tisdag 29 mars 2011

Nu kan du köpa min bok på Amazon!

Som ni vet har jag samlat en hög blogginlägg i boken PÅ SPANING EFTER DET MÖG SOM FLYTT (med förord av Jan Sigurd). Boken finns endast som Print On Demand. Ni som av någon anledning inte vill beställa den från Lulu.com (se info i högerspalten här intill), kan nu även hitta den på Amazon - en sajt ni säkert är mer bekanta med. Klicka HÄR för att beställa från den amerikanska sajten, och HÄR för den brittiska!

Sju nya guldbaggar

P R E S S M E D D E L A N D E


Sju nya Guldbaggar

Matti Bye tar emot en särskilda insatser-Guldbagge
för musiken i Maria Larssons eviga ögonblick
galan 2009. Nu får filmmusiken sin egen Guldbagge.
Foto: Patrik Österberg

Sju nya Guldbaggar kommer från och med nästa Guldbaggegala att delas ut i nya kategorier. Det innebär att Guldbaggar för första gången kommer att delas ut för till exempel bästa musik, bästa klippning, bästa kostym, bästa scenografi, bästa mask. Totalt kommer 19 Guldbaggar att ges ut i stället för som tidigare 15 stycken.

Svenska Filminstitutets styrelse fattade beslutet på sitt senaste styrelsemöte. Det innebär att de baggar som belönat särskilda insatser försvinner och ersätts av de sju nya Guldbaggarna som alltså ska gälla filmer med premiär under 2011 och delas ut på Guldbaggegalan i januari 2012.

– Det här är något som diskuterats länge och det är hett efterlängtat i branschen. I många andra länder med en produktionsvolym liknande vår egen belönar man de här kategorierna, det som i branschen brukar kallas A-funktioner, vid de nationella galorna, säger Bengt Toll, vd.

Filminstitutets vd har fått styrelsens uppdrag att under våren se över hur arbetet med nominering och juryarbete praktiskt ska lösas. I maj kommer regelverk och kategorier att presenteras.

Guldbaggen, skapad av konstnären Karl Axel Pehrson (1921-2005), har delats ut sedan 1964.
Mer information: www.sfi.se/guldbaggen


Stockholm 29 mars 2011

DVD: Legend of the Fist

LEGEND OF THE FIST (Atlantic Film)
Under första halvan av 1990-talet tittade jag och många andra på oerhörda mängder hongkong-
action. Det var ju den stora grejen då - John Woo slog igenom, Chow Yun-Fat blev den nya stjärnan, och efter att hongkong-
film tidigare främst varit förknippat med Jackie Chan och Bruce Lee, upptäckte vi fler genrer och filmtyper. 
Det var nu längesedan jag såg på Hongkongaction. Visst, jag kan fortfarande klämma en och annan film, men numera blir det några nya om året och jag har slutat att aktivt leta importfilmer. Jag blev rätt mätt en gång i tiden.
Skicklige Donnie Yen skojar man dock inte bort. Han har förvisso en lång karriär bakom sig, men det är inte så många år sedan jag konstaterade att han ofta gör bra filmer, fyllda med extremt bra kung fu-slagsmål.
Här är Donnie Yen maskerad hjälte; Chen Zhen, i en film som inte riktigt är det jag trodde den skulle vara. Jag förväntade mig en tjoflöjtfilm, kanske något i stil  med Jet Lis BLACK MASK, men där sket jag mig på tummen.
Efter en imponerande prolog som utspelar sig i Frankrike 1917 under första världskriget (bajonett-kung fu är en nyhet för mig), hoppar vi till 20-talets Shanghai och en ganska komplicerad historia om kriget mellan Kina och Japan, spioner och gangsters. Det är en superpåkostad, gigantisk och myllrande film, mycket allvarligare och mer seriös än jag trodde den skulle vara. Lite i pratigaste laget, men actionscenerna imponerar.
Även favoriten Qi Shu - eller heter hon Shu Qi? - medverkar.


måndag 28 mars 2011

Bio: The Black Power Mixtape 1967-1975

Foton copyright (c) Folkets Bio
Som säkert har framgått av mina skriverier de senaste tjugo åren, har jag aldrig varit speciellt inne på svart kultur och -populärkultur. Svart i betydelsen afro-amerikansk. Afrikansk kultur är jag ännu mer ointresserad av. Om det inte handlar om djungelraffel.
Blaxploitation är en genre som är väldigt cool - på pappret, men i realiteten tycker jag att de allra flesta blaxplorullarna är rätt trista. De räddas av den coola musiken. Just den där coola blaxplofunken är väl det enda i svart kulturväg jag gillar. Det värsta jag vet - bredvid reggae - är ju hiphop och dess medföljande kultur. Jag tycker att det är fruktansvärt. Och för att heta soul, är soulmusik märkligt överproducerat och själlöst.
Men det är klart, jag är uppvuxen i Landskrona, som förr i tiden var en väldigt trygg plats. Jag kände bara till två svarta människor i Landskrona, efter ett tag dök det upp en tredje. Jag lyssnade på rock framförd av vita band, alla i min omgivning var vita, mina kompisar med invandrarbakgrund var födda i Sverige.
Black Power-rörelsen och de Svarta Pantrarna är företeelser jag stötte på först i tonåren. Visst existerade de när jag var barn, men varför skulle jag känna till dem då? Jag hade nog trott att Svarta Pantrarna var en superhjältegrupp ledd av Luke Cage.
Nåja.
Danny Glovers svenska karriär går vidare efter att han skåde-
spelat i långfilmen FÖR KÄR-
LEKEN. Han står nämligen som samproducent till den här svenska dokumentären om svarta amerikaners politiska engagemang och revolt under den period som nämns i filmtiteln; 1967-1975.
Enligt pressinformationen har mannen bakom filmen, Göran Hugo Olsson, hittat arkivmaterial som legat bortglömt i en källare i mer än trettio år. Exakt vilka avsnitt av filmen som utgör detta material framgår inte riktigt, ej heller om det någonsin har visats någonstans. Det förekommer även klipp från nyhetsprogram och liknande.
I THE BLACK POWER MIXTAPE berättas den afro-amerikanska medborgarrättskampens historia, främst genom intervjuer med Angela Davis, Stokely Carmichael och flera andra, och med jämna mellanrum ligger nygjorda intervjuer på ljudspåret, dock utan att man får se personen i fråga; här dyker folk som Melvin Van Peebles och Harry Belafonte upp, liksom en äldre upplaga av Angela Davis, samt en massa människor jag inte vet vilka de är - rappare, kanske? I filmklippen får man självklart se de väntade Malcolm X och Martin Luther King, men även mindre väntade herrar - som gamle kungen.
Stora delar av filmen handlar om väpnad kamp och jag har rätt svårt för det. Svarta barn drillas att hata polisen och lär sig hantera vapen. Och tycker man att detta är en självklarhet - vilket de intervjuade verkar göra - är man förstås inte bättre än de som anses vara fienden.
Hela filmen är förstås intres-
sant, men allra intres-
sant-
ast tycker jag att den del som handlar om TV Guide är. Just det. TV Guide. Amerikas mest lästa tidning. I början av 1970-talet skrev en journalist där om Holland och framför allt om Sverige, och vår syn på USA. Journalisten intervjuas och uttalar sig om det USA-hat som då genomsyrade Sverige.
Även om jag inte var medveten om de svartas kamp i USA när jag var barn, märkte jag av hatet mot Amerika. Jag förstod det inte. För mig som liten gosse var USA bäst i världen. Där gjordes de bästa filmerna och TV-programmen. Därifrån kom alla häftiga superhjälteserier. Mina favoritband var amerikanska. Allting som var häftigt var amerikanskt. Jag förstod inte varför vissa konstiga vuxna - till exempel på TV2 - var så avigt inställda till detta fantastiska land. Idag finns det ju åter horder av svenskar, främst yngre, som verkligen hatar USA. Beroende på Bush och alla krig. Men jag tycker att dessa hatiska svenskar ska åka över till några amerikanska småstäder och gå fram till de vanliga knegarna och säga "Fan, vad jag hatar er och ert jävla land!".
En grej som slår mig när jag ser Olssons dokumentär, är hur naiva vi var i Sverige för fyrtio år sedan. Lite oskuldsfulla - Sveriges oskuld togs inte förrän Palme mördades. Och som legendaren Jan Lööf sa förra året när någon, en kompis till mig, tror jag, frågade om hans inställning till vänstern på 60-talet: "Jag hade ju polare som dyrkade massmördare!". Lööf var inte alls speciellt vänster, han var väl mest humanist. Han fick ju trots allt kicken från serien Bellman, eftersom den inte var vänster nog.
Hm, nu måste jag nog hejda mig. Jag känner att jag håller på att glida ifrån ämnet. Var var jag?
Just det: här.
För att sammanfatta: THE BLACK POWER MIXTAPE, som visats både på Sundance (där den fick pris för bästa klippning) och i Berlin, är alltså väldigt bra, välgjord och intressant. Men som så ofta när jag ser den här typen av dokumentärfilmer mest bestående av talking heads: vad ska den upp på bio att göra? Det här är ett TV-program och ingen biofilm!
För övrigt var det längesedan jag såg en film där ordet "neger" förekommer så flitigt som i den här.





(Biopremiär 1/4)

DVD: Machete

MACHETE (Twentieth Century Fox)

En av 2010 års stora skandaler var att Robert Rodriguez’ fantastiska MACHETE aldrig gick upp på bio i Malmö - eller någonstans utanför Stockholm. Eller gick den månne i Göteborg? Den här filmen, som bygger på den “fejktrailer” Rodriguez gjorde till Grind-
houseprojektet, är så cool att jag gjorde vågen. 

MACHETE är överraskande nog en politisk kommentar till flyktingtrafiken över mexikanska gränsen, men förpackad som en härligt skräpig B-film. Just den politiska aspekten gjorde en hel del fans i USA besvikna, men det stör inte mig.

Danny Trejo är hjälten som vägrar använda mobiltelefon och säger “Machete don’t text!”. Steven Seagal är fantastisk borde få en Oscar för rollen som skurken; en tjock mexikan i hawaiiskjorta! Robert DeNiro är slem politiker, medan Don Johnson är korrupt och sadistisk sheriff. Jessica Alba är läcker som handlingskraftig agent som alltid bär högklackat. Lindsay Lohan klär ut sig till nunna. Michelle Rodriguez trotsar all beskrivning, men hur hon ser ut framgår klart och tydligt av DVD-omslaget här intill.

MACHETE är osannolikt våldsam, extremt blodig, innehåller många omotiverade nakenscener och annat vi har rätt att kräva av en film. Den är också väldigt rolig och ohemult underhållande!

De tre matrixiärerna?

Här är den första trailern till den nya DE TRE MUSKETÖRERNA i 3D.
Öh... Jaha? Och vad ska detta föreställa? BATMAN? MATRIX? RESIDENT EVIL? Så här minns jag inte att boken var när farfar läste den för mig när jag var barn.



Fantomen - som ni aldrig sett honom förut

Redan på 1940-talet gjordes det film om Fantomen - vilket jag rapporterat om här på TOPPRAFFEL!. Det dröjde till 1990-talet innan det gjordes spelfilm på nytt om Den vandrande vålnaden - om man inte räknar den misslyckade, aldrig visade TV-piloten från 1961. Nästa månad släpps SyFy Channels miniserie om en "alternativ" Fantomen på DVD i Sverige.
På 80-talet figurerade Fantomen som en av hjältarna i den tecknade TV-serien DEFENDERS OF THE EARTH och 1994 dök han upp i tecknad form igen i PHANTOM 2040, en futuristisk version. En grej jag funderat lite på är varför Semic och King Features aldrig producerade en tecknad TV-serie när Fantomen var som störst på 70-talet. En sådan borde ha funkat bra i Skandinavien och Australien.
Men!
Nu upptäckte jag att det gjordes Fantomen för TV på 70-talet! Kanske den mest obskyra Fantomenfilmatisering som går att uppbringa.
Jag har tidigare skrivit om den animerade versionen av Corto Maltese som ingick i det italienska TV-programmet SUPERGULP. Ett program som innehöll tecknade filmer baserade på tecknade serier. En del köpte italienarna in färdiga - som de som byggde på Marvels superhjälteserier. Men en del andra snickrade man själv ihop på enklast möjliga sätt.
Minsann om de inte gjorde en tecknad film baserad på vad som ser ut att vara det klassiska avsnittet "Luftpiraterna" av Lee Falk och Ray Moore! Man har tagit serierutorna som de är och nöjt sig med att panorera över dem och animera vissa detaljer. Det lustiga är att det liksom med Corto Maltese funkar rätt bra!
Här är hela äventyret - tyvärr på italienska och utan text. Eftersom det här är en italiensk produktion är förstås Fantomen röd.







söndag 27 mars 2011

DVD: S.W.A.T.: Firefight

S.W.A.T.: FIREFIGHT (Sony)

Jag har aldrig sett TV-serien S.W.A.T. från 1970-talet. Häromåret kom en långfilm med Samuel L Jackson baserad på serien, och av någon anledning har jag inte sett den heller. Men här har vi en uppföljare gjord direkt för DVD, och den har jag minsann sett!

Gabriel Macht, som var trist som huvudpersonen i Frank Millers hemska THE SPIRIT, är riktigt bra som stenhård SWAT-snut som skickas till Detroit för att drilla ett kaxigt gäng gröngölingar. Han får genast ihop det med söt poliskvinna. Teamet förstärks med den bästa experten man kan uppbringa, och denna expert visar sig vara en fotomodellsnygg brud med bar mage.

Robert Patrick är bra som skurken, men handlingen är riktigt tunn och lite konstig. Jag blir inte riktigt klok på vad det är Patrick håller på med.

Det här är väl helt okej som hyfsad underhållning, men filmen känns som ett avsnitt av en TV-deckare. I och för sig passande, med tanke på att den bygger på en TV-deckare. Det coola ledmotivet från TV-serien återanvänds.

Filmen skyltar även med Kristanna Loken från TERMINATOR 3 och jag satt och undrade när hon skulle dyka upp. Det visade sig att hon var tjejen i öppningsscenen; hon gjorde en så pass liten cameo att jag inte hann känna igen henne.

 

DVD: Death Race 2

DEATH RACE 2 (Universal)
Paul Bartels Roger Corman-produ-
cerade DEATH RACE 2000 med David Carradine och Sylvester Stallone från 1975, var en film som gjorde stort intryck på mig långt innan jag såg den på video mer än tio år efter premiären. Jag brukade stå utanför Imperial och titta på de tuffa lobbykorten och fantisera om hur fantastisk DEATH RACE 2000 var, och sedan gå hem och rita serier om filmen, så som jag trodde att den var. 
Häromåret kom DEATH RACE med Jason Statham, som inte var en remake på kultklassikern, utan en så kallad “re-imagining”. Statham-rafflet blev tydligen en hyfsad framgång, så här har vi en prequel till filmen, den här gången producerad direkt för DVD. Fast nu spelas hjälten av gamle popstjärnan Luke Goss från Bros (the poor man’s Jason Statham). Detta är hans första huvudroll. 
Här berättas hur dödsspelen startade, hur en TV-kanal i den nära framtiden kom på att man kan tjäna pengar på att låta dödsdömda fångar tävla på liv och död i bilrace. Men njä, den här filmen funkar inte riktigt. Här finns en del bra och fläskig action, men filmen känns ologisk och ryckig. Framför allt faller den på att TV-kvinnan som får idén till dödsracen är lite för ung och fel typ för att spela en så pass extrem roll. Hon övertygar inte alls. Och filmens samhälle är inte tillräckligt dekadent och utflippat. Det känns fortfarande som om de flesta är normala och lever normala liv i normala hem - det här är inte en dystopisk framtidsvärld där folk tittar på gladiatorspel till döds på TV för nöjes skull.
Även Sean Bean, Ving Rhames och Danny Trejo medverkar. 
 


Mörka själar

Hmm... Kan det här vara något?




Vad hände med den här?

 Förra helgen satt jag och pratade med en filmregissör och vi diskuterade distributionskanaler, och jag kom då plötsligt att tänka på den HÄR filmen, som jag recenserade den 26 november 2009, och som gick upp på Spegeln i Malmö dagen därpå.
Vad hände med denna minst sagt besynnerliga (och usla) film? Visades den någonstans utanför Malmö? Släpptes den på DVD? Sågs den av några alls på Spegeln? I så fall: varför?
Jag har inte hört eller läst någonting alls om den eller dess upphovsmän sedan premiären.

lördag 26 mars 2011

Dolphan & Åkerlund!

Jonas Åkerlund är en trevlig kille och han har gjort en del klassiska musikvideor. Hans karriär som långfilmsregissör är dock mer tveksam. Fast hans nya film SMALL APARTMENTS kan kanske bli något. Om inte annat för att DOLPH LUNDGREN är med och tydligen har färgat håret svart...
HÄR rapporterar Twitch, och HÄR finns en ny intervju med Dolphan.

Bio: Medan åren går

Foton copyright (c) SF Film
Mike Leighs Oscarnominerade MEDAN ÅREN GÅR uppmärksammades i Sydsvenskan häromdagen. Det har nämligen tagit över två månader för filmen att nå Malmö. Stockholmspremiären var den 21:a januari, då den även gick upp i Göteborg, men först nu har en ganska repig kopia gått upp på Spegeln i Malmö. Distributören SF Film skyller på att det är trångt på biograferna i Malmö - vilket det förvisso är - och att det är svårt att visa den här typen av smalare film här nere. Tja, om SF Bio låter bli att visa samma blockbusters i tre salonger på tre biografer samtidigt, lär det ges utrymme för fler filmer.
Jag brukar ofta blanda ihop Mike Leigh med Ken Loach. Leigh är väl den för mig intressantare och trevligare av de två, men jag har lik förbannat svårt att hålla dem isär. Och på grund av ovannämnda försening, har nu filmer av både Loach och Leigh gått upp på Spegeln med en veckas mellanrum.
I den tokhyllade MEDAN ÅREN GÅR spelar Jim Broadbent och Ruth Sheen det äkta paret Tom och Gerri, som nu är 60+, och vi för följa deras liv under fyra årstider. Således borde den svenska titeln lyda MEDAN ÅRET GÅR och inte ÅREN, fast det är ju klart, det går kanske ett par år från scenerna markerade "Summer" till de som föregås avtexten "Autumn"? Nej, det gör det inte.
Sympa-
tiska Tom och Gerri är ett nästan oförskämt lyckligt par; de har det bra, de är glada och de jobbar på sin kolonilott och har det trevligt. Med jämna mellanrum umgås de med sina familjemedlemmar och andra vänner, och alla dessa övriga människor är olyckliga på något sätt. Framför allt den närmast psyksjuka Mary (Lesley Manville); en arbetskamrat till Gerri som dyker upp med jämna mellanrum. Den smällfete Ken (Peter Wight) har problem med hälsan och spriten. Toms bror Ronnie (David Bradley - nej, inte han i American Ninja!) förlorar sin fru, men han ger intryck av att ha varit introvert redan innan detta hände. Imelda Staunton har en liten roll och hon är väldigt deprimerad.
Större delen av MEDAN ÅREN GÅR - i princip hela filmen - består av att man sitter hemma hos Tom och Gerri i London och pratar. Ibland pratas det på andra ställen, men hela filmen bygger på långa dialogscener. Och dessa är alldeles utmärkta. Replikerna är oerhört välskrivna och skådespeleriet är så exemplariskt det kan bli. I synnerhet Jim Broadbent står ut; när allt kommer omkring är det prestationer som hans som borde Oscarbelönas.
Ändå kan jag inte
oreser-
verat stämma upp i hyllnings-
kören. Här finns någonting som gör att jag inte kapitulerar totalt och jag funderade på vad det är. Visst, ett par scener med Mary är alldelers för långa; hon är en väldigt påfrestande människa och jag fick nog väldigt snabbt, hennes pladdrande gick mig på nerverna.
...Men jag tror att orsaken till att jag inte jublade av lycka i salongen var att - jag är för ung för filmen. Javisst, det låter märkligt. Men Mike Leigh är född 1943 och MEDAN ÅREN GÅR känns verkligen som en film specialgjord för 40-talister. Något som egentligen inte borde vara ett hinder för mig att njuta fullt ut. Men jag satt hela tiden och kändeatt, oj, den här filmen kommer min farsa och hans generation att älska och ha mer utbyte av än jag. På samma sätt som ofödda foster har mer utbyte av JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER än jag.
Hur ska jag göra med betyget? Ett tag tänkte jag sätta en fyra. Det här är ju så förbannat välgjort och välspelat. Det går inte att hitta en mer välspelad film på bio just nu. Men nej, Mike Ligh får nöja sig meden trea från mig. Av nyss nämnda skäl.    

(Malmöpremiär 25/3)

fredag 25 mars 2011

Snacka om hybris!

I butik nästa vecka...



En redi bonnamässa!

Igår slog årets upplaga av Mila upp portarna, och i egenskap av skjutjärnsjournalist var jag där.
Mila? Vad är det? utbrister du brunstigt.
Det är en lantbruksmässa här i Malmö.
En gigantisk mässa full med ... djur. Och maskiner. Och bönder.
Jag och en kollega fick en guidad rundvandring och fick lära oss allt om denna fascinerande värld.
Fattar ni hur jävla stora tjurar är? De är ju fan skitstora! Och man får absolut inte klappa dem på huvudet. Jag såg två tjurar som bajsade samtidigt. Jag såg en kvinna som tvättade anus på en ko med en tvättsvamp.
Ett rum var märkt Styling" där släpade man in kor och fixade till dem så att de skulle bli granna.
En herre som födde upp- och sålde kor och tjurar av rasen Angus hävdade att dessa är godast. Han frågade om vi hade kor. Det hade vi inte.
På en liten arena hölls tävlingar där nöt- och mjölkdjur bedömdes.
I en hörna skulle man gissa vikten på en sugga.
En stor avdelning hette Traktortorget. Där fanns en massa traktorer. Även antika drån 1940-talet. Dessa var snygga och såg ut att vara hämtade ur Kalle Anka.
I en manege red ryttare runt, runt lite då och då. Några var utklädda till husarer. Ibland spelades marschmusik.
En hyfsat stor avdelning bestod av montrar med matproducenter. Korv, honung, chips, donuts, mer korv, mer kött. Det gick fint att smaka. Ugglarps bjöd på en pint lättöl. Den la sig som en klump cement i magen. Jag förstod inte meningen med honung med polkagrissmak.
En del besökare och utställare bar cowboy-
hatt.
En gubbe såg ut precis som Ed Gein och hade likadan rödrutig mössa.
Var och varannan monter hade egen kaffebryggare och det åts mycket kakor av alla de slag.
Nu i helgen arrangeras tävlingen Sveriges starkaste dräng på mässan. Då kommer ett gäng karlar att välta traktorer och ha sig.

För er som befinner er i Alingsås den 29:e mars

Hushållningssällskapet

Länk till Hushållningssällskapets pressrum

Pressmeddelande

Välkomna att närvara vid utdelning av Stora Potatispriset 2011!

2011-03-24 08:18
Välkomna att närvara vid utdelning av Stora Potatispriset 2011!
Den 29 mars, på Jonas-dagen, är det dags för Potatisakademien att för tredje gången dela ut det Stora Potatispriset i samband med akademiens årsmöte. Stora Potatispriset delas ut till fil dr och forskare Kerstin Olsson för sitt mångåriga arbete som forskare och föreläsare om potatis, samt för sitt engagemang att sprida dessa kunskaper för såväl vetenskap som allmänhet.

När:              Prisutdelning sker Tisdagen den 29 mars kl 18.00
Var:              Alströmerska Magasinet, Alingsås
Kerstin Olsson är fil dr i Kulturväxternas genetik och förädling och är idag verksam vid Nordgen (fd Nordiska Genbanken) som är en institution under Nordiska Ministerrådet. Kerstin har skrivit eller varit en del av hundratalet publikationer varav 70% har handlat om potatis. Hon har en lång karriär inom forskning och är en ledande auktoritet när det gäller växtförädling av nya potatissorter med bättre resistens mot bladmögel.
Priset består av ett diplom, en kopparnola, formgiven och tillverkad av Alingsåssmeden Peter Petersson samt en prissumma på 5000 kr.
Potatisakademien bildades 2008 och har som syfte att:
  • Främja kunskapen om potatis, Solanum Tuberosum, genom utbildning och information.
  • Öka medvetandet om potatisens gastronomiska och kulinariska egenskaper.
  • Positionera potatisen genom att lyfta fram dess hälso-, miljö-, och näringsmässiga betydelse.
  • Värna om potatisen i ett historiskt och kulturellt perspektiv.
//Detta är tredje gången Potatisakademien delar ut Stora Potatispriset. 2009 tilldelades priset Richard Tellström, doktor i måltidskunskap vid Hotell- och restauranghögskolan i Grythyttan. Han fick priset för sitt arbete med att sätt ord på hur potatis smakar. 2010 fick potatisälskaren och potatissamlaren Torvald Fälth priset för sitt stora intresse för och kunskap om potatis samt för hans värnande om det historiska arvet och mångfalden av olika potatissorter genom sitt odlande av dessa. //
VÄLKOMNA!

The Book of Mormon

Variety tokhyllar Trey Parkers och Matt Stones nya musikal! Läs deras recension HÄR.

torsdag 24 mars 2011

Captain America - första fullängdstrailern

THOR, GREEN LANTERN och X-MEN i all ära, men det här verkar vara sommarens superhjältefilm:



Bio: Elias och jakten på havets guld

Foton copyright (c) SF

För en del år sedan fick jag en reklampenna från SF med den lilla räddningsbåten Elias. Det var en sådan där penna som man lutade, och så gled Elias långsamt från den ena kanten till den andra. Pennan var en outsinlig källa till underhållning. I synnerhet efter alkoholintag. Bättre än Blu-ray.

Fast jag har aldrig sett något TV-program med Elias. Eller den första långfilmen. Idag såg jag den andra långfilmen.

Jaha. Ja, nu går skam på torra land! Hus som pratar? I den lilla hamnen Lugnvik har byggnaderna ögon och munnar och pratar. Hur jävla kul är det att vara ett hus? Stå där hela dagarna? Men även allt annat har ansikten. I synnerhet båtarna. Snacka om overkligt.

En dag dyker Elias upp, han har hittat en kustvaktsbåt som säger att Lugnvik måste fånga skitmycket fisk under vintern, annars måste hamnen stängas. Så Elias och hans båtkompisar beger sig ut för att fiska - men uj, då kommer det onda, moderna båtar med gigantiska fångstnät! I närheten finns en hypermodern fiskehamn och där härskar den onda Polardrottningen, och hon länsar havet på fisk.

Elias lär känna den lilla undervattensbåten Doppi och de beger sig ut på jakt efter en skatt som kan rädda Lugnvik.

Man har lagt ner mycket jobb på att göra havet realistiskt i denna norska, datoranimerade film. Rent allmänt är det hyfsat välgjort, även om jag tycker att figurernas ansikten är rätt groteska.

Jag gillade verkligen att den onda fiskestationen ser ut som något ur en James Bond-film eller möjligen som Rastapopulous högkvarter i TINTIN I HAJSJÖN. Sångnumren har jag mindre till övers för.

Precis som alltid när jag går på film riktad till väldigt små barn, somnade jag efter en stund. Så hur betygsätter jag detta? Varför inte så här:







 

 

(Biopremiär 25/3)


Dagens mest relevanta pressrelease:

Klädesholmen Seafood AB

Länk till Klädesholmen Seafood ABs pressrum

Pressmeddelande

”Purjolök och svartpeppar” utsedd till Årets Sill 2011

2011-03-23 18:23

I Årets Sill-jury ingår skådespelaren Peter Harryson (juryns ständige ordförande), matkreatören och kokboksförfattaren Monika Ahlberg, kocken Håkan Thörnström, vars restaurang nyligen fick en stjärna i Guide Michelin, matbloggaren och Mästerkocksdeltagaren Jennie Benjaminsson samt Sjöräddningssällskapets vd Rolf Westerström.

– Vi hade fyra starka sillkandidater som var och en säkert hade blivit populär. Årets alternativ var lite åt det traditionella hållet, vilket jag personligen uppskattar. Årets Sill, ”Purjolök och svartpeppar” tycker jag är den absolut starkaste hittills och den har alla förutsättningar att bli en svensk klassiker och en riktig storsäljare, säger juryns ständige ordförande Peter Harryson.


De fyra sillinläggningarna har tagits fram av restaurang Salt & Sill. Två sorter var krämiga och två inläggningar klara. Monika Ahlberg, TV-kock, matkreatör, bloggare och kokboksförfattarinna:

– Motiveringen säger det mesta. Den riktigt kittlar smaklökarna.

Årets Sill 2011 ska nu produceras av Klädesholmen Seafood och börjar säljas på Sveriges nationaldag den 6 juni – samtidigt som ”Sillens Dag” firas på Klädesholmen. Årets Sill är en premiumsill som varje år tillverkas i begränsad upplaga och där en krona per burk går direkt till Sjöräddningssällskapets arbete för ökad säkerhet till sjöss. Årets Sill 2010 gav 50 000 kronor till Sjöräddningssällskapet.


 Årets Sill 2011 utsågs idag till Purjolök och svartpeppar” av fr.v: Håkan Thörnström, Jennie Benjaminsson, Peter Harryson, Monika Ahlberg och Rolf Westerström.


– Sjöräddningssällskapet är en ideell organisation och vi är beroende av gåvor för att kunna utföra vårt arbete. Vi har vår egen ”nollvision”, det vill säga att alla i sjönöd som kallar på hjälp också ska kunna räddas. Vi är mycket tacksamma för det engagemang som Årets Sill bidrar med, säger Rolf Westerström, vd Sjöräddningssällskapet.



onsdag 23 mars 2011

Bio: Never Let Me Go

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

NEVER LET ME GO bygger på en roman av en Kazuo Ishiguro, vilken en bekant till mig talat gott om. Samma bekant har också uttalat sig positivt om filmen, som hon såg i Frankrike för ett tag sedan.
Själv visste jag inte alls vad jag skulle få se, eftersom jag inte haft tid att läsa något handlingsreferat. Jag visste bara att Keira Knightley är med, och hon gör ju inte ont att titta på. Carey Mulligan har dock huvudrollen, och Charlotte Rampling är det tredje stora namnet.

Mark Romaneks film var definitivt inte vad jag trodde det skulle vara. Långt ifrån. Det här visade sig vara något slags science fiction-drama - fast av ett radikalt annorlunda slag än I AM NUMBER FOUR, som slutat femton minuter tidigare.
NEVER LET ME GO utspelar sig nämligen i ett alternativt England, i en värld där man på 1950-talet upptäckte botemedel mot tidigare obotliga sjukdomar, och på 60-talet höjdes den genomsnittsliga livslängden för människor till över etthundra år.

När berättelsen börjar är det 1978 och vi befinner oss på internatskolan Hailsham, en till synes idyllisk plats där Rampling är rektor. Vi lär känna de tre eleverna Kathy, Ruth och Tommy, som i filmens första del spelas av barnskådisar. Idyllen till trots märker vi att något inte stämmer på skolan och inga barn kan lämna den. De har hört de mest fasansfulla historier om vad som sker utanför stängslet.
Hailsham är mer än en skola. Det är ett slags farm - en gård där man föder upp människor. I filmens andra del har Kathy, Ruth och Tommy vuxit upp till tonåringarna Mulligan, Knightley och Andrew Garfield. Vi får veta att skolans elever är kloner - och deras enda syfte är att finnas tillgängliga för organdonationer. När tiden är mogen blir de kallade, och så opereras de ett par gånger tills det är dags för det som kallas "completion" - då klonen dör.
Kathy, Ruth och Tommy börjar bli besatta av att hitta de människor de klonats från, men det uppstår även en del konflikter på det känslomässiga planet. Kathy fattar tycke för Tommy, som dock förförs av Ruth. Med tiden väcks även hopp om att de kan få slippa undan sina öden. Det ryktas att bara man kan bevisa att man är ett förälskat par, slipper man agera organdonator.
 
NEVER LET ME GO bygger på en oerhört fascinerande idé och det är extra kul att det inte är uppenbart på en gång, om man nu inte läst boken eller ett handlingsreferat  - eller denna och andra recensioner. Dock kan jag inte riktigt påstå att jag köper det hela. Jag menar, borde det inte ske massflykter från dessa uppgödningsanstalter när sanningen kommer fram? Finns det inga "vanliga" människor som engagerar sig i dessa kloners omänskliga öden? Inga motståndsarméer? Hur kommer det sig att alla bara låter det ske? Och varför infinner sig klonerna till operationerna? I en scen pratar Charlotte Rampling om att de diskuterat etiken och moralen i det hela på skolan, men mer än så blir det inte.

Det är en väldigt grå och långsam film. Men den är ypperligt välspelad. Intressant men småtrist. Jag gillade dock inte Keira Knightleys frisyr.







(Biopremiär 25/3)

Bio: The Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En spelfilm producerad av National Geographic, det ser man minsann inte varje dag. Inte nog med det, det här är Peter Weirs första film på åtta år - han har inte gjort något sedan MASTER AND COMMANDER år 2003, och fem år innan dess kom TRUMAN SHOW. Weir är dock fortfarande mest känd och populär för sin DÖDA POETERS SÄLLSKAP från 1989, vilken många fortfarande har som favoritfilm - och själv kan jag bli direkt provocerad av folk som utan ironi säger "carpe diem".
Jag har alltid upplevt det som att Weirs filmer haft ett om inte direkt vänsterbudskap, så ett humanistiskt och ett där auktoriteter och förstoppad borgerlighet ifrågasätts. THE WAY BACK är dock ett frontalangrepp på kommunismen, så Weir är trots allt inte en gammal övervintrad proggare.
Manuset bygger på en viss Slavomir Rawiczs memo-
arer, i vilka han beskriver hur han flydde från ett fångläger i Sibirien och fotvandrade hela vägen till Indien. För några år sedan avslöjades det att Rawicz av allt att döma aldrig flydde från lägret, eftersom han frigavs 1942... Nåja, detta har inte hindrat Weir och hans medförfattare från att tota ihop en historia där en brokig skara karlar flyr från just ett fångläger i Sibirien och tar sikte på Indien - och ja, de ska ta sig dit till fots.
Ed Harris är den naturliga stjärnan i filmen, sida vid sida med Colin Farrell, som dock mest har en glorifierad gästroll. Gustaf Skarsgårds roll är betydligt större och svensk som han är, har han hamnat på de svenska filmaffischerna - det är han förstås inte i andra länder. Och jodå, han gör inte bort sig, pojken Skarsgård, han lär fortsätta att få jobb i Hollywood.
Det är ett farligt traskande i den här filmen. De går och går och går, och man-
skapet reduceras när de dukar under en efter en. De drabbas av sjukdomar, de svullnar upp, de bränns av solen - så till den milda grad att THE WAY BACK blev Oscarsnominerad för bästa make up-effekter.
Filmen är lång, över två timmar, och jag tyckte allt det blev rätt tradigt emellanåt. Men storyn är intressant och landskapsvyerna ofta svindlande. Berg, öknar, snöstorm, skogar. Ibland pratas det polska och ryska, oftast engelska med polsk och rysk brytning. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Och hur vanligt var det att tibetanska munkar talade flytande engelska på 1940-talet? Och indier?


(Biopremiär 25/3)

Bio: I Am Number Four

Foton copyright (c) Disney

Michael Bay-producerad science fiction-action-thriller, baserad på en bok och i regi av TV-seriekillen DJ Caruso, som senast gjorde dumma EAGLE EYE - hur sitter det så här en dag i mars?

Ärligt talat: inget vidare.

Alex Pettyfer spelar John, en kille som är från rymden. Han ser ut som en vanlig, amerikansk, lätt överårig high school-elev, men jodå, han är från en främmande planet. Och hans liv är i fara. Han är nämligen nummer fyra i en grupp på, ja, hur många var de nu? En handfull, säger vi. En handfull rymdvarelser som flytt till olika planeter och nu jagas och dödas av andra, onda rymdvarelser med rakade, tatuerade skallar, spetsiga tänder och gälar på kinderna.

Tillsammans med sin "vakt" Henri (Timothy Olyphant) flyttar John från stad till stad, där de försöker vara så osynliga som möjligt. I början av den här filmen är John ute och badar med några kompisar, och då börjar hans ben plötsligt att lysa blått (det betyder att en av hans hemliga rymdkompisar har mördats). De badande polarna blir rädda och skriker "Freak!", så John och Henri flyttar till Ohio.

Där bär det sig inte bättre än att John får ihop det med Snygga Bruden på skolan. Och tack vare detta får han The School Bully - skolans footballstjärna - på sig. Dessutom lär han känna skolans mobboffer nummer ett, en kille som tror att hans farsa förts bort av rymdvarelser (är han månne son till Sammy Hagar?).

Rymdvarelserna knappar in och med sig har de två stora monster, men nu börjar John kunna lära sig att hantera de superkrafter han upptäcker att han har. Exakt vad de här krafterna går ut på blir jag inte riktigt klok på, förutom att han är skitstark och snabb och kan hoppa högt, skjuter han blå ljusstrålar från händerna, och då kan det mesta hända, beroende på vad manuset kräver. John skaffar sig även en hund.

I AM NUMBER FOUR känns som första säsongen av en TV-serie nerklippt till en långfilm på knappt två timmar. Den följer samma struktur som TV-serier och den riktar in sig på yngre tonåringar. Carusos film fortsätter även den där nya, trista trenden med TV-serier och filmer om superhjältar som inte bär superhjältedräkter, något som väl startades med SMALLVILLE (som Caruso jobbade med) och sedan fortsatt i till exempel HEROES.

Jag har bara sett första säsongen av HEROES, som jag väl tyckte var sådär, och jag hörde förstås att senare säsonger blev värre. I AM NUMBER FOUR kan sägas vara ett slags HEROES LIGHT. Det största problemet är att filmen blir märkligt seg och trist. Alex Pettyfer har inte mycket till utstrålning, men jag gissar att hans utseende går hem hos töserna. De onda rymdvarelserna är inte så kul. Det dyker upp en blond rymdbrud och sparkar röv emellanåt, och hon hade varit en mycket coolare huvudperson. Slutstriden pågår i en evighet och folk skjuter strålar på varandra och det är inte alls fräsigt, och jag höll på att somna. Slutet bygger inte helt oväntat upp till en uppföljare.

Är du tolv år tycker du kanske om det här. Men chansen att du som läser detta är tolv är nog ganska liten, eller hur?

 

 

 

 

(Biopremiär 25/3)


Nya fransk-belgiska serier...

Okej, kalla mig bakåtsträvare, kalla mig medelålders gubbe, kalla mig traditionalist... Men jag ögnar intresserat igenom alla nyhetsmail från de flesta franska och belgiska serieförlag, och ofta svär jag över lockande böcker som troligen aldrig kommer att komma ut på begripliga språk. Idag kom till exempel information om det här albumet:



Klicka HÄR för att bläddra i det (klicka i nedre högra hörnet).

Anna Serner – Svenska Filminstitutets nya VD

SVENSKA FILMINSTITUTET

P R E S S M E D D E L A N D E 

Anna Serner – Svenska Filminstitutets nya VD

Anna Serner. Foto: Per Myrehed.

Anna Serner har av Svenska Filminstitutets styrelse utsetts till ny verkställande direktör. Hon tillträder den 1 oktober.

Anna Serner är född 1964, jur kand och kommer närmast från tjänsten som VD för branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU). Dessförinnan var hon under ett par år verksam som konsult inom marknadskommunikation i egen firma och innan dess VD för Reklamförbundet 1998-2006.

Hon har bred erfarenhet av styrelseuppdrag, bl a för Berghs School of Communication, Folkoperan, United Minds, Fanzingo och tidskriften Dagens Samhälle, och har varit expert i statliga utredningar såsom Upphovsrättsutredningen 2010.
Dessutom är hon utbildad vid Stockholms Filmskolas tvååriga praktiska filmutbildning och har läst filmvetenskap. De senaste 20 åren har hon också föreläst inom juridik, reklam, kreativitet och ledarskap.

Ett av Tidningsutgivarnas uppdrag är att driva frågor om yttrandefrihet och Anna Serner har varit aktiv i debatten om mediernas roll i samhället.

Anna Serner:
– Att bli VD för Filminstitutet är en ära och en utmaning. För mig är filmen en av de viktigaste kulturyttringarna och jag ser fram emot att vara med om att stärka dess betydelse för kulturdebatten, samhället och i slutändan demokratin. Det räcker inte bara med att vi ska medverka till att det görs bra film, vi ska göra skillnad i det offentliga samtalet.

Svenska Filminstitutets styrelseordförande Håkan Tidlund:
– Vi är mycket glada att vi lyckats rekrytera Anna Serner som ny VD för Svenska Filminstitutet. Hon har både de erfarenheter och de personliga egenskaper som krävs för detta viktiga uppdrag. Vi ser med tillförsikt fram emot hur hon ska ta sig an de utmaningar vi står inför idag och i framtiden.
– Bengt Toll fortsätter som VD fram till den 1 oktober och övergår sedan till att vara vice VD och VD:s ställföreträdare. På det sättet skapar vi ett mycket starkt ledarteam både i det korta som långsiktiga perspektivet.

Stockholm 23 mars 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Elizabeth Taylor

Hennes hälsa har precis som hennes vikt gått upp och ner de senaste 25-30 åren och det har länge spekulerats om när hon kommer att kola vippen, men nu har det alltså hänt. Elizabeth Taylor återupptar nu förhållandet med Richard Burton i kenneln ovan molnen. Hon blev 79.
...Och jag har egentligen inte så mycket att säga. Jag tillhörde aldrig hennes beundrare.

Lassie kom hem! (Taylor till vänster)

Taylor och Taylor i IVANHOE. (Taylor till höger)
CLEOPATRA (Danielle Dax i mitten)
...Och i NORD OCH SYD - hm, lite MILF-varning här?


Thor. På nya affischer. Igen.



tisdag 22 mars 2011

Bio: Route Irish

Jag fortsätter att kolla filmer som inte pressvisades under BUFF-veckan och kommer fram till Ken Loachs senaste film.

När det gäller Ken Loach vet man aldrig riktigt vad man kan förvänta sig. Eller, jo, det vet man kanske. Men så här är det: Loach tillhör ju de där som står på vänsterkanten och predikar. Jag är inte ung och arg längre, jag vill inte ha fläskiga vänsterbudskap längre, jag vill ha bra film. Och jag har aldrig varit förtjust i skitig diskbänksrealism.

Med LOOKING FOR ERIC överraskade Loach mig. Det var ju en riktigt rolig och trevlig liten film. Visst, det handlade fortfarande om den skitigaste typen av diskbänksrealism och dialogen bestod mest av härjade typer som skrek "fåcking cunt!" till varandra. Men ändå. Jag gillade Loachs fotbollskomedi.

Eftersom det dröjde några dagar innan jag fick möjlighet att se ROUTE IRISH, hann jag läsa ett par recensioner. Flera kritiker kallade den "hårdkokt thriller" och liknande, och tja, det lät ju lovande. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle få serverat där jag satt i biosalongen, omgiven av ... ingen alls. (Det var bara jag som ville se filmen på visningen jag valde)

Route Irish kallas sträckan mellan Bagdads flygplats och den gröna zonen (känd från Matt Damon-rafflet, förstås). I början av Loachs film informeras vi om att detta är den farligaste vägsträckan i hela världen.
Mark Womack spelar Fergus, ett råskinn som tillhört SAS - Special Air Services (Who Dares Wins) - och som varit därnere och skjutit "towelheads" tillsammans med Frankie (John Bishop), Fergus' bäste vän som han känt hela livet.
Men nu är Frankie död. Han hade stannat kvar och stridit efter att Fergus åkt hem till Liverpool, och filmen öppnar med en begravning under vilken Fergus konstaterar att inte mycket är kvar av Frankies skalle.
Fergus får en arabisk mobiltelefon i sin hand. På den finns en kort filmsnutt under vilken man ser hur Frankies team med "cowboys" oprovocerat skjuter ihjäl en familj i en bil och två förbipasserande pojkar - av allt att döma bara för att de ville döda araber. Frankie blir upprörd och fly förbannad på teamet, men där bryts filmen.
Nu börjar Fergus att luska i händelsen. Han godtar inte den officiella förklaringen. Vad hände? Varför? Vilka mördade Frankie? Var det medlemmarna i det egna teamet?
ROUTE IRISH tävlade i Cannes förra året, och för att lanseras som thriller är den väldigt ... ospännande. Allvarligt talat infinner sig ingen spänning alls - möjligen lite grann mot slutet, när pusselbitarna faller på plats.
Ken Loach berättar historien med sitt sedvanliga diskbänksrealistiska stuk, istället för att ta till de enklaste spänningstrick.
Ett problem är att samtliga medverkande är mer eller mindre osympatiska. Jag kan inte kalla Fergus "hjälte", eftersom han ofta beter sig som ett svin. Han vrålar och skriker och är inte sen att ta till nävarna när han irriteras av någon på puben. Kvinnan han under berättelsens gång får ihop det med (Andrea Lowe) är inte så mycket trevligare. Få medverkande klarar av att säga en mening utan att vråla "fåcking!".
Mot slutet är det dags för Fergus att bli vigilante, men han hämnas och torterar och dödar och vrålar i så långa, utdragna scener, att jag tröttnade och hoppades att även han skulle få en kula i pannan. Jag gillade inte heller slutscenen, men storyn kunde säkert inte sluta på något annat sätt i Loachs ögon.
På ett par ställen har man även slängt in autentiska bilder på krigets offer, samt den där läckta filmsnutten där en amerikansk helikopter pangar oskyldiga på ett torg. Ken Loach tar alla chanser att spy galla över USA.
Men trots mina invändningar här ovan - jo, de blev ju en hel del, konstaterar jag - tycker jag ändå att ROUTE IRISH är helt okej. Det handlar förstås inte om ett hafsverk och det är rätt intressant att få den här konflikten skildrad ur ett brittiskt perspektiv. Även om det är väldigt PK - och med det menar jag inte "privatknöllare".
Så jag kan med gott samvete dela ut nedanstående betyg. 







(Biopremiär 20/3)