tisdag 12 juli 2011

Ny trailer till Tintin

Här är den första fullängdstrailern till Spielbergs TINTIN.
Tja...
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Figurerna ser fortfarande lite otäcka ut; lite grann som vandrande lik. Blek, märklig hy. Och det hela verkar vara lite för modernt actionpackat och inte tjoflöjt på gammaldags pojkbokssätt.
Fast jag kan ju ha helt felt.
hoppas att den svenska versionen dubbas av Tomas Bolme.



Jensen og Jensen

När det i dagens Sverige produceras tecknad film, är det främst sådana som riktar sig till barn under fem år. Lilla Spöket Laban och Knattebiofilmer.

I Danmark är det annorlunda. Där har man nu gjort en film för oss vuxna. eller åtminstone för oss som är vuxna på pappret, men ingen annanstans.

Visst. Det här är skitfult animerat. Men ändå. Jensen og Jensen verkar ju rocka fedt.





måndag 11 juli 2011

Vad får man för $25 000 idag?

Med lite talang, rekvisita och rätt locations kan man åstadkomma mycket trots väldigt lite pengar. Ta bara Michael Fredianelli. För 25 000 dollar (vilket alldeles just nu är exakt 159 250 svenska kronor) har han gjort långfilmen THE SCARLET WORM. Inte nog med att det är en mikrobudgetfilm. Det är dessutom en Western!
Om den är bra eller inte har jag ingen aning om. Filmen släpps i USA i augusti. Men jag gillar initiativet. Ambitiöst och bra.
Brett Halsey, hjälte i en massa italienska filmer på 60- och 70-talen, har en roll i filmen.





Första bilderna ur Argentos Dracula i 3D

Ja...
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här verkar ju kunna bli precis hur fan som helst. Rutger Hauer ser ut att vara som klippt och skuren för rollen som Van Helsing, men resten är väl ... tveksamt.
Eller?
Nå, det är för tidigt att uttala sig och det enda vi sätt är dessa stillbilder. Men efter att ha sett det Darre presterat de senaste tjugo åren är vi ju tveksamma...
(Plus dock för fröken byxlös)








söndag 10 juli 2011

Häpp! Kul typ!

Jag satt i köket, drack kaffe, läste diverse dagstidningar och några krönikor i dessa. Kom osökt att tänka på något jag nästan glömt bort. Några bortglömda krönikörer.
1993 började jag skriva i NST, det vill säga Nordvästra Skånes Tidningar; en dagstidning som distribuerades i just nordvästra Skåne, med Ängelholm som säte, och vars edition i Landskrona hette - och fortfarande heter - Landskrona Posten (särskrivet och allt!). I början av 2000-slogs NST ihop med Helsingborgs Dagblad och förvandlades därmed åtminstone delvis till en helt annan tidning. Plötsligt skulle allting vara mer "seriöst" och alllvarligt, och hela tjoflöjtandan från gamla fina NST blåstes bort. Inte för att NST alltid var speciellt bra, men de var öppna för mycket.
I NST skrev jag kopiöst mycket på kultur- och nöjessidorna. Det blev mer och mer för varje år, och med tiden hade jag tre olika krönikor: jag skrev om film på video i en spalt, om film på bio i en annan, och så levererade jag spalten "Kultfilm" var tredje torsdag; krönikan som inledde min karriär på tidningen. Till detta recenserade jag film på bio samt nya seriealbum.
Någon gång i mitten eller slutet av 90-talet skaffade NST ett gäng nya krönikörer. Jag minns inte namnen på dem. Däremot minns jag hur erbarmligt usla och/eller märkliga de var. Jag har ingen aning om var man hade hittat dem. Deras karriärer på tidningen blev dessutom väldigt korta.
En tjej skrev om nöjeslivet i nordvästra Skåne. Hon besökte olika diskotek och nattklubbar, och berättade hur det var på dem - och framför allt rapporterade hon om hur tjejerna där var klädda. Snart visade det sig att denna nöjeskrönikör var arton år (!) och således inte kom in på ställen med högre åldersgräns - vilket självklart kraftigt begränsade hennes möjligheter att göra ett heltäckande jobb. Och självklart skrev hon som en artonåring.
Och så hade man satt en kvinna på att skriva en modekrönika. Av krönikörens byline att döma, var det ett fruntimmer i övre medelåldern. Jag tror inte att hon hade något alls med modebranschen att göra, att hon reste runt på mässor och visningar. Kanske hade hon en liten modebutik i Båstad eller något, vad vet jag.
Hennes modekrönikor var alltid otroligt konstiga. Hon ägnade sig mycket åt att beskriva olika kläd- och färgkombinationer man kunde ha på sig. En gång rev hon av en utförlig beskrivning, vilken hon avslutade med att hävda att resultatet blir att folk kommer att utbrista "Häpp! Kul typ!". Jag och min kollega Stefan Lindqvist tyckte att detta var makalöst roligt. Självklart kunde vi inte låta bli att återanvända "Häpp! Kult typ!". Jag klämde in det någonstas i en kultfilmskrönika, medan Stefan fick in det i sin fredagsspalt "Slagskott".
Om NST:s TV-krönikör tillkom i samma veva som de övriga minns jag inte, men denne man var troligen Sveriges minst lämpade person för jobbet. Denne karl hatade nämligen allt vad TV hette. Han i frågasatte alla program som visades och tyckte att han borde ägna sig åt vettigare saker 'än att sitta och glo på den där burken. Läsarna borde också låta bli att se på TV, tyckte han. Ett sanslöst konstigt inslag i tidningen.
NST:s mest kände krönikör var troligen Rune Moberg, som skrev en gång i veckan fram tills att han dog ihjäl sig. Moberg var mest känd som Lilla Fridolfs skapare, men han var i grunden gammal journalist, bland annat på tidningen Se. Han hade även figurerat i flera olika humorsammanhang, och ibland kunde han i sina krönikor berätta anekdoter om när han utsågs till "rolighetsminister" någonstans. Jag är glad att jag är för ung för att ha upplevt Rune Moberg som rolighetsminister, och Lilla Fridolf har jag aldrig riktigt förmått uppskatta.
Som pensionär satt alltså Rune Moberg och skrev krönikor. Fast "krönikor" är att ta i. Oftast liknade hans texter insändare inskickade av en sur pensionär. Han gnällde och gnällde. Han var som Kapten Stofil, fast på riktigt - och inte rolig.
Jag minns i synnerhet en krönika vilken var osedvanligt dum. Moberg berättade att han gillade att följa engelska deckarserier på TV, i synnerhet en, vilken jag glömt vilken det var (antagligen någon om en pensionsmässig polis). Det han uppskattade mest, var att serien bestod av avslutade fall varje vecka. Det var ingen följetong. Man riskerade inte att missa upplösningen. För en pensionär var följetonger tydligen av ondo. Jag förstod inte riktigt varför. Pensionärer om några har ju tid att sitta och följa massor av TV-serier utan att riskera att missa upplösningarna. Så tillvida pensiot inte råkar avlida under seriens gång. Det var kanske detta Moberg åsyftade.
I vilket fall: Rune Moberg hade slagit sig ner för att titta på denna sin favoritdeckare, och när den borde avslutats möttes han av texten "Fortsättning nästa vecka". Detta gjorde herr Moberg så upprörd att han skrev en hel krönika om detta oskick.
Själv har jag alldeles just nu skrivit och publicerat något slags krönika om ointressanta krönikor. Ja, du har ju precis läst den. Jag hoppas att den var något mer intressant än sitt ämne.

lördag 9 juli 2011

Conan - International Trailer

Ännu en trailer till nya Conanfilmen - den här gången utan hårdrock på soundtracket:




Tjacka upp dig på en dödskalletron

En Fantomenfan har snickrat ihop en dödskalletron till sin fräna Fantomendocka. Han blev såp nöjd att den visst numera ska finnas till försäljning för trettio dollar.



fredag 8 juli 2011

Georges Bess är tillbaka!

Kommer ni ihåg Georges Bess? Så klart ni gör! En av de bästa Fantomentecknarna på 70-talet, då han även ritade Dante och Anderssonskans Kalle.
Jag vet inte riktigt vad denne fransman haft för sig sedan dess, men jag fick alldeles nyss ett nyhetsmail från Glénat, och detta handlade om Bess' nya album Le Vampire de Benares.
Klicka HÄR för mer info (på franska), och HÄR kan ni bläddra bland de första sidorna (klicka i nedre högra hörnet för att bläddra).
Vågar vi hoppas på en svensk utgåva? Finns det några Fantomennostalgiker bland våra förläggare?

Serier: The Walking Dead. Volym ett: Tills döden skiljer oss åt

THE WALKING DEAD
VOLYM ETT: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT
av Robert Kirkman och Tony Moore
Apart Förlag

Den 22:a februari skrev jag om TV-serien THE WALKING DEAD här på bloggen, ni kan läsa texten HÄR. Jag skrev att de hela började alldeles utmärkt, men att jag så smått började att tappa intresset efter drygt hälften av avsnitten. Jag tyckte att handlingen började upprepa sig och stå och trampa vatten.

I det inlägget berättade jag även att jag för ett par år sedan var på biblioteket och lånade den amerikanska utgåvan av den tecknade serien "The Walking Dead", som TV-serien alltså bygger på. Volym ett, som samlar de sex första numren av tidningen. Jag slutade läsa ganska snart. Jag vet inte riktigt varför, men det var något som gjorde att jag aldrig riktigt fångades av serien.

Nuförtiden ploppar det med jämna mellanrum upp små serieförlag här i Sverige. Efter ett besök på en liten seriemässa förra hösten konstaterade jag att det finns ett flertal förlag jag aldrig hört talas om. Fast många av dessa ägnar sig nog främst åt att ge ut fanzines. Tekniken går dock framåt, och idag kan gränsen mellan ett fanzine och en "riktig" tidning eller ett album vara lite luddig.

Det nystartade Malmöförlaget Apart Förlag är dock ett "riktigt" förlag, med distribution till bokhandlar och pressbyrån, och deras första bok är en svensk utgåva av ovan nämnda amerikanska samlingsvolym.

Den här gången har jag läst hela albumet, från första sidan till sista - och detta har jag till större delen gjort med stort nöje. Även om det hela inleds lite tveksamt i seriens skapare och författare Robert Kirkmans förord. Kirkman och jag har nämligen fullkomligt olika smak vad gäller zombiefilmer. Han skriver att han inte gillar ironiska, skämtsamma zombiefilmer, som RETURN OF THE LIVING DEAD, och att han heller inte gillar sådana med idiotiska rollfigurer och som bara går ut på att visa upp en massa våld och splatter. Han föredrar George A Romeros allegorier; samhällskritik omstöpt till zombiefilm.

Jag tycker förstås tvärtom. Jag gillar RETURN OF THE LIVING DEAD, och även om jag inte tycker illa om dem, har jag aldrig varit något större fan av Romeros filmer - de är lite stapplande, precis som sina zombies. Lite för långa, ibland lite för amatörmässiga skådisar, och de saknar egentlig stil - åtminstone en stil som tilltalar mig. Vilka filmer det är Kirkman åsyftar med de som bara visar upp våld och splatter vet jag inte, men kanske är det de italienska - de som jag självklart älskar. Inte för att de är så våldsamma, utan för att de - åtminstone många av dem - har en stil och estetik som tilltalar mig.

När jag väl började läsa serien, trodde jag att jag skulle känna igen allt från TV-serien. Det är ju bara ett halvår sedan jag såg den. Men njä, det gör jag inte riktigt. Visst, jag kommer ihåg handlingen i stora drag och flertalet av figurerna, men mer är det inte. Och jag minns inte vad man ändrat på i TV-versionen.

Dessutom undrar jag om det verkligen var det här albumet jag lånade på bibblan häromåret. Jag tror det, men jag känner inte igen det alls. Jag minns att jag upplevde teckningarna som lite grova och att de inte tilltalade mig. Efter Tony Moore har andra tecknare tagit vid, kanske var det en bok av någon av dessa jag roffat åt mig i tron att det var volum ett?

För Tony Moores teckningar är riktigt eleganta på ett ganska traditionellt, amerikanskt sätt. Väldigt, väldigt kompetenta. Inga extrema, flumma utsväningar och konstigheter, och heller ingen "medveten fulhet" eller minimalism och annat konstigt alldeles för många ägnar sig åt idag. Dessutom för tuschningen ibland tankarna till Klaus Janson, vilket ska tas som en komplimang.

Berättelsen börjar med att polisen Rick blir skjuten under en eldstrid. Han hamnar i koma, och när han en tid senare vaknar upp, är han ensam på sjukhuset. Världen har tagits över av zombies - och han missade hela förloppet.

Rick tar sig samman och beger sig ut i ett ruttnande ödelandskap för att leta upp sin fru och son, och efter att ha träffat den unge killen Glenn, som förklarar situationen, förs Rick till ett läger där några överlevande bor - bland dem Ricks polispartner Shane, samt den saknade hustrun Lori och lillgrabben.

Därefter skildras främst relationerna inom gruppen. De försöker göra det bästa av sin situation. Ibland tar sig Rick och Glenn in i den zombieockuperade staden för att skaffa vapen, ammunition och förnödenheter. Rick och Shane jagar i skogen. Medlemmarna i gruppen lär sig hantera skjutvapen för självförsvar. Shane har ett lite alltför gott öga till Lori. Folk blir osams och bråkar. Och ibland attackeras de av zombies.

Serien innehåller ibland långa dialogbaserade scener, och det känns nästan som att läsa en film eller TV-serie överförd till tecknad serie. Dialogen kan bli utdragen; folk börjar gråta mean de pratar, ibland händer det att de avslutar med att falla ner på knä. För det mesta funkar det. Ibland blir det lite sökt. I en lång sekvens pratar de olika figurerna en i taget om hur de minns en av de som dödats, och just detta funkar mindre bra; det känns bara stelt.

Allra bäst är de helt ordlösa sekvenser som dyker upp med jämna mellanrum. Till exempel stora delar av det första avsnittet, när den ensamme Rick driver omkring. Eller en sida längre in där man bara får se hur fåglar pickar i sig kött från en slaktad zombie.

Även vålds- och actionsekvenserna fungerar väldigt bra, betydligt bättre än det brukar göra i action- och superhjälteserier. Det är medryckande skildrat.

Den svenska översättningen av Sara Årestedt är förhållandevis bra, men jag måste komma med ett par invänardning: visst säger dagens svenska ungdomar "shit!". Det kan hända att även jag säger "shit". Men det blir bara fånigt när det står "shit" i den svenska texten, istället för en svensk svordom. Och unge Glenn, som är asiat-amerikan, säger i den svenska översättningen ofta "mannen". "Shit, man" blir alltså "shit, mannen". I mina öron låter inte detta som en asiat-amerikan. Det känns snarare som om Glenn kommer från Rosengård.

Jag upptäckte även att det här och var står "han" istället för "honom". Väldigt märkligt, tänkte jag först. Hur kan man göra ett sådan språkfel? Men efter ett tag insåg jag att det nog är samme kille som hela tiden säger "han". Så jag tror att det är ett medvetet fel. Jag har ingen aning om vad han säger på engelska, men om det nu är meningen att han ska tala slarvigt, borde även resten av hans grammatik vara åt skogen. Som det är nu, ser det bara ut som om översättaren inte kan ordentlig svenska.
Men detta är bara anmärkningar i marginalen.

"The Walking Dead" har kallats den bästa zombieserie som har gjorts. Och det stämmer. Men - konkurrensen är ju knappast mördande. Ärligt talat finns det ju inte speciellt många zombieserier. Det är gamla fina Gravmannen och några till.

I vilket fall är detta ett alldeles utmärkt album. Jag läser gärna mer. Men frågan är hur länge det här kan hålla på innan konceptet går på tomgång och jag tröttnar. Jag upptäckte att man i USA har släppt minst fjorton samlingsvolymer...

torsdag 7 juli 2011

Bio: Beginners

Foton copyright (c) SF Film

Långsamma filmer kan vara ... jävligt långsamma. Riktigt trista grejor i vilka det aldrig händer något, och de slutar aldrig. Som alla de här rumänska filmerna det är meningen att man ska tycka är så bra.
Men sedan finns det ju filmer där långsamheten och det innehållslösa är själva poängen. "Men det är ju en poäng med tempot i de rumänska filmerna!" skriker kanske någon i kultureliten, men det ignorerar jag. Jag tänker snarare på filmer av till exempel folk som Jean Rollin. I flera av hans filmer händer i princip ingenting, det pratas knappt, det är väldigt långsamt - men ytterst fascinerande.
Mike Mills, som tidigare främst ägnat sig åt kortfilm, regidebuterade med THUMBSUCKER, en i visa kretsar hajpad film, som jag dock aldrig såg. BEGINNERS är hans andra långfilm, en liten independentfilm, och den får väl anses vara rätt långsamt.

Men allt annat än tråkig!

"Drama-
kome-
di" får man väl kalla det här. Jag visste egent-
ligen inte så mycket om filmen när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag hade sett delar av trailern utan ljud på skärmarna i biograffoajén ett par gånger, jag visste att Ewan McGregor spelar huvudrollen och att Christopher Plummer är hans far, som 75 år gammal kommer ut ur garderoben som bög, och som kort därpå går bort i cancer. Men detta var väl allt jag kände till.


Filmen utgår från år 2003, och när den ensamstående Oliver (McGregor) tömmer sin då nyligen avlidne fars hem, tänker han tillbaka på sin uppväxt - på sin far, som han sällan såg, och på sin roliga mor (underbart spelad av Mary Page Keller, som är jättekul). Han tänker tillbaka på när fadern plötsligt berättar att trots att han var gift med Olivers mor alltid varit homosexuell. Nu plötsligt, på ålderns senhöst, ska han leva livet fullt ut, och han skaffar sig en yngre pojkvän, går på nattklubb, ägnar sig åt gayaktivism och har sig. Men så får han beskedet att han drabbats av obotlig cancer och fyra år senare dör han.

Parallellt med detta berättas om Olivers liv år 2003. Hans arbetskolegor tycker att han måste rycka upp sig, sedan faderns död går han konstant omkring och ser ledsen och bedrövad ut - så de tvingar med honom på en maskerad. Oliver klär ut sig till Freud.

På festen träffar han en söt tjej med strup-
katarr och som därför inte får prata. Spännande. En viss attraktion uppstår. Oliver följer med tjejen hem. Snart får han veta att hon är fransyska, skådespelerska och heter Anna. Lite trevande inleder de ett förhållande.

Och, tja, detta är väl allt som händer i filmen - detta plus lite fnurror på tråden och mindre intriger.

En märklig detalj när Anna dyker upp i filmen, är att jag på en gång kände att hon måste vara fransyska. Jag visste inte vem som spelade henne - jag kände inte igen henne i den peruk hon bär på festen, hon såg bara bekant ut. Och eftersom hon inte pratar, avslöjades hon inte på brytningen.
Men så tar hon av sig peruken och jag inser att det är Mélanie Laurent. Jag visste faktiskt inte att hon skulle vara med - men ändå förstod jag att Anna måste vara fransyska. Vad kan det bero på?

Mélanie Laurent och hennes rollfigur är något av det absolut ljuvligaste jag sett på bio. Hon är fullkomligt oemotståndligt. Tycker i alla fall jag. Och detta gjorde den spirande romansen mellan Anna och Oliver väldigt realistisk - för min del. Jag identifierade mig fullkomligt med Oliver och förstod exakt hans känslor för denna tjej. Och det är förstås ytterst sällan jag känner så när jag ser en (kärleks)film. Anna är inte bara en söt och kul tjej, hon är en människa och en sådan som jag skulle falla handlöst för.

Självklart är även Ewan McGregor bra, för att inte tala om Christopher Plummer, 82 år ung verkar hans karriär ha kommit in i en andra andning! Vilken kille!

BEGINNERS är en väldigt lättsam och rolig film på en allvarlig botten. Förvisso kan jag inte påstå att jag är det minsta engagerad i- eller intresserad av gayaktivism, vilket en del av handlingen går ut på, men det spelar ingen roll. Det här är en underbar liten film. Jag tycker mycket, mycket om BEGINNERS.






(Biopremiär 8/7)

Bio: Poppers pingviner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

POPPERS PINGVINER bygger på en gammal amerikansk barnbok från 1930-talet - tydligen väldigt populär i USA, men jag har aldrig hört talas om den. Och när nu Mark Waters (FREAKY FRIDAY, SPIDERWICK, FLICKVÄNNER FRÅN FÖR) filmatisering med Jim Carrey i huvudrollen når svenska biodukar, fruktade jag det värsta. Ni vet, ensådan där typisk amerikansk barnfilm med hysteriskt tempo, en massa skrikande, och en kräkframkallande moralkaka på slutet. Dessutom var en av de trailers jag sett dubbad till svenska, så jag fruktade även tortyr i form av Jim Carrey pratande svenska.

Det sistnämnda slapp vi. På pressvisningen fick vi tack och lov se den amerikanska originalversionen.

Och faktum är, att rent allmänt var det inte alls så oävet. Jag skulle snarare vilja påstå att det här minsann var ganska trevligt. Och det var ju väldigt oväntat.

Carrey är den superskicklige affärsmannen mr Popper, som av allt att döma har ett hjärta av is. Hans fru (Carla Gugino) har förstås lämnat honom, han har de två barnen varannan helg, och han jobbar åt ett företag som köper upp byggnaderi New York för att genast riva dem. Popper är företagets bäste man, han kan övertala vem som helst att sälja.

Men så får han i uppdrag att prata omkull gamla mrs Van Gundy (Angela Lansbury), som äger en legendarisk restaurang i Central Park. Och genast stöter han på motstånd. Hon är minsann inte lätt att övertala.

I samma veva dör Poppers gamle upptäcktsresande till far och i arvegods får Popper en trälåda hemskickad. Denna innehåller en upstoppad pingvin. Tror han. Men snart kvicknar pingvinen till och rör på sig - den är riktig och levande. Och nästa dag kommer ännu en låda med ytterligare fem pingviner, som Popper tvingas ta hand om i sin 300 kvadratmeter stora lyxvåning.

Poppers barn är överför-
tjusta, exfrun är lycklig över att far och barn återigen kommer överens, och Popper själv börjar upptäcka att han fortfarande är kär i exet, som dock har en annan kille numera. Värre ställt är det med jobbet, som Popper börjar vansköta och det går dåligt med övertalningen av Van Gundy. Inte heller får man ha husdjur i huset, så grannar och portier håller ett öga på Potter, och en kille från zoo försöker konstant komma åt de sällsynta pingvinerna.

Det är ganska handfast humor det bjuds på här. En pingvin fiser konstant. En springer hela tiden in i väggar. Det bajsas ganska mycket.

Men det hela är förhållandevis återhållsamt ändå, även Jim Carrey lägger band på sig. Åtminstone litegrann. Och jag gissar att dubbad till svenska är det här olidligt - hur har de löst scenen där Popper imiterar Jimmy Stewart? Och hur blir det när han pratar i slow-motion?

Det är ju väldigt trevligt att få se Angela Lansbury, som fyller 86 i höst, och Carla Gugino har jag alltid gillat.

Självklart - och tyvärr - har man inte kunnat hålla sig ifrån de rejält uppjästa moralkakorna, och på slutet kommer det några för många sådana. Som vanligt blir det lite äckligt, som vanligt hyllas kärnfamiljen, och en unge skriker till en av bovarna som särat på pingvinfamiljen "You can't split them up! They're family!" Urk! Jag var nära att sänka betyget där. Men jag låter bli.

Som sagt: POPPERS PINGVINER är oväntat kul och trevlig, och bör gå hem hos ungarna.





(Biopremiär 6/7)

onsdag 6 juli 2011

Necrolovers!

Teaser för en kommande kortfilm av Victor Uribe. Hmm...



Den femte oktober nästa år blir det såga av

I ett pressmed-
delande låter Scanbox meddela att den kommande rebooten på MOTORSÅGS-
MASSAKERN - i 3D - kommer att hade både amerikansk och svensk premiär den femte oktober 2012.
Reboot? Igen?! Ja, tydligen. Visst har det tidigare rapporterats om en kommande motorsågsfilm i 3D, men att det ska vara en andra reboot, efter den första 2006, hade jag ingen aning om. Låter konstigt. Men tydligen ska det bli en direkt fortsättning på Tobe Hoopers originalfilm från 1974. Och så ska Bill Moseley från MOTORSÅGSMASSAKERN 2 vara med, och bara det lovar ju gott.

HÄR kan ni läsa lite mer. OBS att de skrivit fel årtal på originalfilmen.

tisdag 5 juli 2011

Undrar om det var en sådan här prinsen satte på Victorias finger på bröllopet




söndag 3 juli 2011

Ännu en film att se fram emot:



lördag 2 juli 2011

När jag langade danska pengar...

Jag hade ett ärende på Malmö Central igår och slank inom under eftermiddagen. Det första jag upptäckte var att de utan pukor och fanfarer har öppnat upp den gamla vänthallen/huvudsalen, som varit stängd för ombyggnad hur länge som helst. Där finns nu en massa restaturanger och kaféer. De floesta har än så länge inte öppnat eller ens flyttat in, men ett par var bemannade, och en nudel- och wok-nasare bjöd på små smakprov. Kyckling med nudlar. Inte alls dumt.
En stund senare stod jag i glashallen och tittade lite i pocketbokbutiken, när jag hörde två flickröster bakom mig: "Ursäkta! Ursäkta!". Jag vände mig om och där stod två töser i 16-årsåldern. Jaha, och vad ville de?
Morsan till en av töserna hade precis släppt av dem vid centralen, de två skulle till Danmark - men när de gick till Forex fick de inte växla, eftersom de var under arton.
Öh? Varför då? Det låter ju skitkonstigt. Jag kan inte minnas att jag inte fick växla pengar när jag var tonåring. Vad har åldern med valutan att göra? Det spelar väl ingen roll?
Så, de här två små liven frågade om jag ville vara så vänlig och gå bort till Forex och växla åt dem. Visst kunde jag väl göra det, det här var ju bara dumt, de bad mig ju liksom inte att köpa ut öl och cigg. Så de gav mig 800 spänn, som jag växlade åt dem.
När jag återvände till stället där jag träffat dem, var de inte där. Och jag kände mig allt lite grann som en ... skummis. Där stod jag med ett kuvert som skulle överlämnas till två minderåriga flickor jag inte kände... Och stället är ju kameraövervakat. Det kan ju ha sett jävligt misstänkt ut.
Men så dök de två upp med andan i halsen och jag överlämnade kuvertet med sedlarna. Jag önskade dem en trevlig dag.
Funderade lite mer på det här sedan. Varför valde de just mig? Såg jag extra snäll och pålitlig ut? Jag menar, tänk om jag bara tagit deras 800 spänn och rusat allt jag kunde.
Men det gjorde jag förstås inte. Och det är ju rätt trevligt ändå att töserna valde mig.
Fast jag begriper fortfarande inte varför de har åldersgräns för valutaväxling.

fredag 1 juli 2011

Bio: Transformers 3

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

Först och främst: beklagar att denna recension är ett par dagar sen. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva den förrän nu, och jag fick prioritera den amerikanska versionen av denna text. Nåja. Här har ni så jätterobotarna.

Som den store kompositören och textförfattaren Trey Parker engång i tiden skrev: "Why does Michael Bay keep on making movies?". Bay är känd för att göra stora, svindyra och öronbedövande actionfilmer som horder av människor går och ser, men som få egentligen verkar gilla. Och jag kommer fortfarande ihåg publikens skratt efter den allra första pressvisningen av ARMAGEDDON i Cannes... (Förvisso inte hela, filmen, utan de visade ett hopklipp vilket gjorde det hela ännu fånigare)

Nu är det återigen sommar, blockbustersäsongen är här - och återigen slår Bay till så att det smäller om det. Med betoning på smäller.

Jag kan inte påstå att jag har någon relation till Transformers. På 1980-talet köpte jag ibland leksakerna i present eller julklapp till en av mina kusiner, som är typ femton år yngre än jag, och jag tycker mig komma ihåg att jag köpte det första numret av serietidningen (styva pärmar), som jag läste i mina föräldrars bastu - och som jag inte begrep alls.

Vad jag däremot gillade i den svängen, var de japanska jätterobotarna, vilka kom tidigare och som var stora (notera ordvitsen!) i Sydeuropa i slutet av 70- och början av 80-talen. Jag upptäckte Goldrake (även känd som Grendizer, Grandizer och Goldorak), Mazinger och de andra när jag semestrade i Italien 1980.

1986 kom det en animerad Transformersfilm, vilken en kompis och jag såg på Fantastisk Filmfestival för några år sedan - efter att först ha hällt i oss några öl. Vi var nog 15-20 år äldre än de övriga i publiken, och de andra var troligen där av nostalgiska skäl. Min kompis och jag var där därför att Orson Welles stod för den mäktiga berättarrösten. Filmen var en obegriplig röra, vi skrattade mycket och diggate det småfåniga rocksoundtracket. En ung kille i publiken trodde att texten till Transformersledmotivet lös "Transformers - Warriors in the Sky". Tja, det ska ju egentligen vara "Transformers - More than meets the eye"...

Hur som helst. När Michael Bays blockbuster anlände 2007 hade jag inga förväntningar överhuvudtaget - i synnerhet då det ju handlade om en Michael Bay-film. Så jag måste allt säga att jag blev ganska överraskad när filmen visade sig vara både underhållande och rolig.

Underhållande och rolig. Det är två ord som definitivt inte passar in på 2009 års uppföljare, TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND. Jösses. Den filmen är fullkomligt osebar. Okej, jag kan inte påstå att jag förstod allt om Transformersrasens urspring, dess histora, deras hemplanet och fan fan allt handlade om i den första filmen. Detta beror kanske på att jag är dålig på att vara uppmärksam när en pompös berättarröst trumpetar ut en massa fakta i en evighet. Men TRANSFORMERS 2 är som ett enda stort skrotupplag. Bokstavligt talat. Det är som att titta på ett kalejdoskop i 150 minuter. Den kan driva dig till vansinne. På riktigt. De som faktiskt begriper vad som försigår i den filmen förtjänar den medalj. Eller snarare en enkelbiljett till gökboet.

En kille som inte gillade TRANSFORMERS 2 alls, var ... gissa ... Michael Bay. Jodå. Regissören själv! Sedan den filmen hade premiär för två år sedan, har han kastat mög på den och sagt saker som "Varför sa ingen till mig att jag höll på att göra en skitfilm?". Därför lovade han att den tredje filmen skulle bli annorlunda. Mer som den första filmen. Och den skulle bli begriplig.

På grund av "säkerhetsskäl" pressvisades inte TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON, som i Sverige fått den enklare titeln TRANSFORMERS 3, åtminstone inte här i Malmö, så jag fick gå på den antagligen utsålda smygpremiären på Royal (Sveriges största duk!) kvällen innan den egentliga premiären. Och vad ska jag säga? Jodå, den här gången är det betydligt bättre än förra gången. Okej, jag begriper fortfarande inte riktigt vaffan allt handlar om, varför allt det här händer, men det är väl för att jag är för gammal för att sätta mig in i Transformersmytologin.

Det hela börjar på 1960-talet. Vi får lite arkivklipp på JFK, en del manipulerat för att passa in i handlingen, och så får vi veta den verkliga orsaken till att Apollo 11 landade på månen 1969. Det visar sig att Neil Armstrong och Buzz Aldrin åkte dit som agenter för att undersöka en främmande farkost som kraschat på månens mörka sida. Farkosten är förstås ett rymdskepp från Cybertron, Transformers hemplanet.

Därefter hoppar vi till nutid. Shia LaBeouf är tillbaka som vår unge hjälte Sam, medan den problematiska divan Megan Fox fått kicken från serien. Fox har ersatts av den brittiska modellen Rosie Huntington-Whiteley, som spelar Sams nya flickvän Carly. Och ... Det allra första vi ser efter prologen, är en närbild på Carlys röv! Därefter smeker kameran hennes nakna ben - och den unga publiken, 75% killar, skrek "WOOO-HOOOOO!!!" på föreställningen jag var på. Fantastisk scen. PK-gänget, i synnerhet europeiska filmkritiker, kommer att hata denna scen.

Sam är arbetslös och letar alltid efter nytt jobb, medan Carly - som alltid klär sig som om hon ska iväg på ett modelljobb för Vogue - jobbar åt den superrike, coole men lite slemmige Dylan (Patrick Dempsey), vars kontor är fantastiskt elegant och fullproppat med de dyraste bilar man kan uppbringa. I en scen beskriver Dylan en bils vackra former, men vad vi ser i bild medan han pratar, är Carlys kropp - ännu en gång smeker kameran henne från topp till tå. 

Till slut lyckas Sam få ett jobb, i postrummet på ett märkligt företag vars chef är den ytterligt bisarre Bruce Brazos (John Malkovich). Vår hjälte hatar sitt jobb - men tack och lov så återvänder de ondskefulla Decepticonrobotarna för att leva jävel och härska över Jorden. Så, återigen måste Sam slå sig ihop medsin favorittransformer Bumblebee, den mäktige Optimus Prime och några andra snälla Autobotrobotar, samt med soldaterna Lennox (Josh Duhamel) och Epps (Tyrese Gibson) för att slåss mot den lede Megatron. Det här är något som inte uppskattas av försvarsministern Charlotte Mearing (Frances McDormand). Och så bryter förstås helvetet lös och inte helt överraskande får huvudpersonerna agera hjältar. Igen.

Jag borde egentligen inte tilldela den här filmen mer än två syndiga dvärgar. För det första är filmen alldeles för lång. Den vara 157 minuter och slutar aldrig. Några actionscener slutar aldrig de heller. Och story är ganska dum och väldigt oengagerande. Jag gillade grejen om månen och Apollo 11, men därefter blir det bara konstigt. Som det så ofta blir.

Rosie Huntington-Whiteley är ganska fruktansvärd. Visst är hon söt. Men - hon har karisma som en död potatis. Hon och hennes rollfigur har ingen som helst personlighet. Carly är ingenting annat än den här filmens julgranspynt. Plus dock för att hon tar sig igenom alla strapatser iförd högklackat.

Trots detta slänger jag in en tredje, halvsyndig dvärg. Varför då? Därför att vissa av rollfigurerna är riktigt bra. Malkovich är fantastisk som den knäppe chefen med de vitaste tänder jag någonsin sett. Frances McDormand verkar ha kul med sin roll. John Turturro är tillbaka som den exentriske Simmons. Och bäst av allt: Ken Jeong från BAKSMÄLLAN-filmerna har en liten roll. Scenerna utan Transformers är ofta överraskande skojiga. Och den riktige Buzz Aldrin dyker faktiskt upp som sig själv. För de flesta är väl Aldrin känd som den där andre killen på månen - men för folk som är som jag, är han främst känd från "The Buzz Aldrin Show" (okej, hur många kopplade den obskyra referensen?).

...Och så har vi de episka, gigantiska, ibland apokalyptiska actionsekvenserna. Och dessa är otroliga. Som jag nämnde är vissa av dem åt helvete för långa, men oj, är de imponerande. Filmen är i 3D, och till skillnad från PRIEST, THE LAST AIRBENDER och en massa andra konverterade fusk-3D-filmer, så filmades faktiskt den här i 3D. Visst, ibland lider den av samma problem som andra 3D-filmer, bilden har en tendens att bli oskarp, men några bombastiska, explosiva scener i slowmotion är direkt omtumlande.

Kanske är jag lite för snäll här, men hallå, det är sommar! Solen skiner! Låt oss vara snälla och glada! Och vaffan, ska jag vara ärlig, gillade jag den här mer ändra flera andra blockbusters som kommit på sistone.

Förresten! Hallå där, ni på mockbusterbolaget The Asylum! Var håller TRANSMORPHERS 3 hus?

 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)

torsdag 30 juni 2011

De tre första bilderna ur Mission: Impossible - Ghost Patrol

Direkt från UIP:s högkvarter:


Bio: Hanna

Foton copyright (c) Sony Pictures

Vad händer om man kombinerar den kritikerrosade svenska filmen FLICKAN med en typisk hårdför, amerikansk actionfilm? Tja, eventuellt får man något som liknar HANNA. En egentligen ganska märklig film.

16-åriga Hanna spelas av Saoirse Ronan, från Peter Jacksons gravt misslyckade FLICKAN FRÅN OVAN, och sedan hon var ett eller två år gammal, har hon av mystiska orsaker uppfostrats av sin far Erik (Eric Bana) långt, långt uppe i snöigaste Finland. Inte nog med att de bor ensamma i en koja i ödemarken - Erik tränar dessutom upp den lilla tösabiten till att bli en synnerligen effektiv mördare, slagskämde, hemlig agent och jägare; HANNA öppnar med att titelfiguren jagar ren med pilbåge - det är hon som håller i bågen, inte renen!

Men så en dag är det slut på det fridfulla livet. Det är dags att ge igenom på vem det nu är som orsakat denna spartanska tillvaro, så Hanna trycker på en knapp på en blinkande mojäng och snart anländer ett gäng soldater, beväpnade till tänderna. Efter att ett par soldater dödats, lyckas Erik fly, medan Hanna tillfångatas.
Hanna vaknar upp i ett topphemligt högkvarter någonstans i Marockos öken. Skurken i dramat heter Marissa, en iskall agent spelat av Cate Blanchett. För henne är det viktigaste av allt att hitta och döda Erik - han anses extremt farlig, tydligen vet han lite för mycket om någonting superhemligt, någonting som av allt att döma har med Hanna att göra.

Det dröjer inte länge innan Hanna lyckas fly efter att ha dödat ett helt gäng agenter, och i öknen träffar hon på en flummig engelsk familj på husbilssemester. Hon tjuvåker med dem geno Europa för att försöka återförenas med Erik i Berlin. Och hon har hela tiden Marissa och hennes hejdukar efter sig.

Regissören Joe Wright har tidigare gjort filmer som STOLTHET OCH FÖRDOM, FÖRSONING och SOLISTEN - allt annat än actionfilmer. Jag har ingen aning om vilket målgrupp han riktar sig till med HANNA. Filmen är nämligen väldigt splittrad och lite för arty-farty för sig eget bästa.

Det här ser ofta ut som en europeisk konstfilm. Ronan liknar flickan i FLICKAN (hon saknar ju nästan ansikte) och vissa skira bilder i soljjus ser ut som hämtade från den svenska filmen.

Ibland slår filmen över i komedi. Flera scener är avsiktligt roliga, oftast på ett skruvat, surrealistiskt sätt.

Och så fläskas det på med stenhårt action; slagsmål och eldstrider, ibland till och med i slow-motion. Blod sprutar.

Som sagt: det är lite egendomligt det hela. Filmen hamnar mellan flera stolar. De som förväntar sig renodlad fläskaction lär bli besvikna - eller förvirrade.

Rätt många svenska kritiker klagade på att utmärkta UNKNOWN innehåller alldeles för många logiska luckor, något som inte störde mig det minsta. HANNA, i sin tur, är egentligen en enda gigantisk logisk lucka - vilket inte heller stör mig. Men som exempel: för att jaga tag på Hanna anlitar Marissa en blonderad tysk bög och dennes två skinheads till hantlangare. Inte de mest diskreta personer man kan skicka ut på ett sådant uppdrag, och nog måste väl superagenten Marissa ha tillgång till betydligt mer professionella människor?

Men jag tycker ändå att HANNA är en helt okej film. Den är hyfsad underhållande, aldrig tråkig, en del inslag och rollfigurer är bra, och ibland kunde jag inte låta bli att stampa takten till The Chemical Brothers stenhårda filmmusik. Trots att jag självklart inte är gammal syntare.







(Biopremiär 6/7)

onsdag 29 juni 2011

It's Tom Cruise vs Michael Nyqvist



tisdag 28 juni 2011

Dagens födelsedagsbarn!

Hasse Alfredson!
80 år idag!
TJOSAN!*

*En gång på Bokmässan för kanske tjugo år sedan bad jag Hasse signera en bok. Han hade bråttom och egentligen inte tid, och sa "Det får bli nåt snabbt" - så istället för en limerick eller längre hälsning, skrev han "TJOSAN!", vilket nästan blev ännu bättre.

Bio: Kronjuvelerna

Foton copyright (c) Filmlance

Av någon anledning har Ella Lemhagens nya film KRONJUVELERNA blivit oerhört hajpad. Jag vet inte riktigt varför. Lemhagen har tidigare gjort PATRIK 1,5, som åtminstone jag gillade, och en TSATSIKI-film, men i övrigt handlar det väl inte om några större kioskvältare. Således måste hajpen bero på skådespelarna. Bill Skarsgård, Björn Gustafsson (nej, inte Alfred, utan den andre) och Alicia Vikander från TILL DET SOM ÄR VACKERT, en film som i princip inte sågs av någon alls, men som ändå gjorde henne till något slags ny stjärna och utlandshopp.

Dessutom har det skrivits en hel del om den här nya filmens look. Den är till stor del skjuten i Litauen för att ge det hela något slags lätt overklig sagokänsla, även om det ska utspela sig i Sverige.

Det sistnämnda; looken, är väl det som räddar KRONJUVELERNA. För jag vet allvarligt talat inte om jag sett en riktig praktkalkon, eller bara en lagom misslyckad film, eller vad det är jag sett.

Filmen bygger på en "originalberättelse" av Carina Dahl, som även skrivit filmmanuset tillsammans med Lemhagen, och det var det kanske inte så bra att hon gjorde. Det här är nämligen oftast alldeles för litterärt. Under hela filmen kände jag att detta nog hade fungerat bättre som bok, eller kanske ännu bättre som tecknad serie.

KRONJUVELERNA öppnar med att drygt tjugoåriga Fragancia (Vikan-

der) smyger upp till en stor villa, från vilken Richard Persson (Skarsgård) kommer ut - och genast blir skjuten i huvudet. Fragancia arresteras och förhörs av en polis spelad av Tomas von Brömssen, och därefter får vi i långa återblickar följa Fragancia, hennes liv, familj och vänner, från att hon var liten flicka fram till dådet.

Redan på BB när Fragancia föds, blir det strul. Rickard föds nämligen samtidigt och hans stenrike och stränge far, spelad av Loa Falkman, tappar det lilla spädbarnet, som får en silverplatta inopererad i pannan och aldrig blir riktigt normal. Direktör Persson vill att sonen ska bli världens bäste hockeyspelare, men det är Rickard för kass för. Rickard verkar dock lite förtjust i Fragancia, som växer upp med sin fattiga, men kärleksfulla familj - föräldrarna spelas av Michalis Koutsogiannikis och Alexandra Rapaport. Hon får senare även en lillebror med downs syndrom.

En dag anländer konståkande hockeyspelaren och charmören Pettersson-Jonsson, som Fragancia blir kär i, men när han senare växer upp till stor hockeystjärna (och då spelas av Gustafsson) och lämnar byn, blir han bög och får ihop det med en amerikansk hockeyspelare. Och parallellt med detta blir Rickard allt konstigare, direktör Persson alltmer psykopatisk, och Fragancias familj råkar ut för alltmer eländes elände med sjukdomar och fattigdom.

Egentligen funkar KRONJUVELERNA inte alls. En av anledningarna fick jag reda på först efter pressvisningen: filmen kommer senare att visas på TV i en tretimmarsversion. Det är väldigt uppenbart att stora sjok av filmen fattas. Det blir rät hoppigt och konstigt emellanåt.

Men frågan är om detta kommer att bli så mycket bättre i en 50% längre version. Här finns ingenting som engagerar. Inramningen är alltså något slags kriminalgåta - vem sköt Rickard och varför - men svaret på detta är ganska uppenbart redan från början och därför blir det aldrig spännande. Roligt blir det aldrig heller. Och inte heller de romantiska bitarna fungerar, jag kan omöjligt bry mig om de korta romanser som ibland ploppar upp.

Dialogen är väldigt teatral och orealistisk; den funkar inte alls när den yttras av levande människor. Jag är väldigt trött på alla dessa filmer utan människor som känns verkliga - MELANCHOLIA och liknande. Allt de säger är konstruerat och onaturligt. Även om en film utspelar sig i något slags sagovärld, eller science fiction- eller fantasymiljö, måste man acceptera det hela som något slags verklighet, och det gör jag aldrig i KRONJUVELERNA. Herregud, till och med FREDAGEN DEN 13:E-filmer och vanliga tramskomedier har mer realistiska personer.

Lemhagens film innehåller dessutom lite för många parallella historier, vilka samtliga är för korta. Kanske blir detta lite bättre i den längre versionen.

Dock har filmen Loa Falkman, som i vanlig ordning är utmärkt som ärkesvin; här är han närmast en nästan parodiskt överdriven variant av Hasse Alfredsons direktör i DEN ENFALDIGE MÖRDAREN. Direktör Persson välter saker, misshandlar sin son, våldtar sin fru, avskedar sina fattiga anställda, ja, han bär sig verkligen åt som fan! Han är filmens största behållning.

Det är även trevligt att se Michael Segerström i en mindre roll som präst, medan jag undrar varför Jason "Timbuktu" Diakaté har en liten roll som sjuksköterska. Don't give up your dayjob. Han får inte rätt på sina få repliker, som dessutom känns som hämtade ur en gymnasieuppsats som försöker vara lite djup och fin.

Men som sagt, KRONJUVELERNA är en rätt snygg film, fotot är till större delen utmärkt.

Vad som är lite intressant, är att tjejen som spelar Fragancia som tonåring nog medverkar mer än Alicia Vikander. Och Björn Gustafsson är knappt med alls, känns det som. Att en halvautomatisk pistol genomgående kallas "revolver", även av polisen, känns ganska typiskt.

Gamle serietecknaren Anders Westerberg står för filmens storyboards. Alicia Vikander har en hyfsat omotiverad nakenscen och fäller repliken "Det där är inte kramp ... det är helribba!".

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om det här. Jag har väldigt svårt att tänka mig att KRONJUVELERNA kommer att gå hem i stugorna.




 

(Biopremiär 29/6)


måndag 27 juni 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Gene Colan

Jag har åtskilliga gånger berättat om den gång i mitten av 1970-talet då jag fick ett nummer av serie-

tidningen Dracula (det vill säga Marvels Tomb of Dracula) av min moster; hon hade hittat det i bowlinghallen i Landskrona. Tidningen innehöll det avsnitt som introducerade privatdeckaren Hannibal King (som i sista rutan avslöjades som vampyr) och den gjorde djupt intryck på mig.

Liksom övriga avsnitt var det Marv Wolfman och Gene Colan som låg bakom serien.

I torsdags dog Gene Colan i cancer, 84 år gammal.

Colan var förstås en legend i seiebranschen och han började rita professionellt redan 1944 - men det var väl först under Marvels första storhetstid på 60-talet han slog igenom med Sub-Mariner, Dr. Strange och framförallt Daredevil. På 70-talet tecknade han främst Howard the Duck och ovannämnda Dracula, vilken passade utmärkt för hans ganska ovanliga, skuggtyngda teckningsstil.

På 80-talet tecknade han bland annat miniserien Nathaniel Dusk efter manus av Don McGregor; en serie som gjordes i blyerts utan att tuschas. Tyvärr färglades den dock, och när Horst Schröder körde den på svenska i tidningen MAXX i stort format, såg den för jävlig ut; Colans snygga bilder hade förstörts av grönsakssoppefärger.

Förra året träffade jag serieöversättaren Christer Follin på en liten tillställning. Jag hade aldrig träffat honom tidigare och konstaterade snabbt att helst ville betraktas som musiker. På främst 80-talet läste jag massor av serier Follin översatt, jag gillade hans försvenskningar. Men: på den här tillställningen berättade han något jag inte ville veta. Han sa nämligen att han tyckte att Tomb of Dracula var fruktansvärt dålig, och ett nummer hade hans vänner utsett till ett "kultnummer". I detta hade Follin bara fjantat sig och ändrat på allting.

Jag blev självklart förbannad.

I vilket fall: nu har Gene Colan sällat sig till de andra legenderna i den stora seriestudion ovan molnen. Frid över hans minne.

GENE COLAN

1926 - 2011

R.I.P.



söndag 26 juni 2011

Tja, JAG tycker att det här ser lovande ut!

Den kommande KILLER ELITE bygger på en roman som heter "The Feather Men" (jag är föga förvånad över namnbytet) och verkar således inte ha något med Sam Peckinpahs film från 1975 att göra.

Oavsett vilket, det här verkar ju vara riktigt härligt, grabbig fetaction av det slag vi alltför sällan får se idag.

Rock you like a hurricane...




TOPPRAFFEL! sörjer: Peter Falk

För ett år sedan, var det kanske (eller var det två?), upptäckte jag att Peter Falk hade en hemsida. Jag klickade på länken och möttes av ett meddelande från Falks hustru, som berättade hur sjuk Falk var och att sajten därför låg nere i väntan på ett eventuellt tillfrisknande, vilket förstås kändes lönlöst - Peter Falk led nämligen av Alzheimers.
De börjar allt bli glesare i leden bland de gamla TV-hjältarna från 1970-talets favoritserier. Dennis Weaver är borta. Tony Curtis. Telly Savalas gick bort redan på 80-talet.
Och i torsdags dog Peter Falk, 83 år gammal.
Så som jag minns det tittade förstås alla på COLUMBO på 70-talet. För-
visso var vi ju populär-
kulturellt
svältfödda på den tiden och tittade på allt som rörde sig, men COLUMBO - som min mormor uttalade "Kållåmbu" - var populärt och ofta rätt bra. Det handlade om långfilmslånga avsnitt och de jag sett om på DVD har hållit ganska hög klass, och till på köpet bjöds det ofta på kul namn i skurkrollerna (något som avhandlades i ett nummer av hädangångna tidningen Kapten Stofil).
Fast de avsnitt som gjordes när figuren återkom ett par decennier senare har jag inte sett - tydligen spelades det allra sista avsnittet in 2003.
Han var ju en lite osannolik hjälte, Peter Falk; enögd och hopsjunken, oftast rufsig och dan. Och väldigt sympatisk. Förutom rollen som den älskade TV-deckaren medverkade han i en hel del långfilmer, men när jag tänker efter är det ganska få av dem jag har sett.
HÄR kan ni läsa The Guardians långa dödsruna.

PETER FALK
1927 - 2011
R.I.P.

torsdag 23 juni 2011

Bio: Bad Teacher

Efter att ha sett den så kallade Red Band-trailern för BAD TEACHER hade jag faktiskt hyfsat stora förväntningar på den här nya komedin. För er som inte känner till det, är en Red Band-trailer en barnförbjuden trailer som kan innehålla svordomar, sex, naket, blod, våld och annat omoget ungar gillar. Trailern till BAD TEACHER innehöll en del grovt språk - och var riktigt kul.

Regissören Jake Kasdan, som till MÄNNISKOR EMELLAN-regissören Lawrence Kasdan, har tidigare främst jobbat för TV och har bland annat regisserat ett avsnitt av CALIFORNICATION, en av de få, ny(are) TV-serier jag faktiskt ser och gillar (annars föredrar ju jag favoriterna från 1970-talet). I BAD TEACHER spelar Cameron Diaz junior high-lärarinnan (motsvarande ungefär en mellanstadiefröken) Elizabeth Halsey, som efter att ha sagt upp sig från sitt jobb - vilket hon hatar - dumpas av sin stenrike fästman, eftersom han insett att hon bara är ihop med honom för pengarna.
Elizabeth flyttar in i en liten, sketen lägenhet (där hon har en minst sagt bisarr snubbe som roommate), och tvingas börja undervisa igen. Och hon avskyr det. Hon hatar sitt jobb, hon hatar eleverna och hon hatar sina irriterande kollegor. Hon gör det här enbart för pengarna.

Men en dag dyker den unge och av allt att döma väldigt rike Scott Delacorte (Justin Timber-
lake) upp, han är ny lärarvikarie, och Elizabeths nya mål är att få honom att falla för henne. En av orsakerna, förstår ni, till att Elizabeth behöver en massa pengar, är att hon tänker genomgå en bröstförstoring. Och en sådan är dyr. Men om hon har en större hylla, kan hon få vilken rik kille hon vill.

Emellertid upptäcker en av de andra lärarna, den mest irriterande; Amy Squirrel (Lucy Punch, som faktiskt ser ut som en ekorre), vad Elizabeth har i kikaren. Hon konstaterar att Elizabeth låter sin klass kolla på filmmedan hon själv sover vid katedern, att hon röker gräs, att hon förfarar sprit i klassrummet och att hon bara är ett rövhål som är ute efter att snärja den mesige och töntige Scott. Den avspände och ganska coole gympaläraren Russell (Jason Segel) inser också allt detta, men dessa fakta gör att han blir förtjust i henne.

Ska jag vara ärlig, är Elizabeth Halsey den minst roliga rollfiguren i BAD TEACHER. Trailern gav mig intrycket att hon skulle vara makalöst kul, men det är hon inte. Och problemet med Kasdans film är Cameron Diaz och hennes roll.  När man ser en film som BAD TEACHER är förstås realism inte det första man är ute efter, men Elizabeth är lite för mycket, hon är ett enda stort "Varför?". Varför är hon lärarinna? Varför beslutade hon sig för att bli en sådan? Hur fan lyckades hon bli en lärarinna? Hur fick hon sedan jobbet på skolan? Visst, hon är väldigt manipulativ, men om hon nu hatar allt med yrket, varför valde hon inte något helt annat, något hon kanske till och med skulle tycka om?
Men vad som trots allt gör BAD TEACHER lite kul, är de andra rollfigurerna. Det var de som fick mig att skratta. Lucy Punch är underbar som den "knasiga" (enligt henne själv), alltid överdrivet glada Amy, vars löjliga "svordomar" är obetalbara: medan Elizabeth spottar ur sig "fuck" i parti och minut, säger Amy saker som "Oh, shut the FRONT DOOR!".

John Michael Higgins är bra som den delfinälskande rektorn, och det är även Phyllis Smith som den lite äldre och överviktiga Lynn, som verkar beundra Elizabeth och tycka att hon är cool. Och ja, den mesige Justin Timberlake är passande mesig som Scott, som bland annat framför en mesig kärlekssång. Men bästa figuren är nog Dave Allen, som bara medverkar i ett par korta scener. Han är den konstige, skäggige läraren som liknar Gilbert Shelton, och som i en scen är DJ på en fest och jonglerar med en LP-skiva.

Cameron Diaz blir 39 nu i sommar och hon börjar ärligt talat se rätt sliten ut. Jag tänker mig ju liksom fortfarande henne som den där oemotståndligt söta, unga tjejen i THE MASK - en film som snart är tjugo år gammal. Hon lever kanske ett hårt liv nuförtiden, vad vet jag. Fast hon är fortfarande rätt attraktiv och biltvättarsekvensen i BAD TEACHER är ganska ... fantastisk.

Avslutningsvis måste jag nämna en intressant detalj med den här filmen: I USA har den inte oväntat gått och blivit Rated R; det vill säga, den har en 17-årsgräns på grund av "sexual content, nudity, language and some drug use". Men här i Sverige är filmen barntillåten. "Framställningen innehåller ingenting som bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn," skriver Statens Medieråd i sitt utlåtande.







(Biopremiär 25/6)

onsdag 22 juni 2011

Eftertexterna till Bikini Jones and the Temple of Eros:




Global Smurf Day

Denna pressrelease kom för en stund sedan:


På lördag, den 25 juni, kommer Peyos födelsedag, skaparen av smurfarna, att uppmärksammas stort runt om i världen. Global Smurf Day är ett internationellt evenemang i väntan på filmen Smurfarna som går upp på biografer över hela landet den 2 september.

På Global Smurf Day kommer man att kunna delta i smurfrelaterade aktiviteter över hela världen. Det kommer att uppmanas och uppmuntras att komma till olika smurfevenemang iklädd smurfkostym i ett försök att sätta ett nytt Guinness världsrekord för största samlingen av personer klädda som Smurfarna inom en 24-timmarsperiod på ett flertal arenor. Händelserna kommer att synkroniseras runt om i världen - man kommer alltså att kunna se flest smurfar som någonsin har samlats på en och samma gång! Kontrollanter från Guinness World Records ™ kommer att finnas på plats i 12 städer runt om i världen där det förväntas att hundratals deltagare kommer till eventen klädd som smurfarna (vit smurfhatt, vita byxor och skor, och blåmålad kropp).

Bland de städer som deltar i rekordförsöket som en del av Global Smurf Day finns Bryssel, Belgien (Peyos hemland), Aten, Grekland, Scheveningen (Haag), Holland, Dublin, Irland, Mexico City, Mexiko, Panama City, Panama, Warszawa, Polen, Moskva, Ryssland, Johannesburg, Sydafrika, New York, USA, och London, Storbritannien.

Global Smurf Day innefattar också en riktig smurfupplevelse i bland annat London där The O2 förvandlas till "O-Blue" och i New York där South Street Seaport blir Smurf Street Blueport. Andra exempel på firandet av Global Smurf Day är byn Júzcar i Andalusien där en av de berömda vita byarna, kända för sin karaktäristiska vitkalkade väggar, har målats helt blå! Smurf-figuriner i naturlig smurfstorlek, dvs tre äpplen höga, kommer att inta Trocadero-terrassen i Paris, det stora torget i Reykjavik, på Colombia's El Dorado International Airport i Bogotá och trafikerade områden i Genève och Zürich i Schweiz. I Taiwan kommer landmärket Red House omvandlas till ett "Blue House", som befolkas av smurf-figurer. I Köpenhamn intar smurfarna Tivoli där det kommer att vara ett evenemang med bland annat ansiktsmålning och dance-alongs.

Smurfarna gör sin första 3D-resa till biograferna i Columbia Pictures/Sony Pictures Animations hybrid live-action och animerade familjekomedi Smurfarna. När den onda trollkarlen Gargamel jagar smurfarna ut ur deras by, genom en magisk portal och in i vår värld, landar de mitt i New Yorks Central Park. Bara tre äpplen höga och strandsatta i The Big Apple måste smurfarna hitta ett sätt att komma tillbaka till sin by innan Gargamel får fatt i dem. Smurfarna är regisserad av Raja Gosnell och producent är Jordan Kerner. Manuset är skrivet av J. David Stem och David N. Weiss, Jay Scherick och David Ronn utifrån en berättelse av J. David Stem och David N. Weiss, baserad på karaktärerna och serien av Peyo. I den svenska versionen kommer bland andra Loreen Talhaouis att göra rösten till Smurfan.

För mer information om Global Smurf Day eller Smurfarna, besök www.GlobalSmurfsDay.com

Jag bör förstås tillägga att jag, som läste Peyos serie redan när albumen gavs ut av Semic i början av 1970-talet, innan Carlsen Comics tog över, självklart kallar figurerna för "Smurferna". Det var så de kallades i serierna och på albumomslagen. Smurfarna, med ändelsen "-arna", var de små blå plastfigurer Sveriges befolkning började att samla å det vansinnigaste på i slutet av 70-talet.

tisdag 21 juni 2011

Bio: Paul

Foton copyright (c) UIP
Simon Pegg och Nick Frost slog igenom för den breda, internationella allmänheten 2004 när SHAUN OF THE DEAD hade premiär. En väldigt rolig - och väldigt brittisk - komedi i regi av edgar Wright. Betydligt mindre rolig var nästa film från Pegg, Frost och Wright; HOT FUZZ från 2007 - en actionkomedi som mest kändes som ett misslyckat vanity project; en kul grundidé, men en alldeles för lång film med långt mellan skratten.
Nu är Pegg och Frost tillbaka framflör kameran i PAUL, som de även skrivit manus till, men detta är en amerikansk-brittisk sampruktion, och för regin står Greg Mottola, som bland annat gjort SUPERSUGEN. Pegg och Frost är Graeme och Clive, två science fiction-nördar från England på sitt livs första USA-resa. De inleder sin turné på ComicCon i San Diego, för att i en husbil sedan åka runt och se severdheter som Area 51 och Roswell.
Plötsligt, mitt ute i ingenstans, händer dock något oväntat. En bil framför dem råkar krascha och när Graeme och Clive stannar för att hjälpa till, hittar de den avspände, cigarettrökande rymdvarelsen Paul (som är datoranimerad och vars röst görs av Seth Rogen). Paul har häckat på Jorden i 60 år efter att hans farkost kraschlandade, och han har utvecklat ett typiskt, jordiskt (= amerikanskt) slackerbeteende, något som passar bra när han nu tvingas umgås med dessa likasinnade engelsmän.
Självklart slutar inte hand-
lingen där, för givetvis är ett gäng halv-
klant-
iga och mystiska agenter av Men In Black-stuk på jakt efter den förrymda rymdvarelsen, och dessa killar kommenderas av en ännu mer mystisk kvinna vars identitet och ansikte döljs till slutet (fast utan att jag i förväg visste att hon skulle medverka, listade jag ut vem det var).
Vidare lyckas Graeme även finna kärleken i form av en söt, väldigt religiös tjej (Kristen Wiig - passande förnamn) som inser sanningen om livet när hos träffar Paul. Hennes ännu mer religiöse far sätter efter huvudpersonerna han med.
PAUL är långtifrån helgjuten. Den hamnar lite mellan två stolar, den känns som en liten brittisk independentkomedi som fått lite för hög budget; Mottolas film blir varken den där lilla coola festivalfilmen eller den riktigt breda, fläskiga Hollywoodkomedin - den är alldeles för ojämn.
Som helhet är det ganska trivsamt och små-
roligt, och tamme-
fan om jag inte kommer att tänka på ALF; den där gamla sitcomen från 80-talet. Men PAUL innehåller ett element jag i längden började irritera mig på: ett konstant svärande. Som svensk blir jag förstås inte upprörd av grovt språk, och det känns som om Pegg och frost mest vill vara buspågar som utmanar amerikanska moralister genom att jämt och ständigt krydda dialogen med svordomar. Ibland består skämten enbart av att man svär, som om man inte kom på något annat. Det blir roligt när den religiösa tjejen hittar på egna, konstiga könsordskombinationer, men annars är jag för gammal för att tycka det är coolt. I USA blev filmen "Rated R for language including sexual references, and some drug use". Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns på grund av ett par mildare actionscener.
En rad kul bipersoner - och skådisar - passerar revy, vilket livar upp. Favoriten David Koechner, känd från otaliga, festliga biroller, spelar en flängd redneck. Jeffrey Tampor, en annan favorit från otaliga biroller, dyker upp som exentrisk science fiction-författare. Jane Lynch, en tredje favorit, har en alieninspirerad sylta. Steven Spielbergs röst hörs i ett telefonsamtal. Det är de här detaljerna som lyfter filmen.
Med tanke på hur många andra bioproduktioner som dumpas direkt på DVD i Sverige, måste jag säga att jag förvånas lite över att PAUL går upp på bio här. Jag har svårt att tänka mig att detta blir en kioskvältare. Det känns allt lite som en typisk direkt-på-DVD-film. Men visst. Filmen får väl ändå anses vara okej. 





(Biopremiär 22/6)

CONAN THE BARBARIAN - Red Band Trailer

Vår favoritbarbar och Lionsgate fortsätter att fläska på... Här är en splajsans ny "restricted" trailer, det vill säga en barnförbjuden variant: