onsdag 14 september 2011

Bio: Colombiana

Foton copyright (c) Scanbox 

I höst är hämnden vacker! det är vad trailern till COLOMBIANA utlovar - och huruvida själva hämnden är vacker vet jag väl inte, men hämnerskan är minst sagt vacker. Vacker upphöjt till tio! Hon spelas nämligen av Zoe Saldana. Som finsmakarna bland oss cineaster brukar säga: hubba-hubba!

Luc Besson verkar vara mannen som aldrig tar semester. Han regisserar ganska sällan, men skriver och producerar desto mer. COLOMBIANA är ännu en film från Bessons Europa Corp, och manuset har han skrivit tillsammans med Robert Mark Kamen; killen bakom ett flertal Bessonproduktioner, som TRANSPORTER-serien och TAKEN. För regin står den här gången en herre med värlens bästa efternamn: Olivier Megaton. Får jag en son ska han fan heta Megaton. "Megaton Andersson, kom in och ät!". Fast jag läser att herr Megaton - som även gjorde TRANSPORTER 3 - föddes som Olivier Fontana, vilket ju mest låter som en olivolja. Eller som en golden shower-porregisör.

Cataleya heter en liten tösabit som bor med sina föräldrar i Bogota. Minsann om inte hennes farsa Fabio spelas av Jesse Borrego från TV-serien FAME. Fabio är inte världens mest laglydige man, men vill dra sig ur sin gangsterkarriär, vilket han berättar för knarkkungen Don Luis (Beto Benites). Självklart gillar inte Don Luis detta, så han ser till att Fabio med fru mördas inför Cataleyas ögon. Lilla Cataleya kommer dock undan - efter att hon kört en kniv genom handen på en skurk och flytt på det mest rafflande sätt. Det måste ha varit kul för den lilla flickan att få spela in så här feta actionscener!

Cataleya hamnar i USA, där hon växer upp till kalas-
kexet Zoe Saldana, och börjar extra-
knäcka som hitwoman åt sin farbror. Men hela tiden drivs hon av hämndbegär - hon vill se Don Luis död. Och snart iscensätter hon sin hämnd. Hon slår, sparkar och skjuter ihjäl hälften av knarkkungens män, innan hon tar sig till Mexiko för att slakta de resterande, med Don Luis som sista mål.

Saker och ting blir förstås lite komplicerade på vägen, bland annat beroende på att Cataleya skaffat sig en kärleksfull pojkvän, Danny (Michael Vartan från ALIAS på TV), som inte känner till att han tjej är superproffsig mördare - eller ens vad hon heter på riktigt. Och FBI är på jakt efter den mystiska mördaren som enisas med att signera sina offer ...

Liksom alla Besson-
produk-
tioner är COLOM-
BIANA en väldigt snygg film, och liksom de flesta Bessonproduktioner är den inte riktigt helgjuten. Zoe Saldana är tammefan den läckraste hämnare som gått i ett par skor (eller iklätt sig trikåer) och actionscenerna ska jag inte klaga på. Här finns flera tuffa scener.

Däremot måste jag anmärka på det märkliga faktum att det är lite för lite action i filmen. Jag hade förväntat mig nonstop-röj modell TRANSPORTER, men ibland dröjer det lite för länge mellan rövsparkarexcesserna. Detta innebär att jag upplever filmen som lite för lång - den är bara 108 minuter, men känns längre. Vidare är logiken inte alltid den bästa, visst köper jag ofta osannolikheter, men i COLOMBIANA blir det ibland lite för flängt.

Fast självklart ska du se den här filmen ändå. Du ska se alla actionfilmer som får biopremiär, tycker jag, det görs för lite action idag. COLOMBIANA är långt ifrån en dålig actionfilm, tvärtom; det är en bra actionfilm. Själv hade jag dock hoppats att den skulle vara bättre.

Men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till COLOMBIANA. Med Zoe Saldana. Iförd trikåer. Köttande alla fulingar som kommer i hennes väg.





(Biopremiär 16/9)

tisdag 13 september 2011

Extra: Porrdvärg uppäten av grävling!

September månads enda nyhet av vikt:
Porrdvärg uppäten av grävling!

måndag 12 september 2011

Bio: Zookeeper

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kevin James är väl en sympatisk kille, men hans filmer har aldrig varit något vidare. SNUTEN I VARUHUSET hade ett enda skämt: Kevin James är tjock. GROWN UPS kommer jag knappt ihåg. HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY vill jag glömma.

Hans nya film ZOOKEEPER, i regi av Frank Coraci som gjorde THE WEDDING SINGER och några andra Adam Sandler-filmer, är egentligen en väldigt konstig film. Det är en enkel film, en filom vi alla sett förut massor av gånger, det är en romantisk komedi av tretton på dussinet-karaktär - men filmen är konstig.

Man har nämligen stoppat in pratande djur.

Okej. Vad är det för konstgt med detta? Pratande djur är ju vanligt på film, och det brukar ju gå hem hos ungarna! Javisst. Det är bara det att detta inte är någon barnfilm. ZOOKEEPER är en traditionell romantisk komedi för familjer och vuxna. Men den innehåller pratande djur.

Kevin James är den snälle djurskötaren Griffin som i filmens öppningsscener friar till sitt livs stora kärlek, supermodellen Stephanie (Leslie Bibb), som oväntat säger nej och dumpar honom. Griffin tillbringar de kommande åren med att sörja Stephanie, han vill inget annat än få tillbaka henne. Han är så besatt av Stephanie att han inte märker att hans kollega Kate (Rosario Dawson) är förtjust i honom. Och egentligen är han förälskad i henne, även om han inte förstått det.

En kväll avslöjar djuren på Franklin Zoo att de kan prata. Det har de alltid kunnat. Griffin blir först livrädd, men snart blir han jättekompis med lejonet (Sylvester Stallone), apan (Adam Sandler), elefanten (Judd Apatow) och framför allt med gorillan Bernie (Nick Nolte). Djuren ska hjälpa Griffin att få tillbaka Stephanie - men eftersom djuren självklart är smartare än så, ändrar de snart på planerna och försöker tussa ihop Griffin med Kate.

ZOOKEEPER pressvisades inte i Malmö och på visningen jag var på hamnade jag bredvid en familj med två små döttrar i sexårsåldern. Antagligen trodde föräldrarna att detta skulle vara en film i stil med DR DOOLITTLE (Eddie Murphy-versionen) eller ALVIN OCH GÄNGET. Det dröjde tio minuter innan flickorna tröttnad på filmen och istället började klättra omkring och hoppa i biofåtöljerna. Den vuxna publiken skrattade dock ofta.

ZOOKEEPER är en väldigt harmlös och slätstruken film. Jag har noterat att en del kritiker verkligen totalsågat filmen, men det är ju orättvist. Det här är ju ingen inkompetent tråkfest som många av de svenska filmer kritikerna hyllar. ZOOKEEPER är bara ännu en menlös, snabbt glömd historia. Men den är sympatisk, det är lätt att gilla Kevin James och Rosario Dawson gillar vi ju sedan länge.

Och självklart är alla filmer med Sylvester Stallone av intresse. Här får vi höra honom sjunga "More than a feeling".

Produktplaceringen av T.G.I. Friday's är fullkomligt sanslös och även det i Sverige bespottade fruktföretaget Dole ser till att synas.




 

(Biopremiär 9/9)

söndag 11 september 2011

Bio: Final Destination 5

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros./New Line Cinema

Hur många gånger kan man upprepa samma historia? Och då menar jag samma historia. En tosing som går loss med machete på sommarläger kan man upprepa i det oändliga, och åtminstone förr verkade publiken inte få nog. FINAL DESTINATION-serien är betydligt mer unik än vanliga köttarslashers. FINAL DESTINATION bygger på en egentligen rätt intressant - och cool - idé: det går inte att lura döden. Kommer man undan sin egen död, den förutbestämda döden, kommer Döden att söka upp en för att ta livet av en - på de mest utstuderade, avancerade och långsökta sätt man kan tänka sig.

Det här är ett tema som funkar utmärkt i en film. Kanske två. Men i fem filmer?

Åtminstone är detta vad man inbillar sig. Det går inte att göra fler FINAL DESTINATION-filmer.
Men det lustiga är att det är precis vad det gör. Inte nog med det: jag ser de här filmerna med stort nöje. Den fjärde filmen, FINAL DESTINATION 3D, var hur kul som helst och kunde dessutom skryta med de bästa 3D-effekter jag sett. Den här nya filmen, den femte, är också i 3D - och har lika bra, om inte bättre, effekter.

Handlingen finns det inte så mycket att säga om. Visserligen leder det hela fram till en kul twist på slutet, men i övrigt är det samma film en gång till: ett företag ska ut på en bussfärd, när en av de anställda plötsligt får en vision. Har ser hur en bro kollapsar och hur alla dör så att blodet sprutar. Killen vaknar upp och upptäcker att de närmar sig bron, så han stoppar bussen, tar sin flickvän och hoppar ur. Han lyckas få med sig åtta pers innan bron brakar ihop.

Men självklart dröjer det inte länge innan de här åtta person-
erna börjar att dö på de mest bisarra sätt. De omkommer i olyckor som är så långsökta att tapeterna skiftar färg. Vilket i det här fallet är något positivt.

FINAL DESTINATION 5 är regissören Steven Quales långfilmsdebut, men tidigare har han bland annat varit second unit director på AVATAR. Själv tycker jag att 3D-effekterna i FD5 sparkar AVATARS röv. Det här är jätteroligt! Redan under förtexterna vräker man på med effekter. Filmens tema är att spetsas, och massor med vassa saker far ut över publiken under öppningen.

Filmen är riktigt rejält blodig, men tyvärr är det förstås mest CGI-effekter, vilket gör att effekten förtas - om man nu inte är extremt känslig. Folk för spett och krokar och allt möjligt genom kroppar och huvuden. En ögonoperation är riktigt jobbig att titta på om man, som  jag, har ögonfobi - men värst är en pikant, utdragen scen som involverar gymnastik, en bom och en liten vass skruv på denna bom. Aj, aj, aj ...

För en gångs skull har man faktiskt fått med ett par kända skådisar i rollistan. Tony Todd är en mystisk herre som alltid dyker upp när någon har dött, och komikern David Koechner är chefen för det olycksdrabbade företaget, medan Courtney B Vance är polis. Det är möjligt att även de andra känns igen från TV-serier, vad vet jag, jag tittar ju aldrig på TV-serier. De är dock alla rätt bleka - även om småbitchiga Jaqueline MacInnes Wood; hon som råkar ut för ögonlasern, är ett kalaskex.
FINAL DESTINATION 5 är oförskämt underhållande. Vore detta den första filmen i serien och konceptet nytt, hade jag satt ett högre betyg.

Jag måste avslutningsvis bara skriva lite om publiken. FD5 pressvisades inte i Malmö, så jag såg den på en ordinarie visning. Publiken var fåtalig och jag var äldst - med bred marginal. Bakom mig satt ett gäng tonåringar; jag såg inte hur de såg ut, men jag gissar på att de var 17-18. Förvisso satt de och pratade hela filmen igenom, kommenterade handlingen och höll på, men det gör ju alla nuförtiden, folk kan inte gå på bio, så det var inte anmärkningsvärt. Nej, det jag reagerade på var hur korkade och obildade de var. Bland annat sa de "hons" istället för "hennes"! Jag trodde sådant försvann under lågstadiet. Och då var detta dessutom svenska kids. Men det dummaste av allt sa de under den där SMS-tävlingen SF-biograferna rullar innan reklamen. Frågan löd Vem har skrivit "De tre musketörerna"? 1) Emile Zola, X) Jules Verne, 2) Alexandre Dumas d.ä. Nu lyckades de svara rätt på frågan, vilket förvånade mig. Men en tjej sa "Är det säkert att det inte är den där Jul-ess Varr-ne? Vem är det?". En kille upplyste henne: "Nä, det är inte Jul-ess Varr-ne. Det är en sån som sjunger."







(Biopremiär 9/9)

TOPPRAFFEL! sörjer: Cliff Robertson

Oscarbelönade skådisen Cliff Robertson har gått och dött, 88 år gammal. För dagens generation är han väl mest känd som farbror Ben i Sam Raimis Spindelmannenfilmer, men han hade en lång filmkarriär som började redan 1943.

i kinde se honom i DE NAKNA OCH DE DÖDA (1958), Sam Fullers UNDERWORLD U.S.A. (1961), CHARLY (1968) som han fick sin Oscar för, TRE DAGAR FÖR CONDOR (1975), Brian De Palmas GASTKRAMAD (1976), som Hugh Hefter i STAR 80 (1983), samt i en fruktansvärd massa TV-serier - inlusive LÄDERLAPPEN.
Nu kan vi inte se honom alls. Förutom när han går i repris.
R.I.P.

fredag 9 september 2011

Bio: POM Wonderful presents: The Greatest Movie Ever Sold

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Den sympatiske dokumentärfilmaren Morgan Spurlock slår till igen. Han har ju tidigare gjort SUPER SIZE ME, i vilken Spurlock ådrog sig leverskador efter att enbart ha ätit McDonald's Super Size-meals i en månad (egentligen ett ganska korkat experiment, det säger sig själv att det är allt annat än nyttigt - men det fattar kanske inte genomsnittsamerikanen?), och WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN? där han far om kring i mindre fredliga länder med mycket öken. De här dokumentärerna är kanske lite naiva, men de känns långtifrån lika vinklade, tillrättalagda och halvfejkade som Michael Moores filmer.
THE GREATEST MOVIE EVER SOLD är Morgan Spurlocks bästa film. Jag vill nog till och med hävda att det är en av de bästa dokumentärfilmer jag någonsin sitt. Detta är en fantastiskt underhållande, rolig, fascinerande, intressant och givande film om marknadsföring och produktplacering.
Hur gör man lämp-
ligast en film om produkt-
place-
ring? Jo: man finansi-
erar sin film med hjälp av produktplacering - och låter filmen handla om hur företag väljs ut, idén pitchas och projektet genomförs. En nästan osannolikt smart och cool idé - som Spurlock lyckas genomföra. Med bravur!
Produktplacering i Hollywoodfilmer ökar alltmer. Ett färskt exempel är SMURFARNA, som är proppfull med reklamskyltar och namngivna produkter. Här i Sverige förekommer också fenomenet, men i de flesta fall är vi riktigt rejält dåliga på att placera produkterna. Minns HAMILTON med Peter Stormare, där folk håller upp mobiler, bensinkort och andra prylar på de mest befängda sätt så att de ska synas. Eller DYKARNA, i vilken det dyker upp en stor reklamskylt för Nokia (tror jag det var) mitt inne i en skog.
Bilar och kläder är produkter som kan förekomma i en film utan att publiken noterar att det är filmens sponsorer. Det är svårare med drycker, telefoner och annat, där man måste se etikett och varumärke i hyfsad närbild - och när filmarna envisas med att visa upp dessa närbilder och ibland även låta rollfigurerna omnämna prylarna i dialogen, blir det löjligt. Lika löjligt som när det förekommer föremål på ställen man vanligtvis inte ser dem - som skylten i DYKARNA eller Coca-Cola-automaterna på Colosseum i DOUBLE TEAM.
Morgan Spurlock hymlar förstås inte med produkterna i sin film. De är konstant i bild. När Spurlock intervjuar Quentin Tarantino om fenomenet med produktplacering, står det en flaska deodorant på bordet framför dem. Och alla dricker konstant granatäppledrycken POM Wonderful, som blev filmens huvudsponsor.
En del företag - troligen ganska många - ville absolut inte vara med i filmen. Till exempel ville Spurlock ha med ett cigarrettmärke, men det gick inte. Vad som gick bättre, var att få med små obskyra, festliga företag - och trots att Spurlocks film förstås utforskar och ifrågasätter produktplacering, har dessa småföretag aldrig någonsin fått så här mycket reklam.
... Som till exempel Mane 'n Tail. Ett schampo för män-
niskor - och hästar. Spurlock såg en flaska i ett varuhus, bröt ihop av skratt och kontaktade företaget. Tack vare THE GREATEST MOVIE EVER SOLD känner nu massor av människor över hela världen till Mane 'n Tail - och när jag såg filmen under Malmö Filmdagar, delade distributören ut provpåsar med detta människo- & hästschampo (ja, vi fick även balsam. För människor. Och hästar)
THE GREATEST MOVIE EVER SOLD är självklart en film du ska se! Själv var jag fullkomligt uppslukad under visningen. Så varför ger jag den inte högsta betyg? Tja, det vet jag inte. Men den här fyran är järnhård!






(Biopremiär 9/9)

torsdag 8 september 2011

Bio: Det är aldrig för sent, Larry Crowne

Foton copyright ©2011 Universal Pictures. All Rights Reserved.
Avdelningen för tillkrånglade svenska filmtitlar. Den här filmen heter förstås bara LARRY CROWNE i original.Varför man fått för sig att kalla den DET ÄR ALDRIG FÖR SENT, LARRY CROWNE på svenska begriper jag inte. Det är väl ingen som orkar säga hela titeln? I synerhet inte vid biljettluckan.
Den här filmen hade premiär dagen efter att Malmö Filmdagar avslutats och pressvisades inte. Därav denna aningen försenade recension; jag kom inte iväg att se den förrän igår.
LARRY CROWNE är Tom Hanks andra film som långfilmsregissör efter THAT THING YOU DO, som kom 1996. Förutom dessa filmer, har Hanks regisserat avsnitt av en handfull TV-serier. Och vad har jag att säga om Tom Hanks? Inte så mycket.
Jag har varit på några presskonferenser med Tom Hanks, den för LADYKILLERS (bröderna Coens sämsta film?), den för DA VINCI-KODEN och kanske någon till jag glömt bort. Dessa presskonferenser har varit betydligt roligare än filmerna. Hanks var uppsluppen och spjuveraktiv, och det blev inte sämre av att en söt liten kinesisk journalist ställde de mest bisarra frågor och ville ha afischen till TURNER & HOOCH signerad.
Men jag kan inte påminna mig att jag sett så många bra filmer med Tom Hanks. Förutom SVENSEXAN. Visst, jag blev nog lite förtjust i YOU'VE GOT MAIL, vilket jag inte hymlar med, och självklart gillar jag DEN GRÖNA MILEN - men i övrigt är det mest slätstrukna historier Hanks dyker upp i. Han har hunnit bli 55, men har varit gubbe rätt länge nu. Han har ofta en tendens att darra på underläppen och titta med hundögon och fläska på med sentimentalitet.
Julia Roberts, däremot ... Hon har fortfarande ett leende som kan göra mig knäsvag. Men hon har väl inte heller gjort något vettigt på väldigt länge. LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET - argh! VALENTINE'S DAY - urk!
... Och numera verkar det som att Hanks och Roberts har svårt att sälja en film på sitt namn. För tio-femton år sedan hade Julia Roberts namn stått först i rollistan till den här filmen. Fast det är ju klart. Roberts är i min ålder - och när jag såg LARRY CROWNE bestod publiken av medelålders människor. Rätt skönt, då slipper man pratande, SMS:ande ungdomar som hela tiden kutar ut på dass.
Men så är den här filmen också en film som främst riktar sig till medelålders människor. Och för att komma med ett snabbt och trist omdöme: det här är en trevlig film. Varken mer eller mindre.
Tom Hanks är titelpersonen, som efter att i flera år jobbat på ett varuhus får sparken, de måste skära ner. Orsaken till att just han kickas beror på att han saknar högskoleutbildning. Erfarenhet räknas inte.
Efter att ha sökt några jobb utan att få dem, och tvingats sälja av sina ägodelar, beslutar Larry sig för att läsa några kurser på college. Där hamnar han på en kurs i muntlig framställning, ledd av den sura, ointresserade miss Tainot (Roberts), som är otroligt trött på sitt jobb och på sin porrsurfande man.
En ung tjej i klassen tar sig an Larry och stylar om honom och hans hem, hon kallar honom "Lance Corona", eftersom det låter coolare (och förvirrande - det låter som om han kallas Landskrona), och snart har gamle Larry blivit en ny man. Och självklart bär det sig inte bättre än att han råkar mjuka upp den tvära miss Tainot, de flörtar, och tja, de för förstås ihop det. Hade ni förväntat er något annat?
Mer än så här är det inte. Det är ingen historia man minns, ingen film att komma ihåg, och jag kan inte låta bli att irritera mig när filmen går mot sitt slut, och alla Tainots elever, vilka först var motsträviga, har blivit mästare på muntlig framställning i bästa Hollywoodklass.
Men som sagt: det är småtrevligt. Filmen vinner en hel del på små biroller. Wham Bam Pam Grier (som nästan blivit oigenkännlig) spelar miss Tainots kollega, George Takei är fullkomligt fantastisk som märklig ekonomiprofessor, och Cedric the Entertainer är Larrys granne som driver lumphandel. Bryan Cranston, som vi snart får se i den lysande DRIVE, är kul som herr Tainot.
Tom Hanks, som även skrivit manus tillsammans med Nia Vardalos, gör vad han ska, varken mer eller mindre. Därmot får Julia Roberts chansen att vara rolig, vilket hon är, och ja, hon har fortfarande ett leende som får mig att smälta.
Sicken en!





(Biopremiär 2/9)

onsdag 7 september 2011

Bio: Hoppets hamn

Foton copyright (c) Auto Images
Malmös - och troligen Sveriges - mest produktiva filmare, är bröderna Gertten; Fredrik och Magnus. Fast även om de båda är dokumentärfilmare, jobbar de åt varsitt bolag; WG Film och Auto Images. nu får Magnus Gerttens senaste produktion biopremiär.
HOPPETS HAMN handlar om de judar som efter att ha befriats från koncentrationslägren hamnade i Malmö våren 1945, hitrullade i den berömda vita bussarna från Röda Korset. Vi får träffa några av de överlevande; en kvinna som var barn när hon kom hit, en annan som föddes i ett läger. Dessutom intervjuas en herre som när han var femton arbetade på Malmös flyktingförläggningar och där lärde känna en polsk jude som snart spårlöst försvann - och jodå, visst letar man upp den gamle polacken, som inte sett sin svenske vän på 65 år.
Gerttens film består till stor del av gamla arkiv-
bilder och foton - man har till och med lyckats hitta levande bilder på de personer som intervjuas. På ett par ställen har man av någon anledning animerat stillbilder, med mindre lyckat resultat; det känns mest onödigt och ser lite billigt ut.
Magnus Gertten medverkar själv inte alls, han pratar inte heller, utan låter de medverkande få berätta. I vanlig ordning får vi ofta se märkliga närbilder av intervjuobjekten när de pratar - ett öga, en hand. Det är väl ett konstnärligt grepp.
HOPPETS HAMN är natur-
ligtvis en väldigt intressant film. Historiskt sett är det intres-
sant, och som Malmöbo är det kul att se de gamla arkivbilderna - speciellt ett gammalt klipp där man får se biografen där jag såg den här filmen. Det gav en märklig metaeffekt.
Tyvärr ställs inte den fråga jag undrade mest över. En av de medverkande judarna hittar de i Johannesburg i Sydafrika. Tanten ser ut som en spacklad överklasskärring. Hon berättar att hon efter några år i frihet träffade sin stora kärlek och de valde att flytta till Sydafrika. Och det låter ju rätt skumt. Här överlever hon andra världskrigets fasor - och så flyttar hon till Sydafrika under apartheidtiden! Från förtryckt till förtryckare?
Det är lite svårt att betygsätta den här 75 minuter långa filmen. För även om den är fascinerande och bra, så är förstås detta TV på stor duk. Det ser inte ut som något annat än ett TV-program. Jag gissar att filmen kommer att dyka upp på bio inom kort.





(Biopremiär 9/9)

Bio: Jägarna 2

 Foton copyright (c) SF Film, Jami Granström, Victoria Engman 
Jag minns inte om jag såg Kjell Sundvalls JÄGARNA på bio. Jag tror inte det. Jag såg den nog inte förrän den släpptes på video, för jag minns att jag kommenterade att den var i letterbox och skjuten i Scope. Det var väl i princip det enda jag gillade med den filmen. Jag förstod inte alls dess storhet, varför så många hyllade filmen. "Den är gjord i amerikansk stil!" hävdade en del. Amerikanskt berättande. Vaddå, amerikanskt berättande? Vad var det för amerikanskt med JÄGARNA? Visst, den var inte lika tafatt berättad som vanliga svenska deckare, men vore det en amerikansk film, hade den visats mitt i natten på en kanal ingen tittar på.
Ärligt talat minns jag ingenting alls av JÄGARNA. Mer än att Helena Bergström var skitdålig och att man romantiserade hårdföra sluskar i skogshuggarmundering.
Nu har det gått femton år, både i JÄGAR-
NAS värld och i vår, och det är dags för en uppföljare i vilken polisen Erik (Rolf Lassgård) tvingas åka tillbaka upp till Norrland, efter att ha häckat i Stockholm, där han lyckats bli Rikskrims bäste förhörsledare.
En ung kvinna har försvunnit och misstänks ha blivit mördad. Snart visar det sig att javisst, så är fallet. Okej, snart och snart, det tar drygt halva filmen innan man hittar hennes uppskurna, maskätna lik, men vi kan låtsas att det är snart.
Erik tvingas samarbeta med den stenhårde snuten Torsten (Peter Stormare), styvfar till Eriks brorson, och vad som först verkar vara ett mord begått av den lokale busen, visar sig förstås vara lite mer komplicerat än så. Vill filmens upphovsmän att vi ska tro. Men så fort en viss rollfigur dyker upp alldeles i början av filmen, står det "BOVEN!" stämplat i hans panna. Och på den lokale busens panna kan man läsa "OSKYLDIG!". Men detta är hela tiden så uppenbart att det är svårt att tänka sig att manusförfattarna förväntar sig att vi ska bli överraskade.
Det är mycket poliser, jägare och brutala fyllon i den här filmen. De enda som verkar bo i trakten filmen utspelar sig, är poliser, jägare och brutala fyllon. Och jägarna kan mycket väl vara brutala fyllon. Och poliser kan också vara jägare. Poliser kan till och med vara jägare som är brutala fyllon. Sundvall verkar återigen göra något slags vilda västern av Norrland, men det går väl sådär. Det blir mer DEN SISTA FÄRDEN än SHERIFFEN I TOMBSTONE. För att dryga ut speltiden vräks det på med norrländsk naturromantik och pampiga vyer. Det är kanske kul om man gillar sådant. Men det gör inte jag. Jag har aldrig varit i Norrland men känner att jag skulle få lappsjuka ganska omgående. Och jakt är ju inte så tufft. Om man inte dödar djuren med bara händerna. Att iförd jönsiga kläder sitta på en sten i skogen och dricka termoskaffe känns som en vision av helvetet.
Första halvan av JÄGARNA 2 känns inte alls som en thriller. Det är mer ett halv-
sag-
gigt drama. Wallander i skogen. Lassgårds rollfigur skulle lika gärna kunna vara Wallander. En ovanligt vresig Wallander. Ibland får han den typ av vredesutbrott som är så vanliga i svensk film. Stormares Torsten är ännu värre. I sedvanlig ordning tenderar stormare att spela över och hans vredesutbrott är inte att leka med. De blir allt fler under filmens andra halva, då det artar sig till något som kanske kan liknas vid en thriller. Speciellt mycket action bjuds det inte på.
Fast spän-
nande är det inte. Inte alls. Jag blev ganska uttråkad av det här. Förutom ett par gånger då jag skrattade till. Fast jag vet inte om det var meningen att jag skulle skratta. Här finns en kort scen i vilken en hotellreceptionist röker bakom sin disk och hela rummet är rökfyllt. Och ett par vredesutbrott fick mig att fnissa.
Tekniskt sett är JÄGARNA 2 lite märklig. Som så många andra filmer idag är den skjuten digitalt, och det ser inte alltid så bra ut. Rinnande vatten ser konstigt ut. Vissa färger på kläderna som bärs förvrängs eller överstyrs. Ibland verkar det vara problem med skärpan. Ibland ser det ut att vara filmat på VHS. Det är nästan så att man misstänker att kameran var felinställd.
Men självklart kommer det att bli publikrusning till JÄGARNA 2. Den förtjänar inga framgångar, men svenska folket vill tydligen se sådant här.
 





(Biopremiär 9/9 (Norrland 2/9))

Jaha, då lär Sverige missa ännu en Oscar

This just in:


Svenska Filminstitutet har utsett Pernilla Augusts Svinalängorna till Sveriges Oscarsbidrag.
Filmen, som är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör, är fritt baserad på Susanna Alakoskis Augustprisvinnande roman med samma namn. Filmen utspelar sig både i nutid och i 70-talets Ystad och är en gripande historia om en kvinnas konfrontation med minnena från sin trassliga barndom.
Noomi Rapace, Ola Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää är några av skådespelarna i filmen. Filmen har producerats av Helena Danielsson på Heppfilm och Ralf Karlsson på Drakfilm.
Svinalängorna hade premiär den 10 december 2010 och sågs av nästan 400 000 biobesökare i Sverige. Filmen har sålts till ett flertal länder, förutom här i Norden även till bland annat Italien, Schweiz, Tyskland, Australien, Nya Zeeland, Taiwan, Rumänien och Israel.

Filmen har tagit emot priser på flera prestigefyllda filmfestivaler världen över. Bland annat prisades den i sektionen Kritikerveckan på Venedigs filmfestival förra året, samt i Lübeck, Hamburg och Sâo Paulo. På hemmaplan belönades den med tre Guldbaggar.

Svinalängorna har fått produktionsstöd från Svenska Filminstitutet av förre långfilmskonsulenten Peter ”Piodor” Gustafsson. Distributör är Nordisk Film och filmen säljs internationellt av TrustNordisk.

Följande personer, under ledning av juryordförande Pia Lundberg, har fattat beslutet:

Marie Hellberg Westin, utsedd av Sveriges Biografägareförbund
Camilla Ahlgren, utsedd av Sveriges Dramatikerförbund
Linn Gottfridsson, utsedd av Sveriges Dramatikerförbund
Jan Hugo Norman, utsedd av Föreningen Sveriges Filmfotografer
Lasse Lundberg, utsedd av Föreningen Sveriges Filmklippare
Lisa Rosengren, utsedd av Film & TV Producenterna
Anu Koivunen, utsedd av Filmvetenskapliga institutionen
Christina Olofson, utsedd av Teaterförbundet – regissörer
Leyla Assaf-Tengroth, utsedd av Teaterförbundet – regissörer
Anders Habenicht, utsedd av Teaterförbundet – regissörer
Marika Lindström, utsedd av Svenska Filminstitutets styrelse
George Ivanov, utsedd av Stockholms Internationella Filmfestival

I mitten på januari 2012 meddelas vilka filmer som Oscarsjuryn tagit ut för tävlan om Bästa icke engelskspråkiga film. Utdelningen äger rum den 26 februari 2012.

Svensk film och Oscar: http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Utmarkelser/Oscar1/

måndag 5 september 2011

Drinken heter "Postbanken"

Alltid lika läskande! En succé på varje fest!

Bio: Midnatt i Paris

Foton copyright (c) Scanbox 

Eftersom jag ju numera recenserar i princip allt som går upp på bio i Malmö, innebätr det att jag de senaste åren plötsligt sett en hel räcka filmer av Woody Allen - en regissör jag egentligen aldrig varit speciellt intresserad av. Inte för att jag tyckt speciellt illa om hans filmer, de jag trots allt såg, men bortsett från "the early funny ones" har Woody Allen aldrig varit min kopp te.

Men den lille mannen har ju fått en nytändning under senare år och jag har uppskattat en hel del av hans nyare filmer - med undantag från den rätt usla WHATEVER WORKS.

MIDNATT I PARIS har gått och blivit Allens mest framgångsrika film någonsin. Riktigt vad det betyder i förhållande till AVATAR och SAGAN OM RINGEN vet jag inte, men vad jag förstått är det fler än den vanliga gruppen intellektuella stadsbor i västvärlden som sett historien om filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) som tillsammans med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar (Kurt Fuller och Mimi Kennedy) åkt på semester till Paris.

Gil är förstås Woody Allens alterego, och han är trött på det ytliga Hollywood. Han vill skriva en roman - och inte bara det, han vill flytta till Paris och skriva boken där. Den småbitchiga Inez tycker bara att Gils idéer är fåniga, han borde lyssna mer på den irriterande besserwissern Paul (Michael Sheen), en bekant som lika oväntat som oönskat dyker upp och håller långa utläggningar om allt och alla, från historiska platser och personer till vin.


När Gil en sen kväll inte vill hänga med ut och dansa, strövar han ensam runt på stan. Han går vilse, men när klockan slår midnatt dyker det upp en bil från 1920-talet. Passagerarna lockar med sig Gil, och plötsligt hamnar Hollywoodförfattaren i 20-talets Paris, befolkat av berömda franska och amerikanska författare och konstnärer. Gil träffar Hemingway, F Scott Fitzgerald, Cole Porter, Picasso, Alice B Toklas, och Gertrude Stein hjälper honom med romanen, vars utkast hon tycker har drag av science fiction.

Men det möte som gör störst intryck på Gil, är det med Adriana (Marion Cotillard), älska-
rinna till många av 20-talets storheter. Gil blir förälskad i henne. Det intressanta med henne är att när Gil pratar om att han inte tycker om sin nutid, 2010-talet, och hellre vill bo i det 20-tal han romatiserar, håller hon inte med. Adriana tycker att hennes 20-tal är för modernt och stressigt, hon vill hellre leva under la belle epoque på 1890-talet - där de två även hamnar under ett av sina nattliga äventyr. Varje morgon är dock Gil tillbaka i nutiden och måste dras med Inez, Paul och de påfrestande blivande svärföräldrarna, som inte bara är stenrika och beter sig som typiska amerikanska turister, de uppskattar även den reaktionära tea party-rörelsen.

Till mångt och mycket känns MIDNATT I PARIS lite grann som fan-fiction författad av Woody Allen. Han låter så många berömdheter som möjligt stråla samman i sin lilla fantasyberättelse. Egentligen är det här en väldigt naiv historia. Jag kommer även att tänka på PICASSOS ÄVENTYR, som ju också lyckas kasta in hur många kulturhistoriska kändisar som helst i ett mytiskt Paris - även om likheterna i övrigt inte är så många.


Woody Allens nya film är trots dess tunnhet väldigt charmig, underhållande och rolig. De många birollsskådisarna briljerar, framför allt Adrien Brody som Salvador Dalí - mer excentrisk och självupptagen än någonsin, och fullkomligt besatt av noshörningar. Kathy Bates är en utmärkt Gertrude Stein.

Rachel McAdams är en av mina nyare favoriter; hon ser väldigt bra ut, ger ett intelligent intryck och är en utmärkt komedienne. Marion Cotillard fråm LA VIE EN ROSE, PUBLIC ENEMIES, INCEPTION och en massa andra filmer, är charmerande på ett härligt franskt sätt. Ganska oemotståndlig.

MIDNATT I PARIS må vara en bagatell, men det är en väldigt tillfredställande bagatell.









(Biopremiär 2/9)

fredag 2 september 2011

Bio: Smurfarna

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Någon gång på 1950-talet åt den belgiske serietecknaren Peyo middag med Franquin (åtminstone vill jag minnas att det var Franquin). Peyo var lite disträ när han skulle be om saltet, och sa istället "Kan du räcka mig smurfen?". Okej, riktigt så sa han inte. Han sa "schtroumpf", eftersom det är så smurferna heter i original.

Därefter döpte Peyo sina nya små figurer till smurfer när de 1958 dök upp i Johan & Pellevin-albumet "Den förtrollade flöjten".

I Sverige publicerades detta äventyr först 1974, men redan 1972 hade smurferna introducerats här, då Semic gav ut fyra smurfalbum i vad de kallade Smurf-serien. Senare på 70-talet tog först Coeckelbergs och senare Carlsen Comics över utgivningen, och hela tiden kallades figurerna "smurferna" på svenska. Till och med Klasse Möllberg sjöng om "smurfer" på sin ohemult populära LP "Klasse Möllberg i smurfland", som av allt att döma fanns i varje svenskt hem på den tiden.


Dock dök det under 70-talet upp små plastfigurer av smurferna som alla ungar började samla på, och dessa kallades "smurfar" av de små glinen. Jag vet inte riktigt varför. De hade väl inte läst serierna. I slutet av 90-talet började figurerna även att kallas "smurfar" i de översatta serierna, som fortfarande kom - och kommer? - ut på svenska.

Officiellt har ordet "smurfar" använts en gång tidigare - 1976 kom det en filmatisering av "Den förtrollade flöjten" och den svenska titeln blev "Smurfarna och den den förtrollade flöjten". 1977 såg jag denna animerade film som söndagsmatiné på en bio i Göteborg. Det enda jag minns är att min morsa somnade.

1981 gick smurferna och blev tecknad TV-serie i Amerika; Hanna-Barberas version blev en enorm succé och rullade i många år - och då hör det till saken att de amerikanska ungarna inte läst serien TV-programmet byggde på. Jag kan inte påminna mig om att jag sett ett enda avsnitt av THE SMURFS - däremot kan jag glatt sjunga smurfsången, eftersom den fanns på en CD med TV-signaturer som brukade spelas på hög volym på fester. Tänk er ett gäng hyfsat vuxna, aspackade män som hoppar omkring och tjoar "La la la la la la, sing a happy song!" ...

Här har vi så den lika populära som kritikersågade amerikanska spelfilmen om smurferna, som inte oväntat heter SMURFARNA och inte SMURFERNA. Fan, jag har alltid sagt "smurfer", det är jobbigt att behöva både säga och skriva "smurfar"!

I vilket fall: smurf-
arna är dator-
anime-
rade och pratar inte med upp-
speed-
ade smurfröster, och i sedvanlig modern stil är de naturtroget instoppade i autentiska miljöer befolkade av levande skådespelare (till skillnad från döda skådespelare?).

Hank Azaria, som bör få Oscars för både bästa biroll (tja, dött lopp mellan honom och Adrien Brody i MIDNATT I PARIS) och bästa överspel, är den onde trollkarlen Gargamel, som hatar smurfarna. Filmen är dubbad till svenska och Gargamel uttalas genomgående fel - självklart ska det uttalas med betoning på "mel" och inte "Gar". Nu har Gargamel lyckats hitta smurfbyn - och detta samma dag som smurfarna ska hålla en stor fest får att fira den blå månen.

Då öppnar sig en portal och några smurfar, plus Gargamel och hans räliga katt, såg in i denna EVIL DEAD-tunnel, och hamnar på Manhattan. Knas och kalabalik följer, när smurfarna hamnar hemma hon reklamaren Patrick (Neil Patrick Harris) och hans gravida fru Grace (Jayma Mays). Han ska skapa en annonskampanj åt ett kosmetikaföretag, men det går inte så bra när de spralliga och ständigt sjungande smurfarna tokar sig och bär sig åt. Och hela tiden jagas de av Gargamel.

Allvarligt talat är SMURF-
ARNA inte riktigt lika hemsk som jag hade förväntat mig. Det är inte lika illa som den där Yogi Bear-filmen eller CHIHUAHUAN I BEVERLY HILLS (den sistnämnda är förresten regisserad av Raja Gosnell, som också gjort SMURFARNA). Filmen går säkert hem hos små barn, som förstås är målgruppen. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt och ibland gapigt. Handlingen är lövtunn och man jagar mest varandra. Det är inte speciellt roligt. Fast jag skrattade varje gång Gargamel envisas med att se ondskefull ut och gå genom rökmoln på New Yorks trottoarer. Och jag uppskattade lite oväntade metainslag, där man pratar om Peyo och att smurfarna är belgiska fantasifigurer.
Nu har jag inte läst några smurfalbum på 30 år, men SMURFARNA känns inte riktigt så som jag minns serien. Framför allt inte ett stort slag på slutet, där smurfarna bildar en armé, beväpnar sig och attackerar Gargamel som vore filmen en smurfversion av BRAVEHEART.

Dubbningen till svenska är förstås lika lam som vanligt, det ser inte klokt ut med dubbade skådespelare, men för en gångs skull är 3D:n riktigt knivskarp och inte irriterande. Produktplaceringen i filmen är imponerande.

Innan pressvisningen informerades vi om att filmen blivit så framgångsrik, att det nu klubbats att man ska göra en uppföljare.








(Biopremiär 2/9)

TerrorFlicks är över oss!

Ett par läsare har frågat varför jag inte uppdaterar TOPPRAFFEL! lika ofta som tidigare, och varför jag mest recenserar biopremiärer.
Tja, under det här året har jag börjat skriva allt fler DVD-recensioner år Nya Upplagan. Dessa recensioner återpubliceras sedan på JPS Medias sajt. Det har hänt att jag även kört dem här på TOPPRAFFEL!, men det känns ibland lite onödigt.
Men en stor orsak till att jag skriver lite mindre här, är att jag skriver desto mer på Xomba.com och bygger upp en internationell fan base. Vilket ju är kul.
... Och nu har Xomba äntligen sjösatt den länge planerade TerrorFlicks.com! En tjusig, heltäckande skräcksajt. Och självklart är jag en av männen bakom sajten. Just nu finns det inte så väldigt mycket där, framför allt finns inte mina texter där än, men de kommer inom kort - jag har levererat en hög recensioner av filmer och böcker, och framöver lär det nog även dyka upp intervjuer och annat. TerrorFlicks fylls på med en näve texter varje dag. Kolla in sidan och följs oss på Facebook och Twitter!

Filmdagarna är över ...

Puh! Jag lyckades. Jag klämde maximalt antal filmer under dessa fyra dagar. Det blev till och med lite mer än beräknade 17 rullar, eftersom vi under en lunch fick se barnfilm VEM ÄR VAR?, som består av åtta väldigt korta animerade filmer riktade till en publik 40 år yngre än jag. Programmet varade inte så länge, men eftersom det ska upp på bio, får det väl räknas.
... Och det här året blev jag inte sjuk!
Bästa svenska filmen - med bred marginal - var dokumentären SÅ JÄVLA METAL om den svenska hårdrockens historia. Skitkul.