onsdag 9 februari 2011

Bio: Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult

Foton copyright (c) PA Svensson/Nordisk Film

Så får den då äntligen premiär, 2000-talets mest efterlängtade svenska film. Åtminstone bland oss som tyckte SVINALÄNGORNA var det tradigaste vi sett på länge och en skymf mot vår stolta, svenska filmtradition. Den stolta svenska filmtradition jag åsyftar är förstås främst den som sträcker sig från slutet av 1930-talet och ett tiotal år framöver, det vill säga de filmer som ansågs skadliga för vår moral och de enda av den tidens svenska filmer som fortfarande TV-visas med jämna mellanrum.

Redan när det började pratas om den här nya filmen - som då kallades ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET - hörde en del människor av sig till mig och trodde att jag var involverad i projektet. Varför gjorde de det? undrar kanske den oinsatte?

Jo, det är ju faktiskt som så att jag en gång i tiden jobbade som manusförfattare till den tecknade serien om Åsa-Nisse. Med start 1989 skrev jag under några år 130 manus - fast hur många som faktiskt tecknades och publicerades har jag ingen aning om. Det var dock ett väldigt fräsigt jobb. Jag gjorde dessutom mitt bästa för att om inte förnya serien, så ha kul med den. Bland annat införde jag RoboFjärsman och den illasinnade Ingemar Bengtsson-ligan.

Trots allt kan man göra mer med Åsa-Nisse än med till exempel 91:an, en serie jag också skrivit många avsnitt av. 91:an är ju oftast låst till förläggningen i Klackamo, medan Nesse och Klabbis kan röra sig fritt ute i världen - vilket de dock sällan gör.

Filmerna har jag ju också skrivit en hel del om i media de senaste tjugo åren. Åtminstone den tjugonde och sista i serien innan den nu återupplivades: 1969 års ÅSA-NISSE I REKORDFORM, i vilken Arne Källerud debuterar som Nesse - det blev även hans sista framträdande i rollen. Anledningen till att jag skrivit så mycket om just den här filmen, är att det är en av de mest konstiga filmer som någonsin har gjorts. Två tredjedelar av speltiden består av att Åsa-Nisse och hans kompis Sven (Klabbarparn är inte med) åker runt, runt, runt i en racerbåt. Kändisar dyker upp i irrelevanta scener som inte har med någonting att göra, och plötsligt slutar det hela tvärt - enligt uppgift tog pengarna slut innan filmen hunnit bli klar.

Men de tidigare, "riktiga" Åsa-Nisse-filmerna med John Elfström och Artur Rolén, då? I regi av Ragnar Frisk? Och med Gustav Lövås i paradrollen som Sjökvisten? Jodå. De är ju ett stycke fascinerande svensk filmhistoria som samtidigt speglade den svenska folksjälen. När folk ute i den stora världen ägnade sig åt den franska nya vågen, The Beatles, flower power, Hammerskräckfilm, EASY RIDER och MIDNIGHT COWBOY, ja då satt vi fortfarande och tittade på Åsa-Nisse och diggade Snoddas. Här gällde det att se till att tiden stod still!

De första Åsa-Nisse-filmerna var ganska traditionella svenska farser, men allt eftersom blev filmerna billigare och slarvigare - och alltmer fascinerande. Man fick även för sig att om man inte har speciellt roliga manus elle repliker, går det lika bra att skrika. Om man skriker blir det automatiskt roligt, verkar man ha resonerat. Och när man minst anade det, dök Bertil Boo upp som den sjungande bonden.

Men vad är egent-
ligen Åsa-
Nisse för en typ när allt kommer omkring? Jag har kommit fram till att han är en av landets främsta livsnjutare. Han och Klabbis vill ju inget annat än ha lugnt och skönt. De gillar att röka cigarr och dricka gök. De latar sig. De tjuvjagar och fiskar för att kunna äta gott. Och för att göra tillvaron ännu mer behaglig, uppfinner Nesse hela tiden saker som ska förenkla deras strävan efter en avslappnad tillvaro. Dock ställer dessa uppfinningar samt Åsa-Nisses och Klabbis andra upptåg oftast till det för dem.

...Så, efter denna utläggning: njä, det var nog inte oväntat att många trodde att jag var en av männen bakom det som skulle bli ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. I synnerhet som jag mest sysslat med film de senaste femton åren. Och tyvärr - jag är inte det minsta inblandad. Filmens manus är skrivet av Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, medan Fredrik Boklund (MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER) står för regin.

Ni som följer TOPPRAFFEL! vet att jag följt det här projektet och de senaste månaderna lagt upp teasers och trailers - och efter att ha sett den slutliga, långa trailern tyckte jag att det här kan bli precis hur som helst, trailern var direkt bisarr, och tidigare har 91:ans redaktör sagt att det manus han fått läsa var det mest utflippade han läst. Jag har även anmärkt på den undermåliga småländskan.
Nu har jag sett filmen - och den är något alldeles sanslöst bisarr och vansinnig! Tjoflöjt, pågar å töser!

Den svenska kritikerkåren kommer att totalsåga Boklunds film. Ja, jösses, vad de kommer att såga den. Jag har redan läst några recensioner, och de kritikerna hatade filmen.

Tillåt mig att protestera.

Samma kritiker hyllar den brittiska filmen FYRA ÅSA-NISSAR SOM SJÄLVMORDSBOMBARE, som också har premiär på fredag. Javisst, jag åsyftar FOUR LIONS, som jag recenserade igår. En gravt misslyckad komedi som man "ska" tycka om. Men allvarlig talat - FOUR LIONS är bara en sämre variant av Åsa-Nisse.

Som säkert är bekant avskydde jag några av de senare årens stora, svenska familjekomedier, designade att dra jättepublik: GÖTA KANAL 2, GÖTA KANAL 3 (som lyckades vara ännu sämre än tvåan) och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, som lyckades med bedriften att vara betydligt sämre än de två kanalfilmerna tillsammans.

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT ger vid en första anblick intryck av att sälla sig till denna ruttna tradition, men skenet bedrar. Den nya Åsa-Nisse-filmen tillhör egentligen en helt annan kategori av film.

Den största skillnaden mot de gamla klassiska Åsa-Nisse-filmerna, är att Boklunds film är alldeles för bra gjord. Fotot är kompetent och riktigt bra, specialeffekterna är professionella, och en oändlig rad kända skådespelare och annat löst folk medverkar - till och med Robert Aschberg har en liten roll.
En annan skillnad är att Åsa-Nisse i Kjell Bergqvists gestalt nästan är en bifigur i sin egen film. Han och Michael Segerströms Klabbarpare är förvisso katalysatorn, men de är två ganska anonyma figurer i ett sanslöst persongalleri. Bergqvist är dessutom för ung och har inte riktigt Åsa-Nisses personlighet. Men det spelar egentligen ingen roll.
Nesse har länge struntat i att laga vatten-
pump-
en på gården, vilket leder till att Eulalia (Ann Petrén) badar i Champis. När Nesse slutligen bygger en rejäl, mekanisk pump han döper till Dunderpumpen, råkar han hitta olja. Knohult förvandlas till ett fantastiskt ställe att bo på.
På det slemma företaget Skånskt Petroleum arbetar Johan Glans, som ska försöka se till att oljan blir deras. Stöttad av statministern (Maria Ludqvist som likt Harald Treutiger hela tiden säger "Ukaij") gör Glans flera misslyckade försök att komma över Dunderpumpen, och oftast slutar det med att han blir rullad i tjära och fjädrar.
För att underlätta så mycket som möjligt utropar Knohult sig till republik, där Åsa-Nisse blir president, Sjökvisten handelsminister och den gamle greven Malcolm (82-årige Landskronabon* Stig Grybe, som spelade samme greve i ÅSA-NISSE BLAND GREVAR OCH BARONER 1961, alltså för exakt 50 år sedan!) är utrikesminister med motiveringen "Jag träffade en neger för tio år sen i Värnamo" - en replik som kommer att få de politiskt korrekta att sparka bakut. En annan extremt politiskt inkorrekt replik är "Jasså, är det särskolan som är på utfärd?", vilket Johan Glans lyckas få ur sig när hemvärnet dyker upp.

Det hela håller på att urarta till en katastrof när USA skickar iväg ett stridsplan för att bomba Sverige tillbaka till "tiden då Bertil Boo fortfarande låg på Svensktoppen".

Jag har ingen aning om vad den genomsnittslige biobesökaren kommer att tycka om ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. Vad GÖTA KANAL-publiken, de som går på bio en gång om året, kommer att tycka. För på sätt och vis känns det som om Dorsin, Boklund och gänget har riktat in sig på mig och mina polare. Filmen är dels en traditionell svensk pilsnerfilm, dels den parodi på Åsa-Nisse, dels en samhällssatir, och dels en oehört bisarr tripp. Filmen har alla förutsättningar att bli en kultfilm, om än av andra skäl än till exempel ÅSA-NISSE I REKORDFORM och SOUND OF NÄVERLUR.

Johan Rabaeus är handlare Sjökvist, och det dröjer inte många sekunder innan han börjar prata om sin bröllopskonfekt. Sjökvisten har satt in en kontaktannons och en söt blondin spelad av Sofia Helin svarar - och vad heter hon, om inte fröken Britta! Henrik Dorsin själv är Knohultarn. Allan Svensson är en storbonde. Brasse Brännström är en slajmig kypare på Stadshotellet - och han fiser när han tar upp en beställning. Sissela Kyle är Klabbarparens hustru Kristin. Claes Månsson dyker upp som konstig gubbe, medan Henrik Hjelt är fotbollsspelare. Johan Wahlström är fullkomligt fantastisk som byns fyllbult - på ett bröllop spelar han ukulele och sjunger en hyllningssång, i vilken han lyckas rimma "Britta" med precis det du tror. Klabbarparen håller upp en krabba och säger "Krabbarparen!".

Och så har vi den mest fantastiska scenen i filmen. En scen som får mig att tro att Dorsin och Ulvshammar har vittjat min dator. En scen som känns snodd från min och Jimmy Wallins serie om Mäktige Månsson - Österlens beskyddare. Just det: scenen från Skånskt Petroleum.

Här spelar nämligen Sven Melander en fet och jävligt dryg direktör, som tammefan är det roligaste jag sett på bio på bra länge. Styrelsen för bolaget sitter vid ett långbord och äter av gigantiska spiddekagor, David Batra sitter och smeker sig själv, en snubbe pratar obegriplig skånska, Melander trumpetar "Och sen kommer Danne Stråhed å spelar till avecen!" och folk slänger upp ålar på bordet. Jag skrattade så jag grät. Ho ho ho!

Vi bjuds även på en STAR WARS-
hyllning, en vild ritt på en älg, en motor-
cykel med sidovagn som kör genom höstack (pluspoäng), en oväntad TOP GUN-parodi och ett sjövilt Terence Hill/Bud Spencer-slagsmål där alla slåss med alla. (Men var är fjärsman? Han saknas i filmen!)

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT är ojämn - javisst! Det spretar hejvilt - javisst! Dessutom är den flängd och stoltserar med härligt dålig smak. Som tydligt framgår räknar jag bara upp orsaker till att tycka om filmen. Eftersom jag är sjuk i huvudet tyckte jag att det var kul och trivsamt mest hela tiden - men jag skulle inte bli förvånad om Svensson tycker att det är för konstigt.

I en sång under filmens sista scen sjunger man "Några kommer att tycka att den här filmen är si och så, men det skiter vi i, snart kommer Åsa-Nisse 22!". Och jag personligen skulle inte ha något emot att se ännu en film i serien. Och då gärna ännu mer bisarr och gnidd.

Nå! Hur många syndiga dvärgar kommer jag då att dela ut till ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT? Eftersom det här är en så pass udda/viktig (stryk vad som ej önskas) film, har jag försett den med ett eget betygssystem. Och Fredrik Boklunds film kan förstås inte få något annat betyg än:











(Biopremiär 11/2)

*Om han inte flyttat, bor Stig Grybe i Hofterup utanför Landskrona.

Idag smäller det!

Nu i förmiddag ska jag se ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT!
Recension kommer så fort som möjligt...

tisdag 8 februari 2011

Bio: Four Lions

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Den här brittiska komedin hade rykte om sig att vara hur rolig som helst. En riktig höjdare. En film att längta efter.
Lever FOUR LIONS upp till sitt rykte?
Nej, det kan man verkligen inte påstå. Tvärtom.
Christopher Morris' film handlar om ett gäng muslimer som bor i en engelsk stad. De är alla pakistanier, men av allt att döma födda i England med tanke på deras dialekter. En av dem är förresten en tvättäkta britt som konverterat till islam.
Trots att de lever normala västerländska liv och verkar ha det bra, så beslutar de sig för att bli soldater i protest mot hur muslimer behandlas ute i världen. Jihad och grejer - minsann om de inte går och blir terrorister. De tänker agera självmordsbombare under London Marathon.
Till saken hör att dessa fyra lejon dessutom är inkompetenta idioter.
Det här är en väldigt märklig film. Det känns som om den kör på ett sidospår från början till slut, som om den missar både banan och målet. Ämnet är kontroversiellt, men trots detta är allt upplagt för att rolig, svart och svidande satir. Men filmskaparna verkar inte riktigt veta hur man gör.
Filmfotot är enklast möjliga. Det är typiskt traditionellt brittiskt TV-foto; filmen är skjuten digitalt och utan några som helst filmiska och estetiska extravaganser. Man har plåtat rätt upp och ner.
Någon tajming finns här inte heller. Tvärtom - man missar tajmingen konstant. Och eftersom filmmusik saknas helt och hållet (förutom när rollfigurerna lyssnar på musik), förstärks ingascener med musikaliska och ljudmässiga knep.
Alldeles för ofta håller figurernas tjafsande på lite för länge. De diskuterar missuppfattningar som kanske hade varit roliga - om de avhandlat ämnena i ett par snärtiga repliker istället för att älta dem. Det hela är dessutom aningen för överdrivet för att det ska bli kul, man har tagit i lite för mycket.
Kanske kan jag även anmärka på att vissa inslag egent-
ligen är alldeles för allvarliga och väldigt svåra att driva med på godtagbara sätt. Jag ska väl inte påstå att jag blev moraliskt upprörd, men ibland känns scenerna bara fel; som uppvisningar i dålig smak på ett misslyckat sätt. Och nog hade det blivit betydligt bättre om en del inslag hade förklarats lite närmare. Jag hade lite svårt att få ihop alla filmens beståndsdelar och förstå hur huvudpersonerna motiverar sina handlingar. It just doesn't make sense.
Å andra sidan är kanske just detta utmärkande för självmordsbombare.
Nu förväntar ni er säkert att jag ska dela ut en etta i betyg, men nej, jag är gentil nog och sätter en fesjånken tvåa. Här fanns trots allt några scener som fick mig att skratta till. Bland annat när några klantiga medlemmar i polisens insatsstyrka försöker reda ut om målet är en björn, en wookie eller honungsmonstret.
Men som helhet är detta en amatörmässig, o-rolig film som dessutom pågår lite för länge. Jag höll nästan på att nicka till emellanåt. 






(Biopremiär 11/2)

Bio: Get Low

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment
Återigen en biofilm som inte är purfärsk. Varför har jag inte recenserat GET LOW förrän nu? Jo, därför att filmen hade premiär i Lund, där den även pressvisades, för ett bra tag sedan, och först i fredags dök den upp i Malmö - något jag själv inte upptäckte förrän i söndags kväll. Malmö må vara Sveriges tredje stad, men inte betyder det att vi får Sverigepremiären på alla filmer. I vissa fall visas filmer inte alls. Som i fallet MACHETE.
GET LOW, av lång-
films-
debute-
rande regis-
sören Aaron Schne-
ider, är dock så lång från MACHETE man kan komma. Detta amerikansk-tysk-polska drama utspelar sig i Tennessee i början av 1930-talet, av kläder och bilar att döma. Kanske nämns ett årtal i filmen, men det minns jag inte.
Robert Duvall spelar den vresige enstöringen Felix Bush som inte har mycket till övers för byn och människorna i trakten där han bor. Å andra sidan har inte byborna mycket till över för Bush. Det går många historier om den märklige gubbstrutten och få av dem verkar vara sanna.
Felix Bush bär dock på en hemlig-
het. Orsaken till att han drog sig undan och blev den han blev, något han burit inom sig i fyrtio år och aldrig berättat för någon. Han känner att det är dags att äntligen berätta sanningen innan han dör - och han får en besynnerlig idé: han kontaktar begravningsentreprenören Frank Quinn (Bill Murray) och dennes unge assistent Buddy (Lucas Black). Tillsammans med dessa ska han arrangera en begravningsfest för, tja, för sig själv. Medan han ännu är i livet. Det är ju liksom enda sättet att närvara på sin egen begravning. Alla - samtliga bybor - är inbjudna, och tanken är att Bush under denna fest äntligen ska avslöja den av allt att döma traumatiska upplevelse han bär inom sig.
GET LOW är en på alla sätt ytterst välgjord film. Miljö-
skild-
ringen är detaljrik, tids-
epoken känns autentisk, och skådespeleriet är exemplariskt. Robert Duvall är som alltid lysande, men även de okända ansikten som figurerar gör bra ifrån sig. Sissy Spacek innehar den kvinnliga huvudrollen - och när jag nu såg henne igen slogs jag av något besynnerligt: herregud, hon ser ju ut som Michael Jackson! Kolla den där profilen! Eller är det månne Träskmannen hon liknar? Jösses, vad jag är elak. Glöm att jag skrev det där.
Men... En alternativ titel till GET LOW skulle kunna vara GET SLOW. För det är något makalöst vad långsam filmen är. Och den är långsam på det där sättet som bara är ... långsamt. Inte fascinerande långsamt, eller coolt långsamt. Det är tradigt långsamt och ofta ackompanjerat av saggig musik. Och det är lite synd. Jag hade gärna delat ut en dvärg till i betyg, men nej, filmen är lite för sömnig för min smak.
Berättelsen lär bygga på historier om en gubbe som ska ha funnits på riktigt. Åtminstone enligt legenden.



(Malmöpremiär 4/2)

2010 års sämsta svenska film tilldelas filmpris...

Denna pressrelease kom alldeles nyss:

Igår delades filmpriset Amuletten ut för åttonde året i rad på Slottsbiografen i Uppsala.
Filmarna Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria delade ut årets Amulett till
regissören Emil Jonsvik för filmen 7X.

Året 2011 börjar bra för regissören Emil Jonsvik, som igår fick ta emot filmpriset Amuletten.
Emil Jonsvik har regisserat och producerat filmen 7X – lika barn leka bäst. 7X står för de
sju patronerna som finns i den pistol som korsar några vanliga ungdomars väg någonstans i Sverige.

Prismotiveringen lyder: ”Amuletten går till en eldsjäl och filmare som med övertygelse
och urkraft har haft modet att dyka ner i verkligenheten och ruska om samtiden, har vågat
ge röst åt trasiga ungdomar där många vuxna blundar, och inte värjt från att visa vad
längtan att få synas och få respekt kan ge för verkningar när en pistol med sju kulor hamnar i fel händer.” 

Filmen 7X tävlade förra året på den prestigefyllda filmfestivalen ” 32:e Moskva Internationella filmfestival”
och kommer senare i år även att tävla på filmfestivalen ”Liege International Crime Film Festival i Bryssel.
En av filmens huvudkaraktärer, Tom Ljungman, nominerades 2010 till filmpriset ”Rising Star” för sin insats i filmen 7X.

En mycket glad Emil kommenterar att han tilldelats Amuletten: Det är en riktigt härlig
Känsla att få ett sådnat fin filmpris som skall bringa kraft och energi till kommande.
Det är just det som har varit våran styrka med filmen 7X – Ett team med en jäkla stark
energi, drivkraft och styrka som bensin. Detta gjorde att vi kunde skapa något unikt och
äkta framför kameran och som skapade mycket känslor. Vi tillsammans hittade nya vägar
och om vi inte såg vägen dit vi ville komma, så skapade vi den själva.

Emil, som haft artister som Run DMC, Tortsen Flink, Ken och Petter framför sin
kameralins och är i full gång med nya projekt och berättar - Vi arbetar just nu med
förproduktionen av filmen ”Marionetten”, skriven av André Sebastie. Filmen är ett starkt
thriller/drama, för den ena karaktären är det bara en lek och för den andra är det en
kamp på liv och död, samtidigt som den är en kamp för andras överlevnad. Känslan
av maktlöshet, att allt inte är som det ser ut att vara och vem tror på en då? En stark film
som utspelar sig i kontraster av vackra landskap och hård berättelse.


amuletten bild 1 


AMULETTEN
som är skapad för detta speciella tillfälle av smyckesdesignern Fernando Fabris och har
fått namnet ”Världar”. Hålet i silverskivan utgör de mörka krafternas kamp, och genom
ett starkt mod vågar de lyftas till ytan. De växer som spiraler ur jorden och tänder
hopp. Det röda fröet från Amazonas föder nya möjligheter, och viljan att ge vidare
glöder genom en eldapal från Mexico. Tillsammans skall dessa delar i Amuletten ge kraft
och lycka till den som ska bära den.

Lämplig underhållning för en tisdagsmorgon

Jag antar att kommentarer är överflödiga...



...Och när jag ändå är inne på Japan, kan jag inte låta bli att slänga upp denna lilla teasertrailer. OJ!

Spindelmannenmusikalen har slutligen haft premiär

Den sköts ju upp otaliga gånger, musikalen om Spindelmannen. Folk skadade och hade sig och det var eländes elände.
Men nu har den haft premiär och Variety recenserar spektaklet HÄR.

måndag 7 februari 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Per Grundén

Här har vi en till som inte ville vara med längre - operasångaren Per Grundén, som 88 år gammal begett sig till den stora konserthallen ovan molnen.
För de flesta var han nog mest känd som Wall-Enberg i filmerna om Jönssonligan.
Själv refererade jag en gång till honom i en recension av ett seriealbum av Guido Crepax som publicerades i NST för mer än femton år sedan. Jag tror jag tyckte att någon figur var lik Grundén.

TOPPRAFFEL! sörjer: Gary Moore

Folk kastar in handduken i så rask takt att jag inte hinner med att skriva dödsrunor.

Jag lyssnade inte så mycket på hårdrock under 1980-talet. Bandens musik blev allt mesigare och fånigare, och KISS sminkade av sig och ändrade soundet till syntinfekterad, mjäkig arenarock (vilken jag dock kan tycka är lite kul idag). Jag hade en kort period på 80-talet då jag lyssnade på Rainbow och ett par andra klassiska band, men den enda soloplatta med Gary Moore jag köpte, var "Wild Frontiers". Nej, nu ljuger jag nog. Jag köpte nog någon till. Har för mig att jag hade en obskyr liveplatta.

Det var väl mest "Over the hills and far away" jag gillade. Jag gillar fortfarande denna suggestiva låt, jag kan ibland få den i skallen när jag är ute och promenerar. Dock uppstod ett tag lite förvirring på 80- och 90-talen. Jag lyssnade inte så mycket på den typ av snäll, melodisk hårdrock Moore ägnade sig åt. Jag var betydligt mer inne på The Cure, Sisters of Mercy och The Mission. Och The Mission hade även de en låt som hette "Over the hills and far away".

På gymnasiet fick vi en gång i uppdrag att designa LP-omslag. Vi skulle hitta på dem själva. Jag gjorde en parodi på konvolutet till "Wild Frontiers". Fast jag bytte ut Gary Moore mot Gary Engman och plattan fick titeln "Mild Frontiers".

Jösses, detta hade jag helt glömt bort. Kom ihåg det nu när jag började skriva denna text.

Igår hittades Gary Moore död på ett hotellrum i Spanien. Han blev 58.

Med tanke på hur många celebriteter som hittats döda på hotellrum drar jag förstås slutsatsen att det är farligt att bo på hotell. Var det månne Hotellet Som Gud Glömde?

Eller rum 1408?


Sund-Baum...se

Torvald Sundbaum är en legendarisk svensk serietecknare och tyvärr nästan sorgligt bortglömd idag. Sundbaum är mest känd som skicklig tecknare i Svenska MAD på 1960- och 70-talen, men idag upptäckte jag en annan grej av honom...

Jag stod på Pressbyrån och bläddrade i senaste numret av Bamses Äventyr, nr 31, som en god vän till  mig är redaktör för. I ledaren står det oväntat om Sundbaum.

1990 pensionerades Rune Andréasson och en lång rad svenska manusförfattare och tecknare började ägna sig åt att skapa Bamse. Jag var en av dem. Det var ett av de svåraste jobb jag haft, jag fick fem avsnitt publicerade efter mycket möda och besvär. Bamse låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet.

En man som tecknade ett kort Bamseavsnitt var ovannämnde Torvald Sundbaum. Det publicerades aldrig.

Förrän nu.

Jag bläddrade fram till avsnittet för att se hur denna gamla idol klarade av uppgiften, och ärligt talat klarade han det inget vidare. Bamse ser vanställd ut genom hela serien, i alla fall när han inte porträtteras snett framifrån.

Fast han tecknade ändå Bamse bättre än vad Rune Andréasson skulle gjort om han gett sig på klassiker som "Smaskens" och "Raringarna".

Lasse Hallström regisserar Hypnotisören

 

LASSE HALLSTRÖM REGISSERAR HYPNOTISÖREN

AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB har idag glädjen att offentliggöra att Lasse Hallström regisserar filmatiseringen av kriminalromanen HYPNOTISÖREN, som är en av de största svenska boksuccéerna efter Millennium- trilogin såväl nationellt som internationellt. Efter decennier av internationella framgångar med amerikanska filmer såsom ”Gilbert Grape”, ”Alla talar om Grace”, ”Ciderhusreglerna”, ”Chocolat”, ”Sjöfartsnytt”, ”Casanova” och ”Dear John” blir HYPNOTISÖREN den första svenska långfilm Lasse Hallström regisserar på 24 år. Filminspelningen av HYPNOTISÖREN är planerad till vintern 2011/2012 och produceras av AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB med Börje Hansson, Peter Possne och Bertil Ohlsson som producenter. HYPNOTISÖREN är den första filmen i en planerad serie baserad på författarpseudonymen Lars Keplers romaner om polisen Joona Linna. Svensk biopremiär är planerad till hösten 2012. Börje Hansson och Peter Possne: ”Utan tvekan är det här ett drömprojekt på alla upptänkliga sätt och vis! Att få filmatisera Lars Keplers fantastiska roman med Lasse Hallström som regissör är nog något av det mest spännande vi gjort. Vi är oerhört glada och stolta över att få genomföra detta projekt tillsammans med Lasse och att Bertil Ohlsson har sagt ja till att producera filmen ihop med oss!” Fakta: Börje Hansson och Peter Possne ligger bakom en lång rad framgångsrika svenska filmer. Bertil Ohlsson har producerat flera internationellt framgångsrika filmer som ”Amadeus”, ”Varats olidliga lätthet” och tillsammans med Lasse Hallström ”Gilbert Grape”. Lasse Hallström kommer tillsammans med filmens producenter att finnas på plats under Berlin International Film Festival.

Kapar'n

I seriealbumet "Nick Fury contra Gula Klon" som kom ut 1979 kallas Kapten Amerika ofta för "Kapar'n". Jag fattade aldrig riktigt varför.
Här är i alla fall den allra första teasertrailern till den nya filmen - och det ser ju riktigt bra ut!



...Och här är ännu en för THOR:

TOPPRAFFEL! sörjer: Tura Satana

Hon var kanske en av de hårdaste brudar som figurerat på vita duken. Åtminstone i Russ Meyers toppraffel FASTER, PUSSYCAT, KILL! KILL!
I fredags dog Tura Satana, född i Japan, av hjärtsvikt. Hon var 72. Bland hennes övriga filmer från 1960- och 70-talen märks THE DOLL SQUAD och THE ASTRO ZOMBIES - och hon dök även upp i VÅR MAN FLINT. För ett par år sedan gjorde hon comeback och medverkade bland annat i en uppföljare till ASTRO ZOMBIES som gjordes förra året.

 

Festligt med vår vän Steven!



söndag 6 februari 2011

Tuggtobak

Ett av mina engelska favoritord är "spittoon." Jag stötte först på det i en MAD-parodi på Mike Hammer, i vilken Mickey Spillane hade döpts om till Mickey Spittoon. Först långt senare fick jag veta att spittoon betyder spottkopp.

En spottkopp är ju bra att ha om man är cowboy och tuggar tobak. Och tuggtobak är något jag alltid undrat vad det egentligen är. Man har ju sett i filmer hur hårdföra män biter av en tugga från en liten stång, och sedan går de runt tuggande, med putande kind och spottar i spottkoppar. I MANNEN UTANFÖR LAGEN visade sig Clint Eastwood vara expert på att spotta tobakssaft.

Men jag har alltid tyckt att hela grejen verkat lite konstig. Och det kan väl inte vara gott?

Igår - rättare sagt, tidigt i morse - satt jag hemma hos en kompis och på hans köksbord låg ett par provpåsar Oliver Twist tuggtobak med lakritssmak. Visst, det är ju inte samma sak som kåbåjsarnas rejäla bit. Men ändå. Jag tänkte att det väl är läge att testa tuggtobak.

Så det gjorde jag.

Det var bara det att jag fattade inte riktigt hur man skulle göra. Man ska visst bita lätt i den lilla, lilla tobaksklumpen och sedan skjuta upp den som en snusprilla under läppen. Så jag började tugga på tobaken som på ett tuggummi. Det smakade bara lakrits. Och det liksom löstes upp.

Och jag mitt nöt svalde den godissmakande tobakssaften.

Ett par timmar senare började jag känna mig lite märklig i magen. Jag började oförklarligt att hicka.

När jag sedan gick och lade mig fick jag äckliga uppstötningar och mådde lätt illa - så pass att jag snabbt fick vidta åtgärder.

Det fick mig att tänka på när jag var tonåring och försökte snusa och dels blev alldeles vimmelkantig av nikotinet och dessutom illamående av det rinnande snuset. Jag gjorde nog ett par försök på den tiden. Jag har inte försökt snusa sedan 80-talet. Det är antagligen fortfarande lika äckligt. Fast idag lär jag inte bli vimmelkantig av nikotinet.

När jag steg upp idag kändes det fortfarande som om jag druckit ett glas snusgrogg. Jag botade det med en mugg te och ett glas vin.

Keramik och serier

Jag kan inte påstå att jag vet något om keramik. Jag kan inte heller hävda att jag är speciellt intresserad av keramik.
Igår var jag ute på min sedvanliga vernissagerunda efter att ha kollat upp vilka gallerier som gällde för dagen. Jösses, det var hela sex stycken! Jag tvingades strunta i Sagoy, eftersom det galleriet ligger för långt bort åt fel håll.
När jag vandrade mellan två ställen tänkte jag passa på att slinka inom Filialen Konst & Konsthantverk på Gamla Väster. Jag har passerat denna lilla butik flera gånger, men aldrig satt min fot därinne - jag är ju inte den som köper konsthantverk. Men igår hade de vernissage; den danska keramikern Bente Brosböl Hansen ställde ut.
Jag blev varmt mottagen när jag klev in i den väldigt charmiga butiken, en av delägarna berättade allt om hur Filialen fungerar och jag presenterades för Bente samtidigt som jag försågs med vin och snacks.
Den aktuella utställningen upptog en väldigt liten yta, det var mest några olika kärl. Vackra sådana, men det är lite svårt för mig att uttala mig.
Jag passade på att titta runt i resten av butiken. Jag kom på mig med att trivas; det här är ett ställe fullt av vackra och/eller roliga saker. Kanske inte så mycket jag skulle kunna tänka mig att ha hemma, men som är kul att titta på.
När jag skulle lämna Filialen och tackade för mig, pratade jag lite mer med Bente Brosböl Hansen. Hon noterade min dödskallering och frågade om det var Fantomets ring. Därefter berättade hon att hon försöker få sina barn att läsa serier och att hon själv ofta går in på Fantask i Köpenhamn. Hon pratade om sin passion för Tardi och Adèles extraordinära äventyr - och nämnde att en annan favorit är Francois Bourgeons Resande med vinden.
Jag blev förstås väldigt överraskad av detta oväntade samtal, och Bente blev lika överraskad när jag kände till de serier hon pratade om; det var hon inte bortskämd med.
Ett par andra kvinnor dök upp och vi diskuterade chokladaskar. Vilka praliner man äter först och vilka som alltid blir kvar till sist. Det handlade främst om Aladdin, men jag passade på att nämna Present från Nordchoklad, Konsums egen chokladkartong. Hemma hos mormor och morfar bjöds det alltid på Present när jag var barn. De vann nämligen ofta denna chokladkartong på bingo. Present ansågs förstås betydligt mindre fint än Aladdin. Jag vet inte om Present fortfarande existerar.
Jag lämnade slutligen Filialen och besökte ytterligare några gallerier. Konstfrämjandet Skånes utställning på St Gertrud är jääävligt konstig. På väg dit träffade jag ett par vänner på väg därifrån. De skrattade glatt och sa att jag skulle bereda mig på en överraskning...
Nog för att jag blev överraskad, alltid.

lördag 5 februari 2011

Ni som gillar The King's Speech...

...Engelska tidningen Empire har lagt ut hela soundtracket på sin hemsida - klicka HÄR.
Tidigare har de lagt ut hela BLACK SWAN-soundtracket - det finns HÄR.

Åh, herregud, den här är ju på riktigt...!

Det ser ut som en fejktrailer, men nej... Den här ska visst upp på bio i USA...



Och den här, då... Robert Davi möter en ... träskhaj?! (Det blir ännu roligare om man säger "Svamphajen")



...Och den här verkar hur fånig som helst, men vilken fantastisk rollista!



Slutligen har vi den här - som jag faktiskt hyser hopp inför. Den verkar ju hur jävla hård som helst...

fredag 4 februari 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: kulpåsen

Alltså, här lyckas man gå hela dagen utan att nås av nyheten att Lena Nyman har dött, 66 år gammal. Istället noterade jag att John Travolta landat i Malmö och tyckte att det verkar trevligt här. Sicken en.

Ärligt talat ska jag väl inte påstå att Nymans död kom som en chock, hon har ju varit risig de senaste tjugo åren. Av ett rent sammanträffande gick MORRHÅR OCH ÄRTOR på TV idag. "Hon var en riktig MILF i den!" kommenterade serietecknaren Rasmus Gran filmen för en stund sedan.

I utlandet var Lena Nyman mest känd för att ha varit nyfiken och gul. Jag tänker nog främst på lille Totte med de löjliga öronen som ska få något kul spel, varför inte ett kulspel?

Men nu är Lena Nyman nyfiken och död. Frid över hennes minne.

När Troma lägger manken till

Visst. Jag känner Lloyd Kaufman. Han är intelligent och trevlig. Men för den sakens skull behöver jag ju inte gilla hans bolag Tromas filmer. För det gör jag inte.
Fast nu råkade jag se trailern till en ny grej från Troma, jag hade ingen aning om vad det var när jag klickade på länken.
Även om det förstås som alltid är skräpigt; medveten skit, verkar den här om inget annat vara mer ambitiös än brukligt. Dessutom som synes mer vågad. Åtminstone vågad i tecknad form...

Två glada födelsedagsbarn!

Idag fyller minsann Alice Cooper 63! Det firar vi förstås med att äta en bit budapeststubbe, en bit butterkaka och några schackrutor, och så tittar vi på MONSTER DOG.

Och inte nog med det. Även George A Romero ser till att fylla år idag. 71 sådana. Han leve! (Och vi äter gaffelkakor för att hylla honom)

Métal Hurlant på TV

Métal Hurlant var ju den franska serietidningen som senare blev Heavy Metal i USA.
Jag snubblade över nedanstående trailer på YouTube. Hmmm... Vad kan detta vara? Tja, efter att ha letat på IMDb, verkar jag kunna konstatera att detta är en fransk TV-serie - om två avsnitt kan kallas serie - som sändes i april 2010.
Musiken är gjord av en dansk som heter Jesper Kyd.

torsdag 3 februari 2011

Bio: The King's Speech

Foton copyright (c) SF Film
Lysande kritik, tolv Oscarsnomineringar och Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter i rollistan. Klart man var nyfiken. Skulle det här kunna vara annat än bra? För en gångs skull måste jag säga att chansen att THE KING'S SPEECH skulle vara överskattad eller rent av trist var mikroskopisk.
Och jodå - jag kan inte göra annat än att stämma in i hyllningskören. Tom Hoopers drama är något av det bästa på bio just nu och lär säkert nämnas som en av årets bästa filmer när 2011 ska sammanfattas.
Och då hör det till saken att det var i censur-
samman-
hang jag första gången hörde talas om THE KING'S SPEECH. Det kan tyckas märkligt, men amerikanska MPAA satte kaffet i vrångstrupen när de hörde vissa repliker och ville fläska på med en rejält hög åldersgräns. Som vi alla vet är ju fula ord väldigt skadligt för amerikaner.
Colin Firth, denne aktör som lyckas kombinera stiff brittisk träsmak med coolhet på ett unikt sätt, är George, "Bertie" kallad och hertig av York - och till på köpet den blivande kung George VI av England, efter att hans äldre bror (Guy Pearce) har valt att gifta sig med en kvinna av folket och därmed hoppa av den kungliga karusellen.
George är av rätt skrot och korn för att ta sig an kungarollen - det är bara ett problem i vägen: hans kraftiga stamning.
Filmen öppnar när George tvingas hålla ett viktigt tal för första gången. Inte nog med att publiken på plats är massiv, talet direktsänds även i radio. Vi i biopubliken svettas lika mycket som stackars George, vi lider verkligen med honom när han kämpar för att få fram orden.
Georges läkare kommer med skumma tricks för att bota stam-
ningen; han får hertigen att prata med munnen full av glaskulor och tycker att han ska röka fler cigarretter, eftersom tobak är nyttigt och bra för nerverna, säger han (kung George dog i lungcancer 1953).
Helena Bonham Carter spelar Georges trogna och charmerande hustru Elizabeth, som lyckas leta upp en viss Lionel Logue (Geoffrey Rush), en man som driver en obskyr liten klinik i en skabbig källare där han använder sig av oortodoxa metoder för att bota talproblem. Den misslyckade skådespelaren Lionel ställer en rad krav för att hjälpa den blivande kungen, bland annat kräver han att de ska behandla varandra som jämlikar och tilltala varandra "Bertie" och "Lionel", något George till en början har svårt för.
Det var ju värst vad han ser ut idag, Ivanhoe...!
Efter en del intriger, bråk och motsättningar blir det omaka paret förstås de bästa vänner. I synnerhet när George upptäcker att Lionels mystiska metoder faktiskt fungerar. George har rätt kort stubin, och när han brusar upp och börjar skrika svordomar lyckas han alltid undvika att stamma. Och ja, det var dessa scener MPAA hade invändningar mot. Även BBFC i England tyckte det var för mycket - enligt uppgift skriker Colin Firth "fuck" sjutton gånger - och satte på grund av detta en 15-årsgräns, som senare sänktes till 12, eftersom ju filmen i övrigt är harmlös. I Sverige är filmen förstås barntillåten.
THE KING'S SPEECH är ett synnerligen njutbart drama, dessutom genomsyrat av en mild humor. Den sanna historien berättas i en lugnt tempo, ofta i vackert disiga bilder, och den engagerar och intresserar hela tiden. Skådespelarprestationerna är utmärkta. Förutom de ovannämnda, får vi även se Derek Jacobi som ärkebiskop, Michael Gambon som kung George V och Claire Bloom från "Det spökar på Hill House" som dennes maka. Och dyker upp som premiärministern om inte gamle Ivanhoe - jepp, en knappt igenkännlig Anthony Andrews, som blivit väldigt gammal. Så kan det gå när man väljer lady Rowena istället för Rebecca.
WINTER'S BONE är en väldigt bra film, men när det gäller kampen om Oscarsstatyetter, tycker jag nog att THE KING'S SPEECH förtjänar fler. Filmen är mer traditionell än WINTER'S BONE, men å andra sidan kan jag tänka mig att se om THE KING'S SPEECH lite då och då.






(Biopremiär 4/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Maria Schneider

Dags att ställa tillbaka smöret i kylskåpet. Maria Schneider har gått bort, 58 år gammal. Hon hade cancer.
Hon var med i hela 52 produktioner, men förutom SISTA TANGON I PARIS och YRKE: REPORTER är det få titlar som känns bekanta.
Läs mer HÄR.

Skynda och köp! Min nya bok!

320Min själ om jag inte har släppt en bok igen. För ungefär ett år sedan skulle jag ge ut en samling med alla mina filmrecensioner, men pga ett tekniskt missöde raderades hela manuset - över 600 sidor. Jag får börja om från början...
I väntan på att jag gör det, har jag sammanställt "På spaning efter det mög som flytt". En samling med de där andra texterna från min blogg TOPPRAFFEL!. Mina vardagsbetraktelser, iakttagelser av märkliga människor och företeelser, allmänna kommentarer till världen, men mest en massa fånigheter.

Förord av Jan Sigurd, som bland annat skriver:
"Jag bruk
ar normalt inte tycka vad andra skriver är särskilt roligt. Förmodligen av ren och skär avund eller krass missunnsamhet. Men jag tycker faktiskt att Pidde skriver kul. Riktigt kul till och med."

Boken är släppt som Print On Demand hos amerikanska Lulu.com. Detta innebär att jag inte har några exemplar alls att skänka eller sälja. Den går bara att beställa från Lulu.com och vad det lider Amazon. Men har jag förstått saken rätt, ska boklådor kunna plocka in den om de förses med bokens ISBN-nummer, så traska iväg och fråga efter den.
För att så många som möjligt ska ha råd att köpa detta praktverk, har jag försökt göra den så billig som möjligt. Jag har knappt lagt på något utöver tillverkningskostnaderna.

"På spaning efter det mög som flytt"
322 sidor pocket i litet format
150 spänn, eller 17 Euro
ISBN: 978-1-4467-0638-1


Beställ den genom att KLICKA HÄR!

Bio: Morning Glory

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag nämnde trailern för MORNING GLORY i min recension av BURLESQUE. Ja, det är den där filmen med Rachel McAdams, denna väldigt, väldigt söta, charmiga och begåvade aktris.
Nu är sån filmen här och jag hade förstås förväntningar på den, dels då McAdams medverkar, och dels då den är regisserad av Roger Michell, mannen bakom min guilty pleasure NOTTING HILL. Å andra sidan medverkar även den dammiga träbocken Harrison Ford, som inte är ett kvalitetstecken så länge han inte är Han Solo. Eller Indiana Jones - i de tre första filmerna.
McAdams spelar Becky Fuller, verk-
stäl-
lande producent på ett morgon-
program i New Jersey. Det är ett stressigt jobb som börjar redan klockan fyra på morgonen, och Becky har egentligen inget privatliv utanför jobbet. När hon blir kallad till chefen förväntar sig alla att hon ska stiga i graderna - men i stället får hon sparken av ekonomiska skäl.
Becky jobbar energiskt på att få ett nytt jobb i branschen, hon söker alla TV jobb som finns, och slutligen ringer de från en kanal i New York. Chefen där, spelad av Jeff Goldblum, förbarmar sig över Becky och tillsätter henne som verkställande producent på deras morgonprogram DAYBREAK, som har rullat i över fyrtio år.
Det är bara det att DAY-
BREAK är ett ned-
lägg-
nings-
hotat, stökigt program med dåliga tittarsiffror. Inslagen är usla och ointressanta, personalen hatar varandra och allting är ett enda kaos. Den rättrådige Becky börjar dock få ordning på programmet och det första hon gör är att sparka deras sexistiska, porrmissbrukande nyhetsankare.
Fast nu måste hon ju hitta ett nytt ankare. Hon lyckas värva den ytterst motvillige, ständigt sure Mike Pomeroy (Ford), en garvad nyhetsveteran som föredrar "seriösa", tunga nyheter. Han hatar matlagningsprogram och lättviktiga reportage. Han käbblar konstant med en annan veteran, Colleen Peck (Diane Keaton), som han delar värdskapet med.
Förutom allt detta strul blir Becky upp-
vaktad av en mer fram-
gångs-
rik TV-kille, Adam Bennett (Partrick Wilson), något Becky inte riktigt kan hantera.
MORNING GLORY är tänkt att vara en lättsam farsksarusell. Men den lyckas bara sådär. Som sagt, jag gillar verkligen Rachel McAdams, men här är hennes rollfigur en rätt påfrestande typ. En ständigt positiv, leende, energisk och superhurtig typ som lever för sitt jobb och inget annat. Sådana brudar finns det gott om i verkligheten och de kan man ju inte vara ihop med.
Harrison Ford är stel och träig, men har trots allt ett par bra scener, medan den bleke, slätstrukne)  Patrick Wilson är lika lättglömd som han brukar vara. Det blir aldrig speciellt roligt, det här, och de romantiska inslagen lyfter inte heller.
Det hela är väldigt förutsägbart. Visst, det hör genren till, men när Harrison Foird i mitten av filmen passionerad börjar laga mat hemma hos sig, förstår vi genast hur det kommer att sluta.
Roligast är det som försiggår i bakbrunden i vissa scener. Vid ett tillfälle passerar en kamel i en korridor, vid ett annat kommer några riddare och hämtar kaffe.
MORNING GLORY lyckas masa sig upp till en trea, men det är knappt.





(Biopremiär 4/2)

Förra årets mest sanslösa film?

Blev nyss tipsad om nedanstående YouTubeklipp. Det kommer från den indiska filmen ENDHIRAN från 2010.
Bollywoodfilm brukar ju vara fullkomligt olidigt, rättare sagt, det är kul i en kvart, men blir sedan alltmer påfrestande och under filmernas tredje timme sitter man och försöker skära upp handlederna med slö smörkniv från träslöjden.
Dock verkar ju det här spektaklet fullkomligt fantastiskt. Vansinnigt. Flängt.
Vaffan är det här för något?
Här är handlingen enligt IMDb:
Dr. Vasi (Rajnikanth) invents a super-powered robot, Chitti, in his own image. The scientific body, AIRD, that must approve the robot, declines it based on its not having emotions and the ability to make rational judgment. A sudden flash of lightning evokes emotions in the robot, and Chitti is seemingly ready for integration into the human world. Then, Chitti falls in love with Dr. Vasi's fiancée Sana (Aishwarya Rai) and turns on his creator.

onsdag 2 februari 2011

Bio: Trassel

Bilder copyright (c) Disney

Förra årets stora Disneyfilm; PRINSESSAN OCH GRODAN, var en av mig starkt efterlängtad återgång till traditionell 2D-animering; "tecknad film". Tyvärr var filmen inget vidare, det var en smörig soppa anpassad för småtöser och fylld med rätt hemska sånger. Snygg film - men kass. Den gick heller inte så bra på bio.

När nu Disney är tillbaka på biodukarna är det återigen med modern datoranimering, dessutom i 3D - om än inte i Malmö. Icke sa Nicke. Det är möjligt att den kommer att gå upp i 3D på någon biograf här, men just idag visste inte biopersonalen något. Dessutom var kopian som pressvisades dubbad till svenska. Med andra ord, redan där var det två fel.

TRASSEL har fått väldigt bra kritik, så jag hade rätt höga förväntningar på filmen. Det var längesedan jag såg en animerad film som var riktigt bra från början till slut; de senaste jag sett har allt svajat en del.

Sorry.

Jag blev besviken.
TRASSEL bygger på sagan om Rapunzel, och tänker jag efter är jag egentligen obekant med den sagan. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin hört den. Dock känner jag till Rapunzel som det där kexet som har skitlångt hår och som sitter högst upp i ett torn och trånar.
I den här filmen (som egentligen skulle heta RAPUNZEL, men döptes om efter PRINSESSAN OCH GRODANS flopp - Disney ville inte ha ännu en tösafilm) håller en gammal hagga - mor Goethel - sig ung och vacker med hjälp av en gyllene blomma. Landets drottning ska föda och hon håller på att dö i barnsäng. Hennes mannar hittar blomman och botar drottningen som föder lilla guldlockiga Rapunzel.
Rapunzels hår är förtrollat och växer och växer, och medan hon fortfarande är bebis, kidnappas hon av den slemma mor Goethel, som låser in ungen i sitt torn. Rapunzel växer upp i tron att Goethel är hennes morsa.
Rapunzel får aldrig lämna tornet och hennes enda vän är en liten kameleont. Men en dag dyker det upp en karl i hennes liv: den är den stilige banditen Eugen - eller Flynn Rider på engelska - som är på flykt, och han klättrar upp till den nu tonåriga läckerbiten med det abnormt långa håret. Rapunzel fångar den charmige banditen, men släpper honom när han lovar att visa henne världen utanför tornet.
Så ja, de ger sig ut på upptäcktsfärd, en farlig sådan eftersom den illasinnade Goethel förstås vill ha tillbaka tösen, eller åtminstone hennes hår, då detta håller Goethel ung. Utan guldhåret går hon från ung till MILF, till GILF och till graven.
Visst är filmen, som regisserats av Nathan Greno och Byron Howard, fantastiskt välgjord och väldesignad. Men de har fläskat på lite för mycket i försöken att få allt att se sockrigt och gulligt ut. Figurerna - i synnerhet Rapunzel själv - ser ut som plastdockor, ja ibland som marsipanfigurer.
Men det största problemet med TRASSEL är sångerna. De är verkligen skitdåliga. Argh! Det låter som standardmusikalnummer, men utan slagkraftiga melodier. Det är vedervärdigt. Och de sjunger precis hela jävla tiden i filmen! Man har inga större svårigheter att nicka till när personnaget brister ut i sina saggiga sånger.
Men Disney är ju numera kända för sina vedervärdiga sånger. Det har väl inte förekommit en bra låt i en Disneyfilm sedan "Alla snubbar" i ARISTOCATS? Det är drygt 40 år sedan. Annat var det på 1930-, 40- och 50-talen! Då kunde man skriva musik till tecknad film! (I synnerhet om de framfördes på danska: "Vi kan flyve, vi kan flyve, vi kan flyve!") Och kom inte dragande med kräkmedel som "Hakuna matata" och "Havet är djupt", eller den kanske största lågpunkten i Disneys historia: Phil "Kuvösen" Collins soundtrack till TARZAN. Skäms på er!
Handlingen i TRASSEL är inte tillräckligt rolig, persongalleriet och detaljerna är inte tillräckligt roliga, och det hela blir alltför sockersött och sentimentalt.
Än värre blir det när det hela är dubbat till svenska. Kom igen, Eugens röst görs av Måns Zelmerlöw, och för bövelen - den pågabläran är ju så spansk i truten att korna i Säbyholm rodnar! Usch!
Liksom så många andra 3D-animeringar, har TRASSEL fantastiskt snygga eftertexter, tecknade i en härlig 50-60-talscartoonstil, långt från den som förekommer i filmen.
Jag hade svårt att hålla mig vaken på pressvisningen.
Men jag kan ge mig fan på att era ungar kommer att älska filmen.
Antagligen kommer även ett gäng feminister att rycka ut, eftersom Rapunzel är smal, söt och blond, och det är ju otroligt inkorrekt i dessa dagar. Fast det lär nog dröja innan vi får se DISNEYS DEN FETA FLATAN i 3D. 






(Biopremiär 4/2)

Allen öppnar Cannes

Photographer - Roger Arpajou © 2011 Mediapro, Versátil, & Gravier Productions

Midnight in Paris, the new film by Woody Allen will open the Festival de Cannes on May 11th in the LumièreTheatre, in the presence of the Jury presided by Robert De Niro.

The romcom, which was shot last year in the French capital, brings together a broad international cast, including Owen Wilson, Rachel McAdams and Marion Cotillard, as well as Kathy Bates, Adrien Brody, Carla Bruni-Sarkozy, Gad Elmaleh and Léa Seydoux.
Following London (Match Point) and Barcelona (Vicky Cristina Barcelona), it’s the turn of Paris to be honoured by the lens of the New York film director most appreciated by European audiences.

"Midnight in Paris is a wonderful love letter to Paris", declared Festival director Thierry Frémaux. "It’s a film in which Woody Allen takes a deeper look at the issues raised in his last films: our relationship with history, art, pleasure and life. His 41st feature reveals once again his inspiration."

Produced by Médiapro (Spain) and Gravier Productions (New York), and distributed by Mars Films in France, the film is to be released in France the same day it is screened at Cannes. French audiences will thus be able to enjoy it in 400 theatres throughout the country. For this occasion, the Festival de Cannes wishes, with the consent of its partner Canal+ and the support of the national federation of French theaters, to make the Opening Ceremony of the Festival available to any theatre requesting it, so that their audiences can experience live the entire programme of the Opening Night of the Festival.
In this way, the Festival de Cannes underlines the strong ties that unite it with the theatres and their audiences, and draws attention to the films in the Official selection.

The 64th Festival de Cannes is to take place Wednesday May 11th to Sunday 22nd May 2011.

Avlyssnat

Tjej pratar i mobiltelefon onsdag förmiddag:
"Men du behöver inte torktumla trosorna!"

tisdag 1 februari 2011

DVD: Stripped Naked

STRIPPED NAKED (Cinematic Vision)
STRIPPED NAKED är förpackad på samma sätt som de två GRINDHOUSE-filmerna från Quentin Tarantino och Robert Rodriguez; DEATH PROOF och PLANET TERROR. Rättare sagt, den liknar snarare de hafsiga, usla filmer som gjorts för att casha in på nyss nämnda filmer, som RUN! BITCH, RUN! och NUDE NUNS WITH BIG GUNS. Faktum är att jag trodde att detta var ytterligare en mögrulle från pojkarna som gjorde de två sistnämda sumprullarna.
Så är inte fallet.
Det här är ännu en mögrulle från Imagination, legendariske kanadensiske producenten Pierre Davids (SCANNERS och mycket annat) nya bolag. Och liksom det mesta David producerat de senaste tio åren, är det här riktigt visset. På 90-talet ägnade han sig åtminstone åt att göra fräsiga actionfilmer med Jeff Wincott och pojkarna, nu gör han mest blaha-blaha - och så kom han ihop sig med Ruggero Deodato om uppföljaren till CANNIBAL HOLOCAUST.
De flesta filmer från Imagination ser ut som TV-filmer, vilket de kanske ibland även är. Och det är sällan de levererar vad de utlovar. STRIPPED NAKED levererar definitivt inte det jag förväntar mig.
Vad förväntar jag mig av en film med (den egentligen rätt märkliga) titeln STRIPPED NAKED? Jo, självklart massor med striptease. Nakna brudar i mängder. Omotiverade dusch- och nakenscener. Och eftersom filmen tagline är "Cassie's done stripping ... Now she's about to blow you away!", förväntar jag mig en strippa på hämnarstråt och enorma mängder brutalt och blodigt våld.
Men vad är det man får om man stoppar Lee Demarbres film i DVD-spelaren?
Jo, en film som börjar med att strippan Cassie (Sarah Allen) bråkar med sin pojkvän i en bil. Han slänger ut henne ur bilen. När hon går hemåt råkar hon bevittna en knarkuppgörelse: hon hittar två ihjälskjutna män, $90 000 i kontanter, droger för lika mycket pengar, och en bil. Hon tar allt och kör hem i bilen.
Hon fortsätter att jobba på strippklubben, men snart dyker det upp en slem gangster på jakt efter det som stulits - och han vet att det är Cassie som har allt. Gangstern börjar söka upp och skjuta ihjäl människorna kring Cassie.
STRIPPED NAKED är en otroligt vissen film. För det första är det en sådan där film där stripporna inte klär av sig! Man får knappt se några strippor överhuvudtaget, och när de figurerar går de bara ointresserade och påklädda runt en strippstång. Först under filmens tjugo sista sekunder skymtar två topplösa brudar långt bort i bakgrunden. Ett jävla sätt, eller hur.
Cassie är en väldigt osympatisk typ. Skriker och svär och är bara jobbig. Varför ska jag bry mig om henne? Hennes roommate Jade är betydligt trevligare - och sötare.
Filmfotot är trist och TV-mässigt, musiken är slätstruken och här finns ingenting alls som kan betraktas som häftigt eller gränsöverstigande. Filmen har ingenting gemensamt med 70-talets grindhousefilmer. Gangstern bara skjuter folk och oftast utanför bild. Det här är så oinspirerat det bara kan bli.
STRIPPED NAKED är en väldigt tradig, ointressant och seg film. Och den är alldeles för pryd. Leta upp och se om gamla fina STRIPPED TO KILL och STRIPPED TO KILL 2 istället.

En gammal favorit

Jag tittar som bekant nästan aldrig på TV. Det finns ytterst få TV-serier jag sett samtliga avsnitt av. En av dem är WISEGUY med Ken Wahl, som jag följde slaviskt när den gick på TV3 i början av 90-talet.
Jag har inte sett serien sedan dess, men rent allmänt är den omskriven och omtalad som en av de bästa gangsterserier som gjorts. Jag minns den som oerhört spännande och välgjord - vilket den säkert också är. Bortsett från sista säsongen, i vilken Ken Wahl bytts ut.
Men tjofräs, vad hittar vi väl inte på YouTubes officiella, lagliga sida för TV-serier? Jo, hela första säsongen av WISEGUY!
Varsågoda. Här är piloten.

...Men vem är det som är ute i sina nya, fina springskor?


...Och inte nog med det, här är nya bilder på Kapten Amerika:

Hammer slår slutligen till igen

Så kommer den då slutligen att släppas: WAKE WOOD, den nya skräckfilmen från Hammer Films, som har legat på hyllan i flera år.
Som kanske är bekant är filmen samproducerad med Solid Entertainment i Malmö och Film i Skåne, och stora delar av den filmades här. Jag läste manuset för fem-sex år sedan, tror jag, men hade inget att invända. Bra, tung story. Filmfotograf är Chris Maris, som även sköt FROSTBITEN.
WAKE WOOD visades på Fantastisk Filmfestival för två år sedan, men jag var i Göteborg och såg den inte. Jag har fortfarande inte sett den. Den verkar dock onekligen lovande: här är en TEASER och här är TRAILERN.

Dagens enda relevanta pressrelease - och knappt ens det

Choklad & Lakrits

Pressmeddelande

Ny tävling – Svenska folkets favoritlakrits 2011

2011-01-31 16:01
Ny tävling – Svenska folkets favoritlakrits 2011
Vilken lakrits är populärast i Sverige? Hur smakar den? Är den söt eller salt? Hård eller mjuk? ”Finlands Salmiakförening har med sin tävling Salmiakki Finlandia Award inspirerat oss att lansera Svenska folkets favoritlakrits”, säger lakritsfestivalens arrangör Tuija Räsänen.
För att få svar på frågan vilken lakrits som är populärast i Sverige lanserar nu Lakritsfestivalen Svenska folkets favoritlakrits 2011, landets första tävling för lakritsprodukter. Fokus ligger inte på försäljningssiffror utan på tycke och smak bland svenskarna. Inspirationen till tävlingen kommer ifrån den finska motsvarigheten för salmiakprodukter som anordnas de senaste 13 åren.
Salmiakki Finlandia Award startade samma år som föreningen för att vi offentligt ville visa tillverkarna av marknadens bästa saltlakritsprodukter vår uppskattning”, säger Jukka Annala, ordförande i Finlands Salmiakförening.  Jukka Annala är också författare till den finska salmiakboken Salmiakki, han anser att saltlakrits ger en delikat tröst i vardagen.
Lakritsfestivalen är en årlig fest för lakritsälskare som 9-10 april genomförs för tredje året. Festivalens projektgrupp värmer upp inför årets festival och tävling i Sverige genom att besöka Finlands Salmiakförenings ”salmiakgala” 5 februari. Då koras 2011 års salmiakprodukt. Finlands salta favorit 2010 blev Malacos ”Must Dark Shot”, som också kallas Salmiak Rondos.
Skillnaden mellan de två tävlingarna är att den finska har en expertjury medan den svenska kommer att ske genom en öppen omröstning. Alla lakritsprodukter som finns i handeln idag är giltiga kandidater. ”Lakritsälskare är oftast mycket specifika med vilken produkt de favoriserar. Jag brukar alltid fråga deltagarna på lakritsprovningar vilken lakritsprodukt som är kvällens favorit och det är svårt för deltagarna att enas”, säger lakritsfestivalens arrangör Tuija Räsänen. ”Jag tycker att det därför ska bli extra spännande att se hur många olika sorters lakrits som får röster i tävlingen.”
Tävlingens omröstning sker via mail till tavling@lakritsfestivalen.se och avslutas 27 mars. Resultatet med vinnaren samt tio i topp meddelas kort därefter. Tillverkaren av Svenska folkets favoritlakrits 2011 firas sedan under Lakritsfestivalen 9-10 april, på Hotel Norrtull i Stockholm.

Om Lakritsfestivalen
Lakritsfestivalen är en årlig fest och mötesplats för lakritsälskare. Syftet är att sprida kunskap och lakritsglädje. Lakritsfestivalen 2011 är förlagd till Hotel Norrtull. Lakritsfestivalens arrangör är entreprenören Tuija Räsänen, ägare av Chokladbutiken.se & Lakritsbutiken.se och är svensk pionjär i att anordna lakritsprovningar. Läs mer på www.lakritsfestivalen.se

Om lakrits
Lakrits framställs ur rötterna på ärtväxten Lakritsrot, Glycyrrhiza glabra. Sötlakrits innehåller lakritsrot och smaksätts ofta med anis. För att göra saltlakrits tillsätter man också salmiak (ammoniumklorid).

Om Hotel Norrtull
Familjeägda Hotel Norrtull öppnade 2007 men byggnaden uppfördes 1923, som centrallager och huvudkontor för AB Vin & Spritcentralen. Byggnaden är idag blåmärkt för sitt arkitektoniska och historiska värde. www.hotelnorrtull.se