka fixa till det och göra det hela lite häftigare, slänger regissören Mike Gunther då och då in stillbilder och presentationstexter när figur dyker upp ("The Hitman"), och ibland krystas det fram små ovidkommande scener med "ironiskt våld" à la Tarantino, i försök att vara lite rolig. Inte fan blir det kul.
Bruce Willis spelar en gangsterboss som gillar att läsa tidningar tryckta på papper. Gamle favoriten James Remar har en liten roll som Phillippes råskinn till farsa, som sitter på kåken.
Saggigt, degigt och ointressant. Se något annat.

söndag 25 december 2011

Angående Stig-Helmer

Foton Fredrik Hjerling © 2011 Viking Entertainment AB
Juldagen. Idag har THE STIG-HELMER STORY premiär. Och den borde jag förstås recensera här på TOPPRAFFEL!.
Men vänta nu här! utbrister kanske en del av er. Är inte du kompis med Lasse Åberg?
Jo, Lasse och jag är båda ledamöter av Svenska Serieakademin, vilket innebär att vi umgås och är goda vänner. Visst har det hänt att jag recenserat grejor kompisar gjort tidigare, men då har det handlat om fanzines, seriealbum och liknande. Jag tycker nog det är lite skillnad om det handlar om en förväntad blockbusterfilm. Och jag vill inte råka ut för det Ronny Svensson nyss råkat ut för, och som man kan läsa om HÄR.
Dessutom:
Sågar jag filmen, blir det ju jobbigt nästa gång jag träffar Lasse.
Hyllar jag filmen anklagas jag för att vara köpt.
Lägger jag mig mitt emellan tror folk att jag är feg och inte vågar tycka något.
... Så därför avstår jag från att recensera THE STIG-HELMER STORY.



lördag 24 december 2011

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 24


Julafton!
Och här är han,
TOPPRAFFELs
självklare jultomte:
Thor Modéen

GOD JUL!


fredag 23 december 2011

Bio: Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Foton: Jack English © 2010 StudioCanal SA. All Rights Reserved
Sedan Tomas Alfredsons fimatisering av John le Carrés roman "Mullvaden" dök upp på filmfestivaler, har det skrivit en hel del om den brittiska TV-serien från 1970-talet, i vilken Sir Alec Guiness spelade den pensionerade agentbossen George Smiley, som återkommer för att avslöja just en mullvad som gömmer sig bland MI6:s mannar och läcker till ryssarna. Många hävdar att Guiness för dem är "den ende" Smiley, ungefär so Bondfans brukar hävda att George Lazenby är den ende riktige Bond. Eller var det Sean Connery?
Jag har inte sett TV-serien - eller läst boken för den delen - så jag har förstås inga invändningar mot Gary Oldmans alldeles utmärkta porträtt av le Carrés spion ... hjälte, var jag på väg att skriva, men den här agenten är långt ifrån en heroisk hjälte modell James Bond.
Det är tidigt 70-tal och England har aldrig varit gråare. Den här filmen är gråare än gråast. Antagligen är detta årets absolut gråaste film. Där Bond och OSS 117 rör sig i exklusiva och glamourösa miljöer, vistas Smiley och hans män i miljöer av det direkt motsatta slaget.
Handlingen är egentligen hyfsat enkel - Smiley ska avslöja sagda mullvad. Men TINKER, TAILER, SOLDIER, SPY är en rätt snårig historia och jag hade emellanåt lite problem att hänga med i händelserna, mest beroende på att filmen är dialogdriven och det refereras hela tiden till en massa människor jag hade svårt att hålla isär. Vänta nu här, vem var det av dem? Dessutom dyker det ibland upp flashbacks och emellanåt blev jag inte klok på om det var nutid eller ej.
Men denna snårighet hindrar inte Alfredsons film från att vara lika utmärkt som Oldman. Oldmans Smiley är en lätt obehaglig person; han pratar lågmält och entonigt, vilket ger ett hotfullt intryck, och iförd sina stora glasögon förstärks det räliga.
Filmen är full av excellenta aktörer; John Hurt är med, liksom de alltid pålitliga Colin Firth och Mark Strong. Svensken David Dencik, som även har en minimal roll i THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO, har en ganska framträdande roll.
James Bond hade en bil som kunde bli en ubåt. De här agenterna har cykel.
Jag kan väl inte påstå att den här filmen är spännande i betydelsen rafflande och svettframkallande. Däremot är historien hela tiden intressant och fascinerande, världen MI6-agenterna lever i under kalla kriget är intressant och fascinerande. Det är inte själva fallet och upplösningen som intresserar, utan vägen dit; Smileys tillvägagångssätt. Dock bör det kanske påpekas att det är en lika lång som långsamt berättat film, det här.
Men - det goda hantverket och de utomordentliga skådespelarinsatserna gör att jag kan sätta en fyra i betyg. Så det gör jag.
John le Carré själv förekommer förresten på en julfest.







(Biopremiär 25/12)

Bio: Mannen från Le Havre

Foton copyright (c) Folkets Bio

Ännu en gång dags för en fransk film. Eller ska jag säga finsk? Aki Kaurismäkis nya film är nämligen en fransk-finsk samproduktion, på franska, utspelande sig i Frankrike (även om det inte märks).

Det här är en film man ska tycka om. Kaurismäki är en regissör man ska gilla, och filmens budskap är behjärtansvärt. Men - jag har aldrig varit speciellt förtjust i Aki Kaurismäki. Jag killar inte det kärvt finska och alla fula jävla människor han befolkar sina filmer med, jag gillar inte den knappa dialogen och allmänna osexigheten.

I Le Havre bor den fattige skoputsaren Marcel (André Wilms), som är gift med Arletty (Kati Outinen, som pratar skitdålig franska). De två är lyckliga i sin fallfärdiga kåk, trots att de inte har så mycket att leva på. Men en dag anländer ett gäng afrikanska flyktingar i en container. Polisen griper in, men en pojke lyckas komma undan.
Marcel träffar på pojken och hjälperhonom. Grabben vill till sin morsa in London, men har råkat hamna på fel sida av kanalen. En ihärdig polis letar efter rymlingen, men Marcels vänner och bekanta ställer alla upp för att gömma pågen och få iväg honom till London. Men så blir Arletty plötsligt allvarligt sjuk ...

Estetiskt sätt är det svårt att inte tänka på Roy Andersson; färgskala, miljöer, minimalism påminner om svensken, men Kaurismäki har en mer aktiv kamera och klippare. Och även om det alltså är Le Havre, ser allting väldigt finskt ut. Klichéfinskt. Grått och avskalat. Knalliga men urtvättade färger.

Uttrycket "politiskt korrekt" har de senaste åren missbrukats ganska kraftig och har nu nästan blivit synonymt med vissa extremhögerpartiers ständiga anklagelser när något inte passar dem. Men: MANNEN FRÅN LE HAVRE är så politiskt korrekt den kan bli. Fint budskap, rymlingen är ett skötsamt mönsterbarn, och alla hjälper glatt till - medan poliserna ska föreställa lite onda.

Det här är egentligen alldeles för banalt. Det påminner lite grann om en barnfilm. Det skulle kunna vara en barnfilm - om det nu inte vore en Kaurismäkifilm.
Förvisso är väl filmen lite småtrevlig och småputtrig, men njä, jag kan nog inte riktigt godkänna det här.

Plus för den minst sagt bisarra rockartisten Little Bob; en liten skrynklig fransk gubbe som ser ut som ett lyckotroll med Elvisfrisyr, och som spelar vissen rock'n'roll.








(Biopremiär 25/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 23


Sickan Carlsson


torsdag 22 december 2011

Bio: New Year's Eve

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Kommer du ihåg filmen VALENTINE'S DAY som kom häromåret? Inte? Bra.
...
...
...
... Fast har jag sagt A får jag väl säga B. VALENTINE'S DAY var en romantisk soppa i regi av Garry Marshall och hade typ halva Hollywood i rollen. Små korta, rätt poänglösa, romantiska och framför allt sentimentala och sockriga historier berättades parallellt för att sedan vävas ihop på slutet, då alla rollfigurerna visade ha med varandra att göra, de var släkt med varandra eller bodde ihop eller var vänner och Luke var bror till Leia medan R2-D2 var en dammsugare. Det hela var rätt anskrämligt.
Rotten Tomatoes heter en sajt som samlar amerikanska filmrecensioner och jämför betygen. Filmerna hamnar på en skala från 0% till 100%, beroende på antalet positiva recensioner. NEW YEAR'S EVE lyckades med konststycket att nå upp till 4% efter sin premiär i USA. Sällan har en film blivit så utskälld - ett faktum som förstås inte hindrade filmen från att bli en kassapjäs, om än en som självklart kommer att snabbt dö efter jul- och nyårshelgerna.
Garry Marshall återvänder som regissör, och han har min själ lyckats med konststycket att göra en ännu sämre film, efter ett ännu sämre manus (av Katherine Fugate, som behöver en motorsågslavemang). Precis som förra gången medverkar halva Hollywood, inklusive de två hästarna.
Hästabettet Hillary Swank ansvarar för den där tidskulan som ska släppas ner på Times Square på tolvslaget, något som påstås vara en händelse människor över hela världen är otroligt intresserade av; alla tittar på TV-sändningen. Jasså? Jag känner ingen utanför USA som tittar. Vem bryr sig om en sådan pryl? Åtskilliga timmar efter vårt eget tolvslag? Swank får dock problem när kulan fastnar på väg upp under dagen?
Den kokta hästen Sarah Jessica Parkers 15-åriga dotter vill fira nyår på Times Square med några kompisar och kyssa sitt kärleksintresse, men se det får hon inte.
Serietecknaren Ashton Kutcher fastnar i en hiss tillsammans med sångerskan Lea Michele.
Jon Bon Jovi ska framträda på Times Square och på en fest, och på festen finns Katherine Heigl (som har skitstora bröst). De var en gång förlovade, men han lämnade henne och nu är hon vresig.
Cancerpatienten Robert De Niro vägrar ta mediciner och ligger och dör, medan syster Halle Berry vakar över honom.
Michelle Pfeiffer säger upp sig från jobbet och hälften så gamla Zac Efron flänger runt med henne på stan så att hon kan förverkliga sina drömmar.
Jessica Biel ska föda barn.
Vi ser även Cary Elwes, Alyssa Milano, Common, Seth Meyers, Sarah Paulson, Til Schweiger, Carla Gugino, James Belushi, Larry Miller, Penny Marshall, Ludacris, Hector Elizondo, John Lithgow, samt ytterligare några hundra skådisar ...
... Och det är fullkomligt hopplöst. Det är fruktansvärt. En massa bra skådisar, extremt kompetent och slickat hantverk - och ett värdelöst manus. Hade man gjort en lågbudgetfilm med helt okända skådisar på det här manuset, hade ingen sett filmen. Rättare sagt, ingen producent skulle nappa på manuset.
Sentimentalt är bara förordet. Stora delar är direkt löjeväckande. Och precis när man trodde att det inte kan bli värre, gör Jon Bon Jovi sitt framträdande och sjunger en trudelutt - och tammefan och inte Lea Michele brister ut i samma låt i hissen samtidigt när Kutcher ber henne sjunga en stump. Åh, herregud, vad dumt ...
... Och de komiska inslagen är usla.
Jösses. Det här är så tunt att man riskerar skärsår.
Fast det är klart, gillar du att läsa Det Bästa-versioner av Harlequinromaner kan det här vara något för dig. Och om inget annat får vi veta lite mer om den där tidskulan. Fast inte fan kommer jag att titta på den på nyårsafton.








(Biopremiär 25/12)

Bio: Alvin och gänget 3

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
The epic trilogy goes full circle. Äntligen är den tredje fimen om jordekorren Alvin och hans gäng här.
Jaha.
Och vad ska jag säga om det här? Hmm ... Jag vet inte. Jag fuskar och citerar pressmaterialet:

Världens mest älskade sjungande och dansande ekorrar är tillbaka! Alvin, Simon, Theodore och Chipetterna lever det ljuva livet som bara de kan göra – sjungande, dansande och med sin osvikliga förmåga att ställa till med trubbel - ombord på ett kryssningsfartyg i Karibien. Men olyckan är framme och de blir skeppsbrutna och spolas i land på en tropisk ö. Där måste de använda all sin fantasi för att hitta ett sätt att komma hem igen. 

Så här är det: Jag har ingen aning om hur Alvin och gänget hamnade på ön. Jag kunde nämligen omöjligt hålla mig vaken. De var på lyxkryssning tillsammans med Jason Lee och David Cross (den sistnämnde utklädd till en anka), ekorrarna levde jävel, och plötsligt så SNARK!, och så är de på en öde ö och lever jävel.
Ekorrjävlarna sjunger och dansar, ekorrbrudarna sjunger och dansar ännu mer, samt rör- och beter sig som amerikanska latinobrudar. Glasögonekorren får en smäll i skallen och tror att han är fransman och förför en ekorrbrud.
Filmen är dubbad till svenska och Jason Lee springer mest omkring och skriker AAAALVIIIIIIIIIN!!! som Emil i Lönnebergas farsa.
ALVIN OCH GÄNGET 3, i regi av Mike Mitchell, är klart sämst av de tre filmerna - de första var i alla fall uthärdliga. Det är inte det här möget.
Chipmunks? Snarare shitmunks!







(Biopremiär 25/12)

Bio: The Girl with the Dragon Tattoo

Foton copyright © Sony Pictures Entertainment
Så här i efterhand tycker jag att jag var alldeles för snäll mot MÄN SOM HATAR KVINNOR, när jag recenserade den i februari 2009 på "gamla" TOPPRAFFEL! - jag gav filmen en fyra. Antagligen var det för att jag häpnades över att det gjorts en svensk thriller som inte var aptrist och totalt slätstruken. Jag borde nog nöjt mig med en trea, och de två följande filmerna var ju betydligt sämre.
David Finchers amerikanska nyinspelning THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO pressvisades inte i Malmö - av "säkerhetsskäl". Vilket förstås är dumheter. Det är ju knappast vi journalister som sitter och spelar in filmer för att lägga ut på nätet. Och om bolagen verkligen vill hålla säkra pressvisningar, bör de lämpligen köra filmerna i Malmö, med tanke på hur få personer vi är som värvarar. Nåja. Jag fick alltså klämma den här nya filmen på en ordinarie visning, den allra första.
För mig som svensk blev David Finchers av många efterlängtade film en ganska udda och smått surrealistisk upplevelse. Detta är antagligen den första stora amerikanska film som gjorts om svenska rollfigurer, som utspelar sig i Sverige och som dessutom filmades på plats i Sverige. I Paul Newman-rafflet JAGAD AV AGENTER (1963) fuskade man lite, för att inte tala om Bob Hope-komedin SVEDALA ALLA GÅNGER (1965) i vilken man inte bemödade sig att åka till Sverige alls.
Eftersom jag ju redan har recenserat den svenska versionen, finner jag det meningslöst att återge handling och mina tankar om filmen här och nu, så klicka istället HÄR och läs min gamla text. Handlingen är förstås densamma i Finchers version, även om man gjort några småändringar och stoppat in en nyv twist på slutet. Och nej, jag har fortfarande inte läst romanerna, jag har inte för avsikt att läsa dem, och jag har inte sett de längre TV-versionerna av de svenska filmerna.
Den här gången är det James Bond, det vill säga Daniel Craig, so spelar journalisten Mikael Blomkvist, som anlitas av Christopher Plummer för att försöka lösa (det ganska ointressanta) fallet med en flicka som försvann och troligen mördades för 40 årsedan. Den ganska okända amerikanskan Rooney Mara porträtterar den ikoniska hackern/Gotharen/socialt missanpassade Lisbeth Salander. I den svenska versionen såg vi ju unga Noomi Rapace i rollen, som blev biljetten till en Hollywoodkarriär; hon meverkar förstås i både den nya Sherlock Holmes-filmen och i de kommande ALIEN-prequelen PROMETHEUS (... Medan Micke Nyqvist, som var Blomkvist, spelar skurken i MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL, vars trailer ligger innan THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO). Jag skulle inte förvånas om Salanderrollen gör för Mara vad den gjorde för Rapace. 
David Finchers två timmer och 38 minuter långa epos öppnar med tuffa förtexter ackompanjerade av excellent musik: Trent Reznors och Karen Os cover på Led Zeppelins gamla "Immigrant Song", samma låt som hörs på filmens trailer. Jag såg filmen på en stooor biograf med mycket bra ljudsystem, vilket gjorde förtexterna till en rätt omtumlande upplevelse. Led Zeppelin har jah aldrig gillat, men jag är ju gammal Trent Reznor-fan. Reznor står, tillsammans med Atticus Ross, även för resten av filmmusiken, som är rätt stämningsfull och minimal - den består främst av rytmer och ljud man knappt noterar. En rollfigur bär en Nine Inch Nails-tröja, vilket förstås är lite kul.
Under filmens första halvtimme, kanske till och med under dess första tredjedel, kändes det som om jag såg samma svenska film en gång till. Sedan insåg jag att, jösses, det är ju samma film jag ser en gång till - med den stora skillnaden att jag ser en mycket bättre version av den. Inspelningsplatser, kulisser och i vissa fall även skådespelarna ser ut som i den gamla filmen. Men allting är bättre, det är mer filmiskt, berättandet är bättre och så även dialogen.
En väldigt märklig detalj i den här filmen, är att skådisarna pratar med något slags "svensk" brytning, vilket förstås låter lustigt i våra öron. Jag antar att det är vad fransmän och tyskar och folk i flera andra länder alltid tyckt när amerikaner spelat fransmän och tyskar (om nu fransmän och tyskar lyckas se odubbade versioner), men nog känns det onödigt att ge den engelska och amerikanska skådisarna något slags skandinavisk twist - och själv tycker jag att de låter som norrmän. Daniel Craig struntar i brytningen och pratar med sin vanliga accent, medan svensken Stellan Skarsgård drar till med sitt vanliga, lätt amerikanska uttal. Det finns många fler svenska skådisar i filmen; legender som Per Myrberg, många av dem är riktigt gamla - vilket innebär att de talar med rätt kraftig brytning, vissa av dem med kraftig stockholmsaccent; så kallad Björn Borg-engelska.
Det förekommer ytterligare några mindre märkligheter; folk röker på nattklubbar, men som helhet är bilden av Sverige och alla detaljer fantastisk, mycket är häpnadsväckande korrekt. Salander handlar visst på Ica Kvantum i Sickla - fast det vore ju skojigare om det var Daniel Craig som gjorde det, han var trots allt med i Kvantum of Solace.
Men detta är SE7EN-regissören David Finchers version av Stockholm - och Sverige - så allting är väldigt mörkt, dystert och hotfullt, och inte lika harmlöst som verklighetens Sverige oftast ger intryck av att vara. Jag gillade verkligen att Landskrona figurerar flera gånger, detta måste vara första gången denna stad förekommer i en Hollywoodfilm - om än bara på en karta, på en datorskärm och i en tidningsartikel. Men ändå! Malmö förekommer inte alls.
Som jag nämnde är detta en mycket lång film, och eftersom jag sett den tidigare versionen visst jag vad som skulle hända och vem mördaren är. Trots detta upplevde jag inte THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO som tråkig och seg. Detta är en fascinerande film, väldigt underhållande, och om man inte känner till dess handling gissar jag att den även är riktigt spännande.
Rooney Maras Lisbeth Salander är fortfarande en mycket konstig figur det är svårt att relatera till, men hon är betydligt mer sympatisk är Noomi Rapaces tolkning. Rapaceversionen var bara bisarr, skitkonstig och svår att tycka om. Massor av människor tyckte att hon var cool, men det gjorde verkligen inte jag. Hon agerade egendomligt, hennes repliker var märkliga, hon var långt ifrån en riktig människa. Rooney Mara är lite mjukare och hon slipper fälla konstiga repliker. Och regi och filmfoto är bättre, men det behöver jag knappast påpeka.
Jag skulle inte förvånas om den här filmen blir en stor framgång, och jag skulle inte ha något emot att se Mara och Craig återkomma i filmer baserade på de två andra böckerna i trilogin. Om David Fincher står för regin. Och åter anlitar Trent Reznor.
Just det, jag gillade att mördaren lyssnar på Enya medan han torterar vår hjälte!








(Biopremiär 21/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 22


Sigge Fürst