onsdag 12 oktober 2011

Bio: Franska nerver

Foton copyright (c) TriArt Film

Ännu en gång dags för en fransk film. Det brukar ju bli ett par i månaden nuförtiden. Den här gången är det en romantisk komedi av bagatellartad med charmig karaktär.

FRANSKA NERVER är en ganska missvisande titel. Jag tolkar uttrycket som att man har lätt för att brusa upp, och det är inte vad Jean-Pierre Améris' film handlar om. Originaltiteln är LES ÉMOTIFS ANONYMES, vilket på ett ungefär betyder "anonyma känslomänniskor". Det här är en grupp människor i Paris som träffas och enligt Anonyma alkoholister-modell pratar om sina problem med just känslor och beteende. En kvinna kan inte säga nej och hamnar på grund av detta alltid i knipa. Och så har vi Angélique (Isabelle Carré), som är väldigt blyg, hämmad och inte klarar av uppmärksamhet - hon kan till och med tuppa av.

Angélique är utbildad choklad-
bagerska, hon är till och med Frank-
rikes bästa - något ingen känner till, eftersom hon jobbade anonymt och utgav sig för att vara en gammal eremit. När hennes arbetsgivare dör tar hon anställning hos en annan chokladtillverkare, ett konkurshotat företag som drivs av den vid första intrycket stränge och bestämde Jean-René Van Den Hugde (Benoit Poelvoorde). Dock visar det sig att Jean-René lider av samma symptom som Angélique och går till en psykiater, som ger honom olika uppgifter.
Ingen vet förstås att det är Angélique som är eremiten, hon tror att det är en bagare de söker, men det är som säljare hon omedelbart får anställning. Jean-Renés psykiater ger sin patient i uppdrag att bjuda ut en kvinna, och han frågar då genast Angélique om hon vill gå på restaurang med honom - vilket leder till en märklig middag, där Jean-René svettas av nervositet och hela tiden springer in på toaletten för att byta skjorta, medan Angélique har förberett sig med olika samtalsämnen, som "Vad tycker du om situationen i Mellanöstern?".

Det dröjer inte många dagar innan Angélique och Jean-
René blir förälsk-
ade i varandra, vilket skrämmer dem och leder till fler förvecklingar - och självklart moste hon också rycka in och komponera utsökta praliner för att rädda företaget.
Problem-
et med FRANSKA NERVER är att filmen ungefär halvvägs in börjar trampa vatten; situa-
tionerna leder inte vidare, och av någon anledning har man drämt till med ett riktigt Hollywoodslut, där alla ska hjälpa till för att få ihop Angélique och Jean-René. Det enda som saknas är applåder.

Men det är trots detta onekligen en väldigt charmig liten film med flera roliga scener. Poelvoorde, som vi känner igen från en lång rad filmer, är skojig och har ett bra minspel. Det förekommer även en kul kypare.

Jag blev lite förvånad när det plötsligt dyker upp en laptop - jag var nämligen övertygad om att filmen utspelar sig på 1960-talet. Det ser ut som om tiden har stått stilla i dessa Pariskvarter, folk klär sig inte speciellt modern, och i en märklig scen brister Angélique ut i sång och dans när hon nyförälskad promenerar genom stan.

Småtrevligt, bagatellartat och lättglömt. Men oj, vad jag blev sugen på choklad när jag såg filmen!





(Biopremiär 14/10)

Bio: Tanyas sista resa

Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bio är ju ett företagsnamn med viss modifikation. Med det namnet bör man ju egentligen förvänta sig pilsnerfilm och fetaction, men det är ju snarare precis tvärtom. De visar några av de smalaste filmerna på repertoaren. Fast så är ju Folkets Bio ett typiskt proggigt företagsnamn med klar 70-talsdoft.
Den ryska filmen TANYAS RESA, i regi av Aleksei Fedorchenko, är verkligen smal. Det här är så långt ifrån en kioskvältare man kan komma, man ska inte förvänta sig långa, ringlande köer till landets biljettluckor.
Det här är en roadmovie om Aist, en man på strax över 40 som bör i en liten stad alla glömt bort (enligt honom). En ful jävla stad är det också. Allting är förfallet. Aists lägenhet är härligt klyschig, fördomarna om rysk landsbygd bekräftas: han har allting i ett och samma lilla rum: spis, vask, badkar, säng, fåtölj, bord; allting självklart rejält nedgånget. Han har även en laptop och på denna skriver han ner gamla folksagor. Aist är väldigt intresserad av det finskättade merjafolket, som dog ut för 400 år sedan.
Aist arbetar som fotograf och kallas en dag in till sin chef. De går upp på ett förfallet tak, där chefen berättar att hans fru Tanya dött under natten. Han vill inte begrava henne, han vill inte ta dit begravningsentreprenör och annat. Istället vill han att Aist hjälper honom att forsla iväg kroppen till en sjö, där de enligt urgamla traditioner ska elda upp liket på ett bål.
Så det gör de.
Och det är i princip hela filmen, ibland varvat med några flashbacks från Aists barndom och från chefens förhållande med Tanya.
Proce-
duren med liket är detalj-
erad; de ska behandla kroppen på samma sätt som man behandlar kvinnor som ska gifta sig: de tvättar den döda kroppen med vodka (what else?) och knyter sedan fast olikfärgade trådar i pubishåret (så klart). Detta parallellklipps med bilder på hur två unga tjejer knyter fast trådar i busken på en ung brud, vars ansikte man aldrig får se. Oscarsklass på den prestationen.
Efter att Aist och chefen eldat upp Tanya (efter att dränkt in henne i åtskilliga liter vodka), händer det lite till, karlarna blir uppraggade av två horor, och sedan slutar det lite spejsat. Aist och chefen pratar knappt med varandra. Ingen annan heller. Kvinnorna i filmen är ofta nakna och ... frodiga.
Filmens teman är livet, kärleken och främst däden. Framför allt döden. Allting i den här filmen har dött. Inte bara Tanya. Aists familj har döt. Hemstaden har dött. Kulturen har dött. Traditionerna har dött. Språket har dött. Merjafolket har dött. Vid ett tillfälle för vi sett ett vackert gammalt slott, inbäddat i dimma mitt ute i ingenstans, men vad det är för spännande ställe får vi aldrig riktigt veta, för genast klipps det till närliggande, förfallna - och därmed döda byggnader. Vid ett annat tillfälle går Aist och hans chef omkring i ett stort köptcenter och tittar på supermoderna TV-apparater och annat, men de verkar undra vad de har där att göra. Sådana moderniteter hör inte hemma i deras gamla döda värld.
Ibland kan TANYAS RESA bli lite vacker med en del intressanta kameralösningar, och på ett par ställen är det lite småroligt, men som helhet är detta ingenting för mig. Filmer som den här ger mig absolut ingenting. Jag satt även och funderade på hur jävla tråkigt det måste vara att bo i ett ruckel på den ryska vischan. Något jag även funderar på när jag reser genom Sverige och konstaterar att det faktiskt bor människor mitt ute i ingenstans. Om än i villor och inte i ruckel.






(Biopremiär 14/10)

tisdag 11 oktober 2011

DVD: Blitz

BLITZ (Nordisk Film)
Jason Statham är en väldigt flitig skådis, han håller nästan Steven Seagal-klass vad gäller takten. Och det ska vi förstås vara tacksamma för, eftersom vi ju alla gillar Statham, hans enda ansiktsuttryck och alltid lätt förbannade röst. Till skillnad från Seagals filmer, är dock Stathams gjorda för biovisning, även om de oftast går direkt på DVD här i Sverige. Så är fallet med den engelska produktionen BLITZ, som släpps på DVD den 12/10.

En tosing som kallar sig Blitz (Aidan Gillen) har gett sig fan på att döda hela Londons poliskår, en polis i taget, så det börjar han att göra. Han skjuter ner en poliskvinna och snart knäpper han en kille till, för att glatt traska därifrån. Jason Statham är Sergeant Tom Brant, en flåbuse till polis ingen vill ha att göra med - men nu behövs en hårding som Brant. Dock får han en nya partner, en väldigt omaka sådan - Porter Nash (Paddy Considine), som inte bara är Brants direkta motsats, han är även homosexuell.

Det dröjer inte länge förrän Brant och Nash är på det klara med vem Blitz är, men det visar sig vara svårare än de trodde att sätta dit honom.

... Och det köper inte jag. Det blir bara dumt när den fånige Blitz; en slarver som klär sig jönsigt och ibland rullar runt på cykel, hela tiden smiter undan hundratals poliser som jagar honom.
Rent allmänt är BLITZ, som bygger på en bok, en väldigt avslagen film. Den påminner om ett avsnitt av en engelsk TV-deckare, fast med lite grövre våld och försedd med Jason Statham som stenhård hjälte.

Elliott Lesters film innehåller dessutom en del handlingstrådar som aldrig riktigt leder någonvart, vilket ökar känslan av TV-serie. Här finns en ung, söt, kvinnlig polis som har drogproblem, och som egentligen inte har något med handlingen att göra, mer än att hon vid ett tillfälle attackeras av Blitz. Den här tjejen tar även kontakt med en polis spelad av Luke Evans från THE THREE MUSKETEERS och som här ser ut som prins Carl Philip, tjejen behöver hjälp med en privat angelägenhet - som inte har med handlingen att göra. Det verkar efter ett tag blomma upp lite känslor mellan de här två, men filmen slutar utan att det blivit något av det.

Här och var finns det några bra scener och skådespeleriet är överlag bra. Statham går bara omkring och är arg och hård och slår in skallen på folk, när han inte dricker sprit eller röker.

På DVD-omslaget jämför man Tom Brant med Dirty Harry, vilket inte känns helt rätt. Möjligtvis kan man jämföra mördaren Blitz med Scorpio; skurken i den första Dirty Harry-filmen - men då handlar det om Scorpios fjöntige halvbror.

Jag förstår varför den här inte gick upp på bio.


måndag 10 oktober 2011

DVD: The Resident

THE RESIDENT (Nordisk Film)
Som bekant är gamla fina brittiska bolaget Hammer Films tillbaka - men än så länge har de inte gjort så mycket väsen av sig, med undantag för LET ME IN, som dock floppade på bio.
THE RESIDENT har det knappt pratats om alls; själv hade jag helt missat att den överhuvudtaget gjorts, förrän en tysk bekant i våras nämnde att han sett den på en filmfestival någonstans. Han passade även på att påpeka att den var kass.
Nu finns filmen ute på DVD i Sverige, den släpptes för en dryg månad sedan, och efter att ha sett den konstaterar jag att ... jag inte har så mycket att säga om den.
Hilary Swank, som även varit med och producerat, är Juliet, som flyttar in i en lägenhet i en av de där gamla charmiga kåkarna i New York det finns så gott om i skräckfilmer. New York och New York, för säkerhets skull har man spelat in det mesta av filmen i New Mexico.
Den här stora och märkligt billiga lyan håller dock fortfarande på att renoveras av Max (Jeffrey Dean Morgan); hyresvärden och byggnadens ägare själv, en trevlig herre som Juliet snart blir lite förtjust i. I kåken bor även Max' gamla farfar (Christopher Lee), som beter sig rätt märkligt.
Snart börjar dock Juliet känna att hon inte är ensam i sin nya bostad. Är det månne någon som spionerar på henne? Någon som går in i lägenheten när hon inte är där? I så fall, vem kan det vara? Kan det vara Max? Är han egentligen en tosing och alls inte den han utger sig för att vara?
Klart det är Max! Det behöver man inte se filmen för att räkna ut. Det står klart på en gång. Extra lätt att räkna ut vem det är blir det när man konstaterar att antalet misstänkta är en person. Max.
Inte nog med att Max renoverat lägenheten, han har även byggt en massa gångar och passager och grejor, så det går hur lätt som helst att ta sig mellan olika lägenheter. Max blir allt tosigare för att till slut bli våldsam.
Om vi sett allt förr? Så klart vi har. Åtskilliga gånger. Att man sett något tidigare behöver ju inte innebära att filmen automatiskt blir dålig, inte om det hela är bra gjort. Men THE RESIDENT är bara lam, trist och intetsägande. Filmen är fullkomligt befriad från spänning och överraskningar. Det är svårt att förstå vad Hilary Swank såg i projektet och varför Hammer ville göra den. Regissör är en finne som heter Antti Jokinen och som tidigare gjort dokumentärer och TV-serieavsnitt för finsk TV.
Dock är det trevligt att få se Christopher Lee i en för honom lite ovanlig roll. Och han är förstås det enda som påminner om Hammers forna glansdagar. Inte för att jag vill att Hammer åter ska börja producera Dracula- och Frankensteinfilmer, men jag förväntar mig mer av dem än en sådan här tretton på dussinet-film, som dessutom lika gärna kunde vara gjord för TV.


söndag 9 oktober 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: David Hess

Det är sorgliga tider vi lever i. Bara häromdagen dog Charles Napier. 1987 meverkade Napier i Ruggero Deodatos BODYCOUNT (som jag recenserar HÄR), i vilken han spelade mot David Hess. Och igår dog Hess, 69 år gammal.
David Hess lär väl för all framtid främst bli ihågkommen som Krug i Wes Cravens THE LAST HOUSE ON THE LEFT från 1972, en rå och kontroversiell film som innebar att Hess förstås blev typecastad som en brutal sälle (och jo, och han såg ju sådan ut). Han spelade ännu en sådan i den italienska HITCH HIKE från 1977, och vem kan väl glömma hans tosing i ovan nämnda Deodatos HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK från 1980? Denna film har för övrigt en senkommen uppföljare på gång, och Hess var faktiskt inblandad på ett hörn. Giovanni Lombardo Radice, som spelade Ricky, har skrivit storyn och ska återkomma i sin roll, och är just nu lite chockad över dödsbudet. Fast nu dog ju Hess' rollfigur i den första filmen, så hur han skulle medverka vet jag inte.
Men förutom att skådespela, skrev- och framförde David Hess musik. Det var minsann han som komponerade "Speedy Gonzales"! Han komponerade låtar till Elvis Presley, Pat Boone och Sal Mineo, och spelade in flera egna skivor.
1980 regisserade rysaren TO ALL A GOOD NIGHT om en seriemördare utklädd till jultomte.
Killar som David Hess är sällsynta numera - och nu försvann originalet.


DAVID HESS
1942 - 2011
R.I.P.




fredag 7 oktober 2011

Bio: Abduction

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jaha, då är väl hela Team Jacob församlat för att läsa den här recensionen av John Singletons (BOYS N THE HOOD, 2 FAST 2 FURIOUS) nya thriller. För vem är det vi får se i huvudrollen, om inte Taylor Lautner.

Lautner är high school-eleven Nathan, som bor tillsammans med sina föräldrar Jason Isaacs och Maria Bello. Farsan är en riktig hårding som envisas med att lära grabben boxas och slåss med ganska hårdhänta metoder. Nathan är mer intresserad av att festa och tråna efter Karen (Lily Collins), en tösabit som inte verkar vilja veta av honom

Men så en dag tycker en av deras lärare att klassen ska jobba i par med ett projekt, och Nathan paras ihop med Karen. De sitter på Nathans pojkrum och surfar efter sajter som har med projektet att göra, och hittar en sida där man kan se hur försvunna barn eventuellt ser ut idag - och en av ungarna på bilderna blir märkligt lik Nathan. Ungen mer än liknar Nathan, efter lite efterforskningar visar det sig förstås att det är Nathan.

Nathans föräldrar är inte hans riktiga sådana, men de hinner inte berätta så mycket mer innan det stormar in fientliga agenter och dödar dem efter en vild fajt. Nathan och Karen flyr, och jagas plötsligt av både CIA och en mycket ond serbisk agent som heter Kozlow och spelas av Micke Nyqvist. Nathan riktige farsa är en superhemlig agent som snott en lista med viktiga namn från Kozlow, och ryssen vill ha tillbaka listan. Nathan kan inte lita på någon, och till och med hans psykiater (Sigourney Weaver) visar sig vara agent.

Det är ungefär samma tema som i Bournefilmerna. Igen. Eller som i seriealbumen om XIII. En till en början oförstående kille visar sig vara något helt annat än det han tror han är. Upplägget är klassiskt och detta hade kunnat bli en bra, eller åtminstone helt okej film, men det blev det inte.

Den främsta orsaken är Taylor Lautner. Han är tammefan en av de sämsta och ocharmigaste actionhjältar världen skådat. Han ser ut som en polerad frikadell. När jag tänker efter, ser han ut som en bögporrstjärna. Pågen funkar inte alls.

Det här är också en sådan där film där folk slås och slåss och slåss, och ibland skjuter ihjäl varandra, men ingen blöder. I ett slagsmål i en tågkupé dängs Nathan med ansiktet först in i ett fönster som spricker, men vår hjälte får varken sår eller blåmärke. Först i en av de sista scenerna rinner det blod ur ett kulhål. Jag behöver väl inte påpeka att det heller inte svärs i filmen - bortsett från ett ställe, där den opålitlige CIA-bossen Burton (Alfred Molina) säger något i stil med "He sure is Martin's fucking son!". ABDUCTION är tamare än brukligt för att vara en PG-13-film.

Och Micke Nyqvist, då? He he he. Han är The Russian Terminator. Fast serb. I princip skulle Kozlow kunnat ha spelats av vem som helst. Nyqvist har i stort sett samma ansiktuttryck filmen igenom; hård och sammanbiten. Han har få repliker, som han fäller med vad som ska vara öststatsbrytning, men som färgats av stockholmsaccent. Men oj, vad han artikulerar!

En del bra skådisar som Molina och Weaver (som blivit väldigt gammal) kan inte rädda ABDUCTION. Det här är en ospännande och ganska tråkig actionfilm, och logiken haltar en hel del.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)


torsdag 6 oktober 2011

Bio: Straw Dogs

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment 

Nyinspelningarna fortsätter att välla in, och här har vi den aningen oväntade nya versionen av Sam Peckinpahs på sin tid oerhört kontroversiella STRAW DOGS från 1971 - en film som på bio i Sverige hette STRAW DOGS - DET GALNA GÄNGET och på video fick den märkliga titeln STRAW DOGS - DE GALNA HUNDARNA. Vilka hundar?

Att man spelat in en ny version är i det här fallet inte så konstigt; originalet - som bygger på en bok - är trots allt 40 år gammalt, det går inte att jämföra med alla dessa remakes på skräckfilmer från 80-talet. Och att filmatisera samma roman flera gånger är inget nytt, det har man sysslat med sedan filmens barndom.
Jag har inte sett Peckinpahs film på kanske tjugo år och har den således inte i färskt minne. Jag minns inte så väldigt mycket mer än att den fridfulle matematikern Dustin Hoffman och hans läckra fru Susan George flyttar till Cornwall i England, där de genast hamnar i trubbel med några lokala busar. David Warner är en av de slemma, en björnsax spelar i stor roll, Hoffman förvandlas till en brutal hämnare och i den mest kontroversiella och beryktade scenen blir George våldtagen två gånger - och man får efter ett tag intrycket av att hon motvilligt gillar det.

STRAW DOGS är även känd för att den brittiska filmcensuren inte tillät att filmen släpptes på video 1984. Först 2002 godkändes den, efter att man klippt i våldtäktsscenen, men distributören vägrade släppa en censurerad version. Senare kom den till slut ut oklippt. Här i Sverige har den hela tiden varit oklippt.

En av poängerna med originalfilmen är att det är lille Dustin Hoffman som genomgår förvandlingen till skoningslös hämnare. I Rod Luries version, är det James Marsden som är den fridfulle David Sumner, som den här gången är filmmanusförfattare. Marsden är ju känd som superhjälte i X-MEN och han är långt ifrån en tanig liten stugsittare, även om han bär glasögon och beter sig som en snäll helyllekille. Kate Bosworth är hans fru Amy, och nej, Bosworth är ju ingen Susan George (här hör det till saken att jag är väldigt svag för den truliga George när hon var ung).

Men i övrigt måste jag säga att STRAW DOGS modell 2011 blev en stor överraskning!
England är utbytt mot den amerikanska södern. Paret Sumner flyttar hem till hennes föräldrahem, en stor gård utanför en riktig håla bebodd av de värsta rednecks man kan tänka sig. De sitter förvisso inte i träden och spelar banjo, men det är inte långt ifrån.

Det dröjer inte länge förrän David hamnar på kant med ortens invånare. På en bar utmärker sig genast den dominante Coach (James Woods), som super, skriker, svär och slåss, och få vågar säga emot honom. På samma bar dyker Amys gamle pojkvän Charlie (Alexander Skarsgård) upp. Charlie och hans ruffiga polare tilltalar hela tiden David med Sir och Mr Sumner, men det framgår tydligt att de inte gillar denne stropp från Los Angeles som tror att han är något.

David och Amy har anlitat Charlie och dennes lilla gäng för att laga taket på gården, något de inte är så bra på; de föredrar att dricka öl och tjuvjaga. Dessa bonnläppar är dessutom djupt religiösa och inte blir den redan jobbiga stämningen bättre när de får veta att David inte är troende.

Charlie kan inte låta bli att sukta efter Amy, alla trånar efter henne, och efter att ha lurat ut David i skogen, våldtas Amy.
I handlingen förekommer även en förståndshandikappad man; Jeremy (Dominic Purcell), som har något slags märklig relation till en femtonårig tös, dotter till Coach. Coach blir vansinnig när dottern umgås med Jeremy, och detta kombinerat med Charlie och hans polare leder fram till en minst sagt våldsam, blodig och superbrutal upplösning.

Jag hade inga förväntningar alls på STRAW DOGS, de amerikanska recensioner jag läst har varit blandade; väldigt positiva eller negativa. Men jag måste utbrista:

Äntligen! En riktigt jävla hård thriller! STRAW DOGS är verkligen stenhård.

Som bekant finns det något härligt tillfredställande med hämnarfilmer av det här slaget. Och i Luries film vill man verkligen se stackars David Sumner äntligen få nog och ta kål på det vidriga packet. Och nog för att det är ett vidrigt pack, alltid. Värre avskum får man leta efter. Charlie, Coach och de andra är rejält obehagliga typer.

Vad som gör den nya STRAW DOGS bra, är att den är välgjord och har brå skådespelare. Marsden och Bosworth må vara blekare än Hoffman och George, men de andra är strålande. James Woods är - självklart! - fullkomligt fantastisk. Vilken typ! Och Alexander Skarsgård gör väldigt bra ifrån sig, han pratar med bred sydstatsdialekt och lyckas kombinatinera Stilig hunk med Psykopat.

... Och ja, filmen är alltså extremt våldsam och blodig (björnsaxen gör comeback!). Tack och lov har man inte velat göra ännu en tonårsanpassad mjäkrulle; det här är tungt, dystert, och musiken är ödesmättad. En del brister i logiken är det lätt att ha överseende med.

Till saken hör förstås att USA är fullt av typer som Charlie och hans anhang. Jag känner folk i New York och Los Angeles som inte vågar åka till landsbygden, eller till vissa stater, eftersom det finns alldeles för många konstiga typer där. Inskränkta, bisarra politiska åsikter, otäckt religiösa, allmänt obildade.

Fast det är ju klart, det här låter nästan som skildringen av Norrland i filmer som JÄGARNA ...
(Och fan vet om det inte finns ännu fler knäppgökar i Los Angeles)








(Biopremiär 7/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Charles Napier

Det är förstås trist att behöva inleda denna torsdag med en riktigt tråkig nyhet. En av mina - och självfallet även era - favoritskådisar; Charles Napier, har dött, 75 år gammal. Han gick bort under gårdagen.
För de flesta är väl Napier känd som Murdoch i RAMBO: FIRST BLOOD PART II och som Tucker McElroy i THE BLUES BROTHERS, och kanske minns man honom även från NÄR LAMMEN TYSTNAR, men denne bjässe till aktör, som även hade en av världens bästa hakor, gjorde ju ohyggligt mycket mer än så. Karln medverkade i hela 194 filmer och TV-serier!
Vad som inte bara är intressant utan även hur coolt som helst, är att han i början av sin karriär medverkade i flera Russ Meyer-filmer: CHERRY, HARRY & RAQUEL! från 1970, BWYOND THE VALLEY OF THE DOLLS från samma år, och den fullkomligt fantastiska SUPERVIXENS från 1975, där han kutar runt som Gråben och försöker ha ihjäl folk och i en beryktad scen stampar ihjäl en naken, storbystad brud i hennes badkar. Det plaskar hejvilt!
Charles Napier syntes i de flesta klassiska TV-deckare värda namnet; KOJAK, BARETTA, ROCKFORD TAR ÖVER, och han var ett välkänt ansikte i hur många B-filmer som helst; han brukade dyka upp som politiker, militär eller sheriff, antingen korrumperad eller som en redig hedersknyffel. Thrillern THE NIGHT STALKER från 1987 är lite unik, här spelar han hjälten och innehar därmed huvudrollen, vilket var sällsynt i hans karriär.
I skrivande stund är dödsorsaken oklar, men han har tidigare varit inlagd på sjukhus för blodproppar i benen.

CHARLES NAPIER
1936 - 2011
RIP



tisdag 4 oktober 2011

Bio: Vem är var?

Bilder copyright (c) Folkets Bio

Avdelningen för filmer jag absolut inte kan recensera:

VEM ÄR VAR? är visst en uppföljare till blockbustern VEM, och bygger på barnböcker av Stina Wirsén. Och inte nog med att filmen vänder sig till barn, den vänder sig till de allra minsta. Den vänder sig till treåringar. Det är självklart fullkomligt omöjligt för mig att sitta och tycka till om en produkt jag är 40 år för gammal för. Jag har ingen aning om vad de små liven tycker om det här. De är kanske glada bara det är något färgglatt som rör på sig på bioduken?

VEM ÄR VAR? varar bara 30 minuter och består av åtta små episoder, men filmen går ändå upp på bio. Jag citerar filmens pressida rakt av, så slipper jag redogöra för vad det handlar om:

"... får vi följa nallen när hon letar efter sina kompisar och ringer på hos alla. Tänk hur olika det kan vara hemma hos folk... Vi får också vara med om en dramatisk taxifärd till sjukhuset. Vi får se hur himla superbra katten är på kullerbytta och hur väldigt arg nallen kan bli när det inte blir som hon vill. Ibland blir det bråk, fast det går alltid bra till slut i filmerna om nallen, fågeln, katten, nallegrisen och kaninen."

När filmen visades under en lunch på Malmö Filmdagar berättade regissören Jessica Laurén att den första VEM sålts till en massa länder, medan några länder - till exempel Frankrike och USA - sa nej tack, bland annat med motiveringen att figurerna är för fula. Och visst är figurerna fula. Förvisso ser de skojiga ut, men det finns ju en märklig tradition i Sverige att det inte får vara för snyggt, det är bättre för barnen om det är lite halvtaffligt och skevt.

Medan jag tryckte in en lunchmacka i fejset konstaterade jag att de här åtta filmerna nog är lite lustiga och knattar tycker säkert att det är jättekul. Jag - och resten av den medelålders publiken - skrattade högt vid ett tillfälle, där ett av djuren kommer på sina föräldrar när de snuskar sig i sängen, men detta går förstås målgruppen över huvudet. Och det är alltid roligt med tecknade figurer vars dialog består av kul rappakalja istället för riktiga ord och meningar. Filmerna är istället försedda med berättarröst. Hela tiden ligger en tjatig låt i bakgrunden.

Jaha. Och vad ska jag sätta för betyg på det här? Nä, jag kan inte dela ut några syndiga dvärgar till VEM ÄR VAR?. Men den kan ju få en varmkorv.














(Biopremiär 7/10)

måndag 3 oktober 2011

Bio: Johnny English Reborn

Foton copyright (c) UIP Sweden
Är det någon som kommer ihåg JOHNNY ENGLISH från 2003? Nä, jag tänkte väl det. Själv minns jag nästan ingenting av den, mer än att den inte var speciellt roligt; enkel slapstickhumor som signalerade de helfestliga poängerna långt i förväg: nämen, ett stort hål i golvet, vågar jag gissa att Johnny English kommer att trilla ner i det?
Blev verkligen den filmen så framgångsrik att det är värt att göra en uppföljare till den? Dessutom känns det lite extra fel att göra en James Bond-parodi tre år efter QUANTUM OF SOLACE, det senaste Bondrafflet.
Rowan Atkinsom är förstås tillbaka i titelrollen som den brittiske agenten English. Fast när filmen börjar har han dragit sig tillbaka och lever med munkar i ett kloster i Tibet. Där lär han sig kung-fu och tränar upp sitt könsorgan (ja, du läste rätt). Detta efter att ett uppdrag i Mocambique gått åt helsike, då English föredrog att ligga i en pool och dricka champagne och vänslas med en dam, istället för att skydda presidenten mot lönnmördare.
Men så kallas Johnny English åter in i tjänst - en världsomspännande kriminell organisation planerar att mörda Kinas statschef, en man i Hongkong sitter inne med fakta - och han vägrar prata med någon annan än English. MI7:s chef (Gillian Anderson med brittisk accent) protesterar, men har inget annat val än att skicka iväg Johnny English tillsammans med en ung, grön agent (Daniel Kaluuya) till Hongkong.
Därefter följer en lång rad upptåg, vilka självklart går ut på att Johnny English klantar sig rejält, kaos uppstår, saker går sönder, folk trillar, och vad filmen egentligen handlar om är fullkomligt oväsentligt; JOHNNY ENGLISH REBORN skulle kunna handla om precis vad som helst. Men det är ju klart, det är väl ingen som går och ser den här filmen för att få sig till livs ett spännande agentäventyr - man ser den för att man vill se Rowan Atkinson stolla till det. Vår hjälte lyckas även få ihop det med agentkollegan Kate, som spelas av Rosamund Pike från DIE ANOTHER DAY.
Jag har egentligen inget emot Rowan Atkinson; SVARTE ORMEN är fortfarande en av mina favoritkomediserier (speciellt avsnittet "Beer" ur den andra säsongen), och  visst kan väl mr Bean vara rolig - i små doser. Det är värre med slapstick i 101 minuter. I synnerhet när det inte är speciellt roligt.
Här och var skiner filmen upp. En parodi på spring- och klätter-
jakten i CASINO ROYALE är närmast genialisk, och här finns några andra scener som är lustiga (som den där en stol hissas upp och ner), men i övrigt är det här segt och utdraget, med ibland halvtafflig tajming.
Man kan jämföra JOHNNY ENGLISH REBORN med de där två ROSA PANTERN-filmerna med Steve Martin. Harmlösa, välmenande, fullkomligt onödiga, men om jag har förstått det rätt, går Martins kommissarie Clouseau hem hos barn som aldrig sett Peter Sellers. Och jag kan mycket väl tänka mig att barn i låg- och mellanstadieåldern tycker att Johnnys eskapader är helfestliga.
Förutom att man missat den senaste Bondfilmen med tre år, är det ytterligare konstigt att det är de gamla Bondfilmerna man parodierar; här finns åtskilliga blinkningar till scener och miljöer ur Connerys filmer, samt I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST. 40 år för sent.
JOHNNY ENGLISH REBORN är harmlös och onödig, och funkar nog bäst på TV en bakfull söndag. Regissören Oliver Parker har förresten tidigare bland annat gjort Oscar Wilde-komedin EN IDEALISK ÄKTA MAN.
Om du trots allt går och ser filmen på bio, så sitt kvar under eftertexterna. Då får vi se Johnny English laga mat i takt till "I bergakungens sal".






(Biopremiär 7/10)

Bio: Så jävla metal

Foton copyright (c) Atlantic Film

Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout it out loud" och med "Sweet pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 eller så, men jag minns helt klart att det var på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett vitt konvolut, så jag ritade själv dit medlemmarna i KISS (plus lite stridsvagnar och explosioner) - självklart med kulspetspenna.

Min kompis Adam hade dock flera album med KISS och ett par år senare köpte vi varsin elgitarr och bildade en hårdrockgrupp som märkligt nog aldrig fick något namn. Vi fick heller aldrig fler medlemmar. Däremot komponerade vi ett helt gäng låtar, både på svenska och engelska, som vi spelade in på ett billigt kassettband. Våra kunskaper i engelska var bristande, och Adams låt "I was love" måste ha varit ett mästerverk i genren Konstiga texter: "I was love in the girl - his name was Susan".

När jag växte upp spelades det i princip aldrig hårdrock på radion eller visades något på TV. Vi läste tidningen Poster och fantiserade om hur coola alla dessa band måste vara när de även rör på sig. Och många av banden på bilderna och affischerna visste vi inte heller hur de lät, enda sättet att höra dem var att köpa deras skivor.

Först på 1980-talet började det spelas en del på radio; jag satt varje vecka klistrad och lyssnade på Rockdepartementet på P3, och minsann om det inte dök upp program som körde musikvideor på TV. Dock började jag under 80-talet lyssna på annat än hårdrock. Det var inte lika kul när KISS sminkade av sig och jag tyckte att banden såg allt jönsigare ut. När jag tänker efter var det väl inte så mycket musiken som gjorde att jag slutade lyssna på hårdrock - även om jag hade svårt för alla fläskiga syntar som plötsligt dök upp. Det var nog mest att hårdrockarna inte var så tuffa längre. Det var klar pellejönsvarning på många av dem. Jag började istället att lyssna på andra genrer, för att mot slutet av 80-talet bli så kallad svartrockare. Hm.

Yasin Hillborgs dokumentär SÅ JÄVLA METAL var den klart bästa svenska film jag såg på Malmö Filmdagar härommånaden. Versionen som visades var till 95% färdig, men det var bara småjusteringar som skulle göras och inga drastiska ändringar. Här skildras den svenska hårdrockens historia från sent 60-tal fram till idag.

Inte helt oväntat öppnar filmen med ett par klipp ur det legendariska avsnittet av SVAR DIREKT där Siewert Öholm ska diskutera hårdrock i allmänhet och W.A.S.P. i synnerhet; ett fullkomligt bisarrt program i klass med STUDIO S om videovåldet. Dåvarande OKEJ-redaktören Anders Tengner satt där som expert, men fick knappt säga någonting, medan publiken utgjordes av upprörda föräldrar, småbarn, ett gäng religiösa, samt Staffan Hildebrand. Vi får se väldigt lite av det här programmet i Hillborgs film, men bland det märkligaste är att Öholm insisterar på att W.A.S.P. står för We Are Satans People, medan Tengner säger något om att det i hans ordbok står att det betyder "geting" (detta visas inte i dokumentären). Ingen var medveten om att W.A.S.P. förstås är en väletablerad förkortning för White Anglo-Saxon Protestant, vilket man tycker att någon borde känt till.

Hur som helst, därpå följer en ohyggligt lång rad med intervjuer med bandmedlemmar och gamla, mer eller mindre suddiga konsertklipp. Först band jag aldrig någonsin lyssnade på, som November och Neon Rose, innan man når fram till den roligaste delen; den om 80-talet. Jag må ha varit avigt inställd på den tiden, men idag kan jag inte låta bli att charmas och bli nostalgisk. Det känns som om allting var gladare, färggrannare och mer oskyldigt på 80-talet. Det är ju som Mickey Rourke säger i THE WRESTLER; plötsligt kom Kurt Cobain och förstörde allt.

Yngwie Malmsteen medverkar förstås och berättar några sanslösa historier, och även om jag förstås aldrig gillade Europe, är det intressant att höra bandmedlemmarna berätta om sin karriär. När 80-tal blir 90-tal är det för min del inte lika intressant längre. Min musikdiet på 90-talet bestod av en märklig mix av Trent Reznor, tysk partymusik och Dean Martin. Jag tyckte även att hårdrocken rockade allt mindre - jag började känna mig som min farfar, som brukade hävda att all modern musik lät som tröskverk. Nej, jag har ingen som helst relation till Entombed, Bathory och de där, för att inte tala om senare band. Hammerfall? In Flames? Nä. (Här påpekade genast en läsare - vi kan kalla honom "Orvar" - att Bathory skivdebuterade redan '84 och därför inte kan kallas ett utpräglat 90-talsband)

Slog mig just att den senaste hårdrockskonserten (nåja) jag var på, var när Lordi spelade på en beach i Cannes. Det var jätteroligt - i synnerhet som Njutafilms' head honcho Nicolas Debot hela tiden skrek "Fortare! Hårdare!".

Förutom en massa svenska band och producenter, intervjuas även Dani Filth, Danko Jones och Lars Ulrich. Det dyker upp fler klipp ur gamla TV-program och folk på stan frågas vad de tycker om hårdrock, och om hårdrock tycker de inte. En gammal kärring undrar varför det måste komma nya saker, vad är det för fel på den gamla musiken?

Nej, det är inget fel på den gamla musiken. Idag, 25 år senare, kan jag mycket väl lyssna på 80-talshårdrock. Och då inte ens i smyg.

I vilket fall: SÅ JÄVLA METAL är en jävligt underhållande och intressant dokumentär! Fast vissa av de medverkande borde allt klippa sig.




(Biopremiär 7/10)


lördag 1 oktober 2011

Bio: The Three Musketeers

Foton: Rolf Konow ©2011 Constantin Film Produktion GmbH, NEF Productions, S.A.S., and New Legacy Film Ltd. All rights reserved. 
När jag var barn och skulle sova över hos farmor och farfar, brukade farfar läsa ur "De tre musketörerna" när vi gick och lade oss. Det var ett utgåva från 1940-talet med väldigt spännande illustrationer - fast att hävda att farfar läste boken för mig är att ta i. Han läste lite här och var, en rad här, en rad där, hit och dit och utan något som helst sammanhang. Jag har aldrig fått hela boken uppläst, och även om jag senare själv haft den i bokhyllan, har jag aldrig läst den. Den verkar trots allt rätt mossig.
Däremot har jag självklart sett en massa filmatiseringar av Alexandre Dumas den äldres klassiker. På 70-talet visades sådant här ofta på TV. Eller - jag minns det som att det var ofta, fast egentligen var det nog rätt sällan. Det slog mig just att jag och mina kompisar kallade genren för "fäktningsfilmer". SCARAMOUCHE med Stewart Granger och Mel Ferrer var en stor favorit.
DE TRE MUSKE-
TÖRERNA från 1948 med Gene Kelly är nog den jag mest kommer ihåg, men jag såg även andra versioner gjorda både tidigare och senare, ett par var till och med franska. Och självklart får vi inte glömma Richards Lesters fräsiga version från 1973, ofta klassad som den bästa fäktningsfilmen som gjorts. Dock har jag inga som helst minnen av brat pack-varianten från 1993, mer än att Bryan Adams framförde ett vedervärdigt ledmotiv.
Förutom dessa stora, kända versioner, finns det förstås en hel packe mindre obskyriteter; italienska och spanska B-filmer, och 1963 mötte Zorro de tre franska hjältarna i ett italienskt epos. Hur nu det gick till - Zorro levde flera hundra or senare. Sophie Marceau var D'ARTAGNANS DOTTER 1994, musketörerna dyker upp i MANNEN MED JÄRNMASKEN och 2001 kom den vedervärdiga THE MUSKETEER av Peter Hyams.
Paul WS Andersons splajsans nya THE THREE MUSKETEERS (notera att den fått behålla sin engelska titel) är urtypen för en film man inte får tycka om. Främst för att det är just Paul WS Anderson som gjort den. Men ärligt talat har jag inga större problem med Anderson. Jag tillhör inte hans fanklubb, men till skillnad från många rabiata, ofta yngre förståsigpåare, tycker jag att RESIDENT EVIL-filmerna är rätt kul, liksom DEATH RACE och en del annat. Ett annat skäl till att THE THREE MUSKETEERS självklart måste vara dålig, är att den är i 3D, bygger nästan helt på specialeffekter, och inte har så mycket med Dumas' böcker att göra. Och jo, filmer av den här typen brukar ju vara påfrestande och ganska osebara.
Okej, stäm mig, men jag tyckte att Andersons variant var rätt ... kul.
Milla Jovovich är Milady, och i den här upplagan är hon något slags actionhjältinna av samma slag som Zoe Saldana i COLOMBIANA, eller varför inte som Jovovichs Alice i RESIDENT EVIL-filmerna. Hon samarbetar med Athos (Matthew Macfadyen), Portos (Ray Stevenson) och Aramis (Luke Evans), som påminner om en superhjältegrupp; de har olika egenskaper och kan närmast liknas vid ninjor.
Jag trodde först att det var Orlando Bloom som spelade Aramis, men snart dyker Bloom upp som hertigen av Buckingham - och han ser precis ut som Luke Evans, fast med annan frisyr. Väldigt förvirrande. Se bilderna här intill.
Luke Evans som Aramis - eller är det Orlando Bloom?
Orlando Bloom som Buckingham - eller är det Luke Evans?
Som väl är bekant, är Milady en lömsk dam, så hon förråder de tre musketörerna och beger sig till England, där hon hänger med hertigen.
Samtidigt får vi träffa d'Artagnan (Logan Lerman), bondpojken på vischan som vill bli musketör och tränas av sin pensionerade musketör till farsa. I den här versionen är d'Artagnan verkligen en yngling, och inte en tvålfager 30-plussare. Fast Den här Lerman liknar tvillingarna i JAG SAKNAR DIG, vilket gör att det hela känns lite konstigt. Hur som helst, så rider den tappre ynglingen till Paris, där han genast blir ovän med den onde Rochefort (Mads Mikkelsen med lapp för ögat), och snart även med de tre musketörerna. Fast efter att tillsammans med musketörerna ha nedgjort 40 soldater i kungen Ludvigs garde, blir de kompisar. d'Arttagnan blir även förälskad i den väna Constance (Gabriella Wilde), drottningens hovdam.
Jag saknar dig!
Christoph Waltz är den illa-
sinnade kardinal Richelieu som smider slemma planer, och minsann om inte ett inslag ur Dumas' bok dyker upp: drottningens juvelsmycke stjäls! Det är väl det enda som känns igen. Förutom detta är det mest action och tjoflöjt. Buckingham har byggt sig ett luftskepp, vilket leder till bataljer i skyn. Inte helt oväntat lämnar slutet öppet för en uppföljare.
Musketörpuritaner lär tycka att detta är en skymf. Och jo, visst är THE THREE MUSKETEERS rätt dum. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är underhållande och kul, och framför allt är filmen extremt pampig att titta på. Filmen är inspelad i Bayern (vad hade ni väntat er?), men stora delar är förstås datorgenererat. 3D:n är på det hela taget utmärkt och om man struntar i en eventuella handling som kanske finns här någonstans, kan man nöja sig med att imponeras av scenerierna - och actionscenerna. De senare går i samma stuk som i RESIDENT EVIL; det är modernt, slow-motion, orealistiskt och väldigt långt från Gene Kelly. Fast när d'Artagnan väl möter Rochefort och de duellerar på Notre Dames tak känns det äntligen som en klassisk fäktningsfilm.
Jag tyckte bättre om THE THREE MUSKE-
TEERS än den senaste PIRATES OF THE CARIB-
BEAN-filmen - men det är jag nog ensam om. Fast det är ju klart, Milla var inte med i piratfilmen, och jag tycker alltid om Milla. I den här musketörupplagan sitter man förstås och hejar på den übercoola Milady. Til Schweiger är också med på ett hörn som Cagliostro.
Av någon anledning har den tyskproducerade THE THREE MUSKETEERS inte USA-premiär förrän den 21:a oktober.





(Biopremiär 30/9)