onsdag 20 april 2011

Bio: Arthur och de två världarna

 Foton copyright (c) Scanbox

Ingen pressvisning, så det blev en ordinarie kvällsvisning premiärdagen. Ganska lite folk. Små barn med föräldrar. Ganska högljudda ungar.

Jag förväntade mig det värsta. Jag gissade att jag skulle slockna tjugo minuter in i filmen och sova fram till den väntade slutuppgörelsen. De första två Minimojfilmerna var ju vedervärdiga (och Minimojerna låter fortfarande mest som Pillesnopparna).

Den förra filmen slutade tvärt mitt i handlingen och de ungar som ville veta vad som skulle hända sedan, fick vänta ett par år - fram tills nu. För här har vi sista delen i Luc Bessons trilogi.

Märkligt. För första gången somnade jag inte. Jag såg precis hela filmen från början till slut. Trots den irrriterande dubbningen till svenska.

Jag förstår fortfarande inte vad de här filmerna går ut på. Grabben Arthurs mormor och morfar bor i ett hus på den amerikanska landsbygden. I skogen bor det en afrikansk djungelstam (?!). Och om Arthur förminskar sig hamnar han hos minimojerna. De påstås vara tre millimeter höga, men verkar snarare vara tre-fyra centimeter, eftersom de kan färdas i leksaker.

I förra filmen växte den onde Maltazard till mänsklig storlek. Nu går han omkring och vill söndra och härska. Arthur och hans minímojkompisar försöker stoppa honom. Till slut blir det fullt krig.

Figurdesignen är lika ful som tidigare. Förvirringen är ganska stor. Mycket är ett enda stort Varför?

Men ändå tycker jag nog att den här filmen är bättre än de två andra. Självklart dels för att jag inte somnade. Men även för en del oväntade och lustiga inslag som tilltalade mig:

När den rövfule Maltazard går till en plastikkirurg och vill operera sig så att han ser mänsklig ut, tittar han ut genom fönstret. På en vägg där ute hänger en affisch med en målning föreställande Mandrake the Magician! När Maltazard sedan dyker upp hemma hos Arthurs mormor och morfar, ser han ut som Mandrake! Jösses. Vad jag kunde se, nämns inte King Features Syndicate i eftertexterna.

Och mot slutet råkar Maltazards vilde son Darkos få på sig en hjälm så att han liknar Darth Vader. Då dyker det upp en journalist som ska föreställa en ung George Lucas - som blir inspirerad!

...Och först här inser jag att de här filmerna ska utspela sig på 50-talet. Aha! Jag trodde bara att det var en idyllisk, gammaldags by i modern tid...

Mot slutet blir det nog väl mycket action, och amerikanska armén anfaller. Men jag hade inte speciellt tråkigt under visningen. De förra filmerna var fan så mycket värre. Och ungarna i publiken skrattade, kommenterade och hejade på hjältarna.

Mia Farrow spelar mormor - men lustigt nog är Farrow numera rätt lik Maltazard! Robert Stanton, som gör Arthurs farsa, är märkligt lik porrskådisen Tom Byron. I originalversionen gör Lou Reed och Iggy Pop två av rösterna. I den svenska versionen hörs bland annat Kristian Luuk.

Under eftertexterna framför Darkos (Iggy Pop) David Bowie's "Rebel, Rebel".

Jag är snäll och sätter följande betyg:




(Biopremiär 20/4)


Idag går världen under

Vi skriver den tjugonde april 2011. Idag ger Skynet robotarna eget liv och mänskligheten kan hälsa hem.
Fast de får allt ta och skynda sig på, Skynet. De har nu bara lite mer än två timmar på sig, om nu profetian ska lyckas slå in...

Minsann, här intervjuas ju Paul Naschy!



Bio: Red Riding Hood

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Jösses, vilken dag! Ni anar inte vilken biodag jag hade förra veckan, dessutom på min födelsedag, av alla dagar. Snacka om Double-Feature from Hell!

Först såg jag WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Och därefter den här; RED RIDING HOOD.

RED RIDING HOOD är regisserad av Catherine Hardwicke, som gjorde den första filmen i TWILIGHT-serien. Jag vet inte varför hon inte fick fortsätta att göra de filmerna, om hon fick sparken eller ej, men det är väldigt, väldigt uppenbart vad hon, manusförfattaren och producenterna siktade på när de totade ihop den här Rödluvehistorien.

Alla snorungar gillar TWILIGHT, okej? Pojke möter flicka. Pojke är vampyr. Flicka möter annan pojke också. Han är varulv. Flicka väljer vampyr. Flicka vill bli vampyr. Ett övernaturligt triangeldrama, det går hem i flickrummen!

Amanda Seyfried, hon tösabiten från MAMMA MIA!, spelar stackars Valerie, som sedan barnsben är förtjust i den fattige jägarpojken Peter (Shiloh Fernandez ... Vaffan, heter han Shiloh?!). De två växer upp till stiliga tonåringar, men Valerie får inte gifta sig med Peter, hennes fattiga föräldrar spelade av Billy Burke och Virginia Madsen har utsett rikemanssonen Henry (Max Irons) till Valeries fästman. Hon har inget annat val än att lyda.
För att göra det hela än värre, terroriseras den lilla lika idylliska som pittoreska medeltidsbyn mitt inne i skogen där de bor av en stor, arg och glupsk varulv. Varulven dyker upp då och då och dödar folk, och innan historien börjar har den hunnit glufsa i sig Valeries syster.
För att stoppa varulvens framfart kontaktar man en Witchfinder General, och in på scenen träder då Gary Oldman som fader Solomon, en riktigt grym jävel. Han skyr inga medel för att hitta varulven. Vem kan det vara? Är det den svartklädde outsidern Peter, som alltid häckar i skogen? Är det den lite tafatte Henry? Är det kanske Valeries farmor (Julie Christie)? Vem? Vem? VEM?!
Under en nattlig varulvsattack ställer sig varulvsskrället och pratar med Valerie. Hon skonas av diverse skäl. På grund av detta blir hon anklagad för att vara häxa och spärras in. Här ska det brännas på bål och grejor!
Ja, gärna för min del. Elda upp tösabiten, bara.
Passa även på att elda upp resten av det här möget.
Jösses! Jävlar!
Det har ju gått inflation i ordet "kalkonfilm". Folk använder det alldeles för ofta. Folk kallar filmer som bara är dåliga rent allmänt för kalkoner. Och det kan man ju inte göra.
Men RED RIDING HOOD är tammefan den mest klockrena kalkon jag sett på väldigt, väldigt länge! Det här är ofattbart dåligt. Man tar sig för pannan. Man tror inte sina ögon. Man tror inte sina öron. Man skrattar. Ja, jävlar i min låda, vad man skrattar! Hardwickes film har här i Sverige försetts med en 15-årsgräns, eftersom Statens Medieråd (som ju tagit över efter Biografbyrån) ansåg filmen vara för otäck och skrämmande för yngre barn.
För otäck och skrämmande? Har vi sett samma film? Den här sumprullen är ju så ding att klockorna stannar! Kanske en lågstadieunge blir lite skrajsen i böjsorna när varulven slår till, men ingen annan. Framför allt inte de trettonåriga flickor filmen riktar sig till, de det är tänkt ska dregla över Fernandez och Irons, och identifiera sig med Seyfried. Och alla vi andra bjuds på en skrattfest utan like!
Ingenting, absolut ingenting i filmen fungerar. Den lilla medeltidsbyn är helt uppbyggd i studio, liksom delar av skogen, och visst skänker detta en viss trevlig sagostämning, men det innebär även att filmen blir artificiell.
Men det största problemet är förstås storyn och den hemska dialogen. Det anspelas på Rödluvan lite då och och, oftast på lite krystade sätt, och jodå, visst är Valerie iförd en klarröd kappa. Och det är tunt och förutsägbart. Ibland påminner filmen om M Night Shyamalans hemska THE VILLAGE.
All dialog är stel, styltig och tea-
tralisk. De stackars skåde-
spelarna kämpar med sina repliker. Det går inte så bra. Det blir riktigt genant för det mesta. Och då är det ju ändå väletablerade skådisar jag gillar, som Oldman, Christie och Madsen (henne har jag förresten saknat på vita duken) som har problem. Det blir mycket överspel och larv. Oldman tar ofta i och det viftas med armarna.
Varken Fernandez eller Irons besitter någon större utstrålning. De skulle lika gärna kunna spelas av två påskpyntade blomkålshuvuden. De får nästan Robert Pattinson och Taylor Lautner att framstå som accepterbara. Då har det gått långt.
I vanlig ordning är Amanda Seyfried lite för lik en fisk. Billy Burke ser mest ut som Björn Ulvaeus.
På 1980-talet gjorde Neil Jordan THE COMPANY OF WOLVES. En varulvsfilm som även den var ett riff på Rödluvan. En surrealistisk historia, helt inspelad i studio för att fånga den rätta stämningen. Grejen är att Jordan lyckades. Det gör tammefan inte klantarslet Catherine Hardwicke!
Så, vad kommer jag att ge för betyg till det här? En stackars syndig dvärg? Njä. RED RIDING HOOD är för flängd. Det självklara betyget blir snarare en sådan här:













(Biopremiär 20/4)

tisdag 19 april 2011

Bio: World Invasion: Battle Los Angeles

Foton copyright (c) UIP

Tänk, jag hade det på känn. Jag hade det på känn!

Att den här filmen skulle vara fullkomligt osebar, alltså.

Jag vet inte varför, men jag hade långt innan pressvisningen skapat mig en bild av hur WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES skulle vara, och kyss Karlsson om den inte verkligen är precis så. Nä, förresten, den är värre! Inte blev det bättre av att en kollega som redan sett filmen utomlands sa "Du kommer att tycka den är tradig!".

Jag gillar självklart Aaron Eckhart, han tillhör mina favoritskådespelare - men jag undrar vad fan han har i den här rullen att göra. Vad fick honom att tacka ja till rollen? Visst - en fet lönecheck, skulle jag tro. Men ändå!

Här spelar Echart sergeant Michael Nantz, en osedvan-
ligt plikt-
trogen och patriotisk marin-
kårs-
soldat. Alldeles i början av filmen regnar det meteorer över Los Angeles och andra städer. Jo min själ om det inte är rymdinvasion på gång!

Illasinnade rymdvarelser har anfallit Jorden, så nu blir det till att panga loss - så in i helvete, pågar och töser!

Nantz och en pluton ledd av löjtnant Elena Santos (Michelle Rodriguez) ska ta sig till en polisstation på fientlig mark, där de ska rädda ett gäng civilister.

Det är vad filmen går ut på. Skjuta, skjuta, skjuta - in och rädda folket - ut igen och skjuta, skjuta, skjuta.

Regissören Jonathan Liebesman (Kärleksman?!) har tidigare gjort den halvtaskiga skräckfilmen DARKNESS FALLS och THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE: THE BEGINNING, som jag tyckte var överraskande bra. Men den här gången har han presterat en hemsk film. Han har valt att filma det hela med handhållen kamera. Det är ett förbannat viftande mest hela tiden. WORLD INVASION varar 116 långa minuter, och bortsett från en stund i mitten när hjältarna pratar med folket de räddat, så pangar och spränger man konstant. Konstant.

Här finns inte mycket dialog. Den dialog som existerar är mest av typen "He was the best damn Marine I've ever met!". Och så skjuter man lite till. Och lite till. Och ännu lite till. Eftersom filmen har åldersgränsen PG-13 i USA, är det hela ganska oblodigt, så det är inget underhållningsvärde modell RAMBO på slaktandet.

Rymdvarelserna får man knappt se alls. En sekund här, en sekund där, och får man se dem längre stunder, så är det i extrema närbilder, så att man fortfarande inte riktigt ser hur de ser ut. Liebesman hade lika gärna kunnat låta några killar rulla in sig i staniol och låtsas vara rymdvarelser, eftersom man ändå knappt hinner se på dem.

Ja, det här är en tradig film. Den är irriterande. Den är påfestande att titta på. Inga av de medverkande får någon närmare presentation. Varför ska jag bry mig om de här människorna?

WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES känns som en kombination av INDEPENDENCE DAY och DISTRICT 9, med manus av en journalist från GUNS & AMMO, och med en epileptiker som filmfotograf.

Argh!

Jag gissar att mockbusterbolaget The Asylums cash-in BATTLE OF LOS LANGELES med Nia Peeples, som snart släpps på DVD i Sverige, är mycket bättre...

 

 

 

 

(Biopremiär 20/4)


Idolbildernas idolbild!


Tre svenska filmer till Cannes

P R E S S M E D D E L A N D E

Tre svenska filmer till Cannes

Vid en presskonferens idag (tisdag) annonserade Quinzaine des Réalisateurs (Directors’ Fortnight) att de valt ut inte mindre än tre svenska filmer.

Ruben Östlunds nya långfilm ”Play” är med bland de tre och det är första gången på 16 år som en svensk långfilm återfinns i ”Quinzainen”. Kortfilmerna ”Killing the Chickens to Scare the Monkeys” av Jens Assur och ”Las Palmas” av Johannes Nyholm finns också med.

Ur Ruben Östlunds "Play". Foto: Plattform
Ruben Östlunds tredje långfilm, som Quinzaine-chefen Frédéric Boyer kallar ett mästerverk, är en allvarlig och humoristisk beteendestudie inspirerad av autentiska fall där en grupp unga pojkar vid åtskilliga tillfällen rånade andra barn i centrala Göteborg. Det uppseendeväckande med rånen var att de startades med hjälp av en skicklig retorisk fälla där hot eller våld inte användes, det så kallade ”brorsantricket”.

- Frédéric Boyer har sagt att det är filmen han själv hade velat göra, och sådant är ju roligt att höra från så pass meriterade personer, säger en glad Ruben Östlund som menar att Cannes ger den ultimata uppmärksamheten för en film och ett utmärkt tillfälle att också prata om dess innehåll.

- Den verkliga bakgrunden till ”Play” är ju ett sorts rollspel mellan rånare och offer. Offren visste att de skulle bli rånade men valde att följa med rånarna till en bakgata för att på något sätt undvika en dramatisk situation. En sorts strävan att till varje pris undvika kaos, menar Ruben Östlund som just nu lägger sista handen vid klippning, ljud och bild av filmen inför Cannespremiären.

Det är andra gången som Ruben Östlund deltar med långfilm i Cannes. Förra gången var 2008 med ”De ofrivilliga” i sektionen Un certain regard. Förra året vann Ruben Östlund Guldbjörnen i Berlin för kortfilmen ”Händelse vid bank”.

”Play” har sin världspremiär i Cannes. Erik Hemmendorff / Plattform är filmens producent. Filmen distribueras av SF Film i Sverige och har svensk premiär hösten 2011. Filmen har fått produktionsstöd av Filminstitutets långfilmskonsulent Peter ”Piodor” Gustafsson.



"Killing the Chickens to Scare the Monkeys". Foto: Linus Meyer
Jens Assurs nya kortfilm ”Killing the Chickens to Scare the Monkeys” är en unik och aktuell historia hämtad från dagens Kina. I gråskalan mellan svart och vitt utspelar sig nio starka scener, där den inhemska politiken får oanade konsekvenser i en ung kvinnas liv. Den genomtänkta estetiken och berättartekniken syftar till att få åskådaren att reflektera och tänka efter (den första scenen är till exempel 15 minuter lång, utan några klipp). Därefter får publiken enbart ta del av fragment ur den unga kvinnans liv och på egen hand fylla i luckorna däremellan.

Jens Assurs förra film, ”Den sista hunden i Rwanda” rönte stor internationell uppmärksamhet och belönades med Grand Prix i Clermont-Ferrand och priset för Bästa kortfilm på Tribeca filmfestival.  ”Killing the Chickens to Scare the Monkeys” har fått förhandsstöd från kortfilmskonsulenten Andra Lasmanis.

- Vi i teamet har försökt att tänja på gränserna på så sätt att filmen kräver ett engagemang från tittaren, och då är det extra roligt att hamna i ”Quinzainen” som är känt för att premiera det djärva, säger Jens Assur och berättar att de som sett ”Killing the Chickens to Scare the Monkeys” känner att filmen stannar kvar hos publiken och ”gnager".

Filmen är också högaktuell med tanke på den senaste tidens arresteringar av konstnärer och intellektuella i Kina.

- Yttrandefrihet är en självklarhet och kräver ett rättssäkert samhälle. Det är ett universellt tema som har aktualitet på många platser världen över, säger Jens Assur.


Helmi Nyholm i "Las Palmas". Foto: Johannes Nyholm
För tredje gången deltar också Johannes Nyholm i Cannes-sammanhang. Hans två tidigare kortfilmer ”Drömmar från skogen” och ”Sagan om den lille dockpojken” har båda deltagit i Quinzaine des Réalisateurs.

”Las Palmas” var öppningsfilm på Göteborgs filmfestival och handlar om en medelålders tant som på en chartersemester försöker träffa nya vänner och ha kul. Rollen spelas av regissörens ettåriga dotter, övriga skådespelare är marionettdockor.

Filmen belönades med stora Startsladdspriset i Göteborg tidigare i år och har fått produktionsstöd av Filminstitutets kortfilmskonsulent Andra Lasmanis.

Drygt åtta miljoner personer har sett trailern till Las Palmas på Youtube.

- Fylla och bebisar är ett hett Youtube-tema, så det är roligt att man kunde kombinera dem och får ett stort intresse, säger Johannes Nyholm lite skämtsamt men menar att det inte finns någon motsättning mellan att göra något som fungerar både på Youtube och i Cannes. - Det är ett lysande nordiskt år i Cannes med hela tre svenska filmer i Quinzaine des Réalisateurs, sektionen för det djärva och framtidsinriktade. Det bådar gott för framtiden, säger Bengt Toll, Filminstitutets vd.

Ytterligare en långfilm med svensk anknytning är den bulgariska filmen ”The Island” i regi av  Kamen Kalev. Filmen är samproducerad med Chimney  Pot och Film i Väst. Åsa Mossberg (och Mikkel E.G. Nielsen, Danmark) har klippt filmen och Jean-Paul Wall har gjort musiken.

21 långfilmer och 14 kortfilmer är uttagna till Director’s Fortnight. Se hela listan här.

Quinzaine des Réalisateurs etablerades 1969 efter oroligheterna på festivalen året innan. Senast en svensk långfilm fanns med i sektionen var 1996 då Kristian Petris ”Sommaren” deltog. Andra svenska långfilmer som visats i sektionen är exempelvis Marianne Ahrnes ”Långt borta och nära”, Suzanne Ostens ”Skyddsängeln” och Roy Anderssons ”Giliap”.


Stockholm 19 april 2011

Jan Göransson
Presschef
Svenska Filminstitutet / Swedish Film Institute
 

Fler grejor på engelska

För er som inte hänger med - här är ytterligare ett gäng av mina recensioner på engelska:

RITUALS
THE LIFE OF DEATH
NIGHT OF THE DEMON
CASTLE OF BLOOD
WITHOUT WARNING
DON'T GO IN THE WOODS
THE LONG HAIR OF DEATH

Allting blir hårdare på tyska!

Vad sägs om detta reportage från 1985: Mannen som dubbar Clint Eastwood i Tyskland!

För dig som gillar både ost och communities! (Rafflande pressrelease)

Ostbrickan.se, en community för ostälskare lanseras av Haven Media Development AB

2011-04-18 17:58
Ostbrickan.se, en community för ostälskare lanseras av Haven Media Development AB
Nu lanseras den nya communityn för ostälskare, Ostbrickan.se är en community för människor som är intresserade av ostar, viner och delikatesser.

På Ostbrickan.se kan man läsa recensioner på olika ostar som är skrivna av medlemmarna själva. Även artiklar som handlar om ostar och dess underbara värld finns att läsa.

“Den här typen av community finns för andra områden så som vin och whiskey, men som nyfrälst ostälskare så finns det inte någon bra mötesplats på internet där man kan dela med sig av sina osttips och få förslag på nya spännande ostar. Vi kommer att bjuda in osthandlare att skriva nyheter och artiklar för att utbilda det svenska folket i ostarnas underbara värld. Det finns så många spännande ostar att upptäcka bortom den fabrikstillverkade Brie-osten.” säger Mats som har utvecklat Ostbrickan.se

Länk till Ostbrickan.se: http://www.ostbrickan.se

måndag 18 april 2011

Ett av de snyggaste serietidningsomslagen någonsin

Kolla posen med tändstickan i höger hand och vänstran i fickan. Lätt fågelperspektiv.
Konstnär: Gene Colan







 



Bio: Tre

Foton copyright (c) TriArt Film
Tysken Tom Tykwer slog igen med den när den kom 1998 så hypade SPRING LOLA. Jag såg den först några år senare och undrade varför alla var så begeistade. Väldigt överskattad film. Den är väl okej, men inte mer.
Därefter gjorde Tykwer bland annat PARFYMEN, som jag varken sett eller luktat, och 2009 kom hans förra långfilm som regissör; den märkligt taffliga thrillern THE INTERNATIONAL, som led av styltig dialog och träiga actionscener.
Nu anländer hans nya film, som till skillnad från de tidigare filmerna är en komedi. En rätt vågad sexkomedi, till på köpet. Och tydligen gick den hem på filmfestivalen i Toronto.

TRE utspelar sig i Berlin. Hanna (Sophie Rois) och Simon (Sebast-

ian Schipper) har levt tillsammans i många år. De jobbar båda i kultur- och mediasvängen; hon på en TV-kanal, han med konst. Men det har gått stå i förhållandet. Kanske är det det faktum att de inte verkar kunna skaffa barn? 

Hanna och Sophie är ofta ute och roar sig var för sig, och under en fotbollsmatch där Hanna har kul i den gemytliga, öldrickande publiken, träffar hon Adam (Devid Striesow). Hon hänger med gänget på restaurang efteråt, ett flottigt ställe där folk bälgar öl och pressar in wienerschnitzlar i käften. Hanna sitter länge och pratar med Adam, och det bär sig inte bättre än att hon följer med Adam hem och de har sex. Något som kommer att upprepas.

Stackars Simon å sin sida får reda på att han har testikelcancer. Han opereras för detta, en lyckad operation. Men förutom detta kommer även hans liv att förändras på ett annat sätt - han upptäcker nämligen att han är bisexuell.

Jodå, på ett badhus träffar Simon en spännande man och rätt var det är har de sex.

Det visar sig att den här spännande mannen är - just det! - Adam.

Vad som nu följer är förstås en intrig där Hanna och Simon bedrar varandra - med samme man.

På sätt och vis känns den här storyn som ett klassiskt farsupplägg. En spring-i-dörrarna-pjäs på någon privatteater. Med den skillnaden att TRE innehåller en massa sex, bögsex till på köpet.

Tykwers film börjar ganska bra. Det är riktigt roligt. Men när filmen går mot sitt slut har åtminstone jag tröttnat. Visst faller bitarna på plats till slut som i en hederlig gammal komedi, men TRE står ofta och trampar vatten. Ofta händer det saker utan att det egentligen händer något. Här finns en rad scener som inte leder någonvart. Och till saken hör att den här historien är dryga två timmar lång.

Sexscenerna är förhållandevis vågade. I synnerhet scenen där Adam för första gången sätter på Simon. Och under förtexterna får man i ett hörn se en datorskärm som visar en filmsnutt med analsex i närbild.

Men det hela är förhållandevis osexigt. Fotot är rätt tradigt, miljöerna är tradiga, Hanna är ett vanligt fruntimmer och Adam är mest en lönnfet, blond typ. Simon ser ut som Lukas Moodysson. Sedan hör det förstås till saken att jag personligen inte tänder det minsta på män som har sex.

Nå, TRE kan ändå få ett klart godkänt betyg, tack vare sin udda story och några roliga scener.  




 

(Biopremiär 20/4)


Ryska zombies i antågande



De första recensionerna av Thor

Både The Hollywood Reporter och Variety är hyfsat positiva. Och båda får med uttrycket "Fish out of water".

Bioannons

Jaha, då har min själ TOPPRAFFEL! åter hamnat i landets alla tidningar. Jag gick och blev citerad i annonserna för SCREAM 4. Dvärgarna saknas, men lär dyka upp vad det lider.
Fast detta är nog det roligaste citatet från mig hittills.


söndag 17 april 2011

Konst: "Barn och känsliga varnas"

Igår var det vernissage på Fotogalleriet [format] (i Mazettihuset) för "Radical Eye" av den tyske fotografen Miron Zowmir.

Det är bland det vidrigaste och mest bisarra jag någonsin sett - i positiv bemärkelse.
Zowmir delar lokalen med Erik Berglin, vars stora, glada och ofta roliga bilder utgör en enorm kontrast.

Längst in i lokalen sitter en liten skylt som säkert missas av många: "Barn och känsliga varnas". En varning som är befogad. Om hörnet bakom skylten hänger "Radical Eye".

Tysken har skildrat samhällets baksidor. Och då menar jag de absolut värsta baksidorna. Han har bott och jobbat i städer som New York och Moskva, men självklart också åkt runt till andra länder - även hemstaden Berlin får utgöra skådeplats.

Människorna på bilderna är de som är mest utslagna. Ibland är de bortom att vara utslagna. Vissa människor som Zowmir fotograferat är bokstavligt talat döende. Här finns till och med bilder på folk före och efter att de dött. Och det handlar om folk som dött ute på gatan! I världens storstäder!

De är djupt alkoholiserade. Svårt sjuka. Ibland vanställda eller handikappade. Missbrukare. Och ingen, varken förbipasserande eller myndigheter, verkar bry sig. På ett foto från Moskva ligger det en död kvinna i rännstenen. I bildens bakgrund ser vi folk dricka öl utanför en pub.

Zowmir har även ägnat sig åt bilder på folk och miljöer som bara är äckliga och dekadenta rent allmänt, bilder åt freakshowhållet. Transor, bögar, folk som har sex på skitiga toaletter, cirkusdvärgar, allmänna konstigheter, och på en bild ståtar Enigma; den tatuerade pusselmannen från the Jim Rose Circus Side Show.

Mest intryck gjorde nog ett foto på en gata i Bukarest. Det är visst ett zigenarghetto. Slum är bara förnamnet. Ja, jösses.

Miron Zowmir var själv närvarande. Han visade sig vara en mycket trevlig man, och jag och ett par vänner pratade länge med honom och fick bakgrunder till många av bilderna. Jag tror den äldsta bilden är från 1979, de flesta är från slutet av 80-talet. Jag påpekade att Zowmir ägnat mer än halva livet åt att ta sådana här bilder - men han svarade att han även tar andra sorters bilder.

När jag föreslog att han skulle åka iväg och plåta Seved och i synnerhet Rasmus- och Jespersgatan, tog han faktiskt fram en Malmökarta och fick mig att markera dessa gator!

Årets påskfilm

Dags att bli riktigt härligt råkristen! Vi går ju mot påsk.
Här är en niominuters animerad film om Kristi lidande. Filmen är gjord av en japansk studio efter ett manus av Barry Cook, som regisserade Disneys MULAN!
Undrar om Casca finns bland soldaterna...



lördag 16 april 2011

Popbanken rockar loss!

Åkej, pågar å töser! Idag var jag med om något jävligt märkligt. Direkt bisarrt. Det enda jag tänkte var att, fan, det här måste jag rappertera om på bloggen.
Jah var borta i västra hamnen och besökte Galleri Leger. Jag gillade konsten där. Verkligen. Men 180 000 kronor för en tavla är fan att ta i.
Jag träffade på en bekant där, och tillsammans promenerade vi in till centrum för att invänta klockslaget 16, då nästa vernissage öppnade. Vid Stortorget såg vi att de bjöd på kolor utanför Handelsbanken. självklar forcerade vi vår väg dit. Där fanns en stor skylt med texten "Schlagerlördag på banken med Anders Fernette".
Allvarligt talat.
Oss emellan.
Vem fan är Anders Fernette?
Har han varit med i Idol på TV? Melodifestivalen? Jag har ingen aning om vem fan det är.
Vi tog varsin grabbnäve kolor och gick in.
Typiskt bankmiljö. Marmor. Pelare. Lite folk. Kanske tio pers. Några föräldrar med väldigt små barn. Mest gamla tanker med talonger i händerna, de ville väl sätta in eller ta ut pengar.
Och mitt bland dessa stod popsängaren Anders Fernette och sjöng hejvilt till hög musik. Playback. En annan kille stod vid en kassalucka och skötte tekniken.
Det vär förbannat pinsamt.
Vi fick syn på ännu en kolaskål och t
og varsin granbbnäve.
Utanför entrén högg vi ännu varsin grabbnäve  kolor, innan vi gick in på Hamrelius och tittade på schyssta böcker om modeillustrationens historia.
Slut.

fredag 15 april 2011

Konst och spöknylle

Jag besökte en vernissage under kvällen, ett ställe jag aldrig varit på innan; Skånes konstförening, förra gången jag försökte gå dit hittade jag inte och gav upp.
Den här gången hittade jag och gick in. Men väl därinne hittade jag inte utställningen. Det visade sig att jag befann mig mitt i den. Det såg ut som om någon sorterat skräpet i en gammal källare och prydligt lagt skräpet i små anala högar på ett antal bort. Här och var fanns även vit smutstvätt upphängd på tvättlinor.
Den här utställningen behöver verkligen någon som förklarar vaffan det är.
Å andra sidan: om man måste förklara sin konst, är det inte konst.
Jag gick ganska omgående.

På väg därifrån blev jag akut nödig och störtade in på Filmstaden och dess toalett. Jag måste ju säga att jag blev lite förvånad när jag träffade på en kille utklädd till The Ghostface Killer därinne. Komplett outfit, alltså.
Men det måste allt vara svårt att se och njuta av filmen; SCRE4M, med den där masken för nyllet...

Jag trodde förresten att jag skulle bli rätt ensam om att ge Cravens film en fyra, men se på fan: Michael Tapper gav oväntat samma betyg i dagens Sydsvenskan!


Total Films X-Men-omslag!

Tre olika - och det här är ju fräsigt värre...!




Englands två främsta hjältar är tillbaka



(Mest överraskande här är väl att Rowan Atkinson nu plötsligt har blivit gråhårig. Men jag får väl erkänna att jag skrattade åt det här...)

torsdag 14 april 2011

Bio: Water for Elephants



Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har nog bara varit på cirkus en enda gång i mitt liv. Det var 1973 eller -74. Det enda jag kommer ihåg är att när en kvinnlig akrobat ålade runt i ett rep hängande från taket, skrek en av mina lekiskompisar "Tarzan i lingonskogen!".

Jag skulle tro att min aversion mot cirkus började redan där. Jag har aldrig roats av cirkus. Tvärtom, jag tycker att det är vedervärdigt och rövtradigt. Dessutom associerar jag cirkus med skräck och sorg. Det är något groteskt och dekadent över cirkusar och deras estetik. Och clownen gråter som bekant alltid bakom masken. Freaksen hämnas på sina plågoandar.

Kärleksdramat WATER FOR ELEPHANTS bygger på en roman av Sara Gruen - och det är egentligen en ganska märklig, egendomlig film. Den utspelar sig nämligen i cirkusmiljö - och även om det förstås är unikt och originellt, känns det på något sätt lite ... sökt. Det är ett besynnerligt val av miljö.

WATER FOR ELEPHANTS börjar i nutid med att den snart hundraårige Jacob Jankowski (Hal Holbrook från MAGNUM FORCE och RITUALS!) söker upp en cirkus och tvingas tillbringa några timmar hos cirkusdirektören i väntan på skjuts till ålderdomshemmet han stuckit från. Jacob passar då på att berätta om sitt dramatiska liv och redan här i prologen utannonseras att händelserna leder fram till "den sista berömda cirkusolyckan". Jaha, så det kommer att sluta med jämmer och elände?

År 1931 spelas Jacob av Robert Pattinson från TWILIGHT - eller Robert Pattaglytt som han heter i Malmö. Han är en veterinärstudent vars föräldrar omkommer i en bilolycka. Då tar Jacob sitt pick och pack och drar, och hamnar så småningom på cirkus Benzini, som kuskar runt i depressionens USA.
Direktör här är den ambivalente, ofta obehaglige och lika ofta grymme och brutale August (Christoph Waltz), som är gift med den yngre, tjusiga ryttarinnan Marlena (Reese Witherspoon). Jacob tvingas avliva Marlenas häst och då tjackar August upp sig på den whiskeypimplande elefanten Rosie.
Jacob utses till elefantskötare, men ofta rycker August in och misshandlar Rosie så att blodet forsar. Ibland får även August ryck och kastar ut klagande anställda från rullande tåg, eller så låter han sina hårdingar till hantlangare misshandla dem.
 
Men så händer det som inte får hända: Jacob och Marlena blir förälskade i varandra. Följden blir förstås ett triangeldrama i cirkusvagnar.
 
Regissören Francis Lawrence har tidigare gjort CONSTANTINE och I AM LEGEND, två hyfsat kassa filmer. Den här gången har han fått ur sig en rätt snygg, gammaldags och snudd på episk kärlekshistoria. Men samtidigt tyckte jag att WATER FOR ELEPHANTS var något av ett uthållighetstest.
 
Det intressantaste med filmen är att Witherspoon är exakt tio år äldre än Pattinson, och med undantag från Courteney Cox och hennes åtta år yngre David Arquette i SCREAM-filmerna, är ju detta förhållande ovanligt. Och ja, Reese Witherspoon är en utmärkt skådis, och väldigt söt och charmig.
Robert Pattaglytt ger dock intryck av att komma direkt fråm Madame Tussaud's - där han varit utställningsobjekt. Jag kan inte med killen. Han har något väldigt irriterande över sig, det är en väldig massa poserande och han är rätt träig. För att jag ska gilla en romantisk film, måste jag själv attraheras av Flickan, samt antingen identifiera mig med- eller bara rent allmänt gilla Pojken. Och det sistnämnda gör jag alltså inte här.
 
Tack och lov ser filmvärldens nya favorit, österrikaren Christoph Waltz, till att rädda stora delar av filmen. Han är förstås otroligt bra som lynnig och grym cirkusdirektör, med sitt obehagliga leende. Jag konstaterade även hur lik Claes Eriksson han är i vissa scener!
Men som helhet tycker jag inte att det här håller. För att upprepa mig själv - det är lite konstigt, det hela. Som om man valt cirkusmiljö bara för att ingen annan gjort det. Filmen är dessutom väldigt humorbefriad. Här fanns i alla fall inget som lockade mig till skratt. Men framför allt fanns här inget som grep tag i mig, som engagerade mig. Jag struntade i stackars Jacobs öde, just för att han spelas av Pattinson.
 
Det är dock lite kul att skräckikonen Ken Foree (DAWN OF THE DEAD, FROM BEYOND, LEATHERFACE: TEXAS CHAIN SAW MASSACRE III) har en liten roll, och Jacob blir kompis med en vitsminkad dvärg i uniform. Olyckan på slutet är oväntad och fräsig.
 
Flera av mina kollegor tyckte bra om WATER FOR ELEFANTS. Ja, ja. Men jag tycker som jag vill.






(Biopremiär 15/4)

Apornas Planet reser sig upp

Första trailern är här!

Årets filmer i Cannes

Tyvärr kommer jag inte att vara i Cannes i år heller. Jag hoppas på storstilad comeback nästa år, då jag troligtvis kommer att ligga bakom ett par långfilmer på marknaden.
Men ändå: idag avslöjades filmerna i de officiella serierna i Cannes. Jag klipper och klistrar direkt från pressidan.

Opening Film


Woody ALLEN

MIDNIGHT IN PARIS (Out of Competition)
1h40


Competition

Pedro ALMODÓVAR LA PIEL QUE HABITO 2h00

Bertrand BONELLO L'APOLLONIDE - SOUVENIRS DE LA MAISON CLOSE 2h02

Alain CAVALIER PATER 1h45

Joseph CEDAR HEARAT SHULAYIM
(Footnote) 1h45

Nuri Bilge CEYLAN BIR ZAMANLAR ANADOLU'DA
(Once upon a time in Anatolia) 2h30

Jean-Pierre et Luc DARDENNE LE GAMIN AU VÉLO 1h27

Aki KAURISMÄKI LE HAVRE 1h43

Naomi KAWASE HANEZU NO TSUKI 1h31

Julia LEIGH SLEEPING BEAUTY - 1st film - 1h44

MAÏWENN POLISSE 2h01

Terrence MALICK THE TREE OF LIFE 2h18

Radu MIHAILEANU LA SOURCE DES FEMMES 2h15

Takashi MIIKE ICHIMEI
(Hara-Kiri: Death of a Samuraï) 2h06

Nanni MORETTI HABEMUS PAPAM 1h42

Lynne RAMSAY WE NEED TO TALK ABOUT KEVIN 1h50

Markus SCHLEINZER MICHAEL - 1st film - 1h34

Paolo SORRENTINO THIS MUST BE THE PLACE 1h58

Lars VON TRIER MELANCHOLIA 2h10

Nicolas WINDING REFN DRIVE 1h35


Un Certain Regard

Gus VAN SANT RESTLESS - Opening Film - 1h31

Bakur BAKURADZE THE HUNTER 1h50


Andreas DRESEN
HALT AUF FREIER STRECKE 1h35

Bruno DUMONT HORS SATAN 1h50

Sean DURKIN MARTHA MARCY MAY MARLENE - 1st film - 1h41

Robert GUÉDIGUIAN LES NEIGES DU KILIMANDJARO 1h47

Oliver HERMANUS SKOONHEID 1h38

HONG Sangsoo THE DAY HE ARRIVES 1h19

Cristián JIMÉNEZ BONSÁI
(Bonsaï) 1h42

Eric KHOO TATSUMI 1h34

KIM Ki-duk ARIRANG 1h40

Nadine LABAKI ET MAINTENANT ON VA OÚ ? 1h50

Catalin MITULESCU LOVERBOY 1h35

NA Hong-jin YELLOW SEA 2h20

Gerardo NARANJO MISS BALA 1h53


Juliana ROJAS,

Marco DUTRA
TRABALHAR CANSA - 1st film -
1h40

Pierre SCHOELLER L'EXERCICE DE L'ETAT 1h55

Ivan SEN TOOMELAH 1h46

Joachim TRIER OSLO, AUGUST 31ST 1h35


Out of Competition

Xavier DURRINGER LA CONQUÊTE 1h45

Jodie FOSTER THE BEAVER 1h40


Michel

HAZANAVICIUS
THE ARTIST 1h40

Rob MARSHALL PIRATES OF THE CARIBBEAN:
ON STRANGER TIDES 2h20



Midnight Screenings


CHAN Peter Ho-Sun WU XIA 2h00

Everardo GOUT DIAS DE GRACIA - 1st film - 2h13


Special Screnings


Frederikke ASPÖCK LABRADOR - 1st film - 1h30

Rithy PANH LE MAÎTRE DES FORGES DE L'ENFER 1h45

Michael RADFORD MICHEL PETRUCCIANI 1h30

Christian ROUAUD TOUS AU LARZAC 2h00


Cinéfondation


ARAMISOVA

FAMU, Czech Republic
CAGEY TIGERS 23'


Nathanael CARTON

NYU Asia, Singapore
SUU ET UCHIKAWA
(Suu and Uchikawa) 11’

Simão CAYATTE
Columbia University, USA A VIAGEM
(The Trip) 19’

Anat COSTI
Bezalel Academy, Israel BEFETACH BEITY
(On My Doorstep) 6’


D. Jesse DAMAZO,
Joe BOOKMAN

University of Iowa, USA
THE AGONY AND SWEAT OF THE HUMAN SPIRIT 15’

Pieter DIRKX
Sint-Lukas University, Belgium BENTO MONOGATARI
(Lunchbox Story) 27’

Doroteya DROUMEVA
dffb, Germany DER BRIEF
(The Letter) 30’

Alice FURTADO
Universidade Federal Fluminense, Brazil DUELO ANTES DA NOITE
(Duel Before Nightfall) 20’

Kamal LAZRAQ
La fémis, France DRARI 39’

Mariano LUQUE
Universidad Nacional de Córdoba, Argentina SALSIPUEDES 44’

Gastón MARGOLIN, Martín MORGENFELD
Universidad del Cine, Argentina LA FIESTA DE CASAMIENTO
(The Wedding Party) 19’

Pasquale MARINO
Centro Sperimentale di Cinematografia, Italy L'ESTATE CHE NON VIENE
(Till Summer Comes) 17’

Jefferson MONEO
Columbia University, USA BIG MUDDY 15’

Ma'ayan RYPP
Tel Aviv University, Israel AL MARTHA LAUF
(Martha Must Fly) 26'

SON Tae-gyum
Chung-Ang University,
South Korea YA-GAN-BI-HANG
(Fly by Night) 21'

Maria STEINMETZ
HFF ''Konrad Wolf'', Germany DER WECHSELBALG
(Changeling) 8’


Kaaabukimaaaan!

Jag har faktiskt sett Tromas SGT. KABUKIMAN på bio. Det ni! Och jas, självklart var det en marknadsvisning i Cannes.
Däremot kände jag inte till att filmen, liksom TOXIC AVENGER, även blev en Saturday Morning Cartoon. Här är en snutt:



Bemärkelsedagsuppdatering

Efter avklarade pressvisningar ordnade vädret upp sig och jag har nu suttit med ett par kollegor i solen utanför Folk å Rock och druckit kaffe och snackat skit. Dock ej läst Gaston.
Jag försågs även med en födelsedagspresent specialinköpt i USA med mig i åtanke:



Min karriär i Amerika fortsätter att gå vidare

Minsann! Här är ytterligare två amerikanska långfilmer jag är inblandad i. I eftertexterna står jag listad för "Optical effects". Regissör är ännu en gång Fred Olen Ray.
Köp gärna filmerna om ni hittar dem!




Den fjortonde april 1979

Det är rätt billigt att tjacka upp sig på tidsmaskiner idag. Åtminstone om man vill åka tillbaka till 1970-talet. Det räcker med att gå bort till Skivesset, till exempel, och köpa en trave gamla serietidningar från det decenniet. De kostar ett par spänn styck.
När jag tittar på svenska dokumentärer från- eller om 70-talet, ser det aldrig ut som jag minns det. Allting är grått och trist, allting är sunkigt, det är mycket aktivister och vänstermänniskor och vädret är dåligt.
Visst är minnet selektivt. Men mitt 70-tal var soligt och färgsprakande. Visst. Jag växte upp i en stor, idyllisk villa. Vi hade - och har ännu - sommarstuga vid havet. Vi åkte Europa runt på utlandssemestrar. Jag växte inte upp i en lägenhet bland fabriksarbetare och betong.
Men ändå.
Ska jag återuppleva 70-talet så som jag minns det, får jag titta på amerikanska TV-serier från den tiden. Plocka fram gamla LP-skivor. När mina föräldrar hade fest såg det trots allt ut som ett James Last-konvolut och inte som fyllefest på ölsjappet.
Jag gillade serier, superhjältar, Stjärnornas Krig och amerikansk rock. Jag hade inget till övers för proggkultur, som jag var lite rädd för.
Och numera räcker det ofta med att jag bläddrar i en gammal serietidning för att jag ska slungas tillbaka och känna dofter och se bilder.
Den fjortonde april 1979 var det första dagen det året då vi kunde sitta ute i varsin Baden-baden i trädgården. Det var min födelsedag (det är fortfarande min födelsedag idag) och jag läste seriealbumet jag fått: Gaston. "Katastrofernas konung". Jag minns detta väldigt starkt.
Jag läste förresten någonstans att 1979 var det år då det såldes flest serietidningar i Sverige någonsin. Vad som är ännu mer intressant är ju att videon slog igenom ett år senare och serierna började så smått att konkurreras ut.
1979 kom även det första numret av Svenska Serier, som inspirerade mig och gjorde djupt intryck.
Ibland räcker det med att jag hör en låt för att jag ska hamna i den där tidsmaskinen på väg tillbaka till en solig, bekymmerslös tillvaro på 70-talet. Som till exempel "Wouldn't You Like To Know Me" från Paul Stanleys soloalbum från 1978.
Nu är jag en medelålders man. Det är pissigt väder ute. Jag ska tillbringa en stor del av dagen på Filmstaden.
Men vem vet - jag letar kanske upp någon gammal serietidning för att råda bot på vardagstristessen.

onsdag 13 april 2011

Bio: Scream 4

Foton copyright (c) Scanbox

Det var min själ inte kul att vara vän av genrefilmer på 1990-talet. Under detta decennium mer eller mindre försvann actionfilmen - den tuffa, hårda, manliga 80-talsactionfilmen. Och nästan lika illa ställt var det med skräckfilmen. Fast redan under andra halvan av 80-talet hade MPAA, den amerikanska censuren, sett till att sätta käppar i hjulet för skräckgenren. De amerikanska skräckfilmerna blev allt mindre våldsamma, blodiga och skräckfyllda, medan de italienska motsvarigheterna i princip dog ut och försvann.

Jag kommer inte riktigt ihåg vilka nya skräck-

filmer som kom under 90-talets första hälft. Det är blankt. Själv såg jag mest om gamla favoriter.

På 90-talet härskade ju även den ironiska generationen. På svensk TV härjade Killinggänget. På bio anlände Tarantino och hans efterföljare med sina filmer fyllda av pastischer och brutalt men ironiskt våld.

När skräckfilmen plötsligt slog tillbaka, var det givetvis med ett slags ironisk film; en smart blandning av allvar, pastisch och parodi. Filmen var förstås SCREAM, året var 1996 och Wes Craven stod för regin.

Wes Craven är en herre som under hela sin karriär levt högt på ett fåtal hitfilmer, men som egent-

ligen främst klämt ur sig rätt ointressanta och ibland direkt usla filmer. Han har aldrig gjort något större intryck på mig. Jag har aldrig riktigt förmått uppskatta LAST HOUSE ON THE LEFT och THE HILLS HAVE EYES. Jag var aldrig någon större fan av TERROR PÅ ELM STREET. Och vad ska vi säga om dumheter som DEADLY FRIEND och den bisarrt jönsiga SHOCKER? Eller, ähum, EN VAMPYR I BROOKLYN.

Cravens senaste film MY SOUL TO TAKE, som var i 3D, hade USA-premiär i oktober förra året, den fick värdelösa recensioner och har ännu inte dykt upp i Sverige. Craven, som fyller 72 i sommar, behöver förstås en hit, han ger inte upp, gubben, och då är ännu ett kapitel i SCREAM-sviten ett förhoppningsvis säkert kort.

Nu är det länge sedan jag såg de första tre SCREAM-filmerna. Jag tyckte om den första åtminstone när den kom, den kändes väldigt fräsch, och jag vill minnas att jag gillade tvåan ännu mer, eftersom den var lite mer bäng. Däremot var jag inte så förtjust i SCREAM 3, som kom för elva år sedan. Och tänker jag efter, minns jag inte så mycket av de här tre filmerna, mer än handlingen i stora drag.

Jag hade inga som helst förväntningar på SCREAM 4 - eller SCRE4M, som det står i dess logga. Det här kunde bli hur som helst.

Varje gång jag bänkar mig för att se en ny skräckfilm på bio tänker jag "Okej! Överraska mig!". Jag blir nästan alltid besviken.

Den här gången blev jag - håll i er! - överraskad.

SCREAM-seriens skapare Kevin Williamson har återvänt även han en fjärde gång och levererat ett manus i vilket en av de få överlevande från den ursprungliga trilogin, Sidney Prescott (Neve Campbell), har skrivit en kritikerrosad bok om sina traumatiska upplevelser. Nu återvänder hon efter en längre tid hem till Woodsboro för att promota och signera sin bok.

Kvar i staden bor sheriffen Dewey Riley (David Arquette) som sedan tio år är gift med den ibland tuffa och hänslynslösa Gale Weathers-Riley (Courteney Cox). Gale skrev ju redan efter första filmen en bästsäljande bok om morden i Woodsboro, en bok som blev skräckfilmen STAB, som nu fått hela sex uppföljare och är omåttligt populär. Det går dock inget vidare för Gales fortsatta författarkarriär och hon verkar vara avundsjuk på Sidney. Till på köpet knakar det rejält i äktenskapet med Dewey.

Men vem passar på att återvända till Woods-

boro samtidigt som Sidney? Jo, självklart är det dags för the Ghostface Killer att göra spektakulär comeback. Trots att de som tidigare gömt sig bakom spökmasken är döda och begravda.

Vi introduceras för en ny generation tonåringar; det är Sidneys kusin Jill (Emma Roberts) och hennes kompisar som i rask takt börjar slaktas till höger och vänster.

I de tidigare filmerna följde Ghostface de regler och mönster som fanns i 70-, 80- och 90-talens slasherfilmer. Den här gången är morden återigen filminspirerade - men nu lever vi i ett nytt årtusende. Reglerna har ändrats. Vad får vi nu ofta se på bio i skräckväg? Jo, nyinspelningar av äldre skräckfilmer. Och jodå - snart verkar det som om Ghostface återvänt för att göra en remake på den första STAB...

SCREAM 4 öppnar lite avigt. Jag undrade vad det var för konstigt mög jag tittade på. En rad kända ansikten som Anna Paquin, Kristen Bell och flera andra unga tjejer jag inte riktigt vet vilka de är, råkar illa ut i vad som visar sig vara filmer i filmen. De här scenerna har valhänt författad dialog och agerandet är taffligt. Men - detta ska föreställa klipp ur STAB del 6 och 7. Det är medvetet dåligt. När väl den riktiga filmen kommer igång blir det betydligt bättre.

Idén med att låta handlingen kretsa kring remakes och så kallade re-imaginings är riktigt smart och leder till en del intressanta turer i intrigen. Givetvis känns SCREAM 4 inte riktigt lika fräsch som originalfilmen, vi kan ju det här nu, men detta kompenseras med en hel del fungerande humor, av ett tempo som gör att filmen aldrig blir tråkig, och av ett extremt våldsamt slaktande.

SCREAM 4 är ibland riktigt jävla skit-

blodig. Nu har jag ju inte de första filmerna i färskt minne, men jag inbillar mig att den nya filmen är blodigare och brutalare än alla de andra tillsammans. I synnerhet en scen där en rollfigur blir knivhuggen i pannan är... Nej, jag ska inte spoila något här.

Det är lite kul att notera hur de återvändande rollfigurerna nu är erfarna, vuxna människor, Gale Weathers är ju till och med en medelålders kvinna. De nya ungdomarna är betydligt blekare - i synnerhet Emma Roberts. Däremot gillade jag Hayden Panettiere från HEROES som en av kompisarna. Att Arquette och Cox ligger i skilsmässa i verkliga livet tillför en extra dimension. Även Anthony Anderson medverkar - han spelar en polis. Och minsann om han inte har gått ner lite i vikt! (Trivia: Anderson var med i SCARY MOVIE 3 och 4. SCARY MOVIE var Kevin Williamsons ursprungliga titel på SCREAM.)

Och för en gångs skull måste jag säga att jag fann slutet rätt tillfredställande. Osannolikt, javisst - men tillfredställande. Det fick mig att le sådär härligt rått.

Med undantag för MY BLOODY VALENTINE 3D har jag ju själv gått fram som Ghostface när jag recenserat de senaste årens slasherfilmer - i synnerhet alla remakes. FREDAGEN DEN 13:E var inte lyckad, TERROR PÅ ELM STREET direkt usel. SCREAM 4 är en omedelbar klassiker i jämförelse med dessa lågvattenmärken. Nu tar jag förstås i, det här är ingen klassiker, men väl en rejält fläskig återkomst för Wes Craven. Jag uppskattar även att filmen är Rated R, och inte ännu en mjäkig PG-13-historia. Förvisso finns här inget naket, men folk säger ofta "fuck" och blodet sprutar så att paraply anbefalles.

Ja, herrejävlar - väldigt oväntat kom jag på mig med att ha fantastiskt kul i biofåtöljen. Jag önskade att jag hade en påse grillchips och en sexpack öl till hands.

Det var tammefan inte igår jag var så här nöjd efter att ha sett en ny skräckfilm på bio!




(Biopremiär 15/4)


Kråkmannen?

Det här känns väl inte helt rätt... Inte nog med att man ska göra en onödig remake på THE CROW (okej för en uppföljare, men remake?!). Nu rapporterar The Hollywood Reporter att Bradley Cooper från ALIAS på TV och BAKSMÄLLAN är intresserad av huvudrollen, som Brandon Lee odödliggjorde förra gången det begav sig.
Missförstå mig rätt. Jag gillar Cooper. Men i rollen som Eric Draven? Njäää...
HÄR hittar ni THR:s artikel.

tisdag 12 april 2011

Bio: Illusionisten

Bilder copyright (c) Atlantic Film
Om jag vill vara riktigt kontroversiell kan jag till exempel slänga ur mig att jag inte är speciellt förtjust i Jaques Tati och hans filmer. För det är jag inte. I början av 2000-talet kom en DVD-box med allihop, så jag slog mig ner och såg om dem, och nä, jag kan väl inte säga att jag kände för att stämma upp i hyllningskören vilken till synes alla andra filmjournalister är medlemmar av.
SEMESTERSABOTÖREN har en del kul stunder, liksom MIN ONKEL, medan de är betydligt färre i FEST I BYN. PLAY TIME är otroligt snygg, men pretentiös och trist, tradiga TRAFFIC är består mest av utfyllnad, och den svenska produktionen CIRKUS är totalt värdelös.
Och det här är ju lite synd. Jag vill ju också gilla Tati.
Något jag är betydligt mer förtjust i, är tecknad film. I synnerhet äldre tecknad film. Jag brukar ofta upprepa mig själv när jag skriver om nya animerade filmer och ta upp det fascinerande faktum att de filmer som gjordes under 1930-, 40- och 50-talen var betydligt bättre än dagens film - animationsmässigt sätt. De handtecknade klassikerna från Disney, Warner, MGM och Fleischer Studios. Filmerna med hjärta och liv i de handdragna strecken. Visst är handlingen ofta bättre idag - BEAVIS & BUTT-HEAD DO AMERICA är roligare än DUMBO - men filmerna var otroligt mycket snyggare förr. 2D och ingen plastig datoranimering.
Förra året gjorde Disney ett försök att återgå till klassisk tecknad film med sin ovanligt vissna PRINSESSAN OCH GRODAN, men mästaren på området vill jag nog påstå att fransmannen Sylvain Chomet är. Han har tidigare gjort till exempel TRION FRÅN BELLEVILLE, som Oscarnominerades för bästa sång, och ett segment i episodfilmen PARIS, JE T'AIME. Nu är han tillbaka med ILLUSIONISTEN, som Oscarnominerades som bästa animerade film och som inte ska blandas ihop med trollkarlsdramat med samma namn som kom för några år sedan.
Manuset till ILLUSIO-
NISTEN är skrivet av Jaques Tati. Men är inte han död? Jo, han är ganska rejält död. Men han hade skrivit detta ofilmade manus som Chomet bearbetade och nu alltså gjorde animerad långfilm på - och den gode Chomet har dessutom komponerat musiken.
Huvudperson är Jaques Tatischeff, tydligt modellerad på Tatis klassiske figur Monsieur Hulot, som försörjer sig som illusionist i Paris 1959. Det går väl så där och han tvingas resa runt från teater till teater, från ett sunkigt hak till ett annat. Han beger sig till London, där hans framträdande genast hamnar i skuggan av det vilda rockbandet Billy Boy and the Britoons evighetslånga show.
Tatischeff far vidare till Skottland och på en pub där träffar han på den unga, fattiga tjejen Alice, som följer med den gamle fransosen på något slags turné. Tillsammans hamnar de ideligen i smålustiga episoder, samtidigt som de två utvecklas som människor, i synnerhet Tatischeff påverkas av Alice.
Det är en mycket finstämd historia, det här. Tatis ande ligger tung över filmen; precis som de gamla spelfilmerna, består ILLUSIONISTEN mest av en lång rad sammanfogade sketcher, de flesta ganska lågmälda, och precis som förr är dialogen knapp. Tatischeff får ur sig en och annan kort mening på franska, Alice fäller ett fåtal ord på vad jag antar är gaeliska (Sylvain Chomet bor och verkar förresten i Skottland), och det förekommer några fraser på engelska. Det hela påminner rätt mycket om PICASSOS ÄVENTYR.
Och det är omöjligt att låta bli att associera till en av männen bakom just PICASSOS ÄVENTYR, nämligen vår egen mästeranimatör Per Åhlin. Berättartekniskt finns det likheter mellan Chomets och Åhlins verk, och ibland kan även teckningsstilen påminna om Åhlin. Chomet är dock betydligt mer detaljerad och avancerad.
Teckningsstilen går i den fransk-belgiska skolan - nej, inte i Hergé- eller Franquinstilen, utan snarare som något vi hade kunnat få se i den för varje dag alltmer saknade Epix på 80-talet; som en av de serier vi alldeles för sällan får tillfälle att läsa på svenska idag.
Visst. Chomet har tagit hjälp av datorer - vi skriver trots allt 2011. Och i eftertexterna listas ett gäng koreaner. Men på det stora hela är detta en traditionell, handtecknad film, med närvaro, liv och känsla i varenda kärleksfullt pennstreck. Och det är fantastiskt snyggt. Ja, herregud vad snyggt det är. Jag blev alldeles tagen när jag såg filmen. Jag blev fullkomligt uppslukad av bilderna. Hänförd. Estetiskt är ILLUSIONISTEN en njutning som överträffar det mesta. Ja, det här är en av de snyggaste, mest välgjorda, imponerande tecknade filmer jag någonsin sett. Det här är nog den snyggaste tecknade film sedan, ja, vad ska jag dra till med? LADY OCH LUFSEN? För att ta en Disneyproduktion gjord innan även de började förenkla sin stil för att skära ner på kostnaderna.
Jag har egentligen bara två invändningar mot Sylvain Chomets film: den är aningen för lång; det sävliga tempot gör att den känns längre än den är. Man hade gott kunnat plocka bort tio minuter, en kvart. Och: jag hade gärna sett att den var lite roligare. Lite mer ordentliga skratt och inte bara mysiga leenden. Vore filmen kortare och roligare hade jag inte tvekat att dela ut högsta betyg till den. Nu får den nöja sig med en fyra.
Och självklart skulle den betydligt mer originella ILLUSIONISTEN vunnit den där Oscarn och inte TOY STORY 3, ett trist och förutsägbart val.
Se nu till att se ILLUSIONISTEN! Och självklart ska du se den på bio!


(Biopremiär 15/4)

Herman blir hundra

Numera skrivs det för jämnan om tecknade serier på tidningarnas kultursidor. Serietecknare uppmärksammas i kulturprogram på TV. Men det är alltid samma (typ av) serieskapare: de som är lite "alternativa". De som är lite konstnärliga och helst också feministiska. De som ligger rätt i tiden och har valt rätt konstform för att få maximal uppmärksamhet (men de har ju inte nödvändigtvis den talang som krävs, snarare tvärtom).
Sedan har vi de gamla rävarna. De där oerhört skickliga serieskaparna man gärna glömmer bort, de som år efter år producerar kompetenta proffsserier till de kommersiella tidningarna. Till exempel Patrik Norrman, Alf Woxnerud, Claes Reimerthi, Hasse Lindahl - och Jonas Darnell. Man behöver inte tycka att allt de presterar är bra, men det går inte att komma ifrån att de trots allt utgör det yrkesmässiga toppskiktet.
Den trevlige Jonas Darnell tecknar bland annat Herman Hedning, vars egen tidning nu fyller hela hundra nummer. Minst sagt imponerande! Vem hade trott det när serien först dök upp i Fantomen på 80-talet? Ett trefaldigt skånskt leve för Jonas!
Så här skriver Egmont Kärnan i en pressrelease som kom idag:


Serien Herman Hedning debuterade redan 1988 i Fantomen och utvecklades sedan 1998 till sin egen tidning och har sedan dess getts ut i hela 100 nr. Nuvarande utgivningstakt är 9 nr per år av tidningen.
Det utökade numret 3-2011 som finns ute i butik nu innehåller ett mycket speciellt avsnitt där vi återser mängder av karaktärer från tidigare avsnitt. Äntligen får vi som läsare reda på hur allt egentligen hänger ihop.
I Herman Hednings brutalroliga pre-historiska värld lever ett rikt persongalleri främst bestående av den brutale Herman som älskar sin spikklubba och som alltid försöker göra livet surt för de andra, Vi träffar också den enormt intelligente men något självgode uppfinnaren Gammelman och naturligtvis den snälle, naturälskande Lilleman som för det mesta försöker undkomma Hermans elaka spratt. Det är en skruvad brutal humortidning som alltid lockar till riktigt sköna skratt.
Jonas Darnell som gör serien startade sin karriär som tecknare och manusförfattare för 91:an. Jonas bor och är verksam i Stockholm.

måndag 11 april 2011

Första teasern till Hammers The Woman in Black

"The Woman in Black" är en modern klassiker i spökgenren. 1989 blev boken en uppmärksammad TV-film som jag recenserar HÄR. Och nu har återuppståndna Hammer filmatiserat historien igen, med Daniel "Harry Potter" Radcliffe i huvudrollen. Här är den första teasern: