fredag 25 mars 2011

The Book of Mormon

Variety tokhyllar Trey Parkers och Matt Stones nya musikal! Läs deras recension HÄR.

torsdag 24 mars 2011

Captain America - första fullängdstrailern

THOR, GREEN LANTERN och X-MEN i all ära, men det här verkar vara sommarens superhjältefilm:



Bio: Elias och jakten på havets guld

Foton copyright (c) SF
För en del år sedan fick jag en reklampenna från SF med den lilla räddningsbåten Elias. Det var en sådan där penna som man lutade, och så gled Elias långsamt från den ena kanten till den andra. Pennan var en outsinlig källa till underhållning. I synnerhet efter alkoholintag. Bättre än Blu-ray.
Fast jag har aldrig sett något TV-program med Elias. Eller den första långfilmen. Idag såg jag den andra långfilmen.
Jaha. Ja, nu går skam på torra land! Hus som pratar? I den lilla hamnen Lugnvik har byggnaderna ögon och munnar och pratar. Hur jävla kul är det att vara ett hus? Stå där hela dagarna? Men även allt annat har ansikten. I synnerhet båtarna. Snacka om overkligt.
En dag dyker Elias upp, han har hittat en kustvaktsbåt som säger att Lugnvik måste fånga skitmycket fisk under vintern, annars måste hamnen stängas. Så Elias och hans båtkompisar beger sig ut för att fiska - men uj, då kommer det onda, moderna båtar med gigantiska fångstnät! I närheten finns en hypermodern fiskehamn och där härskar den onda Polardrottningen, och hon länsar havet på fisk.
Elias lär känna den lilla undervattensbåten Doppi och de beger sig ut på jakt efter en skatt som kan rädda Lugnvik.
Man har lagt ner mycket jobb på att göra havet realistiskt i denna norska, datoranimerade film. Rent allmänt är det hyfsat välgjort, även om jag tycker att figurernas ansikten är rätt groteska.
Jag gillade verkligen att den onda fiskestationen ser ut som något ur en James Bond-film eller möjligen som Rastapopulous högkvarter i TINTIN I HAJSJÖN. Sångnumren har jag mindre till övers för.
Precis som alltid när jag går på film riktad till väldigt små barn, somnade jag efter en stund. Så hur betygsätter jag detta? Varför inte så här:












(Biopremiär 25/3)

Dagens mest relevanta pressrelease:

Klädesholmen Seafood AB

Länk till Klädesholmen Seafood ABs pressrum

Pressmeddelande

”Purjolök och svartpeppar” utsedd till Årets Sill 2011

2011-03-23 18:23
I Årets Sill-jury ingår skådespelaren Peter Harryson (juryns ständige ordförande), matkreatören och kokboksförfattaren Monika Ahlberg, kocken Håkan Thörnström, vars restaurang nyligen fick en stjärna i Guide Michelin, matbloggaren och Mästerkocksdeltagaren Jennie Benjaminsson samt Sjöräddningssällskapets vd Rolf Westerström.
– Vi hade fyra starka sillkandidater som var och en säkert hade blivit populär. Årets alternativ var lite åt det traditionella hållet, vilket jag personligen uppskattar. Årets Sill, ”Purjolök och svartpeppar” tycker jag är den absolut starkaste hittills och den har alla förutsättningar att bli en svensk klassiker och en riktig storsäljare, säger juryns ständige ordförande Peter Harryson.

De fyra sillinläggningarna har tagits fram av restaurang Salt & Sill. Två sorter var krämiga och två inläggningar klara. Monika Ahlberg, TV-kock, matkreatör, bloggare och kokboksförfattarinna:
– Motiveringen säger det mesta. Den riktigt kittlar smaklökarna.
Årets Sill 2011 ska nu produceras av Klädesholmen Seafood och börjar säljas på Sveriges nationaldag den 6 juni – samtidigt som ”Sillens Dag” firas på Klädesholmen. Årets Sill är en premiumsill som varje år tillverkas i begränsad upplaga och där en krona per burk går direkt till Sjöräddningssällskapets arbete för ökad säkerhet till sjöss. Årets Sill 2010 gav 50 000 kronor till Sjöräddningssällskapet.

 Årets Sill 2011 utsågs idag till Purjolök och svartpeppar” av fr.v: Håkan Thörnström, Jennie Benjaminsson, Peter Harryson, Monika Ahlberg och Rolf Westerström.

– Sjöräddningssällskapet är en ideell organisation och vi är beroende av gåvor för att kunna utföra vårt arbete. Vi har vår egen ”nollvision”, det vill säga att alla i sjönöd som kallar på hjälp också ska kunna räddas. Vi är mycket tacksamma för det engagemang som Årets Sill bidrar med, säger Rolf Westerström, vd Sjöräddningssällskapet.


onsdag 23 mars 2011

Bio: Never Let Me Go

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

NEVER LET ME GO bygger på en roman av en Kazuo Ishiguro, vilken en bekant till mig talat gott om. Samma bekant har också uttalat sig positivt om filmen, som hon såg i Frankrike för ett tag sedan.
Själv visste jag inte alls vad jag skulle få se, eftersom jag inte haft tid att läsa något handlingsreferat. Jag visste bara att Keira Knightley är med, och hon gör ju inte ont att titta på. Carey Mulligan har dock huvudrollen, och Charlotte Rampling är det tredje stora namnet.

Mark Romaneks film var definitivt inte vad jag trodde det skulle vara. Långt ifrån. Det här visade sig vara något slags science fiction-drama - fast av ett radikalt annorlunda slag än I AM NUMBER FOUR, som slutat femton minuter tidigare.
NEVER LET ME GO utspelar sig nämligen i ett alternativt England, i en värld där man på 1950-talet upptäckte botemedel mot tidigare obotliga sjukdomar, och på 60-talet höjdes den genomsnittsliga livslängden för människor till över etthundra år.

När berättelsen börjar är det 1978 och vi befinner oss på internatskolan Hailsham, en till synes idyllisk plats där Rampling är rektor. Vi lär känna de tre eleverna Kathy, Ruth och Tommy, som i filmens första del spelas av barnskådisar. Idyllen till trots märker vi att något inte stämmer på skolan och inga barn kan lämna den. De har hört de mest fasansfulla historier om vad som sker utanför stängslet.
Hailsham är mer än en skola. Det är ett slags farm - en gård där man föder upp människor. I filmens andra del har Kathy, Ruth och Tommy vuxit upp till tonåringarna Mulligan, Knightley och Andrew Garfield. Vi får veta att skolans elever är kloner - och deras enda syfte är att finnas tillgängliga för organdonationer. När tiden är mogen blir de kallade, och så opereras de ett par gånger tills det är dags för det som kallas "completion" - då klonen dör.
Kathy, Ruth och Tommy börjar bli besatta av att hitta de männi-
skor de klonats från, men det uppstår även en del konflikter på det känslomässiga planet. Kathy fattar tycke för Tommy, som dock förförs av Ruth. Med tiden väcks även hopp om att de kan få slippa undan sina öden. Det ryktas att bara man kan bevisa att man är ett förälskat par, slipper man agera organdonator.
NEVER LET ME GO bygger på en oerhört fascinerande idé och det är extra kul att det inte är uppenbart på en gång, om man nu inte läst boken eller ett handlingsreferat  - eller denna och andra recensioner. Dock kan jag inte riktigt påstå att jag köper det hela. Jag menar, borde det inte ske massflykter från dessa uppgödningsanstalter när sanningen kommer fram? Finns det inga "vanliga" människor som engagerar sig i dessa kloners omänskliga öden? Inga motståndsarméer? Hur kommer det sig att alla bara låter det ske? Och varför infinner sig klonerna till operationerna? I en scen pratar Charlotte Rampling om att de diskuterat etiken och moralen i det hela på skolan, men mer än så blir det inte.

Det är en väldigt grå och långsam film. Men den är ypperligt välspelad. Intressant men småtrist. Jag gillade dock inte Keira Knightleys frisyr.







(Biopremiär 25/3)

Bio: The Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En spelfilm producerad av National Geographic, det ser man minsann inte varje dag. Inte nog med det, det här är Peter Weirs första film på åtta år - han har inte gjort något sedan MASTER AND COMMANDER år 2003, och fem år innan dess kom TRUMAN SHOW. Weir är dock fortfarande mest känd och populär för sin DÖDA POETERS SÄLLSKAP från 1989, vilken många fortfarande har som favoritfilm - och själv kan jag bli direkt provocerad av folk som utan ironi säger "carpe diem".
Jag har alltid upplevt det som att Weirs filmer haft ett om inte direkt vänsterbudskap, så ett humanistiskt och ett där auktoriteter och förstoppad borgerlighet ifrågasätts. THE WAY BACK är dock ett frontalangrepp på kommunismen, så Weir är trots allt inte en gammal övervintrad proggare.
Manuset bygger på en viss Slavomir Rawiczs memo-
arer, i vilka han beskriver hur han flydde från ett fångläger i Sibirien och fotvandrade hela vägen till Indien. För några år sedan avslöjades det att Rawicz av allt att döma aldrig flydde från lägret, eftersom han frigavs 1942... Nåja, detta har inte hindrat Weir och hans medförfattare från att tota ihop en historia där en brokig skara karlar flyr från just ett fångläger i Sibirien och tar sikte på Indien - och ja, de ska ta sig dit till fots.
Ed Harris är den naturliga stjärnan i filmen, sida vid sida med Colin Farrell, som dock mest har en glorifierad gästroll. Gustaf Skarsgårds roll är betydligt större och svensk som han är, har han hamnat på de svenska filmaffischerna - det är han förstås inte i andra länder. Och jodå, han gör inte bort sig, pojken Skarsgård, han lär fortsätta att få jobb i Hollywood.
Det är ett farligt traskande i den här filmen. De går och går och går, och man-
skapet reduceras när de dukar under en efter en. De drabbas av sjukdomar, de svullnar upp, de bränns av solen - så till den milda grad att THE WAY BACK blev Oscarsnominerad för bästa make up-effekter.
Filmen är lång, över två timmar, och jag tyckte allt det blev rätt tradigt emellanåt. Men storyn är intressant och landskapsvyerna ofta svindlande. Berg, öknar, snöstorm, skogar. Ibland pratas det polska och ryska, oftast engelska med polsk och rysk brytning. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Och hur vanligt var det att tibetanska munkar talade flytande engelska på 1940-talet? Och indier?


(Biopremiär 25/3)

Bio: I Am Number Four

Foton copyright (c) Disney
Michael Bay-producerad science fiction-action-thriller, baserad på en bok och i regi av TV-seriekillen DJ Caruso, som senast gjorde dumma EAGLE EYE - hur sitter det så här en dag i mars?
Ärligt talat: inget vidare.
Alex Pettyfer spelar John, en kille som är från rymden. Han ser ut som en vanlig, amerikansk, lätt överårig high school-elev, men jodå, han är från en främmande planet. Och hans liv är i fara. Han är nämligen nummer fyra i en grupp på, ja, hur många var de nu? En handfull, säger vi. En handfull rymdvarelser som flytt till olika planeter och nu jagas och dödas av andra, onda rymdvarelser med rakade, tatuerade skallar, spetsiga tänder och gälar på kinderna.
Tillsammans med sin "vakt" Henri (Timothy Olyphant) flyttar John från stad till stad, där de försöker vara så osynliga som möjligt. I början av den här filmen är John ute och badar med några kompisar, och då börjar hans ben plötsligt att lysa blått (det betyder att en av hans hemliga rymdkompisar har mördats). De badande polarna blir rädda och skriker "Freak!", så John och Henri flyttar till Ohio.
Där bär det sig inte bättre än att John får ihop det med Snygga Bruden på skolan. Och tack vare detta får han The School Bully - skolans footballstjärna - på sig. Dessutom lär han känna skolans mobboffer nummer ett, en kille som tror att hans farsa förts bort av rymdvarelser (är han månne son till Sammy Hagar?).
Rymdvarelserna knappar in och med sig har de två stora monster, men nu börjar John kunna lära sig att hantera de superkrafter han upptäcker att han har. Exakt vad de här krafterna går ut på blir jag inte riktigt klok på, förutom att han är skitstark och snabb och kan hoppa högt, skjuter han blå ljusstrålar från händerna, och då kan det mesta hända, beroende på vad manuset kräver. John skaffar sig även en hund.
I AM NUMBER FOUR känns som första säsongen av en TV-serie nerklippt till en långfilm på knappt två timmar. Den följer samma struktur som TV-serier och den riktar in sig på yngre tonåringar. Carusos film fortsätter även den där nya, trista trenden med TV-serier och filmer om superhjältar som inte bär superhjältedräkter, något som väl startades med SMALLVILLE (som Caruso jobbade med) och sedan fortsatt i till exempel HEROES.
Jag har bara sett första säsongen av HEROES, som jag väl tyckte var sådär, och jag hörde förstås att senare säsonger blev värre. I AM NUMBER FOUR kan sägas vara ett slags HEROES LIGHT. Det största problemet är att filmen blir märkligt seg och trist. Alex Pettyfer har inte mycket till utstrålning, men jag gissar att hans utseende går hem hos töserna. De onda rymdvarelserna är inte så kul. Det dyker upp en blond rymdbrud och sparkar röv emellanåt, och hon hade varit en mycket coolare huvudperson. Slutstriden pågår i en evighet och folk skjuter strålar på varandra och det är inte alls fräsigt, och jag höll på att somna. Slutet bygger inte helt oväntat upp till en uppföljare.
Är du tolv år tycker du kanske om det här. Men chansen att du som läser detta är tolv är nog ganska liten, eller hur?






(Biopremiär 25/3)

Nya fransk-belgiska serier...

Okej, kalla mig bakåtsträvare, kalla mig medelålders gubbe, kalla mig traditionalist... Men jag ögnar intresserat igenom alla nyhetsmail från de flesta franska och belgiska serieförlag, och ofta svär jag över lockande böcker som troligen aldrig kommer att komma ut på begripliga språk. Idag kom till exempel information om det här albumet:



Klicka HÄR för att bläddra i det (klicka i nedre högra hörnet).

Anna Serner – Svenska Filminstitutets nya VD

SVENSKA FILMINSTITUTET

P R E S S M E D D E L A N D E 

Anna Serner – Svenska Filminstitutets nya VD

Anna Serner. Foto: Per Myrehed.

Anna Serner har av Svenska Filminstitutets styrelse utsetts till ny verkställande direktör. Hon tillträder den 1 oktober.

Anna Serner är född 1964, jur kand och kommer närmast från tjänsten som VD för branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU). Dessförinnan var hon under ett par år verksam som konsult inom marknadskommunikation i egen firma och innan dess VD för Reklamförbundet 1998-2006.

Hon har bred erfarenhet av styrelseuppdrag, bl a för Berghs School of Communication, Folkoperan, United Minds, Fanzingo och tidskriften Dagens Samhälle, och har varit expert i statliga utredningar såsom Upphovsrättsutredningen 2010.
Dessutom är hon utbildad vid Stockholms Filmskolas tvååriga praktiska filmutbildning och har läst filmvetenskap. De senaste 20 åren har hon också föreläst inom juridik, reklam, kreativitet och ledarskap.

Ett av Tidningsutgivarnas uppdrag är att driva frågor om yttrandefrihet och Anna Serner har varit aktiv i debatten om mediernas roll i samhället.

Anna Serner:
– Att bli VD för Filminstitutet är en ära och en utmaning. För mig är filmen en av de viktigaste kulturyttringarna och jag ser fram emot att vara med om att stärka dess betydelse för kulturdebatten, samhället och i slutändan demokratin. Det räcker inte bara med att vi ska medverka till att det görs bra film, vi ska göra skillnad i det offentliga samtalet.

Svenska Filminstitutets styrelseordförande Håkan Tidlund:
– Vi är mycket glada att vi lyckats rekrytera Anna Serner som ny VD för Svenska Filminstitutet. Hon har både de erfarenheter och de personliga egenskaper som krävs för detta viktiga uppdrag. Vi ser med tillförsikt fram emot hur hon ska ta sig an de utmaningar vi står inför idag och i framtiden.
– Bengt Toll fortsätter som VD fram till den 1 oktober och övergår sedan till att vara vice VD och VD:s ställföreträdare. På det sättet skapar vi ett mycket starkt ledarteam både i det korta som långsiktiga perspektivet.

Stockholm 23 mars 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Elizabeth Taylor

Hennes hälsa har precis som hennes vikt gått upp och ner de senaste 25-30 åren och det har länge spekulerats om när hon kommer att kola vippen, men nu har det alltså hänt. Elizabeth Taylor återupptar nu förhållandet med Richard Burton i kenneln ovan molnen. Hon blev 79.
...Och jag har egentligen inte så mycket att säga. Jag tillhörde aldrig hennes beundrare.

Lassie kom hem! (Taylor till vänster)

Taylor och Taylor i IVANHOE. (Taylor till höger)
CLEOPATRA (Danielle Dax i mitten)
...Och i NORD OCH SYD - hm, lite MILF-varning här?


Thor. På nya affischer. Igen.



tisdag 22 mars 2011

Bio: Route Irish

Jag fortsätter att kolla filmer som inte pressvisades under BUFF-veckan och kommer fram till Ken Loachs senaste film.

När det gäller Ken Loach vet man aldrig riktigt vad man kan förvänta sig. Eller, jo, det vet man kanske. Men så här är det: Loach tillhör ju de där som står på vänsterkanten och predikar. Jag är inte ung och arg längre, jag vill inte ha fläskiga vänsterbudskap längre, jag vill ha bra film. Och jag har aldrig varit förtjust i skitig diskbänksrealism.

Med LOOKING FOR ERIC överraskade Loach mig. Det var ju en riktigt rolig och trevlig liten film. Visst, det handlade fortfarande om den skitigaste typen av diskbänksrealism och dialogen bestod mest av härjade typer som skrek "fåcking cunt!" till varandra. Men ändå. Jag gillade Loachs fotbollskomedi.

Eftersom det dröjde några dagar innan jag fick möjlighet att se ROUTE IRISH, hann jag läsa ett par recensioner. Flera kritiker kallade den "hårdkokt thriller" och liknande, och tja, det lät ju lovande. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle få serverat där jag satt i biosalongen, omgiven av ... ingen alls. (Det var bara jag som ville se filmen på visningen jag valde)

Route Irish kallas sträckan mellan Bagdads flygplats och den gröna zonen (känd från Matt Damon-rafflet, förstås). I början av Loachs film informeras vi om att detta är den farligaste vägsträckan i hela världen.
Mark Womack spelar Fergus, ett råskinn som tillhört SAS - Special Air Services (Who Dares Wins) - och som varit därnere och skjutit "towelheads" tillsammans med Frankie (John Bishop), Fergus' bäste vän som han känt hela livet.
Men nu är Frankie död. Han hade stannat kvar och stridit efter att Fergus åkt hem till Liverpool, och filmen öppnar med en begravning under vilken Fergus konstaterar att inte mycket är kvar av Frankies skalle.
Fergus får en arabisk mobiltelefon i sin hand. På den finns en kort filmsnutt under vilken man ser hur Frankies team med "cowboys" oprovocerat skjuter ihjäl en familj i en bil och två förbipasserande pojkar - av allt att döma bara för att de ville döda araber. Frankie blir upprörd och fly förbannad på teamet, men där bryts filmen.
Nu börjar Fergus att luska i händelsen. Han godtar inte den officiella förklaringen. Vad hände? Varför? Vilka mördade Frankie? Var det medlemmarna i det egna teamet?
ROUTE IRISH tävlade i Cannes förra året, och för att lanseras som thriller är den väldigt ... ospännande. Allvarligt talat infinner sig ingen spänning alls - möjligen lite grann mot slutet, när pusselbitarna faller på plats.
Ken Loach berättar historien med sitt sedvanliga diskbänksrealistiska stuk, istället för att ta till de enklaste spänningstrick.
Ett problem är att samtliga medverkande är mer eller mindre osympatiska. Jag kan inte kalla Fergus "hjälte", eftersom han ofta beter sig som ett svin. Han vrålar och skriker och är inte sen att ta till nävarna när han irriteras av någon på puben. Kvinnan han under berättelsens gång får ihop det med (Andrea Lowe) är inte så mycket trevligare. Få medverkande klarar av att säga en mening utan att vråla "fåcking!".
Mot slutet är det dags för Fergus att bli vigilante, men han hämnas och torterar och dödar och vrålar i så långa, utdragna scener, att jag tröttnade och hoppades att även han skulle få en kula i pannan. Jag gillade inte heller slutscenen, men storyn kunde säkert inte sluta på något annat sätt i Loachs ögon.
På ett par ställen har man även slängt in autentiska bilder på krigets offer, samt den där läckta filmsnutten där en amerikansk helikopter pangar oskyldiga på ett torg. Ken Loach tar alla chanser att spy galla över USA.
Men trots mina invändningar här ovan - jo, de blev ju en hel del, konstaterar jag - tycker jag ändå att ROUTE IRISH är helt okej. Det handlar förstås inte om ett hafsverk och det är rätt intressant att få den här konflikten skildrad ur ett brittiskt perspektiv. Även om det är väldigt PK - och med det menar jag inte "privatknöllare".
Så jag kan med gott samvete dela ut nedanstående betyg. 







(Biopremiär 20/3)

Sörjer TOPPRAFFEL!?: Göran Elwin

Innan jag släntrade iväg för att se Justin Bäver-filmen i eftermiddags, satt jag i en engelsk skinnfåtölj och läste Sydsvenskan, och i den noterade jag att Göran Elwin gått bort - i söndags stängde han av sin videobandspelare för alltid, endast 71 år gammal.

Jag tänkte att det måste jag förstås uppmärksamma så fort pressvisningen är över, men se det glömde jag bort. Justin Bäver var en alltför traumatisk upplevelse.

Tack och lov har jag alerta läsare, och en av dessa skrev och undrade om inte TOPPRAFFEL! ska sörja Göran Elwin.

Ja, det är ju frågan.

Ska jag sörja?

För mig och mitt anhang är ju Göran Elwin enbart känd och ihågkommen för en sak: han ledde debattprogrammet STUDIO S på TV och då förstås avsnittet om videovåldet. Och jag blir genast kluven.

A) Elwin, hans redaktion och hans program ställde till ett jävla elände för Sveriges filmälskare. Han skapade en vedervärdig moralpanik, han hetsade upp en lynchstämning av nästan nazistiska proportioner. Det nya fönstret för film - hemvideon - blev inte längre fritt; en källa till intryck och upplevelser av alla de slag från hela världen, nej, istället blev videon något bespottat som skulle regleras av okunniga representanter för diverse myndigheter. Svenska folket varken fick eller kunde tycka och bestämma själva.

B) Kanske har jag Göran Elwin att tacka för allt. Tack vare hans videovåldsprogram fick jag och många andra upp ögonen för en ny, spännande filmvärld; plötsligt fick vi veta att det fanns ohyggligt mycket mer där ute i världen än vad som visades på SVT:s två kanaler och på de eventuella lokala biograferna. STUDIO S såg faktiskt till att många senare skapade sig en karriär i filmbranschen, eller åtminstone fick ett livslångt filmintresse.

Så: trots alla hårda ord mot Elwin under de senaste trettio åren, ska vi nog sörja honom ändå.

Dessutom har han en trevlig dotter.

Bio: Justin Bieber: Never Say Never

Foton copyright (c) UIP
Åh, herrejävlar. Fy satan i helvete.
A man's gotta know his limitations...
Det här var min själ en pers att ta sig genom.
Jag har aldrig riktigt vetat vem Justin Bieber är. Jag har sett pågen på bild, men aldrig hört honom. Eller sett honom röra sig. Jag trodde att han kommit fram i AMERICAN IDOL. En kompis informerade mig om att Bieber, eller Beaver som jag hela tiden råkar säga, slog igenom efter att ha lagt ut videosnuttar på YouTube.
Här har vi nu äntligen filmen om hans liv. Och då hör det till saken att han är sexton, det lilla livet.
Nyligen uttalade sig herr Bäver om abort. Den här religiösa lille kanadicken är abortmotståndare. Efter att ha sett NEVER SAY NEVER kommer jag fram till att Justin Beaver är ett skäl att förespråka abort. Och mer effektiva preventivmedel.
I filmen varvas intervjuer med familjen och folket kring lille herr Bäver (en väldig massa ryggdunkande), med "gamla" YouTube-klipp och hemvideor, och med flashiga konsertframträdanden i 3D. Vi får se Beaver gå omkring i sin gamla hemstad, hur han tokar sig med kompisar och kollegor, men han intervjuas i princip inte alls. Andra sköter snacket, andra påtalar hur förträfflig ungen är.
Regissören Jon Chu har tidigare bland annat gjort del två och tre i STEP UP-serien, och han är noga med att med jämna mellanrum klippa in hysteriska, skrikande, jublande småflickor som dyrkar allt Beaver gör. Förutom Bäverns morfar syns nästan inga av hankön i publiken eller bland fansen på stan. Chus film är helt inriktad på småflickorna. Beaver ska framstå som gullig och charmig och få töserna att smälta. Han tittar in i kameran med sina bruna sammetsögon, han fyrar av ett bländvitt leende.
Han ber till Gud innan sina konserter, han ber till och med bordsbön innan han äter pizza på ett pizzahak. Jag får hela tiden lust att se honom råka illa ut, stå ivägen för en skenande sopbil, eller åtminstone en hammare. Det mest dramatiska som händer i filmen är att han får ont i halsen strax innan den utsålda konserten på Madison Square Garden.
Killen är kväljande. Han har frisyr som en badmössa. Jag vet inte vad han är mest lik, ett stolpiller eller ett ollon. Eller nej, han är nog mest lik en dansande dildo.
Hans musik är förstås tillräckligt slätstruken och tradig för att kunna sälja i miljoner.
Jag tillhör inte de där traderövarna som hatar USA och allt amerikanskt, men när Beaver går omkring och säger ett tillrättalagt "Follow your dreams" till folk, känner jag mest "Amerika über Alles - argh!".
Jag blev nervös av att se på det här. NEVER SAY NEVER? Never again!
Nu undrar kanske några Justin Bäver-fans som irrat hit varför jag gick och såg filmen när jag definitivt inte tillhör målgruppen. Jo: jag försöker ju se och recensera allt som går upp på bio i Malmö! Och TOPPRAFFEL! riktar sig inte till tolvåriga flickor.
Vad ska jag sätta för betyg på den här vedervärdiga, plastiga skiten? Tja, varför inte:











(Biopremiär 23/3)


Sportintresserad?

...Här är i så fall DEAD BALL:



Bio: Exit Through the Gift Shop

Jag fortsätter att beta av de premiärer som inte pressvisades i Malmö på grund av att BUFF låg i vägen, och här har vi minsann en film som blev Oscarsnominerad som bästa dokumentär.Jag hade verkligen förväntat mig det värsta.

Jag hatar nämligen graffiti.

Graffiti är fruktansvärt, det är fult, idiotisk och utövas av folk med usel musiksmak.

Okej, okej. Visst finns det ett och annat festligt graffitiverk - men snälla. Papper och tavelduk är uppfunna företeelser. Använd detta.

På grund av mitt totala ointresse för graffiti och street art hade jag ingen aning om vem britten Banksy var innan Oscarsgalan, då jag fick veta att han är en mytomspunnen och uppburen graffitikonstnär (jag överväger citationstecken kring det ordet) som aldrig visat sig offentligt. Förvisso står det tydligt att EXIT THROUGH THE GIFT SHOP är en film av Banksy, men jag trodde att det även skulle vara en film om honom.

Till min stora överraskning och glädje visade det sig att så inte är fallet.

Thierry Guetta heter en excentrisk fransman som bott i Los Angeles sedan 1980-talet och som är besatt av att videofilma. I slutet av 90-talet fick han för sig att göra en dokumentär om graffitikonstnärer. Han filmade och filmade i hur många år som helst. Till slut fick han även tag på Banksy.

Det visade sig dock att Thierry är en usel filmare och han var mer besatt av att filma än att faktiskt göra en film. Han bara samlade de fulla kassetterna i lådor. Tusentals kassetter. En del av dem daterade. Och när han efter tjat tvingades klippa ihop en film, blev resultatet fullkomligt osebart - både enligt Banksy och enligt mig; det visas några förvirrade klipp.

Då fick Banksy idén att istället göra en film om Thierry. En mycket bättre idé. En tjock, konstig fransman med mycket ansiktsbehåring.

Nu får Thierry plötsligt idén att bli konstnär han med. Han börjar skapa konstverk i Andy Warhols anda. Många. Väldigt många. Enligt Banksy totalt meningslös konst. Men Thierry förvandlade sig till MBW - Mr Brain Wash, hyrde en lagerlokal och började planera en fullkomligt gigantisk utställning. Hans första. Han var totalt okänd, men siktade osannolikt högt på en gång...

Förra året kom Casey Afflecks fejkdokumentär I'M STILL HERE, i vilken ju Joaquin Phoenix låtsas bli knäpp och excentrisk. Det var ingen vidare lyckad film.

Huruvida Banksys film är helt igenom äkta eller ej vet jag inte, jag har ingen aning och vågar inte spekulera, men nog känns det som om allt det här är sant. Och till skillnad från Caseys film, funkar den här. Thierry Guetta är en fascinerande och märklig människa, och filmen är faktiskt oerhört rolig. Jag skrattade väldigt mycket när jag såg den.

Vad jag tycker om Mr Brain Washs konst? Tja, det är väl mest skit. Om än lustig sådan.

Rhys Ifans agerar berättare.








(Biopremiär 20/3)

Dagens födelsedagsgris

William Shatner - 80 år idag!



måndag 21 mars 2011

Bio: Upp med händerna

Foton copyright (c) Folkets Bio
När jag var barn visade TV en serie som hette UPP MED HÄNDERNA. Den gick ut på att man skulle lära sig teckenspråk och det gick att köpa en speciell kortlek som hörde till programmet.
Den nu bioaktuella UPP MED HÄNDERNA har ingenting med den gamla TV-serien att göra. Nej, det här är ett starkt Sarkozykritiskt drama av den övervintrade vänsterrevolutionären Romain Goupil.
Goupils film inramas av egent-
ligen fullkom-
ligt onödiga scener som utspelar sig år 2067, i vilka två av filmens huvudpersoner intervjuas om en händelse år 2009 då de var tio respektive tolv år. Boende i Paris är Milana dottern i en Tjetjenisk flyktingfamilj. Glad, skärpt och duktig, men av någon anledning hänger hon efter skoltid med sina skolkamrater, som bildat en liten liga som säljer piratkopierade TV-spel och snor godis. Riktigt varför begrep jag aldrig, enligt pressinformationen är det "ett eget sätt att och hantera omgivningens alla krav och överleva barndomen".
En kille i gänget, Youssuf, blir tillsam-
mans med sin familj utvisad ur Frank-
rike, och nu verkar Milana stå på tur. Därför flyttar hon in hos kompisen Blaise och hans helfranska familj; modern Cendrine (Valeria Bruni-Tedeschi från hur många franska filmer som helst samt Spielbergs MÜNCHEN) behandlar Milana som sin dotter, medan farsan och en del andra är mer tveksamma. Samtidigt verkar det allt som om Milana och Blaise börjar bli lite betuttade i varandra.
Efter ett tag förvärras läget, polisen rensar upp, och Milana rymmer tillsammans med sina kompisar och gömmer sig i en källare. Detta inspirerar barn över hela Frankrike, Belgien och till och med i England att göra detsamma - de flyr och gömmer sig för att inte utvisas, alltmedan oroliga föräldrar letar efter dem.
De många barnskådespelarna i UPP MED HÄNDERNA är väldigt bra. Det är långtifrån så irriterande som amerikanska filmungar brukar vara - eller svenska för den delen. Visst uttrycker de sig lite lillgammalt och konstigt, men det beror nog på att fransmän trots allt inte uttrycker sig som vi svenskar.
Bruni-Tedeschi är ibland härligt trashig och i en scen simmar hon ryggsim i en å - medan hon har en cigarrett i mungipan. Det ser tammefan för jävligt ut.
Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av historien. Den känns som en filmatisering av någon av 70-talets proggiga barnböcker. Och estetiskt tycker jag att filmen är trist; fotot är avskalat, det är människorna som är i centrum, miljöskildringarna saknas nästan helt. De är i Paris och Bretagne, men det skulle lika gärna kunna vara Kungsbacka en trist dag i september.
Visst kan UPP MED HÄNDERNA få en ganska solid trea i betyg, men jag kommer förstås aldrig att se om filmen, som för övrigt visades i den officiella serien i Cannes förra året.





(Biopremiär 25/3)

söndag 20 mars 2011

Bio: Big Mommas: Sådan far, sådan son

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Dags för ännu en film som i princip sågats på förhand av de flesta. Eftersom filmen inte pressvisades i Malmö, såg jag den först idag, och jag noterade att de flesta tidningar gav BIG MOMMAS: SÅDAN FAR, SÅDAN SON en etta i betyg. Det hade kritikerna säkert gjort vare sig de sett filmen eller ej.
Detta är den tredje filmen i serien med Martin Lawrence som FBI-agenten Malcolm, som alltid tvingas klä ut sig till den groteskt feta kvinnan Big Momma. Jag har sett de två tidigare filmerna, men minns inte mer än att jag trots allt tyckte att de var lite smålustiga och harmlösa (om man nu inte blir upprörd av att det skojas om tjocksmockar).
Den här gången vill Malcolms styvson Trent (Brandon T Jackson) satsa på en karriär som rappare, vilket Malcolm inte går med på - grabben ska självklart gå på college. Innan de hinner reda ut detta, råkar Trent bli vittne till ett mord; en trio ryska gangsters knäpper en man som gömt ett USB-minne någonstans på en artistskola ... för flickor!
Eftersom Trent måste gömma sig medan Malcolm försöker hitta USB-minnet och sätta dit bovarna, går de två under cover - som Big Momma med dotter Charmaine, och flyttar in på denna Fame-skola för töser. Trent har förstås svårt att hålla blickar, händer och kommentarer i styr i filmen, som blir något slags turnering på I HETASTE LAGET. Svårast blir det när han blir kär i den charmiga och begåvade musikern Haley (spelad av väldigt söta Jessica Lucas). Malcolm får problem när en bastant manlig vaktmästare blir tänd på Big Momma.
BIG MOMMAS: SÅDAN FAR, SÅDAN SON är inte speciellt rolig. Den unga publiken på föreställningen jag besökte skrattade dock ofta och mycket, själv flinade jag väl till ett par gånger. Det är trots allt roligt med superfetton som dansar och trillar.
Filmen innehåller flera typiska FAME-scener där folk brister ut i sång och dans, och självklart finns här den obligatoriska Nu Showar Vi I Skolmatsalen-Scenen. På slutet kommer den lika obligatoriska moralkakan. Under eftertexterna sjunger och dansar alla medverkande.
John Witesells film är väl inget vidare, men jag tycker att den är totalt harmlös och egentligen ganska sympatisk. Ibland tenderar den att bli gullig i sin kärlekshistoria. Framför allt tycker jag att den inte är tillräckligt dålig för att sätta en etta. Den är slätstruken och oerhört lättglömd, men det finns ju så mycket därute som är betydligt värre.

(Biopremiär 18/3)

Dagens födelsedagsbarn

Idag åker vi ut till Kirseberg och smäller muntert med bildörrarna för att hylla Joakim Thåström på födelsedagen.
Herregud, pågen har hunnit bli 54!



lördag 19 mars 2011

BUFF: Vinnarfilmer

Ett problem med till exempel filmfestivaler i den stad där man själv bor, är att man inte hinner se så mycket. Åker jag till en annan stad, kanske till och med till ett annat land, för att besöka en festival eller mässa, är jag där enbart för detta besök. Här i Malmö blir det annorlunda. Festivalfilmerna krockar med annat.
Idag var det sista dagen för BUFF; barn- & ungdomsfilmfestivalen. Och jag har sett alldeles för lite film. Skandalöst lite. Förvisso hade jag redan sett många av filmerna på programmet, men ändå. Ett par visningar krockade med ordinare pressvisningar av biofilm. Ett par andra visningar krockade med en pressträff på Moderna Museet. Och självklart har jag varit tvungen att skriva och jobba med annat som måste bli klart.
Igår hölls i alla fall BUFF:s stora avslutningsmiddag med prisutdelning, och där var jag. Och så här fördelades priserna:

Malmö Stads pris gick till den norska THE LIVERPOOL GOALIE; öppningsfilmen som jag både såg och recenserade.

Svenska Kyrkans pris gick till den amerikanska hermafroditfilmen SPORK. Regissören hade skickat en videosnutt från Los Angeles där han höll ett fantastiskt tacktal, som började med att han mimade till en discolåt.

En barn/ungdomsjury bestående av åttondeklassare delade ut ett pris som gick till den svenska JAG SAKNAR DIG, som visst ska vara en gråtorgie.

Priset för bästa kortfilm gick till norska JENNY.

Redan i tisdags utdelades Sydsvenskans och Buffs filmpris på 35 000 kronor, det gick till de svenska regissörna Hanna Heilborn och David Aronowitsch.

Slaget om Malmö

Hur vet man att det spelas allsvensk fotboll i staden där man bor? Jo, det är när det cirklar en polishelikopter ovanför hustaken och stan brinner.
När jag för några timmar sedan gick från Värnhem ner mot Slottsparken, hörde jag märkliga ljud växa sig högre. Och borta vid Bar-Celona i närheten av Stortorget såg jag vad det var som stod på. Rättare sagt, på grund av rökridåer var det inte så lätt att se.
Malmö FF möter Helsingborg idag. Helsingborgs supportrar hade anlänt. Hundratals stod på gatan och skanderade "Fy fan! Vi hatar Malmö! Fy fan! Vi hatar Malmö!". Och så kastade de rökbomber omkring sig.
Huliganerna var omgärdade av poliser - och det märkliga var att dessa poliser, iförda hjälmar, bara stod där. Huliganerna kastade hela tiden flaskor på poliserna, men de sistnämnda bara flyttade på sig för att inte bli träffade. Därefter leddes huliganerna iväg, det såg ut som om de eskorterades till stadion.
Varför då?
Varför drog poliserna inte bara fram batongerna och spöade skiten ur packet? Pucklade på dem urskiljningslöst? Hämtade vattenkanoner och spolade bort dem? Eller bara drog skarpladdade vapen och mejade ner kräken?
Jag läste på Sydsvenskans hemsida att hundratals arresterats, men det räcker inte.
Jag har sett fransk polis rycka in mot vilda demonstranter. Det var grejor det. De snutarna såg ut som terminators och efter deras insats gick det omkring butiksägare och skrubbade bort blodet från trottoaren. Bokstavligt talat.
Och det är förstås fotbollshuliganer och andra gäng ska tas.
Eldkastare skulle också fungera finfint.
Det är lite svårt att ha behållning av fotboll när det går till såhär.

Mirakelkvinnan!

Adrienne Palicki.
Jag säger det en gång till:
Adrienne Palicki.
Här har vi henne i kommande Wonder Woman-serien för TV.
Oj...!



fredag 18 mars 2011

Corto Maltese

Nej, det här ska inte bli någon recension av det nya Corto Maltese-albumet från Kolik Förlag; "Corto Maltese i Etiopien" - helt enkelt beroende på att jag inte fått något recensionsex och därmed inte har läst det.
Men Hugo Pratts äventyrare Corto har alltså äntligen - äntligen! - gjort comeback på den svenska marknaden, efter att ha lyst med sin frånvaro sedan 1980-talet.
Jag satt och läste Sydsvenskan tidigare i eftermiddags, och de ägnade hela framsidan på kulturdelen till att återge en helsida ur albumet, och inuti tidningen recenserar Mattias Oscarsson serien, som är från tidigt 1970-tal.
1979 hittade jag boken "En bok om Carlsen Comics" på Thörnqvists Bokhandel i Landskrona. Det var en synnerligen trevlig bok som delades ut gratis och som presenterade de serier Carlsen gav ut. Äntligen fick jag lära mig mer om Peyo, Franquin och de andra.
I slutet av 70-talet hade Carlsen även börjat ge ut vad de kallade "Serier för vuxna". Den här gratisboken innehöll kapitel om dessa och jag blev djupt fascinerad av Adèle av Tardi, av Bilal och av Hugo Pratts Corto Maltese. Jag hade aldrig sett själva serierna, utan fantiserade om hur de var, vägledd av illustrationerna i boken.
Men några år senare fick jag tag i dem; en del på biblioteket, en del köpte jag - och herrarna Tardi, Bilal och Pratt ligger mig fortfarande varmt om hjärtat.
De kortare avsnitten med Corto Maltese är de jag tycker bäst om - och jag föredrar dem i svartvitt. Det här nya albumet från Kolik är i färg, men jag tycker att Pratts lätt Milton Caniff-influerade teckningar är ännu vackrare i svartvitt.
De två albumen "Konsert för harpa och nitroglycerin" och "Krigsrosor och vinterdrömmar" gjorde djupt intryck på mig, de var djupt fascinerande; trots att de någonstans var äventyrsserier, upplevde jag dem som något annat. Det poetiska dominerade. En dimension som gick förlorad i de animerade filmer om Corto som gjordes för några år sedan.
Bara en sådan sak som att Corto Maltese vad det lider stupar för en sista kulan som avlossas under spanska inbördeskriget är ju ganska oemotståndlig.
Jag är ju ledamot av Svenska Serieakademin, och även om Hugo Pratt gick bort 1995, långt innan jag tillträdde, tycker jag att det är en stor skandal att han faktiskt aldrig fick Adamsonstatyetten för bästa utländska serieskapare.



BUFF: Några tankar

Jag satt på Noble House när min gode vän Jacob Stålhammar från Göteborg plötsligt och oväntat dök upp. Han berättade att han skulle visa sin nya, animerade barnfilm på BUFF, så klockan 13 nästa dag infann jag mig på Victoria för att se den.
Jag hade inte läst så noga i programmet och därför inte noterat att det handlade om en "picknick" där det skulle informeras om Folkets Bios Knattefilmprojekt, det vill säga film för de allra, allra minsta - två-treåringar. Det bjöds på kaffe och bullar, jag slog mig ner vid ett bord och till min stora besvikelse visade Jacob bara lite av början av sin film (som för övrigt har Freddie Wadling som berättare).
Medan jag satt där kunde jag inte låta bli att notera något intressant. Något jag noterat på de flesta tillställningar under BUFF.
Med undantag för mig, Jacob, ytterligare en animatör och kanske en person till, var det bara kvinnor närvarande.
Det pratas ju jämt om könsfördelningen i filmbranschen. Hur orättvist det är. Män tar upp all plats.
På BUFF är det precis tvärtom. Vi karlar utgör en minoritet bland alla tanter. För det handlar trots allt mest om tanter. På de middagar och mingel jag gått på, har det vimlat av tanter. Vid många bord har det enbart suttit tanter. Här och var en och annan man, då oftast en importerad gäst; regissör eller producent eller så.
Dessa kvinnor - tanter - verkar inte vara involverade i filmproduktionen. De jobbar snarare med att föra ut filmerna. De köper och säljer, de informerar, de skapar projekt för att nå ut, de anordnar festivaler.
Jag träffade en kollega från Göteborg igår och påpekade detta för henne. Hon tyckte också att det var konstigt. Varför är det så? Är det för att det handlar om barn?
Jag kommer osökt att tänka på skolvärlden - främst grundskolevärlden. Den är ju också gravt kvinnodominerad. Och liksom BUFF handlar den om barn.
Det här känns ju lika könsstereotypt som att män skulle sitta och häcka och dominera på liknande tillställningar, men för blockbusterfilmer.
En annan märklig sak jag lagt märke till på BUFF, är att journalister lyser med sin frånvaro. Jag har bara sett ytterligare fyra-fem stycken. Folk jag vet vilka de är, alltså. Här kan ju finnas fler från andra delar av landet. Men nästan alla som brukar gå på pressvisningar i Malmö har struntat i stadens enda filmfestival.

Clint Eastwood i sitt livs roll!




torsdag 17 mars 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Michael Gough

Ännu en legend har trillat ifrån. Den gamle fine, brittiske skådespelaren Michael Gough, född i Malaysia, har nu kastat in, hela 94 år gammal.
De flesta minns nog Gough främst som Alfred i serien med Batmanfilmer som inleddes av Tim Burton 1994 - Burton använde Gough även i andra filmer; senast gjorde han en röst i ALICE I UNDERLANDET.
Men Michael Gough var innan dess en av Englands största skräckskådisar, sida vid sida med mer kända namn som Peter Cushing och Christopher Lee. Jodå, han gjorde mycket mer än skräck, men det är ändå för till exempel HORRORS OF THE BLACK MUSEUM, DR. TERROR'S HOUSE OF HORRORS och KONGA han kommer att bli hågkommen - för att inte tala om kultklassikern HORROR HOSPITAL.

Michael Gough
1917 - 2011
RIP



En tös som kan sin spagataction



BUFF: The Great Bear

 Bilder copyright (c) Nordisk Film
På herrtoaletten på Royal träffade jag på en gammal kompis från Landskrona, en gosse jag inte sett på några år. Han skulle också se den danska animerade långfilmen THE GREAT BEAR (som i original heter Den kæmpestore bjørn), som är alldeles ny. Så vi såg filmen tillsammans.
Eller, såg och såg...
Esben Toft Jacobsens film handlar om lille grabben Jonathan, som tillsammans med sin lillasyster Sophie ska tillbringa sommaren hos sin morfar, som bor i utkanten av en gigantiskt skog som definitivt inte går att återfinna i Danmark.
En dag är Sophie för-
svunnen, hon verkar ha smitit genom ett hål i staketet och Jonathan misstänker att hon kidnappats av en tusen år gammal björn, som är så makalöst stor att det växer skog på hans rygg. Så det blir till att ge sig ut och rädda tösabiten.
Tekniskt sett ser THE GREAT BEAR allt annat än ny ut. Filmen är datoranimerad och liknar mest mellansekvenserna i ett PlayStation-spel - från 1996. Alla figurerna är obehagligt likbleka, de har ledgångsreumatism, och de ser väldigt konstiga ut i ansiktet när de pratar. Det är väldigt, väldigt långt från Pixar och DreamWorks, och ännu längre från RANGO. Ganska irriterande.
Filmen är väldigt barnanpassad och sympatisk, och jag kan egentligen inte riktigt uttala mig om den. Varför då?
Jo, därför att jag och min kompis sov ikapp under föreställningen.