måndag 11 april 2011

Jävla soldyrkare!

Svenskar är lustiga. Så fort något som liknar solsken dyker upp på himlen, kastar sig svenska folket ut på uteserveringar för att äta och dricka. Även om det egentligen är åt helvete för kallt för att sitta ute. De sitter iförda vinterjackor och äter. Skitlöjligt - och det är ju allt annat än trevligt att äta med ytterkläderna på.
Med tiden blir det aningen varmare - men än så länge inte alltför varmt.
Jag har nyss tillbringat en timme på en parkbänk, där jag satt och läste gårdagens tidningars söndagsbilagor och kände hur solen hettade en aning i ansiktet. På bänken intill satt två tjejer och babblade om de mest ointressanta saker. Jag försökte ignorera dem, men det gick inte, jag hörde allt. Och hela tiden for det omkring oblyga änder kring mina ben.
När tjejerna gick kom två killar i 25-årsåldern och satte sig på bänken. De var tysta. Den ene läste en bok. Efter en stund vände jag på huvudet och slängde ett öga på dem.
Herregud.
Den ene killen hade tagit av sig på överkroppen!
Han satt med bar överkropp och solade sin bleka lekamen.
Det såg inte klokt ut.
Och så varmt var det min själ inte. När jag reste mig och gick och hamnade på ställen där solen inte nådde fram, var jag glad att jag fortfarande bar rock.

YOR! YOOOR!



Bio: Benda Bilili!

Foton copyright (c) Folkets Bio

Jaha, då har jag åter varit och sett på en film utan att först ha kollat upp vad det var jag skulle se. Jag har haft så oerhört mycket att göra på sistone, och det har pressvisats massor, så i det här fallet antecknade jag bara tiden för pressvisningen och dök upp.

Det visade sig vara en sådan där dokumentär som ... inte riktar sig till mig.

"World music". Eller om man nu ska säga "världsmusik". En dum term som kan innebära i princip vad som helst. Så länge det inte är musik från norra Europa eller USA. Så länge det inte är pop och rock, eller klassisk musik, eller folkmusik som inte är nordisk eller irländsk, så länge det inte är schlagers eller country & western. Oftast innebär world music att folk från exotiska länder hamrar på burkar och tutar i slangar. Ja, jag är fördomsfull - och står för det!

BENDA BILILI! handlar om ett band från Kongo-Kinshasa. Vad som utmärker bandet är att alla medlem-
mar är handikappade och en del även hemlösa. Några av dem sitter i rullstol.

De franska filmarna Renaud Barret och Florent de La Tullaye har följt bandet under fem år. Staff Benda Bilili, som det fullständiga bandnamnet är, repar på ett zoo (?!) och slutligen får de chansen att turnera i Europa, där de tydligen gör succé. Vi får se dem i Frankrike och avslutningsvis i Oslo, där de fryser i snön.

Alla deras låtar går likadant. Det låter väl som afrikansk musik brukar låta. Fast skram-
ligare. Ibland närmar det sig calypso. Jag vet inte. Jag upplever sådan här musik som hyfsat plågsam. Jag hatar ju reggae också.
Medlemmarna ser glada ut, men alla deras texter (som översatts till svenska) handlar om eländes elände. Deras hitlåt handlar visst om kartong. De sover på kartong, de äter på kartong, de föddes på kartong.

I en scen sitter de på ett hotellrum i Oslo och röker på och tror att detektorerna i taket är marijuanadetektorer och de säger att "man ser allvarligt på hasch i det här landet" och en gubbe klagar på att whiskyn är stark.
Bildkvalitén är oftast riktigt sunkig, det är grynigt och suddigt mest hela tiden. Har man filmat med mobiltelefon? Irriterande och fult.

Fick jag lära mig något nytt om Kongo-Kinshasa? Njä. Många har det eländigt. Och det är ju inte precis som i "Tintin i Kongo".

Men gillar du sådan här musik kommer du antagligen att älska filmen. Det är trots allt kring musiken filmen kretsar och om man som jag upplever den som tortyr, blir jag förstås avigt inställd till helheten. Det här är också en film för dig som gillar positiv anda och historier om folk som lyckas mot alla odds.

Filmen innehåller en scen där en tjuvaktig dvärg åker på stryk.








(Biopremiär 15/4)

söndag 10 april 2011

Den vresige herren slår till igen

Jag genade över gamla kyrkogården i riktning mot Gustav Adolfs torg. Vackert väder, många var ute och flanerade. Framför mig gick en ensam man som jag började komma ikapp, och snart passerade jag honom.
Jag hann inte mer än ta två steg förbi honom innan han gick igång och fick mig att hoppa till.
Det var han!
Han var tillbaka!
Den vresige mannen, som jag stött på två gånger tidigare och som jag rapporterat om här på TOPPRAFFEL!
"Din jävel! Vad i helvete håller du på med? Din satans fan!" vrålade mannen efter mig. "Din satans jävla jävel! Dra åt helvete! Kärringjävel! Kärringjävel! KÄRRINGJÄVEL!!!"
Så gick han på de tjugo-trettio meter som återstod innan jag kom ut på gatan igen. En del mötande flanörer tittade storögt på mannen - och antagligen på mig också. Och jag skrattade.
Så fort jag smitit över gatan vände jag mig om och fick se hur den vresige mannen gick mot en kvinna på väg mot entrén till kyrkogården. Mannen vräkte ur sig en fantastisk harang jag tyvärr glömt bort, men den slutade med "...din satans jävla kärringjävel!".

Grattis på 82-årsdagen!

MAX!



Kvinnor kan!

'Nuff said!




Superman Classic



Hamlet som ni aldrig sett honom tidigare

...Indiens svar på Bud Spencer?!



lördag 9 april 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Sidney Lumet

De stora elefanterna fortsätter att i en strid ström bege sig till den gömda kyrkogården i den hemliga djungeln. Den här gången är det regissören Sidney Lumet som 86 år gammal har satt tofflorna.
Det är en smått fantastisk filmografi han lämnar bakom sig.
För några år sedan visades TOLV EDSVURNA MÄN i Cannes i deras klassikerserie. Den introducerades av huvudrollsinnehavarens dotter - Jane Fonda. Jag minns det som igår hur denna dam passerade mig med ett par centimeter - hon var nämligen påfallande lik min lågstadiefröken. Och hon luktade gott. Dessutom noterade jag för första gången hur väldigt lik Henry Fonda hon är när ljuset full på ett visst sätt.
En av Lumets mest kända filmer är SERPICO med Al Pacino. Lustigt nog har jag aldrig sett den. Däremot visade SVT pilotavsnittet till TV-serien SERPICO när jag var barn. Jag trodde länge att det var samma film.
EN SATANS EFTERMIDDAG - A DOG DAY AFTERNOON - gjorde stort intryck på mig när jag var tonåring. Även denna med Pacino. Det är här han ropar "Attica! Attica" - något Travolta citerar i SATURDAY NIGHT FEVER när någon påpekar att han är lik Pacino.
Sidney Lumet regisserade även den påkostade publikfilmen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN vars rollista bestod av alla filmstjärnor i hela världen föritom Jan-Olof Rydqvist och John Botvid, och så gjorde han den trevliga och lite bortglömda DÖDSFÄLLAN med Michael Caine och Christopher Reeve.
Frid över Lumets minne.

Bio: Tomorrow, When the War Began

Foton copyright (c) UIP

Australiska TOMORROW, WHEN THE WAR BEGAN visade sig inte alls vara den typ av film jag trodde det skulle vara. Det här är den film som spelade in mest pengar i Australien förra året och den bygger på en populär roman av John Marsden, som jag förstås inte läst eller ens hört talas om. Här i Malmö har filmen gått upp på Spegeln, som är något av en arthousebiograf.

Därför blev jag förvånad när det jag fick se visade sig vara en helfestlig australisk version av gamla fina 80-talsrafflet RED DAWN! Det var länge sedan vi fick se tonåringar panga kommunister så att blodet stänker, så visst är filmen välkommen.

Det börjar med lantlig superidyll. Den Australiska Drömmen (om nu en sådan finns) visar sig från sin bästa sida, med trevlig småstad, stora, flotta gårdar, solindränkta landskap, leende, rågblonda karlakarlar som lassar hö och sköter djur und so weiter. Och så introduceras vi för 18-åriga Ellie (kalaskexet Caitlin Stasey) och hennes bästis Corrie (Rachel Hurd-Wood). Av någon anledning får de för sig att de ska bege sig in i vildmarken och campa några dagar tillsammans med några andra ungdomar. Men vilka ungdomar ska de ha med sig?
Tydligen har Ellie och Corrie väldigt få kompisar, för de ringer runt och bjuder in en samling flyktigt bekanta typer - och självklart är alla så olika typer att de aldrig skulle umgås i verkligheten. Förutom en snubbe Corrie är kär i, är det en småkriminell kille med grekiskt ursprung (han ser ut som en korsning mellan Zlatan, Rambo och en pizzabagare), en blond, rik bimbo, en religiös tös och en pianist som jobbar på sina föräldrars kinakrog. Det enda de har gemensamt är att de är bildsköna. Förutom hon den religiösa, som ser tradig ut och har stöddiga ben. Tillsammans snubblar de här omkring i skogen och det är uppsluppet och tjosan-hejsan.
Men på natten ser de en massa stridsflygplan, flera dussin, passera över dem (en väldigt suggestiv scen). De återvänder hem. Inte nog med att de hittar Ellies hund död, Ellies hem står tomt. Även de andra ungdomarnas hem är övergivna. Var håller alla hus?
Jo, förstår ni, medan våra käcka huvudpersoner var på camping, invaderades Australien av en anonym, främmande makt. Stadsborna hålls fångna i ett läger i mitt i stan. Ellie och hennes vänner flyr först, men inser att det bara finns en sak att göra: slå tillbaka! Så dessa tonåringar som saknar militär utbildning och väl knappt har hållit i vapen, beväpnar sig och blir rebeller.
TOMORROW, WHEN THE WAR BEGAN är regidebut för Stuart Beattie, en man som tidigare främst varit manusförfattare och som sådan varit inblandad i en lång rad blockbusters som PIRATES OF THE CARIBBEAN. Jag missade pressvisningen, eftersom den var samtidigt som den av SUCKER PUNCH, så jag gick på Malmöpremiären. Filmen visas i Spegelns minsta salong och publiken var fåtalig, bara några stycken.
När vi för första gången fick se de invaderande soldaterna och hur grymt de behandlar sina fångar, reste sig en man i publiken och lämnade salongen för att inte komma tillbaka. Även om man aldrig får veta varifrån styrkorna kommer, gör man genast antaganden. Soldaterna har asiatiska drag - och det är svårt att inte tänka på Nordkorea. I RED DAWN var det ryssar. Nordkoreaner är rätt logiskt. Men tydligen är språket de pratar påhittat. Killen som lämnade salongen tyckte kanske att det var upprörande med en etnisk armé, det är ju alltid bättre med nazister som fienden; vita västeuropéer med tveksam politisk ideologi är bättre att hata och skjuta på.
En del actionscener är riktigt maffiga med feta explosioner och grejor. En scen där tonåringarna gömmer sig nattetid i ett hus medan en helikopter cirklar runt det blir spännande på riktigt. Men ofta blir händelserna och actionscenerna mest härligt fjantiga. Som när Ellie kör en grävskopa fort som fan, runt, runt i stan och jagas av fienden - vilka kör något slags dune-buggies försedda med kulsprutor! De ser ut att vara hämtade ur en Mad Max-film. Bilarna hoppar fram över avsatser och har sig. Plötsligt närmar sig Beatties film INVASION U.S.A. - det enda som saknas är att Chuck Norris, klädd helt i jeans och iförd handskar, dyker upp och säger "Time to die!".
Tempot är alldeles för ojämnt. Ibland uppstår stora pauser när hjältarna sitter och diskuterar och ofta pratar om annat än den jobbiga situation de hamnat i. De pratar om kärlek och relationer. En tjej läser en bok och säger att den är bättre än filmversionen, varpå Ellie säger "Books usually are" - hm, kritiserar Stuart Beattie, som även skrivit manuset, sig själv?
För en gångs skull spelas inte tonåringarna av 30-åringar. Åtminstone tjejerna är bara marginellt äldre än arton, killarna är lite äldre. Och TOMORROW, WHEN THE WAR BEGAN borde gå hem hos tonårspubliken. Och tonårspubliken håller sig till Filmstaden. Därför lär filmen floppa åtminstone i Malmö.
I vilket fall är det här kul och underhållande. Nygjord 80-talsaction, det var inte igår. Och en uppföljare är på väg.







(Biopremiär 8/4)

fredag 8 april 2011

Grejor på engelska

Den senaste tiden har jag recenserat en faslig massa gammal skräckfilm - och bara gjort det på engelska. Så, om ni inte redan läst dem, kan ni till exempel kolla in de här:

*THE HOUSE WITH LAUGHING WINDOWS
*THE OGRE
*EDGE OF THE AXE
*HE KNOWS YOU'RE ALONE
*THE SUPERNATURALS
*THE SLAYER
*THE BLANCHEVILLE MONSTER
*JUST BEFORE DAWN
*INTRUDER
*SCALPS
*THE MUTILATOR

...Och många andra...

Kråkan kommer tillbaka

Jag läser i Variety att Juan Carlos Fresnadillo, som gjorde 28 VECKOR SENARE, ska väcka liv i THE CROW och göra en ny film i serien. Man hoppas börja skjuta till hösten och producenter är Edward R Pressman och Jeff Most, som producerade den första filmen.
Tyvärr är det en reboot man planerar. De ska "re-invent" figuren. Fullkomligt onödigt, såklart. Det går ju inte att göra Brandon Lee-filmen en gång till.
Några skådisar är än så länge inte anlitade.
Får jag föreslå att filmen döps till KRÅGEFAR?

torsdag 7 april 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Burken

Det här är ju inte sant! Förra veckan dog Rock-Ragge, en av medlemmarna i Rockfolket som jag tyckte var hejdlöst kul och ösiga när jag var barn. Fräsigast av alla tyckte jag att dragspelsrockaren Burken var. Så pass att jag ett år önskade mig skivan "Burken - Rockkung" i julklapp. Den måste ha varit en av de allra första skivor jag fick, och jag hade säkert inte börjat skolan. Av någon anledning minns jag att jag frågade mina föräldrar om burken verkligen var rockkung på riktigt. Jag minns inte vad de svarade.
Hey Baberiba var mitt soundtrack på lekis - och nu är han plötsligt död, Burken.
Burken hette egentligen Leif Björklund. Han blev inte mer än 68 år gammal. Må han vila i frid. Hans dragspel också.

Bio: Outrage

De senaste femton-tjugo åren har folk utgått från att jag gillar Takeshi Kitano, de har liksom bara tagit det för givet. Jag vet inte riktigt varför. Antagligen därför att jag under 1990-talet skrev väldigt mycket om John Woo och Hongkongaction. Folk trodde väl att, tja, gillar jag kinesiska gangsterfilmer, gillar jag väl även japanska.

Men att jämföra Kitano med Woo är som att jämföra äpplen med bananer. Kitano har en helt annan stil och gör en annan typ av filmer., även om många av dem är våldsamma dramer om yakuzan. Och nej - jag har aldrig tillhört Kitanos fans. Jag har nog sett de flesta av hans filmer. En del av dem tycker jag är helt okej, några är lite skojiga. De flesta är skittråkiga. Jag har vänner som tycker att Takeshi Kitano, som kallar sig Beat Takeshi när han skådespelar, är hur cool som helst, medan jag själv inte riktigt kan se hans charm.

De senaste filmerna Kitano regisserat har blivit feta floppar. Därför beslutade han sig för att gå tillbaka till sina rötter och göra en kommersiell, våldsam yakuzafilm, så han skrev och regisserade OUTRAGE, som fick sin världspremiär i Cannes förra året.
Jag antar att jag bör berätta lite om vad den här filmen handlar om. Det är tammefan lättare sagt än gjort. Men här är ett försök:
Sanmo-kai är ett stort gangstersyndikat som kontrollerar Kantoregionen. En herre vid namn Kato ber sin högra hand Ikemoto sätta dit Murasefamiljen för deras knarkhandel. Ikemoto i sin tur ber den ärrade gamle gangstern Otoma (Kitano själv) från just familjen Murase att utföra grejen. Murase blir skitförbannade på Ikemotofamiljen. 
Damtidigt börjar en av gangsterfamiljerna - jag minns inte vilken - utpressa en afrikansk man som jobbar på ett litet afrikanskt lands ambassad.
En våldsam maktkamp tar sin början, Ikemotos börjar döda Murases. Murases dödar Ikemotos. Afrikanerna är rädda. Och jag undrar vaffan det är som försiggår.
Första halvan av OUTRAGE består bara av att folk pratar. Sammanbitna, gravallvarliga japanska män i mörka kostymer. De sitter kring bord. De hotar varandra. Och jag vet aldrig vem som är vem. Vem som tillhör vilken familj. Jösses, vad det blir tråkigt! Det är väldigt svårt att engageras när man aldrig vet vem som är vem och vilka de jobbar för.
Halvvägs in börjar filmen bli våldsam. Ja jävlar, blir det våldsam. Våldet går ibland helt över styr, det här är en av de våldsammaste, brutalaste och blodigaste filmer jag sett på bio på länge. Det är definitivt det våldsammaste jag sett på Spegeln i Malmö. 
Och när filmen närmar sig slutet, accelererar våldet. Det blir osannolikt blodigt. Jag började skratta. Är det meningen att detta ska vara roligt? Det har jag ingen som helst aning om. I den mest chockerande scenen får en stackare sina tänder bortslipade! Här finns en kille som får ätpinnar intryckta i örat, här är otaliga eldstrider, fingrar skärs av på löpande band, och ett par killar utför ett uppfinningsrikt trick som involverar ett rep, en bil och en kille som måste tas av daga.
Fast OUTRAGE blir aldrig en renodlad actionfilm. Takeshi Kitanos stil och berättar-
tempo är alldeles för konstnärligt. Filmen är ganska långsam och här finns inga flashiga kameraåkningar och snabba klipp. Tagningarna är långa och ofta händer det inte speciellt mycket. Och när saker händer, är jag inte säker på vad det är som sker.
Jag höll på att nicka till flera gånger under filmens första halva. Det hela blir förstås mer underhållande under den ultravåldsamma andra halvan. Men jag engageras aldrig av filmen. Jag bryr mig inte om rollfigurerna. Jag förstår inte deras handlingar, jag är inte säker på vad som försiggår. Det känns som om jag missar någonting.
Det här är ett problem jag ofta har med japansk film. Det är som om det finns en hinna mellan mig och det som sker i filmerna. Den japanska kulturen och det japanska folket skiljer sig så väldigt mycket från mig och min värld. För det mesta lämnar japansk film mig likgiltig.
Jo, OUTRAGES blodsöliga andra halva är  fullkomligt fantastisk och här finns en del medveten humor - jag tror den är medveten - som kretsar kring den stackars afrikanen som hamnat i yakuzans klor. Men som helhet tycker jag att OUTRAGE är ointressant och småtrist - och den är alldeles för lång med sina 109 minuter.
OUTBREAK blev en stor framgång i Japan och Takeshi Kitano har utlovat en uppföljare.






(Biopremiär 8/4)

Wax On, Fuck Off



Nytt svenskt serieförlag!

 De senaste åren har det lite oväntat börjat ploppa upp en väldig massa små nya, svenska serieförlag, som sprutar ut album och ibland också tidningar. Kolik, Albumförlaget, Serieplaneten och allt vad de heter.
De flesta av de här förlagen ger ut titlar som kan vara svåra att hitta ute i butiker, i synnerhet om man inte bor i en storstad och det blir extra svårt om man inte vet att utgåvorna eller ens förlagen existerar. Många av de här förlagen, om än inte alla, ägnar sig främst åt serier som inte är så kul, det är fortfarande lite för mycket Galago över det hela, eller lite för amatörmässigt, politiskt, feministiskt eller allt på en gång. Vi pratar inte precis arvtagare till Horst Schröders imperium - eller Carlsen Comics för den delen.
Nu har det dykt upp ännu ett litet serieförlag, Apart Förlag, som kommer med sin första utgåva den sjunde maj. Detta förlag verkar lite intressantare än de andra, och en av pojkarna bakom är min kompis Jimmy Wallin - just det, han som tecknar Mäktige Månsson.
Och vilket blir då förlagets första album? Jo, THE WALKING DEAD. Den tecknade serien som TV-serien bygger på.
Apart Förlags hemsida hittar du HÄR. Än så länge finns det inte så mycket på den. Men ändå!

onsdag 6 april 2011

Bio: Sucker Punch

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.
Så har den då Sverigepremiär till slut, den innan världspremiären så hypade SUCKER PUNCH. Jag har ju själv tagit upp filmen här på TOPPRAFFEL! flera gånger, lockad av de läckra affischerna och den lika läckra trailern.
Dock hade jag mina reservationer. Jag hade på känn att detta nog skulle bli en enda jävla röra. Förvisso en snygg röra, men lik förbannat en jävla röra. Efter att ha läst vad Zack Snyders film skulle handla om blev jag ännu mer skeptisk.
Vid premiären i Amerika härom-
veckan, blev filmen grymt sågad. Den fick en etta i betyg av de flesta. Även den potentiella publiken och Snyders fans gjorde tummen ner. Nu pratas det om att Snyders nästa film, SUPERMAN: MAN OF STEEL, blir hans sista chans i Hollywood, åtminstone för Warners. Fast det är ju klart, det har vi ju sagt om M Night Shyamalan i många år nu, och den typen får fortsätta att göra biofilm efter biofilm.
Emily Browning spelar Babydoll, en tösabit som minst sagt har problem hemma. I en ödesmättad prolog ser vi hur hennes familj stryker med i en våldsam incident orsakad av den onde styvfadern. Han ser dock till att Babydoll får skulden och skickas till ett mentalsjukhus av den klassiska, nästan gotiska skolan. Där ska Babydoll lobotomeras, och i väntan på att detta ska ske, försvinner hon in i en drömvärld - och i denna drömmer hon sedan vidare. Javisst, här bjuds det på drömmar i drömmen!
Mentalsjukhuset och dess personal och patienter förvandlas till en bisarr teater av Moulin Rouge-modell. Babydoll blir kompis med Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung). Oscar Isaac är den grymme teaterdirektören Blue, medan Carla Gugino är regissör och koreograf. Till teatern kommer det märkliga individer som ska underhållas, det hela liknar i det närmaste en bordell.
Babydoll har förstås ingen lust att stanna på detta hemska ställe, så hon totar ihop en plan så att hon och kompisarna kan fly. Till flykten behövs fyra föremål, och dessa snos ett i taget på ett udda sätt:
Babydoll upptäcker att hon kan dansa fantastiskt bra om hon drömmer sig bort till andra världar! Jo, jag vet, det låter helflängt - och det är helflängt. De andra tjejerna norpar prylar medan Babydoll dansar för de förtrollade gästerna - fast vi får aldrig se hennes dans. Istället visas självklart de actionpackade äventyren i främmande världar.
Först slåss brudarna med samurajsvärd mot gigantiska krigare och drakar i ett asiatiskt land; det har drag av både Japan och Kina.
Därefter skjuter de ner tyska zombiesoldater under brinnande första världskrig med steampunkinslag.
Den tredje världen vill jag minnas var något slags variant på andra världskriget.
Och fjärde gången...
Nej, nu håller jag på att avslöja den lilla handling här finns. Men varje nytt uppdrag inleds med att tjejerna (som självklart är utrustade med moderna vapen - och samurajsvärd) briefas av gamle, fine hjälten Scott Glenn, som jag inte har sett på evigheter.
Jag tycker att Zack Snyders nyin-
spelning av DAWN OF THE DEAD från 2004 är bättre än det rätt sega och ärligt talat lite valhänta originalet. 300 från 2006 är hur jönsig som helst, men fantastiskt underhållande. 2009 års WATCHMEN är ju nästan direkt lysande. Däremot är förra årets LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE riktigt, riktigt usel. Otroligt snygg, men skitdålig.
Och är SUCKER PUNCH så dålig som amerikanerna hävdats? Ja, till stor del är det här mer FUCKER PUNCH.
Snyder står själv för storyn, det är första gången han gör en film som inte bygger på ett tidigare verk, och det känns som om han förläst sig på de allra sämsta serierna ur Heavy Metal på 1980-talet - de där som gjordes av killar som älskade stora, flotta bilder, men helt och hållet struntade i storyn. Möjligtvis kommer japaner undan med sådan här historier, jag inbillar mig att det finns mycket manga och animé av liknande slag. Men det är svårt att öveföra sådant här till stor duk i väst.
Däremot är SUCKER PUNCH något alldeles otroligt snygg. Det är en fullkomligt makalös film att titta på, ibland känner jag aldrig tidigare sett något liknande. Och actionscenerna är häftiga så det förslår - i synnerhet för att vara en PG-13-film. Synd bara att det hela inramas av en så dum och småfånig historia.
Jag hade hellre velat se en hel långfilm om ett kvinnligt specialkommando på uppdrag i en steampunkvariant av första världskriget. Det hade blivit tuffare och coolare - och framför allt jämnare.
SUCKER PUNCH har fått väldigt mycket kritik för att hjältin-
norna är iklädda små skol-
flicks-
uniformer, stay-ups, raffset, och liknande. En del har skrikit om pedofildrömmar, vilkert förstås är bullshit. Det här är förstås inget annat än pojkrumsdrömmar. Coola, sexiga brudar som visar hud och viftar med vapen. Och jag ska väl inte komma här och klaga, för det gör jag inte. Jag är inte mer än en karlslok.
Emily Browning är dock lite blek och trist i huvudrollen. Jag tycker att Rocket är den klart fränaste av brudarna. Och självklart gillar jag Carla Gugino, som alltid varit en liten favorit, och som sagt Scott Glenn.
Soundtracket är högljutt och bitvis coolt, och ibland består det av covers på gamla hitlåtar, insjungna av filmens skådisar!
Nej, som framgår totalsågar jag inte SUCKER PUNCH. Den var ungefär som jag förväntade mig. Ett par av mina kollegor tyckte rätt bra om den, själv sätter jag nedanstående betyg. Dock skulle jag inte bli förvånad om jag kommer på mig med att se om filmen flera gånger när den släpps på DVD, och jag kanske till och med omvärderar den i framtiden.






(Biopremiär 8/4)


Spindelmannen! Och han rör på sig!

När jag i början av 80-talet upptäckte hur man införskaffar amerikanska serietidningar, började jag beställa en hel del gamla - för mig - konstiga och obskyra titlar. Ofta visste jag inte alls vad det var jag skickade efter, jag satt bara och bläddrade i kataloger som listade titlar utan bilder, ibland indelade efter förlag.
Bland annat köpte jag ett nummer av Spidey Superstories. Detta visade sig vara en barntidning från Marvel med en enklare, men småtrevlig, version av Spindelmannen. Jag tror tidningen var utgiven under andra hälften av 70-talet.
Långt senare fick jag veta att tidningen baserades på barnprogrammet ELECTRIC COMPANY på TV, i vilket Spindelmannen figurerade i ett kort äventyr i varje avsnitt. Och se på fan, här har vi ett sådant äventyr! Det här är precis som Sam Raimis SPIDER-MAN 2 ... fast tvärtom! Men om inget annat är ju ledmotivet fantastiskt!
Serietidningen var bättre.



Bio: Rio

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Det är trångt bland de animerade familjefilmerna på bio just nu. HOPP, GNOMEO & JULIA, RANGO med flera (även om RANGO ju är ett gränsfall som familjefilm). Och det känns som om en ny film i 3D har premiär varje vecka.
Här har vi så ännu en animerad familjefilm i 3D: RIO, ett verk av folket bakom ICE AGE-filmerna och ROBOTAR, med Carlos Saldanha som regissör.
I Rio de Janeiros idylliska, samba-
sväng-
ande djungler bor den lille blåe aran (en pape-
gojfågel, alltså) Blu (Jesse Eisenberg gör rösten i originalversionen, som jag såg), som en dag fångas av människor för att säljas som sällskapsdjur. Blu skeppas iväg till USA, men när lastbilen han befinner sig i sladdar till i ett snöigt Minnesota trillar han ur.
Blu hittas av skolflick-
an Linda (Leslie Mann) som tar hand om honom, och de växer upp tillsammans. Blu blir en stugsittare till fågel, han kan inte flyga och gillar att dricka kaffe och titta på TV och bete sig som en människa.
Men så visar det sig att Blu är den siste hanen av sin art och i Rio finns en hona, så Blu och Linda måste åka ner dit och se till att ägg blir gjorda för artens fortlevnad. Dock råkar de ut för skurkar, som fångar tjusiga fåglar. Blu och hans planerade partner Jewel (Anne Hathaway) kedjas samman, men lyckas fly. De hamnar i djungeln och Blu vill inget annat än återfinna Linda. Och Linda med manligt sällskap kutar runt i Rio på jakt efter Blu.
RIO är väldigt välgjord; miljöerna är minst sagt tjusiga och figurdesignen helt okej.
Men oj, vad det här är tråkigt och oinspi-
rerat. RIO känns bara som ett hopkok av tidigare animerade succéer i ett försök att få till en hit. Jag tyckte inte att någonting var roligt. Åtminstone nästan ingenting. Ett par klantiga skurkar är lite småkul, men de är inte med så mycket.
Då och då brister man ut i sång, och då oftast i ganska steril samba och bossanova. I en scen krämar man på med, jösses, "Say You, Say Me"...!
Att filmen är i 3D noterade jag knappt. Förvisso har nyhetens behag sedan länge försvunnit, men i fallet RIO, liksom i alltför många 3D-filmer, medför den här nya tekniken bara att bilden blir lite mörkare och aningen oskarp. RIO hade sett betydligt bättre ut i hederligt platt format - i synnerhet som det är en färgsprakande film.
Jag kan tänka mig att förhållandevis små barn kan uppskatta filmen, som även kommer att visas med svenskt tal.






(Biopremiär 8/4)

Fundering kring svenska språket

Har ni tänkt på att "nattstånden" inte alls är motsatsen till "morgonstånden"?

tisdag 5 april 2011

Bio: Rabbit Hole

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Långfilmer baserade på teaterpjäser är ofta ett kapitel för sig. Ett kapitel man gärna vill vara utan. Det säger ju sig själv att det kan bli svårt att överföra en dialogdriven historia som oftast utspelar sig i ett rum, till en film på en och en halv-två timmar och en kamera som gärna vill röra på sig. I de allra flesta fall blir resultatet makalöst träigt och ofilmiskt. I synnerhet på bio - TV är bättre lämpat för sådant här.
Oscarnominerade RABBIT HOLE bygger på en pjäs av David Linsay-Abaire. Detta är också den senaste filmen regisserad av John Cameron Mitchell - den tredje i raden sedan debuten, och den första sedan den ... udda, intressanta, rätt roliga och framför allt kontroversiella SHORTBUS, som kom 2006. Frågan är varför Mitchell valde att göra just den här filmen. Okej, en av orsakerna är att när Mitchell var fjorton dog hans lillebror. Men ändå.
Nicole Kidman och Aaron Eckhart är Becca och Howie, ett gift par vars lille son dödades när han blev påkörd av tonårskillen Jason (Miles Teller). Parets lyckliga tillvaro vänds upp och ner, och de tillbringar månad efter månad med sorgearbete.
Men så råkar Becca träffa på Jason, en ganska dyster ung man, och av diverse anledningar känner sig Becca dragen till honom och de börjar umgås. Kanske ser hon honom som en inkarnation av sin döda son? Eller av sig själv? Vad vet jag? Jason håller i alla fall på att rita ihop en serietidning - en väldigt pretentiös sak han döpt till Rabbit Hole. Han är väldigt inne på parallella världar och lånar ut en bok om detta till Becca.
Howie är allt annat än glad över att Becca umgås med Jason. Men å andra sidan har Howie börjat träffa en som heter Gaby (Sandra Oh) som de brukar träffa på terapimöten, de brukar prata och röka maja.
Tja, så mycket mer händer inte.
Det här är ett typiskt, "allvarligt" drama, och vad ska jag dra till med att kalla det - Bergman Light, kanske? Eftersom det hela bygger på en pjäs, pratas det mest hela tiden. Lite teatraliskt, så där. Och folk beter sig konstigt. I synnerhet Becca och Howie. Det är mycket explosiva vredesutbrott, eller långa scener där det gråts så att snoret sprutar.
Jag gillar Aaron Eckhart, och han är förstås väldigt bra även här. Ja, samtliga inbland-
ade skådisar är bra - förutom de jag nämnt, medverkar även Dianne Wiest, för att välja ett känt namn.
...Och ja, Nicole Kidman är bra. Men! Hon ser för jävlig ut! Något alldeles fruktansvärd. Hon har hinkvis med botox i nyllet och goja intryckt i läpparna. Inte nog med att hon ser riktigt otäck ut, hon ser för fan ut som en buktalardocka! Hu! Snart kan hon spela Pinocchio.
Och nej, jag kan väl inte påstå att jag rekommenderar RABBIT HOLE. Mig gav den absolut ingenting. Ingen underhållning för stunden, den manade inte till eftertanke, och den rörde mig inte till tårar. Jag kände inte igen mig i någon av rollfigurerna. Jag sympatiserade inte med någon. Den bara började och slutade 90 minuter senare. Detta var för mig fullkomligt poänglöst.
Det intressantaste med pressvisningen jag såg filmen på, var att den anlänt med dansk text - något jag märkte först efter flera minuter. Vi är ju vana vid dansk TV här nere på kontinenten.
Dessutom var filmen aningen felmaskad, så skådespelarna fick ibland finna sig i att få pannan avklippt.






(Biopremiär 8/4)

Tretton lönnmördare

Jag brukar sällan vara speciellt förtjust i Takashi Miikes filmer, men den här verkar onekligen lovande:







Veckans bästa rubrik?

På framsidan på dagens Kvällsposten kan man läsa
"BAJSATTACK MOT KYRKA I MALMÖ"
Det låter ju onekligen lockande. Det sätter fart på fantasin. Hur gick det till? Rusade det in ninjas och kastade bajs omkring sig? Ställde någon en katapult utanför och slungade in bajs genom porten?
HÄR kan ni läsa artikeln som förklarar vad som hänt. "Märkligt" är bara förnamnet...

måndag 4 april 2011

Trailern till The Governator!

En del av er undrar kanske liksom min kompis Micke varför jag inte uppmärksammat Stan Lees senaste påhitt THE GOVERNATOR om Schwarzenegger. Tja, nyheten hann spridas väldigt snabbt, så jag struntade helt enkelt i det.
Men nu kan jag inte låta bli att visa den här splajsans nya trailern! Enjoy:



Action från Kongo

När såg du en actionrulle från Kongo senast? Troligen har du aldrig gjort det. Inte jag heller. Filmen VIVA RIVA! är en sådan, den har uppmärksammats på flera festivaler och här är trailern:



Pompeii

Så här såg det ut längs Croisetten i Cannes 2008:
Som bekant bidde det inget av Roman Polanskis filmatisering av Robert Harris' roman från 2003. Harris och Polanski hade påbörjat ett filmmanus, men skrotade planerna när den där beryktade manusstrejken bröt ut.
Nu ska POMPEII slutligen filmatiseras - som miniserie för TV. Polanski är förstås ute ur bilden (av flera skäl), och nu ska manuset skrivas av legendariske Robert Towne (CHINATOWN med flera) och verkställande producent är Ridley Scott. Vem som ska regissera är ännu inte klart. Allt enligt Variety.
Men jag tycker fortfarande att det är lite lustigt med den där jätteskylten i Cannes.
Undrar vad som hände med TOMB OF DRACULA, WEREWOLF BY NIGHT och ytterligare mågra Marvelskräckserier som skulle filmatiseras och försågs med liknande skyltar utanför Carlton i början av 2000-talet...

Ja, just det, ja!

Hur många gosiga spädbarn kommer jag att sätta i betyg när jag recenserar SUCKER PUNCH, OUTRAGE, SCREAM 4 och WORLD INVASION: BATTLEFIELD LOS ANGELES i Vi Föräldrar?



Nazzar i rymden!

Om jag inte är helt ute och cyklar, har jag rapporterat om det kommande, finska rymdrafflet IRON SKY tidigare. Jag publicerade i alla fall den här bilden på min Cannesblogg från 2008:
Hm, vi råkar visst dölja IRON SKY-affischen...
...och jag tror att jag även lagt ut promotiontrailern någonstans.
Det här är en film regissören Timo Vuorensola och hans team har hållit på med i flera år; den finansieras bland annat med hjälp av donationer av fans som vill se den färdig.
IRON SKY har enligt IMDb releasedatum 2012, men nu börjar man visst närma sig färdigställandet av filmen. Här är en ny trailer som innehåller scener ur den faktiska filmen och det ser ju fantastiskt lovande ut!




söndag 3 april 2011

DVD/TV: Sherlock

SHERLOCK (SF Video)
Jag är ju känd som mannen som aldrig tittar på TV-serier när de sänds. Eller, njä, jag är kanske inte känd för det, men jag brukar påpeka det ganska ofta. Och nej, jag såg inte den här nya BBC-serien om Sherlock Holmes när den visades på TV härom-
månaden, trots att svenska tidningar var fulla av artiklar om- och positiva recensioner av den, och trots att den tydligen fanns (finns?) på SVT Play. Kännare kallade serien en av de bästa Holmes-tolkningarna någonsin.
TV-serien - eller ska jag kalla den "serie TV-filmer"? - släpptes ganska omgående på DVD och när jag nyligen satt hemma hos en vän mitt i natten och drack Irish coffee, plockades den här dubbel-discen fram och vi började titta.
Jag var väldigt förtjust i den nya biofilmen med Robert Downey Jr - men frågan är om inte SHERLOCK är ännu bättre. Åtminstone bitvis.
...Men det hör till saken att vi klantade oss när vi tittade på serien. Vi råkade sätta i disc två först och började med att se det sista avsnittet - helt ovetande, eftersom det liksom de övriga långfilmslånga avsnitten är fristående. Jag hade läst att det första avsnittet anses som det bästa, medan de övriga är svagare. Lustigt nog tyckte både jag och min vän att det tredje avsnittet var bäst. Avsnitt två är väl det svagare av dem, med en väldigt långsökt intrig - men samtidigt bjuder det fallet på en hel del svängiga inslag som känns hämtade från den sensationslitteratur som publicerades runt förra sekelskiftet.
Detta är alltså en moderniserad version av Arthur Conan Doyles figur. Serien utspelar sig i London på 2000-talet, Benedict Cumberbatch gör en väldigt extrem och besatt Sherlock Holmes, som ofta är ett riktigt asshole, om än på ett lite komiskt sätt. Martin Freemans dr Watsom är krigsveteran från Afghanistan, vilket den gode doktorn även var i Doyles historier. Flera av de klassiska figurerna medverkar, som Lestrade och Moriarty, och det är välgjort på det sedvanliga brittiska sättet; bra spelat, ganska tät regi och med ett elegant foto. En del filmiska lösningar är smått genialiska; när någon till exempel får ett SMS ploppar meddelandet upp som en liten textskylt i bilden.
En del tycker kanske att sista avsnittet slutar på ett irriterande sätt, men en ny säsong är på gång.
Jag brukar ju inte betygsätta TV-serier, eftersom kvalitén på avsnitten ofta varierar, men SHERLOCK ligger en bra bit över medel och rekommenderas varmt.



Scen ur Thor

Hmm... VM i bombastiskt överspel?



lördag 2 april 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Rock-Ragge

Idag satt jag som jag så ofta gör och spenderade lite quality time med min gode vän Jan Olofsson; en gång i tiden känd som Rock-Ola - innan han flyttade utomlands och blev uppburen (och fantastiskt skicklig) fotograf.

...En kort stund efter detta kollar jag mail och nyheter, och informeras om att Rock-Ragge gått bort i cancer, 72 år gammal.

För mig är Rock-Ragge synonym med en av medlemmarna i Rockfolket. Jag har fått veta att Rock-Ragge startade sin karriär långt tidigare, men på 70-talet tyckte jag att Rockfolket var ohemult roliga. En av de första skivor jag önskade mig - och fick - var "Burken - Rockkung". Hey baberiba, vicket ös! Och Rock-Ragge var med!

Vila i frid ... eller Rocka och Rulla i graven?! Kör hårt, Ragnar! Hey baberiba!

Oväntat skickligt redigerat - och kul!



Verkar ju rätt lovande... För oss fjöntar...



fredag 1 april 2011

TOPPRAFFEL! ändrar inriktning

Efter moget övervägande har jag nu beslutat mig för att ändra inriktning på TOPPRAFFEL!. Jag har drivit den här bloggen sedan början av 2008, alltså i ganska exakt tre år, jag lägger ner väldigt mycket arbete på den, och jag tjänar nästan inga pengar på allt detta slit.
Nu har jag fört en del diskussioner och förhandlat med BRIO här i Malmö och har fått en fantastisk sponsordeal som gör att jag i princip kan leva på att blogga.
Till detta kommer att tidskriften Vi Föräldrar uppmärksammat mina recensioner av barn- och familjefilmer. Vi Föräldrar är inblandade i SF:s Babybio och de är mycket intresserade av att annonsera på min blogg.
Därför kommer jag med början måndag nästa vecka att helt och hållet ägna mig att att skriva om barn- och familjeinriktad kultur.
Om jag får tid över kommer gamla TOPPRAFFEL! att återkomma i annan form, eventuellt som A5-fanzine kopierat på papper.

Kolla YouTube idag!

Jag vet inte riktigt varför; jag kunde inte hitta någon information om anledningen, men idag har YouTube lagt till en funktion som heter "YouTube 1911". Klicka på knappen till höger under visningsfönstret för filmklippen, och spelas upp så som de hade sett ut för hundra år sedan - hoppiga och i sepiatoner! Rätt fräsigt.