torsdag 18 augusti 2011

Strul med Blogger

Ni undrar kanske varför min recension av JAG SAKNAR DIG saknar både bilder och betygssymbol. Jag har problem med Blogger idag. Redigeraren laddar inte färdigt, det går inte att skriva mina inlägg å Blogger som vanligt, och därmed inte att lägga in bilder.
Recensionen samt detta inlägg lägger jag upp jag via epost. Då funkar det.
Betyget på JAG SAKNAR DIG är en överkryssad dvärg.
Jag hoppas kunna fixa till min recension vad det lider. Och att Blogger snart funkar igen ...

Bio: Jag saknar dig

Foton copyright © Maria Fäldt
När jag var barn berättade mina föräldrar att när de såg SOLDIER BLUE på bio, svimmade folk och fick föras ut. När jag gick på högstadiet berättade min klassföreståndare att hon en gång sett "en film som hette RABID om folk som blev tosiga", och då flydde också delar av publiken.
När jag såg JURTJYRKOGÅRDEN på bio i Helsingborg, släpade två tjejer längre fram i salongen ut en tredje tjej, som verkade ha svimmat. När jag såg DÖDLIGT VAPEN 4 på Maxim i Landskrona, reste sig en herre upp och sprang ut ur salongen, mitt under den blodiga slutfajten mellan Mel Gibson och Jet Li. Han hade sagt till personalen att det var det värsta han någonsin sett.
När jag såg den amerikanska nyinspelningen av THE RING i Malmö låg en tjej bakom mig i sin kompis' knä, hon grät så att tårarna sprutade, skakade och skrek "Varför tog ni hit mig? Jag vill här ifrån! Jag klarar inte mer!"
Igår, efter att jag sett CONAN THE BARBARIAN, såg jag JAG SAKNAR DIG, baserad på romanen "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Kinna Gieth och Peter Pohl. Jag ville också lämna salongen. Konstant. Redan under första scenen kände jag för att bara resa mig upp och gå. Men jag satt kvar.
Fast det var förstås inte på grund av filmens otäcka, chockerande innehåll jag ville lämna pressvisningen. Nej, det var på grund av filmens osedvanligt påfrestande uselhet. Jag tittade konstant på klockan. Jag skruvade på mig. Jag suckade, stånkade och stönade. Jag lekte med tanken på att elda upp filmduken.
JAG SAKNAR DIG är skriven och regisserad av Anders Grönros. Han har tidigare gjort AGNES CECILIA, som jag inte har sett men som lär vara bra och stämningsfull, och GLASBLÅSARNS BARN, som jag såg när den släpptes på video. Den var lite konstig och funkade inte, men jag vill minnas att jag tyckte att den var snygg; den såg påkostad ut.
JAG SAKNAR DIG ser ut att vara skriven och regisserad av en fjortonåring med DAMP.
Fy faaaaaaan!!!
Enäggstvillingarna Erica och Hanna Midfjäll spelar systrarna Tina och Cilla. Dessa är fjorton år, men i en intervju med de två aktriserna läser jag att de fyllde 21 förra månaden. Dessutom jobbar en av dem till vardags som gruvarbetare i Kiruna. Sicken en!
Tina vill vara snygg och populär och jagar killar, medan Cilla vill bli berömd "filmressigör" och bryr sig inte om smink och kläder. Hon är en idealist som håller på att sätta upp en pretentiös pjäs om svältande barn. Hon mobbas ibland av eleverna i skolan i Piteå, där filmen utspelar sig, men hon blir kär i rockstjärnan Ailu (Ludvig Nilsson).
Jag visste att filmen skulle handla om den ena tvillingens liv efter att den andra dött - men det tar fan nästan halva filmen innan Cilla blir överkörd av grannpojken och kolar. Hade grabbhalvan passat på att backa över även Tina, hade vi sluppit den här förbannade dyngan.
Herregud, jag vet inte var jag ska börja.
Kanske med några ord om filmens look? Den har ingen look! JAG SAKNAR DIG är fullkomligt platt - man skulle kunna säga att filmen visas i inverterad 3D. Den är ful, trist, oinspirerad, rudimentär, och större delen av filmen består av talking heads.
Men manuset är lika platt - för att inte tala om rollfigurerna. Allting är extremt övertydligt och enkelspårigt. Personerna är ungefär som hobbitarna i SAGAN OM RINGEN eller de sju dvärgarna: de besitter bara en egenskap. Tina är konstant förbannad och skriker och svär hela tiden. Hon vantrivs med sitt liv och anser att den snälla Cilla favoriseras. Tacka fan för det - Tina beter sig konstant som en blandmissbrukande pitbull.
Men hennes föräldrar är inte mycket bättre. Thomas Hanzon gör farsan, och han får också raseriutbrott precis hela tiden; han jobbar och sliter och försöker försörja sin familj, vilket ingen verkar uppskatta. Morsan skriker hon också.
En blyg snubbe som heter Fredde är tänd på först Cilla och sedan Tina, och han gör trevande försök att bjuda ut dem, men det går inte så bra. Och sedan åker Tina på ett filmläger i Luleå, där Måns Herngren i rollen som sig själv undervisar. Det är en jävligt konstig filmkurs - det ser mer ut som, om de lär sig spela teater. Där träffar Tina en överspelande fåne som heter Stefan (Tom Ljungman från PATRIK 1,5 och KYSS MIG), de tu blir kära och rafsar varandra i böjsorna. Men sedan åker Tina hem till Piteå igen.
Och sedan …
… Ähum … Jag håller visst på att redogöra för hela filmen här. Men det spelar ingen roll. Du vill ju ändå inte se det här.
Systrarna Midfjäll är förvisso lite söta, men de har stora, ljusblå, stirrande ögon, som gör att de ser lite otäcka ut, och deras röster (okej, de låter ungefär likadant) låter som en trasig cykeltuta. Det blir ju inte bättre av det konstanta skrikandet och svärandet. De verkar tro att det är SM i överspel.
Ola Rapace dyker upp i en liten roll som skolpsykolog, och hans framträdande är i guldbaggeklass jämfört med resten.
Och så har vi den där rockstjärnan. Ja, jösses. Det här är fullkomligt sanslöst. Han ska nog vara någon sorts Thåström, tror jag. Och han ser ut och rör sig som en brittisk popstjärna. Han rör sig dessutom långsamt och böjer sig fram över folk när han talar till dem, och han pratar tyst och säger kryptiska saker. På Cillas begravning framför han en låt i kyrkan - och detta kan bli en klassisk scen i genren Bad Cinema. Låten handlar om att han hatar Gud och undrar varför man ska be till honom. Han avslutar framträdandet med att slå sönder sin gitarr mot dopfunten och så lämnar han kyrkan.
Antagligen är det meningen att denna scen ska vara gripande och tankeväckande. Jag började skratta. Jag skakade av skratt. Det här är en av de mest hysteriskt fåniga scener jag någonsin sett.
JAG SAKNAR DIG innehåller inte en enda replik som känns äkta. Tonåringar kan börja en konversation med orden "Vet du, Cilla -". Och ingen beter sig normalt. Här finns inga riktiga människor överhuvudtaget.
Det känns som om Anders Grönros aldrig någonsin har jobbat med film och inte har en aning om hur mediet fungerar. För att göra det hela ännu jävligare, varar filmen i två timmar och fem minuter! Den slutar aldrig. Den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
JAG SAKNAR DIG är en osannolikt usel film.
Förresten: är det inte lite konstigt att fjortonåringar umgås med ungdomar som verkar vara 18-20 år? Som grannpojken och rockstjärnan.







(Biopremiär 19/8)

onsdag 17 augusti 2011

Bio: Conan the Barbarian

Åkej, pågar och töser, så är den då äntligen här. Den av årets premiärer jag sett fram emot mest - Marcus Nispels CONAN THE BARBARIAN. Jag skrev ju nyligen en lång artikel om min relation till Robert E Howards barbarhjälte - ni kan läsa den HÄR - så ni vet ju vilken stor fan jag är.

Jag får väl erkänna att jag var lite nervös. Titta bara på den där andre hjälten jag älskade när jag växte upp och som jag fortfarande älskar; västernhjälten Jonah Hex. Filmen om honom blev förståeligt en av 2010 års största floppar. Fast å andra sidan är jag inte svår att tillfredställa när det gäller Sward & Sorcery. Allt jag kräver är en muskulös, svärdsvingande hjälte, ett mäktigt äventyr, samt blodig action och några hotta brudar.

John Milius' CONAN - BARBAREN från 1982 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen, är med hästlängder den bästa fantasyfilm som gjorts. Den är också en av mina absoluta favoritfilmer. Skulle jag recensera den nu, hade jag självklart gett den en femma i betyg. Visst, uppföljaren CONAN - FÖRGÖRAREN är en bajskorv; den är direkt fruktansvärd (Fruktans Svärd?!), men i övrigt gillar jag heroic fantasy, även de billiga jönsfilmerna. Jag gillar DET GRYMMA SVÄRDET, DEATHSTALKER och QUEEN OF THE NAKED STEEL - herregud, jag är rätt förtjust i KULL THE CONQUEROR med Kevin Sorbo från TV-serien om Hercules. Den filmen skulle förresten ursprungligen bli CONAN 3, men med tiden byttes cimmeriern ut mot en annan av Robert E Howards skapelser.

Man vet aldrig riktigt vad man kan förvänta sig av den tyske regissören Marcus Nispel. Killen regisserade nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN, vilket förstås är hädelse, men filmen visade sig vara riktigt bra. Tysken gjorde även nyinspelningen av FREDAGEN DEN 13:E, som till skillnade från sågfilmen, var rätt usel. Mellan dessa filmer gjorde Nispel den underskattade PATHFINDER, en ganska udda film om indianer och vikingar. Jag tyckte att PATHFINDER var rätt kul; den är snygg och underhållande, och bitvis ser den ut som någonting ur Conan.

En del har undrat varför Hollywood gör en nyinspelning av CONAN - BARBAREN. Men de verkar ha glömt att Milius' film är 29 år gammal. Den stora majoriteten av dagens unga biopublik var inte ens födda 1982. Och att göra nyinspelningar, eller att filmatisera romaner, är inte ett nytt fenomen. Se bara på alla filmer baserade på, tja, "Dr Jekyll och mr Hyde" och "De tre musketörerna" som gjordes i filmens barndom.

Marcus Nispels CONAN THE BARBARIAN skiljer sig en hel del från John Milius' version. Milius och hans manusförfattare Oliver Stone inspirerades av nordisk mytologi och vikingar, och deras film hade egentligen inte speciellt mycket med vare sig Howards originalberättelser eller serietidningen att göra. Den första Conanfilmen var en episk, gigantisk, mörk och stämningsfull film som verkligen såg ut att utspela sig i en bortglömd historisk era som existerat. Nispels film, å andra sidan, känns- och ser ut som några nummer av The Savage Sword of Conan som buntats ihop.


Filmen öppnar alldeles utmärkt. Den vanliga, bombastiska berättarrösten berättar högtravande om mystiska riken och något om en magiskt mask, som slogs i bitar och vars delar gömdes så att ingen ska kunna hitta dem och limma ihop den mäktiga masken och därmed kunna härska över världen, eller hur det nu var. Bludder, bludder. Och så presenteras vi för en snubbe som letar efer den sista biten av masken; den onde Khalar Zyn (Stephen Lang), och dennes illasinnade häxa till dotter; Marique (Yoana Petrova, som snart växer upp till Rose McGowan).

Nu är det dags för lille Conan att göra entré. Och han är verkligen liten. Första gången vi ser honom är han nämligen ett foster. I sin morsas mage. Och ja, för första gången får vi verkligen se Conan födas på ett slagfält, något som det refererats till i alla år. Bokstavligt talat. Till på köpet via spontant kejsarsnitt. Conans morsa dör efter att hon fått se sin lille påg, så den klene Cimmeriern (Leo Howard) uppfostras av sin store, skäggige farsa (Ron Perlman). Avsnittet om Conans barndom är överraskande långt och lille Conan har en hel del att stå i, innan Khalar Zyn och hans krigare anfaller byn och slaktar alla utom Conan. Khalar hittar också den sista biten till den där masken.

Lille Conan växer upp till Jason Momoa, och återigen följer några bra scener i vilka barbaren och hans gäng busar befriar en massa slavar och släpar med sig de halvnakna damerna till en by för att festa så som barbarer festar. Det här ser ut att vara hämtat direkt från serierna; de super och slåss och tafsar på galanta damer.

Men så får Conan syn på en bekant man som kommer in på tavernan - en av männen som attackerade den cimmeriska byn. Efter lite uppfinningsrik tortyr får Conan reda på var Khalar Zyn befinner sig och vad han sysslar med nuförtiden. Herr Zyn är visst väldigt fascinerad av trolldom från Acheron och nu handlar det om att han måste hitta en tösabit som är "ren" och som kan offras i någon ritual. Eller något åt det hållet.

... Och från och med nu är det samma gamla vanliga story. Precis som i filmen från 1982 letar Conan efter mannen som dödade hans föräldrar. På vägen träffar han en söt tjej, Tamara (Rachel Nichols), som är den "rena", och allt leder fram till en slutuppgörelse i en mystiskt tempel i ett berg.

En hel del fanboys har klagat på att trailern till den här filmen får det att se ut som HERCULES på TV, eller som en SyFy Channel-film. Tack och lov ser själva filmen inte ut så. Den är mycket, mycket större och innehåller några riktigt coola och pampiga miljöer och vyer. Den här världen ser ut som den värld jag läste om när jag växte upp. Och den liknar inte världen i filmen från 1982.


Och det är väl det som är det stora problemet med Nispels film - det faktum att det inte är Milius' film. Ska jag vara ärlig tycker jag att Jason Momoa är en bra Conan, han har ibland en glimt i ögat och besitter en del seriefigurskvaliteter. Och han ser ut som Conan - för när allt kommer omkring såg Schwarzenegger inte det minsta ut som den hjälte jag gillade. Inte så som jag såg honom.

Men Stephen Langs skurk är en tråkmåns jämfört med den fantastiske James Earl Jones som Thulsa Doom i originalfilmen. Okej, jag gillar dock att Khalar Zym påminner om Richard Lynch i DET GRYMMA SVÄRDET. Rachel Nichols är en traderöv som Tamara. Kärleksscenerna mellan Conan och Tamara funkar inte alls. Filmen från 1982 hade Sandahl Bergman som Valeria, tjuvarnas drottning. Tamara är bara en brud.

Miliusversionen kunde också skryta med alldeles otrolig filmmusik av den nu bortgångne Basil Poledouris. Musiken till Nispels version har komponerats av Tyler Bates. Den är bombastisk, men betydligt mer anonym än Poledouris' mästerverk.

I USA fick CONAN THE BARBARIAN åldersgränsen R för "Strong Bloody Violence, some sexuality and nudity." Vilket förstås är bra. Inte för att sex och våld automatiskt gör en film bra, men ingen vill väl ha en urvattnad, barntillåten Conan - som CONAN FÖRGÖRAREN. Och Marcus Nispels film är våldsam så in i helvete! Detta är troligen årets mest våldsamma, actionpackade och blodiga film. Hinkvis med blod sprutar ur folk ner de slaktas, och folk stryker med mest hela tiden.

Aningen överraskande är denna nonstop-action också ett av filmen problem. Det är för mycket. För många svärdfajter. Det hinns inte med så mycket av själva storyn mellan striderna och det blir därför lite tjatigt. 3D:n gör det inte bättre. Klippen i fajtsekvenserna är snabba, och denna klippteknik funkar inte i 3D. Det är svårt nog att se vaffan som händer även i vanlig 2D när klippningen är så här snabb.

Så: är jag besviken? Ja - och nej. CONAN THE BARBARIAN är ungefär som jag fötreställt mig den. Jag trodde inte att den skulle vara lika bra som filmen från 1982, men jag hade hoppats att den skulle vara mer engagerande. Jag brydde mig inte om rollfigurerna. Storyn är ooriginell.

Men detta är trots allt frejdig, ultravåldsam underhållning; hade jag varit ung grabb hade jag nog älskat filmen: här finns massor av stora svärd, blod, slott, tempel, märkliga farkoster, nakna donnor, och jag gillar den Lovecraftinspirerade varelsen som häckar i vattnet under ett tempel. En rollfigur heter Remo, vilket jag tyckte var lite distraherande.

Jag gissar att de flesta kritikerna kommer att hata den här filmen. Men det skiter jag i. Och trots dess brister, är CONAN THE BARBARIAN bättre än de där sövande SAGAN OM RINGEN-filmerna. Ha! Jag skrev det!

Och nej, jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till Nispels film. Förslagsvis med ett bättre manus.

Förresten! Av någon anledning säger Conan aldrig "Crom!" under hela filmen. Märkligt...






(Biopremiär 19/8)

tisdag 16 augusti 2011

Bio: Apornas Planet: (r)Evolution

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
1977. London. Det var första gången jag var i England och tillsammans med familjen hade vi åkt från stugbyn i Great Yarmouth för att tillbringa en helg i London.
England - och i synnerhet London - var ju fantas-
tiskt spän-
nande. I tunnel-
banan såg jag för första gången en punkare. Fast jag visste inte riktigt vad punk var. Vi gick förbi biografen där ÄLSKADE SPION hade världspremiär, antagligen den kvällen vi var där. Ovan för entrén hängde en fullkomligt gigantisk affisch; jag minns det som att den täckte hela fasaden, men det kan vara en efter konstruktion. James Bond, en galant dam, och stora ubåtar - det var det häftigaste jag någonsin sett.
Här ska vi komma ihåg att detta var alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG och den därpå följande Star Wars-febern. Och vad tillhörde det häftigaste som fanns innan STJÄRNORNAS KRIG - förutom James Bond?
Jo, APORNAS PLANET, förstås.
1977 hade jag förvisso aldrig sett APORNAS PLANET (1968), men jag var välbekant med fenomenet. Det fanns ju serietidningar. Ni tror väl inte att SVT skulle få för sig att visa sådant här på 70-talet, väl?
Just den här helgen i London visade det sig att det skulle gå en Apornas Planet-film på TV. Jag hade bläddrat igenom en dagstidning och kollat TV-programmen. Och jag blev alldeles svettig när jag såg titeln "Planet of the Apes". När vi promenerade runt på stan kunde jag knappt bärga mig tills vi skulle återvända till Charing Cross Hotel, så att jag kunde se på APORNAS PLANET.
När jag väl fick igång TV:n och hittat rätt kanal, hade filmen redan börjat. Rättare sagt: jag lyckades bara se slutet. En massa apor och några människor spräng omkring i underjordiska tunnlar. En blond snubbe såg ut att vara hjälten. De sköt på varandra och bar sig åt och jag tyckte att det var otroligt coolt.
Plötsligt fick hjälten ett skott i pannan och dog. Slut på filmen.
Jaha?
Vad nu?
Det var ju ett konstigt slut.
Men det spelade förstås ingen roll. Jag hade sett APORNAS PLANET. Det hade varit en nästan kosmisk upplevelse.
Några dagar senare, antagligen i en helt annan engelsk stad, gick vi in i en leksaksaffär, där jag fick en Apornas Planet-docka. General Urku. Iförd lila kalasbyxor och utrustad med en detaljerad M-16. Lyckan var total.
Åtskilliga år senare insåg jag att filmen jag hade sett slutet på, var den andra delen i den ursprungliga serien; BORTOM APORNAS PLANET (1970). Efter att ha sett samtliga delar tyckte jag att det var lite mystiskt att general Urku lös med sin frånvaro - men efter lite efterforskningar förstod jag att han var en av figurerna i TV-serien som gjordes efter filmerna (åtminstone pilotavsnittet visades på svensk TV på 90-talet).
År 2001 kom Tim Burtons nyinspelning av den första APORNAS PLANET. Eller snarare nytolkning. Självklart en väldigt onödig film och ett märkligt val av Burton. Nu har jag inte sett den sedan den kom och jag vill minnas att den som film är hyfsad, trots allt, men ointressant, och det är en av Burtons sämsta filmer.
Och nu är det dags igen. Utan Tim Burton. Och den här gången har kritiken i USA varit överraskande positiv, medan mottagandet från publiken varit ännu bättre.
Och det är fullt förståeligt. APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är nämligen ett utmärkt filmäventyr. Jag vill även passa på att berömma Fox för att de behållit den gamla fina, svenska titeln - APORNAS PLANET - och inte kört på originaltiteln RISE OF THE PLANET OF THE APES, vilket jag hade förväntat mig.
Nå, hur förhåller sig den här nya filmen, som regisserats av den nästan helst okände engelsmannen Rubert Wyatt, till den tidigare filmserien - och till Tim Burtons film? På sätt och vis är (R)EVOLUTION något slags kombination av FLYKTEN FRÅN APORNAS PLANET (1971) och ERÖVRINGEN AV APORNAS PLANET (1972), fast med kraftiga modifieringar - här saknas rymdresa tillbaka i tiden och cirkus. Ja, det mesta från de två nämnda filmerna saknas. Förutom intelligenta apor och revolt.
James Franco spelar forskaren Will Rodman, som är besatt av att hitta ett botemedel mot alzheimer - bland annat beroende på att hans far (John Lithgow) lider av sjukdomen. Försöken görs på schimpanser, och serumet man utvecklat går under namnet AZL 112.
Prepa-
ratet gör apor-
nas ögon gröna, men framför allt blir de något alldeles oerhört intelligenta. Resultaten är bättre än väntat, men just som de ska försöka sälja in AZL och håva in stålar, får en apa ett raseriutbrott och dödas.
Det visar sig att apan bara ville skydda sin nyfödde son. Will tar hem bebisapan, som växer upp i den stora villan. Apan döps till Caesar och han utvecklas på rekordtid. Han kommunicerar med teckenspråk, bär kläder och är som en i familjen. Dessutom testar Will drogen på sin far, som genast tillfrisknar och mår bättre än någonsin. För att göra det hela ännu bättre, får Will ihop det med söta veterinären Caroline (Freida Pinto).
Men säg den lycka som varar för evigt. AZL 112:s effekt på människor blir inte riktigt den förväntade, och detta leder till en incident där Caesar ser sig tvingad att gripa in på ett våldsamt sätt. Den stackars apan tvingas därmed åter att leva i fångenskap och plågas av en grym skötare.
Men den hyperintelligente Caesar ruvar på en ljuv hämnd...
Den här gången är det aporna som är filmens huvudpersoner. James Franco må ha top billing, men nog är det Caesar som är filmens hjälte, det är honom vi sympatiserar med. Och han är en datoranimerad figur! Jag vet faktiskt inte om det förekommer några riktiga apor i filmen. Att Caesar och de andra är animerade stör mig inte alls - jag köper dem som riktiga, levande varelser, och precis som i Peter Jacksons KING KONG, är det världens främste apskådespelare Andy Serkis som gör Caesar; han har agerat apa för motion capture-processen.
Att filmen slutar med att aporna håller på att ta över världen är en självklarhet, det vet vi ju redan innan vi ser filmen. Dessa magnifika slutscener; en gigantisk batalj på Golden Gate i San Francisco, för osökt tankarna till ett antal zombiefilmer - framför allt Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS. Men APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION kan väl även sägas vara en allegori om aids. AZL 112 fungerar inte som det ska, visar det sig, och de utsatta drabbas av en mystisk sjukdom. Och för att de resistenta aporna ska kunna ta över världen, måste mänskligheten slås ut. Stanna kvar under eftertexterna...
Rupert Wyatts film innehåller en del blinkningar till de tidigare filmerna; rollfigurer är döpta efter skådisar som medverkat i de tidigare filmerna och vid ett tillfälle utbrister den onde djurskötaren "Get your stinking paws off me you damn dirty ape!"- vilket ju är vad Charlton Heston utbrister i originalet från 1968. I en dagstidning skriker en rubrik att en expedition till Mars har spårlöst försvunnit. Det handlar förstås om farkosten som slungats in i framtiden för att kraschlanda på vad som förvandlats till Apornas Planet.
APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är över förväntan bra. Filmen håller högt tempo, har några bra rollfigurer och dito skådisar (även Brian Cox figurerar), historien är hela tiden engagerande och spännande, filmen är snygg och effekterna är övertygande, den actionpackade finalen är maffig, och Freida Pinto är så vacker att jag blir alldeles till mig i böjsorna.
Dessutom slipper vi se filmen i 3D!






(Biopremiär 17/8)

VINNARNA I CONANTÄVLINGEN!

Sådär, gott folk!
Då har jag fem stycken vinnare i min tävling, där det alltså gick att vinna biobiljetter till CONAN THE BARBARIAN, som har världspremiär på fredag.
Ärligt talat trodde jag att det var omöjligt att svara fel på frågorna; TOPPRAFFELs läsare bör ju ha järnkoll på Conan, men nog lyckades ett gäng tävlande svara fel.
Här är frågorna och de rätta svaren:

1. Vid vilken gud svär Conan?
Svar: Crom  
2. Vad hette den förste tecknaren på Marvel Comics' serieversion av Conan? 
Svar: Barry Smith (eller Barry Windsor Smith, som han senare kom att kalla sig)  
3. Från vilket kargt och manligt land kommer Conan? 
Svar: Cimmeria

Bland annat angav många Robert E. Howard som tecknare - men Howard var ju författaren som skapade Conan på 30-talet.

Jag skrev namnen på de som svarat rätt på små lappar och för att det hela skulle gå riktigt schysst till, lät jag en kinesisk flicka jag aldrig någonsin träffat tidigare (och som inte kunde svenska) dra fem namn.

Följande fem personer har vunnit två biljetter vardera:


PELLE STEN, STOCKHOLM
DANIEL SJÖSTRÖM, GÖTEBORG
HENRIK BORG, PITEÅ
PATRIK HÅDELL, IGGESUND
ÅKE FORSMARK, UMEÅ

Ett hedersomnämnande går till ORVAR SÄFSTRÖM, MALMÖ, som svarade
A. Oden
B. Joakim Pirinen
C. Nangijala
Han har därmed vunnit en fotvandring till Segevång. 


Jag tackar alla som var med och tävlade, jag tackar även Noble Entertainment, och så gratulerar jag vinnarna.
I morgon förmiddag ska jag se CONAN THE BARBARIAN, förhoppningsvis kommer det även en recension under morgondagen.


lördag 13 augusti 2011

Inbred!



fredag 12 augusti 2011

Bio: Nawals hemlighet

Foton copyright (c) Scanbox

Nu pratas det franska igen . Det är ju värst vad jag skrivit om många franskspråkiga filmer på sistone. Fast den här gången är det en kanadensisk film det handlar om - och förutom franska talas det en hel del arabiska.

Denis Villeneuves NAWALS HEMLIGHET bygger på en pjäs av Wajdi Mouawad, och jag satt filmen igenom och undrade hur den pjäsen kan ha sett ut. Filmen skiftar hejvilt mella olika årtionden och kontinenter. Antagligen har pjäsen varit väldigt avskalad och minimalistisk - eller en fullkomligt gigantisk föreställning.

Dessutom kunda jag inte låta bli att tänka på den anime-
rade lång-
filmen BRISBY OCH NIMHS HEMLIGHET. Varje gång jag fick ett pressmeddelande om NAWALS HEMLIGHERT tänkte jag på NIMH.
Filmen öppnar i Quebeck med att den Nawal (Lubna Azabal) plötsligt har dött och hennes barn; tvillingarna Jeanne (Mélissa Désormeaux-Poulin) och Simon (Maxim Gaudette) kallas till en advokat för uppläsning av testamentet. Det är ett väldigt märkligt testamente med en del besynnerliga krav. För det första vill Nawal begravas naken, utan kista, med ansiktet vänt neråt och utan gravsten. För det andra får tvillingarna två brev: det ena ska överlämnas till deras bror och det andra till deras far. När detta är gjort, kommer de att få ett tredje brev och en gravsten kan resas.

Det är bara det att tvillingarna inte har någon bror. Inte vad de vet. Och deras far är okänd. Simon blir förbannad, medan Jeanne beslutar sig att ta reda på vad som har varit moderns mörka hemlighet. Hon reser till ett ej namngivet land i Mellanöstern och nystar i Nawals liv innan denna emigrerade till Kanada.

Jeannes detek-
tivar-
bete varvas med åter-
blickar på Nawals upplev-
elser under 1970-talet, eller om det nu är 80-tal - det är öken och fallfärdiga kåkar, så det är svårt att avgöra.

Nawals liv var minsann ingen dans på rosor. Nawals anhöriga skjuter ihjäl hennes älskade, eftersom han är en flykting. Den gravida Nawal föder en pojke, som genast tas ifrån henne, och sedan kastas hon ut, eftersom hon dragit skam och vanära över familjens namn.

Hon studerar och blir politiskt engagerad. Nawal, som är kristen, sitter på en buss full av muslimer, när plötsligt kristna rebeller slår till och dödar alla ombord, förutom Nawal. Hon söker upp en kristen politisk ledare och skjuter ihjäl honom, vilket leder till att hon kastas i fängelse.
Så fortgår det. Hon hade allt annat än kul, Nawal.
Och Nawals rykte lever kvar i hem-
landet, visar det sig. Jeanne är inte välkommen till vissa ställen på grund av det skamliga ryktet.

Simon sluter upp och tillsammans inser det vad det är för hemlighet Nawal burit på - och det är en minst sagt intrikat historia. Upplösning skulle göra såpoperaförfattare gröna av avund när det gäller att få till det på ett oväntat sätt.

NAWALS HEMLIGHET är en mycket välgjord och välspelad film, handlingen är intressant, och det är förståeligt att den Oscarnominerades till bästa utländska film. Bilden av Mellanöstern är inte precis smickrande, och det är intressant att det den här gången är kristna araber och inte muslimer som får agera bovar. Jag blev även lite förtjust i Mélissa Désormeaux-Poulin.

I princip skulle jag kunna ge filmen en fyra i betyg. Men jag lär nog inte se om NAWALS HEMLIGHET, så jag nöjer mig med en trea.





(Biopremiär 12/8)

Bio: Kvinnorna på sjätte våningen

Foton copyright (c) Atlantic Film

För några veckor sedan hade den franska komedin POTICHE biopremiär. I den spelade Fabrice Luchini en direktör med hunsad fru. Här har vi ännu en fransk komedi, i vilken Luchini har den manliga huvudrollen som Jean-Louis Joubert; en rik aktiemäklare som bor med sin hustru, hemmafrun Suzanne (Sandrine Kiberlain) i en stor, flott Parisvåning, komplett med hembiträde. Tiden är tidigt sextiotal.

På våningen ovanför herrskapet Jouberts; den sjätte, har det flyttat in ett koppel spanska kvinnor. Det är en riktigt risig våning, där de boende bor i små kyffen och de har en gemensam, vidrig toalett, igenkorkad med bajs (varning för närbild på bajset! (Eller är det en bit av rymdmonstret från GREEN LANTERN?)). Dessa spanjorskor är dock glada varelser, som sjunger och spelar och lagar paella; sällan har väl misär varit så idyllisky.

Jouberts hembi-

träde säger upp sig efter tjugo år, och då anställs den söta Maria (Natalia Verbeke) som ersättare. Och snart är sig ingenting likt. Den stele och strikte Jean-Louis fascineras av Maria, som han fattar mer och mer tycke för, och av de övriga spanjorskorna. Han börjar inse att hans liv är inrutat och trist och börjar hjälpa och engagera sig i kvinnorna på sjätte våningen. Suzanne tycker mest att han blivit egendomlig.

Och så bär det sig inte bättre än att Jean-Louis och Maria blir kära i varandra.

...Och det är väl här som Philippe Le Guays film faller en aning. Precis som i såp många andra franska filmer med kärlekstema, handlar det om en grånad gubbe som får ihop det med en tjej som skulle kunna vara hans dotter. Han är liksom ingen stilig, cool, äldre man; han är ingen Kris Kristofferson eller Roger Moore - han är en tradig, fransk aktiemäklare. Men de är ju duktiga på fruntimmer, de där fransmännen.

KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN är dock en rätt charmig och underhållande komedi, om än lättviktig och bagatellartad. Det uppstår en del komik med språkförbistring och kulturkrockar. Ett eller ett par ansikten känns igen från Pedro Almódovars filmer. Natalia Verbeke är till förvilling lik Jennifer Lopez.

Jag missade årtalet som visst dyker upp i bild alldeles i filmens början. Därför satt jag länge och undrade när filmen utspelar sig. Jag hade aldrig gissat på tidigt 60-tal. Frisyrerna är mer 70- eller tidigt 80-tal. De få scener som utspelar sig ute på Paris gator är filmade i lätt grodperspektiv på ytterst begränsade områden, så att man inte behövt ändra eller bygga kulisser. Man ser bara de delar av byggnaderna som settt likadana ut i sekler.

Filmen innehåller förresten Årets Bästa Duschscen. Hubba-hubba!

 

 

 

 

(Biopremiär 12/8)


Bio: Horrible Bosses

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.

BRIDESMAIDS. THE TRIP. Och här kommer HORRIBLE BOSSES. Man kan ha mycket roligt i svenska biosalonger just nu. Det går att tillbringa en hel helg i biosalongerna utan att behöva ha tråkigt.

Förvisso når Seth Gordons film inte upp till de två förstnämnda filmernas höjder, men det här är till stora delar en jävligt rolig film - till skillnad från Gordons förra spelfilm; den vedervärdiga BORTA BÄST, HEMMA VÄRST.

I HORRIBLE BOSSES är Jason Bateman, Charlie Day och Jason Sudeikis de tre vännerna Nick, Dale och Kurt, som samtliga har problem med sina chefer. De hatar sina chefer. De vantrivs något alldeles oerhört med sina liv på grund av sina chefer.

Okej, Kurt gillar faktiskt sin chef (Donald Sutherland), men när denne plötsligt dör tar sonen Bobby (Colin Farrell) över. Bobby är en ständigt kokainsnortande, galen översittare med en enastående överkammad flint och härligt dålig smak vad gäller kläder och inredning.

Nicks chef är den benhårde Harken, som görs av Kevin Spacey i bästa Lex Luthor-form. Harken är något alldeles oerhört grym mot sina anställda och - visar det sig - har en tendens att bli direkt psykotisk.

Dale är förlovad med en snäll tös och jobbar som assistent åt tandläkaren Julia Harris (Jennifer Aniston), den kåtaste tandläkare som någonsin skildrats på film. Hon tillbringar dagarna med att göra närmanden på Dale; det är väl sådant som kallas sexmobbning.

Efter att ha diskuterat sina problem över några öl, kommer Nick, Dale och Kurt fram till att de ska ta livet av sina chefer. Men hur ska de lyckas med detta utan att åka dit? De måste anlita en expert. Efter att ha svarat på en annons i tidningen och fått besök av en ytterst professionell och mystisk Wetwork Man (Ioan Gruffudd), vilket visar sig vara ett bisarrt misstag, med betoning på bisarrt, beger de tre sig till stadens skummaste kvarter och en skum bar. Där träffar de den gravt kriminelle Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som de hyr för att agera mordkonsult.

Och så går farskarusellen igång. För i mångt och mycket är detta en klassisk fars, med förvecklingar och annat som hör genren till. Skillnaden mellan HORRIBLE BOSSES och farserna på privatteatrar, är att den här filmen är betydligt grabbigare och innehåller grovt språk.

Det är de tre cheferna som är filmens egentliga stjärnor. Det är de som är roligast. Kevin Spacey är fullkomligt lysande, har har hela tiden en elak glimt i ögat och får ibland vansinniga och oväntade utbrott. Colin Farrell ser otroligt rolig ut; det tog en stund innan jag kände igen honom - han brukar ju oftast spela hunk, och här ser han mest ut som ... Ja, jag vet inte. Porrkung från 70-talet, kanske.

Det tog även en stund innan jag kände igen Jennifer Aniston. När hon passerade 40 genomgick hon ju någogt slags förvandling. Jag har alltid tyckt att hon har ett lite småtrist och ointressant utseende, men nu plötsligt är hon en hott MILF, och här är hon hottare än någonsin. Hon är lite annorlunda sminkad och har annorlunda frisyr och stil, vilket innebar att jag fick titta både två och tre gånger - är det verkligen Jennifer Aniston?

Tandläkarens beteende i filmen får mig också att reflektera över något intressant. Dale ska gifta sig med vad som verkar vara en riktigt tradig kvinna; en fånig, lite barnslig typ. Hon tilltalar mig inte det minsta. Å andra sidan är även Dale en fånig typ, men allvarligt talat: hur kan man säga nej till ett sexpaket som han chef? Jag satt mest och tänkte Hot damn, den där med smör på! Men det är ju bara för att sexmobbaren i det här fallet är kvinna - och snygg. Och situationen vore den omvända; om chefen vore en man som trakasserade en kvinna, hade saken blivit en annan.

HORRIBLE BOSSES går kanske lite för långt ibland med en del överdrifter och betyget härunder är lite tveksamt, men filmen innehåller massor av fantastiskt roliga scener och rollfigurer. Som Motherfucker Jones och the Wetwork Man.




 

(Biopremiär 12/8)


torsdag 11 augusti 2011

Bio: Captain America: The First Avenger

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Kapten Amerika är en superhjälte som fascinerade innan jag visste vem det var. Jag tror att det var en av mina kompisars storebror som hade en eller ett par utländska tidningar med kaptenen, och utan att förstå någonting alls tyckte jag att han var en osedvanligt tuff hjälte. Alla seriefigurer som inte publicerades i Sverige tyckte jag var spännande. Kapten Amerika var extra tuff, eftersom hans uniform såg ut som den amerikanska flaggan, och han hade till och med ordet Amerika i sitt namn. Allting med Amerika var tufft när jag var barn. Jag hade ingen aning om att man inte fick tycka om Amerika på 1970-talet. Hur skulle jag kunna veta det? Nästan allting som var bra kom ju från Amerika! När jag 1977 var i England för allra första gången fick jag förresten en T-shirt med Kapten Amerika på, jag var otroligt stolt över den. (För ett par veckor sedan fick jag en ny Kapten Amerika-tröja - den har jag på mig just nu)

Figuren Captain America dök upp första gången 1941, skapad av Joe Simon och Jack Kirby. Tillsammans med sin motsvarighet till Robin; sidekicken Bucky, var kaptenen ännu en av många superhjältar som skulle stärka amerikanernas moral och patriotism under kriget. Kapten Amerika och Bucky nitade Hitler redan i första numret och fortsatte sedan att spöa nazister så att det stod härliga till.

Efter kriget gick det trögare för kaptenen och serien förde en tynande tillvaro. På 50-talet gjorde Timely/Atlas ett upplivningsförsök och lät Kapten Amerika banka kommunister, men det funkade inte.
Först på 60-talet, när Timely/Atlas hade blivit Marvel Comics, fick man åter fart på Kapten Amerika, som i nutid (det vill säga 60-talet) hittades djupfryst i ett isblock. Efter att ha tinats upp fortsatte han att bekämpa skurkar, vilket han gör än idag.
1944 kom Kapten Amerika (Dick Purcell) ut ur garderoben
För min egen del dröjde det till 1979 innan jag faktiskt fick läsa om Kapten Amerika - han figurerade i de nummer av Jim Sterankos klassiska Nick Fury-avsnitt som Carlsen Comics gav ut som ett tjockt album i Sverige. Jag tyckte att detta var en otroligt fräsig serie. 1980 köpte jag ett par nummer av den italienska tidningen Capitan America. Där blev det till att titta på bilderna. I Sverige utmärkte sig Atlantic Förlag när de gav ut ett nummer av en Marvel-
tidning, jag minns inte vilken, och hade lyckats med konst-
stycket att färglägga Kapten Amerika med fel färger - han var beige!

Reb Brown visar upp sin nya, fina mopedhjälm
Film blev Kapten Amerika redan 1944, då han - som så många andra seriehjältar - fick en egen så kallad serial, en följetong som biovisades innan huvudfilmen med ett avsnitt i veckan. Därefter dröjde det till slutet av 70-talet innan han åter filmades. Då var det Reb Brown som spelade titelrollen i två enastående TV-filmer, varav den andra biovisades i Sverige. Läs min recension av filmen HÄR.
Författaren JD Salingers påg Matt i brottsbekämpartagen
1990 kom Albert Pyuns lågbudgetfilm med Matt Salinger i huvudrollen. Det var meningen att den skulle få biopemiär, men den dumpades direkt på video - även i USA. Jag recenserar den HÄR.

Joe Johnstons (ROCKETEER, JURASSIC PARK III, THE WOLFMAN) CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER är den av årets många superhjältefilmer jag mest sett fram emot. Trailern och bilderna ut filmen såg berydligt mer lovande ut än de övriga filmerna, och recensionerna i USA var överlag goda. Nu tyckte jag att X-MEN: FIRST CLASS var en alldeles utmärkt film och jag gillade även THOR, men CAPTAIN AMERICA verkade ändå vara strået vassare.

Och det är den!
Johnstons film är verkligen ett tjoflöjtraffel utan like. Den som vill ha en mörk och vuxenorienterad superhjältefilm à la Nolans Batmanfilmer eller WATCHMEN lär inte gilla det här. Men jag har ju tidigare påpekat att det ju trots allt är lite märkligt att alla superhjältar - både på film och i serietidningar - numera alltid ska vara så "vuxna" och komplicerade. När det kommer en film som är ungefär som de gamla serierna och riktad till tolvåringar, som till exempel de två filmerna om Fantastiska Fyran, klagar kritikerna och delar av publiken. Men det går ju inte att komma ifrån att superhjältar främst är ett fenomen anpassat för ungar. Att vi som växte upp med serietidningar plötsligt har blivit medelålders och aldrig slutade läsa serier har inneburit att målgruppen har ändrats.
Jag har läst några av de allra första Kapten Amerika-serierna från 40-talet, och jag har läst Marvels första nummer från 60-talet, men jag kan väl inte påstå att jag minns alla detaljer om kaptenens ursprung och vilka övriga figurer som ingick i hans närhet. Mer än att den tanige Steve Rogers väljs ut för ett experiment som förvandlar honom till supersoldat.

Den nya filmen öppnar i nutid: man har hittat en flygfarkost (mer rymdskepp än flygplan) från andra världskriget infruset på, jag vad är det, Nordpolen, gissar jag. Och vem ligger där som en annan fiskpinne, om inte Kapten Amerika. Snabbt hopp drygt 70 år tillbaka i tiden, och vi får träffa den sjuklige och klene lille Steve Rogers (Chris Evans med datormanipulerad kropp), som inget hellre vill än ta värvning och bekämpa nazisterna - men han blir aldrig godkänd. Dessutom åker han alltid på stryk - men han ger sig aldrig i slagsmålen, hur mycket spö han än får. Hans polare Bucky (Sebastian Stan) är stor och stilig och visar upp sig i uniform, och nu ska han avsegla till England. Steve blir avundsjuk. Och nej, i den här filmen är Bucky ingen liten grabb som han var i 40-talets serier.

Steve upptäcks av forskaren Erskine (Stanley Tucci), som har ett hemligt projekt på gång, och han ser till att vår lille huvudperson hamnar i armén, där han är ganska hopplös och överste Phillips (Tommy Lee Jones) undrar vad de ska med ynglet till. Här introduceras vi även för den tjusiga agent Peggy Carter (Hayley Atwell från THE DUTCHESS), en brittisk soldat ingen sätter sig på (här var jag nära att skriva "sätter på").

Efter en tid släpas Steve iväg till ett hemligt laboratorium, där Erskine tillsammans med Howard Stark (Dominic Cooper, som även han var med i THE DUTCHESS); Stark Industries grundare och Iron Mans farsa, har byggt en komplicerat mackapär som mest ser ut som en avancerat gaskammare. Steve stoppas in i denna, och efter en smärtsam process där mystiska serum injiceras och elektriska mojänger ser till att det blixtrar och smäller, kommer Steve Rogers ut och är ett två meter långt muskelberg med övermänskliga krafter.

Dessa krafter behövs på en gång, eftersom en illvillig tysk medlem av den väldigt onda organisationen Hydra närvarar vid experimentet. Steve gör succé och en senator börjar använda Steve som ett slags levande reklampelare för amerikansk patriotism. Utspökad i lustiga mjukistrikåer (dräkten från serietidningarna) reser Steve runt som Kapten Amerika och uppträder med dansöser i världens shownummer, han gör reklamfilm, han spelar i filmer och han får en egen serietidning - tidningen man läser i filmen är Captain America Comics nummer ett; alltså den tidning Simon & Kirbys figur introducerades i.

Men Steve är inte nöjd med denna tillvaro, och när Bucky och ett gäng allierade soldater försvunnit i Italien, beger han sig av och som Kapten Amerika genomför han en lyckad fritagning. Med hjälp av Carter och Stark designar han sedan en snajdig uniform, bildar ett specialkommando, och så ger han sig ut för att vinna kriget.

Och Kapten Amerika och hans team behövs, eftersom den exceptionellt onde, tyske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving), ledare för Hydra, har kommit över en urtida kraft tillhörande asagudarna och har byggt avancerade massförstörelsevapen. Schmidt är bättre känd som Red Skull - han har också utsatts för ett experiment liknande Kapten Amerika-projektet, men han blev mest ... ond, och så vanställdes han och fick ett rött, dödskalleliknande huvud.
CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER känns verkligen som en gamal serietidning på stor duk. Filmen, som är i 3D, är väldigt snygg med stilfulla 40-talsmiljöer, och det ser STORT och påkostat ut. Det är kanske lite förvirrande att Chris Evans även spelade Flamman i Fantastiska Fyran, men han är bra och övertygande som kaptenen.

Men vad är väl en superhjältefilm utan en riktigt rejält skurkaktig skurk? GREEN LANTERN led av att skurken var ett trist, konstigt bajsmoln. Men Red Skull är en fantastisk skurk! Hugo Weaving firar triumfer som klassisk, ond nazist, som lyssnar på Wagner och poserar ondskefullt och inte drar sig för att skjuta ner folk till höger och vänster.
Jag måste även ge Hayley Atwell en eloge; hennes agent Carter är inte ännu en av de där menlösa brudarna den här typen av filmer brukar befolkas av. Förutom att jag tycker att hon är sympatisk och attraktiv, är det en stor, viktig och bra roll; hon är en handlingskraftig kvinna och hennes relation till Steve Rogers blir rätt intressant. Det är synd att vi från början vet att det kommer att sluta med att Kapten Amerika fryses ner i en sjö, vilket innebär att Carter inte kan återkomma i en uppföljare.

Nazister är förstås de bästa filmskurkarna, och i en här filmen går det att komma undan med fläskig heroism och USA-patriotism. Kapten Amerika i Irak hade inte blivit detsamma... Det här är verkligen heroiskt - och vår tappre hjälte far fram som den förebild han vill vara. Han svingar sig i linor! Han kastar sin sköld! Det är klassisk matinéaction så att det står härliga till!

För att göra det hela ännu bättre, bjuds vi på en hel del bensprattel, och det tackar vi förstås inte nej till. Stan Lee har en två sekunders cameo; han spelar en gammal officer.

I vanlig ordning ska man förstås stanna kvar under eftertexterna, för efter dessa får vi inte bara träffa Nick Fury (Samuel L Jackson) igen, utan ganska överraskande vräks det på med en liten teasertrailer för nästa års storfilm THE AVENGERS, och dessa sekundkorta klipp fick nackhåren att resa sig. "Gentlemen! Assemble!"

...Men var höll John Steed och Emma Peel hus?








(Biopremiär 12/8)

tisdag 9 augusti 2011

Bio: Poesi

Foton copyright (c) Folkets Bio
Den kritikerhyllade sydkoreanska filmen POESI i regi av Chand-dong Lee uppfyller alla krav för att gå hem hos Sveriges sparsmakade kritiker:
*Den handlar om en kärring
*Den är asiatisk
*Vore filmen en cykel skulle den trilla omkull av brist på fart
*Den innehåller som titeln låter påskina poesi
*Den behandlar sjukdom
*Här finns en handikappad gubbe
*Storyn kretsar kring ett självmord
*Vi utsätts för den mest avtändande sexscen jag sett på år och dagar
Till detta kommer att filmen varar två timmar och nitton minuter. Detta hade jag ingen aning om. POESI pressvisades inte i Malmö och jag hade helt missat att den hade premiär i fredags. Så efter att jag igår kväll varit och handlat, slank jag in på Spegeln för att se den - och jag hade matkassar med mig in i salongen. Jag bor för långt bort för att hinna hemom och ställa ifrån mig varorna och äta kvällsmat. Under filmen blev jag hungrigare och hungrigare och funderade på om jag skulle öppna ett paket korv. Det var inte så många i salongen, så de hade nog inte märkt något om jag satt och glufsade i mig tyska läckerheter.
Men vad handlar då POESI om?
I centrum har vi 66-åriga Mija. Hon har stick-
ningar i armen och går till doktorn. Till doktorn råkar hon säga att hon har svårt att komma ihåg saker. Doktorn misstänker att Mija drabbats av alzheimers. Den eleganta Mija bor tillsammans med sin dotterson; en småtjock slarver i högstadieåldern. Han ser konstant ut att kunna somna när som helst. Mija försörjer sig på att sköta om en svårt handikappad gammal gubbe, som oftast halvligger på golvet. Mija får för sig att hon vill lära sig att skriva poesi och anmäler sig till en kurs. Poeten som leder kursen håller en utläggning om ett äpple.
Filmen öppnar med att liket av en sextonårig flicka flyter i land vid en flodkant. Det visar sig att flickan tagit livet av sig efter att ha utsatts för upprepade våltäkter under en längre tid. Mija får veta att hennes barnbarn är en av de sex skolpojkarna som utförde dåden.
Mija har problem med poesi-
skrivan-
det. Hon får inte till det. Hon saknar inspi-
ration. Självmordshistorien gör henne mer förvirrad än vanligt. Gubben hon sköter om gör närmanden. Mija glömmer saker. Hon tappar sin hatt. Men poesikursen får henne trots allt att se världen på ett nytt sätt; plötsligt finns det skönhet över allt.
Många kritiker har påpekat hur fin och odramatisk sexscenen är. Jag tänkte mest "Vad i helvete?!". Fast Viagraincidenten är kul. Här finns även en polis som reciterar poesi och skämtar. De koreanska skämten är fullkomligt obegripliga och ställde även till det för filmens översättare, som i texten försöker reda ut några koreanska ord och uttryck. Jag fattade ingenting.
Men jag ska inte sitta här och raljera. POESI, som fick pris i Cannes för bästa manus, är en okej film. Det är rätt tjusig och behaglig. En fin liten film. Handlingen lunkar på i sin egen takt. Det här hade kunnat bli en kortfilm eller ett åttatimmarsdrama. Det händer inte så mycket.
Men jag lär aldrig se om den här filmen.





(Biopremiär 5/8)

Min själ om jag inte gett ut en bok nu igen

Här har vi den!
"The Horror Movie Book".
269 sidor skräckfilms-
recensioner på engelska. Serietidnings-
format. Paperback.
Bara 16 Euro plus frakt.
Förord av Brian Yuzna!
Perfekt som julklapp, dopgåva, födelsedags-
present, konfirmations-
present. Går alldeles utmärkt att läsa på toaletten eller att använda som tillhygge.
Beställ boken HÄR. Om några veckor kommer den även att finnas på Amazon; samtliga Amazon världen över. Om du nu råkar ha konto där.

måndag 8 augusti 2011

Kapten Stofil slår tillbaka

Jag nämnde ju att jag häromveckan träffade herr Stupido-
redaktören Martin Kristenson när han oväntat dök upp här i Malmö. Jag lät i min korta rapport om denna händelse antyda att han avslöjat världsom-
välvande hemligheter.
Förra veckan blev en av dessa hemligheter offentlig, men jag glömde fullständigt bort att nämna nyheten här på TOPPRAFFEL!. Fast speciellt sen kan jag inte säga att jag är, det handlar liksom om några dagar.
Nåja.
Kapten Stofils egen serietidning må vara nerlagd, men nu gör kaptenen och de andra som medverkade i tidningen comeback - i Kapten Stofils jultidning!
Jojomen. 80 sidor blir det. Enligt omslaget en praktutgåva. Stupidoavelningen upptar 28 sidor.
Om jag förstått saken rätt kommer albumet att släppas till Bokmässan i Göteborg i slutet av september; det är Optimal Press som ger ut det.
Förhandsboka jultidningen kan man göra HÄR.

lördag 6 augusti 2011

Massivt om Conan genom tiderna

Jag skrev en oerhört lång artikel om min relation till Conan barbaren, från 1974 fram tills idag. Läs den HÄR.

...Och då får jag väl dessutom passa på att påminna om Conantävlingen här på TOPPRAFFEL!. Om du inte redan är det, så varmed och tävla om biobiljetter till den nya Conanfilmen. Detaljer finns HÄR.



fredag 5 augusti 2011

La Contessa

Ny albumserie på främmande språk. Jag har ingen aning om huruvida det är något att ha, och teckningarna är kanske en aning sterila, om än väldigt kompetenta (bläddra i albumet HÄR genom att klicka i nedre högra hörnet), men kvinnliga mästertjuvar i svart kroppsfodral är alltid välkomna hos mig. Och omslaget är ju stiligt värre.



Bio: Cirkus Columbia

Foton copyright (c) TriArt Film

Istället för alla dessa amerikanska Hollywoodfilmer... Hur skulle det sitta med en typisk Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktion? En sådan får man nu chansen att se på bio - åtminstone på de biografer som specialicerat sig på Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktioner. Eller som åtminstone visar annat än Harry Potter. Och Harry Potter är ingen Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktion.

Regissören Danis Tanovic fick en Oscar får sin INGENMANSLAND, som kom 2001. Han har även gjort VITTNE TILL ETT KRIG med Colin Farrell, och nu är han tillbaka med CIRKUS COLUMBIA.

Cirkus? Columbia? Den här filmen utspelar sig i Bosnien och Herzegovina 1991 och inte i Columbia. Eller Colombia för den delen. Och var fan är cirkusen? För visso är det en jävla cirkus i Jugoslavien politiskt sett, men någon regelrätt cirkus med farliga djur och otäcka clowner syns inte till. Det närmaste man kommer en cirkus är en slänggunga, som står uppställd i en liten by på landet.

Till denna by anländer Divko, en medelålders, vresig karl, tillsammans med sin yngre flickvän, kalaskexet Azra. I byn bor Divkos exhustru Lucija med sonen Martin. Divko har tillbringat de senaste tjugo åren i Berlin, där han blivit förmögen. När han nu kommer hem, är hans avsikt att slänga ut Lucija från hans gamla kåk, där hon och Martin har bott gratis. Där ska nu Divko flytta in, vilket Azra nog inte är så förtjust i.
Martins kompisar blir inkallade. Vänner och bekanta tillhör plötsligt olika arméer och blir varandras fiender. Kriget kommer allt närmare det annars idylliska livet i byn. Okej, idylliskt och idylliskt, det må vara 1991, men det skulle lika gärna kunna vara 1971, medan de fallfärdiga kåkarna ser ut att vara från 1800-talet.

Martin vill bli Bosniens främste radioamatör (radioamatör? 1991? Det var ju sådant Flexnes höll på med på 70-talet. Han och Fantomen.). Han får även upp ögonen för den lite äldre Azra, som blir hans styvmor. Och hon verkar gilla honom. Kan det månne bli något där?

Länge visste jag inte riktigt vad det var jag tittade på. Var det ett drama eller en komedi? Om genren var det sistnämnda, så kan jag inte påstå att det var speciellt roligt. Förutom en scen där en tant sitter och ska mata en gammal gumma.
Men efter ett tag börjar Tanovic få styr på storyn, som för övrigt bygger på en roman. Bitterljuvt drama, gissar jag att det här ska kallas. Lite svart humor och lite undergångsstämning.

Fast det är inte speciellt bra. Det är alldeles för övertydligt det hela. Och rollfigurerna är inte särdeles sympatiska. Åtminstone inte alla dessa karlar. Ibland tenderar filmen att bli något slags Fellini Light, när det ska uppstå romantik mellan Azra och Martin, och Azra går i vattenbrynet och ser ut att vara tecknad av Milo Manara.

I slutscenen får vi förklaringen till filmens titel, och så bjuds vi på en riktigt kass CGI-effekt.
Den svenska filmaffischen ser ut som omslaget till en svensk ungdomsbok från 1974.








(Biopremiär 5/8)