tisdag 14 juni 2011

Tomte-Nisse

Jag har träffat Jalle Lorensson några gånger; han jobbade ett tag i Landskrona, och jag medverkade dessutom i ett avsnitt av hans kortlivade TV-program, där jag pratade skräckfilm.
En gång på 1990-talet, innan DVD-eran, ringde Sticky Bomb till mig. Han undrade var man kunde hitta Star Wars-boxen; VHS alltså. Jag blev väldigt förvånad när han ringde, men det visade sig att han bodde (bor än?) i Ängelholm och alltid läst mig i NST.
Men av någon anledning har jag aldrig träffat eller pratat med Nisse Hellberg.
Förrän nu.
I torsdags träffade jag nämligen Nisse på en vernissage och vi stod och pratade en stund. Först om rockkonserter i regn, men snart om något betydligt intressantare:
Den gamla serietidningen Svenska Serier.
Nisse Hellberg medverkade ju i nummer 2/1981 av denna legendariska tidning; han hade tecknat färgserien "Herman Frid" efter manus av Clas Rosenberg, som Nisse startade dåvarande Wilmer Pitt med. En komisk äventyrsserie med politiskt budskap, Herman träffade på några tomtenissar i skogen som hade problem.
Jag köpte tidningen när den kom ut, men först 1989, tror jag det var, när jag läste om den, hoppade jag till när jag konstaterade vilka som låg bakom serien. Och jag tog faktiskt och skrev ett litet brev till Nisse och undrade om hans seriekarriär.
Ett par veckor senare fick jag ett lååångt, handskrivet svar från Nisse, i vilket han berättade allt om serien. Vägen till publicering hade nämligen varit allt annat än okomplicerad. Det visade sig att serien ursprungligen hade varit alldeles för lång för att publiceras i befintligt skick, och därför hade den kapats ner - och det ganska rejält. Så pass att Nisse till slut tröttnade på hela skiten - och på Semic (när jag skrev brevet till Nisse, var för övrigt Semic min huvudsakliga arbetsgivare).
Jag läste om "Herman Frid" häromåret, och nu när jag känner till omständigheterna, ser jag förstås att serien är rätt illa tilltygad. Och när jag tänker efter, tyckte jag nog att den var lite konstig berättarmässigt även när jag läste den 1981.
En annan intressant grej Hellberg berättade, var att han alltid uppmuntrats av sina föräldrar att rita och fått mycket beröm och så, men att han i slutändan insåg att han inte riktigt hade det som krävdes för att bli den tecknare han ville bli. Så han satsade på rock 'n' roll istället. Precis som jag. Jag var - och är - för lat för att rita serier, åtminstone längre sådana, och därför la jag tuschpennan på hyllan och satsade på manusförfattande istället.


Sean Bean - hårdast i Hollywood!

Kolla bara! Läs den HÄR artikeln! Jag gillar i synnerhet den här meningen:
"He seemed okay and wanted to have another drink."

En gammal favorit...

När får vi se den här i ny lyxutgåva?



måndag 13 juni 2011

B-film?!

Oj, jag var visst inte ensam om att dela ut en trea till PRIEST. Även tjejen som recenserade filmen för TT Spektras räkning, Karin Vad-hon-nu-heter, drog till med en trea.
Men så såg jag recensionen i Metro... Tösabiten där gav filmen en tvåa och kallade den för "B-film". Okej att ge den en tvåa - men kalla den B-film? Jag vet att folk i allmänhet inte vet bättre, men får filmkritiker i stora dagstidningar vara så här okunniga?
PRIEST hade en budget på sextio miljoner ... dollar! En normal svensk bioproduktion brukar ha en budget på drygt tjugo miljoner ... kronor!
En amerikansk B-film, vilket idag oftast innebär en film gjord direkt för DVD eller kabel-TV, brukar ha en budget på mellan $600 000 och $6 000 000, bland annat beroende på stjärnor i rollerna. Ibland kan budgeten vara betydligt lägre, ibland högre.
Men. En bioproduktion med release i hela världen och med en budget på $60 000 000 är självklart ingen B-film. Oavsett vad den handlar om.
Tösen i Metro skrev även något om att man får lökighet på köpet när man ser PRIEST.
Men allvarligt talat, grabbs and girls, är det lökighet man vill ha, bör man lämpligen gå och se MELAMCHOLIA och THE TREE OF LIFE.

Bio: The Tree of Life

Foton copyright (c) SF

Av någon anledning hade THE TREE OF LIFE premiär i Malmö en vecka senare än Stockholm, och på grund av sen pressvisning, kommer min recension först nu (eftersom jag tillbringade helgen med att läsa Simenon istället för att recensera film). Men den som väntar på något gott...

...Den väntar inte på den här filmen.
Terrence Malick är regissören är främst är känd för att ta en så jävla tid på sig att göra fillm. Fem filmer på fyrtio år, eller vad det är. Malick är mer omtalad för detta än själva filmerna. Debuten DET GRYMMA LANDET gillar jag. DEN TUNNA RÖDA LINJEN minns jag som rätt bra och väldigt snygg, om än ganska tråkig. THE NEW WORLD såg jag aldrig på bio och jag tror att jag aldrig såg klart på DVD:n. HIMMELSKA DAGAR har jag inte sett.

Det var först tänkt att THE TREE OF LIFE skulle få sin premiär på förra årets Cannesfestival, men Malick ångrade sig och fortsatte att redigera och pula med filmen i ytterligare ett år, så att den inte fick sin premiär i Cannes förrän i år. Då hör det till saken att det är flera år sedan han spelade in sitt verk, och han har visst velat göra filmen i flera decennier.

Frågan är varför han velat göra den här filmen. Tydligen är det en förtäckt självbiografi, men ändå. Varför?
Efter pressvisningen i Cannes möttes filmen av både burop och applåder. Många hatade den - många älskade den. Och väldigt överraskande fick filmen motta Guldpalmen som bästa film.

Även i Sverige har en del kritiker varit märkligt gentila med betygen. Titta bara i bioannonsen. Det är ju inte klokt. Fyror? Femmor? Ord som "Mästerverk"? Har vi sett samma film? För jag får en känsla av att ska man uppskatta det här, måste man vara en religiös amerikan med dålig smak.

THE TREE OF LIFE ska vara en hyllning till livet, och med jämna mellanrum avbryts handlingen för långa scener som visar Jordens och livets uppkomst. Det är Big Bang och natur och dinosaurer, allt visas i vackra bilder, som ackompanjeras av sakral musik och viskande röster, och det är så långsamt att det i det närmaste går i slow-motion.
Huvuddelen av filmen handlar dock om lille Jack (Hunter McCracken), som i 1950-
talets Texas växer upp i en strängt religiös familj, där Brad Pitt spelar benhård och av allt att döma känslokall far, som dessutom vill kallas "father" och inte "dad". Nykomlingen Jessica Chastain är mor till Jack och hans bröder, en ganska vek person som också trycks ner av familjehuvudet.

De drabbas av diverse tragedier under åren, när Jack bröder omkommer, och de litar hela tiden på Gud. Jacks barndomsidyll grusas allt mer, han blir desillusionerad och han ifrågasätter sin tro. Ibland får vi även se Jack som vuxen, då spelas han av Sean Penn (världens tråkigaste människa), som går omkring i New York och ser ut att ha en fis på tvären. Han är en vilsen själ i storsraden och han verkar inte ha förlåtit sin far.

THE TREE OF LIFE varar nästan i två och en halvtimme - och den känns som om den är fjorton timmar lång. Visst är filmfotot makalöst vackert. Brad Pitt är bra och obehaglig i sin roll, medan Chastain är söt och vacker och jag undrar varför hon inte bara tar pågarna och drar.

Men den här filmen är direkt provocerande pretentiös! Ofta är det direkt löjeväckande. Ibland är det riktigt vulgärt. De där viskande rösterna på soundtracket är bara för mycket. Emellanåt känns det som att bläddra i ett nummer av Vakna eller Vakttornet. Slutscenerna är hemska.

Hade Malick nöjt sig med att bara skildra familjens liv på 50-talet och klippt bort resten; det vill säga Jack i nutid och livets uppkomst, hade vi fått en betydligt bättre film. Och kortare.

Så, hur många syndiga dvärgar tänker jag ge till det här? Nja, jag struntar nog i dvärgarna. Den här filmen får allt ett eget betyg:














(Malmöpremiär 10/6)

fredag 10 juni 2011

Bio: Priest

Foton copyright (c) Sony/Disney
Totalsågad av de amerikanska kritikerna. Dessutom en dunderflopp publikt i USA. Till på köpet tyckte jag att till och med trailern var kass och illavarslande. Nä, jag kan väl inte påstå att jag hade högt ställda förväntningar på PRIEST.
Därför måste jag erkänna att jag blev lite förvånad när jag såg filmen. Den är trots allt hyfsat okej. Om man är på rätt humör.
Regissören Scott Charles Stewart jobbar i vanliga fall med visuella effekter, vilket är föga förvånande. Som regissör har han tidigare gjort ängelactionfilmen LEGION, som även den hade Paul Bettany i huvudrollen. Nya filmen PRIEST bygger på en koreansk tecknad serie, som jag förstås inte har läst.
Det hela börjar inte bara en, utan två prologer. Dels får vi se hur Bettanys präst tillsammans med ett gäng andra präster råkar illa ut i ett vampyrnäste, och en annan präst, spelad av Karl Urban (som innehar titelrollen i den kommande Judge Dredd-filmen), släpas bort av vampyrer. Och dels får vi i snygga, animerade scener bakgrunden till allt det här förklarat: människan har i alla tider kämpat mot vampyrer, och efter några sekler är det prästerna som blir de främsta vampyrbekämparna; något slags kristna ninjas med kors tatuerade i ansiktet. Kyrkan tar makten i samhället och till slut isolerar människorna sig i dystopiska jättestäder. Det hävdas att vampyrhotet sedan länge är omintetgjort och prästerna är inte längre önskade som vampyrjägare.
Självklart visar det sig att det fortfarande härjar vampyrer därute. Inte nog med det, Karl Urbans präst gör plötslig comeback som vampyr; han kallar sig Black Hat och lever jävel i ödemarken.
I ödemarken bor även en liten familj - kvinnan spelas förresten av Mädchen Amick från TWIN PEAKS - och de råkar illa ut när vampyrer plötsligt slår till De vuxna stryker med och dottern förs bort. Det visar sig att familjen var släkt med Bettanys stenhårde präst.
Cam Gigandet är en skjutglad sheriff som beger sig till stan för att hitta vår superpräst, som till slut övertalas att bege sig ut på vampyrjakt och hämta hem flickan. Fast de religiösa makthavarna, ledda av Christopher Plummer, vill inte släppa iväg prästen, så han drar i utan kyrkans tillstånd. Kyrkan skickar därför ut tre tuffa präster för att hitta och plocka hem vår hjältepräst; en av dessa tre spelas av Maggie Q.

Nej, handlingen är inget speciellt i PRIEST, den är rätt ooriginell. Vi har sett det här förut, och det är inte speciellt engagerande. Men: jag tycker att filmen är överraskande snygg. Det märks att regissören jobbar med visuella effekter till vardags. Vissa scenerier imponerar.

Till större delen påminner filmen om en Western, vilket jag inte kan låta bli att uppskatta. Folk kör fururistiska motorcyklar istället för att rida på hästar, men ändå.

Jag gillar att slutstriden är lång och utdragen, och består av flera man-mot-man-strider, ibland kvinna-mot-man - eller snarare mot vampyr än man. Jag gillar att man fajtas på taket på ett rullande tåg. Jag är inte så förtjust i de datoranimerade vampyrmonstren, men det kan jag ta.

Slutligen tycker jag om många av skådisarna, det är självklart trevligt att återse gamle fine Plummer, Maggie Q har jag länge gillat, och minsann om inte allas vår Brad Dourif dyker upp i en liten, slemmig roll. Fast Paul Bettany är en trist typ, jag har aldrig förstått vad folk ser i honom och varför så många tjejer tycker att han är en pudding.

Filmen är i 3D, som inte tillför speciellt mycket, som vanligt blir det mest lite småsuddigt, i synnerhet den svenska texten.

Mitt betyg här under är nog i snällaste laget och jag gissar att jag är ganska ensam om att sätta ett så här högt betyg. Men vaffan, solen skiner och jag tyckte inte att PRIEST var speciellt tråkig, så jag drar till med det här lilla överbetyget.




(Biopremiär 10/6)


Bio: Framtidens melodi

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jaha, vad är då det här? En ny, svensk biofilm; ett drama, som jag aldrig hört talas om innan pressvisningen? Märkligt.
FRAMTIDENS MELODI utspelar sig i Värmland och är finansierad av Film i Värmland, och som regissör i (de fruktansvärt fula, svårlästa) förtexterna nämns en "DubbelJonas". Denne DubbelJonas visar sig vara två herrar vid namn Jonas Holmström, Jonas Bergergård.
Tydligen vann de kortfilms-
priset på Göte-
borgs Filmfest-
ival och de har visst delvis finansierat filmen med prispengarna. Fast det här kan ju inte ha kostat så mycket att göra.
I eftertexterna står det inte vem som spelar vem, men huvudrollerna innehas av
Rolf G. Ekroth, Sven-Olof Molin, Helena Bengtsson. Det hela kretsar kring gatumusikern Janos, som jag först trodde var hemlös, men senare visar det sig att han bor i en liten, extremt skitig lya; den är proppfylld med skräp. Janos verkar även vara gammal missbrukare och han super visst ibland.
Stig Manner är en gammal lumphandlare som av någon anledning kallar sig manager och jobbar stenhårt på att få Janos att slå igenom som artist. Det är svårt. Janos beter sig lite hur som helst, och även om han kan spela gitarr, är han trots allt rätt kass som artist - och han ser ju för jävlig ut.
Det blir dock lite småknäck här och var, Janos får uppträda på riktigt tradiga, ledsna ställen. Den låt han spelar oftast är "Vem kan segla förutan vind".Trots många hårda ord, råder en stark vänskap mellan Stig och Janos, de stöttar och hjälper varandra - för när Stigs för Janos helt okända dotter oväntat anländer till stan, är det Stig som behöver hjälp.
FRAM-
TIDENS MELODI känns som en novellfilm för TV som dragits ut till långfilmslängd. Och hade jag zappat in på den här på TV, hade jag bytt kanal efter ett par minuter. Någonstans är filmen halvintressant, tonen är så dokumentär att det faktiskt skulle kunna vara en dokumentärfilm om dessa rollfigurer, men så är dock inte fallet. Skådisarna gör bra ifrån sig, de övertygar i sina roller, och jag får intrycket att killen som gör Janos faktiskt är en gammal hemlös missbrukare. Dialogen framförs på bred värmländska och en lustig detalj är att filmen är textad på svenska! Det hela ser även ut som en typisk svensk film från 1970-talet; samma typ av människor, miljöer, samma ton och anslag, och jag hade inte blivit förvånad om den var 40 år gammal (några tekniska prylar avslöjar dock inspelningsåret).
Men filmen blir lite tjatig, den står och stampar och känns alldeles för lång. Och den har inte på bio att göra. Vem kommer att betala för att se det här på stor duk?








(Biopremiär 10/6)

torsdag 9 juni 2011

Bio: Dogtooth

Foton copyright (c) Njutafilms

Det var ju värst vad det blivit mycket grekisk film på sistone för min del. Först ingenting på flera år, sedan ATTENBERG härommånaden, och nu den här; DOGTOOTH, i regi av Giorgos Lanthimos - som faktiskt medverkade i ATTENBERG som skådespelare.

DOGTOOTH vann juryns stora pris i Cannes och utsågs till Bästa Film på Stockholm Film Festival. Filmen Oscarnominerades som bästa utländska film, men priset gick som bekant till danska HÄMNDEN. Föga förvånande. DOGTOOTH är säkert för magstark för de flesta i den där akademin i USA - den kan nog vara för magstark för de flesta runt om i världen.

Vissa kallar Lanthimos' film för "svart komedi". Ordet komedi är att ta i, men DOGTOOTH genomsyras av en nattsvart humor. I en berättelse som att allt att döma inspirerats av Joseph Fritzl och hans källare i Österrike, får vi följa en minst sagt unik och bisarr familj.

Vi har en minant, bestämmande far och hans underlägsna fru, som dock verkar vara med på noterna - åtminstone accepterar hon det som händer. Paret har tre barn som verkar vara i 25-årsåldern. Två tjejer och en kille. Och hela familjens tillvaro är styrd av ett gigantiskt experiment.

Det förklaras aldrig riktigt varför - och det behöver förstås inte förklaras - men de tre ynglingarna har aldrig någonsin varit utanför murarna som avspärrar villan de bor i. Fadern, och i viss mån modern, har skapat ett eget universom för sina barn där inne. De tre är helt omedvetna om hur världen där utanför ser ut, hur den fungerar. Det enda de vet är vad fadern berättat för dem - och det han berättar behöver inte nödvändigtvis stämma.

Familjens sexualmoral är upplöst, de följer en egen sådan. Men även språket har förändrats. För att skydda barnen från sanningen och omvärlden, har saker och ting döpts om. "Kan du räcka mig telefonen?" betyder "Kan du räcka mig saltet?". När de har sex, slickar de "tangentbordet". Världens farligaste dur är katten. Katter äter människor, och utanför murarna finns massor av farliga, hemska, glupska katter - får barnen lära sig.

Men då och då plockar fadern in en utomstående kvinna som han låter sonen ha sex med. Och efter ett tag begås små misstag vad gäller uppsikt och säkerhet - och den bisarra bubblan är på väg att spricka.

DOGTOOTH är en film som nästan är beredd att gå hur långt som helst, man verkar vilja bryta mot de flesta tabun. Ibland är den direkt chockerande, med korta, instisiva inslag av groteskt våld. Man höjer på ögonbrynen när man inser att sexscenerna är autentiska.

Samtidigt är det här en typisk filmfestivalfilm. Det är en konstfilm. Det hela är väldigt arty. Under de första tio-femton minuterna satt jag och undrade vaffan det var jag tittade på, om jag skulle palla se hela filmen. Men snart fångades jag av DOGTOOTH.

Det är en mycket intressant film. Det är en fascinerande film. Bitvis är det en rolig film, jag skrattade till flera gånger. Men det är även en extremt obehaglig film. Självklart är ju föräldrarna, främst fadern, fullkomligt sjuka i huvudet, och frågan är vart de vill komma med detta experiment. Men det hela är tankeväckande.

DOGTOOTH är en bra film. Jag kan mycket väl rekommendera den. Dock vill jag inte dela ut något överbetyg. Den är egentligen lite för arty och tillgjord för min smak, och det är inte precis en film jag kommer att se igen - åtminstone inte på ett bra tag. Så jag nöjer mig med en trea - då slipper jag ångra mig i morgon.





(Biopremiär 10/6)

onsdag 8 juni 2011

Bio: Kung Fu Panda 2

Bild copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När KUNG FU PANDA kom 2008 blev den inte bara en stor publiksuccé - den gick även hem hos kritikerna. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Själv var jag måttligt imponerad och gav filmden en tvåa i betyg, men det var jag ganska ensam om.

Allt annat än oväntat har nu en uppföljare - den här gången i 3D - premiär. Distributören Paramount ville att den svenskdubbade versionen skulle pressvisas och inte originalet med en kändisspäckad röstlista. Bad move från Paramounts sida, redan där drar jag av en dvärg i betyget. Oftast blir det (tyvärr?) automatiskt sämre när animerade familjefilmer dubbas till svenska; all karaktär suddas ut när allting låter som slätstruken TV3-dubbning. De gamla, klassiska, svenska Disneydubbningarnas tid är förbi.

I stället för Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Gary Oldman, Seth Rogen, Lucy Liu, Michelle Yeo och - håll i er! - Jean-Claude Van Damme (!), får vi ... ja, det vetefan vilka det är. Lawrence Mackrory, Annelie Heed, Claes Ljungmark, Janne Westerlund, Hasse Brontén, Josephine Bornebusch, Jakob Stadell, heter de visst. De låter skittradiga allihop.

Fast frågan är om jag tyckt det här blivit så mycket bättre med originalröster.
Låt mig ta det positiva först:

KUNG FU PANDA 2 är verkligen snygg. Fantas-
tiskt snygg. Bra figur-
design, underbara miljöer, tjusiga färger, och för en gångs skull är 3D:n skarp, om än inte speciellt effektiv; det är inte mycket som far ut i knät på oss eller petar oss i ögat, vilket jag nog förväntat mig av en kung fu-film i tre dimensioner.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första filmen, mer än att pandan Po var fet och lärde sig kung fu. Den här gången får vi veta lite mer om vem tjockisbjörnen är och varför hans farsa är en gås. Po är - jösses! - adopterad! Tänk, det hade Po ingen aning om.

Och så introduceras vi för en ny, grym, maktlysten skurk; lord Shen, en påfågel vars illasinnade hantlangare är vargar. Lord vill söndra och härska och de enda som kan stoppa honom, är de fruktade fem, eller vad de nu kallar sig: Po, Tranan, Tigrinnan, Syrsan och Viper (som visst inte heter Ormen här).

Handlingen känns hämtad från vilken Hongkongrulle från 1970- eller 80-talen som helst. Jag har sett det här dussintals gånger förut, men det har förstås inte de små barn som filmen främst riktar sig till, och troligen inte majoriteten av föräldrarna.

Men en ooriginell handling har jag inga större problem med. Värre är att jag inte tycke att det är roligt. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång - det är möjligt att jag hade flinat åtminstone några gånger om jag serverats originalrösterna. Van Damme som krokodil låter som en höjdare.

Och även om animationen är flott, är alla kung fu-strider påfrestande. Precis som i alldeles för många actionfilmer nuförtiden går det för snabbt. Det går inte riktigt att se vad som händer och jag upplevde det bara som jobbigt att titta på.

Ytterligare en sak som slog mig, är att en av tjusningarna med kung fu och annan kampsport, är att se levande, verkliga, superskickliga människor röra sig som olika djur när de fajtas. Detta element försvinner ju helt när det är djuren som imiteras som har huvudrollerna.

Så nej, det blir inte bättre betyg från mig den här gången. Summeringen lyder Snyggt men trist.






(Biopremiär 8/6)

En packe Conanaffischer

Nu har det släppts en hel trave så kallade character posters till den kommande Conanfilmen:







tisdag 7 juni 2011

Dagens födelsedagsbarn

1917 - 1995
R.I.P.



Bio: Baksmällan del II

 Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.
Åkidåki, ännu en kraftigt försenad filmrecension, självklart beroende på de där tappade glasögonen. Men så snart jag skrivit klart den här, har jag kommit i kapp. Att skriva en recension av en film många av er redan hunnit se, eller åtminstone hunnit läsa många recensioner av, känns lite avigt, men skit samma, here goes:
Precis som så många andra, blev jag väldigt överraskad av Todd Phillips BAKSMÄLLAN, som oväntat gjorde braksuccé för två år sedan. Jösses - en grabbig tramskomedi som blev både en publik- och en kritikersuccé? Det var min själ inte i jåns! Eller har det någonsin hänt?
BAK-
SMÄL-
LANS vinnande koncept berodde på att den kombi-
nerade bra rollfigurer, spelade av inte alltför kända skådisar, med en flängd historia om minnesförlust, vilken berättades som något slags detektivhistoria. Framförallt innehöll filmen många överraskningar - och den var rolig. Riktigt rolig. Och den vågade gå långt. Den överskred gränser, sådant som får amerikaner att sätta i halsen och ropa på censur och skrika om samhällets förfall. BAKSMÄLLAN blev den (i USA) barnförbjudna komedi som spelat in mest pengar i filmhistorien. (I Sverige blev den dock inte barnförbjuden...)
Att det skulle komma en uppföljare var förstås oundvikligt. Frågan var om det verkligen går att upprepa succén. Går det verkligen att göra en film till på temat baksmälla?
Den här gången ska tandläkaren Stu (Ed Helms) gifta sig - och detta ska han göra i Thailand. Han bjuder med sig sina kompisar, och trots att han borde veta bättre, bjuder han efter stor tvekan till slut även med vettvillingen Alan (Zack Galifianakis); killen som i förra filmen drogade gänget i Las Vegas, och därmed bar ansvar för allt som skedde.
Väl på plats i Thailand tänker killarna bara ta det lugnt och chilla lite på stranden innan bröllopet, men plötsligt vaknar de upp på ett skitigt hotellrum i Bangkok utan att veta hur de kommit dit och vad de hade för sig under natten. Stu är dessutom försedd med en autentisk Mike Tyson-tatuering i ansiktet. Precis som förra gången måste de nu lösa fallet med, öh, sig själva; de måste hitta brudens lillebror, som de hade med sig och som försvunnit, och de måste ta sig tillbaka till själva bröllopet.
BAK-
SMÄL-
LAN DEL II är till stor del nästan samma film en gång till. Bitvis är det en karbonkopia på den första filmen. Men trots detta finns det en hel del som skiljer filmerna åt:
BAKSMÄLLAN DEL II är seriens RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. Todd Phillips har gjort en mycket mörkare film - och frågan är om det är vad vi, publiken, vill ha i det här fallet. Originalfilmen utspelade sig i den glada, plastiga leksaksvärlden Las Vegas. Den här gången är skådeplatsen ett makalöst sunkigt, skitigt Bangkok, en plats som i princip framställs som världens rövhål. Miljöerna är påträngande och obehagliga, och det hela är alldeles för allvarligt. Det är nämligen allvarliga grejor våra huvudpersoner har råkat ut för.
Den bisarre gangstern Chow (Ken Jeong) från första filmen är tillbaka, och det är han som har dragit in killarna i en soppa som involverar småskurkar, ryska maffian, allmänt drägg, och Paul Giamatti - en av mina favoritskådisar - dyker upp som riktigt otäck gangsterboss. Och det hela tenderar att slå över och bli en regelrätt thriller. Komeditonen försvinner i denna gritty gangstervärld, i synnerhet under en vild biljakt som skulle kunna vara hämtat ur en tung, seriös actionthriller. Vissa andra scener som borde vara roliga, som när de träffar på ett gäng she-males, blir också snarare äckliga på grund av sin extrema sunkighet. Dock skrattade de flesta i publiken på den visning jag var på.
Annars är det precis som förra gången ett bra figurgalleri vi bjuds på och Bradley Cooper är en sympatisk kille. Dock kan jag inte låta bli att påpeka att Alan, som konstant är katalysatorn, är alldeles för osannolik. Om detta vore verklighet hade de här killarna aldrig tagit med sig en kille som Alan, de hade aldrig umgåtts med honom. Det går inte att ha med en sådan dåre att göra. Ibland är Galifianakis rolig i rollen, men ofta blir det åt helvete för mycket.
Det är möjligt att denna recension låter som en sågning, men riktigt så är inte fallet. Den första delen av BAKSMÄLLAN DEL II är rolig, och även slutet är kul. Och det är välgjort och välspelat. Problemet är alltså att helheten inte bjuder på speciellt många skratt.
Den här uppföljaren har redan spelat in en väldig massa pengar, så vi kan säkert förvänta oss en del tre. Men snälla, då får vi hoppas att de inte gör ytterligare en film där ett gäng killar vaknar upp med minnesförlust. Nu måste Phillips hitta på något nytt.
Och varför inte skicka killarna till Sverige för att fira midsommar? Det hade jag velat se!





(Biopremiär 25/5)


Bio: Melancholia

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag beklagar dröjsmålet. Jag antar att de flesta av er vet varför min recension av MELANCHOLIA har dröjt. Jag gick ju och tappade mina glasögon, och i väntan på nya kunde jag inte gå på bio. Sedan råkade det dröja ytterligare ett par dagar efter att jag väl sett filmen innan jag fick tummen ur röven att väl skriva det här.
Nåja.
Lars Von Triers MELAN-
CHOLIA har nästan helt över-
skuggats av den där skandalen i Cannes, när dansken mer eller mindre hävdade att han är nazist. Att han blev portad från festivalen är ju sanslöst, det hela var ju så uppenbart ett osedvanligt fjöntigt och misslyckat skämt, och Lars Von Trier är ju en tramsbyxa som gör och säger vad som helst för att framhäva sig själv, ofta framför sina verk. Allting handlar om honom. Dogme 95 handlade inte så mycket om ett sätt att göra film, som om att promota Von Trier.
Jag gillade Lars Von Trier i början av hans karriär, de första filmerna och TV-serien RIKET. Men sedan fick jag nog och hans grejor blev allt fånigare och irriterande. Nu har jag förvisso inte sett DIREKTÖREN FÖR DET HELA, som påstås vara kul på riktigt, men det Von Trier fått ur sig de senaste tio åren har jag verkligen tyckt illa om. Jag ville klubba DOGVILLE och MANDERLAY som sälungar (och det jag främst minns från pressvisningarna i Cannes av dessa, var de ljudliga snarkningarna i salongen). ANTICHRIST tyckte jag var vedervärdig; trash diguised as art, ren spekulation, grafiskt sex och våld, allt gjort på ett sätt som lurar kultureliten att tro att här finns något annat.
MELANCHOLIA är dock bättre än ANTICHRIST.
Det första jag reage-
rade på när jag såg filmen klockan 21.20 på Film-
staden Entré, var att folk inte kan uppföra sig ens när de går på arthousefilmer. Vad är det med folk? Det kom av naturliga skäl inte särdeles många besökare till visningen, men mer än hälften av dessa kom precis när filmen skulle börja! Efter reklamen, under den sista trailern. Varför då? Stod de och hängde i foajén istället för att i lugn och ro gå in och koppla av i en biofåtölj? Sprang de till biografen för att hinna?
Och hur fan kan man få för sig att köpa med sig gigantiska popcornlådor till en Lars Von Trier-film? Ett ungt par på samma bänkrad som jag, satt och grävde LJUDLIGT i popcornlådorna genom hela filmen, medan två tjejer bredvid mig köpt med sig snacks i CELLOFANPÅSAR! En jävla oväsen! Hur tänker folk?
Nåväl.
MELANCHOLIA är indelad i två delar. Del ett heter "Justine" efter Kirsten Dunsts rollfigur, Dunst belönades i Cannes som bästa skådespelerska. Namnet Justine får mig självklart att tänka på markis De Sades utsatta romanfigur, och kanske är det även meningen.
Justine har precis gift sig med en ung man spelad av Alexander Skarsgård, och filmen öppnar med att de är på väg till sin bröllopsfest. Festen hålls på ett gigantiskt gods, där Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) bor tillsammans med sin make (Kiefer Sutherland) och lille son. De har anlitat världens dyraste wedding planner (UDO KIER!) för att fixa allt, och alla gästerna är församlade och har väntat i flera timmar på det kraftigt försenade brudparet.
Denna första del av filmen är bitvis riktigt rolig. Själva öppningen är bedövande vacker; tjusiga, drömlika slowmotionbilder ackompanjerade av Wagners "Tristan och Isolde", direkt därefter blir det mindre tjusigt, när den här gamla vanliga, förbannade handkameran tar vid - det hoppar och skakar och det blir suddigt, och rent allmänt irriterande. Detta var kanske nyskapande för femton år sedan, men snälla, lägg av med detta oskick.
Men som sagt: del ett är emellanåt skojig - trots att det som vanligt i Lars Von Triers filmer handlar om konstiga och oftast svårt sjuka människor. Justine är uppenbart psykiskt sjuk och spenderar festen med att gå omkring och göra de mest konstiga saker, medan Udo Kier (som är lysande) anser att hon förstör hans perfekta fest (vilket hon gör). Stellan Skarsgård spelar Justines chef; direktör på en reklambyrå - och han är på festen bara för att få henne att skriva en slogan till en ny reklamkampanj. Skarsgårds rollfigur är så osannolik och bisarr att det blir ren komedi när han dyker upp.
John Hurt spelar Justines far, en av allt att döma jovialisk man, men vars lustiga beteende aldrig förklaras, medan Charlotte Rampling är Justines superbitchiga, extremt otrevliga morsa - hon är så hatisk att man undrar vad hon har på festen att göra, något även Claire undrar.
Hela denna del ett är egentligen fullkomligt poänglös, det leder förvisso fram till att Alexander Skarsgård inser att giftermålet var ett misstag; Justine är ingen människa man kan leva ihop med. Men i princip är detta bara en timme bisarra människor som gör bisarra saker.
Del två heter "Claire" och utspelar sig på godset en tid efter del ett. Nu har Justine i det närmaste blivit ett kolli och klarar sig inte själv. Claire försöker ta hand om henne. Men nu visar det sig att Claire inte helt oväntat är psykiskt instabil även hon.
Det är nämligen så här att världens undergång står för dörren. En planet som heter Melancholia är på väg på Jorden, en kollision verkar oundviklig. Claires man, som är hobbyastronom, hävdar att det inte är någon fara, Melancholia kommer att missa Jorden, men Claire är inte övertygad - och fruktan för domedagen gör henne alltmer knäpp.
Fast det är klart, Kiefer Suther-
land blir lite knäpp
han med. Och Justine klär av sig naken och lägger sig vid ett vattendrag (Kirsten Dunst har minsann råstora lökar!).
Del två av filmen skiljer sig på flera sätt från del ett. Framför allt är halvan till större delen fruktansvärt tråkig. Det är segt som sådan där hemgjord, lätt misslyckad kola man gjorde till jul på 70-talet. Men del två är även rätt löjlig - faktum är att den hela tiden ligger på gränsen till kalkonfilm, ibland tar filmen nog till och med klivet över. Mot slutet av filmen började flera i salongen att skratta - jag också - och det var säkert inte Von Triers mening.
Alla Lars Von Triers filmer utspelar sig i något slags Von Trier-värld, där ingenting är riktigt realistiskt, där alla rollfigurer är mer eller mindre psykotiska, och där all dialog är lite konstig. Men den här gången är dialogen till större delen under all kritik. Det känns konstigt att se alla dessa fina skådespelare fälla dessa taffligt författade repliker. Hade denna dialog förekommit i en annan film gjord av någon annan än Lars Von Trier (eller av någon annan, valfri arthouseregissör), hade kritiker och publik sparkat bakåt; sådan här amatörmässighet hade inte accepterats. Men som det är nu blir det ju "konst".
Okej.
Jag gillar som sagt till viss del MELANCHOLIAS första halva. Och jag gillar de vackra, drömlika slowmotionscenerna till Wagner. Och därför kan jag tilldela filmen två syndiga dvärgar. Och vad ni än gör, lita inte på de som av någon outgrundlig anledning kallar filmen för mästerverk. I SISTA MINUTEN och FÖRFÖLJAREN är mästerverk. MELANCHOLIA är en skramlande, tom tunna.
Förresten: är Kirsten Dunst värd sitt skådispris? Njä. Hon gör den gamla vanliga, utsatta, knäppokvinnan Von Trier alltid fyller sina filmer med. Och jag har aldrig riktigt gillat Dunst. Hon är trist och ser trist ut. Face facts, hon var den svaga länken i Spider-Man-filmerna; så där tradig var ju aldrig Mary-Jane i serietidningen!






(Biopremiär 27/5)

måndag 6 juni 2011

Vaja stolt, baby

Visst är det märkligt att det känns lite konstigt och udda med Sveriges nationaldag.
Alldeles i början av 1990-talet skrev jag manus till en serie som hette "Svenska flaggans dag". Den tecknades av Mikael Tomasic och publicerades i det andra numret av den väldigt kortlivade serietidningen Svenska Puckomagasinet. Fast serien hade egentligen inget med nationaldagen att göra. Det var en parodi på skräckfilmer, och eftersom högtider och beryktade datum som Halloween och fredagen den trettonde började ta slut, fick det bli svenska flaggans dag.
Det är stekhett ute idag och jag vandrade vid middagstid in till centrum för att se hur nationaldagen firades. Jag anlände till Stortorget, där arrangemangen går av stapeln, och det första jag fick se, var en äldre herre i kostym som stod på en balkong och talade till folket. Fråga mig inte vem det var, jag känner inte till så många av Malmös höjdare. Borgmästaren? I vilket fall höll han på att avsluta sitt tal precis när jag kom. På trottoaren under honom stod några stolta sjömän i uniform, stadigt hållande i svenska fanor, på scenen mittemot väntade en blåsorkester och en barnkör.
Mannen på balkongen kommenderade ett fyrfaldigt leve för Sverige, varpå den församlade folkmassan glatt hurrade, en trumpetare blåste fanfar, och så utbrast alla i "Du gamla du fria", följt av applåder.
Det märkliga är att det första jag tänkte var att, fan, det var ju modigt gjort att be Malmöborna att hurra för Sverige. Av någon anledning har nationaldagen blev en extremt politiskt inkorrekt dag. Vi kan ju inte fira som man gör i Norge, USA, Frankrike och alla andra länder, vi måste ju alltid skämmas lite. Inte helt oväntat hittade jag en massa upprop och artiklar om "alternativt nationaldagsfirande". Jepp. Självklart hålls det en massa multikultievenemang samtidigt i andra delar av stan. Och i landet. Att det är internationella folkfester var och varannan helg i Malmö verkar man ha glömt.
Men allvarligt talat: vad är det som är så farligt med den här dagen?
När jag strosade runt på torget gjorde jag vissa intressanta betraktelser. Majoriteten av folket som slutit upp, var medelålders svenskar och pensionärer, och små barn - samt turister med kameror. Massor av turister med kameror. Men jag såg knappt till några invandrare. Det som saknades helt och hållet, var alla Möllankids. Här fanns inga loppbitna dreadlocks i sikte.
Blåsorkestern och barnkören brölade igång med svenska sommarvisor, barn åt glass och höll i ballonger, i ett tält bjöds det på gratis kaffe och gifflar, och i kaffekön gick det att lyssna på gamla härliga pensionärer, vilket man sällan får chansen till nuförtiden, eftersom de ju inte vågar sig ut på stan i  vanliga fall.
Jag fick en flash from the past. Det kändes som min barndoms somrar. Förvisso är det nog en efterkonstruktion, självklart var inte 70-talets somrar tre månader gassande sol, glass och glada pensionärer. Men ändå.
Det kändes fridfullt och trevligt på torget. Dessutom nästan lite rebelliskt. Vill man vara rebell idag slår man sig ner med några pensionärer och lyssnar på "Idas sommarvisa", medan vanliga Svenssons tatuerar sig och går ut och demonstrerar i någon avkrok.

söndag 5 juni 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: James Arness

Den tredje juni dog en av världens bästa människor; James Arness. 88 år gammal hann han bli och jag har en känsla av att många faktiskt trodde att han redan gått hädan. I synnerhet som hans lillebror Peter Graves gick bort häromåret.
Vi svenskar har ju ett speciellt förhållande till James Arness. Vi svenskar och norrmän. Ett förhållande de flesta i Amerika inte kan relatera till alls.
I USA var James Arness känd som sheriff Matt Dillon i TV-serien GUNSMOKE, som logiskt nog hette KRUTRÖK i Sverige (medan den tecknade dagsstrippversionen, som publicerades på 70-talet i tidningen Western-serier, hette "Matt Dillon" - den serien var för övrigt brittisk, om jag inte minns helt fel). GUNSMOKE var minns sagt en långkörare på amerikansk TV, den spelades in mellan 1955 och 1975! Och i början av 90-talet återvände Arness som Matt Dillon i en handfull TV-filmer; den sista kom '94 och blev även Arness' sista framträdande framför kameran.
Men vår gode hjälte gjorde förstås mer än GUNSMOKE. Mycket mer. Norskättade Arness medverkade i en lång rad långfilmer innan han blev TV-stjärna. Bland hans filmer hittar vi förresten den klassiska jättemyrrysaren THEM!, som visades under lite udda titlar på svensk TV. När jag såg den första gången, hette den DE KOMMER!, vilket väl är en halvhyfsad översättning. Men den officiella svenska titeln verkar vara SPINDLARNA! Mycket konstigt, då filmen inte handlar om spindlar, utan om radioaktiva myror som muterats och blivit enorma...
Så har vi då det här med svenskarnas förhållande till James Arness. För oss är ju karln synonym med allas vår Zeb Macahan. Zebben! Den rejäle, rättrådige, slagkraftige och framför allt mustaschprydde stigfinnaren i TV-serien FAMILJEN MACAHAN.
När FAMILJEN MACAHAN kom, var det den dyraste TV-serie som dittills producerats i USA. Märkligt nog slog den inte i sitt hemland. Det är få som överhuvudtaget kommer ihåg serien, som visades i några korta säsonger under 70-talets andra hälft.
Annat var det i Sverige och Norge. Inte nog med att FAMILJEN MACAHAN gick hem i stugorna - serien gick även om blev den populäraste serien i svensk TV-historia. Åtminstone verkar det så. Repriserna har varit många, men serien har konstant varit efterfrågad. Sedan jag började skriva om film och video för snart tjugo år sedan, hörde läsare med jämna mellanrum av sig och undrade om jag visste när serien skulle komma på video och senare på DVD. Nu finns ju serien på DVD, men oj vad det dröjde.
På det hela taget är FAMILJEN MACAHAN fortfarande en bra serie. Ett par avsnitt är lite tradiga, men i stort sett är det här exemplarisk underhållning. Visst är mina åsikter om serien starkt präglade av nostalgi, men vad gör det? När omvärlden ser som värst ut, är det skönt att veta att Zeb Macahan fortfarande finns därute, praktiskt förpackad på en DVD-skiva, redo att skipa rättvisa. Seriens ledmotiv ger mig fortfarande angenäm gåshud - det är komponerat av Jerrold Immel, som även skrev temat till DALLAS.
Seriens andra stjärna var förstås Bruce Boxleitner, som spelade unge gunslingern Luke Macahan; ständigt på flykt, oskyldigt misstänkt för mord. Och på 80-talet återförenades Arness (utan mustasch) och Boxleitner i en nyinspelning av klassikern RED RIVER, gjord för TV. En helt okej och trevlig film, som förstås till stor del byggde på kemin mellan dess två stjärnor.
I början av 80-talet innehade James Arness huvudrollen i en kortlivad TV-deckare, men den har jag inte sett.
Och nu är han alltså inte längre med oss. Han har begett sig till den stora ranchen ovan molnen. Där lär han hålla ett vakande öga på oss. Och närhelst fara hotar, kommer han säkert ridande för att skipa rättvisa - hjulbent, stelbent och mustaschprydd.
R.I.P.

Seriedöden fortsätter

Enda utmanaren på barntidningsmarknaden stoppas
Positiv Förlag AB - 2011-06-04 12:44
Efter drygt två års utgivning lägger barntidningen Tivoli med vänner ner. Tivoli har varje månad erbjudit barn i åldrarna 5 - 10 år nyproducerade serier, pyssel och redaktionellt material. Tivoli ville locka barn till skratt, läsning och eftertanke genom att tala till barns inneboende kreativitet och nyfikenhet på världen samt verka för mångfald, jämställdhet och hållbar utveckling.


fredag 3 juni 2011

Bio: X-Men: First Class

Foton copyright © Twentieth Century Fox Sweden
När jag växte upp brukade jag undra när den där fruktade dagen skulle komma, då jag plötsligt inte längre skulle gilla sådant jag alltid gillat. När jag var barn kände jag inga vuxna som läste serier. Som gillade actionfilmer och skräck. Som lyssnade på hårdrock. det verkade så oerhört otroligt att jag en dag skulle vakna upp och plötsligt inte gilla en massa fräcka saker, och istället börja uppskatta "Nygammalt" på TV och tråkiga dramer.
Men den där dagen kom aldrig. Tack och lov. Numera är jag en medelålders man, och jag gillar fortfarande serier. Det enda som hände var att jag fick en mängd nya intressen, "vuxna" intressen, men jag slutade aldrig att tycka om bra saker jag alltid hållit kärt.
Som superhjältar. Men jag var faktiskt aldrig någon större anhängare av X-Men. Jag upptäckte serien redan när jag var i sexårsåldern och Neal Adams version publicerades i Semics kortlivade antologitidning Conan.
X-Men, skapade av Stan Lee och Jack Kirby, blev ingen framgång när serien introducerades i början av 1960-talet. Deras tidning var tvärtom en flopp, och det dröjde till mitten eller slutet av 70-talet innan den här superhjältegruppen plötsligt blev en jättesuccé och ett serietidningsfenomen. Ett nytt kreativt team införde nya figurer och Marvelfansen fångades och fascinerades. Personligen har jag dock tyckt att Marvels mutanter och deras universum är för komplicerat för att hänga med i. Det går liksom inte att bara köpa ett nummer av en tidning, nej, man måste läsa allihop för begripa vem som är vem och vad som försiggår. Jag gav upp ganska snabbt - men jag gillade förstås Wolverine.
Jag gillar dock X-Men-filmerna, åtminstone de första två som Bryan Singer regisserade. Den tredje var väl okej, men klart svagare, medan Wolverinefilmen var rätt slätstruken.
Som titeln låter påskina, är den här nya filmen - X-MEN: FIRST CLASS - en prequel till de tidigare filmerna. Den berättar historien om Charles Xavier, bättre känd som professor X (skotten James McAvoy från WANTED), och hans ärkefiende och tidigare vän Magneto, som egentligen heter Erik Lehnherr (tyskfödde Michael Fassbender från INGLOURIOUS BASTERDS och JONAH HEX). Det hela öppnar med en stark prolog som utspelar sig i ett koncentrationsläger i Polen under andra världskriget. Kevin Bacon spelar en tysk doktor som upptäcker lille Eriks magnetiska krafter, men han mördar även Eriks mor inför pojkens ögon.
Därefter hoppar vi fram till 1962. Erik har tillbringat de gångna tjugo åren med att försöka hitta den onde nazidoktorn och upptäcke att denne nu utger sig för att vara en Sebastian Shaw. Driven av hat söker Erik hämnd.
Samtidigt har den hyper-
intelli-
gente mutanten Charles inlitats av CIA (Oliver Platt spelar en av agenterna), som planerar att starta något slags mutantavdelning. Charles försöker hitta fler mutanter. Erik och Charles träffas och blir vänner, och tillsammans letar de upp ett gäng muterade ungdomar som de tränar upp och uppmuntrar. Världen behöver verkligen superhjältar, för nu är Sebastian Shaw tillbaka, och det med pukor och trumpeter - och äntligen får vi veta vad som egentligen skedde under Kubakrisen '62...
X-MEN: FIRST CLASS är regisserad av Matthew Vaughn, som gjorde den ganska kassa STARDUST och den utmärkta KICK-ASS - och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag promenerade bort till pressvisningen. Men vet ni vad? Jag gillade verkligen den här filmen! En hel del, faktiskt. Vore jag trettio år yngre skulle jag älska den, eftersom den bjuder på mycker superkraftgrejor och action. Den här nya filmen är lika bra som Singers filmer - och för att vara ärlig är det möjligt att den till och med är bättre, eftersom Vaughns version är mer livfull, mer serietidningsaktig och den siktar på den där superhjälteälskande grabben som finns inne i mig.
Kevin Bacon är fullkom-
ligt underbar som skurken. Det här är en fantastisk rolltolk-
ning - han är vidrig och obehaglig som doktorn i koncentrationslägret, och när han förvandla till Sebastianm Shaw påminner han lite om Henry Fondas iskalle bandit i ONCE UPON A TIME IN THE WEST - i synnerhet till utseendet. Digga de där polisongerna!
Men den största överraskningen här är Michael Fassbender. Allt jag kan säga är "Wow!". Jag har aldrig riktigt lagt märke till killen tidigare, men herrejävlar - i den här filmen är Fassbender den bästa James Bond sedan Sean Connery! Jepp, X-MEN: FIRST CLASS är väldigt uppenbart inspirerad av de tidiga Bondfilmerna (och andra spion- och actionfilmer från 60-talet, som till exempel DANGER: DIABOLIK). Looken, kulisserna, kläderna - och eftetexterna är inspirerade av förtexterna till AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA.
Och Fassbenders rollfigur är modellerad efter Connerys Bond. Detbara måste han vara. Och han är utmärkt. Kolla bara in scenen från nattklubben där han bär kostym med väst och smuttar på en drink. Eller scenen som utspelar sig i Schweiz. Erik må med tiden förvandlas till den skurkaktige Magneto, men den här gången är det han som mer eller mindre är hjälten; en kille som sätter efter nazister som vore han The Punisher.
En intressant detalj är att tyskar faktiskt pratar tyska (Bacon har en massa dialog på tyska), de pratar franska i Schweiz och lite spanska i Argentina. Detta är ovanligt för att vara en PG-13-blockbuster från Hollywood.
Men coolast av allt är att de anlitat några av mina favorit-
skådis-
ar för extremt små roller. James Remor spelar en general vi aldrig får se i närbild! Ray Wise (Leland Palmer i TWIN PEAKS) har ett par repliker som Secretary of the State. Michael Irinside (SCANNERS, original-V) är kapten på ett krigsfartyg - och av någon anledning listas han som "M. Ironside" i eftertexterna.
...Och för de X-Men-fans som saknar figurerna från de tidigare filmerna, finns två cameos - och den ena av dem lär få publiken att jubla. Årets bästa cameo - och han har filmens bästa replik!
X-MEN: FIRST CLASS lider av ett par smärre problem. Som så många andra filmer nuförtiden är den lite för lång; den klockar in på två timmar och tolv minuter. Och jag tyckte att de unga skådisarna som spelar mutantkidsen var rätt trista. De övertygar heller inte som 60-talsungar. Jagtänker inte nämna det faktum att ingen röker i filmen - 1962 rökte förstås alla cigaretter, men det är ju tabu i en film gjord idag (men en figur bolmar på en cigarr...).
Men detta är smärre klagomål och ska absolut inte hindra någon från att se den här filmen. Jag gillade THOR, men den här är bättre. SPIDER-MAN 2 må fortfarande vara den bästa superhjältefilm som gjorts, men X-MEN: FIRST CLASS är perfekt superhjälteunderhållning; den är actiopackad, kul och har flera strålande skådespelarinsatser.
Frågan är nu om den kommande Kapten Amerika-filmen kommer att klå det här...






(Biopremiär 3/6)

torsdag 2 juni 2011

De svenska seriernas framtid?

Igår hade Serieskolan i Malmö vernissage för sin slututställning, eller vad de nu kallade det. En aningen oöverskådlig utställning på vilken jag genast höjde besökarnas medelålder radikalt. Av tecknarnas- och besökarnas utseenden att döma var jag dessutom den ende som inte var vegankommunistisk aktivist.
Nå.
Vad tyckte jag då om dessa serietecknare? Vad fick jag för intryck? Är återväxten säkrad?
Nej.
Det enda jag egentligen har att säga om dessa nyutbildade serietecknare, är att många uppenbarligen vill ägna sig åt bildkonst, och även bör göra detta. Men de är ju inte serietecknare - ur min stofila synvinkel.
Alldeles för många ägnar sig fortfarande åt att teckna i mangastil, och det går ju fetbort. Det är dessutom omöjligt att avgöra om de är bra eller inte. Manga är mest ett manér och kan maskera eventuell inkompetens. Dessutom är det en generisk stil där nästan allting ser likadant ut. Det är väldigt tråkigt. En tjej hade dock ägnat sig åt att teckna seier om nakna, storbröstade små mangabrudar - se upp för moralväktarna i Uppsala! De kan kanske ta det här för barnporr! Vem har sagt att små barn inte kan ha silikonbröst?
Av de övriga fanns det bara ett par tecknare som stack ut, som gav intryck av att verkligen kunna och vilja rita serier; som behärskar berättartekniken.
Frågan är om de här nyutbildade tecknarna verkligen kan berätta en historia i serieform. Eftersom det mesta som ställdes ut inskränkte sig till en eller två sidor, eller några strippar, är det svårt att uttala sig om berättelserna. I de flesta fall fanns det ingen historia alls. Många ägnar sig bara åt formexperiment - eller ventilerar sina politiska åsikter. Och i många fall känns det som om eleverna lika gärna skulle kunnat studera på en vanlig konstskola.
De skämtserier och strippar som ställdes ut var under all kritik innehållsmässigt - det känns som om Malmö snarare behöver en manusförfattarskola. Vissa serier var rent genanta.
När jag ser verk av dessa nya, unga serietecknare brukar jag undra om de egentligen besitter någon passion för serier. Om de är uppvuxna med serier. Om de läste serier alls innan de började teckna själva. Om de tecknade serier innan de kom in på skolan. Jag får oftast intrycket att de egentligen inte är så förtjusta i just serier; de skulle i princip kunna välja vilken konstform som helst, men just nu är det lite inne att vara serietecknare.
Dessutom är förstås alldeles för många förblindade av politik. De sätter budskapet i första rummet, det konstnärliga kommer i bästa fall i andra hand. Och visst är det intressant att man i de allra flesta fall kan se om det är en tjej eller kille som ritat. Om det nu inte är tecknat i generisk mangastil, som ju är könlöst på mer än ett sätt.
Jag vet inte om de här tecknarna vill bli serietecknare i traditionell bemärkelse när de lämnar skolan. Majoriteten gör grejor som på sin höjd kan publiceras i en "radikal serietidning" som Galago, eller publiceras små smala album som uppmärksammas på kultursidorna, men som inte säljer. Med andra ord, de verkar inte vilja göra något de kan leva på.
Med det inte sagt att de nödvändigtvis måste sitta och producera någon antik gammal Egmontserie. Men ändå. Själv kombinerade jag författande av Åsa-Nisse, 91:an och annat, med mina egna projekt. Och att skriva mängder av kommersiella serier är den bästa serieskola man kan gå i. Man måste prestera säljbart material, annars får man ingen lön.

onsdag 1 juni 2011

För sakens skull

Det ser illa ut.
Jag verkar inte ha tid att skriva något ordentligt inlägg här idag. Och då hade jag ändå planerat recensioner av BAKSMÄLLAN 2 och X-MEN: FIRST CLASS.
Får väl se vad som händer i morgon. Då ska jag se MELANCHOLIA. Men de är visst även någon jävla helgdag jag glömt bort. Så det är möjligt att det inte blir något alls i morgon - jag fördriver kanske dagen med att reka lite i mina nya hemtrakter. Jag har nämligen flyttat. Jag vill gärna se hur det ser ut där jag bor. För det vet jag inte riktigt. Det är fortfarande Malmö, men innan jag flyttade hit har jag aldrig varit här...
Nu måste jag sticka. En vernissage hägrar...