måndag 18 juli 2011

Giallo på begripliga språk

Nu minns jag inte alls vilket inlägg det gällde, men för en tid sedan skrev en av mina läsare och frågade om jag möjligtvis känner till om det kommit ut någon gammal klassisk, italiensk giallo i svensk översättning. Som bok, alltså. Jag hade ingen aning, jag är ingen expert på gialli, jag vet en del om gialli på film, men i princip ingenting om genrens ursprung; de deckare som Arnoldo Mondadori började ge ut i Italien och försåg med gula omslag; "Il gialo Mondadori".
Giallo av färskare datum
Men! Det slog mig nyligen att jag ju kan fråga min gode vän Johan Wopenka, ledamot av Svenska Deckarakademien. Denne karl besitter de mest oväntade kunskaper - fast just i det här fallet fick jag inte så mycket hjälp. Inte ens Johan kan så mycket här. Han ber mig dock tipsa om nummer 2/1998, som innehåller en artikel om Italiens kanske mest kända deckarförfattare; Giorgio Scerbanenco.
Johan passar dock på att bifoga några rader om denne Scerbanenco:

"Scerbanenco var aktiv i två perioder: först under 1940-talet, då han dock stoppades av den fascistiska censuren, därefter på 1960-talet. Av hans 60-talsböcker har en översatts till engelska som “Duca and the Milan Murders” 1970. Denna finns även på norska som “Forraedere mot alle” 1980. På norska finns också en annan av Scerbanencos 60-talsböcker som “Venus på Piazza Milano” 1979. Däremot har en rad av hans böcker (kanske alla) översatts till tyska. Han skall också finnas på andra språk, men jag känner inte till vilka."

Jag passade även på att kolla upp Scerbanenco på IMDb och konstaterar att hans böcker och noveller ligger till grund för flera italienska snutfilmer från 1960- och 70-talen, som till exempel CALIBER 9.

Nämen, här sitter Giorgio Scerbanenco och skriver


söndag 17 juli 2011

Ibland önskar jag att jag vore lika lättroad

När jag tidigare idag var på väg in till centrum, började det regna, så jag slank in på entré. Ett bra ställe att skula på, där kan man ju glida runt och titta i butiker tills det slutat regna. Entré är alltså ett köpcenter, dessutom ganska nybyggt (och enligt flera nyhetsartiklar går det inget vidare).
Högst upp, på tredje plan, ligger Filmstaden Entré. På bottenplan, på väg mot rulltrapporna, kom två unga mödrar med sina söner i handen; de var kanske sex-sju år, och båda såg ut som Kalle & Hobbe-Kalle. "Vi ska HÖGST ÅPP!!!" tjoade den ene pågen. "JA! Vi ska änna åpp i TAKET!!!" tjoade den andre. De skulle uppenbarligen se en film, men de verkade tycka att det var minst lika spännande att befinna sig på Entré och dessutom få åka rulltrappa.
Ibland önskar jag att jag vore lika lättroad och entusiastisk.

Jag gick även förbi Onoff. De har ju kursat och har utförssäljning. Där var packat med folk, och flera hyllor lyste tomma. I stort sett alla laptops hade gått. Mittemot fortsatte nerlagda Skivlagret att sälja ut gammalt mög från sitt lager. De har hållit på några veckor nu och sänker ständigt priserna. Just nu kostar DVD-filmer tio spänn styck, men de har knappt några kvar. Dock undrar jag var en del annat mög kommer från. Barnkläder? Skivlagret sålde väl aldrig barnkläder?

lördag 16 juli 2011

Serier: Agent X9 fyller 40

Jag har egentligen inte något storre förhållande till serietidningen Agent X9. Jag har bara läst den sporadiskt. På 1970-talet läste jag den inte alls. På 80-talet köpte jag den - nya nummer eller begagnade - lite till och från, jag hade perioder då jag gillade Agent Corrigan av Archie Goodwin och Al Williamson. Ibland kunde jag även uppskatta Rip Kirby, i synnerhet när tidningen körde Alex Raymonds gamla eleganta avsnitt. Det kunde till och med hända att jag tyckte om den rätt konstiga Garth, men Gunnar Krantz' favorit Buck Ryan orkade jag nog aldrig läsa.
Men Modesty Blaise, då? Jodå. Visst läste jag Modesty. Jag tyckte nog Modesty var rätt bra, i synnerhet när den var tecknad av Jim Holdaway eller Neville Colvin - Romeros stil hade jag svårare för, det har jag fortfarande, och då har jag ju faktiskt en gång jobbat med Romero; jag skrev ju ett avsnitt av AXA. Modesty Blaise var dock en serie jag först upptäckte i Carlsens albumserie Special-Comics på 70-talet. Jag minns att jag tyckte det var tufft när Willie Garvin kastade kniv.
Den här månaden fylller Agent X9 fyrtio jämnt. Om man räknar från det år tidningen fick namnet "Agent X9". Själv skulle jag nog hävda att tidningen är lite äldre, i slutet av 60-talet började tidningen X9 - utan "Agent" - komma ut, med samma typsnitt i loggan och delvis samma innehåll.
Hur som helst.
Dagens Agent X9 känns som en aningen förvirrad och desperat produkt. Likheterna med 70- och 80-talens så oerhört populära tidning är inte jättemånga. Loggan är ungefär densamma och det är hundra sidor deckar- och agentäventyr i svartvitt, men de dagspresserier som förr var tidningens ryggrad lyser oftast med sin frånvaro.
Försäljningen av serietidningar ren allmänt har ju kraftigt gått ner. X9:s redaktion försöker förnya tidningen och hitta en ny publik, samtidigt som den gamla ska känna igen sig. Det nya består i att man ofta publicerar fransk-belgiska albumserier i tidningen - i många fall väldigt bra serier, men tyvärr ser det inte alltid så bra ut. Dessa serier är ju tänkta att publiceras i färg och i stort format.
Då passar de amerikanska mini- och maxiserier man kör bättre, de är i allla fall avsedda för det mindre serietidningsformatet. Och oftast är de här långt bättre än de gamla träiga dagspresserierna.
Fast frågan är om de gamla trogna köparna bryr sig. Allt de vill ha är nämligen Modesty Blaise. Modesty måste vara med i varje nummer. Modesty måste vara på omslaget. Detta har även lett till att man sedan ett par år tillbaka har slafsat in en ful, kladdig Modesty Blaise-logga som ligger ovanpå Agent X9-loggan, så att det inte ska råda någon tvekan om att trots att tidningen heter Agent X9 (Phil Corrigans kodnummer), så är det Modesty Blaises tidning, det är hon som är huvudperson.
Hade jag fått bestämma hade jag ändrat loggan och titeln. Varumärket X9 vill förstås Egmont inte göra sig av med, men jag hade nog kastat om lite och bytt ut ett ord. Jag gjorde en snabb skiss på hur min version ungefärligen hade sett ut, den ligger här intill.
Modesty Blaise - serien, alltså - må vara nerlagd, men Romero producerar visst fortfarande omslag till Agent X9. De ser oftast för jävliga ut, de är makalöst trista och träiga. Det senaste året har man dock låtit andra försöka sig på att göra omslag med Modesty. Tyvärr har dessa inte heller varit speciellt lyckade. Många verkar ha svårt att avbilda Modesty, och man har sällan fått någon schwung i bilderna. På omslagets tredje sida lägger man in fanart; hel- och halvkända svenska serietecknare har ritat sin version av Modesty Blaise. Med blandat resultat.
Inte nog med att de trogna läsarna kräver så mycket Modesty som möjligt (det handlar ju bara om repriser, har inte fansen redan läst allt flera gånger om?), de vill även ha avsnitten omredigerade så att de ser ut som serietidningssidor. Något som innebär att äventyren blir över femtio sidor långa och lämnar lite utrymme åt övriga serier.
Agent X9 nummer 8/2011 är det stora jubileumsnumret och utökat till 116 sidor, och för första gången i tidningens historia innehåller tidningen en serie i färg. Men först i tidningen ligger som vanligt Modesty Blaise och ett avsnitt som heter "The Gallows Bird", ursprungligen publicerat 1973 och tecknat av Romero. Enligt tidningens ledare har tidigare publiceringar av serien varit censurerade, men vad som censurerats nämns inte - istället hänvisas till Agent X9:s hemsida för en artikel om just detta avsnitt, men inte fan finns där någon artikel.
"The Gallows Bird" är nyöversatt av Sara Årestedt, som även ligger bakom översättningen av "The Walking Dead" i svensk utgåva. Ni som läste min recension av det albumet vet att jag anmärkte på ett par egendomligheter i översättningen.
Årestedts översättning av "The Gallows Bird" påstås vara "vågad" och ligga närmare den engelska originaltexten. Det mest vågade här, är att man har vågat publicera detta! För vad vi får, är en över femtio sidor lång våldtäkt av svenska språket.
Nu har jag förstås inte läst Peter O'Donnells version och kan inte jämföra. Willie Garvin talar som bekant cockney och jag utgår från att O'Donnell har skrivit ut hans repliker fonetiskt och kryddat med slangord. Detta har Årestedt försökt tolka till svenska. Hon har då kombinerat något slags 91:an-stavning med ett språkbruk som vore Willie en 70-talspundare. Det blir "Åsa-Nisse pratar stockholmska" av det hela. Det är fullkomligt vansinnigt. Och kallade folk verkligen polisen för "bängen" på riktigt?
Avsnittet utspelar sig i New Orleans och även andra typer har försetts med försvenskad dialekt. Det är väl antingen sydstatsaccent eller fransk accent som försvenskats, och det blir också knasigt - dock skiljer det sig något från Willie Garvins snack.
Övriga dialekter - "vanlig" brittisk och amerikansk engelska - skrivs på vanlig svenska, men det skiftar ibland mellan "de/dem" och "dom", och mellan "sig/mig" och "sej/mej", och här finns så många ordföljdsfel och märkligheter att jag inte är säker på hur de ska prata. Vid flera tillfällen satt jag bara och stirrade på pratbubblorna och försökte få ihop allt. Inte blir det bättre och enklare av att omredigeringen av seriestripparna stökat om bland pratbubblorna, så att jag flera gånger råkade läsa dem i fel ordning. Att själva äventyret är rätt svagt och ganska dumt glömde jag nästan bort.
Det går sällan att översätta utländska dialekter till svenska. På sin höjd funkar det i humorserier. Och då ska man överlåta det hela till ett proffs - som till exempel Johan Andreasson. Jag vågar inte tänka på hur 70-talets Jonah Hex-avsnitt hade sett ut om man försökt tolka den fonetiska sydstatsdialogen i dessa till svenska...
Efter detta Modesty Blaise-avsnitt följer en kort-kort deckarnovell av Per Thörn. Den tar upp en sida och är fullkomligt värdelös. Här borde förstås istället en artikel om censuren av "The Gallows Bird" ligga.
Och efter denna novell
kommer så färg-
inslaget; ett helt album i färg - "XIII Mystery: Irina".
Jag läste de tre-fyra första albumen i XIII-
sviten när de kom på danska, och jag tyckte att denna Jason Bourne-variant av Adamsonbelönade Jean Van Hamme och William Vance var rätt bra. Samtliga album har publicerats i Agent X9, men jag har inte läst dem; jag vet inte vad som hände i serien efter att jag slutade läsa den, jag vet inte vilka fasta bifigurer som dök upp.
XIII har uppenbarligen försetts med en del spin off-serier, som XIII Mystery. Fast vad albumet "Irina" har med originalsviten att göra vet jag inte - kanske förekommer figuren Irina i den.
I vilket fall är det här ett typiskt, väldigt kompetent fransk-belgiskt hantverk av några som heter P Berthet och E Corbeyran. Albumet är tecknat en realistisk klara linjen-stil, det är elegant men egentligen ganska opersonligt; det är aningen sterilt. Men det är bra berättat rent tekniskt, och det känns extra skönt att läsa efter misshandeln av Modesty Blaise - och den svenska översättningen är en ren njutning; här är det normalt språkbruk som gäller.
Handlingen i "Irina" är kanske lite tunn. Det är en spionhistoria om hur den sextonåriga Irina flyr från något slags barnhem i Ryssland och sedan spenderar tolv år, eller vad det nu var, på att leta upp mannen som dödade hennes bästa vän på barnhemmet. Under resans gång hinner Irina utbilda sig till KGB-agent, flytta till USA, gå på college, och mörda en väldig massa människor. Det bjuds även på en hel del naket och sex, främst ångande lesbiska möten. 
Egentligen en helt okej story och jag kan tänka mig att jag nog gillat den bättre om den vore åtminstone dubbelt så lång och gick in lite mer på djupet av figurer och handlingstrådar. Dock måste jag erkänna att seriens epilog kom med en överraskande twist jag inte hade räknat med. Hyfsat smart och intressant, och mitt helhetsintryck blev mer positivt.
Jag har absolut inget emot Agent X9:s inriktning av idag. Men det måste ju gå att läsa serierna utan att få ont i huvudet!





Mästarmöte i Malmö

Jag tittade inom Science fiction-bokhandeln här i Malmö tidigare i eftermiddags, och vem hittade jag där om inte Martin Kristenson, hemmahörande i Stockholm. Martin, dagen till ära iförd bombastiskt sommarskägg, var ju redaktör för Stupidoblocket i saligen hädangångna serietidningen Kapten Stofil.
Vi samtalade lite grann om danska revyer, Fantask i Köpenhamn, och en del annat, och så passade Martin på att avslöja två spännande nyheter som är på gång senare i år. Jag ber att få återkomma till dessa.

fredag 15 juli 2011

Uppdatering på Xombafronten

Jag tänkte att det kanske åter är dags att tipsa om ett gäng recensioner jag enbart publicerat på engelska på Xomba. Som till exempel:

SCREAMS OF A WINTER NIGHT
CHEERLEADER CAMP (BLOODY POM POMS)
TOURIST TRAP
SLEEPAWAY CAMP
SLEEPAWAY CAMP 2
SLEEPAWAY CAMP 3
RETURN TO SLEEPAWAY CAMP
DRACULA (Dan Curtis' med Jack Palance)
BODYCOUNT
MADMAN
NIGHT WARNING
PLANET OF THE VAMPIRE WOMEN
THE HORRIBLE DR. HICHCOCK
THE GHOST
THE SWEET HOUSE OF HORRORS
THE DEAD HATE THE LIVING

...Kolla in dem!

...Det HÄR kallar jag filmaffisch!

Hubba-hubba! NURSE 3D en film som börjar spelas in i september. Här är en promotionaffisch.



torsdag 14 juli 2011

Bio: Potiche - En fransk troféfru

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland skiter man sig på tummen.
Jag hade faktiskt hyfat höga förväntningar på den här franska komedin. Förvisso hade jag läst en amerikansk recension av den, i vilken det påpekades att filmen inte är något vidare - men vad vet väl amerikaner om europeisk film? Jag hade sett trailern på nätet och den vekade mycket lovande.
Fast det är ju klart - regissör är Francois Ozon. En man vars filmer ofta tävlar i Cannes, och man vet aldrig riktigt vad man får. Ibland är det ren arthouse-film. Ibland är det bara ... udda. Som SWIMMING POOL från 2003, en film jag såg i Cannes. Den såg nästan exakt ut som en sydeuropeisk B-film från tidigt 80-tal, komplett med bisarr dvärg. Filmen kändes som något Joe D'Amato skulle kunnat göra. Fast jag var ensam om att dra fram dessa liknelser, eftersom inga andra kritiker hade sett några sydeuropeiska B-filmer från tidigt 80-tal.
"Potiche" är franska för vas, och tydligen det ord frans-
männen använder för en trofé. Den svenska titelns troféfru heter Suzanne och spelas av legendaren Catherine Deneuve. året är 1977 och Suzanne är en hemmafru som bor i en gigantisk villa med sin make Robert (Fabrice Luchini); direktör på en paraplyfabruk.
Suzanne är uttråkad medan den typiskt franskt koleriske Robert bara jobbar och jobbar. Det visar sig även att Robert har en affär med sin trogna sekreterare.
Robert är dock sämre på att ta hand om sina anställda, så de går ut i strejk. Robert lyckas bli tillfångatagen och inspärrad på fabriken.
Då vänder sig Suzanne till parlamentsledamoten Maurice Babin (Gérard Depardieu), som hon i sin ungdom hade en kort romans med. Babin hjälper till att få ut Robert - men när Robert då plötsligt hetsar upp sig så myckett han får en infarkt och hamnar på sjukhus, måste Suzanne ta över driften av fabriken.
Suzanne blir en väldigt omtyckt chef, om än en tillfällig sådan, och hennes nyskapande idéer leder till att hon ger sig på en karriär som politiker.
Jag trodde att detta skulle vara en komedi - men om man inte är väldigt lättroad, är detta inte speciellt roligt. POTICHE bygger på en pjäs, och detta är alltför uppenbart - detta är det stora problemet med filmen. Handlingen är dialogdriven och många rollfigurer spelar över som om de agerar på en teaterscen - detta gäller i synnerhet Luchini. Filmen känns som en mossig politisk pjäs från 70-talet.
Visst är 70-tals-
miljöer-
na kul. Jag minns ju hur det var, hur saker såg ut, och det franska 70-talet skiljer sig inte så mycket från vårt svenska. Nu var jag inte i Frankrike första gången förrän 1982, men saker hade inte förändrat sig så mycket. I början av POTICHE är dessa 70-talsmiljöer väldigt roande, men det gå inte att bygga en hel film bara på detta.
Trots alla begränsningar i storyn, är fotot rätt flott, ofta ser det ut som en fransk film från 1977 - hm, när jag tänker efter ser ju det här ut som en gammal fransk porrfilm! Detta intryck förstärks när dottern Joëlle (Judith Godrèche) dyker upp. En tjusig blondin som för tankarna till Brigitte Lahaie.
Musiken på soundtracket är också rätt trevlig ibland, med 70-talistiska "lalalala-körer" och liknande, även om det blir lite för mycket fransk schlager ibland. Plötsligt brister Catherine Deneuve ut i sång och då blir det bara dumt och konstigt. Dumt och konstigt blir det även när man ägnar sig åt en typ av fransk komik jag absolut inte begriper.
Gérard Depardieus kroppshydda är numera minst sagt imponerande. Jag fascinerades av en kavaj han bär i en scen - tygstyckena är minst sagt enorma.
Nå. Jag hade hoppats på en kul, lättsam komedi i knallig 70-talsmiljö. Det sistnämnda fick jag, men annars är det här lite småtrist och inget vidare.






(Biopremiär 15/7)



Vicke Viking

Variety rapporterar idag att Alexander Skarsgård ska debutera som producent i Hollywood. Filmen har arbetsnamnet THE VANGUARD och har författats av Chris Boal. Skarsgård ska även spela huvudrollen i detta vikingaepos från Warner Bros., som påstås vara i samma anda som GLADIATOR och BRAVEHEART.

onsdag 13 juli 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Roberts Blossom

Karaktärsskådepelaren Roberts Blossom medverkade i filmer som NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN och ENSAM HEMMA, men det är inte för dessa vi minns honom. Nej, självklart har han etsat sig fast i våra medvetanden som Ezra Cobb i DERANGED - en smått klassisk lågbudgetfilm, baserad på Ed Geins upptåg i Wisconsin på 50-talet.
Han hann visst även med att sitta en vända på Alcatraz.
Den åttonde juli gick han bort. Han var 83.


Första trailern till nya Sherlock Holmes

Ser ju inte så pissnödigt ut. Och Noomi Rapace har minsann fått sitt namn stort uppslaget.


Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Först ett varningens ord:
Detta är en recension av HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2. Filmen. Detta är inte en recension av JK Rowlings bok. Detta är inte en recension av filmen i egenskap av adaption av boken. Jag har inte läst boken. Jag har inte läst någon av Harry Potter-böckerna. Jag har absolut inte för avsikt att läsa böckerna. De intresserar mig inte. Dessutom har jag nu sett ala filmerna, så jag vet ju hur det hela slutar.

Detta är ingen recension av hela filmserien om Harry Potter, och nej - jag såg inte om den förra filmen; HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, innan jag gick på pressvisningen av den här nya filmen. Det har jag inte tid med. Dessutom kan jag inte påstå att jag vill se den filmen en gång till.

Den här recensionen riktar sig inte till fanatiska Harry Potter-fans - så kallade Potterheads. Den riktar sig inte till ungar. Denna recension är skriven för folk som tycker om film. Alla typer av film. Och för människor som intresserar sig för film både som underhållning och konstform.

Potterheads borde inte få lov att läsa recensioner av deras favoritfilmer skrivna av kritiker som inte är Poterheads. Potterheads har - liksom Twilightfånarna - en benägenhet att bli väldigt, väldigt arga om man har mage att anmärka på filmerna. Man ska inte jävlas med Harry Potter-fans. Fråga mig. Jag vet. De ville lyncha mig efter min recension av förra årets film.

Jag upprepar: detta är en recension av just den här specifika filmen.

Om du misstänker att följande text kommer att göra dig upprörd, vänligen sluta läsa här. Jag har inte lust att käfta med upprörda barn. Men resten av er kan glatt läsa vidare...

Åkej. Så, vad hände då i del ett av detta allra sista, tvådelade kapitel i sagan om Harry Potter? Jo, vad som hände var att ... Öh ...

Vänta. Jag minns inte. Jag måste kolla upp min recension av den filmen. Hum-di-dum-di-dum... Aha. Just det. Nu minns jag. HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, det är ju den där filmen det inte händer ett skit i. De befinner sig i en skog någonstans. De går och går och går. Jag kommer inte ihåg så mycket från del sex heller, HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN, men det var i alla fall i den som trollkarlsungarna drogades och blev kåta på varandra. Alltid något.

Jag gillade de två, tre första filmerna i serien. De var kul äventyrsfilmer om barn som gick på en skola för blivande trollkarlar. Historierna var relativt enkla att hänga med i. Men senare blev tonen hela tiden allt mörkare och den fortlöpande storyn förvandlades till en såpa, som blev alldeles för komplicerad, eftersom många av de inblandade figurerna har konstiga namn eller är bisarra varelser. Det är inget fel med såpor - om man får se nästa avsnitt en vecka senare. Det är svårare att hänga med om man måste vänta ett år mellan kapitlen. Jag tycker att det är omöjligt att komma ihåg vem som är vem, vad det är som händer och varför allt det här händer i Harry Potter-filmerna.
Detta är förstås inte Harry Potters skapare JK Rowlings fel. Nej, det är förstås filmskaparna jag ska skylla på. Om man måste läsa boken innan man ser filmversionen för att begripa den, jag då har man ju misslyckats kapitalt som filmskapare. En bra adaptation ska kunna stå på egna ben. Visst, en väldigt, väldigt stor del av Potterpubliken har förstås läst böckerna, men vad jag skrev gäller ju alla adaptioner.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 kretsade kring ett svärd som våra unga hjältar; Harry, Hermione och Ron av någon anledning var tvungna att leta upp. Mitt inne i skogen blev Ron sned, jag minns inte varför, och han stack och lämnade de två andra. Men senare, när de äntligen hittat svärdet, kom Ron tillbaka. Det var ungefär allt. Mer än så hände inte i den förra filmen.  
Jämfört med DEL 1 händer det en fruktansvärd massa i DEL 2. Detta är mer eller minde bara en enda lång serie strider och actionsekvenser - 130 minuter fajting - och jag skulle ljuga om jag påstår att jag vet vilka alla de här figurerna är och vad som är syftet med alla bataljer. denonde Voldemort (Ralph Fiennes utan näsa) försöker döka Harry Potter (Daniel Radcliffe) om och om igen, något han försökt göra sedan Harry var liten baby. Harry och hans polare Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) försöker förstöra de tre sista horrokruxerna. Jag begrep aldrig riktigt vad en horrokrux är, men det är tydligen något som gör Voldemort till en väldigt ond man.

Filmens första halva påminner rätt mycket om ett TV-spel, kanske lite i samma andra som "Tomb Raider". Hjältarna kutar runt i grottor och gamla slott och letar objekt; de rider på en stor, vit, eldsprutande drake, och en blixtrande trollstavsstrid verkar vara inspirerad av den första STJÄRNORNAS KRIG-filmen, när de skjutande flyr genom Dödsstjärnans korridorer.
Denna första halva av filmen är faktiskt ganska cool och underhållande. Okej, jag tänkte förstås "Oj, det där är ju John Hurt, var han verkligen med i förra filmen också? Och vem är den där svartalfen som ser ut som Ronnie James Dio? Var han också med i DEL 1?". Men detta var inte något större problem i et här fallet och det ges inte mycket utrymme för eftertanke.

Men sedan, under sin andra halva, börjar David Yates film att lida av Transformerssyndromet. Den blir stor, bombastisk och strider pågår alldeles för länge. Filmen blir saggig. Plötsligt attackerat Hogwarts av tusentals ungar som ser ut som Adam Ant. Vilka är dessa ungar? Har de hjärntvättats av Voldemort?

...Och sedan stannar all action tvärt och vi serveras en massa meta-
fysiskt mumbo-jumbo, och rollfigurer som tidigare dött kommer tillbaka, och vi får slutligen förklaringen till allt. Vad som egentligen hände den där natten då Voldemort mördade Harrys föräldrar, orsaken till att Harry är så viktig.
Det är möjligt att jag är korkad, men jag begrep inte allt av denna förklaring. Men skit samma.
Därefter är det ags för ytteligare action och den stora, slutgiltiga bataljen mellan Gott och Ont.
Ron och Hermione har blivit kära i varandra och vi får äntligen se den där omskrivna kyssen, men tack vare Rons hår och kameravinkeln, kan vi inte se deras läppar, så de kanske fejkade det hela ändå. Jag hoppades att Hermione skulle säga "Är det där en trollstav du har i böjsorna, eller är du bara glad att se mig?" - men tyvärr gör hon inte det.

Harry Potter själv är visst kär i Rons trista syrra. Fan vet varför. Jävlar, vad hon är tradig. Fast Harry är ju faktiskt inte så kul han heller, när allt kommer omkring.

Jag undrade var Robbie Coltranes rollfigur Hagrid höll hus, gick han också och dog i DEL 1 medan jag glömde bort det? Nej, han dyker upp mot slutet, och det gör även Ema Thompson som bidrar med en cameo som du missar om du blinkar. Men vad hände egentligen med min favoritfigur, Nearly Headless Nick; spöket som spelades av John Cleese i de två första filmerna?
Helena Bonham Carter är förstås tillbaka som den slemma Belatrix Lestrange och är mer lik Johnny Depp - och i synnerhet Jack Sparrow - än någonsin tidigare. Hon är nog den bästa figuren i den här serien, jag skulle hellre vilja se en film om henne än om de andra. Och Alan Rickman återkommer naturligtvis som Snape, som spenderar filmen med att se olycksbådande ut. Det hela slutar med en epilog jag tyckte var ganska festlig, men jag är osäker på om det var meningen att jag skulle tycka det.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 planerades att släppas i 3D, men Warners insåg att det inte fanns tid att lägga till den allra bästa sortens 3D innan filmens releasedatum, så de skippade det hela. Men den här gången är filmen i 3D och det är rätt okej. 3D är ju inte längre särdeles sensationellt. Massor av filmer släpps i 3D nuförtiden. Alldeles för många. Filmer som ursprungligen inte var avsedda för formatet konverteras till 3D så att bolagen kan dra in mer pengar, eftersom biobiljetterna då blir dyrare, och detta resulterar i fruktansvärda fusk-3D-filmer med nästan inga effekter alls. Vanligtvis är det enda som hände det att filmen blir lite oskarp.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 liter även den lite grann av oskärpa, och en del scener har en lite konstig digital look. Men som helhet är dock 3D:n bra.

Nå... Hur ska jag då sammanfatta allt det här? Tja, detta är en stor, snygg, actionpackad film, späckad med fräsiga specialeffekter. Den är mycket bättre än fjolårets film och den är hyfsat underhållande även om man inte är en fanatisk Harry Potter-fan. Men jag tycker fortfarande att handlingen är alldeles för förvirrad och det hela blir lite segt och småtrist.

Men vad i allsin dar kommer att hända med de unga skådisarna nu när allt är över? Daniel Radcliffe spelar huvudrollen i Hammer Films adaption av pjäsen "The Woman in Black", en klassisk spökhistoria. Men jag gissar att han kommer att drabbas av Tidigare Barnstjärna-syndromet - och eftersom han har så pojkaktiga drag, kommer han kanske alltid att se ut som Harry Potter. Rupert Grint var nyligen i Sverige och Norge och spelade in det norska krigsdramat COMRADE. Grint ska också spela titelrollen i en film om den legendariske brittiske skidhopparen Eddie "The Eagle" Edwards. Emma Watson har några filmer som ligger i post-production. Kanske blir det lättare för henne att få roller i framtiden. Hon är ju trots allt en väldigt söt tös, och jag gissar att det är lättare för en vacker kvinna att få roller än en man som ser ut som en skolgosse.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 har inte premiär i Zimbabwe förrän den första mars 2012.







(Biopremiär 13/7)

Läderlappenaffisch

Första postern till kommande DARK KNIGHT RISES...



En packe trailers...

Zombies under amerikanska inbördeskriget... Den här ser ju lovande ut! Jag gillar animationerna på slutet.




Och här har vi vietnameser som sparkar röv så att det står härliga till:



Och här är det senaste från Jaume Balaguero, som gjorde [REC]. Jag kan väl inte påstå att jag förstår någonting, den här är påspanska och utan text. Men ändå:




tisdag 12 juli 2011

Ny trailer till Tintin

Här är den första fullängdstrailern till Spielbergs TINTIN.
Tja...
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Figurerna ser fortfarande lite otäcka ut; lite grann som vandrande lik. Blek, märklig hy. Och det hela verkar vara lite för modernt actionpackat och inte tjoflöjt på gammaldags pojkbokssätt.
Fast jag kan ju ha helt felt.
hoppas att den svenska versionen dubbas av Tomas Bolme.



Jensen og Jensen

När det i dagens Sverige produceras tecknad film, är det främst sådana som riktar sig till barn under fem år. Lilla Spöket Laban och Knattebiofilmer.

I Danmark är det annorlunda. Där har man nu gjort en film för oss vuxna. eller åtminstone för oss som är vuxna på pappret, men ingen annanstans.

Visst. Det här är skitfult animerat. Men ändå. Jensen og Jensen verkar ju rocka fedt.





måndag 11 juli 2011

Vad får man för $25 000 idag?

Med lite talang, rekvisita och rätt locations kan man åstadkomma mycket trots väldigt lite pengar. Ta bara Michael Fredianelli. För 25 000 dollar (vilket alldeles just nu är exakt 159 250 svenska kronor) har han gjort långfilmen THE SCARLET WORM. Inte nog med att det är en mikrobudgetfilm. Det är dessutom en Western!
Om den är bra eller inte har jag ingen aning om. Filmen släpps i USA i augusti. Men jag gillar initiativet. Ambitiöst och bra.
Brett Halsey, hjälte i en massa italienska filmer på 60- och 70-talen, har en roll i filmen.





Första bilderna ur Argentos Dracula i 3D

Ja...
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här verkar ju kunna bli precis hur fan som helst. Rutger Hauer ser ut att vara som klippt och skuren för rollen som Van Helsing, men resten är väl ... tveksamt.
Eller?
Nå, det är för tidigt att uttala sig och det enda vi sätt är dessa stillbilder. Men efter att ha sett det Darre presterat de senaste tjugo åren är vi ju tveksamma...
(Plus dock för fröken byxlös)








söndag 10 juli 2011

Häpp! Kul typ!

Jag satt i köket, drack kaffe, läste diverse dagstidningar och några krönikor i dessa. Kom osökt att tänka på något jag nästan glömt bort. Några bortglömda krönikörer.
1993 började jag skriva i NST, det vill säga Nordvästra Skånes Tidningar; en dagstidning som distribuerades i just nordvästra Skåne, med Ängelholm som säte, och vars edition i Landskrona hette - och fortfarande heter - Landskrona Posten (särskrivet och allt!). I början av 2000-slogs NST ihop med Helsingborgs Dagblad och förvandlades därmed åtminstone delvis till en helt annan tidning. Plötsligt skulle allting vara mer "seriöst" och alllvarligt, och hela tjoflöjtandan från gamla fina NST blåstes bort. Inte för att NST alltid var speciellt bra, men de var öppna för mycket.
I NST skrev jag kopiöst mycket på kultur- och nöjessidorna. Det blev mer och mer för varje år, och med tiden hade jag tre olika krönikor: jag skrev om film på video i en spalt, om film på bio i en annan, och så levererade jag spalten "Kultfilm" var tredje torsdag; krönikan som inledde min karriär på tidningen. Till detta recenserade jag film på bio samt nya seriealbum.
Någon gång i mitten eller slutet av 90-talet skaffade NST ett gäng nya krönikörer. Jag minns inte namnen på dem. Däremot minns jag hur erbarmligt usla och/eller märkliga de var. Jag har ingen aning om var man hade hittat dem. Deras karriärer på tidningen blev dessutom väldigt korta.
En tjej skrev om nöjeslivet i nordvästra Skåne. Hon besökte olika diskotek och nattklubbar, och berättade hur det var på dem - och framför allt rapporterade hon om hur tjejerna där var klädda. Snart visade det sig att denna nöjeskrönikör var arton år (!) och således inte kom in på ställen med högre åldersgräns - vilket självklart kraftigt begränsade hennes möjligheter att göra ett heltäckande jobb. Och självklart skrev hon som en artonåring.
Och så hade man satt en kvinna på att skriva en modekrönika. Av krönikörens byline att döma, var det ett fruntimmer i övre medelåldern. Jag tror inte att hon hade något alls med modebranschen att göra, att hon reste runt på mässor och visningar. Kanske hade hon en liten modebutik i Båstad eller något, vad vet jag.
Hennes modekrönikor var alltid otroligt konstiga. Hon ägnade sig mycket åt att beskriva olika kläd- och färgkombinationer man kunde ha på sig. En gång rev hon av en utförlig beskrivning, vilken hon avslutade med att hävda att resultatet blir att folk kommer att utbrista "Häpp! Kul typ!". Jag och min kollega Stefan Lindqvist tyckte att detta var makalöst roligt. Självklart kunde vi inte låta bli att återanvända "Häpp! Kult typ!". Jag klämde in det någonstas i en kultfilmskrönika, medan Stefan fick in det i sin fredagsspalt "Slagskott".
Om NST:s TV-krönikör tillkom i samma veva som de övriga minns jag inte, men denne man var troligen Sveriges minst lämpade person för jobbet. Denne karl hatade nämligen allt vad TV hette. Han i frågasatte alla program som visades och tyckte att han borde ägna sig åt vettigare saker 'än att sitta och glo på den där burken. Läsarna borde också låta bli att se på TV, tyckte han. Ett sanslöst konstigt inslag i tidningen.
NST:s mest kände krönikör var troligen Rune Moberg, som skrev en gång i veckan fram tills att han dog ihjäl sig. Moberg var mest känd som Lilla Fridolfs skapare, men han var i grunden gammal journalist, bland annat på tidningen Se. Han hade även figurerat i flera olika humorsammanhang, och ibland kunde han i sina krönikor berätta anekdoter om när han utsågs till "rolighetsminister" någonstans. Jag är glad att jag är för ung för att ha upplevt Rune Moberg som rolighetsminister, och Lilla Fridolf har jag aldrig riktigt förmått uppskatta.
Som pensionär satt alltså Rune Moberg och skrev krönikor. Fast "krönikor" är att ta i. Oftast liknade hans texter insändare inskickade av en sur pensionär. Han gnällde och gnällde. Han var som Kapten Stofil, fast på riktigt - och inte rolig.
Jag minns i synnerhet en krönika vilken var osedvanligt dum. Moberg berättade att han gillade att följa engelska deckarserier på TV, i synnerhet en, vilken jag glömt vilken det var (antagligen någon om en pensionsmässig polis). Det han uppskattade mest, var att serien bestod av avslutade fall varje vecka. Det var ingen följetong. Man riskerade inte att missa upplösningen. För en pensionär var följetonger tydligen av ondo. Jag förstod inte riktigt varför. Pensionärer om några har ju tid att sitta och följa massor av TV-serier utan att riskera att missa upplösningarna. Så tillvida pensiot inte råkar avlida under seriens gång. Det var kanske detta Moberg åsyftade.
I vilket fall: Rune Moberg hade slagit sig ner för att titta på denna sin favoritdeckare, och när den borde avslutats möttes han av texten "Fortsättning nästa vecka". Detta gjorde herr Moberg så upprörd att han skrev en hel krönika om detta oskick.
Själv har jag alldeles just nu skrivit och publicerat något slags krönika om ointressanta krönikor. Ja, du har ju precis läst den. Jag hoppas att den var något mer intressant än sitt ämne.

lördag 9 juli 2011

Conan - International Trailer

Ännu en trailer till nya Conanfilmen - den här gången utan hårdrock på soundtracket:




Tjacka upp dig på en dödskalletron

En Fantomenfan har snickrat ihop en dödskalletron till sin fräna Fantomendocka. Han blev såp nöjd att den visst numera ska finnas till försäljning för trettio dollar.



fredag 8 juli 2011

Georges Bess är tillbaka!

Kommer ni ihåg Georges Bess? Så klart ni gör! En av de bästa Fantomentecknarna på 70-talet, då han även ritade Dante och Anderssonskans Kalle.
Jag vet inte riktigt vad denne fransman haft för sig sedan dess, men jag fick alldeles nyss ett nyhetsmail från Glénat, och detta handlade om Bess' nya album Le Vampire de Benares.
Klicka HÄR för mer info (på franska), och HÄR kan ni bläddra bland de första sidorna (klicka i nedre högra hörnet för att bläddra).
Vågar vi hoppas på en svensk utgåva? Finns det några Fantomennostalgiker bland våra förläggare?

Serier: The Walking Dead. Volym ett: Tills döden skiljer oss åt

THE WALKING DEAD
VOLYM ETT: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT
av Robert Kirkman och Tony Moore
Apart Förlag

Den 22:a februari skrev jag om TV-serien THE WALKING DEAD här på bloggen, ni kan läsa texten HÄR. Jag skrev att de hela började alldeles utmärkt, men att jag så smått började att tappa intresset efter drygt hälften av avsnitten. Jag tyckte att handlingen började upprepa sig och stå och trampa vatten.

I det inlägget berättade jag även att jag för ett par år sedan var på biblioteket och lånade den amerikanska utgåvan av den tecknade serien "The Walking Dead", som TV-serien alltså bygger på. Volym ett, som samlar de sex första numren av tidningen. Jag slutade läsa ganska snart. Jag vet inte riktigt varför, men det var något som gjorde att jag aldrig riktigt fångades av serien.

Nuförtiden ploppar det med jämna mellanrum upp små serieförlag här i Sverige. Efter ett besök på en liten seriemässa förra hösten konstaterade jag att det finns ett flertal förlag jag aldrig hört talas om. Fast många av dessa ägnar sig nog främst åt att ge ut fanzines. Tekniken går dock framåt, och idag kan gränsen mellan ett fanzine och en "riktig" tidning eller ett album vara lite luddig.

Det nystartade Malmöförlaget Apart Förlag är dock ett "riktigt" förlag, med distribution till bokhandlar och pressbyrån, och deras första bok är en svensk utgåva av ovan nämnda amerikanska samlingsvolym.

Den här gången har jag läst hela albumet, från första sidan till sista - och detta har jag till större delen gjort med stort nöje. Även om det hela inleds lite tveksamt i seriens skapare och författare Robert Kirkmans förord. Kirkman och jag har nämligen fullkomligt olika smak vad gäller zombiefilmer. Han skriver att han inte gillar ironiska, skämtsamma zombiefilmer, som RETURN OF THE LIVING DEAD, och att han heller inte gillar sådana med idiotiska rollfigurer och som bara går ut på att visa upp en massa våld och splatter. Han föredrar George A Romeros allegorier; samhällskritik omstöpt till zombiefilm.

Jag tycker förstås tvärtom. Jag gillar RETURN OF THE LIVING DEAD, och även om jag inte tycker illa om dem, har jag aldrig varit något större fan av Romeros filmer - de är lite stapplande, precis som sina zombies. Lite för långa, ibland lite för amatörmässiga skådisar, och de saknar egentlig stil - åtminstone en stil som tilltalar mig. Vilka filmer det är Kirkman åsyftar med de som bara visar upp våld och splatter vet jag inte, men kanske är det de italienska - de som jag självklart älskar. Inte för att de är så våldsamma, utan för att de - åtminstone många av dem - har en stil och estetik som tilltalar mig.

När jag väl började läsa serien, trodde jag att jag skulle känna igen allt från TV-serien. Det är ju bara ett halvår sedan jag såg den. Men njä, det gör jag inte riktigt. Visst, jag kommer ihåg handlingen i stora drag och flertalet av figurerna, men mer är det inte. Och jag minns inte vad man ändrat på i TV-versionen.

Dessutom undrar jag om det verkligen var det här albumet jag lånade på bibblan häromåret. Jag tror det, men jag känner inte igen det alls. Jag minns att jag upplevde teckningarna som lite grova och att de inte tilltalade mig. Efter Tony Moore har andra tecknare tagit vid, kanske var det en bok av någon av dessa jag roffat åt mig i tron att det var volum ett?

För Tony Moores teckningar är riktigt eleganta på ett ganska traditionellt, amerikanskt sätt. Väldigt, väldigt kompetenta. Inga extrema, flumma utsväningar och konstigheter, och heller ingen "medveten fulhet" eller minimalism och annat konstigt alldeles för många ägnar sig åt idag. Dessutom för tuschningen ibland tankarna till Klaus Janson, vilket ska tas som en komplimang.

Berättelsen börjar med att polisen Rick blir skjuten under en eldstrid. Han hamnar i koma, och när han en tid senare vaknar upp, är han ensam på sjukhuset. Världen har tagits över av zombies - och han missade hela förloppet.

Rick tar sig samman och beger sig ut i ett ruttnande ödelandskap för att leta upp sin fru och son, och efter att ha träffat den unge killen Glenn, som förklarar situationen, förs Rick till ett läger där några överlevande bor - bland dem Ricks polispartner Shane, samt den saknade hustrun Lori och lillgrabben.

Därefter skildras främst relationerna inom gruppen. De försöker göra det bästa av sin situation. Ibland tar sig Rick och Glenn in i den zombieockuperade staden för att skaffa vapen, ammunition och förnödenheter. Rick och Shane jagar i skogen. Medlemmarna i gruppen lär sig hantera skjutvapen för självförsvar. Shane har ett lite alltför gott öga till Lori. Folk blir osams och bråkar. Och ibland attackeras de av zombies.

Serien innehåller ibland långa dialogbaserade scener, och det känns nästan som att läsa en film eller TV-serie överförd till tecknad serie. Dialogen kan bli utdragen; folk börjar gråta mean de pratar, ibland händer det att de avslutar med att falla ner på knä. För det mesta funkar det. Ibland blir det lite sökt. I en lång sekvens pratar de olika figurerna en i taget om hur de minns en av de som dödats, och just detta funkar mindre bra; det känns bara stelt.

Allra bäst är de helt ordlösa sekvenser som dyker upp med jämna mellanrum. Till exempel stora delar av det första avsnittet, när den ensamme Rick driver omkring. Eller en sida längre in där man bara får se hur fåglar pickar i sig kött från en slaktad zombie.

Även vålds- och actionsekvenserna fungerar väldigt bra, betydligt bättre än det brukar göra i action- och superhjälteserier. Det är medryckande skildrat.

Den svenska översättningen av Sara Årestedt är förhållandevis bra, men jag måste komma med ett par invänardning: visst säger dagens svenska ungdomar "shit!". Det kan hända att även jag säger "shit". Men det blir bara fånigt när det står "shit" i den svenska texten, istället för en svensk svordom. Och unge Glenn, som är asiat-amerikan, säger i den svenska översättningen ofta "mannen". "Shit, man" blir alltså "shit, mannen". I mina öron låter inte detta som en asiat-amerikan. Det känns snarare som om Glenn kommer från Rosengård.

Jag upptäckte även att det här och var står "han" istället för "honom". Väldigt märkligt, tänkte jag först. Hur kan man göra ett sådan språkfel? Men efter ett tag insåg jag att det nog är samme kille som hela tiden säger "han". Så jag tror att det är ett medvetet fel. Jag har ingen aning om vad han säger på engelska, men om det nu är meningen att han ska tala slarvigt, borde även resten av hans grammatik vara åt skogen. Som det är nu, ser det bara ut som om översättaren inte kan ordentlig svenska.
Men detta är bara anmärkningar i marginalen.

"The Walking Dead" har kallats den bästa zombieserie som har gjorts. Och det stämmer. Men - konkurrensen är ju knappast mördande. Ärligt talat finns det ju inte speciellt många zombieserier. Det är gamla fina Gravmannen och några till.

I vilket fall är detta ett alldeles utmärkt album. Jag läser gärna mer. Men frågan är hur länge det här kan hålla på innan konceptet går på tomgång och jag tröttnar. Jag upptäckte att man i USA har släppt minst fjorton samlingsvolymer...

torsdag 7 juli 2011

Bio: Beginners

Foton copyright (c) SF Film

Långsamma filmer kan vara ... jävligt långsamma. Riktigt trista grejor i vilka det aldrig händer något, och de slutar aldrig. Som alla de här rumänska filmerna det är meningen att man ska tycka är så bra.
Men sedan finns det ju filmer där långsamheten och det innehållslösa är själva poängen. "Men det är ju en poäng med tempot i de rumänska filmerna!" skriker kanske någon i kultureliten, men det ignorerar jag. Jag tänker snarare på filmer av till exempel folk som Jean Rollin. I flera av hans filmer händer i princip ingenting, det pratas knappt, det är väldigt långsamt - men ytterst fascinerande.
Mike Mills, som tidigare främst ägnat sig åt kortfilm, regidebuterade med THUMBSUCKER, en i visa kretsar hajpad film, som jag dock aldrig såg. BEGINNERS är hans andra långfilm, en liten independentfilm, och den får väl anses vara rätt långsamt.

Men allt annat än tråkig!

"Drama-
kome-
di" får man väl kalla det här. Jag visste egent-
ligen inte så mycket om filmen när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag hade sett delar av trailern utan ljud på skärmarna i biograffoajén ett par gånger, jag visste att Ewan McGregor spelar huvudrollen och att Christopher Plummer är hans far, som 75 år gammal kommer ut ur garderoben som bög, och som kort därpå går bort i cancer. Men detta var väl allt jag kände till.


Filmen utgår från år 2003, och när den ensamstående Oliver (McGregor) tömmer sin då nyligen avlidne fars hem, tänker han tillbaka på sin uppväxt - på sin far, som han sällan såg, och på sin roliga mor (underbart spelad av Mary Page Keller, som är jättekul). Han tänker tillbaka på när fadern plötsligt berättar att trots att han var gift med Olivers mor alltid varit homosexuell. Nu plötsligt, på ålderns senhöst, ska han leva livet fullt ut, och han skaffar sig en yngre pojkvän, går på nattklubb, ägnar sig åt gayaktivism och har sig. Men så får han beskedet att han drabbats av obotlig cancer och fyra år senare dör han.

Parallellt med detta berättas om Olivers liv år 2003. Hans arbetskolegor tycker att han måste rycka upp sig, sedan faderns död går han konstant omkring och ser ledsen och bedrövad ut - så de tvingar med honom på en maskerad. Oliver klär ut sig till Freud.

På festen träffar han en söt tjej med strup-
katarr och som därför inte får prata. Spännande. En viss attraktion uppstår. Oliver följer med tjejen hem. Snart får han veta att hon är fransyska, skådespelerska och heter Anna. Lite trevande inleder de ett förhållande.

Och, tja, detta är väl allt som händer i filmen - detta plus lite fnurror på tråden och mindre intriger.

En märklig detalj när Anna dyker upp i filmen, är att jag på en gång kände att hon måste vara fransyska. Jag visste inte vem som spelade henne - jag kände inte igen henne i den peruk hon bär på festen, hon såg bara bekant ut. Och eftersom hon inte pratar, avslöjades hon inte på brytningen.
Men så tar hon av sig peruken och jag inser att det är Mélanie Laurent. Jag visste faktiskt inte att hon skulle vara med - men ändå förstod jag att Anna måste vara fransyska. Vad kan det bero på?

Mélanie Laurent och hennes rollfigur är något av det absolut ljuvligaste jag sett på bio. Hon är fullkomligt oemotståndligt. Tycker i alla fall jag. Och detta gjorde den spirande romansen mellan Anna och Oliver väldigt realistisk - för min del. Jag identifierade mig fullkomligt med Oliver och förstod exakt hans känslor för denna tjej. Och det är förstås ytterst sällan jag känner så när jag ser en (kärleks)film. Anna är inte bara en söt och kul tjej, hon är en människa och en sådan som jag skulle falla handlöst för.

Självklart är även Ewan McGregor bra, för att inte tala om Christopher Plummer, 82 år ung verkar hans karriär ha kommit in i en andra andning! Vilken kille!

BEGINNERS är en väldigt lättsam och rolig film på en allvarlig botten. Förvisso kan jag inte påstå att jag är det minsta engagerad i- eller intresserad av gayaktivism, vilket en del av handlingen går ut på, men det spelar ingen roll. Det här är en underbar liten film. Jag tycker mycket, mycket om BEGINNERS.






(Biopremiär 8/7)

Bio: Poppers pingviner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

POPPERS PINGVINER bygger på en gammal amerikansk barnbok från 1930-talet - tydligen väldigt populär i USA, men jag har aldrig hört talas om den. Och när nu Mark Waters (FREAKY FRIDAY, SPIDERWICK, FLICKVÄNNER FRÅN FÖR) filmatisering med Jim Carrey i huvudrollen når svenska biodukar, fruktade jag det värsta. Ni vet, ensådan där typisk amerikansk barnfilm med hysteriskt tempo, en massa skrikande, och en kräkframkallande moralkaka på slutet. Dessutom var en av de trailers jag sett dubbad till svenska, så jag fruktade även tortyr i form av Jim Carrey pratande svenska.

Det sistnämnda slapp vi. På pressvisningen fick vi tack och lov se den amerikanska originalversionen.

Och faktum är, att rent allmänt var det inte alls så oävet. Jag skulle snarare vilja påstå att det här minsann var ganska trevligt. Och det var ju väldigt oväntat.

Carrey är den superskicklige affärsmannen mr Popper, som av allt att döma har ett hjärta av is. Hans fru (Carla Gugino) har förstås lämnat honom, han har de två barnen varannan helg, och han jobbar åt ett företag som köper upp byggnaderi New York för att genast riva dem. Popper är företagets bäste man, han kan övertala vem som helst att sälja.

Men så får han i uppdrag att prata omkull gamla mrs Van Gundy (Angela Lansbury), som äger en legendarisk restaurang i Central Park. Och genast stöter han på motstånd. Hon är minsann inte lätt att övertala.

I samma veva dör Poppers gamle upptäcktsresande till far och i arvegods får Popper en trälåda hemskickad. Denna innehåller en upstoppad pingvin. Tror han. Men snart kvicknar pingvinen till och rör på sig - den är riktig och levande. Och nästa dag kommer ännu en låda med ytterligare fem pingviner, som Popper tvingas ta hand om i sin 300 kvadratmeter stora lyxvåning.

Poppers barn är överför-
tjusta, exfrun är lycklig över att far och barn återigen kommer överens, och Popper själv börjar upptäcka att han fortfarande är kär i exet, som dock har en annan kille numera. Värre ställt är det med jobbet, som Popper börjar vansköta och det går dåligt med övertalningen av Van Gundy. Inte heller får man ha husdjur i huset, så grannar och portier håller ett öga på Potter, och en kille från zoo försöker konstant komma åt de sällsynta pingvinerna.

Det är ganska handfast humor det bjuds på här. En pingvin fiser konstant. En springer hela tiden in i väggar. Det bajsas ganska mycket.

Men det hela är förhållandevis återhållsamt ändå, även Jim Carrey lägger band på sig. Åtminstone litegrann. Och jag gissar att dubbad till svenska är det här olidligt - hur har de löst scenen där Popper imiterar Jimmy Stewart? Och hur blir det när han pratar i slow-motion?

Det är ju väldigt trevligt att få se Angela Lansbury, som fyller 86 i höst, och Carla Gugino har jag alltid gillat.

Självklart - och tyvärr - har man inte kunnat hålla sig ifrån de rejält uppjästa moralkakorna, och på slutet kommer det några för många sådana. Som vanligt blir det lite äckligt, som vanligt hyllas kärnfamiljen, och en unge skriker till en av bovarna som särat på pingvinfamiljen "You can't split them up! They're family!" Urk! Jag var nära att sänka betyget där. Men jag låter bli.

Som sagt: POPPERS PINGVINER är oväntat kul och trevlig, och bör gå hem hos ungarna.





(Biopremiär 6/7)

onsdag 6 juli 2011

Necrolovers!

Teaser för en kommande kortfilm av Victor Uribe. Hmm...



Den femte oktober nästa år blir det såga av

I ett pressmed-
delande låter Scanbox meddela att den kommande rebooten på MOTORSÅGS-
MASSAKERN - i 3D - kommer att hade både amerikansk och svensk premiär den femte oktober 2012.
Reboot? Igen?! Ja, tydligen. Visst har det tidigare rapporterats om en kommande motorsågsfilm i 3D, men att det ska vara en andra reboot, efter den första 2006, hade jag ingen aning om. Låter konstigt. Men tydligen ska det bli en direkt fortsättning på Tobe Hoopers originalfilm från 1974. Och så ska Bill Moseley från MOTORSÅGSMASSAKERN 2 vara med, och bara det lovar ju gott.

HÄR kan ni läsa lite mer. OBS att de skrivit fel årtal på originalfilmen.

tisdag 5 juli 2011

Undrar om det var en sådan här prinsen satte på Victorias finger på bröllopet




söndag 3 juli 2011

Ännu en film att se fram emot:



lördag 2 juli 2011

När jag langade danska pengar...

Jag hade ett ärende på Malmö Central igår och slank inom under eftermiddagen. Det första jag upptäckte var att de utan pukor och fanfarer har öppnat upp den gamla vänthallen/huvudsalen, som varit stängd för ombyggnad hur länge som helst. Där finns nu en massa restaturanger och kaféer. De floesta har än så länge inte öppnat eller ens flyttat in, men ett par var bemannade, och en nudel- och wok-nasare bjöd på små smakprov. Kyckling med nudlar. Inte alls dumt.
En stund senare stod jag i glashallen och tittade lite i pocketbokbutiken, när jag hörde två flickröster bakom mig: "Ursäkta! Ursäkta!". Jag vände mig om och där stod två töser i 16-årsåldern. Jaha, och vad ville de?
Morsan till en av töserna hade precis släppt av dem vid centralen, de två skulle till Danmark - men när de gick till Forex fick de inte växla, eftersom de var under arton.
Öh? Varför då? Det låter ju skitkonstigt. Jag kan inte minnas att jag inte fick växla pengar när jag var tonåring. Vad har åldern med valutan att göra? Det spelar väl ingen roll?
Så, de här två små liven frågade om jag ville vara så vänlig och gå bort till Forex och växla åt dem. Visst kunde jag väl göra det, det här var ju bara dumt, de bad mig ju liksom inte att köpa ut öl och cigg. Så de gav mig 800 spänn, som jag växlade åt dem.
När jag återvände till stället där jag träffat dem, var de inte där. Och jag kände mig allt lite grann som en ... skummis. Där stod jag med ett kuvert som skulle överlämnas till två minderåriga flickor jag inte kände... Och stället är ju kameraövervakat. Det kan ju ha sett jävligt misstänkt ut.
Men så dök de två upp med andan i halsen och jag överlämnade kuvertet med sedlarna. Jag önskade dem en trevlig dag.
Funderade lite mer på det här sedan. Varför valde de just mig? Såg jag extra snäll och pålitlig ut? Jag menar, tänk om jag bara tagit deras 800 spänn och rusat allt jag kunde.
Men det gjorde jag förstås inte. Och det är ju rätt trevligt ändå att töserna valde mig.
Fast jag begriper fortfarande inte varför de har åldersgräns för valutaväxling.

fredag 1 juli 2011

Bio: Transformers 3

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

Först och främst: beklagar att denna recension är ett par dagar sen. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva den förrän nu, och jag fick prioritera den amerikanska versionen av denna text. Nåja. Här har ni så jätterobotarna.

Som den store kompositören och textförfattaren Trey Parker engång i tiden skrev: "Why does Michael Bay keep on making movies?". Bay är känd för att göra stora, svindyra och öronbedövande actionfilmer som horder av människor går och ser, men som få egentligen verkar gilla. Och jag kommer fortfarande ihåg publikens skratt efter den allra första pressvisningen av ARMAGEDDON i Cannes... (Förvisso inte hela, filmen, utan de visade ett hopklipp vilket gjorde det hela ännu fånigare)

Nu är det återigen sommar, blockbustersäsongen är här - och återigen slår Bay till så att det smäller om det. Med betoning på smäller.

Jag kan inte påstå att jag har någon relation till Transformers. På 1980-talet köpte jag ibland leksakerna i present eller julklapp till en av mina kusiner, som är typ femton år yngre än jag, och jag tycker mig komma ihåg att jag köpte det första numret av serietidningen (styva pärmar), som jag läste i mina föräldrars bastu - och som jag inte begrep alls.

Vad jag däremot gillade i den svängen, var de japanska jätterobotarna, vilka kom tidigare och som var stora (notera ordvitsen!) i Sydeuropa i slutet av 70- och början av 80-talen. Jag upptäckte Goldrake (även känd som Grendizer, Grandizer och Goldorak), Mazinger och de andra när jag semestrade i Italien 1980.

1986 kom det en animerad Transformersfilm, vilken en kompis och jag såg på Fantastisk Filmfestival för några år sedan - efter att först ha hällt i oss några öl. Vi var nog 15-20 år äldre än de övriga i publiken, och de andra var troligen där av nostalgiska skäl. Min kompis och jag var där därför att Orson Welles stod för den mäktiga berättarrösten. Filmen var en obegriplig röra, vi skrattade mycket och diggate det småfåniga rocksoundtracket. En ung kille i publiken trodde att texten till Transformersledmotivet lös "Transformers - Warriors in the Sky". Tja, det ska ju egentligen vara "Transformers - More than meets the eye"...

Hur som helst. När Michael Bays blockbuster anlände 2007 hade jag inga förväntningar överhuvudtaget - i synnerhet då det ju handlade om en Michael Bay-film. Så jag måste allt säga att jag blev ganska överraskad när filmen visade sig vara både underhållande och rolig.

Underhållande och rolig. Det är två ord som definitivt inte passar in på 2009 års uppföljare, TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND. Jösses. Den filmen är fullkomligt osebar. Okej, jag kan inte påstå att jag förstod allt om Transformersrasens urspring, dess histora, deras hemplanet och fan fan allt handlade om i den första filmen. Detta beror kanske på att jag är dålig på att vara uppmärksam när en pompös berättarröst trumpetar ut en massa fakta i en evighet. Men TRANSFORMERS 2 är som ett enda stort skrotupplag. Bokstavligt talat. Det är som att titta på ett kalejdoskop i 150 minuter. Den kan driva dig till vansinne. På riktigt. De som faktiskt begriper vad som försigår i den filmen förtjänar den medalj. Eller snarare en enkelbiljett till gökboet.

En kille som inte gillade TRANSFORMERS 2 alls, var ... gissa ... Michael Bay. Jodå. Regissören själv! Sedan den filmen hade premiär för två år sedan, har han kastat mög på den och sagt saker som "Varför sa ingen till mig att jag höll på att göra en skitfilm?". Därför lovade han att den tredje filmen skulle bli annorlunda. Mer som den första filmen. Och den skulle bli begriplig.

På grund av "säkerhetsskäl" pressvisades inte TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON, som i Sverige fått den enklare titeln TRANSFORMERS 3, åtminstone inte här i Malmö, så jag fick gå på den antagligen utsålda smygpremiären på Royal (Sveriges största duk!) kvällen innan den egentliga premiären. Och vad ska jag säga? Jodå, den här gången är det betydligt bättre än förra gången. Okej, jag begriper fortfarande inte riktigt vaffan allt handlar om, varför allt det här händer, men det är väl för att jag är för gammal för att sätta mig in i Transformersmytologin.

Det hela börjar på 1960-talet. Vi får lite arkivklipp på JFK, en del manipulerat för att passa in i handlingen, och så får vi veta den verkliga orsaken till att Apollo 11 landade på månen 1969. Det visar sig att Neil Armstrong och Buzz Aldrin åkte dit som agenter för att undersöka en främmande farkost som kraschat på månens mörka sida. Farkosten är förstås ett rymdskepp från Cybertron, Transformers hemplanet.

Därefter hoppar vi till nutid. Shia LaBeouf är tillbaka som vår unge hjälte Sam, medan den problematiska divan Megan Fox fått kicken från serien. Fox har ersatts av den brittiska modellen Rosie Huntington-Whiteley, som spelar Sams nya flickvän Carly. Och ... Det allra första vi ser efter prologen, är en närbild på Carlys röv! Därefter smeker kameran hennes nakna ben - och den unga publiken, 75% killar, skrek "WOOO-HOOOOO!!!" på föreställningen jag var på. Fantastisk scen. PK-gänget, i synnerhet europeiska filmkritiker, kommer att hata denna scen.

Sam är arbetslös och letar alltid efter nytt jobb, medan Carly - som alltid klär sig som om hon ska iväg på ett modelljobb för Vogue - jobbar åt den superrike, coole men lite slemmige Dylan (Patrick Dempsey), vars kontor är fantastiskt elegant och fullproppat med de dyraste bilar man kan uppbringa. I en scen beskriver Dylan en bils vackra former, men vad vi ser i bild medan han pratar, är Carlys kropp - ännu en gång smeker kameran henne från topp till tå. 

Till slut lyckas Sam få ett jobb, i postrummet på ett märkligt företag vars chef är den ytterligt bisarre Bruce Brazos (John Malkovich). Vår hjälte hatar sitt jobb - men tack och lov så återvänder de ondskefulla Decepticonrobotarna för att leva jävel och härska över Jorden. Så, återigen måste Sam slå sig ihop medsin favorittransformer Bumblebee, den mäktige Optimus Prime och några andra snälla Autobotrobotar, samt med soldaterna Lennox (Josh Duhamel) och Epps (Tyrese Gibson) för att slåss mot den lede Megatron. Det här är något som inte uppskattas av försvarsministern Charlotte Mearing (Frances McDormand). Och så bryter förstås helvetet lös och inte helt överraskande får huvudpersonerna agera hjältar. Igen.

Jag borde egentligen inte tilldela den här filmen mer än två syndiga dvärgar. För det första är filmen alldeles för lång. Den vara 157 minuter och slutar aldrig. Några actionscener slutar aldrig de heller. Och story är ganska dum och väldigt oengagerande. Jag gillade grejen om månen och Apollo 11, men därefter blir det bara konstigt. Som det så ofta blir.

Rosie Huntington-Whiteley är ganska fruktansvärd. Visst är hon söt. Men - hon har karisma som en död potatis. Hon och hennes rollfigur har ingen som helst personlighet. Carly är ingenting annat än den här filmens julgranspynt. Plus dock för att hon tar sig igenom alla strapatser iförd högklackat.

Trots detta slänger jag in en tredje, halvsyndig dvärg. Varför då? Därför att vissa av rollfigurerna är riktigt bra. Malkovich är fantastisk som den knäppe chefen med de vitaste tänder jag någonsin sett. Frances McDormand verkar ha kul med sin roll. John Turturro är tillbaka som den exentriske Simmons. Och bäst av allt: Ken Jeong från BAKSMÄLLAN-filmerna har en liten roll. Scenerna utan Transformers är ofta överraskande skojiga. Och den riktige Buzz Aldrin dyker faktiskt upp som sig själv. För de flesta är väl Aldrin känd som den där andre killen på månen - men för folk som är som jag, är han främst känd från "The Buzz Aldrin Show" (okej, hur många kopplade den obskyra referensen?).

...Och så har vi de episka, gigantiska, ibland apokalyptiska actionsekvenserna. Och dessa är otroliga. Som jag nämnde är vissa av dem åt helvete för långa, men oj, är de imponerande. Filmen är i 3D, och till skillnad från PRIEST, THE LAST AIRBENDER och en massa andra konverterade fusk-3D-filmer, så filmades faktiskt den här i 3D. Visst, ibland lider den av samma problem som andra 3D-filmer, bilden har en tendens att bli oskarp, men några bombastiska, explosiva scener i slowmotion är direkt omtumlande.

Kanske är jag lite för snäll här, men hallå, det är sommar! Solen skiner! Låt oss vara snälla och glada! Och vaffan, ska jag vara ärlig, gillade jag den här mer ändra flera andra blockbusters som kommit på sistone.

Förresten! Hallå där, ni på mockbusterbolaget The Asylum! Var håller TRANSMORPHERS 3 hus?

 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)