lördag 14 maj 2011

DVD: Hunt to Kill

HUNT TO KILL (SF)
Okej, här har vi ännu en film jag redan recenserat på engelska på Xomba. Därför tycker jag allt att ni ska klicka HÄR för att läsa om detta skogsraffel med Stone Cold Steve Austin, en kedjerökande Gary Daniels och Eric Roberts i en liten cameo.
Betyg satte jag i vanlig ordning inte på Xomba, men för sakens skull kommer det här:


DVD: Adele and the secret of the mummy

ADELE AND THE SECRET OF THE MUMMY (Nordisk Film)



Så har den då kommit ut i Sverige till sist, Luc Bessons filmatisering av Jaqcues Tardis fantastiska tecknade serie. Direkt på DVD. Men jag tänker inte recensera den här.

Jasså? trumpetar ni i kör. Varför inte?
Därför att jag redan skrivit en lång recension av den på engelska borta på Xomba. Så istället för att jag översätter den, föreslår jag att ni tar er dit genom att klicka HÄR. En kort recension på svenska finns förresten i senaste numret av Nya Upplagan.

Något betyg satte jag inte på Xombarecensionen, så det kommer här:


fredag 13 maj 2011

Royal i Malmö fläskar på!

Den här pressreleasen kom idag - en anledning till att fira och slå i glasen! Synd bara att det inte är DRIVE ANGRY 3D som är öppningsfilm...

Biograf Royal i Malmö nyöppnar!
På onsdag 18 maj 2011 nyöppnar vi biograf Royal efter en omfattande renovering.

Royal invigdes i mars 1961 och nu drygt 50 år senare har biografens salong och foajé blivit totalrenoverade.

Salongen har fått nya gradänger (sluttningen på golvet som gör att alla platser har bra sikt till duken) samt nya stolar. Efter renoveringen finns det totalt 498 stolar och 3 handikapplatser i salongen, av stolarna är 59 fällbara PLUSstolar i skinn. Alla platser har fått bättre benutrymme.

Biograf Royal kommer att ha Sveriges bästa biografljud och bild. Ljudanläggningen är helt unik, den svensktillverkade Supersonic Experience Live har en ljudbild som gör att alla biobesökare får samma ljudupplevelse var de än sitter i salongen.

Alex Kugelberg
Biografchef Filmstaden Entré, Filmstaden Storgatan och Biograf Royal i Malmö

Ja, som ni kanske vet...

...eller har förstått, har Blogger legat nere sedan igår kväll. Därför har jag inte kunnat uppdatera TOPPRAFFEL! och därför har inte alla de senaste inläggen synts på bloggen.
Nåja. Nu verkar det funka. De två recensioner jag skulle posta igår kommer förhoppningsvis under morgondagen. Även om jag lär vara upptagen med många vernissager då.

...Men vad händer nu?

Hmm. Av någon anledning går det inte att uppdatera TOPPRAFFEL!... Det går inte ens att logga in på Blogger. Så har det varit sedan igår kväll. Jag gissar att det inte bara är jag som råkar ut för detta.
Jag gör därför detta test; jag skickar detta inlägg till bloggen via epost för att se om det dyker upp.

Bio: Insidious

Foton copyright (c) SF

Jag har säkert nämnt det förr, men när jag går på bio och bänkar mig för att se en ny skräckfilm, försöker jag göra det med förhoppningen att bli skrämd, eller åtminstone känna kalla kårar - eller bli underhållen, om ingen annat.

"Okej. Skräm mig!" tänker jag när mörkret sänker sig i salongen.
Det är sällan det händer. Nästan aldrig.

Visst, jag vet. Jag är härdad. Jag är en medelålders man som sett tusentals skräckfilmer. På ett sätt ska det mycket till för att skrämma och överraska mig. Samtidigt behövs det egentligen inte så mycket.
"Du som påstår att du gillar skräckfilm - varför sågar du allting?" frågar folk ibland. Nja, jag sågar väl inte alting. Men nej, jag tycker sällan att modern skräckfilm fungerar. Allra minst skräckfilm med för hög budget. Det är sällan det blir riktigt bra när man öser in för mycket pengar i projekten. De flesta avde stora klassikerna - de mest effektiva chockmaskinerna - är ju extrema lågbudgetproduktioner.

INSIDIOUS i regi av James Wan, som gjorde den första SAW, efter ett manus av Leigh Whannell som skrev samma första SAW, och med PARANORMAL ACTIVITY-regissören Oren Peli som producent, är till 50% en riktigt bra spökfilm. Kanske till och med till två tredjedelar.

"Insidious". Adjektiv 1. FÖRRÄDISK 2. LÖMSK 3. DOLSK 4. SMYGANDE
I centrum står familjen Lambert; Josh (Patrick Wilson), Renai (Rose Byrne) och deras tre små barn. Josh är lärare medan Renai är hemmafru, och i filmens början flyttar de in i ett nytt hem; en lagom spöklik gammal villa. Det dröjer inte länge innan vi förstår att något inte står rätt till i huset. Dalton (Ty Simpkins), en av sönerna (han som ser ut som Justin Bieber på affischen), går upp på vinden, där han plötsligt får syn på ... något. Han skriker till och när föräldrarna kommer upp på vinden hittar de grabben medvetslös.

Läkarna står maktlösa. De vet inte vad som hänt Dalton. Han ger intryck av att ligga i koma, men man hittar inget fel på honom. Dalton får ligga hemma i pojkrummet, månaderna går och snart börjar oförklarliga och otäcka saker att hända. Renai hör okända, hotfulla röster i en baby monitor (vad heter en sådan på svenska?), ett skrämmande ansikte syns i ett fönster, någon går fram och tillbaka på terrassen...

Till slut tvingas familjen flytta - bara för att de ska inse att det inte var huset de bodde i som var hemsökt...

INSIDIOUS öppnar med väldigt snygga förtexter och jag fylls av hopp. Det här är mysigt! Och det fortsätter lika bra. Stilmässigt går tankarna till 70-talsfilm, färgtonerna är ibland aningen grådaskiga, fotot känns naturligt, och rollfigurerna är bra - det här är en vanlig familj, vanliga människor, sympatiska, och skådisarna gör dem bra.

Vad som är ännu bättre, är att det faktiskt är riktigt jävla creepy! Den långsamma uppbyggnaden och händelserna gör filmens första del överraskande kuslig och till och med jag kände nackhåren resa sig och emellanåt satt jag på helspänn. Oj! Tänk att det här skulle vara så bra?

Men så passerar vi halvtid och plötsligt verkar Wan vilja sabba allt han byggt upp. För nu dyker det upp två spökjägare som blir något slags comic relief. Som värsta ghostbusters har de med sig en massa teknisk, fjantig spökjägarutrustning. Den kusliga stämningen försvinner nästan helt när dessa fåntrattar gör entré.

Jag gillar inte heller upplösningen, förklaringen till det hela. Det blir för mycket mumbo-jumbo och för många spöken och demoner. Även om en docklik, leende spökfamilj är riktigt läskig.

Det är synd, det här, att det blev så. Jag var länge inne på att ge INSIDIOUS en stolt fyra i betyg, men andra delen är inte värd mer än en tvåa - om man är snäll. Så i slutänden kan mitt betyg förstås inte bli något annat än detta:







(Biopremiär 13/5)

torsdag 12 maj 2011

Bio: Arthur

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner
Jag ska inte ljuga och påstå att jag var någon större anhängare av Dudley Moore, för det var jag inte. Här i Sverige var Moore mest känd för- och populärast på grund av sin lilla biroll som sexgalning i TJEJEN SOM VISSTE FÖR MYCKET - för övrigt den första barnförbjudna film jag såg på bio. Som gosse tyckte jag också att den figuren var fantastiskt rolig.
Men BLÅST PÅ KONFEKTEN var jag inte så förtjust i - och nu är det väldigt längesedan jag såg den. ARTHUR från 1981 hette EN BRUD FÖR MYCKET i Sverige, och jag är osäker på om jag faktiskt har sett den. Troligen har jag det. Däremot har jag sett uppföljaren, ARTHUR II: ON THE ROCKS, jag recenserade nämligen DVD:n för några år sedan. Det var en rätt kass film, vill jag minnas.
Övriga Dudley Moore-filmer kommer jag knappt ihåg titlarna på. Förutom Paul Morrisseys BASKERVILLES HUND.
I den här nyinspelningen av EN BRUD FÖR MYCKET har Russell Brand axlat rollen som Arthur, och Jason Winers film står och faller med denne gänglige britt med skandalrykte.
Storyn är densamma. Arthur är son och arvtagare till en groteskt rik kvinna (Geraldine James) och han tillbringar all sin vakna tid med att partaja i New York. Han har så mycket pengar att han kan göra precis vad som helst - och gör det också. Han har också blivit en gladlynt alkoholist av rang.
Det är meningen att arthur ska gifta sig med den nästan lika rika, bitchiga Susan (Jennifer Garner) trots att de egentligen inte gillar varandra. Det är något föräldrarna har bestämt, och Susan vill gärna ha Arthurs efternamn - Bachman. Då blir hon någonting viktigt.
Men så träffar Arthur av en slump på den lika charmiga som fattiga Naomi (Greta Gerwig i den roll Liza Minnelli hade i originalet) och givetvis blir de kära i varandra. Stora problem uppstår och Arthurs rättrådiga nanny Hobson (Helen Mirren) får mycket att göra för att reda upp det hela.
Det stora problemet med ARTHUR är att den inte är speciellt rolig. Och det är nog Russell Brands fel. Jag upplever honom mest som lite fjollig och han ser lite för udda ut. Han ger aldrig intryck av att verkligen vara full på riktigt eller alkoholist och han fånar sig mest. Därför blir det rätt segt emellanåt trots en del kul infall.
Filmen räddas av kvinnorna. Gerwig är en rätt förtjusande tösabit det är lätt att tycka om, även om det aldrig blir speciellt romantiskt mellan henne och Brand. Jennifer Garner har ett par roliga scener som hon klarar bra. Och i vanlig ordning är Mirren utmärkt, här i Sir John Gielgouds gamla roll - hon drar ett stort lass, men lyfter hela filmen.
Även Luis Guzmán medverkar och är lite bisarr, Evander Holyfield (!) är med som boxningstränare, och se på fan om det inte är Nick Nolte som spelar Susans farsa. Han liknar numera Frank Andersson och rösten är skrovligare än någonsin.
Men som helhet kan ARTHUR bara få omdomet Med tvekan godkänd. 
Den floppade för övrigt rätt rejäkt i USA. Ganska förståeligt. 






(Biopremiär 13/5)

onsdag 11 maj 2011

Oj, det här hade jag helt missat!

Hi hi hi!
TOPPRAFFEL! fortsätter att sprida sitt budskap... Jag upptäckte att jag är citerad på omslaget till 3D-Blu-rayen av PIRANHA! Det citatet finns inte med på den vanliga versionen. Lustigt, det är andra gången jag är citerad med en svordom! I annonserna för SCREAM 4 står det ju "Herrejävlar"...



TOPPRAFFEL! kapad av kommunister!

Puh!
Det har minst sagt varit en svettig, panikslagen morgon för min del.
Efter att inte ha loggat in på mitt Googlekonto sedan igår kväll, konstaterade jag att Google blockerat mitt konto på grund av "misstänkt verksamhet". Vaffan?!
Dessutom var TOPPRAFFEL! spårlöst försvunnen. Herregud!
Efter att ha slitit mitt hår så att det blev ännu tunnare, löste sig allt. Jag fick fram en säkerhetskod och ändrade lösenord och så vidare. Alla mailen är återställda, alla Googledokument finns på plats, och TOPPRAFFEL! är tack och lov tillbaka.
Tack alla ni som oroligt mailat och frågat varför jag utan förvarning lagt ner och plockat bort min blogg!
Google hade noterat att folk i Kina hackat sig in på mitt konto. Inte nog med det - ett spammail hade skickats ut till vad jag gissar var alla i min adressbok. Jag hoppas att ingen öppnade det och drabbades av något virus!
Men, men! Allt löste sig alltså till slut.
Men jag är fortfarande alldeles svettig!
Nu ska jag snart sticka iväg och se INSIDIOUS. Får väl se om den också gör mig svettig.

tisdag 10 maj 2011

DVD: Skyline

SKYLINE (Nordisk Film)
Den ruttna, närmast osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES gick upp på bio i Sverige, men årets andra rymdinva-
sionsfilm - SKYLINE - har dumpats direkt på DVD. Och det är lite synd, även om jag inte precis gråter blod.
SKYLINE är regisserad av The Brothers Strause - Colin och Greg - vars enda tidigare långfilm är debuten ALIENS VS PREDATOR 2, som kanske inte är något att skryta om. Annars är bröderna verksamma som skapare av visuella effekter - lustigt nog ligger de bakom effekterna i BATTLE LOS ANGELES.
Handlingen i SKYLINE är enkel: Eric Balfour från nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN och Scottie Thompson är det gifta paret Jarrod och Elaine, som anländer till Los Angeles för att hälsa på vänner. Det hålls en fest i lägenheten i skyskrapan, och Jarrod och den gravida Elaine sover över - men de väcks av ett kraftigt, blått ljussken utandför fönstren.
Se på fan! Jorden har attackerats av utomjordingar! Riktigt elaka sådana dessutom.
Himlen ovanför LA är full av gigantiska moderskepp och små, manetliknande farkoster. Deras blåa strålar verkar bränna huden på de som utsätts för dem för länge. Ibland kliver utomjordingarna ut ur farkosterna och visar sig vara gigantiska monster.
Då och då anfaller flygplan rymdskeppen, men det går konstant åt helvete. Våra huvudpersoner försöker gömma sig i skyskrapan och sedan fly, men det är svårt när fienden hela tiden kretsar runtomkring dem.
SKYLINE verkar ha blivit en film man inte får tycka om. Jag vet inte riktigt varför. Visst. Den har problem. Det största problemet är att de väldigt få huvudpersonerna är lite småtrista och menlösa - varför ska jag bry mig om den?
Ett annat problem är att storyn är i tunnaste laget - filmen lyckas vara minimal och gigantisk - och bombastisk - samtidigt.
Men det här är ändå betydligt bättre än BATTLE LOS ANGELES. De visuella effekterna är mäktiga och det går faktiskt att se vad som händer - och man kan se hur rymdvarelserna ser ut. Inget hafsigt kameraviftande här, inte.
I USA har SKYLINE klassats som en lågbudgetfilm. Den gick "bara" loss på tio miljoner dollar. Men tio mille är förstås tre-fyra gånger så mycket som vad en normalbudgeterad svensk bioproduktion kostar.
Mitt betyg är nog lite tveksamt och snällt:

måndag 9 maj 2011

PSALM 21 hette en svensk skräckfilm som kom förra året. Den hade väl sina stunder, men som helhet var den inte vidare lyckad.
Nu ska filmen släppas på DVD i England och här under hittar ni trailern. Denna trailer innehåller ett enda recensionscitat, och det kommer från min recension på Xomba.com, vilken mer eller mindre är en rak översättning av den jag skrev här på TOPPRAFFEL!. Det jättepositiva citat syftasr dessutom på filmens början, innan den ballar ur och blir trist...





TOPPRAFFEL! sörjer: Ross Hagen

Plötsligt har det börjat dyka upp Twitter- och Facebookmeddelanden som hävdar att gamle fine B-filmsstjärnan Ross Hagen är död. Jag har ännu inte hittat några officiella notiser om detta, men jag vill minnas att Fred Olen Ray och andra som kände och jobbade med Hagen har sagt att han varit krasslig de senaste åren. Han var född 1938 och inväntan på fakta, kör jag några passande illustrationer.






Bio: Panik i byn

Foton copyright (c) Njutafilms
Den animerade, belgiska filmen PANIK I BYN av Stéphane Aubier och Vincent Patar har på sina håll blivit riktigt rejält tokhyllad. Vissa kritiker verkar tycka att det är en av de bästa filmer som någonsin gjorts, oavsett genre - och självklart blir jag lite skeptisk. Visst - jag blir självfallet också nyfiken och på papperet är det här en historia av det slag jag älskar, men jag kan inte undgå en viss misstänksamhet. PANIK I BYN verkar vara en typisk filmfestivalsfilm, med allt vad det innebär.
Filmen visas tydligen bara som matiné på helgerna här i Malmö, och den pressvisades inte, så jag gick och tittade på den vid lunchtid igår söndag. Vi var inte så många som dök upp, troligen färre än tio pers, och majoriteten var vuxna. Barn fanns där bara ett par stycken - och då lanseras ändå filmen främst som en barnfilm, men en som vuxna kan ha lika mycket utbyte av.
PANIK I BYN handlar om leksaker. I centrum finns de tre vännerna cowboyen, indianen och hästen, vilka bor tillsammans i ett hus på landet. Det är hästens födelsedag och de stenkorkade cowboyen och indianen får för sig att de ska bygga en grill som födelsedagspresent. Men först måste de skaffa tegelstenar, vilket man bäst gör över internet. Dock råkar de ut för ett fatalt missöde - istället för 50 tegelstenar beställer de 50 miljoner, åtminstone är det vad de säger vi filmen, men på själva kvittot ser vi att de råkat lägga till flera dussin nollor på sin beställning.
När träd-
gården fylls med tegel utbryter kaos. Hus rasar, folk jagar varandra, de hamnar i en undervattensvärld och vid ett tillfälle träffar de på ett gäng galna vetenskapsmän som huserar i en gigantisk pingvinrobot i Antarktis.
Det är totalt vansinne från början till slut.
Och jag blev rätt mätt - och direkt trött - ganska fort.
Jag kände att det var synd att man hade gjort det här som långfilm. Uppdelat i korta TV-avsnitt på fem-tio minuter vardera hade det här varit fantastiskt. Men så läser jag i en intervju med upphovsmännen att det här faktiskt ursprungligen var en - enligt artikeln - kultförklarad TV-serie med femminutersavsnitt.
PANIK I BYN är gjord med hjälp av stop motion-teknik och det hela är medvetet litet halvtaffligt. Figurerna skakar och vibrerar så fort de rör på sig, vilket i längden blir rätt jobbigt att titta på, åtminstone upplevde jag det så. Visst ser det roligt ut, men det blir ganska påfrestande.
Det är en extremt högljudd film, den är dubbad till svenska och nästan alla skriker precis hela tiden, eller svamlar hysteriskt med falsettröster. En lustig detalj är att jag den här gången känner två av personerna som varit med och dubbat; filmkritikern Ronny Svensson och distributören Njutafilms egen Nicolas Debot. Jag försökte höra vilka röster de gjorde, men det gick inte på grund av allt vrålande (och maskinisten ströp filmen precis när listan över svenska röster dök upp).
PANIK I BYN är så in i helvete hysterisk att FAST & FURIOUS 5 framstår som direkt sövande.
Missförstå mig rätt. De två belgarna har gjort en rolig film. Många av gagsen är fantastiskt kul. Men för min del blev det ganska huvudvärksframkallande att titta på kaoset i 78 minuter.
Och ja, det här är en typisk filmfestivalsfilm och jag gissar att vuxna kommer att uppskatta filmen mer än barn. I synnerhet den bisarra festscenen där det krökas rejält och en figur hela tiden beställer Kir.






(Biopremiär 6/5)





lördag 7 maj 2011

En oväntat trevlig fredagskväll, del 2

Jag besökte en vernissage på Cirku-
lations-
central-
en på Nobelvägen. Den var ärligt talat inget vidare, dessutom var det nästan ingen där och för att göra det hela ännu tradigare bjöds det inte ens på vin.
På väg därifrån fick jag se något egendomligt. Vad var det där? Högt uppe på ett tag, alldeles intill Cirkulationscentralen. Det såg ut som en stuga eller en barack. Vad stod det på skylten? Galleri?
Nere på trottoaren fanns det en skylt - men affischen hade lossnat. Men jodå, nog var det ett galleri.
Jag klev uppför en metalltrappa och hamnade på vad som måste vara ett av Malmös ovanligaste, mest bisarra ställen:
Galleri högt ovanför | uppför brandtrappan. Jo, stället heter så. Och det är inte bara ett galleri, det är även ett kafé. Trångt och crazy. Det hela kändes nästan direkt surrealistiskt. Som om jag hamnat i något knasigt barnprogram från 70-talet. Tänl om herr Barbalander plötsligt skulle dyka upp!
Jag möttes av en ung värmlänning, Robert Alnestedt, och när jag frågade vem den utställande konstnären var, sa han lite blygt att det var han.
Och det här var bra.
Det var riktigt kul.
Alnestedt ägnar sig åt något som är ganska ovanligt idag. Som målare är han kompetent; han kan måla. Bilderna är figurativa. Men samtidigt är de roliga, fascinerande, ibland utflippade, ibland tänkvärda, ibland bara vackra. En skicklig ung man, helt enkelt. En del skulle kanske anmärka på att en del målningar påminner för mycket om illustrationer, men själv har jag aldrig begripit varför folk klagar på sådant - som om illustrationskonst skulle vara sämre än annan konst.
Jag hängde kvar på taket i över en timme och träffade fler unga värmlänningar och en göteborgare, samt en engelsman som bröt på skånska.
Robert Alnefeldts utställning Mellan asfalten & skyn i människobyn pågår till och med den 21/5.

En oväntat trevlig fredagskväll, del 1

Sent igår eftermiddag var jag på väg till en vernissage och gick genom Gamla Väster. På Hyregatan såg jag en massa människor som minglade och umgicks och hade trevligt mitt i den pittoreska gatan, däribland en bekant på Sydsvenskan. Självklart frågade jag honom vad som pågick. "Här är det partaj!" sa han. Ytterligare en kollega dök upp.
Jag har de senaste veckorna gått förbi det här stället på Hyregatan 7. De har haft brunt papper i fönstret och jag har undrat vad som skulle öppna där, de skyltade nämligen med lite allt möjligt. Nu är jag på det klara med vad det är.
Eller nästan, i alla fall.
Här huserar nämligen allt möjligt.
Det är eboksförlaget Pupill som flyttat in. I de mysiga små lokalerna har de något slags ebokskafé. Men stället är även ett galleri, så på den ena väggen hänger konst (för övrigt riktigt bra). Men detta är inte nog - i rummet intill säljer man second hand- och antika prylar!
Modernt och gammalt, om vartannat.
Jag pratade med en av de ansvariga för att bli lite mer klok på konceptet. Hon hänvisade dock till en annan kvinna, som var upptagen med andra gäster. Det vällde in folk. På ett bort låg en pärm med en utskrift av en av Pupills publikationer; serier av den för mig helt okände Janne Karlsson.
Jag pratade med en del av de andra ute på gatan. Kvällssolen värmde, idyllen var total, stämningen kändes kontinental, emellanåt försökte bilar tränga sig förbi, vilket fick mig att associera till Petit Majestic i Cannes.
Jag lär säkert få anledning att återvända till Pupills etablissemang.


fredag 6 maj 2011

En sådan här vill jag ha!

Kostar $35 inklusive frakt till Sverige. Beställes HÄR.



torsdag 5 maj 2011

Bio: The Lincoln Lawyer

Foton copyright (c) UIP
Rättegångsdramer kan vara väldigt spännande - eller olidligt trista. Antingen eller. För att funka behövs det förstås ett intressant fall, intressanta rollfigurer och bra skådisar som kan engagera i ett oftast dialogdrivet drama. Tack och lov innehåller Brad Furmans THE LINCOLN LAWYER, baserad på en roman av Michael Connelly, detta.
Matthew McCon-
aughey spelar försvars-
advo-
katen Mick Haller, som färdas i en Lincoln med privatchaufför. Haller är - åtminstone i början - en ganska osympatisk person som inte drar sig för att försvara de värsta, mest skyldiga drägg. Han är även frånskild, men har fortfarande en bra relation med exhustrun, spelad av Marisa Tomei, som han har en dotter tillsammans med.
Så anlitas Haller för att försvara fastighetsmäklaren Roulet (Ryan Phillippe), som står anklagad för att ha misshandlat en prostituerad kvinna. Haller förstår att Roulet faktiskt är skyldig, men upptäcker att fallet kan kopplas till ett tidigare mord på en prostituerad. Men Haller kan inte sätta dit Roulet, då går hans karriär åt helvete, så han måste komma på en annan lösning.
THE LINCOLN LAWYER öppnar med väldigt tjusiga förtexter - men så snart storyn gick igång tappade jag av någon märklig anledning intresset. Jag vet inte varför. Jag tyckte bara att det var en massa människor som dök upp och babblade, och att det var krångligt och snårigt. Det tog ett tag för att jag skulle bli engagerad.
Men när jag väl blev enga-
gerad, blev jag det med råge! När Haller går igång med sitt fall och börjar nysta i det förvandlas filmen och blir spännande och intressant, och detta håller i sig hela tiden fram till vad jag tycker är en tillfredställande upplösning.
Och vilka skådespelare sen! William H Macy iförd porrig mustasch! John Leguizamo. Josh Lucas. Och bäst av allt: Michael Paré som tuff snut! Kul att se honom på en bioduk igen, han blev ju aldrig riktigt något efter genombrottet i STREETS OF FIRE och har nästan uteslutande ägnat sig åt direkt-på-video-grejor - samt en farlig massa Uwe Boll-filmer.
Marisa Tomei är mycket bra i sin roll, sympatisk, söt och charmig, och inte den där vanliga bitchen exfruar brukar vara på film. Och det är ju trevligt att McConaughey för en gångs skull medverkar i en vettig film efter alla pissusla romantiska komedier.
THE LINCOLN LAWYER är en solid, bra film om vuxna, för vuxna, och sådana filmer ser vi ju rätt sällan.






(Biopremiär 6/5)

TOPPRAFFEL! sörjer: Jackie Cooper

Befolkningsmängdeni Metropolis har minskat med en man. Perry White är död.
Rättare sagt: skådespelaren Jackie Cooper har gått bort, 88 år gammal.
Cooper började sin skådespelarbana redan som barn och var med i klassiska kortfilmsserien RACKARUNGAR - som i original hette OUR GANG och THE LITTLE RASCALS. Han hade roller i drivor av TV-serier och regisserade även massor av grejor för TV.
Men för mig är han mest känd och ihågkommen som The Daily Planets chefredaktör Perry White i de fyra Stålmannenfilmerna med Christopher Reeve.
Läs mer HÄR.
R.I.P.



Thief, warrior, king



Hither came Conan, sword in hand

Jag är ju inte bara en stor fan av Conan; figuren, serietidningen, originalberättelserna. Jag älskar ju även filmen, den första, med Arnold. Utan konkurrens den bästa fantasyfilm som gjorts.
Jag har varit rätt tveksam vad gäller den nya filmen med Jason Momoa. Än värre blev det när den pissusla teasertrailern släpptes härommånaden.
Men!
Men, men, men!
Här har vi den första, riktiga trailern!
Holy fuck!!!
Precis såhär föreställde jag mig Conan och hans värld när jag som liten gosse i sydda kläder och sandaler upptäckte Barry Smiths version av serien i början av 1970-talet! Det här ser ju fantastiskt lovande ut! Synd bara att det ska suddifieras i 3D...



onsdag 4 maj 2011

Den vresige mannen vresar vidare

Double vresighetsspotting!
Igår eftermiddag när jag gick över Gustav Adolfs torg efter avklarad fika med kollegor, kunde jag inte undgå att höra ett välbekant "DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA FAN!".
Jodå. Där satt han. På en parkbänk. Den vresige mannen. Och intressant nog var han inte ensa - det satt en gubbe bredvid honom. Undrar vad gubben tänkte.
Och efter att ha avklarat dagens fika korsade jag Fersens väg, jag och ett gammalt pensionärspar, och vem mötte vi på väg åt motsatt håll? Javisst: den vresige mannen. Och vad hade han att säga till oss? Jo: "STICK! STICK ÅT HELVETE, DIN JÄVLA FAN! STIIIIICK! DIN SATANS JÄVEL!".
Vi blev så paffa att vi höll på att vi påkörda allihop.

Bio: Brighton Rock

Foton copyright (c) PAN Vision
YOUNG SCARFACE. Så hette den i USA, den brittiska noirklassikern BRIGHTON ROCK från 1947 i regi av John Boulting och baserad på Grahsam Greenes roman från 1938. I Sverige döptes filmen till LAGT KORT LIGGER och fick inte premiär förrän 1957 (!).
Tyvärr har jag inte sett den här filmen, som ofta omtalas i väldigt positiva ordalag. Lord Richard Attenborough innehar huvudrollen som den unge smågangstern Pinkie, på väg upp i Brightons undre värld - och enligt uppgift är det hårdkokt, tufft och skuggorna ligger tunga filmen igenom.
Den här nyinspel-
ningen är Rowan Joffes (son till Roland) lång-
films-
debut; tidigare har han gjort ett par TV-filmer. Tonåringen Pinkie spelas den här gången av Sam Riley, som var Ian Curtis i CONTROL.
Pinkie är en sociopat, han är både religiöst och känslomässigt förvirrad, och i öppningsscenerna bevittnar han hur en rödhårig skurk (Sean Harris) från ett rivaliserande, mäktigare gäng mördar en kille i Pinkies gäng.
Pinkies gäng ser till att mörda den rödhårige, men kaféägarinnan Ida (Helen Mirren) misstänker vilka som ligger bakom.
På Idas kafé jobbar tonårstjejen Rose (Andrea Riseborough) som inte bara vantrivs med Ida och sitt jobb, hon hatar även livet - och hemma måste hon dras med sitt as till farsa. Av en slump träffar Rose Pinkie och trots att de är väldigt omaka blir de ett par. Rose blir av någon anledning förälskad i gangstern, åtminstone ser hon honom som någon som kan förändra hennes liv radikalt - medan han inte verkar hysa några större känslor för henne, tvärtom pratar han om att han hatar henne.
Självklart är romansen dömd att gå under på ett spektakulärt sätt. I synnerhet som Brightons mäktigaste gangster mr Colleoni (Andy Serkis) är ute efter Pinkies gäng. Och Pinkie blir bara allt mer galen.
Jag kände mig väldigt villrådig efter pressvisningen av BRIGHTON ROCK. Kluven. Rimligtvis borde jag tycka mycket om den här filmen. Den har intressanta miljöer, en klassisk story och en bra skådespelaruppsättning - förutom Mirren och Serkis syns även John Hurt och Phil Davis, den sistnämnde är en sådan där fantastisk karaktärsskådis vars ansikte man känner igen, men aldrig minns namnet på. Här är han gangstern Spicer.
Men det här funkar inte. Bristerna är för många, filmen svajar. Form-
mässigt pendlar stilen med att se ut som en påkostad bioproduktion och ett billigt TV-drama med statiska bilder på folk som sitter och pratar. Den nästa konstanta ödesmättade, dramatiska filmmusiken med körer och hela balunsen blir nästan löjeväckande.
Men det största problemet är nog Sam Riley. Riley fyllde 31 tidigare i år, men ska föreställa tonåring - något jag inte fattade förrän jag läste det. Han ser ut som Leonardo DiCaprios onda bror, och hans rolltolkning är fullkomligt enkelspårig. Han har ett enda ansiktsuttryck filmen igenom, han är groteskt osympatisk och det är fullkomligt omöjligt att förstå vad Rose ser i honom. Visst, hon söker spänning, något nytt. Men han är fullkomligt charmbefriad - han är bara ett as. Nu är även Rose lite psykiskt instabil, men jag köper det inte.
Av någon anledning är handlingen framflyttad till 1964, vilket inte fyller någon större funktion. I synnerhet som det hela ser ut att utspela sig 1950. Plötsligt dyker det upp några maffiga, imponerande scener där ett enormt gäng åker vespa, följt av en gigantisk sammandrabbning mellan mods och rockers. Men så här i efterhand när jag tänker efter förstår jag inte riktigt vad detta hade med handlingen att göra, mer än att fungera som ett tumult man kan utföra mord obemärkt i.
Ibland går tankarna till Scorseses SHUTTER ISLAND, det är möjligt att Joffe ville göra något i den stilen, men han lyckades inget vidare. BRIGHTON ROCK hade fungerat bättre direkt på DVD. Nu när jag letar lite cfakta om filmen konstaterar jag även att kritiken hemma i England till större delen var rätt nedgörande. Vi rekommenderas se versionen från '47 istället.
Men Brighton är onekligen en fascinerande plats. Jag har aldrig varit där, men väl på en annan, liknande engelsk badort. Det är pittoreskt, gulligt - och alltid dåligt väder.






(Biopremiär 6/5)

tisdag 3 maj 2011

Bio: Fast & Furious 5


Foton copyright (c) UIP
Fråga mig inte varför, men FAST & FURIOUS 5 är den svenska titeln på den här filmen. I original heter den FAST FIVE. Märkligt. De tidigare fyra filmerna i serien har fått behålla sina originaltitlar, men av någon anldedning dög inte FAST FIVE. Var svenska UIP rädda att folk inte skulle fatta vad det här är - trots den massiva framgången i USA? Inte nog med att den redan spelat in en väldig massa pengar - Justin Lins film fick även överraskande bra recensioner av de etablerade amerikanska kritikerna! Minst sagt oväntat.


Jag var tvungen att läsa om min recension av den förra filmen för att friska upp minnet. Det kan du också göra genom att klicka HÄR. Och del 1 till 3 minns jag ännu mindre av.

Nej, jag är ju ingen större anhängare av den här filmserien. Ett av skälen därtill stavas Vin Diesel. Första gången jag recenserade en film med honom liknade jag honom vid en dassig köttfärslimpa från 1970-talets skolmatsalar - filmen var xXx och recensionen kan du läsa HÄR. Jag förstår inte hans eventuella storhet. Jag tycker han är relativt hemsk.

Nå, vad handlar det om den här gången? Paul Walker är tillbaka som den före detta FBI-agenten Brian, som tillsammans med snygga Mia (Jordana Brewster) fritar hennes bror under en fångtransport. Brorsan är förstås Domivic (Diesel), som dömts till mellan 25 år och livstids fängelse.
Trion drar till Rio de Janeiro där de gömmer sig, innan de får idén att slå till mot den korrupte affärsmannen Reyes (Joaquim de Almeida), som även är stor på knark och grejor. De tänker sno alla hans stålar, och för att lyckas med detta samlar de ett team som är duktiga på att köra bil.

...Men efter sig har de den stenhårde FBI-agenten Hobbs (Dwayne "The Rock" Johnson) som går fram som en Terminator för att stoppa våra godhjärtade rånare. Med sig har Hobbs den tjusiga snuten Elena, som spelas av spanjorskan Elsa Pataky från BEYOND RE-ANIMATOR.

För att ha en så pass enkel handling är FAST & FURIOUS 5 ändå förhållandevis rörig. Men man ska självklart inte grunna alltför noga på handlingen. Återigen handlar det förstås främst om heta bilar och snabba brudar, eller om det nu var tvärtom. Den här gången är det dessutom mer action, skjutande och slagsmål - och med tanke på de manliga hjältarnas fysik slår det ibland över i härlig homoerotik. Vin Diesel och The Rock drabbar samman i ett rejält COMMANDO-slagsmål.

FAST & FURIOUS 5 varar i två timmar och tio minuter, vilket är åt helvete för länge. Filmen borde varit en halvtimme kortare; jag tröttnade emellanåt - i synnerhet när rollfigurerna fick för sig att diskutera sina familjer och livet i allmänhet och annat för att ge personerna karaktär. Men utläggningarna hjälper inte så mycket, jag är inte så förtjust i det här persongalleriet. Det är för mycket hip hop över det hela, de är lite irriterande i sina försök att vara coola, och självklart envisas man med att vräka på med hip hop på soundtracket.

Paul Walker är rätt sympatisk och jag satt mest och hejade på Dwayne Johnson - jävlar, vilken gigantisk biff i förhållande till de andra! Och jösses, vad han svettas! Stenhård kille.

Nå, filmen är alltså för lång och ibland småtradig - men actionscenerna är många och oftast väldigt bra. Otroliga jakter och bra röj. Fast det här är en PG-13-film, så den innehåller bara ett "fuck", inget naket och knappt något blod.

Eftertexterna avbryts för en bonusscen som bygger upp till en del sex med en oväntad cliffhanger.
FAST & FURIOUS 5 lär säkert funka bra på de svenska biograferna. Men jag ser hellre om någon gammal 80-talsrökare med fräsigare hjältar än den här rullen har att erbjuda.







(Biopremiär 4/5)

TOPPRAFFEL! sörjer: Yvette Vickers

Jag ska inte ljuga och påstå att jag var särdeles välbekant med forna Playboymodellen Yvette Vickers och hennes filmkarriär. Hon är väl mest känd för ATTACK OF THE 50 FOOT WOMAN, i vilken hon mest går omkring och ropar "Harry! Haaarryyy!"
Nu har hon dött, 82 år gammal - och detta under lika mystiska som tragiska omstänigheter. Hon hittades nämligen död i sitt hem. Mumifierad! Vickers hade legat på ovanvåningen i ett drygt år. Uppenbarligen saknad av ingen.
Läs mer HÄR.



Cobra!

Jag är ju inte precis den främste anhängaren av manga och animé. Min absoluta favoritanimé är självklart gamla goa COBRA (dubbad av Tomas Bolme).
I dag innehöll ett utskick från Variety en annons för Alexandre Ajas kommande långfilmsversion av TV-serien. Och här har vi en promoaffisch:



Biten i tre dimensioner

Jag är ganska trött på vampyrer just nu. Konstigt vore väl annars. De är ju överallt - och de flesta av filmerna, böckerna och TV-serierna riktar sig till unga tjejer som egentligen inte vill ha skräck och fasa.
Men Dracula gillar jag. Jag har alltid gillat Dracula - och Draculafilmer. Med undantag för Todd Brownings rätt trista version med Bela Lugosi.
Dario Argento är en man som verkligen behöver en hit. Vad han behöver göra än mer, är att skärpa sig. Herregud, vad vissna filmer han får ur sig nuförtiden. Den här månaden släpps hans GIALLO på DVD i Sverige - och den är fan inget att hoppa högt och klappa händerna över.
Nu har han en ny film i faggorna, den gamle Dario: DRACULA 3D.
Jepp. Ett slags adaption av Stokers story. I 3D.
Det kan förstås bli precis hur fan som helst. Jag vågar inte hoppas på att det blir bra. Samtidigt känns det ju dumt och fördomsfullt att alltid vara inställd på att bli besviken.
Fast det är klart - gör han en Draculafilm som ser ut som SUSPIRIA kan det bli intressant. Även om 3D:n lär sabba det hela och göra det till en hyllning till suddighet.
Enligt postern är det här en romantisk och gotisk historia. Fast det vet vi ju inte. Försöker månne Dario rida på TWILIGHT-vågen?!
Nåja.
Produktionsbolaget FilmExport har släppt ett aslångt synopsis till DRACULA 3D. Jag återger det under den fyra minuter långa promon. Läs det inte om du inte vill ha vissa detaljer spoilade.



The tale begins with Jonathan Harker,  journeying by train and carriage from England to Count Dracula's crumbling, remote castle situated in the Carpathian Mountains on the border of Transylvania. The purpose of his mission is to catalogue the big library of Dracula. At first enticed by Dracula's gracious manner, Harker soon discovers that he has become a prisoner in the castle. He also begins to see disquieting facets of Dracula's nocturnal life. One night while searching for a way out of the castle, and against Dracula's strict admonition not to venture outside his room at night, Harker falls under the spell of three wanton female vampires, the Brides of Dracula. He is saved at the last second by the Count, because he wants to keep Harker alive. Harker barely escapes from the castle with his life. Soon Dracula is tracking Harker's devoted fiancée, Wilhelmina "Mina" Murray, and her friend, Lucy Westenra. There is a notable encounter between Dracula and Renfield, an insane man who means to consume insects, spiders, birds, and other creatures — in ascending order of size — in order to absorb their "life force". Renfield acts as a motion sensor, detecting Dracula's proximity and supplying clues accordingly.
Lucy begins to waste away suspiciously. All her suitors fret, and Seward calls in his old teacher, Professor Abraham Van Helsing from Amsterdam. Van Helsing immediately determines the cause of Lucy's condition but refuses to disclose it, knowing that Seward's faith in him will be shaken if he starts to speak of vampires. Van Helsing tries multiple blood transfusions, but they are clearly losing ground. On a night when Van Helsing must return to Amsterdam, Lucy and her mother are attacked by a wolf. Mrs Westenra, who has a heart condition, dies of fright, and Lucy apparently dies soon after. Lucy is buried, but soon afterward the newspapers report children being stalked in the night by a "bloofer lady". Van Helsing knows that this means Lucy has become a vampire. The suitors and Van Helsing track her down, and after a disturbing confrontation between her vampiric self and Arthur, they stake her heart, behead her, and fill her mouth with garlic.
Around the same time, Jonathan Harker arrives home from recuperation in Budapest; he and Mina also join the coalition, who turn their attentions to dealing with Dracula. After Dracula learns of Van Helsing and the others' plot against him, he takes revenge by visiting—and biting— Mina at least three times. Dracula also feeds Mina his blood, creating a spiritual bond between them to control her. The only way to forestall this is to kill Dracula first. Mina slowly succumbs to the blood of the vampire that flows through her veins, switching back and forth from a state of consciousness to a state of semi-trance during which she is telepathically connected with Dracula. It is this connection that they start to use to deduce Dracula's movements. It is only possible to detect Dracula's surroundings when Mina is put under hypnosis by Van Helsing. This ability gradually gets weaker as the group make their way to Dracula's castle. Dracula flees back to his castle in Transylvania, followed by Van Helsing's group, who manage to track him down just before sundown and destroy him by shearing "through the throat" with a knife and stabbing him in the heart also with a knife. Dracula crumbles to dust, his spell is lifted and Mina is freed from the marks. Quincey Morris is killed in the final battle, stabbed by Gypsies who had been charged with returning Dracula to his castle; the survivors return to England.

Sommarens skiva - kommer i juni:



Frankenstein's Army

Av holländaren Richard Raaphorst. Mer info HÄR. Oj.



måndag 2 maj 2011

The Walking Dead på svenska - mer information:

The Walking Dead — Äntligen på svenska!
Den 7 maj, i samband med SPX11 på Kulturhuset i Stockholm, släpper nystartade Apart Förlag AB The Walking Dead vol 1 — Tills döden skiljer oss åt.
The Walking Dead är en av de senaste årens största succér på den amerikanska seriemarknaden. De olika samlingsvolymerna ligger ständigt högt i topp på bokhandlarnas försäljningslistor och serietidningen vann 2010 en Eisner Award (seriemarknadens Oscarstatyett) för ”bästa löpande utgivning”.
    The Walking Dead har även gett upphov till den Golden Globe-nominerad teveserien med samma namn. TV-versionen har fått en miljonpublik världen över och släpps på svensk DVD och Blu-Ray den 18 Maj (SF).
    Spelbolaget Telltale Games (»Monkey Island«, »Sam & Max« och »Wallace & Gromit«) arbetar för närvarande på ett TV-spel baserat på The Walking Dead som släpps i höst.
    Men nu släpps alltså originalet till fenomenet i sitt ursprungliga format: som en tecknad serie.
Klicka dig till www.apartforlag.se för mer information!
”… antagligen det mest blodisande som berättats i zombiegenren.”
Fredrik Strage, DN

”The Walking Dead är en av de absolut bästa serier jag läst det senaste året.”
Rikard Karlsson, shazam.se

Just nu:
Apart Förlag finns tillgängliga för intervjuer och samtal i Stockholm 6-9 maj (förlaget finns övrig tid i Malmö och Göteborg).
Den 27-29 maj finns vi även på plats i Karlstad under film- och serifestivalen Carlstad Comic Con.


The Walking Dead vol1 cover


Handling
Landsortspolisen Rick vaknar upp efter en tid i koma och finner sig plötsligt vara en av få överlevande i ett samhälle som infekterats av en oförklarlig zombiesmitta. I denna nya värld ger sig Rick ut på en desperat jakt för att hitta sin familj. Kommer han att hitta dem i tid eller har de redan gått ett hemskt öde till mötes? Och vilka är egentligen farligast? De döda eller de levande?
Detta är upptakten till den episka zombiesåpan The Walking Dead, skriven av Robert Kirkman och tecknad av Tony Moore.
The Walking Dead är en nervkittlande överlevnadshistoria som tar den klassiska zombiegenren till nya höjder.

Alternativa demonstranter

I vanlig ordning hade jag helt glömt bort att det var första maj med demonstrationståg och grejor igår. Och allvarligt talat: varför skulle jag bry mig om det? Min farfar brukade alltid säga "Du ska väl ut och demonstrera i morgon?" när jag växte upp. Han var för övrigt en redig gråsosse. Men jag demonstrerade aldrig.
Numera tycker jag att det vilar något obehagligt över första maj-demonstrationerna. Det har det förvisso alltid gjort, men jag tycker att det är mer påtagligt nu. Alla dessa röda flaggor får mig att associera till Sovjet bakom järnridån och förtryckta, köande människor - inte fan tänker jag på jämlikhet och rättvisa för arbetare. Och i tågen går dessutom inte så många "arbetare", det är väl mest vänsterkids och politiker.
Igår passerade jag Stortorget vid lunchtid och konstaterade att där hölls en del högljudda arrangemang. Man hade smällt upp tält i vilka det grillades korv och man kunde måla plakat. Och så spelades det öronbedövande hip-hop. Några tonårstjejer uppträdde och dansade till musiken. De var skitdåliga.
En blåsorkester förberedde sig för marschen, men deras flöjtande överröstades av hip-hopen.
När jag nått fram till Gustav Adolfs torg hörde jag ett annat ljud bakom mig. Jag vände mig om. Där kom minsann ett annat demonstrationståg.
Vaffan?
Är det MFF som är ute och demonstrerar? tänkte jag.
Men det var det inte. Det var en motdemonstration från Alliansen. Ett ganska litet gäng i ljusblåa färger och med hundratals ballonger över sig.
Och det var skrattretande.
Nä, inte för att det var borgarna som var ute och demonstrerade.
Det blev fånigt tack vare det de skanderade och sjöng.
De sjöng nämligen ramsor till tonerna av julsången "Deck the halls"! Jamen, hej, kom och hjälp mig!
En halvtimme eller timme senare gick jag åt andra hållet, och när jag åter passerade Gustav höll Kommunisterna torgmöte. Flaggorna var blodröda, några av de närvarande hade enorma skägg och knöliga hattar, och såg ut att jobba i kolgruvor - på 1800-talet. De avslutade talen precis när jag passerade och drog igång sitt demonstrationståg. En kille hojtade ut instruktioner i en megafon.
I ren protest gick jag in på McDonald's, som kommisarna passande nog ställt sig i närheten av.
Länge leve den amerikanska imperialismen!

Det här verkar ju SKITKUL! ...Eller...?

...Nå... Vad säger ni? Visst vill väl även ni träffa Ärta-Bärta? Här är hon:
Och var kan man träffa henne? Jo, förstår ni, det är Findus som är i farten. Jag fick nedanstående pressrelease för vad som verkar vara ett oerhört rafflande evenemang:


Findus Sverige AB

Länk till Findus Sverige ABs pressrum

Pressmeddelande

Nu släpps biljetterna till Findus Ärtsafari 2011

2011-05-01 17:39
Nu släpps biljetterna till Findus Ärtsafari 2011
Söndagen den 1 maj släpps biljetterna till Findus populära ”Ärtsafari”. Sedan starten 1986 har Findus tagit emot 25 000 besökare på det omtyckta evenemanget. Barn och vuxna får följa ärtans väg från fält till frys. Barnen får också möjlighet att träffa ”Ärta-Bärta” – Findus egen safariguide.
Sedan 25 år tillbaka arrangerar Findus Ärtsafari – ett evenemang för hela familjen. Barn och vuxna, unga och gamla, samlas för att följa ärtans väg från fält till frys. Resan guidas av Findus egen safariguide ”Ärta-Bärta”. Ute på skördefälten får besökarna möjlighet att smaka på de färska ärterna, lära sig allt om odlingen och provsitta skördetröskorna. Sedan bär det av in i fabriken där ärterna slutligen fryses in. Allt sker inom 3 timmar.
- Ärtsafarin brukar vara oerhört populär och därför har vi ökat antalet platser i år, säger Karin Norrestam, produktchef för grönsaker och ansvarig för Ärtsafarin på Findus.
-  Vi tycker det är roligt att så många vill besöka ärtskörden. Det visar att det finns ett stort intresse och engagemang för mat och odling, säger Karin.
Biljetterna bokas on-line
Ärtsafarin pågår under perioden 11 juli – 5 augusti och bokning görs on-line med start den 1 maj på www.findus.se/gronsaker Biljettpris för barn är 50 kr och vuxna 100 kr (50kr i sällskap med barn). En familjebiljett kostar 200 kr (två barn och två vuxna).
- Vi har ofta besökare från hela Sydsverige. Många ser det som en familjeutflykt och det brukar vara speciellt populärt bland barnen, säger Karin.
Ärtsafarin börjar klockan nio på morgonen och avslutas vid klockan ett. Efter skörden tas besökarna med på en resa genom fabriken där ärterna tvättas, förvälls, färgsorteras, kyls och fryses samt packas. Safarin avslutas med en lätt lunch innan besökarna går hem.
Ärterna skördas när de är som bäst
Findus ärter odlas av ett femhundratal utvalda kontraktsodlare runt om i Skåne och södra Halland. Ärterna skördas på exakt den dagen då ärtan är som bäst och fryses in inom tre timmar för att behålla sin söta smak, mjällhet och vitaminer.
- Vi utvecklar våra egna ärtsorter i vårt forsknings- och utvecklingscenter för att få fram den bästa kvaliteten, säger Enar Magnusson på Findus Jordbruksavdelning. Vi tar också prover på alla jordar och provodlar i växthus. För att bevara friska och sunda jordar dröjer det cirka 8 år innan det blir aktuellt med ärtodling på samma fält igen,  säger Enar.
Under skörden används specialtillverkade tröskor, som arbetar i fyra skördelag och tillsammans levereras till fabriken cirka 700 - 800  ton ärter per dygn. Var 40:e minut går en lastbil från respektive skördelag till fabriken i Bjuv i Skåne.
- Ärterna skördas den dag de är som allra bäst och därför testas mognadsgraden på fälten varje morgon, säger Enar Magnusson. Då vi odlar ärter på 8000 hektar kräver detta en minutiös koordinering för att skörda ärterna i tid, säger Enar.
Är det varmt ute isas ärterna på lastbilarna på väg till infrysningen, eftersom ärtan innehåller fett som annars snabbt skulle ge en smakförsämring i värmen.
Ärternas ”Grand Cru”
De sydsvenska jordarna och kustklimatet är speciellt gynnsamt för ärtodling. Även ljuset från de långa sommardagarna och den jämna dygnstemperaturen (genomsnitt 17 grader, och nattemperaturer ca 12 grader och dagstemperaturer runt 22 grader) gör att ärtan mognar jämnt och utvecklar en unik sötma och mjällhet.
- Jag brukar kalla Sydsverige för ”ärtbältet”. Här är lite för kallt för solmogna vindruvor men alldeles perfekt för ärter, säger Enar Magnusson. Man skulle kunna kalla dem ärternas "grand cru", fortsätter han.
- Vi exporterar hälften av skörden till matlandet Italien och det ser vi som ett kvitto på kvalitet, säger Enar.
Nyskördat på lokala krogar
- Varje sommar serverar vi nyskördade ärter direkt från Findus kontraktsodlingar runt om i Skåne och södra Halland, säger Per Dahlberg, ägare till Restaurang Dahlberg och Gastro i Helsingborg. De har en mjällhet och sötma som är helt unik, säger Per.
I år räknar Findus med runt 1200 nya besökare på Ärtsafarin. Totalt har 25 000 besökt Ärtsafarin sedan starten 1986.
Visste du att: 
      • Findus skördar ungefär 30 miljoner kilo ärter varje säsong.
      • Odlingen sker enligt Findus odlingsprogram ”Low Input Sustainable Agriculture” som är speciellt skonsamt för miljön.
      • Findus ärtodlingar är certifierade enligt Svenskt Sigill (www.svensktsigill.se)  
      • Forskning visar att frysta ärter innehåller upp till 30% mer vitamin C än färska ärter.