Bio: Ligg med mig

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Den "norska filmvågen" rullar vidare med en tredje film på väldigt kort tid. Förr var norsk film synonymt med ORIONS BÄLTE och PLASTPÅSEN, men nu är det annat ljud i skällan. Dock blev HUVUDJÄGARNA; enorm publiksuccé i sitt hemland, förvånansvärt kortlivad på biograferna, åtminstone här i Malmö. OSLO, 31 AUGUSTI verkar gå bättre.

LIGG MED MIG är inte uppföljaren till svenska KYSS MIG, vilket somliga kanske inbillar sig. Fast själv inbillade jag mig att det här skulle vara en ungdomsfilm i stil med FUCKING ÅMÅL. Där sket jag mig allt på tummen. Förvisso handlar Jannicke Systad Jacobsens film om sexualitet och unga tjejers problem och allt det där, men LIGG MED MIG visar sig vara en rätt uppsluppen och rolig liten film - och framför allt förvånansvärt vågad. Jösses, den här hade säkert fått en NC-17-gräns i USA.

Efter att vi först fått se några otroligt tråkiga exteriörer från en oerhört tråkig håla som verkar ligga i en osannolikt tråkig skog i Norges tråkigaste område (traktor, busskur, dumma flickor på studsmatta), presenteras vi för filmens huvudperson och berättare; 15-åriga Alma (Helene Bergsholm). Och det första vi får se henne göra är att onanera å det grövsta medan hon lyssnar på en sexlinje på telefon (se foto ovan). Och herregud, hon ser ju precis ut som Anne Magle! Jag är nog inte ensam om att associera till inbrottsscenen i JAG VILL LIGGA MED DIN ÄLSKARE, MAMMA under denna öppningsscen. Eller ... Jo, det är jag nog, förresten. Och inte nog med att hon liknar Anne Magle, hela filmen har en grå, nästan dimmig ton, som gör att den ser ut som en dansk, kanske svensk, porrfilm från 1970-talet, överförd till VHS och kopierad. Fantastiskt.

Hur som helst, Alma är konstant kåt och tänker bara på sex - men hon är oskuld. Dock är hon hemligt förälskad i hålans hunk Artur (Matias Myren, som påminner om James Franco). Uppenbarligen är känslorna besvarade, eftersom han på en fest smyger fram till Alma bakom en husknut och plötsligt halar han fram ribban och petar på Alma med den (jo, vi får se organet. I närbild. Scenen repriseras senare, fast då med extra tydliga stillbilder).

Mer gör han inte, men efter att Alma genast störtat in på dass och tokmastat, går hon ut till sina kompisar och berättar att Artur petat på henne med picken. Fast det står "pitten" i den svenska texten. Vem säger "pitt" idag? Nå, detta skulle Alma inte ha gjort. Ingen tror på henne, Artur förnekar det hela, och Alma blir utmobbad och försedd med epitetet "Pikk-Alma" ("Pitt-Alma" i översättningen).

Månaderna går och Alma blir alltmer utstött, kompisarna har övergivit henne, och hennes morsa (som ser ut som en nykter alkoholist som börjat skåpsupa) blir förbannad när hon får en telefonräkning på över sex tusen spänn på grund av alla sexsamtal.

Hur ska det gå för stackars Alma? Vad ska hon ta sig till? Kommer hon någonsin att sluta tänka på sex? Och vad sysslar grannkärringen med, hon som hela tiden står bakom en häck och spionerar?
Jag måste erkänna att jag höjde på ögonbrynen över den här filmens öppenhet och frispråkighet. Men det beror nog snarast på att den stora majoriteten ungdomsfilmer jag sett på det här temat (förvisso inte så många, jag ser sällan ungdomsfilm) är amerikanska och därmed oftast pryda och konservativa. Att jag inte ser på ungdomsfilmer av den här typen beror på att jag är ointresserad av genren, det har jag alltid varit, även när jag växte upp; varför se vardagsskildringar när man kan se karate? Den enda skandinaviska film om ungdomars sexualitet jag minns från min uppväxt, är den danska VILL DE SE MIN SNYGGA NAVEL?. Mest på grund av repliken "Er den ikke smuk?".

... Men LIGG MED MIG är överraskande underhållande. Kul, trevlig, sympatisk. Jag skrattade flera gånger, och en av Almas sexfantasier om en snabbköpsföreståndare som porrar sig iförd cykelhjälm är fantastiskt rolig. Jag tror nog att många tonåringar kommer att älska filmen - om de lyckas hitta den. LIGG MED MIG är precis allt det som nya TWILIGHT-filmen inte är, för tänker man efter så är temat lite grann det samma. Ung, alienerad, uttråkad, kär, kåt.

Att sedan Alma plötsligt anses ful och bäng känns kanske inte helt rätt, eftersom hon ju är en söt och trevlig tös.

Förresten, den här norska hålan är så tradig att kidsen sjunger i en jävla gospelkör och vill man vara tuff röker man hasch, inte maja, utan hasch. Vilket förstärker känslan av 70-talsfilm, trots att den utspelar sig i nutid.

Vore jag 25 år yngre skulle jag kanske sätta ett högre betyg.

(Biopremiär 9/12)

Hansel & Gretel - Witch Hunters

Första bilden ur DÖD SNÖ-regissören Tommy Wirkolas kommande film med Jeremy Renner och Gemma Arterton:

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 6

 

Tollie Zellman

Bio: Simon & ekarna

Foton copyright (c) Dan Lausten/Nordisk Film

Så får den då premiär, Lisa Ohlins "skandalfilm" SIMON & EKARNA, baserad på Marianne Fredrikssons bästsäljande roman. Om jag läst boken? Tror ni verkligen att jag lockas att läsa en bok som heter "Simon & ekarna"? Låter ju otroligt träigt. Stureplansvarianten "Simon & stekarna" ger jag inte heller mycket för. Däremot skulle jag inte ha något emot den skånska köttfrossarversionen "Jöns & söndagsstekarna".

Skandalfilm? Hur menar jag nu? Jo, så här är det: en gång i tiden var Lisa Ohlin filmkonsulent. Björn Runge skulle regissera SIMON & EKARNA och fick ett Letter of Intent på först nio miljoner, en summa som senare höjdes till tio mille. Därefter hoppade Runge av. Ohlin ersattes som filmkonsulent av Lars G Lindström. Ohlin tog över regin av filmen - och Lindström gav den stöd på nytt, tolv miljoner. Turerna är betydligt fler i det här fallet, men självklart har bidragssoppan väckt ont blod hos många i filmbranschen.

Det blev en film till slut, en dyr historia tänkt att bli en blockbuster. Frågan är bara om den blir det utanför Sverige. Eller ens här.

Versionen jag såg i somras hade engelska förtexter. Första textskylten var felstavad. Om den version som nu går upp på bio har svenska förtexter vet jag inte, men det antar jag.

Nå, vad är det då vi får se?

Historien om en ung mans uppväxt i skuggan av andra världskriget. Lille Simon (Jonatan S Wächter, hm, varför har svenska barnskådespelare ofta så udda och högborgerliga namn?) bor i Göteborg med sina fattiga arbetarklassföräldrar. De häckar i en skabbig stuga och farsan (Stefan Gödicke, udda namn även där) knegar och har sig. Simon är en lillgammal typ som mest sitter i sin favoritek och läser böcker, något farsan inte tycker om - han vill att ungen ska bli en rejäl knegare han med, ingen högfärdig typ, och helst ska han kunna boxas som en redig karl. Men modern (Helen Sjöholm) är öm, förstående och kärleksfull. Fast hade jag haft en son som pratade som lille Simon hade jag också blivit orolig.

Simon börjar på en skola för högfärdiga, något farsan absolut inte tycker om. På skolan lär Simon känna en judisk pojke, de blir bästa vänner och tillbringar mycket tid i det judiska hemmet. Föräldrarna är tyskar och farsan driver en bokhandel. Gott om pengar har de också.

Sedan växer Simon upp till Bill Skarsgård och fortsätter att bråka med sin ofta avigt inställda far, men ibland är de sams, men det uppskattas inte att Simon lyssnar på klassisk musik. Och inte accepteras gåvor och pengar från den rike tysken.

Simon upptäcker kärleken, men han upptäcker även att han kanske inte är den han tror han är, så han reser iväg för att ta reda på sitt ursprung.

SIMON & EKARNA försöker vara episk, men den känns förhållandevis minimal. Vart gick alla pengar? Scenerna från 1940-talets Göteborg inskränker sig i stort sett till en gata samt några fasader; skolan och lite annat. Merparten av filmen utspelar sig i det fattiga hemmet. De "påkostade" scenerna med flygplan och tyska soldater och annat är få.

Vad värre är, är att filmen känns som ett sammandrag av en TV-serie. Vissa rollfigurer som spelar viktiga roller i Simons liv medverkar alldeles för lite för att man ska bry sig. Ofta blir det klyschigt och överdrivet, Simons farsa spyr ur sig övertydliga repliker, och den av allt att döma utbredda antisemitismen i Sverige, som är viktig för filmens handling, tar man inte heller vara på - bland annat på grund av det hoppiga berättandet. Emellanåt, när det är tänkt att vara väldigt dramatiskt eller till och med tragiskt, kom jag på mig med att sitta och fnissa lite.

Filmfotot är snyggt på det där typiska svenska sättet. Vykortsbilder men återhållsamt. Påkostad filmmusik, men inte särskilt minnesvärd. Skarsgård har inte många ansiktsuttryck, men Jan Josef Liefers som den judiske bokhandlaren är riktigt bra.

Hur filmen står sig jämförd med romanen har jag förstås ingen aning om, men jag tycker mest att SIMON & EKARNA är småtrist och ointressant.

(Biopremiär 9/12)

Här flyger saker i luften

The Viral Factor. Dante Lams nya film verkar vara långtifrån lam.

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 5

 

Elof Ahrle

Fira andra advent med TOPPRAFFEL!-RADIO

Jag satt och lekte med lite prylar på det där världsomspännande nätet, och hittade en liten gör-din-egen-radiokanal-sak. Långt ifrån avancerat, men nu kan ni fördriva en stund så här en gråtrist adventssöndag - eller valfri annan dag - med ett gäng trevliga trudelutter.

Bio: Arthur och julklappsruschen

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

Julfilm brukar ofta vara en ganska ... äcklig genre. Åtminstone när det handlar om amerikanska julfilmer. Ni vet, det är kletigt och sentimentalt och religiöst - eller så är det groteskt överdrivet, hysteriskt och fullt av blinkande ljus och mög.

ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSCHEN är en brittisk-amerikansk film från Aardman; bolaget bakom bland annat WALLACE & GROMIT, vilket förstås gör mig lite mer positivt inställd. Förvisso gillade jag inte trailern alls, men filmen hade ju potential att vara bättre och roligare än konkurrensen.

Och jodå. Jag blev allt lite överraskad. Det här var ju inte så dumt - även om filmen är dubbad till svenska och i ganska onödig 3D.

Vi får veta hur jultomtens julklappsutdelning verkligen fungerar. Hur tomten lyckas dela ut julklappar till alla barn i hela världen på en och samma gång (tydligen även till barn i länder där man inte firar jul). Den nuvarande tomten har suttit på sin post sedan 1942 och är mest något slags kuttersmycke; hans stab sköter jobbet - då framför allt ett par tusen små nissar som hanterar kontrollpanelerna i det gigantiska högkvarteret på Nordpolen. Nissarna far Jorden runt i en gigantisk kamouflerad farkost och tar sig på värsta ninjasätten in i hem för att smyga in klappar under granarna. Men när filmen börjar jag blir genast konfunderad. Vi får nämligen först se hur det går till när julklappar ska delas ut i danska Århus, av alla ställen. Förvisso verkar alla skyltar vara rättstavade, men det är natten till juldagen, kalkonen står i ugnen och nissarna tar sig in genom skorstenen för att stoppa julklappen i en strumpa. Med andra ord, det går till precis som i den anglo-amerikanska traditionen, men i Danmark firar man jul ungefär som i Sverige - julemanden kommer på julafton och det danska julbordet påminner om det svenska.

I vilket fall: det börjar bli dags för jultomten att dra sig tillbaka och äldste sonen Steve vill ta över. Steve är en militärisk, effektiv herre som egentligen inte ger så mycket för jul, julstämning, kärlek och allt det där andra. Till skillnad från den unge Arthur, som entusiastiskt sköter barnens önskelistor och älskar julen. Fast Arthur är förstås lite halvklantig och därför mindre lämplig som jultomte.

När årets julklappsutdelning är avklarad upptäcker man till sin fasa att man glömt dela ut en julklapp till en liten flicka i England. Steve tycke inte att det är hela världen, hon kan allt få den lite senare, medan Arthur anser det vara en katastrof - så han tar på sig uppdraget att dela ut klappen innan flickan vaknar. För att lyckas med detta får han hjälp av sin farfar, den förre tomten, en bisarr och krum liten gubbe som konstant pratar om hur mycket bättre det var på hans tid när jobbet inte var så high-tech. De rotar fram den gamla kasserade släden, hämtar renarna, och tillsammans med den lilla nissan Bryony beger de sig ut på ett äventyr där de kämpar mot klockan.

ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSCHEN (som heter ARTHUR CHRISTMAS i original, kunde den inte fått heta JULARTHUR på svenska?) är regisserad av Sarah Smith och kan väl inte riktigt jämföras med Aardmans tidigare produktioner. Det är inte lika roligt, inte lika vansinnigt och kreativt. Dock är filmen betydligt bättre än mycket annan animerad film som görs idag. Figurdesignen är bättre och roligare, och en del infall och inslag är väldigt kul.

Fast filmen är alldeles för lång och självklart kan man inte låta bli att kleta till det med amerikansk julsentimentalitet på slutet. Det hade förresten varit kul att få se filmen med engelska originalröster; då hade vi fått James McAvoy, Bill Nighy, Hugh Laurie, Imelda Staunton, Michael Palin, Robbie Coltrane, Joan Cusack och många andra, istället för de gamla vanliga, trista svenska TV3-rösterna.

(Biopremiär 2/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 4

 

Tjadden Hällström

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 3

 

Ludde Gentzel

Bio: Förbjuden kärlek

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jasså, jaha minsann. Då har man sett ännu en iransk film. I alla fall nästan. Det visar sig nämligen att FÖRBJUDEN KÄRLEK inte alls är speciellt iransk. Det är en fransk-amerikansk-iransk samproduktion, och för säkerhets skull inspelad i Beirut. De hade knappast kommit undan med att spela in den här på plats i Teheran, där filmen utspelar sig.
Regissören och manusförfattaren Maryam Keshavarz är iranska, men verksam i USA, där hon enligt uppgift även är född. Jag antar att samtliga skådespelare är iranier, men bosatta i andra länder - och de är tack vare den här filmen förbjudna att återvända hem. FÖRBJUDEN KÄRLEK är nämligen bannlyst i Iran.
Redan under förtextsekvensen framgår det med all önskvärd tydlighet att detta inte är någon vanlig iransk film. Förtexterna är på engelska och de är väldigt stylade och exponeras över en magdansande kvinnas bål. Det är väldigt flott och västerländskt.
Tonårstjejerna Atafeh (Nikohl Boosheri) och Shireen (Sarah Kazemy) är bästa vänner. Ja, mer än så. De har gott och blivit kära i varandra och utforskar sin sexualitet. De utforskar även stadens undergroundkultur - de går på illegala nattklubbar, de hinkar sprit och tar droger, och de hänger med coola, regimkritiska killar och några bögar.

Atafeh kommer från en överklassfamilj, hon bor tjusigt med sin kärleksfulla familj. Shireen i sin tur har en annan, enklare bakgrund och hennes föräldrar var regimkritiker. Atafehs äldre bror Mehran (Reza Sixo Safai) kommer hem från en drogavvänjningsklinik och ändrar sitt liv radikalt - han blir djupt religiös, vilket ingen annan i familjen är. Han ser inte med blida ögon på systerns vilda liv och böjelser. Atafeh och Shireen drömmer om att fly till Dubai, där de ska leva lyxliv och gå på lesbiska nattklubbar.
Då och då gör polisen razzior på de illegala klubbarna och när Atafeh och Shireen åker dit blir saker och ting mer än komplicerade.
FÖRBJUDEN KÄRLEK är en väldigt snygg film, väldigt västerländsk i sitt berättande och sin estetik. Tjejerna är snygga liksom de flesta av de övriga medverkande. Detta gör att filmen emellanåt blir lite ... Ja, jag vet inte. Filmen innehåller några lesbiska sexscener och dessa ser ut att vara gjorda av Andrew Blake. Flott mjukporr för en straight publik.
Dessutom är filmens budskap otroligt övertydligt, manuset och främst dialogen tenderar ibland Staffan Hildebrand-klass. Filmen är förstås extremt regimkritisk - vilket ju är bra. Men en del inslag är i simplaste laget.
Samtidigt är väldigt mycket av det som skildras oerhört intressant. Jag hade förstås ingen aning om hur den iranska undergroundscenen ser ut. Jag vet inte vad ungdomar har för sig i Teheran, vad det finns att göra.

I en scen åker hela familjen till stranden för att ha kul. Männen bär badbyxor och badar, medan kvinnorna är fullt påklädda och måste hålla sig undan vattnet. De spelar även beachvolleyboll.
I en annan scen dubbar tjejerna och några killar den amerikanska filmen MILK till persiska för att prångla ut den på svarta marknaden. Väldigt rolig scen, i synnerhet när de dubbar kärleksscener.
FÖRBJUDEN KÄRLEK är aldrig tråkig, men någonstans känns den lite väl enkel. Ungefär som en demonstrationstågsbanderoll. Eller som en Hollywoodproduktion.
I ett par scener spelas vad som låter som iransk punk, men jag är osäker - jag kunde inte urskilja språket de sjöng på, det kan ha varit engelska. Men om det är iransk punk, är det ju ashäftigt.

(Biopremiär 2/12)

TOPPRAFFEL!s propagandafilm är här

Äntligen är den här. TOPPRAFFEL!s propagandafilm mot biomarodörer. Den kommer att visas mellan reklamen och huvudfilmen på landets alla SF-biografer.
(Tyvärr upptäckte jag först när jag var klart att prickarna över Å, Ä och Ö försvann vid publicering, men so what ...)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 2

 

Sigurd Wallén

Bio: Shark Night 3D

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Om den här filmen hade kommit på 1970-talet hade den säkert hetat HAJARNAS NATT. Och inte varit i 3D. Den hade dessutom fläskat på med betydligt mer coolhet än man vågat göra i den här filmen.

Jag har nämnt det upprepade gånger tidigare, men Steven Spielbergs HAJEN är en av mitt livs största besvikelser. Jag var förstås för liten för att se den på bio 1975, men jag fick handlingen återberättad och jag hade sett affischen - och jag inbillade mig att mördarhajen var stor som Godzilla. När jag väl fick se filmen i och med att videon gjorde sitt intåg, blev jag väldigt, väldigt besviken. Det har var ju en vanlig haj. Den kunde inte äta upp lyxkryssare i en enda tugga.

Nåja.

SHARK NIGHT 3D öppnar med tuffa förtexter och distade elgitarrer, och därefter får vi se en donna i bikini och hennes pojkvän som ska till att bada i en sjö i Louisiana. "Nej, ta inte av mig bikinitoppen!" säger tösen, men grabben lyder inte, utan rycker av henne plagget. Killen simmar i land och sätter sig i en husbil. Samtidigt passar en haj på att äta upp tösabiten. En haj? I en insjö?

Därefter är det dags att presenteras för våra huvudpersoner, vilka är ett litet gäng sådana där standardcollegestudenter. En i gänget är svart och jag undrar genast om han kommer att bli den förste att stryka med, så som traditionen bjuder.

Alla gillar de söta Sara (Sara Paxton), som är lite mystisk eftersom hon inte dejtat någon på tre år. Men nu har hon bjudit in hela gänget till sin familjs stora sommarvilla. Och var ligger den? Jo, vid hajsjön! I Syldavien. Nej, vänta, det var ju fel film. Jag tänker på en annan hajsjö.

När gänget anländer till avkroken de ska till hamnar de genast i bråk med The Local Rednecks, en hunk med ärrat ansikte och dennes fete kompis med filade tänder. Bönnerna gillar inte den svarte killen. Vi får även träffa på traktens polis. Han har mustasch.

Nu är det dags att festa. De festar och festar och jag tänker, jamen kom igen, kunde de inte hitta på en lite bättre handling? Fatta hur tradigt det är att de ännu en skräckfilm om festande studenter.

Men så blir det dags för lite vattenskidåkning, och tammefan om hajskrället inte dyker upp och biter armen av den svarte killen. Men även om han är den förste som attackeras hade jag fel, han överlever. Åtminstone tills vidare. Istället blir hans flickvän uppäten lite senare. Och så ger sig hajarna - de är fler än en - på de andra.

Självklart är det dålig täckning vid sjön, så mobiler funkar inte. De verkar inte heller ha fast telefon i lyxvillan. Deras båt sprängs i luften. Och plötsligt dyker The Local Rednecks upp och är hotfulla!

Vi får en förklaring till hur det hamnat hajar i sjön. Och jösses, det är så långsökt att vattnet skiftar färg. Det är verkligen jättekonstigt. Och avancerat. Och dumt.

Det här är något slags blandning av FREDAGEN DEN 13:E och THE LAST HOUSE ON THE LEFT - med hajar. Men det stora problemet med SHARK NIGHT 3D är att den inte är spekulativ nog. Den är alldeles för tam. Filmen innehåller inget naket och inga svordomar, och den som förväntar sig mängder av splatter lär bli besviken. För det mesta går det inte att se vad som händer när hajarna attackerar. Det är bara en massa plaskande i rödfärgat vatten. Den avslitna armen figurerar som hastigast, men här finns inga huvuden som flyter omkring, inga tarmar som sprutar och halvätna kroppar som kravlar på stränder.

3D-effekterna är dock bra. Det är bra djupverkan i bilderna. Men så har regissören Davis R Ellis tidigare gjort FINAL DESTINATION 3D, som utmärkte sig för sin utomordentliga 3D.

Förra årets PIRAYA 3D var ju fantastisk! Fett ös hela tiden, ren exploitation och flängda scener. SHARK NIGHT 3D är inte alls så. Fast den här filmen vänder sig väl till en yngre tonårspublik.

Sitt kvar under eftertexterna. Efter dessa följer en märklig och oväntat musikvideo, i vilken filmens skådespelare framför en raplåt i vilken de återger filmens handling. Den armlöse killen sjunger känsligt om sin saknade arm.

(Biopremiär 2/12)

Bio: Molly och Julmonstret

Foton copyright (c) Folkets Bio

Ännu en gång har jag sett en så kallad Knattefilm. Den här gången en svensk animerad film av Michael Ekblad och Ted Sieger. Okej, svensk-tysk stämmer bättre.

Lilla Molly Monster bor med familj och vänner i något konstigt bergslandskap. De verkar inte ha hus, utan har alla möblerna utomhus. Trots att det är snö.

Det går mot jul, men i monsterlandet tror man inte på jultomten, utan på julmonstret. Molly och hennes bästis, den mekaniska leksaken Edison, beger sig ut för att hitta julmonstret. Vilket de lyckas med. Det är en stor varelse täckt av stjärnor. Julmonstret är snällt och hjälper Molly och Edison hem igen. Färgglada lampor tänds, alla sjunger och så är det slut. Julstämning saknas helt och hållet.

Jag vet inte. Jag är kanske dum i huvudet. Men jag begrep inte riktigt den här filmen. Visst. Jag är 40 år för gammal. MOLLY OCH JULMONSTRET riktar sig till barn som precis lärt sig gå. Men ändå. Det här är ju bara ... konstigt.

Filmen varar i 35 minuter, men känns ändå en halvtimme för lång. Världens simplaste och tunnaste story har dragits ut rejält. Figurerna ser väl lite skojiga ut, men äventyret och upptågen är inte kul. Antar att målgruppen kommer att skratta när monstren trillar av kälkar.

Molly pratar finlandssvenska. Ingen annan pratar finlandssvenska. Inte hennes föräldrar heller. Är Molly adopterad?

Som så ofta när det gäller barnfilm för de allra, allra minsta kan jag inte betygsätta det här. För även om jag själv tycker att det är skittråkigt kan ju telningarna mycket väl uppskatta filmen. Och om inget annat är det färgglatt.

Men en korvmacka kan väl filmen få.

(Biopremiär 3/12)

Bio: Tysta leken

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Tidigare idag recenserade jag årets bästa film. Från samma distributör kommer här ännu en premiärfilm - och den är långtifrån årets bästa.
Görel Crona har skrivit manus till- och regidebuterat med TYSTA LEKEN. Det skulle hon ha låtit bli.
Slut på recensionen.










... Jasså, ni tycker att ovanstående är i kortaste laget? Okej, då tar jag väl och skriver lite till.
Maria Lundqvist, Carina Lidbom och Malin Arvidsson spelar tre kvinnor som inte känner varandra, men som kontaktats av en advokat. De tre har visst ärvt ett hus av en viss Dolores, en kvinna de aldrig hört talas om.
De anländer en i taget till kåken som ligger på vischan, och konstaterar att där redan bor en kille, spelad av Bengt Nilsson. Carina Lidboms rollfigur är präst och rätt präktig, Lundqvist är överspänd psykolog som jobbar med barn, medan Arvidsson mest är dum i huvudet. Det spökar i kåken! Men det är en tråd som omedelbart glöms bort.

Nå, vem är den där Dolores och varför har de tre väldigt olika kvinnorna ärvt stället? Killen som bor där kände Dolores, han levde visst med henne under tio år, men har inte så mycket att tillägga, och det finns inga foton på tanten. Fast Arvidssons jobbiga brutta fick lift dit med en kåt finne (Johan Fagerudd), som genast bjuds in. Han känner en gammal gubbe (Per Oscarsson i sin sista roll) de besöker, och gubben tar fram ett gammalt foto på Dolores.
Kvinnorna bråkar lite och så åker de ut till en kyrkogård, där de träffar en ryss (Georgi Staykov), som de bjuder in till kvällens fest de tänkt ha. Finnen och Per Oscarsson bjuds också in. Men oj! Nej! Arvidsson bränner vid köttet! Och hon som hade handlat kött för 700 spänn! Men oj, nej! När hon ska fixa något annat bränner hon även vid grönsakerna! Vojne, vojne, vad göra? Jo, de får stackars Oscarsson att köpa med sig pizzor. Han kommer stapplande med famnen full av pizzakartonger. Ingen kommer på tanken att hjälpa honom.
Sedan festar de och den där ryssen glöms helt bort, han tillför inte storyn någonting alls och hade lika gärna kunnat ersättas med en tam gås. Men han bär solglasögon och röker cigrarrett med munstycke när han festar.
Lundqvist blir full och jobbig. Finnen blir skraj. Ja, och sedan bryts det upp väggar och grejor, och det hittas hemliga rum, och det hela handlar visst om sexuellt utnyttjande av barn, och filmen tillägnas utnyttjade barn, och så får vi äntligen lämna salongen.

Fy fan. Det här är jävligt dåligt.
Man tycker att Görel Crona borde ha lärt sig en del under sin karriär, men uppenbarligen är så inte fallet. Redan vid första replikskiftet undrar jag vad i helvete det här är. "Öh? Vad är det här? Så där pratar och uppför sig inga vettiga eller verkliga människor." Fast i vanlig ordning finns det inga riktiga människor i den här filmen, svenska filmare är ju rätt dåliga på det.
Dialogen är fullkomligt sanslös. Här finns inte tillstymmelse till tonträff. Jag tycker att duktiga aktörer som Carina Lidbom och Maria Lundqvist borde kunna få till det ändå, men det går inte alls. Precis allting är stelt och konstigt - med undantag för stackars Per Oscarsson, som gör vad han kan av sin typiske klurige gubbe.
Malin Arvidsson siktar tydligen på att få en guldbagge för Bästa Överspel. Ja, jösses. Hon hittar en gammal bil i en lada, sätter sig genast bakom ratten och skriker "FAN VA COOOOOL! FY FAAAAAAN VA COOL!". Och hon far omkring och är jobbig och stöter på folk och får till det med finnen. Bengt Nilsson går bara omkring och är konstig. Och så har han en uppstoppad mård.
Historien hänger inte ihop. Den är full av märkliga logiska luckor. Visst får vi reda på vem Dolores var, åtminstone lite grann, men jag blev aldrig klok på vad de tre kvinnorna hade gemensamt. Den enas bakgrund förklaras, men de andra två? Efter pressvisningen pratade jag med några kollegor, och det visade sig att de inte heller förstått hur det hängde ihop. Och vad hände egentligen i den sista scenen innan epilogens tillbakablick? Om det är så som jag tror: varför?
Filmfotot är traditionellt rudimentärt av tråkigaste TV-stuk. Filmmusiken är traditionellt rudimentär den med.

Jag gissade att filmen spelats in sommaren 2010, men tydligen är det ännu längre sedan. Fast jag vet inte säkert.
Av någon anledning har man stavat Svenska Filminstitutet som "Swenska Filminstitutet" i eftertexterna. Och herregud, tänk att SFI bidragit med pengar till det här möget! Är det bara för att ämnet är "viktigt" och "angeläget", för att Görel Crona är ett känt namn, och för att man så tvunget vill se fler kvinnliga filmregissörer?
Tragiskt att detta blev Per Oscarssons sista film.

(Biopremiär 2/12)

Bio: The Skin I Live In

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Vad hade filmbranschen gjort utan alla galna vetenskapsmän, tosiga läkare och flängda kirurger? Och var hade europeisk skräckfilm befunnit sig utan Georges Franju och dennes LES YEUX SANS VISAGE från 1960, vilken hette DE BESTIALISKA i Sverige (och som jag av en ren händelse recenserar HÄR)? I Franjus klassiker försöker en läkare reparera sin dotters vanställda ansikte.
En som tog detta upplägg till sig, var Jess Franco, som återkom till temat flera gånger, och mest känd är kanske hans FACELESS från 1988 (som jag av en ren händelse recenserar HÄR).

I en av Pedro Almodóvars tidiga filmer, jag tror det är KÄRLEKENS MATADORER från 1986, förekommer klipp ur ett par Jess Franco-filmer. Just denna film gjorde rätt stort intryck på mig när jag såg den några år senare. Jag hade en period då jag gillade Almodóvar. Med tiden blev spanjoren en allt större och mer betydelsefull regissör, men samtidigt började jag tappa intresset för honom. Det var inte så kul längre. Jag har faktiskt inte sett allt han gjort, men jag har klämt de senaste årens produktioner, och jag tycker att det handlar om väldigt snygga och ibland intressanta filmer, men jag har inte blivit överförtjust. Ibland har jag blivit direkt uttråkad.
Men så kommer då årets film. THE SKIN I LIVE IN.

Satan, vad bra det här är!

Jag vill faktiskt påstå att detta är Pedro Almodóvars bästa film. För mig personligen är den det. Jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade efter knappt två timmar.

Genast infinner sig ett problem: hur ska jag kunna redogöra för handlingen utan att fullständigt förstöra filmen för er? Ju mindre man vet om handlingen, desto bättre. Men för att ta det kort:
Antonio Banderas (som medverkade i ovan nämnda KÄRLEKENS MATADORER) spelar plastikkirurgen Robert Ledgard, som bor i en stor, pampig villa i Toledo tillsammans med sin mor (Marisa Paredes) - och ytterligare en kvinna. Denna andra kvinna, Vera, verkar hållas inlåst i ett stort rum, men hon ger inte intryck av att vare en fånge.

Vera, som spelas av den otroligt vackra Elena Anaya, går ständigt omkring i något slags sparkdräkt, och hon tränar yoga och annat för att hålla sig igång. Det framgår att hon har något slags hudproblem, huden verkar vara okänslig. Robert i sin tur arbetar med att ta fram en ny typ av syntetisk hud, något han jobbat med sedan hans fru brändes till oigenkännlighet efter en bilolycka. Hustrun tog senare livet av sig.

Men vem är denna Vera? Vad gör hon där? Vad går det hela ut på?

Filmen ställer hela tiden en massa frågor, vilket gör att den oavbrutet blir spännande och intressant ända fram till slutet, då allting förklaras på ett synnerligen tillfredställande sätt. Denna upplösning är lika fantastisk som otrolig och långsökt, men tack vare sättet filmen berättas på, blir det hela märkligt nog trovärdigt. Som i så många Almodóvarfilmer, finns här även ett visst inslag av bögtematik, vilket just i den här filmen blir minst sagt ... intressant.

THE SKIN I LIVE IN, som bygger på en roman av Thierry Jonquet, är en enormt skickligt gjord film. Förutom dess otroliga handling och intressanta rollfigurer, är det en makalöst snygg film. Det är även en härligt bisarr film! Väldigt mycket naket, väldigt mycket sex, många konstiga outfits och märkliga, fascinerande miljöer - kolla bara scenen där dr Ledgard går omkring i en stor park under en bröllopsfest. Där får vi allt serverat på en gång.

Almodóvars film är full av referenser till europeisk genrefilm från 1960- och 70-talen, ja även till äldre filmer. Om man, som jag, är gammal fan av just europeisk genrefilm är THE SKIN I LIVE IN förstås en ren njutning från början till slut. Jag hittar blinkningar inte bara till modernare gotisk skräck (som DE BESTIALISKA), utan även till italiensk giallo (många förskärare, rakkniv, elegant estetik) och spansk exploitation modell Jess Franco. Men förhoppningsvis kan man ta till sig och uppskatta Almodóvars verk även om man inte är insnöad på allt det här; på alla gamla obskyra konstigheter.

THE SKIN I LIVE IN är tammefan det bästa jag sett på bio i år. Jodå. Så är det. Det här är årets bästa film!

Och visst är det kul att äntigen få se Antonio Banderas i något vettigt igen. Almodóvar verkar vara lika fascinerad som jag av Elena Anayas ansikte, flera gånger upptas hela bioduken av hennes anlete. Ska jag anmärka på något, är det väl den ödesmättade filmmusiken. Jag tycker att den är alldeles för traditionell, filmen hade fungerat bättre med något mer Morriconeaktigt. Det skulle förstås även förstärka känslan av genrefilmhyllning.

Det är filmer som den här Dario Argento borde göra numera, om karlsloken inte ballat ur och börjat klämma ur sig den ena slarviga skitfilmen efter den andra.

Gör dig själv en tjänst. Se THE SKIN I LIVE IN. Så snart som möjligt. På stor duk.

 (Biopremiär 2/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 1

 

Tutta Rolf

Premiär för toppraffel.se!

Jag beklagar att TOPPRAFFEL! legat nere ett par dagar. Men det hade sina skäl. För inte nog med att jag designade om den här bloggen för några månader sedan, nu har jag äntligen - flera år för sent - tagit mig i kragen och registrerat URL:en www.toppraffel.se! Betydligt enklare att komma ihåg, betydligt enklare att nämna när folk frågar efter adressen, och självklart ser det bättre ut när jag citeras i bioannonser, vilket händer ibland.
Ytterligare ett skäl till att jag skaffat adressen, är att skydda namnet TOPPRAFFEL! - för visst vore det irriterande om något företag köpte den här adressen, trots att min blogg är väldigt inarbetad just nu. Jag vill inte råka ut för samma sak som Total Films gamla nyhetsbrev Allt Om Film - trots att nyhetsbrevet funnits i flera år, hade tusentals prenumeranter och ibland citerades i annonser, döpte ett förlag om tidningen Stardust till Allt Om Film. Vilket ledde till förvirring ...
Ni som länkar till mig från era bloggar och hemsidor, glöm inte bort att ändra!
Den gamla blogspotadressen funkar förstås fortfarande, eftersom den pekar hit. Även toppraffel.tk funkar än, eftersom den i sin tur pekar på blogspotadressen.
Om ni hänger kvar här på bloggen en liten stund blir det förresten lucköppning. Jepp, dags igen för JULRAFFEL! Min adventskalender. Klockan 12.00 varje dag fram till julafton öppnas en ny virtuell lucka, bakom vilken vi hittar en stor, svensk stjärna!