fredag 12 augusti 2011

Bio: Horrible Bosses

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.
BRIDESMAIDS. THE TRIP. Och här kommer HORRIBLE BOSSES. Man kan ha mycket roligt i svenska biosalonger just nu. Det går att tillbringa en hel helg i biosalongerna utan att behöva ha tråkigt.
Förvisso når Seth Gordons film inte upp till de två förstnämnda filmernas höjder, men det här är till stora delar en jävligt rolig film - till skillnad från Gordons förra spelfilm; den vedervärdiga BORTA BÄST, HEMMA VÄRST.
I HORRIBLE BOSSES är Jason Bateman, Charlie Day och Jason Sudeikis de tre vännerna Nick, Dale och Kurt, som samtliga har problem med sina chefer. De hatar sina chefer. De vantrivs något alldeles oerhört med sina liv på grund av sina chefer.
Okej, Kurt gillar faktiskt sin chef (Donald Sutherland), men när denne plötsligt dör tar sonen Bobby (Colin Farrell) över. Bobby är en ständigt kokainsnortande, galen översittare med en enastående överkammad flint och härligt dålig smak vad gäller kläder och inredning.
Nicks chef är den benhårde Harken, som görs av Kevin Spacey i bästa Lex Luthor-form. Harken är något alldeles oerhört grym mot sina anställda och - visar det sig - har en tendens att bli direkt psykotisk.
Dale är förlovad med en snäll tös och jobbar som assistent åt tandläkaren Julia Harris (Jennifer Aniston), den kåtaste tandläkare som någonsin skildrats på film. Hon tillbringar dagarna med att göra närmanden på Dale; det är väl sådant som kallas sexmobbning.
Efter att ha diskuterat sina problem över några öl, kommer Nick, Dale och Kurt fram till att de ska ta livet av sina chefer. Men hur ska de lyckas med detta utan att åka dit? De måste anlita en expert. Efter att ha svarat på en annons i tidningen och fått besök av en ytterst professionell och mystisk Wetwork Man (Ioan Gruffudd), vilket visar sig vara ett bisarrt misstag, med betoning på bisarrt, beger de tre sig till stadens skummaste kvarter och en skum bar. Där träffar de den gravt kriminelle Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som de hyr för att agera mordkonsult.
Och så går farskarusellen igång. För i mångt och mycket är detta en klassisk fars, med förvecklingar och annat som hör genren till. Skillnaden mellan HORRIBLE BOSSES och farserna på privatteatrar, är att den här filmen är betydligt grabbigare och innehåller grovt språk.
Det är de tre cheferna som är filmens egentliga stjärnor. Det är de som är roligast. Kevin Spacey är fullkomligt lysande, har har hela tiden en elak glimt i ögat och får ibland vansinniga och oväntade utbrott. Colin Farrell ser otroligt rolig ut; det tog en stund innan jag kände igen honom - han brukar ju oftast spela hunk, och här ser han mest ut som ... Ja, jag vet inte. Porrkung från 70-talet, kanske.
Det tog även en stund innan jag kände igen Jennifer Aniston. När hon passerade 40 genomgick hon ju någogt slags förvandling. Jag har alltid tyckt att hon har ett lite småtrist och ointressant utseende, men nu plötsligt är hon en hott MILF, och här är hon hottare än någonsin. Hon är lite annorlunda sminkad och har annorlunda frisyr och stil, vilket innebar att jag fick titta både två och tre gånger - är det verkligen Jennifer Aniston?
Tandläkarens beteende i filmen får mig också att reflektera över något intressant. Dale ska gifta sig med vad som verkar vara en riktigt tradig kvinna; en fånig, lite barnslig typ. Hon tilltalar mig inte det minsta. Å andra sidan är även Dale en fånig typ, men allvarligt talat: hur kan man säga nej till ett sexpaket som han chef? Jag satt mest och tänkte Hot damn, den där med smör på! Men det är ju bara för att sexmobbaren i det här fallet är kvinna - och snygg. Och situationen vore den omvända; om chefen vore en man som trakasserade en kvinna, hade saken blivit en annan.
HORRIBLE BOSSES går kanske lite för långt ibland med en del överdrifter och betyget härunder är lite tveksamt, men filmen innehåller massor av fantastiskt roliga scener och rollfigurer. Som Motherfucker Jones och the Wetwork Man.






(Biopremiär 12/8)

torsdag 11 augusti 2011

Bio: Captain America: The First Avenger

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Kapten Amerika är en superhjälte som fascinerade innan jag visste vem det var. Jag tror att det var en av mina kompisars storebror som hade en eller ett par utländska tidningar med kaptenen, och utan att förstå någonting alls tyckte jag att han var en osedvanligt tuff hjälte. Alla seriefigurer som inte publicerades i Sverige tyckte jag var spännande. Kapten Amerika var extra tuff, eftersom hans uniform såg ut som den amerikanska flaggan, och han hade till och med ordet Amerika i sitt namn. Allting med Amerika var tufft när jag var barn. Jag hade ingen aning om att man inte fick tycka om Amerika på 1970-talet. Hur skulle jag kunna veta det? Nästan allting som var bra kom ju från Amerika! När jag 1977 var i England för allra första gången fick jag förresten en T-shirt med Kapten Amerika på, jag var otroligt stolt över den. (För ett par veckor sedan fick jag en ny Kapten Amerika-tröja - den har jag på mig just nu)

Figuren Captain America dök upp första gången 1941, skapad av Joe Simon och Jack Kirby. Tillsammans med sin motsvarighet till Robin; sidekicken Bucky, var kaptenen ännu en av många superhjältar som skulle stärka amerikanernas moral och patriotism under kriget. Kapten Amerika och Bucky nitade Hitler redan i första numret och fortsatte sedan att spöa nazister så att det stod härliga till.

Efter kriget gick det trögare för kaptenen och serien förde en tynande tillvaro. På 50-talet gjorde Timely/Atlas ett upplivningsförsök och lät Kapten Amerika banka kommunister, men det funkade inte.
Först på 60-talet, när Timely/Atlas hade blivit Marvel Comics, fick man åter fart på Kapten Amerika, som i nutid (det vill säga 60-talet) hittades djupfryst i ett isblock. Efter att ha tinats upp fortsatte han att bekämpa skurkar, vilket han gör än idag.
1944 kom Kapten Amerika (Dick Purcell) ut ur garderoben
För min egen del dröjde det till 1979 innan jag faktiskt fick läsa om Kapten Amerika - han figurerade i de nummer av Jim Sterankos klassiska Nick Fury-avsnitt som Carlsen Comics gav ut som ett tjockt album i Sverige. Jag tyckte att detta var en otroligt fräsig serie. 1980 köpte jag ett par nummer av den italienska tidningen Capitan America. Där blev det till att titta på bilderna. I Sverige utmärkte sig Atlantic Förlag när de gav ut ett nummer av en Marvel-
tidning, jag minns inte vilken, och hade lyckats med konst-
stycket att färglägga Kapten Amerika med fel färger - han var beige!

Reb Brown visar upp sin nya, fina mopedhjälm
Film blev Kapten Amerika redan 1944, då han - som så många andra seriehjältar - fick en egen så kallad serial, en följetong som biovisades innan huvudfilmen med ett avsnitt i veckan. Därefter dröjde det till slutet av 70-talet innan han åter filmades. Då var det Reb Brown som spelade titelrollen i två enastående TV-filmer, varav den andra biovisades i Sverige. Läs min recension av filmen HÄR.
Författaren JD Salingers påg Matt i brottsbekämpartagen
1990 kom Albert Pyuns lågbudgetfilm med Matt Salinger i huvudrollen. Det var meningen att den skulle få biopemiär, men den dumpades direkt på video - även i USA. Jag recenserar den HÄR.

Joe Johnstons (ROCKETEER, JURASSIC PARK III, THE WOLFMAN) CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER är den av årets många superhjältefilmer jag mest sett fram emot. Trailern och bilderna ut filmen såg berydligt mer lovande ut än de övriga filmerna, och recensionerna i USA var överlag goda. Nu tyckte jag att X-MEN: FIRST CLASS var en alldeles utmärkt film och jag gillade även THOR, men CAPTAIN AMERICA verkade ändå vara strået vassare.

Och det är den!
Johnstons film är verkligen ett tjoflöjtraffel utan like. Den som vill ha en mörk och vuxenorienterad superhjältefilm à la Nolans Batmanfilmer eller WATCHMEN lär inte gilla det här. Men jag har ju tidigare påpekat att det ju trots allt är lite märkligt att alla superhjältar - både på film och i serietidningar - numera alltid ska vara så "vuxna" och komplicerade. När det kommer en film som är ungefär som de gamla serierna och riktad till tolvåringar, som till exempel de två filmerna om Fantastiska Fyran, klagar kritikerna och delar av publiken. Men det går ju inte att komma ifrån att superhjältar främst är ett fenomen anpassat för ungar. Att vi som växte upp med serietidningar plötsligt har blivit medelålders och aldrig slutade läsa serier har inneburit att målgruppen har ändrats.
Jag har läst några av de allra första Kapten Amerika-serierna från 40-talet, och jag har läst Marvels första nummer från 60-talet, men jag kan väl inte påstå att jag minns alla detaljer om kaptenens ursprung och vilka övriga figurer som ingick i hans närhet. Mer än att den tanige Steve Rogers väljs ut för ett experiment som förvandlar honom till supersoldat.

Den nya filmen öppnar i nutid: man har hittat en flygfarkost (mer rymdskepp än flygplan) från andra världskriget infruset på, jag vad är det, Nordpolen, gissar jag. Och vem ligger där som en annan fiskpinne, om inte Kapten Amerika. Snabbt hopp drygt 70 år tillbaka i tiden, och vi får träffa den sjuklige och klene lille Steve Rogers (Chris Evans med datormanipulerad kropp), som inget hellre vill än ta värvning och bekämpa nazisterna - men han blir aldrig godkänd. Dessutom åker han alltid på stryk - men han ger sig aldrig i slagsmålen, hur mycket spö han än får. Hans polare Bucky (Sebastian Stan) är stor och stilig och visar upp sig i uniform, och nu ska han avsegla till England. Steve blir avundsjuk. Och nej, i den här filmen är Bucky ingen liten grabb som han var i 40-talets serier.

Steve upptäcks av forskaren Erskine (Stanley Tucci), som har ett hemligt projekt på gång, och han ser till att vår lille huvudperson hamnar i armén, där han är ganska hopplös och överste Phillips (Tommy Lee Jones) undrar vad de ska med ynglet till. Här introduceras vi även för den tjusiga agent Peggy Carter (Hayley Atwell från THE DUTCHESS), en brittisk soldat ingen sätter sig på (här var jag nära att skriva "sätter på").

Efter en tid släpas Steve iväg till ett hemligt laboratorium, där Erskine tillsammans med Howard Stark (Dominic Cooper, som även han var med i THE DUTCHESS); Stark Industries grundare och Iron Mans farsa, har byggt en komplicerat mackapär som mest ser ut som en avancerat gaskammare. Steve stoppas in i denna, och efter en smärtsam process där mystiska serum injiceras och elektriska mojänger ser till att det blixtrar och smäller, kommer Steve Rogers ut och är ett två meter långt muskelberg med övermänskliga krafter.

Dessa krafter behövs på en gång, eftersom en illvillig tysk medlem av den väldigt onda organisationen Hydra närvarar vid experimentet. Steve gör succé och en senator börjar använda Steve som ett slags levande reklampelare för amerikansk patriotism. Utspökad i lustiga mjukistrikåer (dräkten från serietidningarna) reser Steve runt som Kapten Amerika och uppträder med dansöser i världens shownummer, han gör reklamfilm, han spelar i filmer och han får en egen serietidning - tidningen man läser i filmen är Captain America Comics nummer ett; alltså den tidning Simon & Kirbys figur introducerades i.

Men Steve är inte nöjd med denna tillvaro, och när Bucky och ett gäng allierade soldater försvunnit i Italien, beger han sig av och som Kapten Amerika genomför han en lyckad fritagning. Med hjälp av Carter och Stark designar han sedan en snajdig uniform, bildar ett specialkommando, och så ger han sig ut för att vinna kriget.

Och Kapten Amerika och hans team behövs, eftersom den exceptionellt onde, tyske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving), ledare för Hydra, har kommit över en urtida kraft tillhörande asagudarna och har byggt avancerade massförstörelsevapen. Schmidt är bättre känd som Red Skull - han har också utsatts för ett experiment liknande Kapten Amerika-projektet, men han blev mest ... ond, och så vanställdes han och fick ett rött, dödskalleliknande huvud.
CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER känns verkligen som en gamal serietidning på stor duk. Filmen, som är i 3D, är väldigt snygg med stilfulla 40-talsmiljöer, och det ser STORT och påkostat ut. Det är kanske lite förvirrande att Chris Evans även spelade Flamman i Fantastiska Fyran, men han är bra och övertygande som kaptenen.

Men vad är väl en superhjältefilm utan en riktigt rejält skurkaktig skurk? GREEN LANTERN led av att skurken var ett trist, konstigt bajsmoln. Men Red Skull är en fantastisk skurk! Hugo Weaving firar triumfer som klassisk, ond nazist, som lyssnar på Wagner och poserar ondskefullt och inte drar sig för att skjuta ner folk till höger och vänster.
Jag måste även ge Hayley Atwell en eloge; hennes agent Carter är inte ännu en av de där menlösa brudarna den här typen av filmer brukar befolkas av. Förutom att jag tycker att hon är sympatisk och attraktiv, är det en stor, viktig och bra roll; hon är en handlingskraftig kvinna och hennes relation till Steve Rogers blir rätt intressant. Det är synd att vi från början vet att det kommer att sluta med att Kapten Amerika fryses ner i en sjö, vilket innebär att Carter inte kan återkomma i en uppföljare.

Nazister är förstås de bästa filmskurkarna, och i en här filmen går det att komma undan med fläskig heroism och USA-patriotism. Kapten Amerika i Irak hade inte blivit detsamma... Det här är verkligen heroiskt - och vår tappre hjälte far fram som den förebild han vill vara. Han svingar sig i linor! Han kastar sin sköld! Det är klassisk matinéaction så att det står härliga till!

För att göra det hela ännu bättre, bjuds vi på en hel del bensprattel, och det tackar vi förstås inte nej till. Stan Lee har en två sekunders cameo; han spelar en gammal officer.

I vanlig ordning ska man förstås stanna kvar under eftertexterna, för efter dessa får vi inte bara träffa Nick Fury (Samuel L Jackson) igen, utan ganska överraskande vräks det på med en liten teasertrailer för nästa års storfilm THE AVENGERS, och dessa sekundkorta klipp fick nackhåren att resa sig. "Gentlemen! Assemble!"

...Men var höll John Steed och Emma Peel hus?








(Biopremiär 12/8)

tisdag 9 augusti 2011

Bio: Poesi

Foton copyright (c) Folkets Bio
Den kritikerhyllade sydkoreanska filmen POESI i regi av Chand-dong Lee uppfyller alla krav för att gå hem hos Sveriges sparsmakade kritiker:
*Den handlar om en kärring
*Den är asiatisk
*Vore filmen en cykel skulle den trilla omkull av brist på fart
*Den innehåller som titeln låter påskina poesi
*Den behandlar sjukdom
*Här finns en handikappad gubbe
*Storyn kretsar kring ett självmord
*Vi utsätts för den mest avtändande sexscen jag sett på år och dagar
Till detta kommer att filmen varar två timmar och nitton minuter. Detta hade jag ingen aning om. POESI pressvisades inte i Malmö och jag hade helt missat att den hade premiär i fredags. Så efter att jag igår kväll varit och handlat, slank jag in på Spegeln för att se den - och jag hade matkassar med mig in i salongen. Jag bor för långt bort för att hinna hemom och ställa ifrån mig varorna och äta kvällsmat. Under filmen blev jag hungrigare och hungrigare och funderade på om jag skulle öppna ett paket korv. Det var inte så många i salongen, så de hade nog inte märkt något om jag satt och glufsade i mig tyska läckerheter.
Men vad handlar då POESI om?
I centrum har vi 66-åriga Mija. Hon har stick-
ningar i armen och går till doktorn. Till doktorn råkar hon säga att hon har svårt att komma ihåg saker. Doktorn misstänker att Mija drabbats av alzheimers. Den eleganta Mija bor tillsammans med sin dotterson; en småtjock slarver i högstadieåldern. Han ser konstant ut att kunna somna när som helst. Mija försörjer sig på att sköta om en svårt handikappad gammal gubbe, som oftast halvligger på golvet. Mija får för sig att hon vill lära sig att skriva poesi och anmäler sig till en kurs. Poeten som leder kursen håller en utläggning om ett äpple.
Filmen öppnar med att liket av en sextonårig flicka flyter i land vid en flodkant. Det visar sig att flickan tagit livet av sig efter att ha utsatts för upprepade våltäkter under en längre tid. Mija får veta att hennes barnbarn är en av de sex skolpojkarna som utförde dåden.
Mija har problem med poesi-
skrivan-
det. Hon får inte till det. Hon saknar inspi-
ration. Självmordshistorien gör henne mer förvirrad än vanligt. Gubben hon sköter om gör närmanden. Mija glömmer saker. Hon tappar sin hatt. Men poesikursen får henne trots allt att se världen på ett nytt sätt; plötsligt finns det skönhet över allt.
Många kritiker har påpekat hur fin och odramatisk sexscenen är. Jag tänkte mest "Vad i helvete?!". Fast Viagraincidenten är kul. Här finns även en polis som reciterar poesi och skämtar. De koreanska skämten är fullkomligt obegripliga och ställde även till det för filmens översättare, som i texten försöker reda ut några koreanska ord och uttryck. Jag fattade ingenting.
Men jag ska inte sitta här och raljera. POESI, som fick pris i Cannes för bästa manus, är en okej film. Det är rätt tjusig och behaglig. En fin liten film. Handlingen lunkar på i sin egen takt. Det här hade kunnat bli en kortfilm eller ett åttatimmarsdrama. Det händer inte så mycket.
Men jag lär aldrig se om den här filmen.





(Biopremiär 5/8)

Min själ om jag inte gett ut en bok nu igen

Här har vi den!
"The Horror Movie Book".
269 sidor skräckfilms-
recensioner på engelska. Serietidnings-
format. Paperback.
Bara 16 Euro plus frakt.
Förord av Brian Yuzna!
Perfekt som julklapp, dopgåva, födelsedags-
present, konfirmations-
present. Går alldeles utmärkt att läsa på toaletten eller att använda som tillhygge.
Beställ boken HÄR. Om några veckor kommer den även att finnas på Amazon; samtliga Amazon världen över. Om du nu råkar ha konto där.

måndag 8 augusti 2011

Kapten Stofil slår tillbaka

Jag nämnde ju att jag häromveckan träffade herr Stupido-
redaktören Martin Kristenson när han oväntat dök upp här i Malmö. Jag lät i min korta rapport om denna händelse antyda att han avslöjat världsom-
välvande hemligheter.
Förra veckan blev en av dessa hemligheter offentlig, men jag glömde fullständigt bort att nämna nyheten här på TOPPRAFFEL!. Fast speciellt sen kan jag inte säga att jag är, det handlar liksom om några dagar.
Nåja.
Kapten Stofils egen serietidning må vara nerlagd, men nu gör kaptenen och de andra som medverkade i tidningen comeback - i Kapten Stofils jultidning!
Jojomen. 80 sidor blir det. Enligt omslaget en praktutgåva. Stupidoavelningen upptar 28 sidor.
Om jag förstått saken rätt kommer albumet att släppas till Bokmässan i Göteborg i slutet av september; det är Optimal Press som ger ut det.
Förhandsboka jultidningen kan man göra HÄR.

lördag 6 augusti 2011

Massivt om Conan genom tiderna

Jag skrev en oerhört lång artikel om min relation till Conan barbaren, från 1974 fram tills idag. Läs den HÄR.

...Och då får jag väl dessutom passa på att påminna om Conantävlingen här på TOPPRAFFEL!. Om du inte redan är det, så varmed och tävla om biobiljetter till den nya Conanfilmen. Detaljer finns HÄR.



fredag 5 augusti 2011

La Contessa

Ny albumserie på främmande språk. Jag har ingen aning om huruvida det är något att ha, och teckningarna är kanske en aning sterila, om än väldigt kompetenta (bläddra i albumet HÄR genom att klicka i nedre högra hörnet), men kvinnliga mästertjuvar i svart kroppsfodral är alltid välkomna hos mig. Och omslaget är ju stiligt värre.



Bio: Cirkus Columbia

Foton copyright (c) TriArt Film

Istället för alla dessa amerikanska Hollywoodfilmer... Hur skulle det sitta med en typisk Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktion? En sådan får man nu chansen att se på bio - åtminstone på de biografer som specialicerat sig på Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktioner. Eller som åtminstone visar annat än Harry Potter. Och Harry Potter är ingen Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktion.

Regissören Danis Tanovic fick en Oscar får sin INGENMANSLAND, som kom 2001. Han har även gjort VITTNE TILL ETT KRIG med Colin Farrell, och nu är han tillbaka med CIRKUS COLUMBIA.

Cirkus? Columbia? Den här filmen utspelar sig i Bosnien och Herzegovina 1991 och inte i Columbia. Eller Colombia för den delen. Och var fan är cirkusen? För visso är det en jävla cirkus i Jugoslavien politiskt sett, men någon regelrätt cirkus med farliga djur och otäcka clowner syns inte till. Det närmaste man kommer en cirkus är en slänggunga, som står uppställd i en liten by på landet.

Till denna by anländer Divko, en medelålders, vresig karl, tillsammans med sin yngre flickvän, kalaskexet Azra. I byn bor Divkos exhustru Lucija med sonen Martin. Divko har tillbringat de senaste tjugo åren i Berlin, där han blivit förmögen. När han nu kommer hem, är hans avsikt att slänga ut Lucija från hans gamla kåk, där hon och Martin har bott gratis. Där ska nu Divko flytta in, vilket Azra nog inte är så förtjust i.
Martins kompisar blir inkallade. Vänner och bekanta tillhör plötsligt olika arméer och blir varandras fiender. Kriget kommer allt närmare det annars idylliska livet i byn. Okej, idylliskt och idylliskt, det må vara 1991, men det skulle lika gärna kunna vara 1971, medan de fallfärdiga kåkarna ser ut att vara från 1800-talet.

Martin vill bli Bosniens främste radioamatör (radioamatör? 1991? Det var ju sådant Flexnes höll på med på 70-talet. Han och Fantomen.). Han får även upp ögonen för den lite äldre Azra, som blir hans styvmor. Och hon verkar gilla honom. Kan det månne bli något där?

Länge visste jag inte riktigt vad det var jag tittade på. Var det ett drama eller en komedi? Om genren var det sistnämnda, så kan jag inte påstå att det var speciellt roligt. Förutom en scen där en tant sitter och ska mata en gammal gumma.
Men efter ett tag börjar Tanovic få styr på storyn, som för övrigt bygger på en roman. Bitterljuvt drama, gissar jag att det här ska kallas. Lite svart humor och lite undergångsstämning.

Fast det är inte speciellt bra. Det är alldeles för övertydligt det hela. Och rollfigurerna är inte särdeles sympatiska. Åtminstone inte alla dessa karlar. Ibland tenderar filmen att bli något slags Fellini Light, när det ska uppstå romantik mellan Azra och Martin, och Azra går i vattenbrynet och ser ut att vara tecknad av Milo Manara.

I slutscenen får vi förklaringen till filmens titel, och så bjuds vi på en riktigt kass CGI-effekt.
Den svenska filmaffischen ser ut som omslaget till en svensk ungdomsbok från 1974.








(Biopremiär 5/8)

torsdag 4 augusti 2011

Här har vi minsann Stålmannen

Här har vi första bilden på Henry Cavill som Stålmannen i Zack Snyders MAN OF STEEL. Han ser ut att vara ute och visa upp sin nya, fina gummidräkt.



Bio: Bilar 2

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag kan väl inte påstå att jag såg fram emot att utsättas för John Lasseters BILAR 2. Jag tyckte nämligen att den första filmen var relativt ... hemsk. En lååång och långtråkig film baserad på ett ganska korkat koncept. Bilar i alla roller? Herregud, det går inte att förmänskliga bilar på samma sätt som djur och leksaker! Bilar har inga lemmar, de kan inte utföra saker på naturliga sätt. Den enda talande bil jag accepterar är K.I.T.T.! Inte ens Stephen King lyckades övertyga med sin ondskefulla Christine, som blev ännu sämre som film.

Efter pressvisningen av Pixars BILAR var vi många som sa att filmen knappast skulle gå hem hos småungarna. Efter en halvtimme skulle de uttråkade börja springa rundor i salongen. Det enda som skedde i den sega filmen var att bilarna körde omkring i tjusiga miljöer i en evighet.

Men där sket vi oss på tummen. De små glinen älskade filmskrället. Fan vet varför. Det var väl färgglatt och det rörde på sig.

Jag måste nog tillstå att BILAR 2 är bättre än den första filmen. Men den stora frågan den här gången, är huruvida ungarna kommer att begripa den. Det här är nämligen en James Bond-pastisch med alla ingredienser som hör genren till, inklusive en förhållandevis komplicerad intrig.

Finn McMissile är en brittisk agent som ska sätta dit en ondskefull liga som vill tjäna pengar på bensin och inte ett nytt, revolutionerande alternativ; det miljövänliga Allinol. Samtidigt blir Blixten McQueen tvingad att ställa upp i en biltävlingsturnering, som ska äga rum i en rad olika länder, en tävling skapad av mannen, öh, bilen bakom Allinol.

Första deltävlingen äger rum i Japan, dit McQueen anländer tillsammans med den korkade Bärgarn. McMissiles agentkollega Holly ska träffa en amerikansk agent på en tillställning, och på grund av diverse klantigheter på herrtoaletten råkar hon ta Bärgarn för amerikanen hon aldrig träffat. Således blir Bärgarn indragen i detta raffel, under vilket även biltävlingarna saboteras.

Det är action mest hela tiden här; det är vilda jakter och mycket skjutande, samt en del bilkarate (?!), förklädnader, en mycket liten gnutta romantik, och ett väldigt tydligt budskap om Vänskap (McQueen sviker Bärgarn) och miljövänligt bränsle. På sätt och vis skulle detta kunna vara en "riktig" agentfilm.

Bortsett från en festlig scen på den japanska toaletten, är BILAR 2 inte speciellt rolig, och den är alldeles för lång, men jag blev långtifrån lika uttråkad den här gången. Självklart är filmen oerhört flott, tekniskt är den klanderfri, även om 3D:n är ganska onödig - som ju så ofta är fallet. Nu gillar ju jag dessutom agentfilmer, gör man inte det blir det kanske lika trist som ettan.

Vidare slipper vi en massa trista sångnummer. Alltid ett plus.

Tyvärr var det den svenskdubbade versionen som pressvisades. Sven melander har bara två (2) repliker den här gången. I originalet hörs folk som Michael Caine, Owen Wilson, John Turturro och Eddie Izzard, vilket jag gissar tillför en del. Vill ni höra Caines röst föreslår jag att ni istället ser THE TRIP.

Innan huvudfilmen visas en nygjord kortfilm med figurerna från TOY STORY. Den är väl sådär, men humormässigt är den roligare än BILAR 2.

Jag sätter ett snällt betyg.




(Biopremiär 5/8)

TOPPRAFFEL! sörjer: Bubba Smith

Den före detta NFL-stjärnan Bubba Smith har gått och dött, 66 år gammal. För oss som inte vet något om football var han förstås mest känd som Hightower i POLISSKOLAN-filmerna, men det är ju inte det sämsta. Han hade även gästroller i en fruktansvärd massa TV-serier.
Fast så mycket mer finns väl inte att skriva om honom. Åtminstone inte från mitt håll.


TÄVLING: VINN BIOBILJETTER TILL CONAN THE BARBARIAN!

För första gången någonsin har jag en riktig, autentisk tävling här i TOPPRAFFEL!

TOPPRAFFEL!
i samarbete med
NOBLE ENTERTAINMENT
presenterar
DEN GLADA BARBARTÄVLINGEN FÖR HELA FAMILJEN!
Vinn biljetter till "Conan the Barbarian", 3D-rafflet som har världspremiär den 19:e augusti!

Det hela är mycket enkelt: svara på frågorna här under (vilket inte lär vara några problem), skicka svaren plus namn och adress till
senast klockan 12.00 (på dagen) den 16:e augusti. Bland de rätta svaren dras sedan fem pers som vinner två biobiljetter vardera.

Alles klar? Bra. Här är frågorna:

1. Vid vilken gud svär Conan?
2. Vad hette den förste tecknaren på Marvel Comics' serieversion av Conan? 
3. Från vilket kargt och manligt land kommer Conan?



onsdag 3 augusti 2011

Bio: The Trip

 Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Plötsligt börjar de riktigt bra filmerna att dugga hyfsat tätt på landets biografer. Först BEGINNERS, sedan BRIDESMAIDS, och nu den här.

Michael Winterbottoms THE TRIP visade sig vara något helt annat än det jag trodde den skulle vara. Nej, självklart förväntade jag mig inte en nyinspelning av Roger Cormans THE TRIP med Peter Fonda, men jag hade inbillat mig att detta skulle vara något slags humoristisk dokumentär om mat på engelska restauranger. Och det stämde väl inte riktigt.

Jag konstaterar att filmen tydligen bygger på en sitcom från 2010 som av allt att döma har samma handling, åtminstone om man får tro IMDb. Det känns som om denna TV-serie är något som bör införskaffas efter att ha sett långfilmen.

Steve Coogan har fåt i uppdrag av The Observer att åka runt till några av Englands bästa restauranger, där han ska agera matkritiker. Det var meningen att han skulle ha med sig sin flickvän, men de har bestämt sig för att ta en break i förhållandet, så i stället för henne, släpar han med sig komikern och imitatören Rob Brydon. Jag undrade om Brydon är någon jag borde känna till. Han ser onekligen bekant ut. I filmen påstår han själv att han liknar "nazisten i INGLOURIOUS BASTERDS", men han liknar även Hugh Grant. Jag kollar upp killens fimografi och konstataterar att han har medverkat i flera TV-serier och filmer jag har sett, men jag har inte lagt honom på minnet.

Coogan och Brydon turnerar mellan pittoreska värdshus, krogar och hotell på en hänförande nordengelska landsbygden, Coogan försöker undvika att jaga brudar (vilket väl går sådär), och de äter avancerade rätter som omsorgsfullt presenteras av strikta kypare.
Men grejen är att de två verkar fullkomligt okunniga när det gäller mat. Dessutom är de hyfsat ointresserade av mat. De gillar god mat, men det är väl allt. En annan lustig detalj här, är att de verkar välja ungefär samma rätter på samtliga restauranger de besöker under veckan.

Istället ägnar sig de två herrarna åt att imitera olika kändisar och att diskutera kultur och livet i allmänhet. Steve Coogans karriär är nere i en svacka, han tycker att hela hans liv är nere i denna svacka, och han jobbar febrilt för att få bra roller i stora mainstreamfilmer. Och han försöker låta bli att irritera sig på Rob Brydon, som i princip aldrig pratar med sin egen röst.

THE TRIP är en makalöst rolig film. Någon egentlig dokumentär är detta inte och jag har ingen som helst aning om hur mycket av innehållet som är planerat i förväg, men det mesta - åtminstone dialogen - är improviserat. Och det är jävligt kul. I synnerhet en lång scen där Coogan och Brydon tävlar om vem som imiterar Michael Caine bäst, och en liknande där de gör en James Bond-skurk (som dricker vin medan han pratar).

Kanske går man några varv för mycket, pågarna upprepar sig och blir väl lite tjatiga mot slutet, men det är bara en anmärkning i kanten. För det här är en film du ska se. En lågmäld, udda roadmovie om två medelålders män som bara gaggar och äter dyr mat. En av årets bästa filmer, helt klart. En fantastisk liten film - jag tycker att det här är Michael Winterbottoms hittills bästa film, men det är jag kanske ensam om.

...Slutligen måste jag påpeka att det är ju hemskt vad de där typiska, äckliga, engelska korvarna Coogan äter till frukost i en scen ser ... räliga ut!






(Biopremiär 5/8)

måndag 1 augusti 2011

De enda YouTube-klipp du behöver!





Bio: Kyss mig

Foton copyright (c) Ragna Jorming, Rolf Konow
Den här sommaren får man ta vara på den sol som finns. Således avstod jag från pressvisningen av KYSS MIG förra veckan. Jag hade redan sett två filmer samma dag, och att sitta på en uteservering kändes mer lockande än ett svenskt drama. Filmens handling och trailer fick mig inte precis att längta, det kändes som något jag sett otaliga gånger tidigare. Typiskt svenskt drama. Ett par som står lite utanför, folk som bråkar och skriker, lite tårar, en del Viktiga Budskap, och några av de där skådisarna som är med i alla svenska filmer. Vi pratar liksom inte karate eller varulvsfilm eller något annat som alldeles för sällan görs i Sverige. Så KYSS MIG fick stå över till förmån för solsken.
Igår efter-
middag var det förvisso också solsken, men då traskade jag iväg och såg filmen som matiné. Den visades i Filmstadens minsta salong och vi var kanske tio pers på visningen. Och det började rätt illa. Efter reklamen följde nämligen trailers för tre kommande svenska filmer. Först något pretentiöst som var fult och deprimerande och lyckades vara ångestskapande under de få minuter trailern varade. Det visade sig handla om APFLICKORNA, den där filmen som vevas på festivaler och vinner priser och lovord.
Därefter kom något ännu mer pretentiöst, ännu fulare och ännu mer ångestfyllt. Det var trailern till Björn Runges nya film HAPPY END. Slutligen kom några klipp som såg ut att komma från en riktig film; det var nazister och flygplan och Bill Skarsgård och production values, men liksom alla svenska trailers fullkomligt osammanhängande och intetsägande. Det här var skandalfilmen SIMON OCH EKARNA, som kostat hur mycket pengar som helst, pengar som skrapats ihop på besynnerliga sätt.
...Och så började då KYSS MIG...
...Och det var faktiskt inte så pissnödigt ändå. Ruth Vega Fernandez (från världens sämsta vampyrfilm; VAMPYRER) spelar Mia, som ska gifta sig med Tim (Joakim Nätterqvist från ARN). Riktigt varför framgår aldrig. Tim har ingen som helst personlighet. Han bara går omkring och ser ut som en sorgsen hockeyspelare. Och Mia är rätt introvert och sur. Varför ha de varit ihop i sju år? De verkar dessutom arbeta tillsammans på ett arkitektkontor eller något ditåt, eftersom de ofta diskuterar byggnader och viftar med ritningar. De bor i ett superdesignat hem och om någon är intresserad av var alla inredningsprylar, kläder och annat flott kommer från, stanna kvar under eftertexterna, för då listas en lång rad företag som står för den inte så diskreta produktplaceringen.
Mia och Tim anländer till Mias farsa Lasse (Krister Hen-
riks-
son), som bor i Skåne och har 60-årskalas. Lasses nya kvinna Elisabeth (Lena Endre) har en lesbisk dotter; Frida (Liv Mjönes), som genast börjar kasta blickar på Mia. Och dra på trissor om de två inte plötsligt slätar av varandra när de tar en kvällspromenad för att titta på rådjur eller hjortar eller vad det nu var.
Någon dag senare, gissar jag att det är, tvingas Mia tillbringa en helg med Frida och Elisabeth i en stuga på en ö, och där inser Mia och Frida att de älskar varandra och så har de sex i långa, utdragna scener, och gubben som satt bredvid mig i salongen började skruva på sig.
Stopp och belägg, tycker Mia, det här får inte hända, hon ska ju gifta sig med traderöven Tim om tre månader, då går det ju inte att komma här och bli lesbisk och förälska sig i någon annan. Men Frida är skitkär i Mia och berättar det för sin morsa, som blir lite sned - för nu får vi veta att Frida visst har en sambo hon är otrogen mot. Vojne, vojne.
Och nu berättar min själ Elisabeth allt för Lasse! Oj oj oj. Hur ska det här gå? Vad ska Tim säga när han får veta allt? Ska Mia våga satsa på Frida istället? Och hur ska man lyckas klämma in Spanien i storyn så att teamet får åka till Sitges och filma lite där?
KYSS MIG är en rätt trevlig kärleksfilm. Det är en typisk pojke-möter-flicka-film - där pojken är utbytt mot en flicka. Hade det handlat om heterosexuell kärlek, hade filmen blivit anklagad för att vara ännu mer klyschig än den redan är. För visst radas de vanliga ingredienserna upp, och på slutet tar man i lite för mycket, med en typisk kamp-mot-klockan-upplösning.
Krister Henriksson och Lena Endre är emellanåt riktigt roliga i den här filmen. Jag vet inte om det alltid är meningen, men ändå. Vid ett tillfälle då Mia försvunnit och Frida ska leta upp henne, säger Endre "Här, ta med dig lite vin och cigaretter!", och när Endre äter middag med Henriksson och hon vill prata allvar om deras döttrar, kontrar Henriksson med att säga "Haricot verts?". Senare har de två även ett positivt samtal om homosexualitet, och dialogen här känns som hämtad ur en informationsfolder från RFSL; det är väldigt påklistrat och onaturligt.
I den här filmen röker folk hela tiden, och det hinkas vin och alla bor i dylliska sommarhus eller flådiga lägenheter, och de skånska sädesfälten böljar. Liv Mjönes är väldigt söt och har en glad, positiv lyster omkring sig, medan Ruth Vega Fernandez mest är butter och jag kan inte sluta att titta på hennes gula tänder. Och jag fattar inte riktigt varför Frida blir så kär i den där buttra bruden. När jag tänker efter påminner det ju om TWILIGHT: varför suktar alla efter den där surpuppan Bella? Fast vad vet jag, jag är ju bara en karlslok.
Kärleksscenerna mellan Frida och Mia blir ibland rätt hotta, vilket är intressant. Hade det handlat om två karlar som bångat på varandra, hade jag suttit och skruvat på mig och tittat bort. Folk får säga vad de vill, men jag har stora problem med att att se på när män kysser varandra. Däremot är ju tjejer som jazzar loss tillsammans ett vanligt förekommande inslag i erotisk/pornografisk fiktion riktad till heterosexuella sedan århundraden tillbaka.
Regissören Alexandra-Therese Keining är förresten från Malmö. Björn Kjellman dyker plötsligt upp i en liten roll som präst. Han har här lagt sig till med en lustig dialekt. Kjellman spelade förresten bög senast jag såg honom på bio; i komedin FYRA ÅR TILL. Och Fridas lillebror görs av Tom Ljungman, den homofobiske tonåringen i PATRIK 1,5.
"Släta av mig" med Svullo spelas inte under eftertexterna.





(Biopremiär 29/7)


Bio: La Prima Cosa Bella


Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bios biograf Panora i Malmö packade ihop efter vårsäsongen, för att se sig om efter nya lokaler - Skånska Dagbladet ska nämligen ta över kåken Panora låg i. Det kommer antagligen att dröja till 2013 innan nya Panora står klart, var det nu kommer att vara. Gamla Panora, själva biografen, alltså, lär väl få sakna - det var ungefär som att sitta på tvären i en gammal tågkupé och titta på storbilds-TV. Däremot har filmutbudet i Malmö fått sig en törn. Alldeles för många filmer når inte hit - eller så dröjer det länge innan de visas här. Än värre blir det, då Spegeln haft sommarstängt i en månad.
LA PRIMA COSA BELLA har dock inte vänta sååå länge på att visas i Malmö; den hade Sverigepremiär den första juli. En månads väntetid kan man ta, det är värre när det blir tre-fyra månader som i vissa andra fall.
Dramat LA PRIMA COSA BELLA, i regi av Paolo Virzì (vars tidigare filme jag inte sett en enda av) är så italiensk den kan bli. Här tas det i för fulla muggar i något slags försök att göra en feelgood-film på allvarlig botten.
Valerio Mastan-
drea är Bruno, som uppsöks av sin syster han inte träffat på länge. Modern Anna är sjuk i cancer och nu har hon inte långt kvar. Fast Bruno vill först inte träffa Anna - de har inte varit de bästa vänner de senaste decennierna. Dock är det kanske läge att försonas innan Anna sätter tofflorna.
Berättelsen utspelar sig under 2009 samt under 1970-talet och Brunos barndom. I dåtid spelas Anna av den tjusiga Micaela Ramazzotti, som ser ut att vara tecknad av Vittorio Giardino. 1972 vinner hon en skönhetstävling, men snart blir det bråk med maken och hon kuskar runt med de två barnen i släptåg.
År 2009 är det Stefania Sandrelli (VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, 1900 och en massa andra filmer) som är Anna. Hon bär peruk och vill försöka leva livet in i det sista och tvingar Bruno att köra runt henne på vespa i stan och hon vill gifta sig innan hon kastar in.
...Och det blir lite för mycket av allting. LA PRIMA COSA BELLA börjar intressant; förtexterna ser ut att komma från en giallo från 70-talet, vilket blir märkligt med den för en giallo opassande musiken. Vi hamnar direkt i skönhetstävlingen.
Men därefter vräks det på med det som är avsett att vara frodigt och mustigt. Folk får ideligen utbrott: glädjeutbrott, raseriutbrott - och det viftas med armar. Det är ett myller av personer och miljöer, men det blir aldrig speciellt kul eller gripande eller intressant. Jag blir mest hungrig när jag ser maten de stoppar i sig.
Jag är snäll och sätter en trea. Men jag kommer nog aldrig att se om den här filmen.
(Malmöpremiär 29/7)