torsdag 10 mars 2011

Bio: Möte i Toscana

Foton copyright (c) Atlantic Film
Igår fyllde Juliette Binoche 47. Av ett rent sammanträffande var jag igår på en pressvisning av hennes senaste film.
Jag hade inte läst någonting alls om MÖTE I TOSCANA. Inte nog med det, av någon anledning - troligen den svenska titeln - hade jag inbillat mig att det skulle handla om en solig feel good-film, en ljuv och romantisk kärleksfilm.
Nu är förvisso Abbas Kiarostamis film ett slags kärleksfilm, men det här var långtifrån det jag väntat mig. Tvärtom, filmen visade sig vara en ganska dyster historia.
William Shimell spelar den brittiske förfat-
taren James Miller, som åkt till Toscana för att promota sin nya bok. Till presskonferensen kommer Elle (Binoche), en fransyska som har ett litet galleri i staden. Med sig har hon sin irriterande lille son.
James Miller visar sig förutom engelska tala både italienska och franska, vilket förstås kommer väl till pass, då detta är en fransk film.
Eftersom Miller har en ledig efter-
middag, tar han och den nya bekant-
skapen Elle en tur på landet, där de börjar prata. Och prata. Och prata. Millers bok handlar om kopior och original, och då hans och Elles dialog börjar låta som den mellan ett äkta par, börjar man misstänka det ena och det andra. Är Miller Elles man? Eller bara en kopia?
Jag ville verkligen att MÖTE I TOSCANA skulle vara bra, men jävlar i min lilla låda vad snacksalig den är. Jag började snart att tänka på annat, medan de babblade på uppe på duken. Jag tappade intresset totalt.
Jag har faktiskt inget som helst att säga om den här filmen, mer än att jag tyckte den var skittråkig, så pass att jag hade svårt att hålla mig vaken.
Men skådisarna är utmärkta.






(Biopremiär 11/3)


Sam Jones Forever!

I slutet av 1980-talet hände något konstigt. Jag blev fan till Sam Jones. Sam vem? Samuel J Jones. Killen som var Blixt Gordon i De Laurentiis-filmen. Men det var inte därför jag började gilla Sam Jones, utan på grund av en rad andra små B-filmer killen medverkade i.
Främst var det actionfilmen UNDER THE GUN från 1988, med Vanessa Williams, John Russell och Nick Cassavetes. Jag har inte sett den på närmare tjugo år, men när den var ny såg jag den ett gäng gånger. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tyckte att Sam Jones som hjälten Mike Braxton var fräsig! Och filmen är regisserad av killen som gjorde den första DEATHSTALKER med Barbi Benton.
Sam Jones spelade ju även THE SPIRIT i den där TV-piloten som är mycket bättre än Frank Millers jevvla biofilm.
Här är trailern till UNDER THE GUN - åh, visst är det härligt med 80-talsaction...



onsdag 9 mars 2011

Conan! Musik! 3D! Poster!

Basil Poledouris filmmusik till John Milius' CONAN - BARBAREN tillhör det bästa som gjorts, kanske är detta det allra bästa, faktiskt. Det tycker i alla fall jag och Orvar, som en gång hade en Conanduell på en strand, där det gällde att stämma upp i så många spår som möjligt från CONAN-soundtracket.
I augusti har Marcus Nispels nya film om Conan premiär och nu har det avslöjats att musiken kommer att komponeras av Tyler Bates - läs mer HÄR. Om han kommer att följa i den nu bortgångne Poledouris' fotspår har jag ingen aning om, men jag hoppas...
Och så har NU Image/Millennium Films kommit med en ny affisch till filmen. Jag återger den här intill.
Fast att filmen tydligen ska vara i 3D ser jag snarare som ett hot. Ska det verkligen vara nödvändigt? Och vågar jag hoppas på avhuggna huvuden i knät?
Slutligen: Filmen har fått sin egen hemsida. Den hittar ni HÄR.

Bio: The Fighter

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så når ännu en av de nyligen Oscarsbelönade filmerna de svenska biodukarna. Christian Bale och Melissa Leo utsågs ju till bästa manliga- respektive kvinnliga birollsskådis för sina prestationer i THE FIGHTER. Är de värda sina Oscars? Njä, det tycker jag nog inte.
David O Russells boxningsdrama är, som det brukar heta, baserat på en sann historia. I det här fallet mer sann än brukligt (jfr RITUALEN), även om den här storyn faktiskt känns väääldigt osannolik.
1978 vann Dicky Eklund (Bale), boxare från hålan Lowell, en match mot Sugar Ray Leonard; något han levt högt på sedan dess. Nu är det 1990-tal och HBO håller på att göra en dokumentär om Dicky, som planerar att göra comeback. Jag blev dock inte riktigt klok på om merparten av filmen utspelar sig på 80- eller 90-talet.
Dicky agerar även tränare för sin lillebror Micky (Mark Wahlberg), som dock är något mer motvillig till en karriär som boxare. Brödernas morsa (Leo) ser sig som deras manager.
Ett stort problem är att Dicky är en crackrökande jävla strulpelle som inte kan reda ut någonting, en svajig kille som för alltid kommer att vara fast i dåligheter. Han är kriminell och våldsbenägen, och till slut kastas han i fängelse.
Samtidigt har Micky fått ihop det med barten-
dern Charlene (Amy Adams), något Mickys groteska white trash-familj absolut inte uppskattar. Micky vill leva ett normalt liv, ha det bra med Charlene och lägga boxhandskarna på hyllan.
Men så får Micky en chans han inte kan tacka nej till och så startar en Rockyliknande framgångssaga inom boxningen, plötsligt vinner han en massa matcher och slutligen får han en chans till världsmästartiteln (tyvärr ska han inte gå upp mot Ivan Drago).
THE FIGHTER är en ful och skitig film om riktigt räliga människor. White trash är bara förnamnet. Vi pratar hemska typer med hemska utseenden och hemska hem. Vänta tills ni får se Mickys och Dickys systrar - de är något alldeles vansinnigt fula. Och korkade. Och sju stycken!
O Russells film innehåller märkligt lite boxning för att vara en boxningsfilm. Till större delen är det här en vanlig misärskildring av den typ vi sett massor av gånger förut. Jävliga människor med jävliga liv. Det är dessutom en ganska lång film; rättare sagt, den känns längre än den är - detta beroende på att jag ofta tyckte att den stod och trampade vatten. Den tragglar samma saker om och om igen.
Mark Wahlberg gör en typisk Mark Wahl-
berg-
roll. Han är precis som han alltid är, han tar sig igenom filmen med samma mer eller mindre nollställda ansiktsuttryck. Vilket å andra sidan passar hans rollfigur; en biffig boxare som nog inte har alltför mycket bakom pannbenet.
Amy Adams är riktigt bra, hon om någon borde förärats en Oscar för sin insats.
Och Christian Bale och Melissa Leo, då? Varför tycker jag inte att de förtjänar sina Oscars? Jo, helt enkelt därför att de ger två typiska "Oscar performances". De fläskar på med hela registret på en gång. Bale har en märkligt rörelsemönster och han skakar och svajar nästan konstant, som den pundare han är. Det ligger väldigt nära överspel. Och nära överspel ligger även Leo, vars supersjaviga pucko till morsa tenderar parodi.
Mot slutet blir THE FIGHTER onekligen lite spännande, åtminstone om man inte vet hur matcherna slutade. Men jag kände mig allt lite osäker när jag lämnade pressvisningen. Var det här så bra som jag först inbillade mig? Skulle jag sätta en fyra?
Nu har jag funderat ett antal timmar, och kommit fram till att jag måste sänka betyget ett snäpp.
För övrigt medverkar Sugar Ray Leonard som sig själv, och det ligger Led Zeppelin och Whitesnake på soundtracket. De riktiga Micky och Dicky dyker upp medan eftertexterna rullar.






(Biopremiär 11/3)

Bio: Gnomeo & Julia

Bilder copyright (c) Disney
Kanske var jag på dåligt humör i morse, eller bara trött. Jag hade hört och läst en hel del gott om GNOMEO & JULIA, och dessutom är dess trailer kul, så jag hade hoppats på en riktigt rolig, animerad 3D-film. Men jag tyckte inte alls att det var sådär jättekul. i slutändan.
Självklart är filmen baserad på Shakespeares pjäs, och med jämna mellanrum förekommer det Shakespearereferenser - antagligen ännu fler om man ser filmen på engelska, det kan jag inte uttala mig om. Men till skillnad från originalet, utspelar sig Kelly Asburys film i två trädgårdar och i nutid. När de boende lämnar hemmen händer det nämligen grejor: alla prydnadsföremål i trädgårdarna vaknar till liv; främst handlar det om trädgårdstomtar av alla modischanger. De börjar genast att kuta omkring, leka, bada, sola sig och bete sig som riktigt folk.
I den ena träd-
gården bor de blåa tomtarna och i den andra de röda, och sedan urminnes tider ligger dessa tomteklaner i fejd med varandra. Ingen minns riktigt varför.
När lille Gnomeo en kväll klättrar upp på ett tak för att komma åt en blomma, råkar han träffa på Julia, som fått samma idé. De två blir genast betuttade i varandra, vilket är ett problem eftersom de förstås tillhör olika tomteklaner.
Dock fortsätter de att träffas i smyg, Julia brukar klä sig som en ninja när hon smyger ut, och de lyckas även bli kompis med en plastflamingo, och deras situation blir allt krångligare.
Kommer det att som i pjäsen leda fram till att de unga tu dör? Nädå, det här är ju en animerad familjefilm! Självklart leder det fram till ett lyckligt slut och att alla medverkande dansar loss.
Musik är det gott om i GNOMEO & JULIA. Det fläskas konstant på med musik av Elton John, som även är filmens verkställande producent. Elton John?! Tja, det kunde ju ha varit värre, det kunde ha varit Phil Collins, som ju förpestade Disneys TARZAN. Men valet av Elton John känns mest ... konstigt. I synnerhet om man som jag inte är någon Elton John-fan.
Den svenska dubb-
ningen är bättre genom-
förd än vanligt, men resultatet är precis som alltid slätstruket. Och kolla här vilka som bidrar med rösterna till originalversionen: James McAvoy, Emily Blunt, Maggie Smith, Michael Caine, Jason Statham, Ozzy Osbourne, Patrick Stewart, Hulk Hogan med flera. Medan vi får Nanne Grönwall och ett gäng mest okända namn.
Jag tror att detta - dubbningen alltså - är en starkt bidragande orsak till att jag inte blev så förtjust i GNOMEO & JULIA som jag hoppats bli. Animeringen är i övrigt bra, figurdesignen bra den också, och här finns flera tokiga upptåg. Men någonstans vill det sig inte riktigt.
Och 3D:n? Som vanligt är denna knappt märkbar.
Trots mina invändningar anser jag filmen vara ett säkert val om man vill ta glyttarna på bio de närmaste veckorna. De kommer att gilla det här.






(Biopremiär 11/3)

Thor, X-männen & Kaparn - nya affischer och bilder



tisdag 8 mars 2011

Bio: Odjuret

Jag såg aldrig FJORTON SUGER (jag kunde liksom inte komma på någon orsak att göra det) men nu är Helsingborgspojkarna som gjorde den tillbaka med ett nytt drama.

Oooh.

Det är mörkt och tungt och allvarligt.

Och förutom de medverkande och deras familjer, kommer filmen att ses av typ sju betalande.
För det här är inte bra. Rättare sagt, det här är riktigt, riktigt dåligt. En illa genomtänkt, klantigt utförd film utan någon som helst målgrupp i åtanke. Vem ska se det här? Ingen, vad jag kan komma på.

Manusförfattarna och regissörerna Emil Larsson och Martin Jern, som har bolaget Dansk skalle, har låtit sig inspireras av det där dubbelmordet som skedde på Hallandsåsen för några år sedan; då två unga tjejer hittades döda i snön, oförklarligt mördade av två unga killar.

Larsson och Jern gör fel redan från början - de öppnar nämligen med slutet. Det är det värsta jag vet och det är ytterst sällan detta fyller någon funktion. Vi får se en tjej, av allt att döma död, liggande med huvudet i pissrännan på en herrtoalett. Och så får vi se en kille gå därifrån; han traskar till synes planlöst på den nordvästskånska landsbygden.

På detta följer förtexter som får mig att tänka på ANTICHRIST, och sedan tar storyn sin början och jag gissar att det är några dagar innan mordet. Redan här kommer nästa detalj jag verkligen avskyr: när berättelsens olika personer presenteras i tur och ordning i olika scener, skrivs deras namn ut i bild. Jag hatar det. Det är ofta ett tecken på att filmen är dålig. Den där norska VEGAS, som kom i höstas, gjorde likadant. Jag förstår inte varför. Det är bara dumt. Så komplicerat är det inte att vi inte kan hålla reda på de olika, fåtaliga huvudpersonerna. Den enda film jag i skrivande stund kommer på som kommer undan med detta, är DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE.

Först har vi Kim (Magnus Skog), som har suttit inne. Han ser kriminell ut och har fått jobb på något slags sågverk. Han bor tillsammans med en skinheadpolare - trodde jag först, men efter halva filmen visar det sig att kompisen är Kims gravt kriminella farsa. Det är kanske praktiskt att ha en farsa i sin egen ålder.

Jesper (Stefan Söderberg) är arbetslös, pank och bor i en gammal buss stående i trädgården utanför sin hyresvärd - en tjock gubbe som bär en t-shirt med texten "Det heter negerboll". Gubben tänker vräka Jesper. Jesper försöker försörja sig genom att porra sig för bögar på Internet.

Susanne (Sofie Karlsson) bor tillsammans med sin fläskiga, svampiga, kedjerökande morsa i ett sketet hyreshus med sketna loftgångar. Av någon anledning vill Susanne inget annat än att bli poledancer, och övar på sin stång i flickrummet. Men när hon går på audition visar det sig att hon är skitdålig, så hon får loma hem igen.

Ylva (Emelie Sundelin) är spansk i flabben och bor i en extremt religiös familj. Hon är väldigt nyfiken på sex, pojkar och sprit, och brukar sitta och titta i en kortlek med bilder på nakna män med ståfräs. Föräldrarna kommer på henne och hon läxas upp och i den lokala, frireligiösa kyrkan går en dansk präst på som bara den, medan församlingen skriker Halleluja!
Kim har en ung flickvän som lämnar honom när han av någon anledning vill titta på radhus. Senare får Kim sparken.
Ylva spionerar på Jesper när han duschar. Senare går hon fram och känner på honom. Hon säger till Susanne "Jag tog Jesper på snoppen."
Jesper och Kim tänker dra. De ska lifta till Frankrike och där mönstra på en båt till Västindien.
Jesper och Kim bjuder hem Ylva och Susanne på fest, och vi förstår att detta kommer att sluta med att flickorna slås ihjäl.
Ingenting funkar i ODJURET. En långsam, ointressant, dum och tråkig film. Ful som stryk är den också. Ovanligt nog är den skjuten på film. Jag gissar att råfilmen och labbkostnaderna har slukat det mesta av budgeten på drygt sex miljoner svenska kronor. Men använde de sig av utgången film? Kasserad 16mm? Trasig kamerautrustning? Funkade inte strålkastarna? Filmen är grynig och mörk och ser för jävlig ut. Det ska väl vara konstnärligt, men är bara dumt. I en scen säger en tjej något om att de ska gå och sola, men det är alldeles mulet - och det går inte att avgöra om det verkligen är mulet eller om det är filmfotot som gör att det ser mulet ut.
Ljudet är inte heller någon höjdare. Självklart pratas det skånska - eller mumlas på skånska - och jag, som förstås själv är stolt och rakryggad skåning, kunde ibland inte höra vad som sades.
Dialogen är stel och känns konstruerad, och de okända skådisarna är med några undantag rätt stiffa. En dam på pressvisningen påpekade att inga skånska ungdomar säger "varit", de säger "vatt" - i synnerhet på landet.
Att Kim och Jesper tänker mönstra på en båt känns väääldigt orealistiskt. Det var ju sådant ungdomar pratade om - och gjorde - på 1930-talet. Eller tidigare. Och om nu Ylvas familj är så superreligiös som den verkar, hur kommer de sig att de låter henne jobba extra i en bar som säljer sprit?
Det hela blir bara konstigare, huvudpersonerna har fest och spelar Ultima Thule, och Ylva spyr när hon ska suga av Jesper, och de dricker Red Bull, och sedan så, tja, vi vet ju redan hur det slutar, och slutligen får vi se vad som kanske är symboliska bilder på en irrande kille i skogen; vi ser trädtoppar och göken gal, och på det följer SE7EN-eftertexter och Lukas Moodysson listas som "kreativ konsult". Sicken en.
ODJURET har visst fått något slags stöd till distributionen. Och Helsingborgs Stad har tydligen skjutit in pengar.
Snacka om bortkastade pengar. Det här kommer inte att ses av någon alls.
Ska du tvunget se en svensk film den här veckan, se om Åsa-Nisse. (Själv ska jag även se HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN?, men av trailern att döma håller den samma klass som ODJURET...)






(Biopremiär 11/3)

Den andre Thor slår till!

Jag har tidigare skrivit om den andra Thor-filmen, gjord av kanadensiske låg-lågbudgetfilmaren Brett Kelly. Hans film heter THUNDERSTORM: THE RETURN OF THOR och handlar om en annan superhjälte - Thor, som gavs ut av förlaget Fox på 1940-talet och som nu är Public Domain.
Här är en första teasertrailer:



Väldigt oväntad skräckuppföljare

Ricky dog inte!
Plötsligt har det börjat rapporteras på diverse sajter om att Ruggero Deodato 30 år efter att han gjorde originalet, kommer att slå till med en uppföljare till beryktade, snaskiga terrorfilm THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK. Det är ett litet engelskt bolag som kommer att producera, manuset ska skrivas av en av bolagets killar, men storyn knåpas ihop av Deodato och Giovanni Lombardo Radice, bättre känd som John Morghen. Jodå, det var han som spelade den härligt discodansande Ricky i första filmen. Tydligen dog han inte på slutet, vilket dock David Hess' rollfigur gjorde - med besked.
Jag kontaktade förstås Lombardo för att få lite mer fakta, men just nu är allting supertopphemligt. Dock har man skapat en Facebookgrupp för filmen och Lombardo uppmanar mig och mina läsare att gå med i den - om nu intresse finns.
Och om ni inte redan läst den, finns min långa intervju med herr Radice HÄR.

TOPPRAFFEL! firar Internationella Kvinnodagen




Tomb Raider rebootas

Alison Carroll som Lara Croft - synnerligen lämplig på Internationella Kvinnodagen (som intressant nog sammanfaller med fettisdagen)
För en gångs skull planerar Hollywood en reboot av en filmserie som faktiskt är i behov av just en reboot.
När jag i mitten av 1990-talet blev med PlayStation, spelade jag Tomb Raider så att fingrarna blödde. Jag spelade väl de första tre-fyra spelen i serien innan jag lade spelandet på hyllan.
2001 och 2003 kom två långfilmer med Angelina Jolie som Lara Croft. Nu tyckte jag förvisso inte att de här filmerna vara lika kassa som de flesta andra gjorde, men jag blev ändå väldigt besviken. Hur kunde man misslyckas med ett såhär bra koncept?
Uppenbarligen tyckte filmbranschen likadant. En nystart är på gång till 2013. The Hollywood Reporter och Variety rapporterar.

måndag 7 mars 2011

Will Eisner!

Jag är aningen sent på det, men: trots att han är död sedan ett gäng år, passade Google - dess amerikanska hemsida och inte den svenska - på att hylla den Store Mästaren Will Eisner på födelsedagen med nedanstående logga. Jag instämmer i hyllningskören!

  


Dylan Dog-affischer

Tja... Det ser väl hyfsat elegant ut...



Vi väntar med spänning...

Från den kommande smurffilmen:



Äntligen! En serie om vintillverkning

Fransk-belgiska serier är ju numera ganska sällsynta i vårt land, även om Albumförlaget släpper ett och annat album.
Jag fick precis ett nyhetsbrev från Glénat med info om deras senaste album. Det är första volymen i en ny serie som heter Châteaux Bordeaux och jodå, det handlar förstås om vin. Chansen att vi får läsa serien här är förstås mindre än minimal.
HÄR kan ni kolla in denna obskyritet. Klicka på "Planches" och sedan i den nya rutans nedre högra hörn för att bläddra genom albumets första sidor.

söndag 6 mars 2011

Bio: Rango

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Jag önskar att jag hade varit med när författarna Gore Verbinski (som även regisserat), John Logan och James Ward Byrkit pitchade RANGO till höjdarna på Paramount. Gjorde de detta med skjortbrösten indränkta i gin & tonic klockan fem på morgonen på en nattklubb? Eller efter ett tequilarace på en skabbig mexikansk bar?
Konceptet för den här animerade filmen är nämligen vansinnigt. Totalt jävla flängt!
Och det är förstås därför jag gillar det här. Som ni kanske har läst er till, var jag inte sådär jätteimponerad av TOY STORY 3. Eller av TRASSEL, för den delen. De flesta av förra årets animerade långfilmer var allt lite ... sisådär, som det heter. Vissa av dem hade bra idéer, bra utgångspunkter, men blev inte speciellt roliga i slutändan, och en del förpestades av vedervärdiga sånger.
Allvarligt talat vet jag inte om RANGO är jätterolig, i betydelsen slå-sig-på-knäna-rolig. Men det spelar ingen roll. Den här filmen är bäng!
Rango är en tam kameleont som bor i ett akvarium (utan vatten, förstås), där han gillar att regissera och agera i sina egna imaginära "filmer" - resten av skådisarna är gamla trasiga dockor och leksaker. Men så råkar akvariet en dag trilla ut ur en bil när den far fram längs en motorväg genom öknen, och Rango konstaterar att han är helt ensam mitt ute i ingenstans.
Vår hjälte råkar träffa på ett överkört bältdjur som fortfarande är vid liv och pratar med Rango om att ta sig över till andra sidan av vägen och hitta the Spirit of the West. Men först måste han ta sig till en gudsförgäten håla vid namn Dirt (eller Damm i den svenska texten).
Dirt visar sig vara som hämtad direkt ur en spaghettiwestern. Staden är skitig, dammig, befolkad av fula, våldsamma individer, och den styrs av en stormrik borgmästare. För att smälta in här låtsas Rango - som förresten bär hawaiiskjorta - att han är en beryktad revolverman, och innan han vet ordet av har han blivit vald till Dirts nya sheriff. Hans första uppdrag blir att leta upp vatten; i en turnering på CHINA TOWN är det den som kontrollerar vattentillflödet som har makten, och det finns inte en droppe vatten i Dirt.
Det finns fler filmre-
ferenser än den till Polan-
skis klassiker i RANGO. Faktum är att filmen är fullspäckad med referenser. Jag missade pressvisningen av RANGO (då var jag och såg Årets Potatis bli korad på Trädgårdsmässan), så jag såg den på den ordinarie premiären - och ärligt talat är jag tveksam till om publiken uppfattade majoriteten av de kärleksfulla referenserna.
I synnerhet de som handlade om spaghettiwesterns gick nog folket över huvudet - det finns ju inte så många svenskar som sitter och kollar på sådant idag. Visst, the Spirit of the West liknar Clint Eastwood, som folk förstås känner igen, men här finns så mycket mer. RANGOs ledmotiv påminner lätt om det till Sergio Corpuccis klassiker DJANGO från 1966, uppblandad med Lorne Greenes gamla slagdänga "Ringo". Och för att göra filmen ännu mer vild och sinnessjuk, dyker Raoul Duke och dr Gonzo från FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS upp under några sekunder. Figurer är modellerade efter Lee Van Cleef, John Huston och andra relevanta kändisar.
Av någon anledning marknadsförs RANGO som en familjefilm. Men nej, det här är inte en film för de små liven. Knattarna kommer säkert att tycka att en del enskilda inslag är skojiga, men de kommer absolut inte att begripa filmen. Det går ibland ganska våldsamt till, figurer dör faktiskt, och det dricks alkohol och röks tobak. Det är förstås extremt ovanligt i animerade filmer nuförtiden.
Gore Verbinski är mest känd för att ha regisserat de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna (han har inte gjort den nya, kommande delen), och jag kan väl inte påstå att jag tillhör hans beundrare. Jag har alltid betraktat honom som en gun for hire; en kompetent regissör som gör vad han blir erbjuden. Men RANGO har fått mig att ändra inställning till killen. Det här är också den första animerade långfilmen från Industrial Light & Magic; George Lucas' specialeffektbolag - och tekniskt sett är filmen makalöst tjusig. Bättre än det mesta jag sett i datoranimationsväg.
RANGO är den mest bisarra, överraskande, oväntade, konstiga och roliga film jag sett på väldigt länge. Mänskligheten behöver fler filmer som den här!
Av någon anledning har man bemödat sig att dubba filmen till svenska - trots att den alltså inte riktar sig till barn. Åtminstone i Sveriges storstäder visas RANGO både på svenska och i amerikansk originalversion. I den sistnämnda gör Johnny Depp Rangos röst och Ned Beatty är borgmästaren. Väljer du att se den svenska versionen är du av allt att döma bakom flötet.






(Biopremiär 4/3)

fredag 4 mars 2011

Ett gäng trailers från omvärlden...

Här är en ganska effektiv trailer till en film jag aldrig hört talas om. Kan kanske vara något...



Och det här verkar ju vara en skön roll för Brad Dourif:



Och fransmännen, med sina hårda, jävla filmer, är i farten igen:



Och i denna bisarra trailer verkar det vara ryssar som har varit framme:



Fler fransmän i farten med ännu en av allt att döma hård och jävlig film:



Slutligen har vi den här, med en passande titel och skön rollista:




Resident Evil Begins

Den senaste RESIDENT EVIL-filmen spelade in 300 miljoner dollar i hela världen (jämför med OND TRO som spelade in 9 560 dollar i hela världen). Självklart kommer en femte film, som eventuellt kommer att heta RESIDENT EVIL BEGINS. Premiärdatum är satt till den 14:e september 2012.

torsdag 3 mars 2011

På spaning efter den tid som flytt

Tiden går och vi med den.
Vi skriver mars 2011 och jag konstaterar att jag bott i Malmö i tre år. Redan? Märkligt. Jag är ju självklart fortfarande landskronit på alla sätt, de ränderna (svartvita, förstås) går aldrig ur. När jag tänker på "hemma" tänker jag av någon anledning fortfarande på min första lägenhet som jag bodde tretton år i, och det är snart tio år sedan jag lämnade den.
Men Landskrona är ju inte längre samma stad jag växte upp i. Många av människorna som fanns då, finns inte kvar. De få som fortfarande finns där, har flyttat på sig. Saker är sig inte likt, stämningen är en annan och nu i mars försvinner även bio Maxim efter lång och trogen tjänst. Vilket förstås är för jävligt.
Numera är det Malmö som är hemma. Jag har vant mig vid allt som finns här. Och när jag nämns i media refereras jag till som "malmöbo", vilket ju stämmer men ändå låter lite konstigt. Jag skulle nog hellre bo i Göteborg, men Malmö är okej.

Inte nog med att jag bott tre år i Malmö, jag har även hunnit bli en vuxen man med bred marginal. Det var ju inte längesedan jag var en av "de där unga killarna" som höll på att starta upp en filmfestival i Lund. Eller för att gå längre tillbaka, en av de där (ännu yngre) superkaxiga killarna som gjorde serier och försökte utmärka sig så mycket som möjligt i media. När jag häromåret satt och pratade med serietecknaren Gunnar Krantz, slog det mig att jag som ung tonåring ju faktiskt var del av den där legendariska seriefanzinegenerationen från första halvan av 1980-talet. Jag blev serieproffs 1989 och i början av 90-talet samarbetade jag med en liten blyg norrlänning som fortfarande gick på gymnasiet. Jens Jonsson hette han - det gör han fortfarande. Han växte upp till uppburen filmregissör och manusförfattare.
Nu är jag närmare 50 än 30, även om det fortfarande är många år kvar till det förstnämnda. Och jag konstaterar att det egentligen inte har hänt ett skit. Som barn undrade jag när den dag skulle komma då jag slutade läsa serietidningar och lyssna på rock, för att istället titta på Nygammalt på TV och digga dragspel. Inga vuxna i min omgivning när jag växte upp läste serier (offentligt) eller lyssnade på annan rock än på sin höjd ABBA och Beatles.
Men den dagen kom ju aldrig. Jag gillar fortfarande samma mög jag alltid gillat. Jag slutade aldrig gilla superhjältar. Jag älskar fortfarande skräck- och action. Jag gillar fortfarande många av samma band jag dyrkade under uppväxten. Det enda som hänt är att jag breddats; jag har lagt till en massa grejor med klara vuxenpoäng, som klassisk musik och jazz och viss seriös film och konst. Men jag plockade aldrig bort något som redan låg i korgen.
Och förutom att låna, läsa, låna om och läsa om alla böcker Sture Hegerfors har skrivit, har jag gått och blivit ledamot av Svenska Serieakademin, med Sture som president och god vän. Det hade jag aldrig vågat drömma om som barn på 1970-talet.
En gång när jag googlade mig själv, hittade jag en artikel i vilken jag var omnämnd som "bloggaren Pidde Andersson". Trots min långa, gedigna karriär inom svensk press, är ju nu reducerad till "bloggaren". Det är väl egentligen den största skillnaden jämfört med förr. Men det säger nog egentligen mer om det snabba, historielösa samhälle vi lever i, än om mig.

Jag upptäckte nyss att någon hittat hit till TOPPRAFFEL! genom att söka på ordet "ritvalen". Således är det fler än jag som misstolkat loggan på affischen till-och i annonserna för RITUALEN.

Nytt om Star Wars i 3D

Att STAR WARS-filmerna ska släppas i 3D är ingen nyhet. Ej heller att man börjar med "Del ett", det vill säga den första av de nya filmerna. En väldigt dum idé. Den vi vill se i 3D är förstås den riktiga filmen; STJÄRNORNAS KRIG från 1977 och inte den nya, undermåliga trilogin.
I vilket fall: nu har 3D-versionen fått ett premiärdatum: tionde februari 2012. Blir filmen en framgång, kommer även följande delar att konverteras. Och tydligen ska effekterna bli bästa möjliga, till skillnad från de flesta andra 3D-konverteringar. Enligt Variery säger Fox: "Supervised by Industrial Light & Magic, the meticulous conversion is being done with utmost respect for the source material, and with a keen eye for both technological considerations and artistic intentions."

onsdag 2 mars 2011

Bio: Ritualen

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

Mikael Håfströms filmatisering av Stephen Kings novell 1408 var ju inte någon höjdare, men den blev den mest framgångsrika Kingfilmen på väldigt länge och såg till att svensken fått fortsätta att göra film i Hollywood. Hans SHANGHAI har fortfarande inte visats i Sverige, men nu kommer hans exorcismopus RITUALEN - eller RITVALEN, som jag trodde den hette efter att ha misstolkat typsnittet i loggan. Ritvalen? En val som ritar?

Colin O'Donoghue är unge Michael, som vuxit upp i ett hem som även fungerat som begravningsbyrå. Rutger Hauer är hans far, som förvarar och preparerar lik i hemmets lugna vrå. Modern har tagit livet av sig. När Michael tröttnar på denna tillvaro, beslutar han sig för att i stället bli präst - katolsk sådan. I hans familj finns bara två alternativ, säger han; antingen blir man begravningsentreprenör eller präst.

Efter fyra år är Michael i princip färdig-
utbildad, men känner att han vacklar i tron. Han vill hoppa av - men då skickas han hastigt och lustigt iväg till Italien, där han ska genomgå en crash course i exorcismens fina konst.

Michael paras ihop med den gamle luttrade exorcisten Lucas (Anthony Hopkins) och de två beger sig iväg för att driva ut onda andar och ha sig. De börjar med en flicka, som hostar upp blodiga spik och grejor, och så händer det lite till, och tammefan om inte Lucas också blir besatt av djävulen, och...

...Och tja... Det här var ju inget vidare. Tvärtom, det här är ganska tråkigt på de flesta sätt. Exorcister på film har vi sett många. Den mest kända och fortfarande bästa fick vi avnjuta redan 1973. Sedan dess har det rullat på. Oftast hamnar de direkt på video eller DVD i Sverige; snart släpps till exempel THE LAST EXORCISM på DVD här. Nä, den filmens titel ljuger, alltså, för Håfström kom med ytterligare ett par.

Filmen öppnar med att påstå att den är inspirerad av verkliga händelser. Det är det möjligt att den är, men självklart har man tagit sig enorma friheter med den eventuella sanningshalten. Hosta upp spik?

För att vara skräckfilm är RITUALEN långtifrån skräckinjagande. Eller ens spännande. Till större delen känns det inte riktigt som om Håfström vet vad det är för typ av film han vill göra. Det blir mest en massa scener som staplas på varandra, en rad trista skeenden som inte engagerar mig det minsta. Inte ens några dumma chockeffekter har slängts in för att få publiken att hoppa till. Det är bara långdraget och ointressant.

Anthony Hopkins är väl alltid Anthony Hopkins, men han kan inte rädda filmen, och O'Donoghue är rätt trist.

Roligast är att återse gamle goe Rutger Hauer, som faktiskt ser ut att ha gått ner ett gäng kilo.

Intressantast är nog att Mikael Håfström i egenskap av svensk inte bara gjort en religiös skräckfilm, utan dessutom en katolsk sådan. Vad vet jag, han är kanske religiös eller katolik, men det tror jag inte. Som så ofta är fallet, faller filmen ganska platt om man själv inte är troende.

Vad gäller det filmiska hantverket finns här inget utmärkande. RITUALEN skulle kunna vara gjord av precis vem som helst.

Filmen är inspelad i Ungern.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/3)

Bio: Black Swan

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Så får den då svensk premiär till slut, denna efterlängtade, Oscarnominerade - och även Oscarbelönade - film. Riktigt varför det tagit så lång tid för filmen att nå hit har jag ingen aning om, den verkar ju redan ha visats i större delen av världen.

Nog är det rätt intressant ändå, att jag och så oerhört många med mig, har suttit och väntat på en balettfilm. Jag är liksom inte intresserad av balett, jag vet egentligen inte ett skit om balett. Folk som försöker berätta en historia genom att sprattla och vifta med armarna är liksom inte min kopp te. Visst, jag uppskattar musiken till många baletter. Och jag kan tycka att ballerinor är sensuella. Men så kommer det en karlslok i trikåer instudsande och sabbar alltihop. Det spelar ingen roll vad folk säger, balettdansör är nog det minst maskulina yrke man kan välja - förutom dragshowartist.

Men det är inte för dansens skull jag sett fram emot BLACK SWAN. Inte heller på grund av att det är Darren Aronofsky, som gjorde den utmärkta THE WRESTLER, som står för regin. Orsaken är förstås alla utmärkta recensioner i utländsk genrepress. Alla regissörer och filmer jag gillar som BLACK SWAN liknats vid. Så nog hade jag högt uppskruvade förväntningar, alltid.
Natalie Portman är Nina Sayers, ballerina i The New York City Ballet, vars excentriske boss Leroy (Vincent Cassel) bestämmer att de ska sätta upp "sönderspelade" SVANSJÖN - fast i en ny version. Jag kan väl inte påstå att jag känner till handlingen i den vanliga versionen och vad som händer, mer än att en flicka visst förvandlas till en svan. Nå, tydligen förekommer det även en svart svan som brukar spelas av en annan dansös - men den här gången tycker Leroy att en och samma tös ska ge sig på båda rollerna.

Nina vill förstås få rollen över allt annat, men Leroy är tveksam till om hon klarar av det. Hon klarar av att dansa den vita, goda svanen perfekt, men när hon ska vara den onda, svarta fågeln, vill det sig inte. Till på köpet anländer en ny tjej på bygget, Lily (Mila Kunis) från San Fransisco, en brud som är betydligt mer lössläppt och vild än den strikta, stela perfektionisten Nina. Lily upplevs som ett hot som kan komma att få rollen istället för Nina.
Nina blir alltmer paranoid. Hennes misslyckade ballerina till mor (Barbara Hershey) är en kvinna med kraftigt kontrollbehov och som visar vissa tecken på galenskap - hon sitter ofta hemma och ritar märkliga, förvridna teckningar hon spikar upp på väggen. Ninas kropp börjar att förvandlas. Hon blöder från naglarna och ett mystiskt rivsår på ryggen vägrar att läkas. Leroy gör sexuella närmanden i hopp om att sporra Nina till att bita ifrån och därmed prestera en bättre svart svan. Och premiären kryper allt närmare...
BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski skrivit ett manus som sedan Dario Argento filmatiserat. Vi har i centrum Nina, som blir alltmer paranoid - lever hon i en drömvärld eller inte? Här ekar det av Polanskis REPULSION. Och så har vi scenerna där Ninas kropp börjar förändras, ett tema som ju är mycket vanligt hos Cronenberg. Istället för att förvandlas till en fluga, verkar Nina förvandlas till en svart svan. Och så har vi förstås alla scener från repetitionslokalen och teaterscenen med mera, och inte oväntat far tankarna iväg mot Argentos SUSPIRIA. Winona Ryder har en liten roll som den förra balettstjärnan, som nu blivit gammal och bitter, och detta får mig att tänka på Argentos OPERA. Kanske kan man även få med en association till Michele Soavis STAGEFRIGHT, som handlar om en dansföreställning utsatt för mordisk buseman. Och en sista association: bilderna Ninas morsa sitter och gör får mig allt att tänka på Argentos DEEP RED...
Jag blev lite förvånad över att Aronofskys film är så grovkornig som den är; bilden är lite grynig och ger ett rått intryck - jag hade förväntat mig det hela elegantare och mer slickat. Men detta foto tillför ytterligare en dimension, en större intensitet som skapar spänning i bildberättandet.
Någonstans är BLACK SWAN en thriller. Långtifrån en ordinär thriller; här finns ingen traditionell skurk, ändå är filmen hela tiden spännande - jag satt oavbrutet och undrade vad allt skulle leda till. Filmen lyckas hela tiden överraska och ta turer som trots allt är ganska oväntade. Och jo, här finns ett par sexscener som även om de är förhållandevis återhållsamma, överraskar även de. Däribland den omskrivna lesbiska scenen mellan Portman och Kunis.
Nå, är Natalie Portman värt den Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll hon fick häromnatten? Nej, det vill jag inte påstå. Portman rör sig genom filmen med samma oroade, lätt plågade ansiktsuttryck från början till slut. Det är få variationer där. Nej, hon är inte dålig, men just detta blir nästan lite irriterande efter ett tag. Hennes förvandling blir inte så pass märkbar som den borde bli. Det är ungefär om Jack Nicholsons roll i THE SHINING - killen ser ju galen ut redan från början, därför blir inte förvandlingen effektiv.
Men detta är bara en anmärkning i marginalen. För BLACK SWAN är en mycket bra film. Det här är stor filmkonst. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar se den igen på ett bra tag nu när jag har sett den, men det här är en film som ska ses. Det är en märklig och mystisk film som hela tiden fascinerar. Den är även försedd med utmärkt filmmusik av Clint Mansell, som vrider och vänder på Tjajkovski på de mest intressanta sätt.
Förresten: även om jag alltså har noll koll på balett, har jag numera en liten aning insyn i den världen. Därför har jag från säker källa fått veta att killen som stod för koreografin i BLACK SWAN och som sedermera förlovade sig med Natalie Portman och gjorde henne på smällen, är ett välkänt rövhål i balettvärlden.






(Biopremiär 4/3)

11/22/63

Det var längesedan jag läste en ny Stephen King-roman. King betydde mycket för mig när jag växte upp och efter ett uppehåll på nära tjugo år, har jag åter börjat läsa honom. Men jag har inte gett mig på hans senaste tegelstenar. "Under the Dome" ser till exempel rätt avskräckande ut i sin mastighet.
Den åttonde november i år kommer det en ny, tusensidig volym från King, men den här gången verkar det rätt intressant:
"11/22/63" handlar om en man som reser tillbaka i tiden för att förhindra mordet på John F Kennedy. Läs mer HÄR.

Hergé plockar oliver

Det känns kanske lite långsökt att ta upp ämnet olivolja här på TOPPRAFFEL!, men jag fick nyss en pressrelease från De Luca & Di Luca och jag kan inte låta bli att återge den.
Olivolja tycker vi ju om. Åtminstone jag. Jag har börjat använda olivolja till det mesta, även om jag är försiktig med att steka i det, efter att häromåret ha varit på väg att elda upp köket.
Nu kommer Fernando Di Luca och hans Zeta med en jubileumsburk i vad de kallar "retrodesign". Så mycket retrodesign vet jag inte om det är, men jag tycker att det är ytterst charmigt att de anlitat en reklambyrå för att porträttera Fernando Di Luca, och har gjort detta i klassisk Ligne Claire-stil. Som om det skulle finnas ett fransk-belgiskt album om hur Fernando pressar olivolja (vem vet, det hade kanske blivit rafflande?).

Di Luca & Di Luca

Länk till Di Luca & Di Lucas pressrum

Pressmeddelande

Kan du tänka dig ett kök utan olivolja?

2011-03-01 10:00
Kan du tänka dig ett kök utan olivolja?
Varumärket Zeta fyller fyrtio år 2011 och Fernando Di Luca med familj har valt att ta fram en 100 procent italiensk olivolja i en retrodesignad jubileumsburk i plåt för att fira idén att sälja olivolja i dagligvaruhandeln.
Om man backar fyrtio år tillbaka i tiden såg våra svenska matvanor helt annorlunda ut jämfört med idag. Svensk husmanskost i all ära, men visst har vi vant oss vid att kunna äta det vi provade för första gången på semestern, nästan oavsett var i världen vi reser? Tack vare en mängd matintresserade entreprenörer och importörer kan vi svenskar ta del av snart sagt hela världens kök. För Zeta börjar resan för femtio år sedan vid Medelhavet, närmare bestämt i Fano, Italien med Fernando Di Luca i spetsen. En nyutexaminerad kamrer som valde att lämna landet istället för att påbörja en trygg tjänst i banken.
Somliga har redan hört historien om hur Fernando 1961 tog sin Lambretta från Fano, Italien till Stockholm där han mötte kärleken och blev kvar. Dock letade Fernando förgäves i livsmedelsbutiken efter den för honom så självklara olivoljan och hänvisades till apoteket där olivolja såldes som laxeringsmedel. En möjlighet i Fernandos ögon och idén om att sälja och marknadsföra olivolja i dagligvaruhandeln började ta form. Fyrtio år senare är butikerna fyllda med olivolja, vinäger, pasta, bönor, oliver, antipasto, ostar under varumärket Zeta.
-  Självklart väljer jag en riktigt elegant och god italiensk olivolja som jubileumsprodukt för att fira att mitt varumärke Zeta fyller 40 år, säger Fernando Di Luca, grundare av Di Luca & Di Luca. Olivolja är ryggraden i företaget och har tillsammans med vår kvalitetsstrategi tagit oss till den marknadsposition vi har. Olivolja står också för de värden jag håller så högt; smak, hälsa och Medelhav.
1971 kom Zetas första olja till dagligvaruhandeln, en majsolja, då ingen grossist ännu trodde på Fernandos idé om att sälja olivolja i livsmedelsbutik. Tre år senare, 1974, lanserades den av Fernando efterlängtade olivoljan i dagligvaruhandeln.
Jubileumsburken innehåller en fruktig och rund 100 procent italiensk olivolja med doft av stora gröna toner av nyklippt gräs och en behaglig beska i eftersmaken. Den retrodesignade plåtburken på 50 cl är ljust turkos och har en stiliserad illustration av Fernando Di Luca på framsidan. Designbyrån Identity Works har formgivit jubileums­förpackningen.
Jubileumsburken är framtagen i en begränsad upplaga om 24 000 och kommer att säljas i dagligvaruhandeln från och med mitten av mars, rekommenderat pris 69 kronor.
Fernando Di Luca har genom åren mottagit ett antal utmärkelser för sitt arbete med olivolja och medelhavsmat:
  • 2003, Gastronomiska Akademiens diplom ”För att med entusiasm medverkat till att införa olivolja i svensk matkultur.”
  • 2004, Allt om Mats utmärkelse Gyllene Gaffeln ”För sina insatser som folkbildare på det gastronomiska området.”
  • 2005, M. Sandahl Foundations gastronomiska diplom och heders­­betygelsen ”En medelhavssmakens apostel som introducerat olivolja med dess hälsosamma egenskaper som en självklar ingrediens i det medvetna svenska köket."
  • 2009,  Magnoliapriset, kulturpris på Södermalm, Stockholm. ”För att ha fört den italienska matkulturen till Sverige.”



Yors lille påg

Filmen YOR kommer ni ju alla ihåg. En nerklippt, härligt förvirrad version av Antonio Margheritis antagligen lika förvirrade TV-serie med Reb Brown som guldlockig, svärdsvingande barbar i vad som visar sig vara framtiden. YOR bygger visst på en serietidning, och vad har vi här, om inte Yors son.
Av någon anledning känns det väldigt passande att han heter Hor.


tisdag 1 mars 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Jane Russell

 När jag var tonåring såg jag en gång ett foto - svartvitt, en helsida i en tjock bok om Hollywoodstjärnor - på Jane Russell, på vilket hon iförd en svart klänning stod lutad mot en flygel. Kanske rökte hon en cigarrett, jag minns inte, men jag tyckte att hon var den coolaste brud jag sett. Astuff. Varför såg inte kvinnor ut så när jag gick ut på stan? Okej, de behövde inte hänga på flyglar, men ändå.
Jane Russells första film var Howard Hughes beryktade "sexwestern" THE OUTLAW, som spelades in 1940. Den ansågs så snuskig, att den inte släpptes förrän 1943, då i en censurerad version och med väldigt begränsad distribution. 1946 skickades den ut igen, med lite bättre spridning. Idag är det svårt att låta bli att le åt rabaldret, i synnerhet då THE OUTLAW är en rätt fånig liten film. Men den knappt tjugoåriga Russell är förstås läcker i den.
Hennes mest kända film är nog GENTLEMEN FÖREDRAR BLONDINER mot Marilyn Monroe. En rolig och härligt mansförnedrande film. Och jag minns att jag tyckte titeln var missvisande första gången jag såg filmen, eftersom jag föredrog brunetten.
Idag gick Jane Russell bort. Hon var 89. Frid över hennes minne.
Update: Vid närmare eftertanke var det nog Ava Gardner på den där bilden som gjorde intryck på mig som tonåring, men skit samma, Russell var också med i boken.

Ett klassiskt agentraffel

Jag behöver väl knappast förklara varför detta är en film som tillhör grundutbildningen att ha sett, eller hur? Här är en (väldigt lång) trailer för en av de främsta dvärgfilmer som gjorts:



Penthouse startar 3D-kanal

För inte så längesedan startade Marc Dorcels franska porrimperium (eller "Duracel" som de okunniga kallar dem) en TV-kanal som bara visar snusk i 3D. Nu följer Penthouse efter och startar en 3D-kanal även de. HÄR rapporterar M3 om saken.
Med tanke på att det var Penthouse som producerade CALIGULA - vågar vi hoppas på en 3D-konvertering av det mästerverket? Tänk er den där halshuggningsmaskinen komma åkande rakt mot er...
FRör övrigt var jag en gång på en Marc Dorcel-fest som var sponsrad av Magnum- och Snickersglass...

De är onda och döda, men trallar och ler