måndag 20 juni 2011

DVD: Crash and Burn

CRASH AND BURN (Warner Home Entertainment)
Russell Mulcahy gjorde en gång i tiden succéer som HIGHLANDER och RICOCHET - men sedan dess har karriären vacklat betänkligt med alldeles för många, usla direkt-på-video-filmer - även om han ju gjorde bioreleasen RESIDENT EVIL: EXTINCTION. CRASH AND BURN från 2008 visar sig vara en TV-film, fast den här DVD:n är en tilltuffad “Unrated”-version. 
Handlingen är oerhört förvirrad. Två killar jobbar åt en skurk spelad av Michael Madsen. De snor bilar. Folk jagar varandra. Det körs bil. Vem är vem? Vad händer? När ska bilarna krascha och brinna?  
Men efter halva filmen tar det sig något, när den ene killen visar sig jobba för FBI och det blir mer action och ordning på storyn. Detta, samt det faktum att Madsen har en hyfsat stor roll, gör att jag kan sätta en tvåa.


DVD: Battle of Los Angeles

BATTLE OF LOS ANGELES (CcV)
WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES är en riktigt usel, närmast osebar film - gjord med en fullkomligt gigantisk budget. Men det här är inte den biofilmen. Detta är en låg-lågbud-
getfilm från ökända bolaget The Asylum, snabbt gjord för att casha in på storfilmen med snarlik titel och handling.
“Mäktig sci-fi-action” står det på omslagets baksida. Tro dem inte. Däremot är filmen mycket roligare och mer underhållande än originalet, och trots att det här egentligen är skitdåligt, är faktiskt handlingen bättre, även om det dröjer innan den uppenbarar sig. 40 minuter in i filmen presenteras vi för hjältinnan, som hör och häpna spelas av Nia Peeples från TV-serien FAME! Hon skänker lite klass. Men det blir ändå en etta i slutbetyg - men den är stark!
 

DVD: The Hit List

THE HIT LIST (Sony Pictures)
På 1990-talet försågs Cuba Gooding Junior med en Oscar och var uppe i smöret. Sedan dess har hans karriär inte gått som planerat och han verkar vara fast i direkt-på-DVD-träsket. 
Thrillern THE HIT LIST är en ganska märklig film. Gooding spelar en mystisk hitman med dunkelt förflutet. Cole Hauser är en man som sitter i en bar och krökar eftersom han är förbannad på arbetskamrater och vänner. De två träffas och Gooding ber Hauser göra en lista på fem personer han vill se döda. Den berusade Hauser klottrar ner fem namn - och fögar anar han att den skumme främlingen faktiskt beger sig ut och börjar mörda dem. Nu måste han stoppas... 
THE HIT LIST öppnar med fräsiga förtexter och musik som hämtade från en Bondfilm. Därefter blir det otroligt ojämnt. Filmen svajar osäkert mellan händelsefattiga, avslagna, direkt tråkiga scener och explosiv action. En ganska intressant story slarvas bort.


När Malmö bjuder på kalas

Igår fyllde Västra Hamnen tio år. Västra Hamnen, det är det där flotta, nybyggda området där bland annat Turning Torso återfinns - och inte så mycket annat. Åtminstone inte när inte solen skiner. Sommartid lockas många badgäster till stället, men annars är Västra Hamnen dött, kallt och ogästvänligt, tankarna går till det där lägenhetskomplexet som Dario Argento använde sig av i TENEBRAE; det som en gång i tiden uppförts av fascisterna och därmed automatiskt stod för ondska. Västra Hamnen är något slags svindyrt lyxområde som bara känns lite fel.
Fast nu är ju Torson och det andra uppfört av sossarna i Malmö, och igår bjöd de in till kalas. Alla Malmöbor var välkomna att fira. Eftersom jag ändå skulle gå på en vernissage på slottet, passade jag på att titta förbi, och... Ja, mycket till kalasstämning var det ju inte.
I vanliga fall svindyra Barista bjöd på kaffe och märkligt nog fanns det knappt någon kö dit, så jag högg en mugg och norpade några chokladbitar.
Nere vid havet stod Malmös starke man, sossebossen Ilmar Replokal, och höll ett långt och fruktansvärt tråkigt tal om Västra Hamnens historia och om byggnaderna där. Han talar inte skånska, Ilmar. Komma här och styra och ställa, och så är han inte skåning, vad är det för sätt? Fast han har ju mustasch, förstås.
Jag noterade en lååång kö en liten bit ifrån kaffeståndet. Det var kön till de grillade korvarna. Kommunen bjöd på korv med bröd. Så jag ställde mig där och när jag väl kom fram, försågs jag med en i det närmaste kall, rå grillkorv, eftersom grillmästarna inte hann med ordentligt. De borde kokt korvarna istället.
Nere vid vattnet uppträdde ett ungt par som jonglerade med brinnande facklor. Det var väl inte den smartaste aktivitet man kunde ägna sig åt, eftersom det hade börjat blåsa rejäl. Visst, i Västra Hamnen blåser det alltid, men nu började det likna storm.
Jag träffade en bekant och vi beslutade oss för att tillsammans gå till slottet och titta på konst, men först fick det bli en mugg kaffe till. Nu hade det plötsligt bildats en rätt lång kö till kaffeståndet. Det var väl alla som ville ha kaffe på korven.
En fet autografjägare stoppade Ilmar Replokal och bad om hans autograf.
På scenen började en operasångerska av riva av lite trudelutter.
Det började regna.
Vi begav oss.
Ännu en typisk dag i Malmö.

lördag 18 juni 2011

Conan ... TV Spots





fredag 17 juni 2011

Sambre lever än!

Jösses! Det här var ju en liten överraskning. Jag hade ingen aning om att Yslaire fortfarande producerar serien Sambre. Det första albumet kom ju på svenska på 1980-talet - kanske kom det ytterligare något album? På 90-talet skaffade jag ett par album på danska. Men nu fick jag nedanstående nyhetsmail från Glénat, och konsterar att det kommit ut ännu mer på franska - om än med uppenbarligen väldigt långa mellanrum. Eller finns månne dessa på danska?




Bio: Something Borrowed

Foton copyright (c)Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden
Som förhoppningsvis är bekant, har jag absolut ingenting emot romantiska komedier - tvärtom. Dock är SOMETHING BORROWED egentligen ingen romantisk komedi, vilket en del har stämplat den som. Nej, det här är en regelrätt chick flick, med alla genrens ingredienser, inklusive en mardrömsframkallande scen där de två huvudrollsinnehavarna dansar koreograferat på vardagsrumsgolvet.
SOMETHING BORROWED bygger på en bestseller och vid den amerikanska premiären blev Luke Greenfields (som främst regisserat för TV, men han gjorde Rob Schneider-komedin THE ANIMAL, som visst jag var ensam om att tycka var skitkul) film mer eller mindre totalslaktad. Detta är en ganska anskrämlig film, men riktigt så illa som jag trodde den skulle vara, är den inte - jag har sett värre.
Kate Hudson och Ginnifer Goodwin spelar Darcy och Rachel, bästa vänner sedan barndomen. Nu ska Darcy gifta sig med stilige Dex (Tom Cruise-kopian Colin Egglesfield), en gång i tiden Rachels studiekamrat. Det är bara det att Rachel och Dex egentligen har varit kära i varandra under alla år, utan att vågra erkänna det för varandra - eller ens för sig själva. Och så här tätt inpå det förestående bröllopet ställer detta faktum till problem: det är verkligen på tiden att inse fakta!
Låt mig ta det positiva först: Ginnifer Goodwin är riktigt bra i sin roll. Hon är söt och väldigt sympatisk, jag hade själv kunnat falla för henne, vilket underlättar om man ska se en romantisk film. Colin Egglesfield må vara något makalöst slätstruken, han är egentligen fullkomligt meningslös, helt färglös, och bara en pretty boy - men låt gå för det. Romansen mellan Rachel och Dex funkar och deras känslor för varandra känns realistiska. Och det är detta som gör att jag kan sätta nedanstående betyg.
Det är allt det andra som stinker. Framför allt Kate Hudson. redan i filmens öppningsscener, som utspelar som på en nattklubb (där de av någon anledning har IKEA:s lampa Lampa på borden!) där Rachels 30-årsdag firas, undrar jag hur fan jag ska stå ut med Darcy i nästan två timmar. Hon har en fruktansvärd, nasal röst. Hudson har gått och fått ett konstigt, fläskigt utseende; henne hals har liksom försvunnit, hon ser ut som en vandrande dildo - och rollfiguren är fruktansvärt jobbig. Darcy är en white trash-brud som verkar höra hemma i en husvagn.
Ni vet hur det kan vara när man träffar på gamla barndomskompisar eller klasskamrater. Man inser att man inte har ett skit att prata om, man har absolut ingenting gemensamt. Det hela blir jobbigt och man förstår varför man idag har det ungänge man har. Så är det med Rachel och Darcy. De må ha varit bästisar som barn - men kom igen, den betydligt mer sofistikerade Rachel skulle troligen aldrig umgås med en typ som Darcy i vuxen ålder.
Och inte skulle rikemanssonen Dex få ihop det med- och till och med planera att vifta sig med en hönshjärna som darcy. Hur fan gick det till? Vi får se hur de två träffades i en flashback, men det förklaras aldrig hur Dex kunde falla för puckot.
Det figurerar förstås även några andra personer i det centerala gänget. Dels har vi John Krasinski som Rachels kompis Ethan (självklart hemligt förälskad i Rachel), och han funkar också bra och är ibland lite kul - i synnerhet när han låtsas vara bög för att bli kvitt den efterhängsna Claire (en hyfsat kul Ashley Williams). Och så har vi en snubbe som heter Marcus (Steve Howey), som jag tror är Dex' kompis, men jag vet inte riktigt. Han ska vara en wild & crazy guy, men är extremt enerverande, han är bara ett högljut pucko, klar trailer trash-varning där med, och han verkar mest passa ihop med Darcy - och jösses, föga överraskande håller jag här på att gå händelserna i förväg...!
SOMETHING BORROW. Hu. Det här är ganska illa. Komiken är i princip icke-existerande. Hade filmen bara handlat om Rachel och Dex är det mycket möjligt att jag gillat filmen. Nu gör jag inte det. Greenfields film vänder sig enbart till de som läser Amelia och Vecko-Revyn - de två tidningar som citeras i bioannonserna.
Vi andra får väl åter se om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY... och NOTTING HILL.
Eftertexterna avbryts förresten för en märklig bonasscen, som avslutas med en "To be continued", vilket vi nog ska tolka som ett hot.






(Biopremiär 17/6)

torsdag 16 juni 2011

Bio: Super 8

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Något jag verkligen saknar från min barndom, är att bli så sådär enormt uppfylld av en film. Super-
entusiasmen. När jag sett en riktigt bra film på bio, kunde jag bli alldeles svettig, och jag tänkte inte på något annat än filmen på flera dagar eller ibland veckor - i fallet STJÄRNORNAS KRIG varade entusiasmen förstås i flera år. Jag pratade, ritade, skrev och lekte om mina favoritfilmer. De var omtumlande. Jag kunde även känna samma sak när det gällde serietidningar. När jag slog upp en tidning öppnades sig en ny värld, en annan dimension, som jag gladeligen lät mig sugas in i.
Om det idag vore 1979 och jag vore elva år gammal, och fick se JJ Abrams Steven Spielberg-producerade SUPER 8 (som utspelar sig just 1979), hade jag tyckt att det var världens bästa film någonstin (näst STJÄRNORNAS KRIG, förstås). Här finns allt mitt elvaåriga jag ville ha - och ska jag vara ärlig: allt även mitt medelålders jag vill ha.
Sommar-
lovet har just börjat och ett gäng killar i, tja, fjorton-
års-
åldern ska göra en episk zombiefilm på super-8 (som ju trots allt stavas med bindestreck). Killarna är standarduppställningen med den dominerande tjockisen med dåligt bordsskick som ska regissera, den ettrige lille snubben med stora tänder och tandställning, den blyge grabben, och så vidare - samt självklart den grubblande, lite allvarlige, i det här fallet Joe Lamb (Joel Courtney), son till den lilla stadens sheriff (Kyle Chandler), och vars mor nyligen omkommit i en tragisk arbetsplatsolycka.
Till gänget sällar sig även tösabiten Alice (Elle Fanning), eftersom killarna behöver en snygg brud till filmens enda kvinnliga roll - och jodå, visst är det så att ett par av pojkarna är hemligt förälskade i Alice, vars far (Ron Eldard) är en våldsbenägen alkis som indirekt orsakade Joes mors död.
En kväll beger de sig ut till en enslig liten järnvägs-
station för att filma en viktig scen, och just då kommer ett tåg farande. "Production values!" skriker tjockisen och de vänder kameran mot tåget. Samtidigt kommer en bil körande - och rullar upp på rälsen framför tåget. Resultatet blir en majestätisk kraschscen, ett inferno av explosioner som fångas på pågarnas film.
Väldigt oväntat kommer plötsligt armén snabbt farande och våra unga hjältar flyr. De följande dagarna fortsätter killarna att spela in sin film, medan soldater söker igenom trakten, de letar efter något ... okänt. Något som det visar sig finns på den där super-8-rullen...
Visst handlar det om ett utomjordiskt monster, det lär väl knappast komma som en överraskning, eftersom SUPER 8 har jämförts med både E.T. och NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN (även THE GOONIES - DÖDSKALLEGÄNGET har nämnts, men den filmen har jag aldrig sett). Och javisst stämmer det att här finns klara likheter med nämnda filmer. Fast jag har aldrig varit speciellt förtjust i E.T. - och jag tycker att SUPER 8 är en mycket bättre film, och det hade jag i ännu högre grad tyckt 1979. Här bjuds det på mer äventyr, mer action, mer explosioner och mer rymdmonster - även om det dröjer väldigt länge innan vi får se monstret.
SUPER 8 ser ut som en film från '79. Den har samma bild-
kvalitet, registilen och klipp-
ningen känns som från den eran, liksom handling och rollfigurer. Dessutom tycker jag att det är ett väldigt realistiskt 1979 som visas upp. Titta bara på de olika pojkrummen! Om en svensk film ska utspela sig på 70-talet, har ungarna Che Gue Vara på väggarna. Eller Karl Marx. Men hallå, hur många mellanstadiekillar hade sådan skit på väggen i verkligheten? JJ Abrams' (som även står för manus) unga huvudpersoner har fyllt sina rum med prylar jag själv hade (Big Jim-prylar!) och massor av sådant jag ville ha (Auroramodeller!). Att lille Joe har Robert Crumbs "Keep on truckin'"-affisch på vägen ser jag som ett litet bonus. Och jodå - på 70-talet planerade även jag om mina kompisar att spela in en episk actionfilm på super-8. Planerna grusades när min farsa plötsligt kom in i mitt rum och påpekade att en super-8-rulle bara varar tre minuter. Istället gjorde jag en liten treminutersdokumentär om min familj och huset vi bodde i.
Jag tycker alltså mycket om den här filmen. Det här är helt enkelt toppunderhållning från början till slut. Fantastiska skådespelarprestationer från de flesta, även om ett par av killarna är lite småjobbiga typer. Handlingen är fängslande och spännande. En del föräldrar kommer kanske att klaga på att det möjligtvis blir lite väl rysansvärt på ett par ställen, lite väl våldsamt (det stänker till och med lite blod på ett par ställen), och amerikanska föräldrar klagar nog på att det förekommer ett "fuck" i dialogen och på att en kul, långhårig äldre kille hela tiden är pårökt. Men den egentliga målgruppen för filmen kommer självklart inte att klaga.
SUPER 8 är ett toppraffel som förtjänar en stor publik i sommar. Nu lär väl nya Harry Potter-filmen slå alla sommarrekord, men för min del är det nog SUPER 8 som är årets stora sommarfilm. Åtminstone tycker mitt elvaåriga jag det. Mitt vuxna jag håller än så länge på X-MEN: FIRST CLASS, i väntan på Kapten Amerika.
Glöm inte att sitta kvar under eftertexterna för att se pågarnas zombiefilm i sin helhet!






(Biopremiär 17/6)

Bio: Unknown

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox

1995 kom TV-serien NOWHERE MAN, som jag tror hette MANNEN SOM FÖRSVANN i Sverige. Pilotavsnittet regisserades av Tobe Hooper och jag tyckte att det var grymt spännande och fascinerande: en man satt på en restaurang tillsammans med sin fru, tror jag det var, när han slank in på toaletten. När han återvände kände hustrun plötsligt inte igen honom. Ingen annan heller. Även andra avsnittet minns jag som bra, men efter ytterligare några avsnitt av de 25 som gjordes, slutade jag titta - det hela blev för dumt, TV-makarna kom aldrig med några tillfredställande förklaringar på det som skedde. Något som är vanligt i den här typen av thrillers; idén är så bra att det sällan går att komma med en tillfredställande förklaring.

Nu får Joel Silver-produktionen UNKNOWN sin försenade Sverigepremiär, och jag kom osökt att tänka på NOWHERE MAN. Liam Neeson är dr Martin Harris, som tillsammans med sin fru Liz (January Jones) anländer till Berlin, där han ska delta i ett arrangemang. Väl framme på hotellet konstaterar Harris att han troligen glömt en väska på flygplatsen, och utan att Liz noterar det, hoppar han in i en annan taxi och åker tillbaka.
 
Diane Kruger spelar den bosniska taxichaffisen Gina, och det bär sig inte bättre än att de kör av vägen och hamnar i plurret. Fyra dagar senare vaknar Harris upp på ett sjukhus och beger sig genast till hotellet - där det visar sig att ingen vet vem han är. Han saknar identitetshandlingar och vad värre är, är att Liz inte känner igen honom - inte nog med det, vet visar sig att hon är gift med en annan dr Harris (Aidan Quinn).

Harris börjar tro att han är galen. Om han inte är dr Harris, vem är han då? Men han är ju säker på att han har rätt. Och varför dyker det plötsligt upp folk som vill mörda honom? Vad är det här för någon jättekonspiration?

Bruno Ganz spelar en före detta Stasiagent som Harris anlitar för att luska i det hela, och även Gina letas upp, och tillsammans närmar de sig gåtans lösning. Det blir jakter, action och en kamp mot klockan.

Den tidigare träbocken Liam Neeson har ju gått in i en andra andning som filmhårding, med tuffa roller i filmer som till exempel TAKEN och THE A-TEAM. Den här gången spelar han ännu en tuff kille och gör det på ett övertyg-
ande sätt. UN-
KNOWN påmin-
ner förstås om andra minnesförlustraffel som Jason Bourne-filmerna och THE LONG KISS GOODNIGHT, och om seriealbumen om XIII, men det hindrar inte spanjoren Jaume Collet-Serras (HOUSE OF WAX, ORPHAN) film, baserad på en roman av Didier Van Cauwelaert, från att vara en bra - riktigt bra, till och med - thriller i Hitchcocks anda.

Visst, har man sett ett större antal filmer och läst ett gäng böcker i den här genren kan man förstås räkna ut en del överraskningar i förväg, det gjorde i alla fall jag, men det spelar ingen roll.
Skådespelaruppbådet i filmen är utmärkt - även Frank Langella dyker upp - och på det hela taget, är detta en förhållandevis vuxenorienterad thriller. Handlingen är hela tiden intressant och filmen blir faktiskt riktigt rejält spännande emellanåt.

Mest överraskande av allt, är att upplösningen hör och häpna är tillfredställande!
Det här är tveklöst en av årets bästa thrillers!

Fast det är ju lite lustigt att irländaren Liam Neeson spelar amerikan och tyskan Diane Kruger, som ser svensk ut, spelar Bosnier.






(Biopremiär 17/6)

onsdag 15 juni 2011

Seriefrämjandets Unghundenplakett

PRESSMEDDELANDE UNGHUNDENPLAKETT

Positiv förlag får årets Unghundenplakett

Seriefrämjandets prestigefulla Unghundenplakett för främjande av barn- och
ungdomsserier i Sverige går i år till Positiv förlag. Priserna delas ut av
den kände historikern och serievännen Dick Harrison på Bok- och
biblioteksmässan i Göteborg (Seriefrämjandets seriescen, monter A02:39,
lördag 24 september kl. 15.00).

Juryns motivering: "Positiv förlag har, helt på egen hand och mot alla
odds, startat den utmärkta månatliga barnserietidningen 'Tivoli med
vänner'. Tidningen innehåller enbart originalproducerade svenska serier och
har engagerat en stor del av Seriesveriges tecknare i produktionen av
barnserier. Man har ett redaktionellt helhetsgrepp, ett personligt tilltal
och en nära relation till sina unga läsare med serieworkshops, aktiva
insändarsidor etc. Dessutom har förlaget givit ut en inspirerad
serieversion av barnboksklassikern 'Loranga, Masarin och Dartanjang',
tecknad av Sara Olausson."

Positiv förlag startades av Camilla Nyman och Jennie Warg 2008, med syfte
att ge ut en ny högkvalitativ serietidning för barn i åldern 5-10 år.
Första numret av "Tivoli med vänner" kom ut våren 2009. Utöver huvudserien,
som handlar om ett kringresande tivoli, innehöll tidningen både fasta
serier och gästserier av olika svenska serieskapare. Bland kända namn som
medverkat kan nämnas Johan Wanloo, Joakim Lindengren och Anna-Clara
Tidholm. Trots lovord från kritiker och recensenter har Tivoli dessvärre
dragits med svårigheter vad gäller distributionen. Efter en lång tid med
problematisk ekonomi tog förlaget i början av juni 2011 därför det sorgliga
steget att upphöra med butiksdistributionen, vilket, eftersom
prenumerationerna enbart inte räckte till, innebar att tidningen måste
läggas ned. Efter detta besked har dock prenumeranter börjat strömma till
på tidningens prenumerationssida (www.positivforlag.se/prenumerera/), och
förhoppningsvis kan tidningen överleva.

Seriefrämjandet har valt att gå ut med nyheten om Unghundenpriset redan nu
med anledning av Positiv förlags situation. Namnet på övriga pristagare
kommer att offentliggöras inför utdelningen. Pristagarna utses av en
speciellt utnämnd jury. Juryns sekreterare och kontaktperson är Ola
Hammarlund.

Mer om Urhunden-priset, finns att läsa på: www.serieframjandet.se/urhunden

tisdag 14 juni 2011

Bio: Blue Valentine

Foton copyright (c) SF
Jag har klagat på det förr, och jag måste förstås klaga igen. Malmö må klassas som "storstad" och vara Sveriges tredje största stad, men när det gäller film på bio hamnar vi ibland på efterkälken.
BLUE VALENTINE hade Sverigepremiär den första april i år. Och den gick upp i Lund. Men icke här i Malmö. Först i fredags, den tionde juni (!), fick filmen sin Malmöpremiär på Spegeln. Och det dröjsmålet är ju verkligen i längsta laget, det lär väl inte dröja länge innan den kommer på DVD.
Långfilmsdebuterande Derek Cianfrances BLUE VALENTINE (som enligt uppgift jobbade med filmen i tolv år och skrev 67 manusutkast) har vunnit flera priser på festivaler runt om i världen och har nominerats till än fler. Huvudrollsinehavarna Michelle Williams och Ryan Gosling nominerades till varsin Golden Globe, och Williams nominerades till och med till en Oscar. Efter den svenska premiärer var kritikerna lyriska, fyror och femmor och glittrande superlativer stod som, spön i backen, och jag var lite nyfiken på filmen.
När jag nu gick iväg för att äntligen se filmen, slog det mig att jag ju inte visste vad den skulle handla om. Jag hade tidigare mer eller mindre struntat i alla läsa eventuella handlingsreferat, eller så hade jag förträngt dem. På affischen står det "A love story" och det illustrerande fotot kan få en att tro att det handlar om romantik och grejor.
Men vad som serveras är en typisk täckjackefilm. Ni vet, en sådan där grå, amerikansk independentfilm där rollfigurerna ofta bär ful täckjacka.
Michelle Williams och Ryan Gosling är Cindy och Dean, ett gift par med en liten dotter. De är ett typiskt arbetarklasspar, komplett med white trash-tendenser, och de bor i ett fult hus i Brooklyn - och i en här filmen skulle Brooklyn kunna vara precis var som helst i USA, det enda man ser är några gråa, anonyma och ytterligt tråkiga hus och gator.
Parallellt med varandra visas historien om hur Cindy och Dean träffades och varför de gifte sig, och historien om hur deras äktenskap och liv håller på att rasa ihop. Den senare berättelsen är den dominerande och den som inleder filmen, för att senare avbrytas för tillbakablickarna.
Riktigt varför så många kritiker är lyriska vet jag inte riktigt. Visst - Williams och Gosling är utmärkta i sina roller, men herregud: det här har vi ju sett förut, hundratals gånger! Folk klagar på klichéer i vanlig underhållningsfilm, men klyschorna är ju lika många om inte fler i "seriösa dramer". Det är eländes elände, det är sprit, det är lite misshandel, det är en hel del bråk och skrikande, och det är trasiga människor.
De scener som handlar om hur paret träffas är roligare än resten, mycket beroende på att Cindy och Dean då tillåts vara glada och roliga, och Cindy berättar en kul vits om en child molester (som jag förviso hör tidigare, men ändå).
...Men jag är så oerhört trött på filmer som anstränger sig för att vara fula (ja, jag vet att många ungdomar tycker att det är "snyggt" när det är skitfult); det oerhört gryniga bilderna i bakgrundshistorien sköts på Super-16, medan scenerna i nutid filmades på det digitala formated RED. Även ljudet är anskrämligt; ibland var jag glad att filmen var textad på svenska. I en scen när de åker buss dränks Goslings repliker nästan helt av motorljudet. Och det är förstås ett medvetet, konstnärligt val från Cianfrances sida.
I USA fick filmen först åldersgränsen NC-17 (inga under 17 släpps in) på grund av några inte särdeles vågade sexscener, men efter överklagan sänkes gränsen till R; barn under 17 kommer in i vuxens sällskap. Här i Sverige fick filmen inte oväntat en 11-årsgräns. Och detta säger mer om dubbelmoralens USA än om Sverige.
BLUE VALENTINE är väl en okej film. Men jag hade kunnat vara utan den. Den gav mig ingenting alls. Det här var liksom bara ännu en typisk amerikansk independentfilm. Och allt annat än en feel good-film. 





(Malmöpremiär 10/6)



Tomte-Nisse

Jag har träffat Jalle Lorensson några gånger; han jobbade ett tag i Landskrona, och jag medverkade dessutom i ett avsnitt av hans kortlivade TV-program, där jag pratade skräckfilm.
En gång på 1990-talet, innan DVD-eran, ringde Sticky Bomb till mig. Han undrade var man kunde hitta Star Wars-boxen; VHS alltså. Jag blev väldigt förvånad när han ringde, men det visade sig att han bodde (bor än?) i Ängelholm och alltid läst mig i NST.
Men av någon anledning har jag aldrig träffat eller pratat med Nisse Hellberg.
Förrän nu.
I torsdags träffade jag nämligen Nisse på en vernissage och vi stod och pratade en stund. Först om rockkonserter i regn, men snart om något betydligt intressantare:
Den gamla serietidningen Svenska Serier.
Nisse Hellberg medverkade ju i nummer 2/1981 av denna legendariska tidning; han hade tecknat färgserien "Herman Frid" efter manus av Clas Rosenberg, som Nisse startade dåvarande Wilmer Pitt med. En komisk äventyrsserie med politiskt budskap, Herman träffade på några tomtenissar i skogen som hade problem.
Jag köpte tidningen när den kom ut, men först 1989, tror jag det var, när jag läste om den, hoppade jag till när jag konstaterade vilka som låg bakom serien. Och jag tog faktiskt och skrev ett litet brev till Nisse och undrade om hans seriekarriär.
Ett par veckor senare fick jag ett lååångt, handskrivet svar från Nisse, i vilket han berättade allt om serien. Vägen till publicering hade nämligen varit allt annat än okomplicerad. Det visade sig att serien ursprungligen hade varit alldeles för lång för att publiceras i befintligt skick, och därför hade den kapats ner - och det ganska rejält. Så pass att Nisse till slut tröttnade på hela skiten - och på Semic (när jag skrev brevet till Nisse, var för övrigt Semic min huvudsakliga arbetsgivare).
Jag läste om "Herman Frid" häromåret, och nu när jag känner till omständigheterna, ser jag förstås att serien är rätt illa tilltygad. Och när jag tänker efter, tyckte jag nog att den var lite konstig berättarmässigt även när jag läste den 1981.
En annan intressant grej Hellberg berättade, var att han alltid uppmuntrats av sina föräldrar att rita och fått mycket beröm och så, men att han i slutändan insåg att han inte riktigt hade det som krävdes för att bli den tecknare han ville bli. Så han satsade på rock 'n' roll istället. Precis som jag. Jag var - och är - för lat för att rita serier, åtminstone längre sådana, och därför la jag tuschpennan på hyllan och satsade på manusförfattande istället.


Sean Bean - hårdast i Hollywood!

Kolla bara! Läs den HÄR artikeln! Jag gillar i synnerhet den här meningen:
"He seemed okay and wanted to have another drink."

En gammal favorit...

När får vi se den här i ny lyxutgåva?



måndag 13 juni 2011

B-film?!

Oj, jag var visst inte ensam om att dela ut en trea till PRIEST. Även tjejen som recenserade filmen för TT Spektras räkning, Karin Vad-hon-nu-heter, drog till med en trea.
Men så såg jag recensionen i Metro... Tösabiten där gav filmen en tvåa och kallade den för "B-film". Okej att ge den en tvåa - men kalla den B-film? Jag vet att folk i allmänhet inte vet bättre, men får filmkritiker i stora dagstidningar vara så här okunniga?
PRIEST hade en budget på sextio miljoner ... dollar! En normal svensk bioproduktion brukar ha en budget på drygt tjugo miljoner ... kronor!
En amerikansk B-film, vilket idag oftast innebär en film gjord direkt för DVD eller kabel-TV, brukar ha en budget på mellan $600 000 och $6 000 000, bland annat beroende på stjärnor i rollerna. Ibland kan budgeten vara betydligt lägre, ibland högre.
Men. En bioproduktion med release i hela världen och med en budget på $60 000 000 är självklart ingen B-film. Oavsett vad den handlar om.
Tösen i Metro skrev även något om att man får lökighet på köpet när man ser PRIEST.
Men allvarligt talat, grabbs and girls, är det lökighet man vill ha, bör man lämpligen gå och se MELAMCHOLIA och THE TREE OF LIFE.

Bio: The Tree of Life

Foton copyright (c) SF

Av någon anledning hade THE TREE OF LIFE premiär i Malmö en vecka senare än Stockholm, och på grund av sen pressvisning, kommer min recension först nu (eftersom jag tillbringade helgen med att läsa Simenon istället för att recensera film). Men den som väntar på något gott...

...Den väntar inte på den här filmen.
Terrence Malick är regissören är främst är känd för att ta en så jävla tid på sig att göra fillm. Fem filmer på fyrtio år, eller vad det är. Malick är mer omtalad för detta än själva filmerna. Debuten DET GRYMMA LANDET gillar jag. DEN TUNNA RÖDA LINJEN minns jag som rätt bra och väldigt snygg, om än ganska tråkig. THE NEW WORLD såg jag aldrig på bio och jag tror att jag aldrig såg klart på DVD:n. HIMMELSKA DAGAR har jag inte sett.

Det var först tänkt att THE TREE OF LIFE skulle få sin premiär på förra årets Cannesfestival, men Malick ångrade sig och fortsatte att redigera och pula med filmen i ytterligare ett år, så att den inte fick sin premiär i Cannes förrän i år. Då hör det till saken att det är flera år sedan han spelade in sitt verk, och han har visst velat göra filmen i flera decennier.

Frågan är varför han velat göra den här filmen. Tydligen är det en förtäckt självbiografi, men ändå. Varför?
Efter pressvisningen i Cannes möttes filmen av både burop och applåder. Många hatade den - många älskade den. Och väldigt överraskande fick filmen motta Guldpalmen som bästa film.

Även i Sverige har en del kritiker varit märkligt gentila med betygen. Titta bara i bioannonsen. Det är ju inte klokt. Fyror? Femmor? Ord som "Mästerverk"? Har vi sett samma film? För jag får en känsla av att ska man uppskatta det här, måste man vara en religiös amerikan med dålig smak.

THE TREE OF LIFE ska vara en hyllning till livet, och med jämna mellanrum avbryts handlingen för långa scener som visar Jordens och livets uppkomst. Det är Big Bang och natur och dinosaurer, allt visas i vackra bilder, som ackompanjeras av sakral musik och viskande röster, och det är så långsamt att det i det närmaste går i slow-motion.
Huvuddelen av filmen handlar dock om lille Jack (Hunter McCracken), som i 1950-
talets Texas växer upp i en strängt religiös familj, där Brad Pitt spelar benhård och av allt att döma känslokall far, som dessutom vill kallas "father" och inte "dad". Nykomlingen Jessica Chastain är mor till Jack och hans bröder, en ganska vek person som också trycks ner av familjehuvudet.

De drabbas av diverse tragedier under åren, när Jack bröder omkommer, och de litar hela tiden på Gud. Jacks barndomsidyll grusas allt mer, han blir desillusionerad och han ifrågasätter sin tro. Ibland får vi även se Jack som vuxen, då spelas han av Sean Penn (världens tråkigaste människa), som går omkring i New York och ser ut att ha en fis på tvären. Han är en vilsen själ i storsraden och han verkar inte ha förlåtit sin far.

THE TREE OF LIFE varar nästan i två och en halvtimme - och den känns som om den är fjorton timmar lång. Visst är filmfotot makalöst vackert. Brad Pitt är bra och obehaglig i sin roll, medan Chastain är söt och vacker och jag undrar varför hon inte bara tar pågarna och drar.

Men den här filmen är direkt provocerande pretentiös! Ofta är det direkt löjeväckande. Ibland är det riktigt vulgärt. De där viskande rösterna på soundtracket är bara för mycket. Emellanåt känns det som att bläddra i ett nummer av Vakna eller Vakttornet. Slutscenerna är hemska.

Hade Malick nöjt sig med att bara skildra familjens liv på 50-talet och klippt bort resten; det vill säga Jack i nutid och livets uppkomst, hade vi fått en betydligt bättre film. Och kortare.

Så, hur många syndiga dvärgar tänker jag ge till det här? Nja, jag struntar nog i dvärgarna. Den här filmen får allt ett eget betyg:














(Malmöpremiär 10/6)

fredag 10 juni 2011

Bio: Priest

Foton copyright (c) Sony/Disney
Totalsågad av de amerikanska kritikerna. Dessutom en dunderflopp publikt i USA. Till på köpet tyckte jag att till och med trailern var kass och illavarslande. Nä, jag kan väl inte påstå att jag hade högt ställda förväntningar på PRIEST.
Därför måste jag erkänna att jag blev lite förvånad när jag såg filmen. Den är trots allt hyfsat okej. Om man är på rätt humör.
Regissören Scott Charles Stewart jobbar i vanliga fall med visuella effekter, vilket är föga förvånande. Som regissör har han tidigare gjort ängelactionfilmen LEGION, som även den hade Paul Bettany i huvudrollen. Nya filmen PRIEST bygger på en koreansk tecknad serie, som jag förstås inte har läst.
Det hela börjar inte bara en, utan två prologer. Dels får vi se hur Bettanys präst tillsammans med ett gäng andra präster råkar illa ut i ett vampyrnäste, och en annan präst, spelad av Karl Urban (som innehar titelrollen i den kommande Judge Dredd-filmen), släpas bort av vampyrer. Och dels får vi i snygga, animerade scener bakgrunden till allt det här förklarat: människan har i alla tider kämpat mot vampyrer, och efter några sekler är det prästerna som blir de främsta vampyrbekämparna; något slags kristna ninjas med kors tatuerade i ansiktet. Kyrkan tar makten i samhället och till slut isolerar människorna sig i dystopiska jättestäder. Det hävdas att vampyrhotet sedan länge är omintetgjort och prästerna är inte längre önskade som vampyrjägare.
Självklart visar det sig att det fortfarande härjar vampyrer därute. Inte nog med det, Karl Urbans präst gör plötslig comeback som vampyr; han kallar sig Black Hat och lever jävel i ödemarken.
I ödemarken bor även en liten familj - kvinnan spelas förresten av Mädchen Amick från TWIN PEAKS - och de råkar illa ut när vampyrer plötsligt slår till De vuxna stryker med och dottern förs bort. Det visar sig att familjen var släkt med Bettanys stenhårde präst.
Cam Gigandet är en skjutglad sheriff som beger sig till stan för att hitta vår superpräst, som till slut övertalas att bege sig ut på vampyrjakt och hämta hem flickan. Fast de religiösa makthavarna, ledda av Christopher Plummer, vill inte släppa iväg prästen, så han drar i utan kyrkans tillstånd. Kyrkan skickar därför ut tre tuffa präster för att hitta och plocka hem vår hjältepräst; en av dessa tre spelas av Maggie Q.

Nej, handlingen är inget speciellt i PRIEST, den är rätt ooriginell. Vi har sett det här förut, och det är inte speciellt engagerande. Men: jag tycker att filmen är överraskande snygg. Det märks att regissören jobbar med visuella effekter till vardags. Vissa scenerier imponerar.

Till större delen påminner filmen om en Western, vilket jag inte kan låta bli att uppskatta. Folk kör fururistiska motorcyklar istället för att rida på hästar, men ändå.

Jag gillar att slutstriden är lång och utdragen, och består av flera man-mot-man-strider, ibland kvinna-mot-man - eller snarare mot vampyr än man. Jag gillar att man fajtas på taket på ett rullande tåg. Jag är inte så förtjust i de datoranimerade vampyrmonstren, men det kan jag ta.

Slutligen tycker jag om många av skådisarna, det är självklart trevligt att återse gamle fine Plummer, Maggie Q har jag länge gillat, och minsann om inte allas vår Brad Dourif dyker upp i en liten, slemmig roll. Fast Paul Bettany är en trist typ, jag har aldrig förstått vad folk ser i honom och varför så många tjejer tycker att han är en pudding.

Filmen är i 3D, som inte tillför speciellt mycket, som vanligt blir det mest lite småsuddigt, i synnerhet den svenska texten.

Mitt betyg här under är nog i snällaste laget och jag gissar att jag är ganska ensam om att sätta ett så här högt betyg. Men vaffan, solen skiner och jag tyckte inte att PRIEST var speciellt tråkig, så jag drar till med det här lilla överbetyget.




(Biopremiär 10/6)


Bio: Framtidens melodi

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jaha, vad är då det här? En ny, svensk biofilm; ett drama, som jag aldrig hört talas om innan pressvisningen? Märkligt.
FRAMTIDENS MELODI utspelar sig i Värmland och är finansierad av Film i Värmland, och som regissör i (de fruktansvärt fula, svårlästa) förtexterna nämns en "DubbelJonas". Denne DubbelJonas visar sig vara två herrar vid namn Jonas Holmström, Jonas Bergergård.
Tydligen vann de kortfilms-
priset på Göte-
borgs Filmfest-
ival och de har visst delvis finansierat filmen med prispengarna. Fast det här kan ju inte ha kostat så mycket att göra.
I eftertexterna står det inte vem som spelar vem, men huvudrollerna innehas av
Rolf G. Ekroth, Sven-Olof Molin, Helena Bengtsson. Det hela kretsar kring gatumusikern Janos, som jag först trodde var hemlös, men senare visar det sig att han bor i en liten, extremt skitig lya; den är proppfylld med skräp. Janos verkar även vara gammal missbrukare och han super visst ibland.
Stig Manner är en gammal lumphandlare som av någon anledning kallar sig manager och jobbar stenhårt på att få Janos att slå igenom som artist. Det är svårt. Janos beter sig lite hur som helst, och även om han kan spela gitarr, är han trots allt rätt kass som artist - och han ser ju för jävlig ut.
Det blir dock lite småknäck här och var, Janos får uppträda på riktigt tradiga, ledsna ställen. Den låt han spelar oftast är "Vem kan segla förutan vind".Trots många hårda ord, råder en stark vänskap mellan Stig och Janos, de stöttar och hjälper varandra - för när Stigs för Janos helt okända dotter oväntat anländer till stan, är det Stig som behöver hjälp.
FRAM-
TIDENS MELODI känns som en novellfilm för TV som dragits ut till långfilmslängd. Och hade jag zappat in på den här på TV, hade jag bytt kanal efter ett par minuter. Någonstans är filmen halvintressant, tonen är så dokumentär att det faktiskt skulle kunna vara en dokumentärfilm om dessa rollfigurer, men så är dock inte fallet. Skådisarna gör bra ifrån sig, de övertygar i sina roller, och jag får intrycket att killen som gör Janos faktiskt är en gammal hemlös missbrukare. Dialogen framförs på bred värmländska och en lustig detalj är att filmen är textad på svenska! Det hela ser även ut som en typisk svensk film från 1970-talet; samma typ av människor, miljöer, samma ton och anslag, och jag hade inte blivit förvånad om den var 40 år gammal (några tekniska prylar avslöjar dock inspelningsåret).
Men filmen blir lite tjatig, den står och stampar och känns alldeles för lång. Och den har inte på bio att göra. Vem kommer att betala för att se det här på stor duk?








(Biopremiär 10/6)

torsdag 9 juni 2011

Bio: Dogtooth

Foton copyright (c) Njutafilms

Det var ju värst vad det blivit mycket grekisk film på sistone för min del. Först ingenting på flera år, sedan ATTENBERG härommånaden, och nu den här; DOGTOOTH, i regi av Giorgos Lanthimos - som faktiskt medverkade i ATTENBERG som skådespelare.

DOGTOOTH vann juryns stora pris i Cannes och utsågs till Bästa Film på Stockholm Film Festival. Filmen Oscarnominerades som bästa utländska film, men priset gick som bekant till danska HÄMNDEN. Föga förvånande. DOGTOOTH är säkert för magstark för de flesta i den där akademin i USA - den kan nog vara för magstark för de flesta runt om i världen.

Vissa kallar Lanthimos' film för "svart komedi". Ordet komedi är att ta i, men DOGTOOTH genomsyras av en nattsvart humor. I en berättelse som att allt att döma inspirerats av Joseph Fritzl och hans källare i Österrike, får vi följa en minst sagt unik och bisarr familj.

Vi har en minant, bestämmande far och hans underlägsna fru, som dock verkar vara med på noterna - åtminstone accepterar hon det som händer. Paret har tre barn som verkar vara i 25-årsåldern. Två tjejer och en kille. Och hela familjens tillvaro är styrd av ett gigantiskt experiment.

Det förklaras aldrig riktigt varför - och det behöver förstås inte förklaras - men de tre ynglingarna har aldrig någonsin varit utanför murarna som avspärrar villan de bor i. Fadern, och i viss mån modern, har skapat ett eget universom för sina barn där inne. De tre är helt omedvetna om hur världen där utanför ser ut, hur den fungerar. Det enda de vet är vad fadern berättat för dem - och det han berättar behöver inte nödvändigtvis stämma.

Familjens sexualmoral är upplöst, de följer en egen sådan. Men även språket har förändrats. För att skydda barnen från sanningen och omvärlden, har saker och ting döpts om. "Kan du räcka mig telefonen?" betyder "Kan du räcka mig saltet?". När de har sex, slickar de "tangentbordet". Världens farligaste dur är katten. Katter äter människor, och utanför murarna finns massor av farliga, hemska, glupska katter - får barnen lära sig.

Men då och då plockar fadern in en utomstående kvinna som han låter sonen ha sex med. Och efter ett tag begås små misstag vad gäller uppsikt och säkerhet - och den bisarra bubblan är på väg att spricka.

DOGTOOTH är en film som nästan är beredd att gå hur långt som helst, man verkar vilja bryta mot de flesta tabun. Ibland är den direkt chockerande, med korta, instisiva inslag av groteskt våld. Man höjer på ögonbrynen när man inser att sexscenerna är autentiska.

Samtidigt är det här en typisk filmfestivalfilm. Det är en konstfilm. Det hela är väldigt arty. Under de första tio-femton minuterna satt jag och undrade vaffan det var jag tittade på, om jag skulle palla se hela filmen. Men snart fångades jag av DOGTOOTH.

Det är en mycket intressant film. Det är en fascinerande film. Bitvis är det en rolig film, jag skrattade till flera gånger. Men det är även en extremt obehaglig film. Självklart är ju föräldrarna, främst fadern, fullkomligt sjuka i huvudet, och frågan är vart de vill komma med detta experiment. Men det hela är tankeväckande.

DOGTOOTH är en bra film. Jag kan mycket väl rekommendera den. Dock vill jag inte dela ut något överbetyg. Den är egentligen lite för arty och tillgjord för min smak, och det är inte precis en film jag kommer att se igen - åtminstone inte på ett bra tag. Så jag nöjer mig med en trea - då slipper jag ångra mig i morgon.





(Biopremiär 10/6)

onsdag 8 juni 2011

Bio: Kung Fu Panda 2

Bild copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När KUNG FU PANDA kom 2008 blev den inte bara en stor publiksuccé - den gick även hem hos kritikerna. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Själv var jag måttligt imponerad och gav filmden en tvåa i betyg, men det var jag ganska ensam om.

Allt annat än oväntat har nu en uppföljare - den här gången i 3D - premiär. Distributören Paramount ville att den svenskdubbade versionen skulle pressvisas och inte originalet med en kändisspäckad röstlista. Bad move från Paramounts sida, redan där drar jag av en dvärg i betyget. Oftast blir det (tyvärr?) automatiskt sämre när animerade familjefilmer dubbas till svenska; all karaktär suddas ut när allting låter som slätstruken TV3-dubbning. De gamla, klassiska, svenska Disneydubbningarnas tid är förbi.

I stället för Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Gary Oldman, Seth Rogen, Lucy Liu, Michelle Yeo och - håll i er! - Jean-Claude Van Damme (!), får vi ... ja, det vetefan vilka det är. Lawrence Mackrory, Annelie Heed, Claes Ljungmark, Janne Westerlund, Hasse Brontén, Josephine Bornebusch, Jakob Stadell, heter de visst. De låter skittradiga allihop.

Fast frågan är om jag tyckt det här blivit så mycket bättre med originalröster.
Låt mig ta det positiva först:

KUNG FU PANDA 2 är verkligen snygg. Fantas-
tiskt snygg. Bra figur-
design, underbara miljöer, tjusiga färger, och för en gångs skull är 3D:n skarp, om än inte speciellt effektiv; det är inte mycket som far ut i knät på oss eller petar oss i ögat, vilket jag nog förväntat mig av en kung fu-film i tre dimensioner.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första filmen, mer än att pandan Po var fet och lärde sig kung fu. Den här gången får vi veta lite mer om vem tjockisbjörnen är och varför hans farsa är en gås. Po är - jösses! - adopterad! Tänk, det hade Po ingen aning om.

Och så introduceras vi för en ny, grym, maktlysten skurk; lord Shen, en påfågel vars illasinnade hantlangare är vargar. Lord vill söndra och härska och de enda som kan stoppa honom, är de fruktade fem, eller vad de nu kallar sig: Po, Tranan, Tigrinnan, Syrsan och Viper (som visst inte heter Ormen här).

Handlingen känns hämtad från vilken Hongkongrulle från 1970- eller 80-talen som helst. Jag har sett det här dussintals gånger förut, men det har förstås inte de små barn som filmen främst riktar sig till, och troligen inte majoriteten av föräldrarna.

Men en ooriginell handling har jag inga större problem med. Värre är att jag inte tycke att det är roligt. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång - det är möjligt att jag hade flinat åtminstone några gånger om jag serverats originalrösterna. Van Damme som krokodil låter som en höjdare.

Och även om animationen är flott, är alla kung fu-strider påfrestande. Precis som i alldeles för många actionfilmer nuförtiden går det för snabbt. Det går inte riktigt att se vad som händer och jag upplevde det bara som jobbigt att titta på.

Ytterligare en sak som slog mig, är att en av tjusningarna med kung fu och annan kampsport, är att se levande, verkliga, superskickliga människor röra sig som olika djur när de fajtas. Detta element försvinner ju helt när det är djuren som imiteras som har huvudrollerna.

Så nej, det blir inte bättre betyg från mig den här gången. Summeringen lyder Snyggt men trist.






(Biopremiär 8/6)

En packe Conanaffischer

Nu har det släppts en hel trave så kallade character posters till den kommande Conanfilmen:







tisdag 7 juni 2011

Dagens födelsedagsbarn

1917 - 1995
R.I.P.