söndag 16 oktober 2011

Konst: Scenbyte

Nils Dardel
Den döende dandyn, 1918
© Nils von Dardel/BUS 2011
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: vill man vara rebell i dagens Konstsverige, ställer man ut traditionell konst, gärna av de gamla mästarna. Jag besöker de flesta av Malmös konstutställningar och ofta känner jag mig ganska likgiltig. Mycket är bara ointressant, likgiltigt, dåligt eller omedvetet fånigt. Det känns faktiskt ganska fräscht att se på, tja, en Picasso.
När Moderna Museet i Malmö tidigare i år visade utsällningen "De första modernisterna" påpekade jag detta för en del människor, varpå en hel del sa "Men varför ska vi titta på det? De där konstnärerna hänger ju överallt!". Jovisst. Runt om i Europa finns massor av flotta gallerier och museer tillägnade de stora mästarna. Men inte i Sverige! Absolut inte i Malmö! Det är oerhört sällan vi får tillfälle att betrakta dessa berömda verk på nära håll.
Pablo Picasso, Gitarrspelare, 1916
© Succession Picasso/BUS 2011
Moderna Museets nya utställning heter "Scenbyte" och invigdes denna helg. Här presenteras ett hundratal verk från perioden 1900 till 1950 ur museets samlingar. Utställningen, som är den största hittills på Moderna Museet Malmö, kretsar kring två teman; det tidiga 1900-talets intresse för utomeuropeiskt kultur, samt konstnärernas samarbete med dans- och performancevärlden. Bland de representerade konstnärerna hittar vi Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Paul Klee, Henri Matisse, Pablo Picasso och flera andra - och framför allt hittar vi Nils Dardel. Det är onekligen något visst att stå bara några decimeter ifrån "Den döende dandyn" (eller "Den döende dansken" som han blev efter några glas vin), en bild de flesta känner till, men som under flera decinnier valsade runt på auktioner innan den 1993 hamnade i Moderna Museets samlingar.
Jag fick även en fantastisk Aha!-upplevelse - eller snarare Oj!-upplevelse - på utställningen: jag bodde 40 år i Landskrona. strax norr om Landskrona ligger Hildesborgs slott; en kåk jag passerat flera gånger och aldrig skänk någon närmare tanke. Det är liksom bara en kåk jag tagit för given, den står där och that's it. Dessutom är det inte mycket till slott, byggnaden saknar torn och tinnar.
Henri Matisse, Apollon, 1953 © Succession H Matisse/BUS 2011
Men - i början av 1900-talet bodde aristokraten Rolf de Maré där. Denne de Maré reste, ibland tillsammans med vännen - och partnern - Nils Dardel, jorden runt och samlade på sig konst. Konst som förvarades på slottet i Landskrona och som förlöjligades av omvärlden. På Moderna hänger en tavla som heter "Reception" och föreställer Hildesborgs slotts entré - och denna målning är gjord av Dardel. Alltså: inte nog med att jag för första gången fick se hur det en gång såg ut därinne i slottet, målningen är utförd av en av landets mest berömda konstnärer! Snacka om att vara hemmablind. Jag hade ingen aning om att Dardel verkat i min hemstad och att där gömde sig en konstskatt ...
Paul Klee, Kairuan, framför porten, 1914 © Moderna Museet
Rolf de Maré var 1920-25 även ledare för Svenska Baletten i Paris och skördade stora framgångar. På moderna visas även gamla filmklipp från deras föreställningar, där de utför orientalisk dans och annat exotiskt.
"Scenbyte" är onekligen svindlande, vart man än vänder sig möts man av Stora Namn; Henri Matisses gigantiska collage "Apollon" är onekligen omtumlande, och när jag vandrade i rummen på de två våningarna började jag nästan känna av Stendhals syndrom. Fast bara nästan. Och det säger väl en hel del om den här utställningen. Det här är bra. Det är intressant och givande!
Utställningen kommer att fortsatta med en del två 2012, då temat kommer att vara surrealism, vilket låter väldigt lovande, och 2013 öppnar den tredje och sista delen tillägnad rysk konstruktivism. 

lördag 15 oktober 2011

Continue lendo

Coffin Joe säger "Continue lendo!"

Som ni säkert har noterat har TOPPRAFFEL! fått nytt utseende. De senaste veckorna har det gått överraskande bra för den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför, men besöksstatistiken har skjutit i höjden. Kul!


Jag tänkte att jag borde fira detta genom att göra något radikalt. Varför inte snofsa upp sidan? Så det gjorde jag. Jag tycker själv att resultatet blev snyggt och betydligt mer överskådligt, det ser proffsigare ut.


Dock dök det upp en märklighet. Den här layouten är designad av en brasilianare. Jag kunde ändra på allt så att sidan är helt och hållet på svenska - förutom en detalj: vid varje inlägg på förstasidan står det "Continue lendo". Jag lusläste HTML-koden, men kan fan inte hitta dessa ord så att jag kan ändra till "Läs mer" eller något ditåt! Och inte heller går det att ändra färg på dessa två ord. Mycket märkligt.


Således får ni finna er i att tvingas läsa portugisiska här på TOPPRAFFEL!
Och det är ju lite lustigt.


Högst upp på sidan hittar ni förresten några knappar som länkar direkt till några andra sidor jag skriver åt; TerrorFlicks, Xomba och JPS Media.

fredag 14 oktober 2011

Bio: Bobby Fischer Against the World

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Schackraffel på toppnivå, kan det vara något?

Jag vet ingenting om schack. Det hände ibland att jag spelade schack som barn, men jag tyckte att det var rätt ... trist. Att titta på folk som spelar schack är nog ännu tristare. Alltså vet jag ingenting om alla dessa schacktävlingar och världsberömda schackmästare.

Bobby Fischer hade jag dock läst- och hört talas om - men inte under hans verksamma karriär som geniförklarad och världens främst schackspelare. Jag var inte så gammal 1972, då han stod på topp. Däremot minns jag notiser och artiklar från 2000-talet, då han grävts fram efter att ha varit försvunnen i åtskilliga år.

Amerikanen Fischer var schackmästare redan som 15-åring. Han var en enstöring som vigde sitt liv åt schack, främst beroende på synnerligen märkliga familjeförhållanden. Grabben ägnade sig inte åt någonting annat än schack, han flydde in i spelets värld för att undvika omvärlden.

Han fortsatte att vara en märklig enstöring utan fast bostad även när han tävlade, och 1972 fick han chansen att möta den ryske mästaren i en rafflande kamp på Island. Fischer hade sett till att schackintresset skjutit i taket hemma i USA; landskampen blev något slags sittande, slagsmålsfri boxningsmatch som direktsändes på TV - och tydligen stannade hela USA upp under partierna; alla skulle titta på schackdramat, något dom förstås låter lite konstigt, men som faktiskt stämde. Dock var det nära att matchen aldrig blev av, eftersom Fischer strulade in i det sista, han hotade med att inte dyka upp, han försvann, han anlände till själva tävlingen kraftigt försenad; ryssen satt nervöst och väntade vid schackbordet, och amerikanen fortsatte att vara problematiskt under tävlingen. Till slut fick ryssen se sig besegrad och gav upp.

Efter detta slog det verkligen slint för Bobby Fischer. Han isolerade sig, försvann, han blev paranoid, och de konstiga idéer han fått av något som heter The Church of God; ett samfund han var medlem i, blev allt värre och han utvecklades till en antisemit utan like.

Efter att ingen hört av honom på evigheter, dök han upp när kriget i det forna Jugoslavien brann som värst och han ställde upp i en tävling just i Jugoslavien, trots att USA förbjöd honom (och andra) att verka där. För detta kastades Fischer i fängelse.

Väl utsläppt ur finkan hördes Fischer av igen kort efter den elfte september 2011, då han ringde in till ett radioprogram och uttryckte sin glädje över terrorattacken på World Trade Center; äntligen fick de amerikanska jävlarna vad de förtjänade. Slutligen hamnade Fischer på Island, där han - fullkomligt bindgalen och hatisk - dog 2008 efter att ha vägrat åtgärda sin förstorade prostata.

Liz Garbus' dokumentär från HBO skildrar allt detta - och mer. Vänner, släktingar, kollegor, medtävlande och Henry Kissinger (eftersom Fischer användes som en viktig schackpjäs under kalla kriget) medverkar i nygjorda intervjuer, som varvas med arkivmaterial med klipp från Fischers karriär och tävlingar. Här finns flera gamla intervjuer med Fischer själv och TV-inslag från hans sista år i livet, då han såg ut som en eremit - eller snarare som Ed Dein med vildvuxet skägg. Och jösses, sicken tosing han förvandlats till! Han var verkligen urtypen för ett geni där intelligensen slagit över.

Detta är förstås en väldigt intressant film, BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD är mycket sevärd. Dock avstår jag från att sätta en vad som borde vara en given fyra i betyg. Jag tyckte helt enkelt att filmen blev lite för lång - större delen består av talking heads.

Och den största frågan får inget svar - eftersom den antagligen inte går att besvara. Nämligen, var i hela världen höll Bobby Fischer hus under alla decennier han var försvunnen? Munka Ljungby, kanske?




 

(Biopremiär 14/10)


torsdag 13 oktober 2011

Bio: Fright Night

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
1985 hade Tom Hollands på sin tid ohemult populära FRIGHT NIGHT premiär. Jag såg den då, men har inte sett den sedan dess, och det enda jag minns är att en ung grabb fick vampyren Chris Sarandon till granne och att han tog hjälp av en skräckfilmsvärd på TV, spelad av Roddy McDowall, för att bekämpa den slemme grannen. Jag vill minnas att jag inte var sådär jätteförtjust i filmen, jag minns inte varför. Kanske för att den var så tonårsanpassad? Ett par år senare kom en uppföljare jag inte sett.
Kanske är det för att för att jag inte har originalet i färskt minne som jag uppskat-
tade den här nyinspel-
ningen i 3D. Craig Gillespie, som gjorde LARS AND THE REAL GIRL (!) har regisserat, och Anton Yelchin spelar tonåringen Charleys, vars märklige och nördige kompis Ed (Christopher Mintz-Plasse) är övertygad om att Charleys nya granne i det idylliska förortsområdet är vampyr.
Grannen Jerry (Colin Farrell) är en riktig hunk, men han beter sig onekligen märkligt; håller sig inne dagtid och smyger runt på nätterna. Och folk i trakten har börjat försvinna - snart försvinner även Ed. Jovisst, Ed hade rätt, Jerry är en tvättäkta vampyr, och eftersom ingen förstås tror på Charley, måste han stoppa honom ensam - om han inte kan få hjälp.
Charley letar upp den bisarre Peter Vincent (David Tennant), som har en kitschig vampyrshow i Las Vegas, men den försupne och arrogante Vincent vägrar att hjälpa Charley med hans fjantiga och orealistiska problem. Tills Vincent inte längre har något val och vampyrerna blir allt fler.
Vad jag gillar med den här nya FRIGHT NIGHT, är att det är en rejäl, hederlig vampyrfilm med en riktig vampyr. En elak fan som bara vill ha ihjäl folk. Han är ond och ingen jävla fjolla som glittrar i solljus och blir kär och deppar över sitt öde och sådan skit. Jerry till och med skämtar om jönserierna i TWILIGHT.
Efter en lite trevande inledning går Gillespies film snart igång, och det å det grövsta. Det är gott om fläskig action, splatter och allmänt tjoflöjt. I 3D. 3D-effekterna är många och blodet sprutar ut över publiken, men åtminstone på visningen jag var på, var 3D:n inte den bästa; det var lite väl oskarpt och jobbigt att titta på.
Ibland blir det nästan Monty Python-klass på det hela - Ed kommer tillbaka som vampyr, och en scen med honom verkar inspirerad av Den Svarte Riddaren i THE HOLY GRAIL.
Toni Collette spelar Charleys ensamstående morsa och Chris Sarandon har en liten cameo, där han - självklart - råkar illa ut.
FRIGHT NIGHT kallas "skräckkomedi", men särdeles rolig är filmen inte, rättare sagt, man ska inte förvänta sig en skrattorgie. Däremot är det munter underhållning med en kraftig glimt i ögat. I USA floppade filmen, men fick överraskande bra kritik - dock var det en del som gnällde efter visningarna under Malmö Filmdagar. Men jag har saknat en vampyrfilm med en hederlig vampyrfan; de där tonårstösanpassade filmerna och -böckerna har ju nästan dödat genren.
Extra plus för de coola eftertexterna.






(Biopremiär 14/10)

Bio: En dag

Foton: Giles Keyte © 2011 Focus Features LLC and Random House, Inc. All rights reserved. 
Danskan Lone Scherfig regisserade AN EDUCATION, en film jag faktiskt tilldelade högsta betyg här på TOPPRAFFEL! - så här i efterhand känner jag att det kanske var att ta i en aning, men det är ju en mycket bra film.
Med tanke på denna förra film, var förvänt-
ningar-
na på EN DAG - baserad på en bäst-
säljare jag självklart inte läst - höga bland såväl publik som kritiker världen över, men redan innan jag såg filmen, hade jag snappat upp att många blivit aningen besvikna. Och jo, EN DAG är en svagare film.
Anne Hathaway är Emma Morley som på sin examensdag, den 15:e juli 1988, träffar Dexter Mayhew (Jim Sturgess i en roll Hugh Grant numera är för gammal för att spela). De tillbringar natten tillsammans utan att riktigt få till det, och därefter får vi återse Emma och Dexter den 15:e juli under de därpå följande tjugo åren. De utvecklar en nära vänskap, egentligen är det förstås uppenbart att de älskar varandra, men de får aldrig riktigt till det - rättare sagt; det dröjer väldigt länge. Istället inleder de andra förhållanden och de lever olikartade liv. Dexter blir programledare för en fjantig TV-show, han förvandlas till partysnubbe och ansvarslös brudjägare, medan Emma är intellektuell och kulturell, och vid ett tillfälle flyttar hon till (ett självklart romantiserat) Paris.
Anne Hathaway är en intressant skåde-
speler-
ska, jag hade aldrig förväntat mig att hon skulle gå från slätstrukna Disneyfilmer till att bli synnerligen duglig karaktärsskådespelerska. Dessutom är hon en duktig komedienne och det är främst hon som gör att EN DAG är charmig och underhållande. Jag har heller inga invändningar att hon, som är amerikanska, spelar britt. Jim Sturgess är mer slätstruken, även om han funkar i sin roll.
Den alltid utmärkta Patricia Clarkson, även hon ameri-
kanska försedd med brittisk accent, spelar Dexters mor, som drabbas av cancer i en handlingstråd som nästan sjabblas bort.
Enligt pressmaterialet är detta en film om "vänskap och konflikter, hopp och förtvivlan, skratt och tårar", men någonstans vill det sig inte riktigt, jag satt hela tiden och ville att det skulle bli något mer av det hela - det vill säga, ungefär samma problem som FRANSKA NERVER lider av.
Under en period är Emma ihop med en misslyckad komiker spelad av Rafe Spall, och som alltid är den typen av komiker alltid roligast.
Trots mina invändningar kan jag mycket väl tänka mig att EN DAG kommer att gå hem hos sin målgrupp. Åtminstone hos dem som inte läst boken.
Och Anne Hathaway är onekligen söt när hon antar Audrey Hepburn-look i Paris.





(Biopremiär 14/10)

Bio: Svensson, Svensson - I nöd och lust

Foton copyright (c) Johan Paulin, Knut Koivisto, Nordisk Film
SVENSSON, SVENSSON - är inte detta en typisk film som borde visas av Folkets Bio? Med tanke på att den här TV- och filmserien ska vara så kallat "folklig"?
Jag såg den första säsongen av SVENS-
SON, SVENS-
SON när den gick på TV i mitten av 1990-talet och tyckte nog att den var lite småkul, den var i alla fall mer lyckad än andra svenska sitcomförsök. Den andra säsongen såg jag bara några avsnitt av och upplevde dessa som tjatiga, krystade och illa skrivna - dialogen blev lite märklig när Allan Svenssons Gustav liksom hela tiden förklarade vad han hade gjort som blev så tokigt. Senare återupplivningar har jag inte sett alls, jag kom inte ens ihåg att det redan gjorts en långfilm, som jag såg men inte minns något alls av.
Den nya filmen SVENSSON, SVENSON - I NÖD OCH LUST bygger på en pjäs om familjen Svensson, regissör är Leif Lindblom - och filmen förväntas väl bli höstens stora, svenska familjekomedi innan Lasse Åberg tar över till jul. Men herregud. Det här har inte på bio att göra.
Den nya filmen ser ut som ett väldigt utdraget avsnitt av TV-serien, på alla sätt, inklusive ganska platt foto. Gustavs och Lenas (Suzanne Reuter) äktenskap krisar, Gustav har skaffat sig parabol och lämnar nu aldrig TV-soffan, där han konsumerar all sport som sänds. Lena vill skiljas - och det är ju märkligt att de inte skildes redan för tjugo år sedan.
För att rädda äkten-
skapet åker paret iväg till ett idyl-
liskt hotell, där de ska fira sin bröllopsdag - och Gustav har förbundit sig att inte prata om- eller ens tänka på fotboll. Det är bara det att en legendarisk fotbollsspelare; Tommy Franzén (Peter Dalle) bor på hotellet och självklart ställer till det för Gustav, som avgudar den gamle stjärnan. Än värre blir det när Gustav blir tillfrågad om han vill hänga med och se en oldboysmatch med VM-laget från '74.
Låt mig försöka vara lite positiv. Peter Dalle är rolig som den stackars fotbollsspelaren som tvingas göra en del märkliga saker för att Lena inte ska förstå vad som är i görningen - hon vem inte vem Franzén är. Och Torkel Petersson är lustig som en konstnär som heter Lars Runke (!). Och jo, det är trevligt att se Ralf Edström, Ronnie Hellström och de andra. Arne Hegerfors har en cameo.
... Men i övrigt är det här inte roligt. Alls. Det är utdraget och krystat. Slutscenen är ett fett antiklimax - den består av ett långt samtal. I en bil.
Jag funderade på att sätta en tvåa, Dalle och Petersson förtjänar det, men det vore att vara för snäll.
   





(Biopemiär 14/10)

onsdag 12 oktober 2011

Bio: Franska nerver

Foton copyright (c) TriArt Film

Ännu en gång dags för en fransk film. Det brukar ju bli ett par i månaden nuförtiden. Den här gången är det en romantisk komedi av bagatellartad med charmig karaktär.

FRANSKA NERVER är en ganska missvisande titel. Jag tolkar uttrycket som att man har lätt för att brusa upp, och det är inte vad Jean-Pierre Améris' film handlar om. Originaltiteln är LES ÉMOTIFS ANONYMES, vilket på ett ungefär betyder "anonyma känslomänniskor". Det här är en grupp människor i Paris som träffas och enligt Anonyma alkoholister-modell pratar om sina problem med just känslor och beteende. En kvinna kan inte säga nej och hamnar på grund av detta alltid i knipa. Och så har vi Angélique (Isabelle Carré), som är väldigt blyg, hämmad och inte klarar av uppmärksamhet - hon kan till och med tuppa av.

Angélique är utbildad choklad-
bagerska, hon är till och med Frank-
rikes bästa - något ingen känner till, eftersom hon jobbade anonymt och utgav sig för att vara en gammal eremit. När hennes arbetsgivare dör tar hon anställning hos en annan chokladtillverkare, ett konkurshotat företag som drivs av den vid första intrycket stränge och bestämde Jean-René Van Den Hugde (Benoit Poelvoorde). Dock visar det sig att Jean-René lider av samma symptom som Angélique och går till en psykiater, som ger honom olika uppgifter.
Ingen vet förstås att det är Angélique som är eremiten, hon tror att det är en bagare de söker, men det är som säljare hon omedelbart får anställning. Jean-Renés psykiater ger sin patient i uppdrag att bjuda ut en kvinna, och han frågar då genast Angélique om hon vill gå på restaurang med honom - vilket leder till en märklig middag, där Jean-René svettas av nervositet och hela tiden springer in på toaletten för att byta skjorta, medan Angélique har förberett sig med olika samtalsämnen, som "Vad tycker du om situationen i Mellanöstern?".

Det dröjer inte många dagar innan Angélique och Jean-
René blir förälsk-
ade i varandra, vilket skrämmer dem och leder till fler förvecklingar - och självklart moste hon också rycka in och komponera utsökta praliner för att rädda företaget.
Problem-
et med FRANSKA NERVER är att filmen ungefär halvvägs in börjar trampa vatten; situa-
tionerna leder inte vidare, och av någon anledning har man drämt till med ett riktigt Hollywoodslut, där alla ska hjälpa till för att få ihop Angélique och Jean-René. Det enda som saknas är applåder.

Men det är trots detta onekligen en väldigt charmig liten film med flera roliga scener. Poelvoorde, som vi känner igen från en lång rad filmer, är skojig och har ett bra minspel. Det förekommer även en kul kypare.

Jag blev lite förvånad när det plötsligt dyker upp en laptop - jag var nämligen övertygad om att filmen utspelar sig på 1960-talet. Det ser ut som om tiden har stått stilla i dessa Pariskvarter, folk klär sig inte speciellt modern, och i en märklig scen brister Angélique ut i sång och dans när hon nyförälskad promenerar genom stan.

Småtrevligt, bagatellartat och lättglömt. Men oj, vad jag blev sugen på choklad när jag såg filmen!





(Biopremiär 14/10)

Bio: Tanyas sista resa

Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bio är ju ett företagsnamn med viss modifikation. Med det namnet bör man ju egentligen förvänta sig pilsnerfilm och fetaction, men det är ju snarare precis tvärtom. De visar några av de smalaste filmerna på repertoaren. Fast så är ju Folkets Bio ett typiskt proggigt företagsnamn med klar 70-talsdoft.
Den ryska filmen TANYAS RESA, i regi av Aleksei Fedorchenko, är verkligen smal. Det här är så långt ifrån en kioskvältare man kan komma, man ska inte förvänta sig långa, ringlande köer till landets biljettluckor.
Det här är en roadmovie om Aist, en man på strax över 40 som bör i en liten stad alla glömt bort (enligt honom). En ful jävla stad är det också. Allting är förfallet. Aists lägenhet är härligt klyschig, fördomarna om rysk landsbygd bekräftas: han har allting i ett och samma lilla rum: spis, vask, badkar, säng, fåtölj, bord; allting självklart rejält nedgånget. Han har även en laptop och på denna skriver han ner gamla folksagor. Aist är väldigt intresserad av det finskättade merjafolket, som dog ut för 400 år sedan.
Aist arbetar som fotograf och kallas en dag in till sin chef. De går upp på ett förfallet tak, där chefen berättar att hans fru Tanya dött under natten. Han vill inte begrava henne, han vill inte ta dit begravningsentreprenör och annat. Istället vill han att Aist hjälper honom att forsla iväg kroppen till en sjö, där de enligt urgamla traditioner ska elda upp liket på ett bål.
Så det gör de.
Och det är i princip hela filmen, ibland varvat med några flashbacks från Aists barndom och från chefens förhållande med Tanya.
Proce-
duren med liket är detalj-
erad; de ska behandla kroppen på samma sätt som man behandlar kvinnor som ska gifta sig: de tvättar den döda kroppen med vodka (what else?) och knyter sedan fast olikfärgade trådar i pubishåret (så klart). Detta parallellklipps med bilder på hur två unga tjejer knyter fast trådar i busken på en ung brud, vars ansikte man aldrig får se. Oscarsklass på den prestationen.
Efter att Aist och chefen eldat upp Tanya (efter att dränkt in henne i åtskilliga liter vodka), händer det lite till, karlarna blir uppraggade av två horor, och sedan slutar det lite spejsat. Aist och chefen pratar knappt med varandra. Ingen annan heller. Kvinnorna i filmen är ofta nakna och ... frodiga.
Filmens teman är livet, kärleken och främst däden. Framför allt döden. Allting i den här filmen har dött. Inte bara Tanya. Aists familj har döt. Hemstaden har dött. Kulturen har dött. Traditionerna har dött. Språket har dött. Merjafolket har dött. Vid ett tillfälle för vi sett ett vackert gammalt slott, inbäddat i dimma mitt ute i ingenstans, men vad det är för spännande ställe får vi aldrig riktigt veta, för genast klipps det till närliggande, förfallna - och därmed döda byggnader. Vid ett annat tillfälle går Aist och hans chef omkring i ett stort köptcenter och tittar på supermoderna TV-apparater och annat, men de verkar undra vad de har där att göra. Sådana moderniteter hör inte hemma i deras gamla döda värld.
Ibland kan TANYAS RESA bli lite vacker med en del intressanta kameralösningar, och på ett par ställen är det lite småroligt, men som helhet är detta ingenting för mig. Filmer som den här ger mig absolut ingenting. Jag satt även och funderade på hur jävla tråkigt det måste vara att bo i ett ruckel på den ryska vischan. Något jag även funderar på när jag reser genom Sverige och konstaterar att det faktiskt bor människor mitt ute i ingenstans. Om än i villor och inte i ruckel.






(Biopremiär 14/10)

tisdag 11 oktober 2011

DVD: Blitz

BLITZ (Nordisk Film)
Jason Statham är en väldigt flitig skådis, han håller nästan Steven Seagal-klass vad gäller takten. Och det ska vi förstås vara tacksamma för, eftersom vi ju alla gillar Statham, hans enda ansiktsuttryck och alltid lätt förbannade röst. Till skillnad från Seagals filmer, är dock Stathams gjorda för biovisning, även om de oftast går direkt på DVD här i Sverige. Så är fallet med den engelska produktionen BLITZ, som släpps på DVD den 12/10.

En tosing som kallar sig Blitz (Aidan Gillen) har gett sig fan på att döda hela Londons poliskår, en polis i taget, så det börjar han att göra. Han skjuter ner en poliskvinna och snart knäpper han en kille till, för att glatt traska därifrån. Jason Statham är Sergeant Tom Brant, en flåbuse till polis ingen vill ha att göra med - men nu behövs en hårding som Brant. Dock får han en nya partner, en väldigt omaka sådan - Porter Nash (Paddy Considine), som inte bara är Brants direkta motsats, han är även homosexuell.

Det dröjer inte länge förrän Brant och Nash är på det klara med vem Blitz är, men det visar sig vara svårare än de trodde att sätta dit honom.

... Och det köper inte jag. Det blir bara dumt när den fånige Blitz; en slarver som klär sig jönsigt och ibland rullar runt på cykel, hela tiden smiter undan hundratals poliser som jagar honom.
Rent allmänt är BLITZ, som bygger på en bok, en väldigt avslagen film. Den påminner om ett avsnitt av en engelsk TV-deckare, fast med lite grövre våld och försedd med Jason Statham som stenhård hjälte.

Elliott Lesters film innehåller dessutom en del handlingstrådar som aldrig riktigt leder någonvart, vilket ökar känslan av TV-serie. Här finns en ung, söt, kvinnlig polis som har drogproblem, och som egentligen inte har något med handlingen att göra, mer än att hon vid ett tillfälle attackeras av Blitz. Den här tjejen tar även kontakt med en polis spelad av Luke Evans från THE THREE MUSKETEERS och som här ser ut som prins Carl Philip, tjejen behöver hjälp med en privat angelägenhet - som inte har med handlingen att göra. Det verkar efter ett tag blomma upp lite känslor mellan de här två, men filmen slutar utan att det blivit något av det.

Här och var finns det några bra scener och skådespeleriet är överlag bra. Statham går bara omkring och är arg och hård och slår in skallen på folk, när han inte dricker sprit eller röker.

På DVD-omslaget jämför man Tom Brant med Dirty Harry, vilket inte känns helt rätt. Möjligtvis kan man jämföra mördaren Blitz med Scorpio; skurken i den första Dirty Harry-filmen - men då handlar det om Scorpios fjöntige halvbror.

Jag förstår varför den här inte gick upp på bio.


måndag 10 oktober 2011

DVD: The Resident

THE RESIDENT (Nordisk Film)
Som bekant är gamla fina brittiska bolaget Hammer Films tillbaka - men än så länge har de inte gjort så mycket väsen av sig, med undantag för LET ME IN, som dock floppade på bio.
THE RESIDENT har det knappt pratats om alls; själv hade jag helt missat att den överhuvudtaget gjorts, förrän en tysk bekant i våras nämnde att han sett den på en filmfestival någonstans. Han passade även på att påpeka att den var kass.
Nu finns filmen ute på DVD i Sverige, den släpptes för en dryg månad sedan, och efter att ha sett den konstaterar jag att ... jag inte har så mycket att säga om den.
Hilary Swank, som även varit med och producerat, är Juliet, som flyttar in i en lägenhet i en av de där gamla charmiga kåkarna i New York det finns så gott om i skräckfilmer. New York och New York, för säkerhets skull har man spelat in det mesta av filmen i New Mexico.
Den här stora och märkligt billiga lyan håller dock fortfarande på att renoveras av Max (Jeffrey Dean Morgan); hyresvärden och byggnadens ägare själv, en trevlig herre som Juliet snart blir lite förtjust i. I kåken bor även Max' gamla farfar (Christopher Lee), som beter sig rätt märkligt.
Snart börjar dock Juliet känna att hon inte är ensam i sin nya bostad. Är det månne någon som spionerar på henne? Någon som går in i lägenheten när hon inte är där? I så fall, vem kan det vara? Kan det vara Max? Är han egentligen en tosing och alls inte den han utger sig för att vara?
Klart det är Max! Det behöver man inte se filmen för att räkna ut. Det står klart på en gång. Extra lätt att räkna ut vem det är blir det när man konstaterar att antalet misstänkta är en person. Max.
Inte nog med att Max renoverat lägenheten, han har även byggt en massa gångar och passager och grejor, så det går hur lätt som helst att ta sig mellan olika lägenheter. Max blir allt tosigare för att till slut bli våldsam.
Om vi sett allt förr? Så klart vi har. Åtskilliga gånger. Att man sett något tidigare behöver ju inte innebära att filmen automatiskt blir dålig, inte om det hela är bra gjort. Men THE RESIDENT är bara lam, trist och intetsägande. Filmen är fullkomligt befriad från spänning och överraskningar. Det är svårt att förstå vad Hilary Swank såg i projektet och varför Hammer ville göra den. Regissör är en finne som heter Antti Jokinen och som tidigare gjort dokumentärer och TV-serieavsnitt för finsk TV.
Dock är det trevligt att få se Christopher Lee i en för honom lite ovanlig roll. Och han är förstås det enda som påminner om Hammers forna glansdagar. Inte för att jag vill att Hammer åter ska börja producera Dracula- och Frankensteinfilmer, men jag förväntar mig mer av dem än en sådan här tretton på dussinet-film, som dessutom lika gärna kunde vara gjord för TV.


söndag 9 oktober 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: David Hess

Det är sorgliga tider vi lever i. Bara häromdagen dog Charles Napier. 1987 meverkade Napier i Ruggero Deodatos BODYCOUNT (som jag recenserar HÄR), i vilken han spelade mot David Hess. Och igår dog Hess, 69 år gammal.
David Hess lär väl för all framtid främst bli ihågkommen som Krug i Wes Cravens THE LAST HOUSE ON THE LEFT från 1972, en rå och kontroversiell film som innebar att Hess förstås blev typecastad som en brutal sälle (och jo, och han såg ju sådan ut). Han spelade ännu en sådan i den italienska HITCH HIKE från 1977, och vem kan väl glömma hans tosing i ovan nämnda Deodatos HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK från 1980? Denna film har för övrigt en senkommen uppföljare på gång, och Hess var faktiskt inblandad på ett hörn. Giovanni Lombardo Radice, som spelade Ricky, har skrivit storyn och ska återkomma i sin roll, och är just nu lite chockad över dödsbudet. Fast nu dog ju Hess' rollfigur i den första filmen, så hur han skulle medverka vet jag inte.
Men förutom att skådespela, skrev- och framförde David Hess musik. Det var minsann han som komponerade "Speedy Gonzales"! Han komponerade låtar till Elvis Presley, Pat Boone och Sal Mineo, och spelade in flera egna skivor.
1980 regisserade rysaren TO ALL A GOOD NIGHT om en seriemördare utklädd till jultomte.
Killar som David Hess är sällsynta numera - och nu försvann originalet.


DAVID HESS
1942 - 2011
R.I.P.




fredag 7 oktober 2011

Bio: Abduction

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jaha, då är väl hela Team Jacob församlat för att läsa den här recensionen av John Singletons (BOYS N THE HOOD, 2 FAST 2 FURIOUS) nya thriller. För vem är det vi får se i huvudrollen, om inte Taylor Lautner.

Lautner är high school-eleven Nathan, som bor tillsammans med sina föräldrar Jason Isaacs och Maria Bello. Farsan är en riktig hårding som envisas med att lära grabben boxas och slåss med ganska hårdhänta metoder. Nathan är mer intresserad av att festa och tråna efter Karen (Lily Collins), en tösabit som inte verkar vilja veta av honom

Men så en dag tycker en av deras lärare att klassen ska jobba i par med ett projekt, och Nathan paras ihop med Karen. De sitter på Nathans pojkrum och surfar efter sajter som har med projektet att göra, och hittar en sida där man kan se hur försvunna barn eventuellt ser ut idag - och en av ungarna på bilderna blir märkligt lik Nathan. Ungen mer än liknar Nathan, efter lite efterforskningar visar det sig förstås att det är Nathan.

Nathans föräldrar är inte hans riktiga sådana, men de hinner inte berätta så mycket mer innan det stormar in fientliga agenter och dödar dem efter en vild fajt. Nathan och Karen flyr, och jagas plötsligt av både CIA och en mycket ond serbisk agent som heter Kozlow och spelas av Micke Nyqvist. Nathan riktige farsa är en superhemlig agent som snott en lista med viktiga namn från Kozlow, och ryssen vill ha tillbaka listan. Nathan kan inte lita på någon, och till och med hans psykiater (Sigourney Weaver) visar sig vara agent.

Det är ungefär samma tema som i Bournefilmerna. Igen. Eller som i seriealbumen om XIII. En till en början oförstående kille visar sig vara något helt annat än det han tror han är. Upplägget är klassiskt och detta hade kunnat bli en bra, eller åtminstone helt okej film, men det blev det inte.

Den främsta orsaken är Taylor Lautner. Han är tammefan en av de sämsta och ocharmigaste actionhjältar världen skådat. Han ser ut som en polerad frikadell. När jag tänker efter, ser han ut som en bögporrstjärna. Pågen funkar inte alls.

Det här är också en sådan där film där folk slås och slåss och slåss, och ibland skjuter ihjäl varandra, men ingen blöder. I ett slagsmål i en tågkupé dängs Nathan med ansiktet först in i ett fönster som spricker, men vår hjälte får varken sår eller blåmärke. Först i en av de sista scenerna rinner det blod ur ett kulhål. Jag behöver väl inte påpeka att det heller inte svärs i filmen - bortsett från ett ställe, där den opålitlige CIA-bossen Burton (Alfred Molina) säger något i stil med "He sure is Martin's fucking son!". ABDUCTION är tamare än brukligt för att vara en PG-13-film.

Och Micke Nyqvist, då? He he he. Han är The Russian Terminator. Fast serb. I princip skulle Kozlow kunnat ha spelats av vem som helst. Nyqvist har i stort sett samma ansiktuttryck filmen igenom; hård och sammanbiten. Han har få repliker, som han fäller med vad som ska vara öststatsbrytning, men som färgats av stockholmsaccent. Men oj, vad han artikulerar!

En del bra skådisar som Molina och Weaver (som blivit väldigt gammal) kan inte rädda ABDUCTION. Det här är en ospännande och ganska tråkig actionfilm, och logiken haltar en hel del.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)


torsdag 6 oktober 2011

Bio: Straw Dogs

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment 

Nyinspelningarna fortsätter att välla in, och här har vi den aningen oväntade nya versionen av Sam Peckinpahs på sin tid oerhört kontroversiella STRAW DOGS från 1971 - en film som på bio i Sverige hette STRAW DOGS - DET GALNA GÄNGET och på video fick den märkliga titeln STRAW DOGS - DE GALNA HUNDARNA. Vilka hundar?

Att man spelat in en ny version är i det här fallet inte så konstigt; originalet - som bygger på en bok - är trots allt 40 år gammalt, det går inte att jämföra med alla dessa remakes på skräckfilmer från 80-talet. Och att filmatisera samma roman flera gånger är inget nytt, det har man sysslat med sedan filmens barndom.
Jag har inte sett Peckinpahs film på kanske tjugo år och har den således inte i färskt minne. Jag minns inte så väldigt mycket mer än att den fridfulle matematikern Dustin Hoffman och hans läckra fru Susan George flyttar till Cornwall i England, där de genast hamnar i trubbel med några lokala busar. David Warner är en av de slemma, en björnsax spelar i stor roll, Hoffman förvandlas till en brutal hämnare och i den mest kontroversiella och beryktade scenen blir George våldtagen två gånger - och man får efter ett tag intrycket av att hon motvilligt gillar det.

STRAW DOGS är även känd för att den brittiska filmcensuren inte tillät att filmen släpptes på video 1984. Först 2002 godkändes den, efter att man klippt i våldtäktsscenen, men distributören vägrade släppa en censurerad version. Senare kom den till slut ut oklippt. Här i Sverige har den hela tiden varit oklippt.

En av poängerna med originalfilmen är att det är lille Dustin Hoffman som genomgår förvandlingen till skoningslös hämnare. I Rod Luries version, är det James Marsden som är den fridfulle David Sumner, som den här gången är filmmanusförfattare. Marsden är ju känd som superhjälte i X-MEN och han är långt ifrån en tanig liten stugsittare, även om han bär glasögon och beter sig som en snäll helyllekille. Kate Bosworth är hans fru Amy, och nej, Bosworth är ju ingen Susan George (här hör det till saken att jag är väldigt svag för den truliga George när hon var ung).

Men i övrigt måste jag säga att STRAW DOGS modell 2011 blev en stor överraskning!
England är utbytt mot den amerikanska södern. Paret Sumner flyttar hem till hennes föräldrahem, en stor gård utanför en riktig håla bebodd av de värsta rednecks man kan tänka sig. De sitter förvisso inte i träden och spelar banjo, men det är inte långt ifrån.

Det dröjer inte länge förrän David hamnar på kant med ortens invånare. På en bar utmärker sig genast den dominante Coach (James Woods), som super, skriker, svär och slåss, och få vågar säga emot honom. På samma bar dyker Amys gamle pojkvän Charlie (Alexander Skarsgård) upp. Charlie och hans ruffiga polare tilltalar hela tiden David med Sir och Mr Sumner, men det framgår tydligt att de inte gillar denne stropp från Los Angeles som tror att han är något.

David och Amy har anlitat Charlie och dennes lilla gäng för att laga taket på gården, något de inte är så bra på; de föredrar att dricka öl och tjuvjaga. Dessa bonnläppar är dessutom djupt religiösa och inte blir den redan jobbiga stämningen bättre när de får veta att David inte är troende.

Charlie kan inte låta bli att sukta efter Amy, alla trånar efter henne, och efter att ha lurat ut David i skogen, våldtas Amy.
I handlingen förekommer även en förståndshandikappad man; Jeremy (Dominic Purcell), som har något slags märklig relation till en femtonårig tös, dotter till Coach. Coach blir vansinnig när dottern umgås med Jeremy, och detta kombinerat med Charlie och hans polare leder fram till en minst sagt våldsam, blodig och superbrutal upplösning.

Jag hade inga förväntningar alls på STRAW DOGS, de amerikanska recensioner jag läst har varit blandade; väldigt positiva eller negativa. Men jag måste utbrista:

Äntligen! En riktigt jävla hård thriller! STRAW DOGS är verkligen stenhård.

Som bekant finns det något härligt tillfredställande med hämnarfilmer av det här slaget. Och i Luries film vill man verkligen se stackars David Sumner äntligen få nog och ta kål på det vidriga packet. Och nog för att det är ett vidrigt pack, alltid. Värre avskum får man leta efter. Charlie, Coach och de andra är rejält obehagliga typer.

Vad som gör den nya STRAW DOGS bra, är att den är välgjord och har brå skådespelare. Marsden och Bosworth må vara blekare än Hoffman och George, men de andra är strålande. James Woods är - självklart! - fullkomligt fantastisk. Vilken typ! Och Alexander Skarsgård gör väldigt bra ifrån sig, han pratar med bred sydstatsdialekt och lyckas kombinatinera Stilig hunk med Psykopat.

... Och ja, filmen är alltså extremt våldsam och blodig (björnsaxen gör comeback!). Tack och lov har man inte velat göra ännu en tonårsanpassad mjäkrulle; det här är tungt, dystert, och musiken är ödesmättad. En del brister i logiken är det lätt att ha överseende med.

Till saken hör förstås att USA är fullt av typer som Charlie och hans anhang. Jag känner folk i New York och Los Angeles som inte vågar åka till landsbygden, eller till vissa stater, eftersom det finns alldeles för många konstiga typer där. Inskränkta, bisarra politiska åsikter, otäckt religiösa, allmänt obildade.

Fast det är ju klart, det här låter nästan som skildringen av Norrland i filmer som JÄGARNA ...
(Och fan vet om det inte finns ännu fler knäppgökar i Los Angeles)








(Biopremiär 7/10)