onsdag 9 november 2011

Bio: Immortals

Foton copyright (c) Nordisk Film

300 var en, åtminstone i Sverige, kontroversiell och omdiskuterad film, anklagad för att vara fascistisk, rasistisk och allt möjligt. Filmen blev även ohyggligt framgångsrik världen över. Men framför allt var den underhållande och riktigt rolig - för kan det bli annat än roligt när halvnakna, muskulösa karlar tillbringar halva filmen med att stå på klippor och vråla? Festligt värre!

IMMORTALS bygger till skillnad från 300 inte på en serieroman av Frank Miller. Det är inte heller samme regissör som varit i farten, den här gången är det Tarsem Singh (som gjorde THE CELL och vars släkt ligger i ständig fejd med Fantomen) som hållit i spakarna. Dock är det samma producenter, återigen handlar det om grekisk historia och mytologi, och liksom fallet var med 300, är det mest uppbyggt med hjälp av datorer.

Mickey Rourke, iförd skägg och ärrat ansikte, spelar den onde, onde, onde kung Hyperion, som gillar att dra runt med sin jättearmé och döda folk. Nu vill kungen ha tag i något som kallas Epirus pilbåge - en fräsig pryl som liksom kan skjuta iväg fräna pilar även om man, öh, inte har några pilar på sig. Hm, var det inte i det italienska barbarrafflet CONQUEST det förekom en sådan? Jösses, har Hollywood snott från Lucio Fulci?
Henry Cavill är bonden Theseus, som är polare med gubben John Hurt, som tydligen lärt Theseus hur man fajtas, men när Hyperion anfaller och kungen själv skär halsen av Theseus' morsa, ja då får den muskulöse och välfriserade unge bonden tammefan nog. Han har fängslats, men rymmer tillsammans med en uppkäftig typ som heter Stavros och spelas av Stephen Dorff, och en sierska (Freida Pinto) som kan se in i framtiden så länge hon är oskuld. Fast efter att ha fått ihop det med Theseus försvinner hennes krafter ganska snabbt. Det är ungefär som när James Bond sabbade Solitaires karriär som spåtant.

Uppe på Olympen häckar Zeus (Luke Evans) och ett gäng andra dystra gudar. De skådar ut över Jorden, men enligt urgamla lagar får gudar inte rycka in och hjälpa människorna.

Jaa ... Och sedan blir det fajting. Och fajting. Och fajting. Hyperion låter steka tre brudar inlåsta i en stor metallko. Gudarna rycker in ändå och krossar skallar.
IMMORTALS är rätt tjusig att titta på. Den är bitvis till och med väldigt tjusig. Tyvärr är filmen i 3D, vilket förstås innebär att allting är för mörkt, men de datorgenererade miljöerna är flotta och mäktiga. Allting är överdimensionerat. Det ser inte särdeles realistiskt ut, det är som om autentiska miljöer fått sig en fantasybehandling, och tankarna går både till opera och Tinto Brass' CALIGULA.

En del actionscener är också bra. Tyvärr innehåller filmen alldeles för mycket CGI-gore och allting ser lite för artificiellt ut, men det är mycket slaktande, hinkvis med blod och ibland fylls duken av avhuggna huvuden som far genom luften i slowmotion.

... Men annars brister det ganska rejält. Storyn är något alldeles oerhört oengagerande. Jag kan inte påstå att jag rycktes med, att jag brydde mig det minsta, att jag ville bry mig. Rollfigurerna är trista. Visst, Stephen Dorff försöker väl tillföra något mer till sin figur, och visst är Mickey Rourke härligt ond - men resten är ett gäng traderövar. Theseus är en pisstrist hjälte. Freida Pinto är en av världens vackraste tösabitar, men hennes roll här är inget kul. Stephen McHattie dyker upp i ett par korta svener inan han blir halshuggen.

IMMORTALS har inget som helst driv i berättandet, det är träigt och ointressant - och filmen är högtravande och fullkomligt humorbefriad.
... Eller nästan humorbefriad. För så fort gudarna dyker upp blir det hysteriskt komiskt - men det är säkert inte meningen. Men herregud! Några snubbar som fjompar omkring i guldtangas, guldkjolar, guldmantlar och bär fjolliga guldprylar som huvudbonader? Det ser fan inte klokt ut! De står där på sina glänsande marmortrappor och intar dramatiska poser och ser allvarliga ut och stånkar fram gudomliga haranger. Sicka ena!

Nej, IMMORTALS är alltså inget vidare. Möjligtvis aningen bättre än nyinspelningen av CLASH OF THE TITANS. Vilket inte säger så mycket. Se om DVD-aktuella julkalendern STJÄRNHUSET med Sif Ruud och Johannes Brost istället.

En av filmens producenter heter förresten Ken Halsband.







(Biopremiär 11/11)

tisdag 8 november 2011

En herre med åsikter

Mannen har inte med texten att göra
För en eller två helger sedan genade jag genom gamla kyrkogården, jag vill minnas att jag var på väg till en vernissage. Det var tidig lördagseftermiddag och ganska mycket folk ute.
Plötsligt ser jag hur en herre i 75-årsåldern iförd ljus kostym och hatt sneddar över den breda gångstigen, det var tydligt att han hade mig i sikte.
- Ursäkta mig! sa herren. Du ser intelligent ut.
Jaha, gör jag det, tänkte jag. Mannen var väldigt smal, längre än jag, och pratade inte skånska. Nej, han lät som om han klivit ur en gammal svensk film från 1930- eller 40-talen.
... Och så gick han igång. Han hasplade ur sig ett långt resonemang om kvinnor. Jag minns långtifrån allt han sa, jag hörde inte allt han sa, jag förstod absolut ingenting. Men det var något i den här stilen:
- Det finns så mycket kvinnor överallt och de ser så olika ut och nu kan de ju tycka till och allting och de har rättigheter och jag tänker på det när jag ser dem överallt och det finns ju alla sorter, vi har ju de där som har lååångt hår, och kort hår, och så har vi de där som man inte ser ansiktet på med slöjor och skynken, och så har vi de egyptiska kvinnorna, oj, ja, de egyptiska kvinnorna som målar sig i ansiktet, med guld, och de afrikaaaanska kvinnorna med en massa ringar kring halsen. Men jag tycker att de kan få vara och se ut precis som de själva vill. Du får ha en bra dag, hej då!
Och så försvann herren.

En annan svensk i farten

Lustigt, igår nämnde jag SNABBA CASH i förbifarten, och nu dök trailern till Daniel Espinosas första amerikanska film upp - SAFE HOUSE. Som jag flera gånger påpekat tyckte jag att SNABBA CASH var rätt värdelös, illa spelad och regisserad. Men ingen annan verkade hålla med. Dessutom var det flera stycken som skrev att Espinosa (som tidigare gjort den ruttna BABYLONSJUKAN) satte en ny standard vad gäller actionscener i svensk film. Tja, om man gillar action där man inte ser vad som händer stämmer det kanske.
Okej. SAFE HOUSE ser ju dock av trailern att döma ut som en riktig film. Dessutom är den försedd med riktiga filmstjärnor. Men om den färdiga filmen är något att ha vet jag förstås inte.



måndag 7 november 2011

Bio: Huvudjägarna

Foton copyright (c) Carl Christian Raabe & Erik Aavatsmark / Friland AS
HUVUDJÄGARNA är baserad på en bästsäljande bok av Jo Nesbø och när jag på söndagskvällen bänkade på för att (tillsammans med en publik nästan helt bestående av vuxna - tysta vuxna) filmen förvåntade jag mig en thriller.
... Jag blev väldigt förvånad när jag istället fick vad som närmast kan beskrivas som en komedi. Eller möjligtvis som tidernas tjoflöjtthriller! Ha ha ha! Vaffan? Vad är det här? tänkte jag flera gånger. Någon svensk filmskribent skrev något om att detta är Norges svar på SNABBA CASH. Det är det inte. SNABBA CASH är en helt annan typ av film - dessutom tyckte jag att SNABBA CASH var grymt usel. Tydligen var jag ensam om det.
Morten Tyldum har regisserat HUVUDJÄGARNA, som är en norsk-svensk samproduktion - svenska deckarspecialisterna Yellow Bird ligger bakom. Någrasvenska skådespelare medverkar inte (fast i en scen visas en av MILLENNIUM-filmerna på en TV i bakgrunden), däremot har man stoppat in ett par danskar.
Aksel Hennie innehar huvudrollen. Han ser ut som Peter Settman, så redan där är det ju lite skojigt. Hennie spelar Roger Brown, som är 1,68 lång och jobbar som headhunter - han letar up chefsämnen för företag. Han lever ett liv i lyx, den här Brown - lyxvilla, dyra prylar, snygg, blond - och lång - fru (Synnøve Macody Lund). För att kunna leva detta liv behöver Roger pengar, massor av pengar. Vilken tur att han extraknäcker som konsttjuv! Med hjälp av en stollig typ i mustasch, Ove (Eivind Sander), stjäler och säljer Roger svindyra tavlor.
På en tillställning presenteras Roger för den elegante dansken Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau från BLACK HAWK DOWN och KINGDOM OF HEAVEN), som är en mer än utmärkt person för en VD-position. Dessutom visar det sig att Greve har en ovärderlig Rubensmålning i sitt hem. Den måste ju stjälas - så det ser Roger till att göra.
Det skulle han inte ha gjort. Från och med nu förvandlas Roger Browns liv till ett helvete. Clas Greve är inte riktigt den han utger sig för att vara - dessutom är han direkt mordisk.
Handlingen i HUVUDJÄGARNA är något av det dummaste jag någonsin stött på i en thriller jag gissar riktar sig till vuxna. Storyn är full av "smarta" inslag och vändningar, men det hela känns som en ungdomsbok. Orealistiskt? Det här är så orealistiskt att Norges flagga skiftar färg. Osannolikt? Skojar du? Det här är så osannolikt att Mette-Marit tar jobb som liftskydare på Hemsedals Feriesenter. Långsökt? Ja, jävlar! Det här är så långsökt att Bröderna Dal hädanefter kommer att säljas som dokumentärfilmer på TV-mässor.
Men något HUVUDJÄGARNA inte är, är tråkig. Tvärtom, det här är hur underhållandesom helst. Dumt och korkat, men skitkul! Det här är en film med gott humör och högt tempo. Storyn är full av lustiga rollfigurer som hämtade ur en polisfilmparodi. Ibland slår filmen över helt och det fläskas på med splatter - och då ren tjoflöjtsplatter. Egentligen passar det inte in alls, men eftersom allt annat här är så vansinnigt känns det liksom rätt ändå. Se upp för scenen med traktorn och hunden! Och plötsligt förvandlas Clas Greve (Coster-Waldau ser förresten ut som en riktig filmstjärna - vid närmare eftertanke liknar han Joe Dallesandro) till the Terminator och är ostoppbar i sin jakt på Roger Brown.
Det blir lite naket, det blir lite sex, det blir smällfeta tvillingar, en bilkrasch, eldstrider, och så bjussas det friskt på ... bajsbad!
Just det! Den nya, fräscha trenden inom norsk film verjar ju vara bajsbad. Ni minns väl den hysteriskt konstiga scenen i DÖD SNÖ? Den där med utedass, zombies och bajs? I HUVUDJÄGARNA överträffas detta. Med råge! Utedassscenen här slår tammefan allt.
Filmen ser ut ungefär som en typisk svensk film. Inga större extravaganser visuellt, men det är kompetent gjort. Jag uppskattar också att stora delar av filmen utspelar sig i eleganta miljöer och att människorna är tjusiga - vi slipper de där vanliga, gråtrista typerna svensk och norsk film så ofta är full av.
Jag har inte den blekaste aning om huruvida romanen filmen bygger på också är så här ding. Egentligen är den här filmen rätt kass. Men bra ändå, på något sätt. Totalt flängd, men en av de minst tråkiga skandinaviska filmer som gjorts. Jag skrattade jätteofta - liksom resten av publiken.






(Biopremiär 4/11)

Mikael Persbrandt ÄR Daniel Craig

Trailern till den kommande Hamiltonfilmen visades innan HUVUDJÄGARNA. Hmm. Om jag inte räknat fel, är väl Mikael Persbrandt den femte skådisen i rollen som agent Hamilton.
De tidigare filmerna har ju varierat från att vara hyfsade, kanske även bra (vill minnas att jag tyckte om FIENDENS FIENDE), till rätt kassa (Stefan Sauk som Hamilton?!). Hur den här nya blir har jag förstås ingen aning om, för regin står danskan Kathrine Windfeld, som tidigare bara gjort TV, bland annat ett par Wallanderdfilmer - vilket ju inte lovar så gott.
Men: om hela filmen är som trailern kan det ju vara något. För det här ser ju ut som en "riktig" actionfilm. Det här måste vara den första trailern någonsin till en svensk mainstreamproduktion som lägger tonvikten på action och våld. Inte ens ARN-trailern gjorde ju det. Nog ser det ut som om de velat göra en agentfilm i samma anda som Bondfilmerna med Daniel Craig. Inklusive en svettig Persbrandt iförd linne och med bar överkropp.
Fast jag kan ju ha helt fel. Snuttarna i trailern är kanske de enda actionscenerna i hela filmen och tempat i den färdiga filmen kan vara av snigelfart. Och varför skulle de ha med traderöven Pernilla August som Sveriges statsminister?



Bio: Lånaren Arrietty

Foton copyright (c) PAN Vision

Det är tydligen jämförbart med att svära i kyrkan, men jag kan inte påstå att jag tillhör japanska Studio Ghiblis anhängare. Nej, jag är ju ingen anhängare av animé rent allmänt. Jag gillar gamla, fina TV-serien COBRA och några av de där gamla robotserierna, men det är väl allt. Studio Ghiblis biofilmer brukar vara fantastiskt välgjorda och tjusiga - men ack så tråkiga.

Får man tro filmkritiker och annat folk i kultursvängen, är tråkig tecknad film något bra och positivt. Den senaste Ghiblifilmen jag såg, var PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET, en film som förvisso var snygg, men rätt besynnerlig och trist. Och något år tidigare såg jag DET LEVANDE SLOTTET. Jag har för mig att jag somnade på pressvisningen av den. Förutom dessa två filmer, har jag sett ett par på video och DVD.

Men även om jag somnar på de här filmerna, är det ju sådant här som anses som bra för barn. Och eftersom jag inte såg LÅNAREN ARRIETTY på Malmö Filmdagar, fick jag klämma den nu som söndagsmatiné - och minsann om det inte kom rätt mycket folk. Mycket barnfamiljer. Men alla av ett visst klientel.

Jag brukar sällan läsa Nöjesguiden - en tidning av 20-åringar för 20-åringar, och med filmkritiker av modellen "kolla vad jag är cool som inte gillar den här filmen!". Men i brist på annat bläddrade jag i nya numret av Nöjesguiden i väntan på att filmen skulle börja. Det var tidningens specialnumer om rasism, med sida upp och och sida ner om Sverigedemokraterna, Svenssonrasister, obildat folk, begreppet politiskt korrekt och liknande, och på filmsidorna undras det varför de syns så få invandrare och bögar i svenska filmer. Jag undrar vad dessa skribenter skulle ha att säga om publiken på den kulturellt högstående barnfilmen LÅNAREN ARRIETTY. Vad jag kunde se fanns det inte en enda invandrarfamilj i publiken. En mörkhyad familj visade sig prata stockholmska. Okej, där satt en japansk tant - men så är ju filmen också japansk. Men i övrigt var det mest små lintottar och deras föräldrar.
Nå.
LÅNAREN ARRIETTY är regisserad av Hiromasa Yonebayashi och bygger på en bok av Mary Norton. Den här boken har filmatiserats tidigare, först som TV-serie och sedan som live action-filmen LÅNARNA. Jag började titta på LÅNARNA när den släpptes på video. Dubbad till svenska. Jag gav upp efter tio minuter.

Den här versionen handlar om pojken Shô, som visst är hjärtsjuk och måste bo hos sin mormor på landet, eftersom hans frånskilda morsa alltid jobbar, eller hur det nu var. I det idylliska huset beläget i ännu mer idyllisk natur bor även en sur tant - en kärring som är säker på att det finns småfolk i huset. Tanten är besatt av att hitta småfolket och få väck dem.
Och visst har tanten rätt. Under golvet bor lilla Arrietty tillsammans med sina föräldrar. De pyttesmå varelserna är lånare, vilket innebär att de snor saker av människorna, men bara sådant människorna inte märker att de saknar. Som sockerbitar, knappnålar och pappersbitar.

Dock dröjer det inte länge innan Shô råkar få sin på den oförsiktiga Arrietty. Vojne, vojne! Vilken katastrof! Människorna har upptäckt lånarna! Nu måste lånarna flytta, det ä för farligt att stanna kvar.
Men Shô är ju snäll och han blir efter en trevande start vän med den lilla, lilla Arrietty. Fast värre är det med surkärringen, som också konstaterar att lånarna finns på riktigt.

Precis som de tidigare filmerna, är LÅNAREN ARRIETTY också lite småtråkig - men inte alls lika trist som vissa av de tidigare filmerna. Storyn är väl lite bättre den här gången, det händer inte så mycket, men det är inte konstigt och svårbegripligt som PONYO.
Tekniskt sett är filmen enastående. LÅNAREN ARRIETTY är fantastiskt tjusig att titta på. Och det är jag alltid trevligt att se traditionell tecknad film på bio istället för alla datoranimerade 3D-grejor.
Miljöerna är lite fascinerande. Folket på Studio Ghibli må vara japaner, men de verkar älska europeisk- och i synnerhet nordisk kultur och arkitektur. Inredningen i filmens byggnader påminner om svensk almoge, och ibland ser det lite österrikiskt ut, medan musiken ibland drar åt irländskt. Samtidigt beter sig figurerna ibland väldigt japanskt. Blandningen är rätt skum.

Filmen är dubbad till svenska, och eftersom detta är en bra, och fin film innebär det att alla figurerna halvviskar sina repliker mest hela tiden.

Ungarna i publiken skrattade två gånger. Först när den sura kärringen misshandlar en fågel med en sko, och senare när samma kärring håller på att trilla, eller vad det nu var. När filmen slutade sa en liten unge högt och ljudligt "VILKET TRÅKIGT SLUT!" - och ja, slutet på filmen suger.

... Men annars verkade ungarna i publiken gilla vad de sett. De tyckte att lilla Arrietty var sååå söt. Ett par småtöser började genast att leka Arrietty och Shô.

Själv tycker jag väl att det här är helt okej. Det är lite för sentimentalt, lite för segt, men otroligt snyggt. Hade handlingen varit bättre hade jag höjt betyget.
 





(Biopremiär 2/11)

lördag 5 november 2011

Thy Kill Be Done

Allhelgona. Nästan allting är stängt. Vad ska man hitta på?
Tja, man kan ju alltid kasta ett allhelgonaöga på den här femton minuter långa kortfilmen. Nunsploitation. Det mest religiösa jag kunde hitta till en dag som denna.
Klicka på bilden för att se filmen ...



fredag 4 november 2011

Bio: Page One: Inside the New York Times

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jag började skriva professionellt i media 1993. Okej, redan 1989, om vi ska räkna min debut som professionell manusförfattare till serietidningar.
Fast egentligen kan vi gå tillbaka ända till 1981, då jag publicerade mitt första fanzine. På den tiden, för 30 år sedan, fanns det inga andra alternativ om man ville publicera sig; om man ville ge ut sina egna och/eller andras grejor. Inte nog med att jag gav ut en mängd serie- och science fiction-fanzines (ibland fotostatkopierade, ibland spritstencilerade, ibland tryckta på mer avancerade sätt), jag spenderade dessutom en hel del pengar på att köpa fanzines. De här kostade nämligen pengar - eller åtminstone svarsporto.
I och med att det kostade pengar att trycka och distribuera sin lilla tidning, man ville ju få tillbaka sina utgifter - och därför försökte i alla fall de flesta av oss att åstadkomma en produkt folk faktiskt var villiga att betala pengar för. Det var inte alltid tidningarna var värda pengarna, men principen var förstås att man betalade för innehållet.
Ett av de stora problemen idag är ju att Internet gjord det så ohyggligt lätt för vem som helst att publicera sig - och för världens befolkning att komma över information gratis. Något som lett till Den Stora Tidningsdöden.
... Och, tja, se på mig. Här sitter jag och skriver detta - på Internet. Jag startade den här bloggen 2008 för att få möjlighet att skriva precis hur fan jag vill om film och annat, utan att någon redaktion lägger sig i. En annan orsak är att jag ville nå läsare över hela landet. Har jag plötsligt börjat konkurrera med mig själv? I mitt fall kan det dyka upp en del märkliga frågeställningar.
Trots att jag själv är väldigt verksam på nätet, är jag kritisk till många av de som kommit fram med hjälp av bloggar och annat. Bara för att man kan designa en snygg sajt är behöver man inte vara en bra skribent. Bara för att man vet mycket om mode och har hundratusentals läsare, behöver man inte vara en bra skribent. I synnerhet inte om man är 20 och absolut inte kan något annat.
Problemet med dessa bloggare och liknande är ju att de ynglat av sig till andra medier. Kvällspress, gratistidningar och ibland även morgontidningarna skriker efter unga skribenter. Helst unga tjejer. Det spelar ingen roll om de skriver dåligt och att de saknar både livs- och yrkeserfarenhet, så länge de är unga och coola. Herregud, när jag läser om de artiklar och recensioner jag skrev när jag var 25 skäms jag. Man ska fan inte låta 25-åringar recensera film!
Oavsett vad som händer på Internet: Print is king. Att skriva för en tryckt tidning smäller i många fall högre. I alla fall om man tillhör mitt skrå. Och om man bor i Sverige. Vem som helst kan på fem minuter starta en filmblogg och kalla sig filmkritiker, men vill man få recensionsexemplar av DVD:er, komma in på pressvisningar och liknande, är det bra att även ha en tryckt tidning i ryggen. TOPPRAFFEL! har inget gigantiskt antal läsare, men ändå hyfsat många. Dock imponerar det mer om jag visar upp till exempel Nya Upplagan, som trycks i 30 000 ex i månaden.
Vart vill jag komma med allt detta? Jag har ju fortfarande inte kommit fram till filmen jag ska recensera!
Men det gör jag nu.
Andrew Rossis dokumentär PAGE ONE: INSIDE THE NEW YORK TIMES tar oss bakom kulisserna på denna gamla drake, en av världens mest betydande dagstidningar (och vars entré maskerades till The Daily Planets i SUPERMAN - THE MOVIE). The New York Times är även en av de tidningar som fortfarande ges ut i USA, efter att ett oerhört stort antall tvingats lägga ner, utkonkurrerade av andra medier.
Dagspress är för långsamt. Nyheterna kommer ut för sent. Det är ett av de vanligaste argumenten till varför allt färre köper dagstidningar. Ett annat argument är att dagstidningar kostar pengar - och i dag är få villiga att betala för en produkt när i stort sett exakt samma information finns tillgänglig annorstädes.
Visst, det stämmer. Men köper man en dagstidning, för man - förhoppningsvis - bättre, mer erfarna skribenter och fylligare artiklar och reportage. En tweet är inte samma sak som fyra helsidor i New York Times.
I Rossis film träffar vi en rad journalister och redaktörer, de berättar om hur de arbetar, hur de kämpar mot konkurrensen, och om alla nerskärningar. Journalistveteranen David Carr ställs mot en nyanställd 21-årig kille som handplockats av tidningen, eftersom hans blogg alltid var först med stora nyheter och nådde stora mängder läsare. Carr - som låter som Harvey Pekar och har samma buttra utstrålning - är en före detta narkoman, han har levt ett hårt liv, och som journalist är han verkligen Old School. Det är en hårdkokt kille och jag tänker på en del klassiska amerikanska 40-talsfilmer som utspelar sig i nyhetsbranschen. Till slut erkänner Carr att han börjat twittra. Han hade inget annat val.
En stor del av filmen ägnas åt Julian Assange och dennes WikiLeaks; den sajt som verkligen fick gammelmedia att få upp ögonen och inse att något har hänt, att media inte längre ser ut som det alltid gjort. Passande med tanka på rättegången mot Assange häromdagen.
PAGE ONE: INSIDE THE NEW YORK TIMES bjuder kanske inte på några nyheter vad gäller problematiken med modern nyhetsförmedling. Åtminstone inte för mig, som börjar bli något av en veteran. Men det är en väldigt intressant film. Dessutom är den välgjord och medryckande, till skillnad från Maj Wechselmann vet Andrew Rossi hur man gör en dokumentärfilm.






(Biopremiär 4/11)

torsdag 3 november 2011

Bio: Vi har en påve!

Foton copyright (c) TriArt Film
Vatikanen är en väldigt märklig plats. Ja, mer än det. Det är en väldigt märklig företeelse. Där häckar ett gäng djupt religiösa gubbar iförda lustiga kläder, och stora delar av världens befolkning låter sig styras av dessa. Lite creepy.
Fast samtidigt är det förstås otroligt fascinerande. Vatikanen är en imponerande plats. En liten stadsdel i Rom som är en egen stat och som enbart består av några av de mäktigaste byggnader som uppförts, och i dessa finns några av historiens mäktigaste konstverk. Och tänk så månge skräckfilmer som aldrig hade gjorts om det inte vore för Vatikanstaten.
Nanni Morettis nya film VI HAR EN PÅVE! inleds med dokumentära scener i vilka en död påve konkas ut i sin kista. En ny påve ska väljas och hanaljerna, förlåt, kardinalerna sitter och skriver ner namn på lappar, rösterna räknas och alla verkar tänka "Hoppas det inte blir jag!".
Michel Picoli spelar mannen som slutligen utnämns till ny påve. Eller - han blir nästan utnämnd. För när han ska presenteras för massorna som samlats, när han ska kliva ut på balkongen och hålla ett litet anförande, drabbas den nye påven av en panikattack. Han klarar inte av det! Han känner att vara påve, det är nog inget för honom.
Nu hamnar förstås kyrkan i en knivig situation. De försöker lugna ner påven så att han kan presenteras ett par timmar senare, men det går inte. En psykolog, spelad av Moretti själv, kallas in, men det hjälper inte - och psykologens arbete försvåras när han inte får lov att fråga om någonting personligt, det vill säga om de saker som kan ha orsakat panikattacken.
Till slut rymmer påven. Han drar omkring på Roms gator som en vanlig man. Han älskar teater och söker upp ett teatersällskap. Samtidigt som Vatikanen försöker hålla skenet uppe - få käner till att påven är på rymmen, och de anlitar en kille ur Schweizergardet; Vatikanens vaktstyrka, för att sitta i påvens rum och då och då rycka i gardinerna och låta sin skugga synas - så att folk tror att påven är på plats och vilar upp sig.
VI HAR EN PÅVE! är förstås en starkt satirisk film och lanseras som en komedi. Och jo, visst är det här en komedi. Fast den är inte speciellt rolig. Det är ingen skrattfest. Jag log snett åt ett par saker, framför allt när Vatikanens inskränkthet belyses, och några scener är direkt absurda. Psykologen organiserar en volleybollturnering mellan kardinalerna ute på gården, och alla spelar i full kardinalmundering. Allra roligast är att Schweizergardet är klädda som GB-glassgubben.
Det här är en okej, trevlig och intressant film - om än lite småtråkig.
Fast jag undrar hur masscenerna gjordes ...






(Biopremiär 4/11)


Tokiga upptåg med Googles annonser!

He he he! Jaaa ... Ibland blir det lite konstigt. Eller träffande. Eller både och.
Direkt under mina blogginlägg ligger ju alltid en annons från Google AdSense. Dessa annonser läser av vad bloggen handlar om och försöker visa upp passande reklam.
Annonsen som just nu ligger under min recension av THIS IS NOT A FILM är ju alldeles extra passande ...


Bio: Tower Heist

Foton copyright (c) UIP Sweden
Förvisso skulle det på ett sätt vara lite coolt att bo i Turning Torso. Skandinaviens högsta skyskrapa, lägenheterna tillhör Malmös dyraste. Fast vid närmare tanke ... Läget är ju inte det bästa. Helt nybyggda Västra Hamnen saknar atmosfär och puls, och området är en spökstad bortsett från sommarmånaderna. Blåsigt är där också.
Jag gillar heller inte att man kommer in i en foajé med personal, som om man bor på hotell; det skulle kännas som om jag och eventuella besökare kontrolleras och godkänns. Och att sedan sitta uppflugen i en lägenhet där det inte går att öppna fönstren, det är ju ingen höjdare ... (No pun intended)
Brett Ratners nya komedi TOWER HEIST utspelar sig i The Tower i New York. Stand-in för byggnaden är Trump Tower - en kåk i vilken jag en gång blev inkastad i en restaurang och mer eller mindre tvingad att äta quiche. Ah, det var tider det. Senare samma dag träffade jag Nina Hartley på en bar. Men det hör inte hit.
I The Tower bor några av New Yorks - och USA:s - rikaste människor, och i penthousevåningen högst upp huserar en viss Arthur Shaw (Alan Alda). Massor med folk arbetar i tornet och chef för dessa är Josh Kovacs (Ben Stiller), som i sin tur lyder under en man spelad av gamle fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI! Det var ju inte i jåns vi såg honom på vita duken.
När FBI oväntat dyker upp och arresterar Shaw, visar det sig att miljardären är en svindlare av stora mått. Än värre blir det när Kovacs berättar att han låtit Shaw ta hand som personalens pensionspengar för att placera dem väl och trippla beloppet - och nu är dessa pengar väck.
Efter att tillsammans med kollegorna Charlie (Casey Affleck) och Enrique (Michael Peña) klampat in i Shaws lya och slagit sönder rutorna på Steve McQueens Ferrari, som står uppställd i vardagsrummet, får Kovacs och hans vänner sparken. Men Kovacs - som dessutom lyckats bli betuttad i en FBI-agent spelad av Téa Leoni - tänker inte ge upp. Han vill att personalen ska få tillbaka pengarna, och dessa pengar är gömda någonstans i Shaws penthouse.
Kovacs kontaktar en kriminell granne, Slide (Eddie Murphy), för experthjälp och tillsammans med de sparkade kollegorna från The Tower planerar de en avancerad stöt ...
Brett Ratner är en särdeles karaktärslös filmregissör. Han har gjort framgångsrika filmer som RUSH HOUR-trilogin och den tredje X-MEN-filmen, men han är inget annat än en gun for hire - han är 2000-talets motsvarighet till John Badham.
Dock är TOWER HEIST en oförskämt underhållande film. Det här är verkligt ... trevligt, på alla möjliga sätt. Det mest sympatiska med filmen är att den är så härligt gammaldags. Här har man inte försökt göra allting häftigare och toppmodernt. Filmen skulle kunna vara från 80-talet. Eller 70-talet. Kanske till och med 60-talet. Och då se ut ungefär på samma sätt.
Det är trivsamt och småroligt, emellanåt lite spännande, och rollbesättningen gör förstås sitt till. Matthew Broderick spelar också en i gänget, och så får vi återse Gabourey Sidibe; den smällfeta tjejen från PRECIOUS. Hon är fortfarande smällfet, men den här gången får hon vara rolig.
Och Eddie Murphy? Den karln har ju tillbringat de senaste decennierna med att göra den ena slätstrukna barn- och familjekomedin efter den andra, samt att stå för åsnans röst i SHREK-filmerna. Men i TOWER HEIST får han åter chansen att vara en snabbsnackande, streetwise kille av den typ han slog igenom som. Han är lite mer edgy och roligare än vanligt. Fast TOWER HEIST är också en familjekomedi och i USA försedd med en PG-13-åldersgräns, så Murphy får inte svära. Broderick säger filmens enda "fuck". (För övrigt är Eddie Murphys bästa film BOWFINGER)
Jag blev väldigt positivt överraskad av TOWER HEIST. Jag skulle inte ha något emot att se fler filmer av den här typen.
Förresten: en av rollfigurerna är i eftertexterna listad som "Special Agent Dansk".






(Biopremiär 2/11)

onsdag 2 november 2011

Bio: This is Not a Film

Foton copyright (c) Folkets Bio
THIS IS NOT A FILM smugglades till filmfestivalen i Cannes på ett USB-minne inbakat i en kaka. Dess upphovsman sitter nämligen i husarrest i Teheran.
... Och detta är väl det mest intressanta med den här filmen.
Den iranske regissören Jafar Panahi är belagd med ett tjugoårigt yrkesförbud och får inte lämna landet. Eller sin lägenhet. Där har han suttit sedan december förra året. Han har även en rättegång framför sig.
Så kan det gå om man gör obekväma filmer i Iran. Även om de verkar vara jävligt tråkiga. Vi får se ett par klipp ur karlns filmer. De verkar inte vara något vidare.
Men man kan väl inte påstå att det går nöd på karln. Stackars Jafar bor nämligen i en stor lyxlägenhet. Hans familj är inte hemma och han dokumenterar sitt liv. En kollega kommer på besök och hjälper till att filma.
Jafars senaste filmmanus är en skittråkig historia som blir inlåst i sitt hus. Han fick inte tillstånd att spela in filmen, men istället försöker han i denna dokumentär återge manuset, läsa högt och berätta vad det hela ska gå ut på. För att göra det begripligare ritar han upp flickans rum med hjälp av tejp på en matta. Det blir lite DOGVILLE. Fast Jafar avbryter sin story ganska snart, eftersom han inser att det var en dum idé. Det tackar jag för. Filmidén sög.
Jafar sitter i sin soffa. Du kommer familjens iguana och klättrar på honom. Jafar säger till iguanan att den har vassa klor!
En granne ringer på och frågar om Jafar kan passa en liten hund. Hunden skäller som fan och Jafar tackar nej.
Därefter börjar Jafar att med sin iPhone videofilma sin kollega. Men kollegan ska gå hem. Snart ringer det dock på dörren igen. Det är en snubbe som ska hämta soporna i huset. Jafar intervjuar sophämtaren i hissen.
Slut.
Just det, det är visst något slags firande på gång också. Folk skjuter upp raketer när mörkret fallit. Men redan dessförinnan knallar det lite då och då ute på gatan. Är det skjutvapen? Sirener hörs.
THIS IS NOT A FILM har verkligen en passande titel. Nej, det här är ingen film. Jösses, ska folk betala för att titta på det här?
Vissa delar av Jafars verk kan vara bland det tråkigaste jag någonsin sett. Jag menar, vem fan vill betala 90 spänn för att se en medelålders gubbe sitta vid ett köksbord och bre mackor och prata i telefon?
Emellanåt blir det nästan lite intressant. Men bara nästan. Poängen med den här filmen är hur den gjordes och hur den hamnade på bio, inte dess innehåll. För den har inget innehåll. Fast jag gillade eftertexterna. Varför filmen ingick i den officiella serien i Cannes förstår jag inte. Fast å andra sidan, det här är en typisk festivalfilm. Och eftersom den är från Iran tycker folk att den är intressant och ängelägen.
Nå. Hur betygsätter jag det här? Det gör jag inte, eftersom det inte går.
THIS IS NOT A RATING

(Biopremiär 4/11)

TOPPRAFFEL! sörjer: Sickan Carlsson

Ja, jösses. Var ska jag börja? Sickan Carlsson har slutligen bestämt sig för att lämna in (köksvägen?), 96 år gammal. Och hon har ju varit med i oräkneliga klassiska filmer, varav flera från den epok då svensk film alltid var bra. Åtminstone om de hade ordet "landstorm" i titeln eller Thor Modéen och/eller John Bodvid och/eller Åke Söderblom i rollistan.
Sickan Carlssons karriär var alldeles för omfattande för att jag ska kunna sno ihop något här och nu, så istället låter jag damen själv brista ut i klassiska "Jag ska sjunga för dig" ur LANDSTORMENS LILLA LOTTA.
 SICKAN CARLSSON
1915 - 2011
R.I.P.


Bio: Prick och Fläck på pricken!

Bilder copyright (c) Folkets Bio

För några veckor sedan recenserade jag en så kallad Knattefilm; VEM ÄR VAR?, och visste inte riktigt hur jag skulle bedöma den, eftersom jag är 40 år äldre än målgruppen.

Här har vi återigen en Knattefilmen, återigen är jag 40 år för gammal - men den här gången hade jag ett visst utbyte av filmen.

Eller filmerna.

För det här är nämligen sex stycken leranimerade kortfilmer av Lotta och Uzi Geffenblad, som packats ihop till ett program på 43 minuter, vilket väl är lagom spellängd för att de små liven i publiken inte ska tröttna.
Arr! Arr! Våldsam pirataction!
Prick och Fläck är två Marty Feldman-kaniner med hudsjukdomar. Den ene är prickig, den andre är fläckig. De ser rätt lustiga ut.

Deras äventyr är som så ofta är fallet när det gäller småbarnsfilm rätt minimalistiska - men de är överraskande bisarra på ett sätt som tilltalar mig. Här finns många oväntade inslag - när de tittar på TV får vi till exempel se en tiosekundersparodi på EXTREME HOME MAKE OVER! I lera. Med kaniner.

När de har kladdat ner sig med tapetklister tar de bort fläckarna med ett medel de har i en flaska märkt med en dödskalle (detta leder till att prickarna och fläckarna försvinner från deras kroppar). I en episod lagar de sin motorcykel, när det plötsligt dyker upp ett flygande tefat. En rymdkanin tittar ut och vill låna en hammare.
Det blir lite piratraffel, de äter godis och måste gå till en tandläkare som gillar att borra, de är på picknick och attackeras av insekter.

Stina Ekblad agerar berättare och det här är förvånansvärt trivsamt, kul och underhållande. Jag nickade inte till en enda gång!






(Biopremiär 4/11)

tisdag 1 november 2011

Bio: Maktens män

Foton: Saeed Adyani ©2011 IDES FILM HOLDINGS, LLC. ALL RIGHTS RESERVED.

THE IDES OF MARCH. Det är en actionfilm med Gary Daniels och Michael Madsen. Den har ingenting med den här filmen att göra. "The ides of March" är även ett Shakespearecitat hämtat ur JULIUS CAESAR. Caesar blir varnad med orden "Beware the ides of March" innan han mördas den femtonde mars.

Och vad har detta med George Clooneys nya film att göra? En hel del, om än inget regelrätt mord.
Jag har alltid gillat George Clooney som skådespelare, men jag har väl inte varit sådär superimponerad av hans tidigare filmer som regissör - det har varit bra, kompetenta filmer, men hos mig gjorde de inget större intryck eller avtryck. Men. Med MAKTENS MÄN - som alltså heter THE IDES OF MARCH i original - hamrar Clooney fast sin position som en regissör att räkna med. Det här är bra. Riktigt, riktigt bra.
Clooney själv har varit med och skrivit manus, ett manus som för övrigt bygger på en pjäs, och han har även roffat åt sig en av huvudrollerna som presidentkandidaten guvernör Mike Morris. Platsen är Ohio och Morris ska gå i närkamp med sin rival, senator Pullman (Michael Mantell).

Ryan Gosling är Stephen Meyers, en av de ansvariga för Morris' kampanj; Meyers är en fullfjädrad PR-kille som reser runt på guvernörens framträdanden och debatter runt om i landet tillsammans med en ambulerande stab. I staben finns bland många andra även den högt uppsatte veteranen Paul Zara (Phillip Seymour Hoffman) och en ung, söt praktikant; Molly (Evan Rachel Wood).

Ansvarig för Pullmans kampanj är den slemme Tom Duffy (Paul Giamatti), som plötsligt hör av sig till Meyers och vill träffa honom anonymt på en bar. Mot bättre vetande går Meyers dit. Duffy försöker övertala Meyers att hoppa av Morris' stab och istället ansluta sig till Pullmans. Duffy är nämligen säker på att Morris' kampanj kommer att gå åt helvete. Meyers är inte så säker på det, men när det visar sig att någon har sett Meyers och Duffy träffas och hotar att släppa nyheten till pressen, får Meyers kicken. Eftersom han inte kan sälla sig till Pullmans anhang; det var bara ett trick från Duffy, beger sig Meyers ut efter hämnd. Och då kan den där Molly, som Meyers inlett en relation med, komma väl till pass.
Vad som är oerhört fascinerande med MAKTENS MÄN är att dessa PR-människor och kampanjdeltagare skulle kunna jobba med vilken produkt som helst. Popstjärnor. Skådespelare. Bilmärken. Datorer. Det handlar bara om att marknadsföra någonting, i det här fallet en politiker med ganska idealistiska åsikter - jag utgår från att Mike Morris' politiska åsikter speglar vänsteranhängaren George Clooneys, åtminstone till stor del. För kampanjdeltagarna hör politiken knappt till saken - något som med all tydlighet framgår när Meyers gör ett försök att gå från Morris' till motståndarens läger för att fortfarande ha ett jobb.

Det är också intressant hur alla jämt och ständigt hugger varandra i ryggen - bildligt talat. Det går inte att lita på någon, inte ens de man har ett nära samarbete med. Alla vill klättra i karriären. Och hela tiden har de skoningslösa och mäktiga journalister i hälarna - Marisa Tomei spelar en sådan. Hon är god vän med Stephen Meyers, men skulle inte tveka att köra kniven i Meyers och Morris för en bra story.
MAKTENS MÄN är en fantastisk liten film, som för tankarna till 1970-talets amerikanska, politiska filmer. Som med all tydlighet framgår, är skådespelaruppsättningen enastående. Ryan Gosling verkar numera gå från klarhet till klarhet (han är även med i kommande, utmärkta DRIVE), Paul Giamatti är ju en stor favorit, och detsamma gäller Hoffman, Tomei, Clooney, förstås, och de andra. Wood gör inte heller bort sig.

Det känns väldigt skönt att se en så här "vuxen" film. MAKTENS MÄN är dialogdriven - den bygger trots allt på en pjäs - men filmen blir aldrig tråkig. Detta är en imponerande film. Hela tiden spännande, hela tiden intressant. Filmen får dessutom en extra dimension tack vare alla skandaler kring Juholt just nu - det är inte utan att jag undrar hur hans PR-maskineri fungerar bakom kulisserna. Finns det några likheter med amerikanerna i denna film?

Jag kan inte påminna mig att jag har delat ut högsta betyg till en biofilm i år. Har jag det? Till vilken då? Men nu - under årets näst sista månad - slår jag till!






(Biopremiär 4/11)

Bio: Footloose

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Tonight I gotta cut
Loose, footloose
Kick off your Sunday shoes
Please, Louise
Pull me offa my knees
Jack, get back
C'mon before we crack
Lose your blues
Everybody cut footloos

... Ähum ... Hur funkar ovanstående 2011? Och hur funkade det 1984 - egentligen?
Jag såg inte FOOTLOOSE när den gick på bio - det dröjde några år innan jag råkade se den på TV. Okej, "råkade" är att ta i, jag såg den medvetet. Det enda jag minns från filmen är att den handlar om en stad där det är förbjudet att dansa, att Kevin Bacon kommer dit och är en Cool Kille och vill dansa, att Bacon får ihop det med prästens dotter, som spelas av Lori Singer - den mesiga cellisten i FAME, och så minns jag en legendariskt fånig scen där en svettig och upprörd Bacon dansar ensam i en fabrikslokal. Ja, och självklart minns jag Kenny Loggins trallvänliga och rätt fjompiga ledmotiv, samt ett par av de andra låtarna.
Om jag förstått saken rätt, är 2011 års version av FOOTLOOSE en ganska exakt nyinspelning, scen för scen, replik för replik, låt för låt. Det är mycket möjligt, jag har inte sett originalet på över 20 år, tror jag, och kan inte jämföra. Men nog känns allt bekant. Lite för bekant. Och lite för ... fel.
Den här gången är det en Kenny Wormald som är den "coole" storstadskillen Ren MacCormack, som efter att hans morsa dött anländer till en liten håla på vischan, där han ska bo hos släktingar. Några år tidigare hade det skett en olycka i byn - efter en fest med mycket dansande, körde några ungdomar ihjäl dig, bland andra prästens (Dennis Quaid) son. Därför är nu dans förbjudet för alla under arton.
En som inte tar så hårt på detta, är prästens dotter Ariel (Julianne Hough, som ser ut som en ung Jennifer Aniston), som med sina kompisar ofta drar iväg på illegala danstillställningar. Tuffe Ren får förstås genast ihop det med Ariel, och han gör allt för att få ställa till med en rejäl dansfest i hålan. Han blir även polare med bonnige Willard (Miles Teller), som inte kan dansa, och han ser till att bli fiende till Ariels buse till pojkvän.
Förvisso är handlingen i FOOTLOOSE inspirerad av  ett autentiskt fall - 1980 förbjöds dans i en håla i USA. Men ändå. Redan 1984 kändes det här lite för otroligt. Än mer otroligt är det 2011. Förbjuda dans i ett västerländskt samhälle? Kommer dagens tonåringar att köpa detta? Och kommer de att köpa resten av upptågen i filmen? Nya FOOTLOOSE skulle lika gärna kunna utspela sig på 80-talet. Allting känns fortfarande som 80-tal. Tiden har stått stilla, alla beter sig som för 25 år sedan. De lyssnar på gamla hitlåtar från 80-talet - och herregud, den unge hjälten gillar Quiet Riot! 80-talshårdrock. För att göra det hela ännu konstigerare, bonnigare och daterat, är alla i filmen väldigt inne på linedance. Linedance! Jösses ...
En grej begrep jag inte alls. Eftersom ingen under arton får dansa, bör ju huvudpersonerna vara högst sjutton. Ändå går de på krogen (för att dansa linedance) där de köper öl i baren - och i USA måste man ju vara 21 för att få köpa och inta starkvaror! Ren köper även på sig ett sexpack öl när andan faller på. Hur gamla ska de här typerna egentligen vara?
Prästens fru spelas av Andie MacDowell. Henne har jag inte sett på länge. Hon har åldrats en del de denaste åren. Den där Kenny Wormald ser ut som vem som helst, hade kunnat spelas av vem som helst, han saknar utstrålning och är ingen Kevin Bacon.
Visst. FOOTLOOSE är inte tråkig. Gillar man folk som dansar - och detta välkoreograferat trots att de aldrig fått dansa - tycker man kanske att filmen är fenomenalt underhållande. Men kom igen, det hela är långsökt, dumt, daterat - och låtarna är ju lite väl jönsiga. "Please, Louise, pull me offa my knees", vem skriver sådana texter? Och vem fan är Louise?
Fast vi får se en arg och svettig Kenny Wormald dansa febrilt i en fabrikslokal.
Förr i tiden i Landskrona, när det var ovanligt att kunna engelska, var det många som uttalade "bacon" som "basonafläsk".







(Biopremiär 2/11)