söndag 11 september 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Cliff Robertson

Oscarbelönade skådisen Cliff Robertson har gått och dött, 88 år gammal. För dagens generation är han väl mest känd som farbror Ben i Sam Raimis Spindelmannenfilmer, men han hade en lång filmkarriär som började redan 1943.

i kinde se honom i DE NAKNA OCH DE DÖDA (1958), Sam Fullers UNDERWORLD U.S.A. (1961), CHARLY (1968) som han fick sin Oscar för, TRE DAGAR FÖR CONDOR (1975), Brian De Palmas GASTKRAMAD (1976), som Hugh Hefter i STAR 80 (1983), samt i en fruktansvärd massa TV-serier - inlusive LÄDERLAPPEN.
Nu kan vi inte se honom alls. Förutom när han går i repris.
R.I.P.

fredag 9 september 2011

Bio: POM Wonderful presents: The Greatest Movie Ever Sold

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Den sympatiske dokumentärfilmaren Morgan Spurlock slår till igen. Han har ju tidigare gjort SUPER SIZE ME, i vilken Spurlock ådrog sig leverskador efter att enbart ha ätit McDonald's Super Size-meals i en månad (egentligen ett ganska korkat experiment, det säger sig själv att det är allt annat än nyttigt - men det fattar kanske inte genomsnittsamerikanen?), och WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN? där han far om kring i mindre fredliga länder med mycket öken. De här dokumentärerna är kanske lite naiva, men de känns långtifrån lika vinklade, tillrättalagda och halvfejkade som Michael Moores filmer.
THE GREATEST MOVIE EVER SOLD är Morgan Spurlocks bästa film. Jag vill nog till och med hävda att det är en av de bästa dokumentärfilmer jag någonsin sitt. Detta är en fantastiskt underhållande, rolig, fascinerande, intressant och givande film om marknadsföring och produktplacering.
Hur gör man lämp-
ligast en film om produkt-
place-
ring? Jo: man finansi-
erar sin film med hjälp av produktplacering - och låter filmen handla om hur företag väljs ut, idén pitchas och projektet genomförs. En nästan osannolikt smart och cool idé - som Spurlock lyckas genomföra. Med bravur!
Produktplacering i Hollywoodfilmer ökar alltmer. Ett färskt exempel är SMURFARNA, som är proppfull med reklamskyltar och namngivna produkter. Här i Sverige förekommer också fenomenet, men i de flesta fall är vi riktigt rejält dåliga på att placera produkterna. Minns HAMILTON med Peter Stormare, där folk håller upp mobiler, bensinkort och andra prylar på de mest befängda sätt så att de ska synas. Eller DYKARNA, i vilken det dyker upp en stor reklamskylt för Nokia (tror jag det var) mitt inne i en skog.
Bilar och kläder är produkter som kan förekomma i en film utan att publiken noterar att det är filmens sponsorer. Det är svårare med drycker, telefoner och annat, där man måste se etikett och varumärke i hyfsad närbild - och när filmarna envisas med att visa upp dessa närbilder och ibland även låta rollfigurerna omnämna prylarna i dialogen, blir det löjligt. Lika löjligt som när det förekommer föremål på ställen man vanligtvis inte ser dem - som skylten i DYKARNA eller Coca-Cola-automaterna på Colosseum i DOUBLE TEAM.
Morgan Spurlock hymlar förstås inte med produkterna i sin film. De är konstant i bild. När Spurlock intervjuar Quentin Tarantino om fenomenet med produktplacering, står det en flaska deodorant på bordet framför dem. Och alla dricker konstant granatäppledrycken POM Wonderful, som blev filmens huvudsponsor.
En del företag - troligen ganska många - ville absolut inte vara med i filmen. Till exempel ville Spurlock ha med ett cigarrettmärke, men det gick inte. Vad som gick bättre, var att få med små obskyra, festliga företag - och trots att Spurlocks film förstås utforskar och ifrågasätter produktplacering, har dessa småföretag aldrig någonsin fått så här mycket reklam.
... Som till exempel Mane 'n Tail. Ett schampo för män-
niskor - och hästar. Spurlock såg en flaska i ett varuhus, bröt ihop av skratt och kontaktade företaget. Tack vare THE GREATEST MOVIE EVER SOLD känner nu massor av människor över hela världen till Mane 'n Tail - och när jag såg filmen under Malmö Filmdagar, delade distributören ut provpåsar med detta människo- & hästschampo (ja, vi fick även balsam. För människor. Och hästar)
THE GREATEST MOVIE EVER SOLD är självklart en film du ska se! Själv var jag fullkomligt uppslukad under visningen. Så varför ger jag den inte högsta betyg? Tja, det vet jag inte. Men den här fyran är järnhård!






(Biopremiär 9/9)

torsdag 8 september 2011

Bio: Det är aldrig för sent, Larry Crowne

Foton copyright ©2011 Universal Pictures. All Rights Reserved.
Avdelningen för tillkrånglade svenska filmtitlar. Den här filmen heter förstås bara LARRY CROWNE i original.Varför man fått för sig att kalla den DET ÄR ALDRIG FÖR SENT, LARRY CROWNE på svenska begriper jag inte. Det är väl ingen som orkar säga hela titeln? I synerhet inte vid biljettluckan.
Den här filmen hade premiär dagen efter att Malmö Filmdagar avslutats och pressvisades inte. Därav denna aningen försenade recension; jag kom inte iväg att se den förrän igår.
LARRY CROWNE är Tom Hanks andra film som långfilmsregissör efter THAT THING YOU DO, som kom 1996. Förutom dessa filmer, har Hanks regisserat avsnitt av en handfull TV-serier. Och vad har jag att säga om Tom Hanks? Inte så mycket.
Jag har varit på några presskonferenser med Tom Hanks, den för LADYKILLERS (bröderna Coens sämsta film?), den för DA VINCI-KODEN och kanske någon till jag glömt bort. Dessa presskonferenser har varit betydligt roligare än filmerna. Hanks var uppsluppen och spjuveraktiv, och det blev inte sämre av att en söt liten kinesisk journalist ställde de mest bisarra frågor och ville ha afischen till TURNER & HOOCH signerad.
Men jag kan inte påminna mig att jag sett så många bra filmer med Tom Hanks. Förutom SVENSEXAN. Visst, jag blev nog lite förtjust i YOU'VE GOT MAIL, vilket jag inte hymlar med, och självklart gillar jag DEN GRÖNA MILEN - men i övrigt är det mest slätstrukna historier Hanks dyker upp i. Han har hunnit bli 55, men har varit gubbe rätt länge nu. Han har ofta en tendens att darra på underläppen och titta med hundögon och fläska på med sentimentalitet.
Julia Roberts, däremot ... Hon har fortfarande ett leende som kan göra mig knäsvag. Men hon har väl inte heller gjort något vettigt på väldigt länge. LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET - argh! VALENTINE'S DAY - urk!
... Och numera verkar det som att Hanks och Roberts har svårt att sälja en film på sitt namn. För tio-femton år sedan hade Julia Roberts namn stått först i rollistan till den här filmen. Fast det är ju klart. Roberts är i min ålder - och när jag såg LARRY CROWNE bestod publiken av medelålders människor. Rätt skönt, då slipper man pratande, SMS:ande ungdomar som hela tiden kutar ut på dass.
Men så är den här filmen också en film som främst riktar sig till medelålders människor. Och för att komma med ett snabbt och trist omdöme: det här är en trevlig film. Varken mer eller mindre.
Tom Hanks är titelpersonen, som efter att i flera år jobbat på ett varuhus får sparken, de måste skära ner. Orsaken till att just han kickas beror på att han saknar högskoleutbildning. Erfarenhet räknas inte.
Efter att ha sökt några jobb utan att få dem, och tvingats sälja av sina ägodelar, beslutar Larry sig för att läsa några kurser på college. Där hamnar han på en kurs i muntlig framställning, ledd av den sura, ointresserade miss Tainot (Roberts), som är otroligt trött på sitt jobb och på sin porrsurfande man.
En ung tjej i klassen tar sig an Larry och stylar om honom och hans hem, hon kallar honom "Lance Corona", eftersom det låter coolare (och förvirrande - det låter som om han kallas Landskrona), och snart har gamle Larry blivit en ny man. Och självklart bär det sig inte bättre än att han råkar mjuka upp den tvära miss Tainot, de flörtar, och tja, de för förstås ihop det. Hade ni förväntat er något annat?
Mer än så här är det inte. Det är ingen historia man minns, ingen film att komma ihåg, och jag kan inte låta bli att irritera mig när filmen går mot sitt slut, och alla Tainots elever, vilka först var motsträviga, har blivit mästare på muntlig framställning i bästa Hollywoodklass.
Men som sagt: det är småtrevligt. Filmen vinner en hel del på små biroller. Wham Bam Pam Grier (som nästan blivit oigenkännlig) spelar miss Tainots kollega, George Takei är fullkomligt fantastisk som märklig ekonomiprofessor, och Cedric the Entertainer är Larrys granne som driver lumphandel. Bryan Cranston, som vi snart får se i den lysande DRIVE, är kul som herr Tainot.
Tom Hanks, som även skrivit manus tillsammans med Nia Vardalos, gör vad han ska, varken mer eller mindre. Därmot får Julia Roberts chansen att vara rolig, vilket hon är, och ja, hon har fortfarande ett leende som får mig att smälta.
Sicken en!





(Biopremiär 2/9)

onsdag 7 september 2011

Bio: Hoppets hamn

Foton copyright (c) Auto Images
Malmös - och troligen Sveriges - mest produktiva filmare, är bröderna Gertten; Fredrik och Magnus. Fast även om de båda är dokumentärfilmare, jobbar de åt varsitt bolag; WG Film och Auto Images. nu får Magnus Gerttens senaste produktion biopremiär.
HOPPETS HAMN handlar om de judar som efter att ha befriats från koncentrationslägren hamnade i Malmö våren 1945, hitrullade i den berömda vita bussarna från Röda Korset. Vi får träffa några av de överlevande; en kvinna som var barn när hon kom hit, en annan som föddes i ett läger. Dessutom intervjuas en herre som när han var femton arbetade på Malmös flyktingförläggningar och där lärde känna en polsk jude som snart spårlöst försvann - och jodå, visst letar man upp den gamle polacken, som inte sett sin svenske vän på 65 år.
Gerttens film består till stor del av gamla arkiv-
bilder och foton - man har till och med lyckats hitta levande bilder på de personer som intervjuas. På ett par ställen har man av någon anledning animerat stillbilder, med mindre lyckat resultat; det känns mest onödigt och ser lite billigt ut.
Magnus Gertten medverkar själv inte alls, han pratar inte heller, utan låter de medverkande få berätta. I vanlig ordning får vi ofta se märkliga närbilder av intervjuobjekten när de pratar - ett öga, en hand. Det är väl ett konstnärligt grepp.
HOPPETS HAMN är natur-
ligtvis en väldigt intressant film. Historiskt sett är det intres-
sant, och som Malmöbo är det kul att se de gamla arkivbilderna - speciellt ett gammalt klipp där man får se biografen där jag såg den här filmen. Det gav en märklig metaeffekt.
Tyvärr ställs inte den fråga jag undrade mest över. En av de medverkande judarna hittar de i Johannesburg i Sydafrika. Tanten ser ut som en spacklad överklasskärring. Hon berättar att hon efter några år i frihet träffade sin stora kärlek och de valde att flytta till Sydafrika. Och det låter ju rätt skumt. Här överlever hon andra världskrigets fasor - och så flyttar hon till Sydafrika under apartheidtiden! Från förtryckt till förtryckare?
Det är lite svårt att betygsätta den här 75 minuter långa filmen. För även om den är fascinerande och bra, så är förstås detta TV på stor duk. Det ser inte ut som något annat än ett TV-program. Jag gissar att filmen kommer att dyka upp på bio inom kort.





(Biopremiär 9/9)

Bio: Jägarna 2

 Foton copyright (c) SF Film, Jami Granström, Victoria Engman 
Jag minns inte om jag såg Kjell Sundvalls JÄGARNA på bio. Jag tror inte det. Jag såg den nog inte förrän den släpptes på video, för jag minns att jag kommenterade att den var i letterbox och skjuten i Scope. Det var väl i princip det enda jag gillade med den filmen. Jag förstod inte alls dess storhet, varför så många hyllade filmen. "Den är gjord i amerikansk stil!" hävdade en del. Amerikanskt berättande. Vaddå, amerikanskt berättande? Vad var det för amerikanskt med JÄGARNA? Visst, den var inte lika tafatt berättad som vanliga svenska deckare, men vore det en amerikansk film, hade den visats mitt i natten på en kanal ingen tittar på.
Ärligt talat minns jag ingenting alls av JÄGARNA. Mer än att Helena Bergström var skitdålig och att man romantiserade hårdföra sluskar i skogshuggarmundering.
Nu har det gått femton år, både i JÄGAR-
NAS värld och i vår, och det är dags för en uppföljare i vilken polisen Erik (Rolf Lassgård) tvingas åka tillbaka upp till Norrland, efter att ha häckat i Stockholm, där han lyckats bli Rikskrims bäste förhörsledare.
En ung kvinna har försvunnit och misstänks ha blivit mördad. Snart visar det sig att javisst, så är fallet. Okej, snart och snart, det tar drygt halva filmen innan man hittar hennes uppskurna, maskätna lik, men vi kan låtsas att det är snart.
Erik tvingas samarbeta med den stenhårde snuten Torsten (Peter Stormare), styvfar till Eriks brorson, och vad som först verkar vara ett mord begått av den lokale busen, visar sig förstås vara lite mer komplicerat än så. Vill filmens upphovsmän att vi ska tro. Men så fort en viss rollfigur dyker upp alldeles i början av filmen, står det "BOVEN!" stämplat i hans panna. Och på den lokale busens panna kan man läsa "OSKYLDIG!". Men detta är hela tiden så uppenbart att det är svårt att tänka sig att manusförfattarna förväntar sig att vi ska bli överraskade.
Det är mycket poliser, jägare och brutala fyllon i den här filmen. De enda som verkar bo i trakten filmen utspelar sig, är poliser, jägare och brutala fyllon. Och jägarna kan mycket väl vara brutala fyllon. Och poliser kan också vara jägare. Poliser kan till och med vara jägare som är brutala fyllon. Sundvall verkar återigen göra något slags vilda västern av Norrland, men det går väl sådär. Det blir mer DEN SISTA FÄRDEN än SHERIFFEN I TOMBSTONE. För att dryga ut speltiden vräks det på med norrländsk naturromantik och pampiga vyer. Det är kanske kul om man gillar sådant. Men det gör inte jag. Jag har aldrig varit i Norrland men känner att jag skulle få lappsjuka ganska omgående. Och jakt är ju inte så tufft. Om man inte dödar djuren med bara händerna. Att iförd jönsiga kläder sitta på en sten i skogen och dricka termoskaffe känns som en vision av helvetet.
Första halvan av JÄGARNA 2 känns inte alls som en thriller. Det är mer ett halv-
sag-
gigt drama. Wallander i skogen. Lassgårds rollfigur skulle lika gärna kunna vara Wallander. En ovanligt vresig Wallander. Ibland får han den typ av vredesutbrott som är så vanliga i svensk film. Stormares Torsten är ännu värre. I sedvanlig ordning tenderar stormare att spela över och hans vredesutbrott är inte att leka med. De blir allt fler under filmens andra halva, då det artar sig till något som kanske kan liknas vid en thriller. Speciellt mycket action bjuds det inte på.
Fast spän-
nande är det inte. Inte alls. Jag blev ganska uttråkad av det här. Förutom ett par gånger då jag skrattade till. Fast jag vet inte om det var meningen att jag skulle skratta. Här finns en kort scen i vilken en hotellreceptionist röker bakom sin disk och hela rummet är rökfyllt. Och ett par vredesutbrott fick mig att fnissa.
Tekniskt sett är JÄGARNA 2 lite märklig. Som så många andra filmer idag är den skjuten digitalt, och det ser inte alltid så bra ut. Rinnande vatten ser konstigt ut. Vissa färger på kläderna som bärs förvrängs eller överstyrs. Ibland verkar det vara problem med skärpan. Ibland ser det ut att vara filmat på VHS. Det är nästan så att man misstänker att kameran var felinställd.
Men självklart kommer det att bli publikrusning till JÄGARNA 2. Den förtjänar inga framgångar, men svenska folket vill tydligen se sådant här.
 





(Biopremiär 9/9 (Norrland 2/9))

Jaha, då lär Sverige missa ännu en Oscar

This just in:


Svenska Filminstitutet har utsett Pernilla Augusts Svinalängorna till Sveriges Oscarsbidrag.
Filmen, som är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör, är fritt baserad på Susanna Alakoskis Augustprisvinnande roman med samma namn. Filmen utspelar sig både i nutid och i 70-talets Ystad och är en gripande historia om en kvinnas konfrontation med minnena från sin trassliga barndom.
Noomi Rapace, Ola Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää är några av skådespelarna i filmen. Filmen har producerats av Helena Danielsson på Heppfilm och Ralf Karlsson på Drakfilm.
Svinalängorna hade premiär den 10 december 2010 och sågs av nästan 400 000 biobesökare i Sverige. Filmen har sålts till ett flertal länder, förutom här i Norden även till bland annat Italien, Schweiz, Tyskland, Australien, Nya Zeeland, Taiwan, Rumänien och Israel.

Filmen har tagit emot priser på flera prestigefyllda filmfestivaler världen över. Bland annat prisades den i sektionen Kritikerveckan på Venedigs filmfestival förra året, samt i Lübeck, Hamburg och Sâo Paulo. På hemmaplan belönades den med tre Guldbaggar.

Svinalängorna har fått produktionsstöd från Svenska Filminstitutet av förre långfilmskonsulenten Peter ”Piodor” Gustafsson. Distributör är Nordisk Film och filmen säljs internationellt av TrustNordisk.

Följande personer, under ledning av juryordförande Pia Lundberg, har fattat beslutet:

Marie Hellberg Westin, utsedd av Sveriges Biografägareförbund
Camilla Ahlgren, utsedd av Sveriges Dramatikerförbund
Linn Gottfridsson, utsedd av Sveriges Dramatikerförbund
Jan Hugo Norman, utsedd av Föreningen Sveriges Filmfotografer
Lasse Lundberg, utsedd av Föreningen Sveriges Filmklippare
Lisa Rosengren, utsedd av Film & TV Producenterna
Anu Koivunen, utsedd av Filmvetenskapliga institutionen
Christina Olofson, utsedd av Teaterförbundet – regissörer
Leyla Assaf-Tengroth, utsedd av Teaterförbundet – regissörer
Anders Habenicht, utsedd av Teaterförbundet – regissörer
Marika Lindström, utsedd av Svenska Filminstitutets styrelse
George Ivanov, utsedd av Stockholms Internationella Filmfestival

I mitten på januari 2012 meddelas vilka filmer som Oscarsjuryn tagit ut för tävlan om Bästa icke engelskspråkiga film. Utdelningen äger rum den 26 februari 2012.

Svensk film och Oscar: http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Utmarkelser/Oscar1/

måndag 5 september 2011

Drinken heter "Postbanken"

Alltid lika läskande! En succé på varje fest!

Bio: Midnatt i Paris

Foton copyright (c) Scanbox 

Eftersom jag ju numera recenserar i princip allt som går upp på bio i Malmö, innebätr det att jag de senaste åren plötsligt sett en hel räcka filmer av Woody Allen - en regissör jag egentligen aldrig varit speciellt intresserad av. Inte för att jag tyckt speciellt illa om hans filmer, de jag trots allt såg, men bortsett från "the early funny ones" har Woody Allen aldrig varit min kopp te.

Men den lille mannen har ju fått en nytändning under senare år och jag har uppskattat en hel del av hans nyare filmer - med undantag från den rätt usla WHATEVER WORKS.

MIDNATT I PARIS har gått och blivit Allens mest fram-
gångs-
rika film någonsin. Riktigt vad det betyder i förhållande till AVATAR och SAGAN OM RINGEN vet jag inte, men vad jag förstått är det fler än den vanliga gruppen intellektuella stadsbor i västvärlden som sett historien om filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) som tillsammans med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar (Kurt Fuller och Mimi Kennedy) åkt på semester till Paris.

Gil är förstås Woody Allens alterego, och han är trött på det ytliga Hollywood. Han vill skriva en roman - och inte bara det, han vill flytta till Paris och skriva boken där. Den småbitchiga Inez tycker bara att Gils idéer är fåniga, han borde lyssna mer på den irriterande besserwissern Paul (Michael Sheen), en bekant som lika oväntat som oönskat dyker upp och håller långa utläggningar om allt och alla, från historiska platser och personer till vin.

När Gil en sen kväll inte vill hänga med ut och dansa, strövar han ensam runt på stan. Han går vilse, men när klockan slår midnatt dyker det upp en bil från 1920-talet. Passagerarna lockar med sig Gil, och plötsligt hamnar Hollywoodförfattaren i 20-talets Paris, befolkat av berömda franska och amerikanska författare och konstnärer. Gil träffar Hemingway, F Scott Fitzgerald, Cole Porter, Picasso, Alice B Toklas, och Gertrude Stein hjälper honom med romanen, vars utkast hon tycker har drag av science fiction.

Men det möte som gör störst intryck på Gil, är det med Adriana (Marion Cotillard), älska-
rinna till många av 20-talets storheter. Gil blir förälskad i henne. Det intressanta med henne är att när Gil pratar om att han inte tycker om sin nutid, 2010-talet, och hellre vill bo i det 20-tal han romatiserar, håller hon inte med. Adriana tycker att hennes 20-tal är för modernt och stressigt, hon vill hellre leva under la belle epoque på 1890-talet - där de två även hamnar under ett av sina nattliga äventyr. Varje morgon är dock Gil tillbaka i nutiden och måste dras med Inez, Paul och de påfrestande blivande svärföräldrarna, som inte bara är stenrika och beter sig som typiska amerikanska turister, de uppskattar även den reaktionära tea party-rörelsen.

Till mångt och mycket känns MIDNATT I PARIS lite grann som fan-
fiction författad av Woody Allen. Han låter så många berömdheter som möjligt stråla samman i sin lilla fantasyberättelse. Egentligen är det här en väldigt naiv historia. Jag kommer även att tänka på PICASSOS ÄVENTYR, som ju också lyckas kasta in hur många kulturhistoriska kändisar som helst i ett mytiskt Paris - även om likheterna i övrigt inte är så många.

Woody Allens nya film är trots dess tunnhet väldigt charmig, underhållande och rolig. De många birollsskådisarna briljerar, framför allt Adrien Brody som Salvador Dalí - mer excentrisk och självupptagen än någonsin, och fullkomligt besatt av noshörningar. Kathy Bates är en utmärkt Gertrude Stein.

Rachel McAdams är en av mina nyare favoriter; hon ser väldigt bra ut, ger ett intelligent intryck och är en utmärkt komedienne. Marion Cotillard fråm LA VIE EN ROSE, PUBLIC ENEMIES, INCEPTION och en massa andra filmer, är charmerande på ett härligt franskt sätt. Ganska oemotståndlig.

MIDNATT I PARIS må vara en bagatell, men det är en väldigt tillfredställande bagatell.








(Biopremiär 2/9)

fredag 2 september 2011

Bio: Smurfarna

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Någon gång på 1950-talet åt den belgiske serietecknaren Peyo middag med Franquin (åtminstone vill jag minnas att det var Franquin). Peyo var lite disträ när han skulle be om saltet, och sa istället "Kan du räcka mig smurfen?". Okej, riktigt så sa han inte. Han sa "schtroumpf", eftersom det är så smurferna heter i original.

Därefter döpte Peyo sina nya små figurer till smurfer när de 1958 dök upp i Johan & Pellevin-albumet "Den förtrollade flöjten".

I Sverige publicerades detta äventyr först 1974, men redan 1972 hade smurferna introducerats här, då Semic gav ut fyra smurfalbum i vad de kallade Smurf-serien. Senare på 70-talet tog först Coeckelbergs och senare Carlsen Comics över utgivningen, och hela tiden kallades figurerna "smurferna" på svenska. Till och med Klasse Möllberg sjöng om "smurfer" på sin ohemult populära LP "Klasse Möllberg i smurfland", som av allt att döma fanns i varje svenskt hem på den tiden.


Dock dök det under 70-talet upp små plastfigurer av smurferna som alla ungar började samla på, och dessa kallades "smurfar" av de små glinen. Jag vet inte riktigt varför. De hade väl inte läst serierna. I slutet av 90-talet började figurerna även att kallas "smurfar" i de översatta serierna, som fortfarande kom - och kommer? - ut på svenska.

Officiellt har ordet "smurfar" använts en gång tidigare - 1976 kom det en filmatisering av "Den förtrollade flöjten" och den svenska titeln blev "Smurfarna och den den förtrollade flöjten". 1977 såg jag denna animerade film som söndagsmatiné på en bio i Göteborg. Det enda jag minns är att min morsa somnade.

1981 gick smurferna och blev tecknad TV-serie i Amerika; Hanna-Barberas version blev en enorm succé och rullade i många år - och då hör det till saken att de amerikanska ungarna inte läst serien TV-programmet byggde på. Jag kan inte påminna mig om att jag sett ett enda avsnitt av THE SMURFS - däremot kan jag glatt sjunga smurfsången, eftersom den fanns på en CD med TV-signaturer som brukade spelas på hög volym på fester. Tänk er ett gäng hyfsat vuxna, aspackade män som hoppar omkring och tjoar "La la la la la la, sing a happy song!" ...

Här har vi så den lika populära som kritikersågade amerikanska spelfilmen om smurferna, som inte oväntat heter SMURFARNA och inte SMURFERNA. Fan, jag har alltid sagt "smurfer", det är jobbigt att behöva både säga och skriva "smurfar"!

I vilket fall: smurf-
arna är dator-
anime-
rade och pratar inte med upp-
speed-
ade smurfröster, och i sedvanlig modern stil är de naturtroget instoppade i autentiska miljöer befolkade av levande skådespelare (till skillnad från döda skådespelare?).

Hank Azaria, som bör få Oscars för både bästa biroll (tja, dött lopp mellan honom och Adrien Brody i MIDNATT I PARIS) och bästa överspel, är den onde trollkarlen Gargamel, som hatar smurfarna. Filmen är dubbad till svenska och Gargamel uttalas genomgående fel - självklart ska det uttalas med betoning på "mel" och inte "Gar". Nu har Gargamel lyckats hitta smurfbyn - och detta samma dag som smurfarna ska hålla en stor fest får att fira den blå månen.

Då öppnar sig en portal och några smurfar, plus Gargamel och hans räliga katt, såg in i denna EVIL DEAD-tunnel, och hamnar på Manhattan. Knas och kalabalik följer, när smurfarna hamnar hemma hon reklamaren Patrick (Neil Patrick Harris) och hans gravida fru Grace (Jayma Mays). Han ska skapa en annonskampanj åt ett kosmetikaföretag, men det går inte så bra när de spralliga och ständigt sjungande smurfarna tokar sig och bär sig åt. Och hela tiden jagas de av Gargamel.

Allvarligt talat är SMURF-
ARNA inte riktigt lika hemsk som jag hade förväntat mig. Det är inte lika illa som den där Yogi Bear-filmen eller CHIHUAHUAN I BEVERLY HILLS (den sistnämnda är förresten regisserad av Raja Gosnell, som också gjort SMURFARNA). Filmen går säkert hem hos små barn, som förstås är målgruppen. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt och ibland gapigt. Handlingen är lövtunn och man jagar mest varandra. Det är inte speciellt roligt. Fast jag skrattade varje gång Gargamel envisas med att se ondskefull ut och gå genom rökmoln på New Yorks trottoarer. Och jag uppskattade lite oväntade metainslag, där man pratar om Peyo och att smurfarna är belgiska fantasifigurer.
Nu har jag inte läst några smurfalbum på 30 år, men SMURFARNA känns inte riktigt så som jag minns serien. Framför allt inte ett stort slag på slutet, där smurfarna bildar en armé, beväpnar sig och attackerar Gargamel som vore filmen en smurfversion av BRAVEHEART.

Dubbningen till svenska är förstås lika lam som vanligt, det ser inte klokt ut med dubbade skådespelare, men för en gångs skull är 3D:n riktigt knivskarp och inte irriterande. Produktplaceringen i filmen är imponerande.

Innan pressvisningen informerades vi om att filmen blivit så framgångsrik, att det nu klubbats att man ska göra en uppföljare.








(Biopremiär 2/9)

TerrorFlicks är över oss!

Ett par läsare har frågat varför jag inte uppdaterar TOPPRAFFEL! lika ofta som tidigare, och varför jag mest recenserar biopremiärer.
Tja, under det här året har jag börjat skriva allt fler DVD-recensioner år Nya Upplagan. Dessa recensioner återpubliceras sedan på JPS Medias sajt. Det har hänt att jag även kört dem här på TOPPRAFFEL!, men det känns ibland lite onödigt.
Men en stor orsak till att jag skriver lite mindre här, är att jag skriver desto mer på Xomba.com och bygger upp en internationell fan base. Vilket ju är kul.
... Och nu har Xomba äntligen sjösatt den länge planerade TerrorFlicks.com! En tjusig, heltäckande skräcksajt. Och självklart är jag en av männen bakom sajten. Just nu finns det inte så väldigt mycket där, framför allt finns inte mina texter där än, men de kommer inom kort - jag har levererat en hög recensioner av filmer och böcker, och framöver lär det nog även dyka upp intervjuer och annat. TerrorFlicks fylls på med en näve texter varje dag. Kolla in sidan och följs oss på Facebook och Twitter!

Filmdagarna är över ...

Puh! Jag lyckades. Jag klämde maximalt antal filmer under dessa fyra dagar. Det blev till och med lite mer än beräknade 17 rullar, eftersom vi under en lunch fick se barnfilm VEM ÄR VAR?, som består av åtta väldigt korta animerade filmer riktade till en publik 40 år yngre än jag. Programmet varade inte så länge, men eftersom det ska upp på bio, får det väl räknas.
... Och det här året blev jag inte sjuk!
Bästa svenska filmen - med bred marginal - var dokumentären SÅ JÄVLA METAL om den svenska hårdrockens historia. Skitkul.

måndag 29 augusti 2011

Nu börjar Malmö Filmdagar

Återigen dags för Filmdagarna här i Malmö, då ett helt gäng av höstens biopremiärer visas för press och bransch. Således blir det rejäl stiltje här på TOPPRAFFEL! från och med i eftermiddag och fram till torsdag kväll.
37 filmer visas, men det går förstås inte att se samtliga. Ser man så många som möjligt, blir det sjutton filmer. De senaste två åren har jag lyckats se maxantalet, vilket lett till att jag blivit sjuk efteråt. Väldigt lite sömn, mycket sprit och alldeles för långa dagar i biomörkret. Man är väl galen ...
Så här ser årets startfält ut:


o Apflickorna
o Attack the Block
o Colombiana
o Crazy, Stupid, Love
o Den siste mammuten
o Don’t Be Afraid of the Dark
o Drive
o En dag
o En enkel till Antibes
o Even the Rain
o Franska nerver
o Friends with Benefits
o Fright Night
o Happy End
o Huvudjägarna
o Jane Eyre
o Jägarna 2
o Ligg med mig
o Lånaren Arrietty
o Martha, Marcy, May, Marlene
o Midnatt i Paris
o Nader och Simin-en separation
o Niceville
o Pangpangbröder 53 scener från en barndom
o Pina
o Play
o Simon och ekarna
o Smurfarna
o Små vita lögner
o Svensson Svensson – i nöd och lust
o Så jävla metal
o The Change-Up
o The Future
o The Greatest Movie Ever Sold
o This Must Be The Place
o Tyrannosaur
o Vem är var?



lördag 27 augusti 2011

Svensk filmkritik av idag, del två

"Ursäkta mig, men kan du köra mig till en stor sten? Jag måste nämligen dit och kuta runt den några gånger."
Jahapp. Så var det dags igen. Igår hade ju den usla FÖRSVUNNEN premiär och jag satte en självklar etta.
Nu har jag läst ett gäng recensioner av filmen, och konstaterar att den fått märkligt höga betyg - och ofta betyg som inte riktigt stämmer överens med innehållet i texten. Precis som fallet var med JAG SAKNAR DIG.
Sydsvenskan hade den goda smaken att sätta en etta. Jag ser att DN liksom Skånska Dagbladet gav filmen en tvåa, vilket väl kan vara motiverat om man nu inte tyckte att det var lika ruttet som jag gjorde.
Men i övrigt ... Svenska Dagbladet satte betyget tre (av sex på deras tärning). Själva recensionen är dock full av invändningar; det klagas på grova brister i manus, inga överraskningar, rollfigurer som beter sig obetänkt, samt på att samma jävla sten dyker upp hela tiden. Det låter ju inte som en trea, eller hur.
TT Spektras recension, som bland annat återfanns i City Malmö, vräker på med en fyra! Bioannonsen är full av en massa andra, höga betyg. Att MovieZine sätter högt betyg förvånar mig inte, de verkar ju marknadsföra sin sajt via citat i annonser, annars hade väl ingen hittat dit och läst sidan, och gjort den till "Sveriges största filmmagasin på nätet". Är det förresten någon över 25 som läser MovieZine?
En del påpekar att filmens brister - och andra misslyckade svenska genrefilmers brister - troligen kan härledas till låg budget. Men vad har låg budget med brister i kompetens och spänning att göra? Begåvade filmskapare kan göra en riktigt bra film för väldigt lite pengar. De kan kanske inte anlita de stora stjärnorna, använda de mest avancerade effekterna, eller skjuta på 35mm-film, men resultatet kan bli utmärkt ändå. Och tänk efter: det går ju knappt att göra skräckfilm med rejält tilltagen budget. Hur många big budget-skräckisar som är bra kan du komma på? Tja, det är väl EXORCISTEN, OMEN och några till. Men majoriteten av de filmer vi älskar, de mest effektiva filmerna, kultklassikerna, är för det mesta lågbudgetproduktioner. FÖRSVUNNEN kostade visst 9,5 miljoner kroner att göra. Pengar som överhuvudtaget inte syns. Visst, det är en låg budget, drygt hälften av normalbudgeten för en svensk långfilm. Men ändå. Filmen är gjord helt utan statligt stöd och har finansierats med riskkapital, och det har tagit pojkarna flera år att skrapa ihop pengarna.
Det verkar vara detta som har imponerat på kritikerna. Att detta är ett tappert försök och att de här killarna därför ska uppmuntras. Men att ge filmen hyfsade eller till och med bra recensioner är ju fel väg att gå.
Att Buena Vista öser ut FÖRSVUNNEN i hela hundra kopior över hela landet är ju också vansinne - i synnerhet när många andra, betydligt bättre filmer går ut i så få kopior att de oftast bara når landets större städer. Om ens det.

torsdag 25 augusti 2011

Bio: Försvunnen

Foton copyright (c) Buena Vista International Sweden
Håhåjaja...
Återigen dags för en svensk film. En svensk thriller, till och med. Kanske till och med en rysare, om man så vill.
Det hävdas att FÖRSVUNNEN, regissörsduon Mattias Olssons och Henrik JP Åkessons långfilmsdebut, fick stor uppmärksamhet när den visades i Cannes i våras och att försäljningen utomlands går bra.
Det är väldigt svårt att tro.
Precis som fallet var med OND TRO, gör nämligen FÖRSVUNNEN sitt bästa att tråka ihjäl publiken. Förra veckan utsattes jag för den hemska orgie i inkompetens som går under namnet JAG SAKNAR DIG. Och nu detta. Finns det inget slut på eländet?
Sofia Ledarp spelar Malin, som ska flytta ... norrut. Det framgår inte var hon ursprungligen bodde och vart hon ska, filmen är inspelad i Karlskrona med omnejd, men det skulle lika gärna kunna vara Norrland. Ibland pratar rollfigurerna om "här uppe", vilket ju får det att låta som norra Sverige.
I vilket fall: Malins bror har tagit livet av sig och hon går visst till en psykolog, och redan här är man fel på det. Jag fick omedelbart intrycket av att Malin är ännu en av de där trista ångestfigurerna svensk film är full av, och därför sjunker intresset för henne till noll. Ska man engagera sig i till exempel en skräckfilm, är det ju en fördel med sympatiska, kul personer man vill ska överleva.
Malin har packat sina prylar i ett släp och gör iväg norrut - och det är skog och skog och skog. Hon pratar med sina föräldrar i telefon och hon deppar, och plötsligt dyker det upp en stor, svart jeep som börjar förfölja henne och göra märkliga grejor, à la DUELLEN.
"Snabbt! Stå inte bara där! Vi måste kuta runt en sten nu!"
Efter att ha över-
nattat på ett motell, dyker jeepen upp igen. Dess förare kliver ur och går fram och pratar med Malin - det är minsann  Kjell Bergqvist, och han beter sig egendomligt och verkar hotfull.
Malin kör vidare och stannar på en rastplats, och där får hon syn på Stefan (Björn Kjellman), som studerar en karta, blir förbannad och knycklar ihop kartan. Malin och Stefan pratar dock inte med varandra. Och så dyker jeepen upp ...
Vid ett ställe mitt inne i skogen har jeepen stannat och blockerar vägen och Bergqvist, med armen i bandage, vill ha hjälp, men Malin vägrar och kör därifrån. Hon pratar väldigt mycket om sin GPS, men trots detta kör hon vilse utan problem; det verkar nämligen inte finnas några vägskyltar i trakten hon kör genom, men väl rastplatser och annat.
Malin håller på att somna! Inte bra. Så hon stannar vid vägkanten för att sova - det är nämligen en enorm skog det här, det verkar ta flera dygn att köra genom den. Men då kommer Bergqvist igen och smashar bilrutan och kidnappar Malin!
Vår hjältinna vaknar upp i en källare i ett hus någonstans inne i skogen. Bergqvist kommer in och säger att hon nog vet vad han tänker göra med henne, men senare, när han är ute på vift, lyckas Malin pilla upp låset och ta sig ut - Bergqvist kommer tillbaka och Malin gömmer sig i en städskrubb och avlyssnar ett telefonsamtal. Hennes onde kidnappare pratar med sin fru och dotter, han låtsas att han är i London.
Vem kommer då, om inte Stefan! Han har kört vilse. Efter vad som kan vara flera dagar, vad vet jag, har han irrat runt i skogen, och när han ska fråga efter vägen, väljer han den rälige Bergqvists hus. Bad move.
Malin störtar ut och vill ha hjälp av Stefan. Bergqvist kommer farande och hävdar att Malin är hans galna dotter. Stefan, som beter sig konstigt han med, tänker ringa polisen, och Bergqvist slår honom med en planka. Malen springer in i skogen och kommer sig i ett utsiktsstorn, jo, det är ju ett skitbra ställa att klättra upp i när en psycho jagar en.
Men vem får Malin se komma irrande i skogen? Jo, Stefan! Men han beter sig misstänkt. Är han i maskopi med Bergqvist? Bäst att slå honom i nöttan med en sten.
Lite senare stöter Malin och Stefan på en tysk jägare som heter Peter och spelas av Dietrich Hollinderbäumer, som sedan 1968 varit med i 128 filmer och TV-program. Han är också skum. Och har ett jaktgevär. Hu.
"Kom igen! Kuta på! Vi måste runt den här stenen!"
Och sedan ...
Jaha. Återigen håller jag på att redogöra för hela filmen. Egentligen vore det lika bra om jag faktiskt gjorde det, för då hade ni sluppit se det här eländet. Om ni nu lockas att se filmen efter min recension.
Fy satan vad dåligt det här är. Här finns inte tillstymmelse till spänning. Jag vet inte vad upphovsmännen har tänkt på. Självklart hade det gått att göra något bra av den här storyn, men FÖRSVUNNEN är bara korkad. Logiska luckor? Jo tack. Det här är de logiska luckornas motsvarighet till Bermudatriangeln; stora slagskepp skulle kunna försvinna i hålen.
Alla rollfigurerna - och de är bara fyra - beter sig konstigt. Malin gör hela tiden dumma saker för att kunna bli jagad av busemannen. Hon snor en mobil. Ingen täckning! Hon hamnar kort därpå på en plats där det finns täckning, men istället för att ringa efter hjälp, springer hon iväg. Så håller det på hela tiden.
Men större delen av filmen springer de runt, runt, runt en stor, mossbeklädd sten. Det verkar vara samma jävla sten de använt sig av. Det går även utmärkt att kuta runt och till och med fajtas lite, även om man blivit skjuten i axeln med jaktgevär.
Jag gillar ju Kjell Bergqvist. Förstås. Han funkar bra i början, när han först börjar prata med Malin utanför motellet. Men sedan blir han mest ... Kjell Bergqvist. Jag förväntade mig att han skulle "snap", som det heter. Få vansinniga utbrott, bete sig som en härlig psykopat. Men nä, han gör ingenting alls av rollen. När han traskar runt i skogen med en bössa i händerna, liknar han mest Åsa-Nisse på tjuvjakt. Hmm...
Björn Kjellmans gestalt är bara konstig.
Ett manus av den här sorten är sådant många lågbudgetbolag skriker efter. Bara fyra skådisar. En skog. Det går att göra för en väldigt billig peng, och det kan bli kommersiellt gångbart - om man vräker på med spänning och skräckeffekter. Groteska överdrifter. En tosing som slaktar folk i ett hus i skogen. Men tydligen vill Olsson och Åkesson inte sänka sig så lågt; till att ösa på med splatter och skrik och energi och skräckfilmsmusik. Istället vill de ligga på ett mer psykologiskt plan. Vilket de inte klarar av.
Filmmusiken är det vanliga pianoklinkandet och lite stråkar. Dock framfört av en rätt stor orkester. Typisk svensk filmmusik som skulle kunna ligga på vilken typ av film som helst.
Jag gäspade redan under inledningen, när Malin påbörjar sin resa. Jag slutade aldrig att gäspa. FÖRSVUNNEN är fruktansvärt tråkig. Och irriterande dum. Kanske till och med fascinerande dum. Och ja, filmen är i det närmaste en tvättäkta kalkonfilm. Den ligger bra nära gränsen och kliver ibland över den.
Dock får den aningen bättre betyg än JAG SAKNAR DIG. Anders Grönros' skapelse var ju ingen film alls och höll på att driva mig till vansinne. FÖRSVUNNEN har några riktiga skådespelare i rollerna, och man har försökt skjuta filmen med en viss stil; filmfotot är inte helt värdelöst och platt. Per Hallberg, som fått Oscar och grejor, står för ljuddesignen.
Vissa tycker att man ska uppmuntra nya, unga regissörer, i synnerhet om de försöker sig på i Sverige ovanliga genrer som action, skräck och thrillers. Det tycker jag med. Men man ska ju inte ljuga och man ska inte sätta högre betyg bara för att man tycker att det är trevligt att de försökt sig på genren. Hade vi som i USA producerat direkt på DVD-filmer i Sverige, tycker jag att Olsson och Åkesson borde fått härja där några år, innan de gav sig på en bioproduktion. Jag vet inte vad FÖRSVUNNEN kostat att göra, men större delen avv budgeten har nog gått till skådisarna och orkestern. För annars hade det gått att göra filmen för ett par hundra tusen kronor. Om ens det.
FÖRSVUNNEN är verkligen skitdålig. Men det är en perfekt film för dig som vill se folk kuta runt en sten i en skog.
Nej, nu vänder vi blad och går vidare.






(Biopremiär 26/8)


onsdag 24 augusti 2011

Bio: Cowboys & Aliens

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE VALLEY OF GWANGI från 1969. James Franciscus, Richard Carlson och några andra cowboys slåss mot dinosaurier skapade av Ray Harryhausen. Jag kom osökt att tänka på denna film när jag såg COWBOYS & ALIENS. Även om Jon Favreaus nya film inte innehåller några dinosaurier. Filmen bygger på en tecknad serie jag inte läst.
Med undantag för TRUE GRIT och ett par andra filmer, går det inte att göra "vanliga" westernfilmer idag. Av någon anledning ska man alltid klödda till det för att tilltala den unga publiken, som ju inte gillar westerns. Åtminstone tror Hollywood att de måste klödda till det. Se bara på JONAH HEX, som plötsligt blev en övernaturlig hjälte och inte bara en gunfighter. Eller WILD WILD WEST. Både JONAH HEX och WILD WILD WEST floppade, och COWBOYS & ALIENS har visst inte heller gått lika bra som förväntat.
Visst har det före-
kommit westerns med science fiction-
inslag tidigare. Oftast filmer när någon från framtiden slungas tillbaka i tiden. Men nu är det alltså dags igen.
Paramount överklagade till kammarrätten när filmen försetts med en 15-årsgräns, de ville att den skulle tillåtas från elva år. Dock fastlogs åldersgränsen till femton - och jag är inte överraskad. Det dröjer inte många minuter innan det utbryter en brutal fajt, med högljudda ljudeffekter och stänkande blod. Det här kändes inte som en typisk PG-13-rulle...
COW-
BOYS & ALIENS öppnar alldeles utmärkt. Daniel Craig spelar en man som vaknar upp i ödemarken. Han är sårad, minns absolut ingenting - och kring vänster handled har han ett spejsat rymdarmband. Trots detta är han en jävel på att slåss, vilket han genast får visa upp när en skara män dyker upp och verkar hotfulla.
Vår huvudperson tar sig till hålan Absolution, där hans sår sys ihop av en präst spelad av Clancy Brown. Snart uppstår mer bråk: ute på gatan står Percy Dolarhyde (Paul Dano), en ung slyngel, och lever jävel. Alla är rädda för Percy, eftersom hans benhårde far Woodrow (Harrison Ford) är en mäktig karl. Men den hittills namnlöse tuffingen är inte rädd, och nitar Percy, som hamnar i buren.
Men snart upptäcker sheriffen (Keith Carradine) att Dagens Hjälte är efterlyst - han heter Jake Lonergan, och brukade leda en rånarliga. Dessutom påstås han ha mördat sin fru. Så Jake låses också in i finkan.
In i hand-
lingen träder också den myst-
iska Ella Swenson (Olivia Wilde), som verkar veta en massa om Jake - och om vad det är för märkliga saker som är i görningen. För nog blir det märkligt. Plötsligt attackerar rymdskepp och det blir full kalabalik. Flera stadsbor fångas upp med rymdlassos och förs bort. Jake upptäcker att hans armband även funkar som rymdpicka och funkar utmärkt om man vill panga aliens.
Jake och de snälla killarna måste slå sig ihop med Woodrow och de inte så snälla killarna, för att senare även sluta upp med apacher för att kunna spåra upp och oskadliggöra utomjordingarna. Således borde filmen heta COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & A DOG. Hade jag gjort filmen, hade den hetat COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & DINOSAURS & NINJAS & A DOG.
Ärligt talat: det är lite synd att utomjordingarna dyker upp. Så länge det här är en vanlig western utan övernaturliga inslag, är filmen riktigt bra. Daniel Craig har bara ett enda, stenhårt ansiktuttryck (och utstående öron) och pratar knappt alls. Hm, han säger så lite att jag inte hörde om han försöker prata med amerikansk accent eller ej. Det är riktigt trevligt att återse favoriter som Clancy Brown och Keith Carradine.
... Och så har vi Olivia Wilde från TRON: LEGACY. Hon är inte ful, så att säga. Tvärtom, hon är ett kalaskex. Och påminner lite om Olivia Hussey, fast i tuffare upplaga. Hon borde ha varit med och svingat svärd i CONAN - THE BARBARIAN.
Men jakten på utomjordingarna och striderna med dessa blir för seg, utdragen och ointressant i denna alldeles för långa film. En massa laserstrålar och explosioner, och Predatorliknande monsteraliens. Jag tröttnade.
Jag hade mycket hellre sett en film om Daniel Craig som mystisk, hårdför gunfighter, som måste bekämpa den girige Harrison Ford och dennes psykopatiske son. Under filmens öppningsscener insåg jag hur mycket jag älskar westerngenren och hur kul det är att se sådant här på stor duk.
Jag vacklar lite med betyget, och det här under får väl anses som tveksamt och svagt.





 (Biopremiär 26/8)

måndag 22 augusti 2011

Om du hör nåt i luften som surrar...

När jag igår eftermiddag vandrade in till centrum längs Lundavägen, noterade jag en polishelikopter som hängde i luften ovanför mig. Jaha. Det är väl fotboll på gång, tänkte jag. det är ju så nuförtiden: när det vankas fotboll rycker Malmös alla polishelikoptrar, stridsvagnar och kravallstyrkor ut.
Ett par kvarter senare stoppades jag av en kinesisk familj; de skulle spendera tre dagar i Malmö och letade efter F1-hotellet. Jag visade vägen och den söta dottern, som verkade vara den ende som pratade engelska, undrade varför det hängde en polishelikopter över oss. "Det är väl fotboll," svarade jag.
Vi kom fram till hotellet och jag önskade de leende kineserna en trevlig vistelse, och så fortsatte jag mot Värnhemstorget.
Där möttes jag av en farlig massa poliser. Hjälmar! Hästar! Skumsläckare! Piketbilar! Vad är på gång?
Det visade sig att det var Sverigedemokratisk ungdom, iklädda blågula kläder, som försökte hålla torgmöte, medan en klunga demonstranter försökte överrösta de ungdomliga politikerna.
Det såg väldigt roligt ut.
Antalet närvarande var väldigt lågt - jag gissar att de flesta begett sig in till centrum och Malmöfestivalen. Bland åhörarna kringdet avspärrade området stod ett par dussin protesterande och skanderade "Nassesvin! Nassesvin!", och en handfull övriga som applåderade. Antalet poliser var nog större än Sverigedemokrater och protestanter tillsammans.
Killen som talade hade väldigt festlig dialekt och efter att ha anhandlat ämnet Bostäder, försökte han bemöta aktivisterna med att undra om de kanske blev mobbade i skolan eller hade en taskig uppväxt, och därför var tvungna att sabba för andra. Resultatet blev förstås direkt komiskt.
Jag gick därifrån och läste senare att två pers, en aktivist och en Sverigedemokrat, hade anhållits.
Jag nådde fram till Gustav Adolfs torg, och vad fick jag se där, om inte en grupp pensionärer som dansade squaredance till "Itsy Bitsy Teeny Weeny Yellow Polka Dot Bikini". Och efter att ha köat några minuter kom jag fram till Arlas stånd. De bjöd på nybakade kanelbullar och kall mjölk. Bullarna var små och fula, men smakade helt okej. Och så konstaterade jag att jag nog inte druckit mjölk på åtskilliga år. Det var mellanmjölk det bjöds på. Jag ag ryggade tillbaka en aning när jag tog en klunk. Jag hade faktiskt glömt hur det smakar. Mjölk häller jag liksom bara i såser. Eller i kaffet, om det vankas äckligt kaffe som inte går att dricka svart.

fredag 19 augusti 2011

Problemet med dagens svenska producenter och filmkritiker

Efter min recension av JAG SAKNAR DIG, har det förts en del diskussioner, främst på Facebook.
Jag glömde ta upp en grej i min recension, men istället ägnar jag ett helt inlägg åt saken:
Svenska filmproducenter är fega och verkar ha svårt att säga till när något inte stämmer. Jag får intrycket att de har för stor respekt för etablerade filmregissörer som tidigare gjort några kritikerrosade och/eller publikt framgångsrika filmer. I en artikel om bröderna Coen stod det att om man hittar till exempel stavfel i ett nytt Coenmanus, vågar ingen påpeka detta - tvärtom tror folk att det är medvetet; att det är något konstnärligt. Så pass respekterade är Coens.
Men bortsett från detta, funkar ju den amerikanska filmbranschen helt annorlunda än den svenska. Pumpar man in en massa pengar i en film, vill man ju få tillbaka utgifterna. Därför filas det på manus och annat in i det sista, därför hålls det testvisningar. Det blir förstås inte alltid bättre av detta, men det är fullt förståeligt att man inte bara spelar in något, låter det gå upp på bio, och hoppas på det bästa.
Det känns som att svenska producenter är så glada att till exempel Anders Grönros vill göra en ny film, att de ger honom fria händer. Alldeles för fria händer. Jag kände samma sak efter att ha sett KRONJUVELERNA, en annan film som inte funkar, även om den till skillnad från JAG SAKNAR DIG ser ut som en riktig film. Och ibland går det rent åt helvete - som med KOMMER DU MED MIG DÅ och TRE SOLAR. Var det ingen som såg på filmerna innan de släpptes? Var det ingen som läste manus innan de spelades in? Gjordes inga besök på inspelningarna för att kolla läget?
En filmskapare kommer dragande med ett projekt, producenterna undrar "Är det viktigt? Är det angeläget? Bra! Då kör vi!" Frågar de någonsin "Är det bra? Kommer någon att vilja se det här? Vem då?"

Och så har vi då filmkritikerna, som har en tendens att komma med positiva omdömen om de här filmerna. På samma sätt som många kritiker slentriansågar skräck och action, får svenska dramer slentrianmässigt hyfsade recensioner. I synnerhet om det finns ett "budskap" i filmerna.
Svenska kritiker är ofta förblindade av politik och kan se mellan fingrarna om filmen - eller boken eller seriealbumet - förmedlar rätt åsikter. Det är förstås därför så många serieskapare i den här nya, stora, svenska serievågen får så bra kritik. Att serierna är illa tecknade, illa berättade, allmänt inkompetent gjorda och kan brista när det gäller de mest elementära saker som att placera pratbubblorna rätt spelar liksom ingen roll. Innehållet är viktigare än allt annat. Om det är rätt innehåll, alltså. Helst socialrealism och elände. Feminism och vänsteråsikter. (Och hur kommer det sig att så många 80- och 90-talister vill återskapa de tråkiga delarna av 70-talet, medan vi 60-talister som växte upp på 70-talet sparkar bakut och vill ha fräsiga saker?)
HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN är en makalöst banal film, men ansågs viktig på grund av sitt ämne. KYSS MIG är en traditionell kärleksfilm som anses intressantare då huvudpersonerna är ett lesbiskt par.
Skriva en negativ recension av till exempel CONAN THE BARBARIAN eller TRANSFORMERS får man förstås göra, om man nu inte gillar dessa filmer. CONAN innehåller dessutom precis allt det som är lämpligt att hacka på: extremvåld, halvnakna brudar med enbart dekorationssyfte, tunn handling och ingen som helst moral.
Men man måste ju ändå kunna se att CONAN är en riktig film, medan JAG SAKNAR DIG är ... Ja, jag vet inte vad det är.
Och flertalet scener i Grönros' film håller hög kalkonklass. Framför allt begravningsscenen.

Så här ser det ut i dagens utgåva av Helsingborgs Dagblad: