tisdag 9 augusti 2011

Bio: Poesi

Foton copyright (c) Folkets Bio
Den kritikerhyllade sydkoreanska filmen POESI i regi av Chand-dong Lee uppfyller alla krav för att gå hem hos Sveriges sparsmakade kritiker:
*Den handlar om en kärring
*Den är asiatisk
*Vore filmen en cykel skulle den trilla omkull av brist på fart
*Den innehåller som titeln låter påskina poesi
*Den behandlar sjukdom
*Här finns en handikappad gubbe
*Storyn kretsar kring ett självmord
*Vi utsätts för den mest avtändande sexscen jag sett på år och dagar
Till detta kommer att filmen varar två timmar och nitton minuter. Detta hade jag ingen aning om. POESI pressvisades inte i Malmö och jag hade helt missat att den hade premiär i fredags. Så efter att jag igår kväll varit och handlat, slank jag in på Spegeln för att se den - och jag hade matkassar med mig in i salongen. Jag bor för långt bort för att hinna hemom och ställa ifrån mig varorna och äta kvällsmat. Under filmen blev jag hungrigare och hungrigare och funderade på om jag skulle öppna ett paket korv. Det var inte så många i salongen, så de hade nog inte märkt något om jag satt och glufsade i mig tyska läckerheter.
Men vad handlar då POESI om?
I centrum har vi 66-åriga Mija. Hon har stick-
ningar i armen och går till doktorn. Till doktorn råkar hon säga att hon har svårt att komma ihåg saker. Doktorn misstänker att Mija drabbats av alzheimers. Den eleganta Mija bor tillsammans med sin dotterson; en småtjock slarver i högstadieåldern. Han ser konstant ut att kunna somna när som helst. Mija försörjer sig på att sköta om en svårt handikappad gammal gubbe, som oftast halvligger på golvet. Mija får för sig att hon vill lära sig att skriva poesi och anmäler sig till en kurs. Poeten som leder kursen håller en utläggning om ett äpple.
Filmen öppnar med att liket av en sextonårig flicka flyter i land vid en flodkant. Det visar sig att flickan tagit livet av sig efter att ha utsatts för upprepade våltäkter under en längre tid. Mija får veta att hennes barnbarn är en av de sex skolpojkarna som utförde dåden.
Mija har problem med poesi-
skrivan-
det. Hon får inte till det. Hon saknar inspi-
ration. Självmordshistorien gör henne mer förvirrad än vanligt. Gubben hon sköter om gör närmanden. Mija glömmer saker. Hon tappar sin hatt. Men poesikursen får henne trots allt att se världen på ett nytt sätt; plötsligt finns det skönhet över allt.
Många kritiker har påpekat hur fin och odramatisk sexscenen är. Jag tänkte mest "Vad i helvete?!". Fast Viagraincidenten är kul. Här finns även en polis som reciterar poesi och skämtar. De koreanska skämten är fullkomligt obegripliga och ställde även till det för filmens översättare, som i texten försöker reda ut några koreanska ord och uttryck. Jag fattade ingenting.
Men jag ska inte sitta här och raljera. POESI, som fick pris i Cannes för bästa manus, är en okej film. Det är rätt tjusig och behaglig. En fin liten film. Handlingen lunkar på i sin egen takt. Det här hade kunnat bli en kortfilm eller ett åttatimmarsdrama. Det händer inte så mycket.
Men jag lär aldrig se om den här filmen.





(Biopremiär 5/8)

Min själ om jag inte gett ut en bok nu igen

Här har vi den!
"The Horror Movie Book".
269 sidor skräckfilms-
recensioner på engelska. Serietidnings-
format. Paperback.
Bara 16 Euro plus frakt.
Förord av Brian Yuzna!
Perfekt som julklapp, dopgåva, födelsedags-
present, konfirmations-
present. Går alldeles utmärkt att läsa på toaletten eller att använda som tillhygge.
Beställ boken HÄR. Om några veckor kommer den även att finnas på Amazon; samtliga Amazon världen över. Om du nu råkar ha konto där.

måndag 8 augusti 2011

Kapten Stofil slår tillbaka

Jag nämnde ju att jag häromveckan träffade herr Stupido-
redaktören Martin Kristenson när han oväntat dök upp här i Malmö. Jag lät i min korta rapport om denna händelse antyda att han avslöjat världsom-
välvande hemligheter.
Förra veckan blev en av dessa hemligheter offentlig, men jag glömde fullständigt bort att nämna nyheten här på TOPPRAFFEL!. Fast speciellt sen kan jag inte säga att jag är, det handlar liksom om några dagar.
Nåja.
Kapten Stofils egen serietidning må vara nerlagd, men nu gör kaptenen och de andra som medverkade i tidningen comeback - i Kapten Stofils jultidning!
Jojomen. 80 sidor blir det. Enligt omslaget en praktutgåva. Stupidoavelningen upptar 28 sidor.
Om jag förstått saken rätt kommer albumet att släppas till Bokmässan i Göteborg i slutet av september; det är Optimal Press som ger ut det.
Förhandsboka jultidningen kan man göra HÄR.

lördag 6 augusti 2011

Massivt om Conan genom tiderna

Jag skrev en oerhört lång artikel om min relation till Conan barbaren, från 1974 fram tills idag. Läs den HÄR.

...Och då får jag väl dessutom passa på att påminna om Conantävlingen här på TOPPRAFFEL!. Om du inte redan är det, så varmed och tävla om biobiljetter till den nya Conanfilmen. Detaljer finns HÄR.



fredag 5 augusti 2011

La Contessa

Ny albumserie på främmande språk. Jag har ingen aning om huruvida det är något att ha, och teckningarna är kanske en aning sterila, om än väldigt kompetenta (bläddra i albumet HÄR genom att klicka i nedre högra hörnet), men kvinnliga mästertjuvar i svart kroppsfodral är alltid välkomna hos mig. Och omslaget är ju stiligt värre.



Bio: Cirkus Columbia

Foton copyright (c) TriArt Film

Istället för alla dessa amerikanska Hollywoodfilmer... Hur skulle det sitta med en typisk Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktion? En sådan får man nu chansen att se på bio - åtminstone på de biografer som specialicerat sig på Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktioner. Eller som åtminstone visar annat än Harry Potter. Och Harry Potter är ingen Bosnien-och-Herzegovina-Frankrike-England-Tyskland-Slovenien-Belgien-Serbien-produktion.

Regissören Danis Tanovic fick en Oscar får sin INGENMANSLAND, som kom 2001. Han har även gjort VITTNE TILL ETT KRIG med Colin Farrell, och nu är han tillbaka med CIRKUS COLUMBIA.

Cirkus? Columbia? Den här filmen utspelar sig i Bosnien och Herzegovina 1991 och inte i Columbia. Eller Colombia för den delen. Och var fan är cirkusen? För visso är det en jävla cirkus i Jugoslavien politiskt sett, men någon regelrätt cirkus med farliga djur och otäcka clowner syns inte till. Det närmaste man kommer en cirkus är en slänggunga, som står uppställd i en liten by på landet.

Till denna by anländer Divko, en medelålders, vresig karl, tillsammans med sin yngre flickvän, kalaskexet Azra. I byn bor Divkos exhustru Lucija med sonen Martin. Divko har tillbringat de senaste tjugo åren i Berlin, där han blivit förmögen. När han nu kommer hem, är hans avsikt att slänga ut Lucija från hans gamla kåk, där hon och Martin har bott gratis. Där ska nu Divko flytta in, vilket Azra nog inte är så förtjust i.
Martins kompisar blir inkallade. Vänner och bekanta tillhör plötsligt olika arméer och blir varandras fiender. Kriget kommer allt närmare det annars idylliska livet i byn. Okej, idylliskt och idylliskt, det må vara 1991, men det skulle lika gärna kunna vara 1971, medan de fallfärdiga kåkarna ser ut att vara från 1800-talet.

Martin vill bli Bosniens främste radioamatör (radioamatör? 1991? Det var ju sådant Flexnes höll på med på 70-talet. Han och Fantomen.). Han får även upp ögonen för den lite äldre Azra, som blir hans styvmor. Och hon verkar gilla honom. Kan det månne bli något där?

Länge visste jag inte riktigt vad det var jag tittade på. Var det ett drama eller en komedi? Om genren var det sistnämnda, så kan jag inte påstå att det var speciellt roligt. Förutom en scen där en tant sitter och ska mata en gammal gumma.
Men efter ett tag börjar Tanovic få styr på storyn, som för övrigt bygger på en roman. Bitterljuvt drama, gissar jag att det här ska kallas. Lite svart humor och lite undergångsstämning.

Fast det är inte speciellt bra. Det är alldeles för övertydligt det hela. Och rollfigurerna är inte särdeles sympatiska. Åtminstone inte alla dessa karlar. Ibland tenderar filmen att bli något slags Fellini Light, när det ska uppstå romantik mellan Azra och Martin, och Azra går i vattenbrynet och ser ut att vara tecknad av Milo Manara.

I slutscenen får vi förklaringen till filmens titel, och så bjuds vi på en riktigt kass CGI-effekt.
Den svenska filmaffischen ser ut som omslaget till en svensk ungdomsbok från 1974.








(Biopremiär 5/8)

torsdag 4 augusti 2011

Här har vi minsann Stålmannen

Här har vi första bilden på Henry Cavill som Stålmannen i Zack Snyders MAN OF STEEL. Han ser ut att vara ute och visa upp sin nya, fina gummidräkt.



Bio: Bilar 2

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag kan väl inte påstå att jag såg fram emot att utsättas för John Lasseters BILAR 2. Jag tyckte nämligen att den första filmen var relativt ... hemsk. En lååång och långtråkig film baserad på ett ganska korkat koncept. Bilar i alla roller? Herregud, det går inte att förmänskliga bilar på samma sätt som djur och leksaker! Bilar har inga lemmar, de kan inte utföra saker på naturliga sätt. Den enda talande bil jag accepterar är K.I.T.T.! Inte ens Stephen King lyckades övertyga med sin ondskefulla Christine, som blev ännu sämre som film.

Efter pressvisningen av Pixars BILAR var vi många som sa att filmen knappast skulle gå hem hos småungarna. Efter en halvtimme skulle de uttråkade börja springa rundor i salongen. Det enda som skedde i den sega filmen var att bilarna körde omkring i tjusiga miljöer i en evighet.

Men där sket vi oss på tummen. De små glinen älskade filmskrället. Fan vet varför. Det var väl färgglatt och det rörde på sig.

Jag måste nog tillstå att BILAR 2 är bättre än den första filmen. Men den stora frågan den här gången, är huruvida ungarna kommer att begripa den. Det här är nämligen en James Bond-pastisch med alla ingredienser som hör genren till, inklusive en förhållandevis komplicerad intrig.

Finn McMissile är en brittisk agent som ska sätta dit en ondskefull liga som vill tjäna pengar på bensin och inte ett nytt, revolutionerande alternativ; det miljövänliga Allinol. Samtidigt blir Blixten McQueen tvingad att ställa upp i en biltävlingsturnering, som ska äga rum i en rad olika länder, en tävling skapad av mannen, öh, bilen bakom Allinol.

Första deltävlingen äger rum i Japan, dit McQueen anländer tillsammans med den korkade Bärgarn. McMissiles agentkollega Holly ska träffa en amerikansk agent på en tillställning, och på grund av diverse klantigheter på herrtoaletten råkar hon ta Bärgarn för amerikanen hon aldrig träffat. Således blir Bärgarn indragen i detta raffel, under vilket även biltävlingarna saboteras.

Det är action mest hela tiden här; det är vilda jakter och mycket skjutande, samt en del bilkarate (?!), förklädnader, en mycket liten gnutta romantik, och ett väldigt tydligt budskap om Vänskap (McQueen sviker Bärgarn) och miljövänligt bränsle. På sätt och vis skulle detta kunna vara en "riktig" agentfilm.

Bortsett från en festlig scen på den japanska toaletten, är BILAR 2 inte speciellt rolig, och den är alldeles för lång, men jag blev långtifrån lika uttråkad den här gången. Självklart är filmen oerhört flott, tekniskt är den klanderfri, även om 3D:n är ganska onödig - som ju så ofta är fallet. Nu gillar ju jag dessutom agentfilmer, gör man inte det blir det kanske lika trist som ettan.

Vidare slipper vi en massa trista sångnummer. Alltid ett plus.

Tyvärr var det den svenskdubbade versionen som pressvisades. Sven melander har bara två (2) repliker den här gången. I originalet hörs folk som Michael Caine, Owen Wilson, John Turturro och Eddie Izzard, vilket jag gissar tillför en del. Vill ni höra Caines röst föreslår jag att ni istället ser THE TRIP.

Innan huvudfilmen visas en nygjord kortfilm med figurerna från TOY STORY. Den är väl sådär, men humormässigt är den roligare än BILAR 2.

Jag sätter ett snällt betyg.




(Biopremiär 5/8)

TOPPRAFFEL! sörjer: Bubba Smith

Den före detta NFL-stjärnan Bubba Smith har gått och dött, 66 år gammal. För oss som inte vet något om football var han förstås mest känd som Hightower i POLISSKOLAN-filmerna, men det är ju inte det sämsta. Han hade även gästroller i en fruktansvärd massa TV-serier.
Fast så mycket mer finns väl inte att skriva om honom. Åtminstone inte från mitt håll.


TÄVLING: VINN BIOBILJETTER TILL CONAN THE BARBARIAN!

För första gången någonsin har jag en riktig, autentisk tävling här i TOPPRAFFEL!

TOPPRAFFEL!
i samarbete med
NOBLE ENTERTAINMENT
presenterar
DEN GLADA BARBARTÄVLINGEN FÖR HELA FAMILJEN!
Vinn biljetter till "Conan the Barbarian", 3D-rafflet som har världspremiär den 19:e augusti!

Det hela är mycket enkelt: svara på frågorna här under (vilket inte lär vara några problem), skicka svaren plus namn och adress till
senast klockan 12.00 (på dagen) den 16:e augusti. Bland de rätta svaren dras sedan fem pers som vinner två biobiljetter vardera.

Alles klar? Bra. Här är frågorna:

1. Vid vilken gud svär Conan?
2. Vad hette den förste tecknaren på Marvel Comics' serieversion av Conan? 
3. Från vilket kargt och manligt land kommer Conan?



onsdag 3 augusti 2011

Bio: The Trip

 Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Plötsligt börjar de riktigt bra filmerna att dugga hyfsat tätt på landets biografer. Först BEGINNERS, sedan BRIDESMAIDS, och nu den här.

Michael Winterbottoms THE TRIP visade sig vara något helt annat än det jag trodde den skulle vara. Nej, självklart förväntade jag mig inte en nyinspelning av Roger Cormans THE TRIP med Peter Fonda, men jag hade inbillat mig att detta skulle vara något slags humoristisk dokumentär om mat på engelska restauranger. Och det stämde väl inte riktigt.

Jag konstaterar att filmen tydligen bygger på en sitcom från 2010 som av allt att döma har samma handling, åtminstone om man får tro IMDb. Det känns som om denna TV-serie är något som bör införskaffas efter att ha sett långfilmen.

Steve Coogan har fåt i uppdrag av The Observer att åka runt till några av Englands bästa restauranger, där han ska agera matkritiker. Det var meningen att han skulle ha med sig sin flickvän, men de har bestämt sig för att ta en break i förhållandet, så i stället för henne, släpar han med sig komikern och imitatören Rob Brydon. Jag undrade om Brydon är någon jag borde känna till. Han ser onekligen bekant ut. I filmen påstår han själv att han liknar "nazisten i INGLOURIOUS BASTERDS", men han liknar även Hugh Grant. Jag kollar upp killens fimografi och konstataterar att han har medverkat i flera TV-serier och filmer jag har sett, men jag har inte lagt honom på minnet.

Coogan och Brydon turnerar mellan pittoreska värdshus, krogar och hotell på en hänförande nordengelska landsbygden, Coogan försöker undvika att jaga brudar (vilket väl går sådär), och de äter avancerade rätter som omsorgsfullt presenteras av strikta kypare.
Men grejen är att de två verkar fullkomligt okunniga när det gäller mat. Dessutom är de hyfsat ointresserade av mat. De gillar god mat, men det är väl allt. En annan lustig detalj här, är att de verkar välja ungefär samma rätter på samtliga restauranger de besöker under veckan.

Istället ägnar sig de två herrarna åt att imitera olika kändisar och att diskutera kultur och livet i allmänhet. Steve Coogans karriär är nere i en svacka, han tycker att hela hans liv är nere i denna svacka, och han jobbar febrilt för att få bra roller i stora mainstreamfilmer. Och han försöker låta bli att irritera sig på Rob Brydon, som i princip aldrig pratar med sin egen röst.

THE TRIP är en makalöst rolig film. Någon egentlig dokumentär är detta inte och jag har ingen som helst aning om hur mycket av innehållet som är planerat i förväg, men det mesta - åtminstone dialogen - är improviserat. Och det är jävligt kul. I synnerhet en lång scen där Coogan och Brydon tävlar om vem som imiterar Michael Caine bäst, och en liknande där de gör en James Bond-skurk (som dricker vin medan han pratar).

Kanske går man några varv för mycket, pågarna upprepar sig och blir väl lite tjatiga mot slutet, men det är bara en anmärkning i kanten. För det här är en film du ska se. En lågmäld, udda roadmovie om två medelålders män som bara gaggar och äter dyr mat. En av årets bästa filmer, helt klart. En fantastisk liten film - jag tycker att det här är Michael Winterbottoms hittills bästa film, men det är jag kanske ensam om.

...Slutligen måste jag påpeka att det är ju hemskt vad de där typiska, äckliga, engelska korvarna Coogan äter till frukost i en scen ser ... räliga ut!






(Biopremiär 5/8)

måndag 1 augusti 2011

De enda YouTube-klipp du behöver!





Bio: Kyss mig

Foton copyright (c) Ragna Jorming, Rolf Konow
Den här sommaren får man ta vara på den sol som finns. Således avstod jag från pressvisningen av KYSS MIG förra veckan. Jag hade redan sett två filmer samma dag, och att sitta på en uteservering kändes mer lockande än ett svenskt drama. Filmens handling och trailer fick mig inte precis att längta, det kändes som något jag sett otaliga gånger tidigare. Typiskt svenskt drama. Ett par som står lite utanför, folk som bråkar och skriker, lite tårar, en del Viktiga Budskap, och några av de där skådisarna som är med i alla svenska filmer. Vi pratar liksom inte karate eller varulvsfilm eller något annat som alldeles för sällan görs i Sverige. Så KYSS MIG fick stå över till förmån för solsken.
Igår efter-
middag var det förvisso också solsken, men då traskade jag iväg och såg filmen som matiné. Den visades i Filmstadens minsta salong och vi var kanske tio pers på visningen. Och det började rätt illa. Efter reklamen följde nämligen trailers för tre kommande svenska filmer. Först något pretentiöst som var fult och deprimerande och lyckades vara ångestskapande under de få minuter trailern varade. Det visade sig handla om APFLICKORNA, den där filmen som vevas på festivaler och vinner priser och lovord.
Därefter kom något ännu mer pretentiöst, ännu fulare och ännu mer ångestfyllt. Det var trailern till Björn Runges nya film HAPPY END. Slutligen kom några klipp som såg ut att komma från en riktig film; det var nazister och flygplan och Bill Skarsgård och production values, men liksom alla svenska trailers fullkomligt osammanhängande och intetsägande. Det här var skandalfilmen SIMON OCH EKARNA, som kostat hur mycket pengar som helst, pengar som skrapats ihop på besynnerliga sätt.
...Och så började då KYSS MIG...
...Och det var faktiskt inte så pissnödigt ändå. Ruth Vega Fernandez (från världens sämsta vampyrfilm; VAMPYRER) spelar Mia, som ska gifta sig med Tim (Joakim Nätterqvist från ARN). Riktigt varför framgår aldrig. Tim har ingen som helst personlighet. Han bara går omkring och ser ut som en sorgsen hockeyspelare. Och Mia är rätt introvert och sur. Varför ha de varit ihop i sju år? De verkar dessutom arbeta tillsammans på ett arkitektkontor eller något ditåt, eftersom de ofta diskuterar byggnader och viftar med ritningar. De bor i ett superdesignat hem och om någon är intresserad av var alla inredningsprylar, kläder och annat flott kommer från, stanna kvar under eftertexterna, för då listas en lång rad företag som står för den inte så diskreta produktplaceringen.
Mia och Tim anländer till Mias farsa Lasse (Krister Hen-
riks-
son), som bor i Skåne och har 60-årskalas. Lasses nya kvinna Elisabeth (Lena Endre) har en lesbisk dotter; Frida (Liv Mjönes), som genast börjar kasta blickar på Mia. Och dra på trissor om de två inte plötsligt slätar av varandra när de tar en kvällspromenad för att titta på rådjur eller hjortar eller vad det nu var.
Någon dag senare, gissar jag att det är, tvingas Mia tillbringa en helg med Frida och Elisabeth i en stuga på en ö, och där inser Mia och Frida att de älskar varandra och så har de sex i långa, utdragna scener, och gubben som satt bredvid mig i salongen började skruva på sig.
Stopp och belägg, tycker Mia, det här får inte hända, hon ska ju gifta sig med traderöven Tim om tre månader, då går det ju inte att komma här och bli lesbisk och förälska sig i någon annan. Men Frida är skitkär i Mia och berättar det för sin morsa, som blir lite sned - för nu får vi veta att Frida visst har en sambo hon är otrogen mot. Vojne, vojne.
Och nu berättar min själ Elisabeth allt för Lasse! Oj oj oj. Hur ska det här gå? Vad ska Tim säga när han får veta allt? Ska Mia våga satsa på Frida istället? Och hur ska man lyckas klämma in Spanien i storyn så att teamet får åka till Sitges och filma lite där?
KYSS MIG är en rätt trevlig kärleksfilm. Det är en typisk pojke-möter-flicka-film - där pojken är utbytt mot en flicka. Hade det handlat om heterosexuell kärlek, hade filmen blivit anklagad för att vara ännu mer klyschig än den redan är. För visst radas de vanliga ingredienserna upp, och på slutet tar man i lite för mycket, med en typisk kamp-mot-klockan-upplösning.
Krister Henriksson och Lena Endre är emellanåt riktigt roliga i den här filmen. Jag vet inte om det alltid är meningen, men ändå. Vid ett tillfälle då Mia försvunnit och Frida ska leta upp henne, säger Endre "Här, ta med dig lite vin och cigaretter!", och när Endre äter middag med Henriksson och hon vill prata allvar om deras döttrar, kontrar Henriksson med att säga "Haricot verts?". Senare har de två även ett positivt samtal om homosexualitet, och dialogen här känns som hämtad ur en informationsfolder från RFSL; det är väldigt påklistrat och onaturligt.
I den här filmen röker folk hela tiden, och det hinkas vin och alla bor i dylliska sommarhus eller flådiga lägenheter, och de skånska sädesfälten böljar. Liv Mjönes är väldigt söt och har en glad, positiv lyster omkring sig, medan Ruth Vega Fernandez mest är butter och jag kan inte sluta att titta på hennes gula tänder. Och jag fattar inte riktigt varför Frida blir så kär i den där buttra bruden. När jag tänker efter påminner det ju om TWILIGHT: varför suktar alla efter den där surpuppan Bella? Fast vad vet jag, jag är ju bara en karlslok.
Kärleksscenerna mellan Frida och Mia blir ibland rätt hotta, vilket är intressant. Hade det handlat om två karlar som bångat på varandra, hade jag suttit och skruvat på mig och tittat bort. Folk får säga vad de vill, men jag har stora problem med att att se på när män kysser varandra. Däremot är ju tjejer som jazzar loss tillsammans ett vanligt förekommande inslag i erotisk/pornografisk fiktion riktad till heterosexuella sedan århundraden tillbaka.
Regissören Alexandra-Therese Keining är förresten från Malmö. Björn Kjellman dyker plötsligt upp i en liten roll som präst. Han har här lagt sig till med en lustig dialekt. Kjellman spelade förresten bög senast jag såg honom på bio; i komedin FYRA ÅR TILL. Och Fridas lillebror görs av Tom Ljungman, den homofobiske tonåringen i PATRIK 1,5.
"Släta av mig" med Svullo spelas inte under eftertexterna.





(Biopremiär 29/7)


Bio: La Prima Cosa Bella


Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bios biograf Panora i Malmö packade ihop efter vårsäsongen, för att se sig om efter nya lokaler - Skånska Dagbladet ska nämligen ta över kåken Panora låg i. Det kommer antagligen att dröja till 2013 innan nya Panora står klart, var det nu kommer att vara. Gamla Panora, själva biografen, alltså, lär väl få sakna - det var ungefär som att sitta på tvären i en gammal tågkupé och titta på storbilds-TV. Däremot har filmutbudet i Malmö fått sig en törn. Alldeles för många filmer når inte hit - eller så dröjer det länge innan de visas här. Än värre blir det, då Spegeln haft sommarstängt i en månad.
LA PRIMA COSA BELLA har dock inte vänta sååå länge på att visas i Malmö; den hade Sverigepremiär den första juli. En månads väntetid kan man ta, det är värre när det blir tre-fyra månader som i vissa andra fall.
Dramat LA PRIMA COSA BELLA, i regi av Paolo Virzì (vars tidigare filme jag inte sett en enda av) är så italiensk den kan bli. Här tas det i för fulla muggar i något slags försök att göra en feelgood-film på allvarlig botten.
Valerio Mastan-
drea är Bruno, som uppsöks av sin syster han inte träffat på länge. Modern Anna är sjuk i cancer och nu har hon inte långt kvar. Fast Bruno vill först inte träffa Anna - de har inte varit de bästa vänner de senaste decennierna. Dock är det kanske läge att försonas innan Anna sätter tofflorna.
Berättelsen utspelar sig under 2009 samt under 1970-talet och Brunos barndom. I dåtid spelas Anna av den tjusiga Micaela Ramazzotti, som ser ut att vara tecknad av Vittorio Giardino. 1972 vinner hon en skönhetstävling, men snart blir det bråk med maken och hon kuskar runt med de två barnen i släptåg.
År 2009 är det Stefania Sandrelli (VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, 1900 och en massa andra filmer) som är Anna. Hon bär peruk och vill försöka leva livet in i det sista och tvingar Bruno att köra runt henne på vespa i stan och hon vill gifta sig innan hon kastar in.
...Och det blir lite för mycket av allting. LA PRIMA COSA BELLA börjar intressant; förtexterna ser ut att komma från en giallo från 70-talet, vilket blir märkligt med den för en giallo opassande musiken. Vi hamnar direkt i skönhetstävlingen.
Men därefter vräks det på med det som är avsett att vara frodigt och mustigt. Folk får ideligen utbrott: glädjeutbrott, raseriutbrott - och det viftas med armar. Det är ett myller av personer och miljöer, men det blir aldrig speciellt kul eller gripande eller intressant. Jag blir mest hungrig när jag ser maten de stoppar i sig.
Jag är snäll och sätter en trea. Men jag kommer nog aldrig att se om den här filmen.
(Malmöpremiär 29/7)

lördag 30 juli 2011

Bio: Tropa de Elite 2

Foton copyright (c) Atlantic Film
Enligt reklamen är TROPA DE ELITE 2 Brasiliens största biosuccé någonsin. Det är också en av väldigt få brasilianska filmer som når Sverige. Jag tror inte att jag sett någon brasiliansk film sedan den första TROPA DE ELITE, som kom 2007. Har jag det? Det skulle väl i så fall vara någon gammal Coffin Joe-film.
José Padilhas TROPA DE ELITE fick rätt mycket uppmärksamhet vid premiären, främst på grund av dess brutala skildring av kriget mot kriminaliteten - främst knarkhandel - i Rio de Janeiro, "världens farligaste stad". Det var en osedvanligt stenhård film, men ärligt talat minns jag inte så mycket från den. Jag såg den på ett slags galapremiär, försågs med öl och en skittuff T-shirt med filmens logotype och dödskalle, men jag blev lite besviken på själva filmen. Jag tyckte att den var lite tjatig, oengagerande, och jag tyckte mig ha sett liknande filmer förr - skoningslös utbildning av en elitstyrka, följt av strider filmade med ryckig handhållen kamera.
Filmen handlade om två barn-
doms-
kamrat-
er som ingick i BOPA; polisens hårdaste avdelning, vars disciplin är i det närmaste fascistisk och där empati och moral verkar ligga på noll. Den ene huvudpersonen strök med i filmen, medan den andre; Matias (André Ramiro), som nu blivit kapten, återkommer i den här uppföljaren, tillsammans med överste Nascimento (Wagner Moura), som denna gång agerar huvudperson och ifrågasätter styrkans metoder.
TROPA DE ELITE 2 öppnar med att män-
nisko-
rättsakti-
visten Diago Fraga (Irandhir Santos) håller ett föredrag om hur fel det är att sätta brottslingar i fängelse, där de kriminella bara blir ännu värre - medan Nascimentos berättarröst klagar på alla naiva vänsterintellektuella (dvs Fraga), som inte förstår att de grova brottslingarna måste utrotas.
Detta parallellklipps med ett upplopp på ett fängelse, som slutar med ett blodbad. Matias degraderas, medan Nascimento görs till hjälte och för en topposition inom underrättelsetjänsten.
I en osedvanligt kriminell del av staden börjar ett gäng före detta poliser att styra och ställa. Dessa enormt korrumperade män bildar en milis med maffiametoder, och de stöttas av politiker och andra med maktposition. Milisen är lika farlig som de ursprungliga bovarna; de drar fram och slaktar allt och alla i sin väg. Nascimento är plötsligt omringad av fiender, alla verkar vara mer eller mindre korrumperade. Översten får även se gamla vänner bli fiender och han måste samarbeta med Fraga.
Ett litet julklappstips till din son.
Jag tycker nog att TROPA DE ELITE 2 är bättre än den första filmen. Antagligen beroende på att man inte behövt lämna stort utrymme för en bakgrundshistoria, utan ägnar hela filmen åt kampen mot de korrumperade. Men det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna, att veta vem som är vem och vilka grupper de tillhör. Jag hade först svårt att skilja på BOPA och milisen, och de övriga, "vanliga" poliserna.  Berättartekniskt är det lite ryckigt, lika ryckigt som den handhållna kameran under de många eldstriderna.
Skådespelarna är utmärkta, Wagner Moura är sympatisk som den ibland tvivlande och motvillig hjälte. Det är kul att han ifrågasätter naiva vänsteråsikter. De krimininella i den här filmen är värre än värst, vidrigare avskum är svårt att hitta, och det verkar finnas miljoner av dem. Den del av staden där de flesta striderna sker skildras nästan som en vilda västern-stad. En rollfigur jag gillade, är en gapig programledare för en talkshow; han är stor som ett hus, värsta sumobrottaren, och han är förstås lierad med det skumma anhanget.
Den första TROPA DE ELITE var försedd med en fräsig låt som ledmotiv, och den återkommer här. Jag läste att José Padilha ska regissera den fullkomligt onödiga remaken på ROBOCOP. Vad nu det ska vara bra för.





(Biopremiär 29/7)



fredag 29 juli 2011

...Och vem fan är Karim? Va?

Bor man i hyreshus kan de mest konstiga saker hända. I synnerhet om man bor i ett hyfsat märkligt kvarter, vilket jag gör.
Häromkvällen hände något osedvanligt konstigt.
Klockan var ungefär kvart över nio på kvällen och jag behövde uppsöka det lilla rummet med porslinsmöbler för att uträtta mina behov. Eftersom jag bor ensam stängde jag förstås inte dörren, vilket innebar att jag kunde se min ytterdörr från min position på dass.
Plötsligt hörde jag att någon stod utanför dörren. Och så öppnades brevinkastet.
"Karim? Karim, är du därinne?" ropade någon genom brevinkastet.
Kort paus.
"Finns det någon som heter Karim där?" fortsatte rösten.
"Nej!" svarade jag med eko, eftersom jag ju var på dass.
"Förlåt mig," sa rösten. "Jag har kommit fel."
Och så hörde jag hur personen sprang nerför trapporna och ut genom porten.
Alltså... Varför skulle det finnas någon Karim hos mig? Varför valde han min dörr? Varför knackade han inte på dörren? Varför ropade han i brevinkastet? Hur kom han in i huset?
Och vem fan är Karim?
(Jag känner dock en Karim - men han bor i Kanada.)

torsdag 28 juli 2011

Bio: Source Code

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För några år sedan träffade jag regissören Duncan Jones och hans flickvän i VIP-rummet på Fantastisk Filmfestival. Han var där med en kortfilm, jag hade varit på Bokmässan i Göteborg, och anlände till FFF någon av de sista dagarna. Jag hade inte koll på någonting när jag anlände och jag hade ingen aning om vem den unge engelsmannen var. Vi drack sprit och småpratade. Jag hade inte sett hans film.
Först efteråt informerades jag om att Duncan Jones föddes som Zowie Bowie. He he, jag satt och krökade med David Bowies grabb utan att veta om det! Och precis som Stephen Kings son, som ju skriver romaner under namnet Joe Hill för att skapa sig en egen karriär och inte rida på farsans namn, blev Zowie till Duncan (att David Bowie föddes som David Jones låter jag bli att påpeka).
Härom-
året gjorde Duncan Jones långfilms-
debut men den uppmärk-
sammade MOON, som fick lysande kritik. Men inte fan har jag sett den heller. Jag vet inte varför. Jag missade dess festivalvisningar och jag fick den aldrig på DVD. Och ärligt talat: det verkade så tradig att jag struntade i att aktivt försöka se den.
Men Jones' nya, stora Hollywoodfilm SOURCE CODE har jag förstås sett. Precis som GREEN LANTERN, är detta en film som tagit tid på sig att nå hit. Redan den första april hade detta raffel USA-premiär. Kritiken utomlands var god och jag hade hyfsat stora förväntningar. Dessa infriades väl hyfsat väl...
SOURCE CODE (eller "Sås-
koppen" som vi envisades med att kalla den när den pressvisades (fast den blev snart även "Såsakodden")) öppnar med tjusiga flygbilder och framrusande tåg, och Chris Bacons filmmusik för tankarna till en Hitchcockthriller. Vilket detta till en viss del kan liknas vid. Men mest känns filmen som ett 93 minuter långt avsnitt av THE TWILIGHT ZONE.
Jake Gyllenhaal är kapten Colter Stevens, som vaknar upp på ett tåg, där han finner sig sittande mitt emot en ung kvinna han kommer att få veta heter Christina (Michelle Monaghan). Han har ingen aning vem hon är, medan hon verkar känna honom och tycker att han beter sig underligt. dessutom kallar hon honom Sean. När han går på toaletten och tittar sig i spegeln tror han inte sina ögon, när han i spegeln ser en annan man titta tillbaka på honom. Läraren Sean Fentress. Samme man vars ID-kort Stevens har i sin plånbok.
Plötsligt exploderar tåget och alla dör!
...Och Stevens vaknar upp, instängd i ett litet, mörkt, metalliskt rum. Via en bildskärm kommunicerar han med en officer som heter Goodwin (Vera Farmiga) och en mystisk herre vid namn dr Rutledge (Jeffrey Wright). Rutledge är mannen bakom något som fått namnet Source Code. Detta förklaras väldigt flyktigt med hjälp av kvantfysik och påhittad teknisk jargong och annat som förstås inte behöver läggas fram i detalj. Rutledge har kommit på ett sätt att låta människor uppleva det förflutna. Det är ingen tidsmaskin, men man får uppleva dåtid i en annan människas kropp - i något slags parallellvärld. Och bara under åtta minuter. Varför just åtta? Hur ska jag kunna veta det?
Kapten Steven har ett uppdrag: han måste hitta den ansvarige för bomdådet och avslöja denne för Goodwin. På så sätt kan tusentals - eller var det miljoner? - liv sparas; då kan man gripa gärningsmannen innan katastrofen sker.
Därför skickas Stevens tillbaka i tiden åter och åter igen, och hela tiden upptäcker han nya detaljer som tar honom allt närmare bombarden. Och varje gång sprängs han i luften efter åtta minuter. Samtidigt börjar han inse att det är något som inte stämmer med Source Code och hans situation i den mörka kammaren.
På det hela taget är SOURCE CODE en bra och intressant thriller. Fast särskilt spännande är den inte. Direkta spänningsmoment saknas. Men det är en välgjord film och rollbesättningen är utmärkt, med Gyllenhaal och Monaghan i täten. Scott Bakula från Clive Barkers LORD OF ILLUSIONS gör förresten en kul liten cameo - som röst i en telefon.
Duncan Jones film är ett slags thrillerversion av MÅNDAG HELA VECKAN. Jag kom även att tänka på Louis Morneaus RETROACTIVE från 1997. Logiken i SOURCE CODE haltar en del om man tänker efter lite för mycket, i synnerhet slutet - så man gör bäst i att inte göra det. Tänka efter för mycket, alltså. Analysera handlingen.
Men annars kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se SOURCE CODE.
Eftersom filmen utspelar sig i trakten av Chicago, har man självklart spelat in den i Montreal.





(Biopremiär 3/8)

Bio: Green Lantern

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox
När jag var liten påg gick Gröna Lyktan i tidningen Gigant, en färgtidning med superhjälteserier från DC, och som jag då tyckte var väldigt tjock - hela 68 sidor. Dyr var den också, så pass dyr att jag bara köpte den begagnad på Fyndshopen, där den kostade lika mycket som alla andra tidningar.
I Gigant huserade Lagens Väktare, Blixten, Höken och lite annat löst folk, som alla dök upp i den typ av ryckiga, ibland svårbegripliga äventyr, som DC producerade på 70-talet. Och här återfanns även Gröna Lyktan.
Jag gillade nog aldrig riktigt Gröna Lyktan när jag var grabb. Jag tyckte att det var lite fusk med den där ringen som innhåller en stor, grön Barbapapa som kan fixa precis allting. Och Hal Jordan, som den här hjälten heter i det civila, var väl ingen större personlighet.
Ibland publicerades dock de numera klassiska avsnitten av Denny O'Neil och Neal Adams i vilka Gröna Lyktan jobbade i team med Gröna Pilen (som tidigare hetat Röda Pilen i Sverige, antagligen för att inte blandas ihop med Gröna Lyktan. Det här funkade väl så länge Gigant publicerades i svartvitt), och ibland dök den raffiga Svarta Fågeln upp i sina nätstrumpor. Jag tyckte att de här avsnitten var skithäftiga. Idag tycker jag att det är grymt snyggt tecknade -- förstås -- men liksom så mycket annat från den tiden, är avsnitten ofta mer än lovligt förvirrade. Än värre blev det när Gröna Lyktan begav sig ut i rymden och ägnade sig åt kosmiska resonemang med märkliga varelser.
Jag läser på nätet att figuren dök upp för första gången redan 1940 och då var det en viss Alan Scott som fick ägera grön superhjälte. Sedan dess har rollen innehafts av en hel rad olika typer. Men jag minns honom fortfarande som Hal Jordan.
...Och det är Hal Jordan som Ryan Reynolds spelar i den här nya biofilmen i regi av Martin Campbell (CASINO ROYALE).
Visst blir man lite misstänksam när det dröjer så här länge innan en ny, stor, amerikansk superhjälteblockbuster får svensk premiär. Filmen gick upp i USA redan den 16:e juni och gjorde väl inget större väsen av sig - filmen har inte gått dåligt, men den fick ljummen kritik och det har inte varit så mycket ståhej runt den. Visst är det trångt på svenska biografer just nu, i synnerhet på 3D-dukarna, Harry Potter och andra tar mycket utrymme, men nog är det märkligt att GREEN LANTERN har fått vänta så här länge. Jag får känslan av att den svenska distributören inte tror på filmen.
När Campbells film börjar får man allt sitta med block och penna och anteckna för att hänga med. Vi färdas genom rymden och till främmande världar, medan en högtravande brittisk röst berättar allt om den smaragdgröna kraften som förvaras i ringar, hur den intergalaktiska poliskåren The Green Lantern Corps bildas, hur en ondskefull varelse slipper lös och bär sig åt, och allt detta kryddas med fullkomligt omöjliga namn på planeter och varelser - och Basil Exposition håller på att babbla om detta alldeles för länge. Det går hyfsat bra att låta bli att hänga med i detta intro.
En medlem av Green Lantern Corps attack-
eras och flyr i ett rymdskepp, och kraschlandar på Jorden. Han är döende och skickar iväg den gröna kraften för att leta upp en värdig ersättare - en person som är duglig, modig och fullkomligt orädd.
Kraften hittar stridspiloten Hal Jordan, en slarvig typ som har ett stökigt privatliv och plågas av minnen av en olycka som dödade hans flyghjälte till far. Hal förses med en ring och ett slags lykta han kan ladda ringen med, och poff, så iförs han en superhjältedräkt och en fjollig mask dyker upp över hans ögon. Masken dyker visst upp av sig själv när hans identitet måste skyddas. Och så sugs han upp i rymden och hamnar på en planet där the Corps har sitt högkvarter.
Där utbildas Hal; han måste slåss mot en biffig typ och han får lära sig att kraften i ringen formar sig till det han tänker på. Allt för att han ska kunna bekämpa brott på så långsökta sätt som möjligt, för att filmen ska bli intressant att titta på (och serierna kul att läsa). Det hade ju varit för enkelt att bara låta ringen bygga ett grönt fängelse runt bovarna.
På en här planeten sitter även en massa visa män högt, högt upp på vad som liknar obelisker. Dessa är klädda i röda dräkter som är så långa att de när ända ner till marken. Varför sitter de där uppe? Vad gör de hela dagarna?
Nere på Jorden får vi träffa den illasin-
nade senatorn Ham-
mond (Tim Robbins), och vi får veta att en hemlig organisation som jobbar åt regeringen har hittat liket av den andre Gröna Lyktan från inledningen. Hammond har en misslyckad son med mustasch, Hector (Peter Sarsgaard), som dessutom är lika misslyckad rymdforskare. Hector hämtas för att tillsammans med en doktor spelad av Angela Bassett (som jag först inte kände igen) ta reda på så mycket som möjligt om rymdgubben.
Tyvärr innehåller liket partiklar av den onda varelsen från inledningen och Hector smittas och börjar förvandlas till något slags ond elefantman.
Hal Jordan suktar förresten efter sin pilotkollega Carol (Blake Lively), som han varit ihop med tidigare, och under en helikopterolycka rycker Hal in som Gröna Lyktan för första gången och räddar både Carol och senator Hammond. Fast senare känner Carol igen Gröna Lyktan trots den lilla ögonmasken. Så klart hon gör! Det vore ju skitkonstigt om hon inte kände igen honom.
Ja, och så attack-
erar den onda varelsen från rymden och det ser ut som om det väller ut gigantiskt bajs i staden och slukar skyskraporna, och det blir fajting, och man har uppfunnit en gul ring med gul kraft, som visst inte är bra, och den vresige grönlyktan Sinestro (Mark Strong med rött ansikte) förstår att Hal Jordan allt är en hyvens grabb, och under eftertexterna dyker det upp en extrascen som hintar om en uppföljare.
Problemet med GREEN LANTERN är handlingen. Allt som har med det kosmiska och the Green Lantern Corps att göra, är precis som i serierna alldeles för förvirande - vilket alltså främst beror på att allt och alla heter saker som Abin Sur och Tomar-Re. Men det kan man ta. Värre är det att skurkarna är så trista och ointressanta. Och vad är de ute efter? Mer än att vara skurkaktiga, alltså? När Hector blir skurk gör han inte mycket anat än att ... halta omkring och vara ful. Fast det är ju klart, eftersom ursprungshistorien ju måste berättas, återstår det inte så mycket tid att lägga på ett regelrätt äventyr under de två timmar filmen varar.
Dock är det här inte så illa som jag fruktade (till och med trailern var illavarslande). GREEN LANTERN är trots allt helt okej. Tekniskt sett är det förstås imponerande och till och med 3D:n funkar hyfsat. Ryan Reynolds är en sympatisk hjälte. Carol är en ganska trist roll, det går inte att göra så mycket med den, men även Blake Lively är sympatisk - och hon gör inte ont att titta på. De humoristiska inslagen är rätt kul ibland. Lustigt nog innehåller filmen inte speciellt många bombastiska superslagsmål.
Jag är fortfarande ingen fan av Gröna Lyktan, hjälten är lite för menlös, men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till den här filmen. Och då kan ju Gröna Pilen få dyka upp, så att denne kan få ta med sin flickvän Svarta Fågeln. Eller, skit i Gröna Pilen. Gröna Lyktan kan väl få samarbeta med Svarta Fågeln utan hennes snubbe?
Slutligen: av någon synnerligen märklig anledning, blev GREEN LANTERN barnförbjuden! Här är motiverigen från Statens Medieråd:
"Historien om en superhjälte som kämpar mot en intergalaktisk ondska är visserligen till stora delar av serietidningskaraktär men innehåller en stor mängd kraftiga hot- och våldsscener. Dessa, och särskilt de återkommande inslagen där människor förtärs av eld och skrumpnar ihop medför att filmen bedöms kunna skada välbefinnandet hos barn under 15 år."
Fullkomligt obegripligt, förstås. I synnerhet som Harry Potter och annat är betydligt mer skrämmande. Det tyckte även distributören, som överklagade, och föga oväntat sänktes åldersgränsen till från 11 år av Kammarrätten.





(Biopremiär 29/7)