tisdag 25 januari 2011

Näverluren i våra hjärtan

I förmiddags var jag på pressvisning av en ny film. Det är det ju inte så ovanligt att jag är.
Filmen i fråga var en svensk dokumentärfilm, och det är väl inte heller det så ovanligt.
JUSSI I VÅRA HJÄRTAN heter filmen och handlar om vår store, från Dalarna bördige operasångare, och det är kanske mer ovanligt.
Men den här visningen var definitivt ovanlig. Filmens regissör var nämligen på plats och introducerade sitt verk.
Det var filmfotografen Torbjörn Lindqvist.
Javisst! Jag noterar hur ni gör vågen allihop!
Lindqvist är geniet som regisserade SOUND OF NÄVERLUR, den konstigaste spelfilm som någonsin gjorts i detta land (eller i världen). Han till och med nämnde denna film när han presenterade sig själv! Han omnämnde den som ett sätt att locka turister till Dalarna och han tittade allt lite konstigt på mig när jag från min plats utbrast i ett "YES!!!".
Vad han inte nämnde var att han förstås även var filmotograf på FÄBODJÄNTAN. Och nu hyllar han alltså Jussi Björling, som skulle fyllt hundra i år om han nu inte dött redan 1960.
Jag satt och tänkte på falukorv genom hela filmen.
Recension kommer vad det lider.

Nä, kyss Karlsson!

Den här trailern lämnar mig pratlös...

måndag 24 januari 2011

Allt är inte guldbaggar som glimmar

Som jag skrev i ett svar på en kommentar till ett inlägg här under, glömde jag fullkomligt bort kvällens Guldbaggegala. Jag satt och skrev. Bland annat på min långa recension av JONAH HEX, men även på ett annat projekt (fick en idé idag).
Jag fick förstås genast en pressrelease med pristagarna, och det är så deprimerande läsning att jag inte vet om jag vill se galan på SVTPlay...
Men vaffan, jag kan ju alltid kommentera skiten. Mina kommentarer i fet stil.

2010 ÅRS GULDBAGGEVINNARE

Här har vi de skyldiga: 2010 års Vinnarjury – Nils Petter Sundgren, Pia Johansson, Jannike Åhlund, Bengt Forslund, Klaus Härö, Anna Carlson samt Guldbaggejuryns ordförande Eva Swartz Grimaldi (utan rösträtt) – har vid ett möte måndagen den 17 januari 2011 beslutat om 2010 års Guldbaggevinnare.

Bästa film
Sebbe
Producenter: Rebecka Lafrenz och Mimmi Spång
Jamen, för SATAN! Jag gav den här filmen en etta. Jag hatade den. En enda lång, dum radda klyschor vi sett hundra gånger tidigare. Ful var filmen också.
Bästa regi
Pernilla August
för Svinalängorna
Här står det klart att Guldbaggejuryn aldrig såg HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ.
Bästa kvinnliga huvudroll
Alicia Vikander
för rollen som Katarina i Till det som är vackert
Jaha. Okej, jag gillade ju Vikander i filmen. Framförallt till utseendet. Filmen i sig var ju kass. Tack och lov gick priset inte till Noomi Rap-arsle, kvinnan som spelar alla roller precis likadant.
Bästa manliga huvudroll
Joel Kinnaman
för rollen som JW i Snabba Cash
Joel Kinnaman var USEL i den här filmen. Hans nervöse fummelpelle JW hade aldrig klarat sig i gangstervärlden.
Bästa kvinnliga biroll
Outi Mäenpää
för rollen Aili i Svinalängorna
Standardfinska modell 1A.
Bästa manliga biroll
Peter Dalle
för rollen som Gösta i Himlen är oskyldigt blå
Nämen! Tänk, de hade sett den här filmen ändå! I min recension skrev jag att Dalle hade baggen som i en liten ask, och jag hade rätt.

Bästa manuskript
Lisa Langseth
för manuskriptet till Till det som är vackert
Vilket manuskript? Fan, det enda jag kommer ihåg från den filmen är avsugningen i konserthusets garderob. Och att Skärgårdsdoktorn trillar ut genom ett fönster. Whoops! Nu spoilade jag slutet!

Bästa foto
Aril Wretblad
för fotot i Snabba Cash
Jaha. Nuförtiden får man tydligen pris när man filmar actionscener så att man inte ser vad som händer. Jag antar att filmfotot i CORNELIS var för snyggt och genomtänkt.

Bästa utländska film
Miraklet i Lourdes/Lourdes
Regi: Jessica Hausner
Den här tillhör de få filmer jag inte såg förra året, så jag kan inte uttala mig.
Bästa kortfilm
Tussilago
av Jonas Odell
Har jag självklart inte sett.
Bästa dokumentärfilm
Ångrarna
av Marcus Lindeen
Har jag inte heller sett, men jag känner till filmen.

Särskilda insatser inom samtliga yrkeskategorier som inte belönas med egen Guldbagge.

Magnus Börjeson (kompositör), Ola Simonsson (regissör), Johannes Stjärne Nilsson (regissör), Sound of Noise

"För ett virtuost sammanfogande av ljud och musik i Sound of Noise. "
Jag har väl inga större invändningar här.

Åsa Mossberg, klippare, Svinalängorna

"För sin känslighet och analytiska skärpa i klippningen av Svinalängorna"
Vem fan har skrivit den motiveringen? SVINALÄNGORNA är ful som stryk och okänsligt klippt. Analytisk skärpa i klippningen? Öh?

Jeanette Klintberg, Rollsättare, Snabba Cash

"För sina träffsäkra val av skådespelare i Snabba Cash"
Tänd gärna belysningen i rummet nästa gång du har castingsession. Och ställ undan spriten.

Svenska Filminstitutets styrelse har dessutom beslutat om följande Guldbaggevinnare.

Hedersguldbagge

Skådespelerskan Mona Malm
Det kan hon väl vara värd, om hon nu inte fått en tidigare.
Gullspira som delas ut för sjätte gången har utsetts av en speciell jury på sex personer med Eva Swartz Grimaldi som ordförande. Priset består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.

Gullspira
har tilldelats

Producenten Lisbet Gabrielsson

...Som har gjort vaddå? Ingen aning vem det är.
Biopublikens pris

Änglagård – tredje gången gillt
Regi: Colin Nutley
...V-v-v-v-ad... Vad i... N-n-nääää... Men snälla...
Ja, så går det om man bara går på bio en gång om året och därför röstar på den enda film man sett. Nästa år kommer THE STIG-HELMER STORY att få Biopublikens pris.
Slutligen noterar jag att jag gav tre av de vinnande filmerna en etta i betyg, medan två fick en tvåa.

DVD: Jonah Hex

JONAH HEX (Warner Home Entertainment)

Så anländer den då till slut till landets videobutiker, efter att ha skippat biograferna och sedan vevats på en rad Video On Demand-sajter, som till exempel Voddler.

JONAH HEX. Jag är väl den i Sverige som har skrivit mest om den här filmen, jag började antagligen babbla om den redan när den var ett embryo. Men så är jag också fan av den tecknade serien sedan snart 35 år, då jag upptäckte Hex i ett nummer av Tomahawk och blev alldeles ... omtumlad. Jag hade ju aldrig sett något liknande. Så här var inga av de cowboys jag sett på TV - kom ihåg att det här var 1970-tal och jag var barn; jag hade ingen aning om vad spaghettiwesterns var, vem Clint Eastwood var, eller Sam Peckinpah för den delen, och varken video eller kabel-TV existerade. Mina referensramar vad gällde Western inskränkte sig till gamla John Wayne-filmer och TV-serier som ALIAS SMITH & JONES, och tecknade serier som Buffalo och Durango Kid. En hänsynslös - och ful - prisjägare som sköt ihjäl folk var något helt nytt för mig.

En film om Jonah Hex har varit på gång länge. Redan för runt tio år sedan eller mer fanns det ett manus, vilket tydligen var hur konstigt som helst. Vad jag minns hade man till och med gjort om sydstatsöversten Hex till nordstatare...

När det till slut verkligen blev en film av serien, blev resultatet antagligen lika konstigt som det där gamla manuset, om än på ett annat sätt. JONAH HEX blev en av förra årets största floppar på bio i USA, vilket man kan förstå, och nu såg jag att den även är nominerad till två Razzie Awards.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av filmen. För trots att jag nästan enbart läst negativa recensioner av den, har en del Hex-fans påpekat att den bitvis är riktigt bra och trogen serien. Det sistnämnda hade jag svårt att tro, efter att ha hört vad filmen skulle handla om.

JONAH HEX är inte en bra film. Det är en rätt dålig film. Men. Jag tycker inte att den är tillräckligt dålig för att jag ska slakta den. För bland dumheterna finns det en hel del jag verkligen gillar.

Till exempel Jonah Hex' bakgrundshistoria. Jag gillade aldrig storyn om att Hex växte upp med indianer och att han fick sitt ärr som straff av sin stam; att de skar upp hans ansikte med en tomahawk.

En uppenbart ganska ointresserad John Malkovich spelar Quentin Turnbull, en figur som länge var ärkefiende i serietidningen. Jonah Hex (Josh Brolin) har under en batalj under inbördeskriget råkat se till att Turnbulls son, som liksom Hex slogs för sydstaterna, dog. För att hämnas söker Turnbull och hans psykopatgäng upp Jonah Hex och hans familj efter kriget. De dödar Hex' fru och son, medan de brännmärker Hex med initialerna QT i ansiktet. Det här är en väldigt bra ursprungsstory - och bättre blir det när Hex försöker ta bort bokstäverna från ansiktet genom att skära bort dem med en kniv. Det kallar jag trovärdig orsak till ärransiktet.

Jonah Hex kolar visst vippen, men hittas av indianer, och nu blir det riktigt fånigt. Indianerna återupplivar Hex och på grund av denna process kan han nu prata med döda. Jepp. Hur dumt som helst - och fullkomligt onödigt. Ni som aldrig läst serien: nej, Jonah Hex har inga övernaturliga krafter, han är bara en skittuff revolverman.

En av filmens första scener är också utmärkt: Med en upphittad och dödad bandit släpandes efter sin häst, rider Hex in i den sketna lilla staden Stunk Crick. Där visar det sig att sheriffen och hans män inte alls vill pröjsa Hex, nä, istället tänker de döda Hex som tydligen också är värd pengar. Tack och lov är Hex' häst utrustad med två Gatlinkulsprutor, så Hex mejar ner alla motståndarna och spränger hålan i luften. Kulsprutorna är fullkomligt onödiga, men annars hade denna scen kunnat vara hämtad ur 70-talets serier.

Scenen har inget med resten av filmen att göra, och när nu den riktiga handlingen kommer igång, blir det bara konstigt och förvirrat. Aidan Quinn är president Grant som behöver Hex' hjälp. Turnbull är tillbaka - och han har stulit ett nytt vapen; något slags klot som nästan fungerar som atombomber. Grant fruktar att Turnbull kommer att slå till på nationaldagen den fjärde juli.

Innan Hex ger sig ut för att hitta Turnbull, uppsöker han filmens motsvarighet till Q, som har uppfunnit miniarmborst som skjuter dynamit. Därefter är det dags för en herdestund med Lilah (Megan Fox), den obligatoriska lyxhoran på saloonen, som dessutom verkar vara förtjust i Hex och som inte enbart vill åt hans pengar.

För att hitta Turnbull gräver Jonah Hex upp liket efter den döde sonen och tar ett snack med honom. Han pratar även med ett par andra döingar. Det blir en del action. Lilah dras in i det hela. Och så avslutas det med en explosiv final.

JONAH HEX var 78 minuter. Ja - 78! Förvirringen är stor. Det känns som om åtminstone trettio minuter är bortklippta. Den här DVD:n utlovar "additional scenes" som bonus, men dessa har jag inte sett, då jag såg filmen som VOD i höstas. Dock har bekanta i USA sagt att de extra scenerna inte tillförde någonting alls. I filmen finns bland annat en uppstyckad scen där Hex och Turnbull slåss i röd gjyttja, det ser ut som ett Marslandskap. Ingen har begripit vad detta går ut på. Och ja, Megan Fox är riktigt kass och hennes roll är meningslös.

Ursprungligen skulle JONAH HEX skrivas och regisseras av duon bakom CRANK-filmerna, men de fick kicken. Manuset skrevs om och ny regissör blev Jimmy Hayward, som tidigare gjort den animerade barnfilmen HORTON...

Om jag aldrig någonsin hade läst serien och velat se THE CROW GOES WEST hade jag kanske tyckt det här var fräsigt. Eller om jag av någon anledning ville se JAMES BOND GOES WEST. För filmen har drag både av THE CROW och Bond. Men nu var det ju Jonah Hex jag ville se en film om.

Vad är det då som hindrar mig från att sätta en etta på det här spektaklet? Förutom de scener jag nämner ovan, finns det ytterligare detaljer jag uppskattar.

Josh Brolin är en bra Jonah Hex. Han spelar rollen ungefär så som jag tänkt mig figuren. Plus i kanten för att vätska rinner ut genom hålet i kinden när han dricker.

Jag tycker att filmen är rätt snygg. Jag gillar filmfotot. Plus i kanten även här för en animerad sekvens i inledningen.

Jag tyckte inte filmen var tråkig. Nu varar den bara 78 minuter så den hinner aldrig bli tråkig, men som jag brukar säga: en tråkig film är alltid sämre än en dålig film.

Sista skälet är att jag inte blev lika förbannad när jag såg JONAH HEX som när jag såg filmatiseringarna av ett par av mina andra favoritserier - nämligen BLUEBERRY och THE SPIRIT. De två filmerna gjorde mig rasande. Så får man inte göra!

JONAH HEX gjorde mig bara besviken.

Vem vet, om femton år görs det kanske en ny film om Hex i ett försök att ställa allt tillrätta. Minns JUDGE DREDD som alla klagade på när den kom - nu spelar man ju in en ny film som antagligen ska vara serien mer trogen.

Jag kan inte rekommendera JONAH HEX, men det finns fan så mycket värre skit att hyra där ute.

Vråkar och vampyrer

Jag har ju otaliga gånger nämnt Fantomen nummer 18/1976, den första Fantomentidning jag köpte och vars äventyr "Vråkar över Vacul" gjorde stort intryck på mig.
Nu roade jag mig med att leta upp olika versioner av den serien - i Sverige har den till exempel publicerats tre gånger. Vråkarna har antagligen satt myror i huvudet på Fantomenredaktörer världen över. I original heter de The Vultures; Gamarna, därav de stora V:na på deras rakade skallar. I Sverige drog de till med det hyfsade Vråkarna. I Danmark fick de minsann heta Vampyrerna, verkar det som - åtminstone av seriens danska titel att döma. Tja, jag vet inte, är detta ett bra eller dåligt namn?
Den norska titeln är "Gribber over Vacul". Har du månne bytt ut V:na mot stora G:n i pannan på dem?
Vad de heter på hindi har jag ingen aning om.

 

Grattis, Ernest Borgnine!

94 ÅR IDAG!

Tre år i varje klass: nya bilder

Det hare släppts ytterligare ett gäng bilder ur kommande X-MEN: FIRST CLASS, samt den förra bilden i bättre upplösning.
Konstaterar att Kevin "Fredagen den 13:e" Bacon är med. Då kan det ju bli intressant.







Kanske den dummaste musikvideo som gjorts

1983 fick någon den mindre smarta idén att göra en musikvideo till Lalo Schifrins coola ledmotiv till SUDDEN IMPACT. Resultatet blev osannolikt fånigt.
Detta är alltså på riktigt. På fullt allvar. Det är lätt att tro att det är ett skämt, en sketch, men icke!

söndag 23 januari 2011

Fritiof Nilsson Piraten & jag

Jag satt i eftermiddags och läste Skånska Dagbladets söndagsbilaga över två koppar kaffe ... Nej, nu ljuger jag: kaffet hade jag bredvid tidningen, hade jag lagt tidningen över koppen hade jag inte kommit åt den. Och det var dessutom ingen kopp, det var en mugg. Och bara en. Som jag fyllde på.
Hur som helst, i tidningen hade Jan Sigurd skrivit en trevlig krönika om hur han häromdagen besökt ett kafé i Slottsstaden och där samtalade med en gammal dam som hade för avsikt att köpa fastlagsbullar. Fritiof Nilsson Piraten hade en gång i tiden bott i fastigheten, och damen berättade anekdoter om den store berättaren.
Varje gång jag ser eller hör Fritiof Nilsson Piraten omnämnas kommer jag att tänka på min egen anekdot om honom, om mitt möte med Piraten.
Fast jag har av naturliga skäl inget som helst minne av episoden. Jag vet bara vad mina föräldrar berättat. Och i ärlighetens namn är det inte mycket till anekdot. Tvärtom, det är en ganska poänglös historia. Men inspirerad av Sigges krönika återger jag den ändå:
När jag var bebis och låg i barnvagn, rullade mina föräldrar en sommardag in mig på Milstolpen. Milstolpen var och är en vägkrog/rastplats vid motorvägen utanför Glumslöv strax norr om Landskrona. Därinne satt Piraten tillsammans med Gabriel Jönsson. De två legendarerna började genast att gulla med mig.
Slut på historien.

Låt mig fortsätta med att berätta lite om Gabriel Jönsson. Rättare sagt, om hans syster Dina.
Fram till långt in på 1970-talet hade Dina en liten speceriaffär i ett litet hörnhus i Ålabodarna; ett idag exklusivt fiskeläge beläget vid stranden nedanför Glumslöv. Vi tillbringade somrarna i närheten och handlade ofta hos tant Dina, som hon kallades. Om inget annat promenerade vi dit och köpte glass.
Jag minns butiken men inte så mycket av tant Dina. Men folk omnämnde henne som snål och lite sur. En gång när vi var där och min lillasyster var kanske ett år och satt i en sulky, sträckte syrran ut en hand och snappade åt sig en tomat som hon bet i. Framme vid kassan hade Dina mage att ta betalt för tomaten.
En tid efter att Dina gått bort och affären slagits igen, blev stället något slags museum; det gick inte att gå in, men interiören var bevarad och det gick att titta in genom skyltfönstret. På fasaden satt en liten plakett: I detta hus föddes Gabriel Jönsson. Men senast jag var i Ålabodarna, häromåret, kunde jag min själ inte hitta kåken! Har de röjt undan butiken helt och hållet? Har de byggt om hela huset? Eller var det jag som tittade för slarvigt?
Nu sitter det kanske några ungdomar ute i stugorna och undrar "Gabriel vem?". Gabriel Jönsson var ju den store skalden på Ven. "Flicka från Backafall", ni vet. Är ni med på noterna nu? Bra.

SyFy Channels Fantomen

Ibland gästbloggar jag på den amerikanska Fantomenbloggen The Ghost Who Blogs. Det är väl jag som är The Guest Who Blogs.
Nu har jag varit i farten där igen. Jag har nämligen recenserat den australiska DVD-utgåvan av SyFy Channels miniserie i vilken man uppdaterat Den vandrande vålnaden å det grövsta.
Det går utmärkt att läsa den HÄR.

lördag 22 januari 2011

Att göra upp med sina rädslor

Vuxna tror sig ofta veta vad barn är rädda för. Vad som skrämmer barn. Främst tror man att det är skräckfilmer, monster, bovar och banditer.
Oftast har de vuxna fel. Barn är rädda för helt andra saker.
Vad tror ni jag var rädd för när jag var liten som en gurka?
Här kommer det oväntade svaret:
Jag var rädd för Jethro Tull.
Då.
Är man fem år kan det vara väldigt otäckt med en vildsint, vilt stirrande man med stort, vilt hår och som envisas med att stå på ett ben och spela tvärflöjt.
Men till slut måste man ta tjuren vid hornen och konfrontera sina rädslor. Det gjorde jag igår kväll, drygt fyrtio år senare.
Nu.
Jag var hemma hos en vän och drack Irish Coffee, och så diskuterade vi vilka DVD:er vi skulle titta på. Ett förslag var Jehro Tull på Isle of Wight-festivalen i början av 1970-talet. Ett annat var Deep Purple live i Köpenhamn 1972. I slutänden blev det båda DVD:erna, men först var det Jethro Tull.
Framträdande inramas av att flöjtmonstret Ian Anderson pratar om tillställningen i en intervju gjord 2005. Han har kort snagg, välansat skägg, han har blivit gubbe, pratar pedagogiskt med trevlig röst och ger ett intryck av att vara en hyvens kille, där han med flöjten i näven sitter framför en flygel.
Inte nog med det, han har härligt svenniga åsikter och hävdar att han alltid varit sådan. Under festivalen fyrtio år tidigare flödade drogerna och folk rökte på till höger och vänster. Men inte Ian Anderson. Han hävdar att han egentligen höll med de sköna, piprökande Hem till gården-gubbar som intervjuas, de som inte gillar att det röks på och som störs av allt "fucking in the bushes". Trots sitt utseende var alltså Anderson en moralisk man.
Men visst kan jag förstå att jag upplevde honom som skrämmande när jag var en liten syltlök. Han såg fullkomligt vansinnig ut. Och bara det att han bar lejongul pyjamas...
Jag har egentligen aldrig lyssnat på Jethro Tull, men de var ju rätt bra. Nackdelen med den här konserten är att de, i likhet med många andra band på den här tiden, hela tiden fastnar i evighetslånga jamsessions som blir tradigare och tradigare.
Deep Purple i Köpenhamn fastnade också i evighetssolon och flummiga musikutflykter. Det här framträdandet är från KB-hallen, och de har ingen scenshow överhuvudtaget. Scenen ser ut som en gammal gymnastiksal. Konserten inleds med att Ian Gillan och de andra släntrar in på scenen och ställer in förstärkarna, och det hela låter rätt mycket som om de kör loss i en replokal.
På samma skiva låg en konsert från New York 1973. På främsta bänkraden sitter ett ungt par och sover medan Gillan går loss på kongas.

fredag 21 januari 2011

Det är en konst att raka sig

Jag har precis bevistat vernissagen för From Lucy With Love på Moderna Museet. En väldigt trevlig tillställning, lite internationell klass med bar och värdinnor. Jag träffade vänner och hade trevligt.
Jag uppsökte även toaletten. Och vad hittade jag där, liggande på plåtskåpet med pappershanddukar?
En skäggtrimmer.
Alltså... Vem fan rakar sig på Moderna Museet?
Eller var det månne ytterligare en installation av konstnären Christian Andersson? (En man som för övrigt har välansat skägg)

Århundradets pressinbjudan!

   

PRESSMEDDELANDE
Stockholm 21 januari 2011

Sverigepremiären av den vilda komedin
ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT
med Kjell Bergqvist, Michael Segerström, Sissela Kyle och
Ann Petrén i huvudrollerna!

Fredagen den 11 februari får Fredrik Boklunds vilda komedi ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT, Sverigepremiär över hela landet.

Filmen är 1 tim och 29 min och är barntillåten i vuxens sällskap (annars från 7år)

Vänligen observera att denna inbjudan gäller för en person och ska uppvisas i entrén.

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT är en vild komedi i med allt vad man kan önska sig av galenskap, underfundig humor, action, explosioner, biljakter och älgjakt.
Kjell Bergqvist och Michael Segerström spelar radarparet Åsa-Nisse och Klabbarparn, som gör Knohult osäkert igen. Som Eulalia och Kristin ser vi Ann Petrén och Sissela Kyle. I övriga roller finner vi bland andra Johan Rabaeus, Johan Glans, Henrik Dorsin, Sofia Helin, Maria Lundqvist, Allan Svensson, Brasse Brännström, Stig Grybe, Claes Månsson, Ann Westin, Johan Wahlström, Annika Andersson, Henrik Hjelt, Patrik Larsson, Hanna Lindblad, Rikard Ulvshammar, Peter Apelgren, Sven Melander, Måns Nilsson och David Batra. För regin svarar Fredrik Boklund.

Fredagen den 11 februari får ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT Sverigepremiär i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Umeå, Lund, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Halmstad, Borås, Kalmar, Östersund, Skövde, Skellefteå, Kristianstad, Karlskrona, Falun, Borlänge, Uddevalla, Vänersborg, Nyköping, Västervik, Örnsköldsvik, Köping, Visby, Mora, Motala, Mariestad, Vetlanda, Sälen, Mjölby, Härnösand, Norrtälje, Kramfors, Karlskoga, Arvika, Vimmerby, Enköping, Avesta, Falköping, Sollentuna, Sölvesborg, Trelleborg, Åmål, Sigtuna, Flen, Markaryd, Landskrona, Kungälv, Karlshamn, Trollhättan, Lidköping, Töreboda, Tyresö, Tranås, Aneby, Nybro, Smålandsstenar, Borgholm, Konga, Hultsfred, Sävsjö, Höganäs, Båstad, Tidaholm, Vara, Kalix, Laholm, Kungsbacka, Stenungsund, Ronneby, Varberg, Bromölla, Boden, Alingsås, Katrineholm, Strängnäs, Hudiksvall, Söderhamn, Ystad, Piteå, Sunne, Eskilstuna, Hässleholm, Jakobsberg, Nässjö, Sala, Eslöv, Ulricehamn, Skurup, Slite, Nynäshamn, Söråker, Skelleftehamn, Norsjö, Lycksele, Gideå, Oskarshamn, Gislaved, Emmaboda, Osby, Arboga, Svalöv, Lilla Edet, Torslanda, Boxholm, Skänninge, Eksjö, Bengtsfors, Leksand, Järpen, Åsele och Skara.

Några nya bilder ur Thor

Eller hyfsat nya, i alla fall. Jag har inte sett dem tidigare.




Konst: From Lucy with Love på Moderna Museet

Christian Andersson
From Lucy with love 2011
© Christian Andersson/BUS 2011.
Courtesy the artist and Galerie
Nordenhake Stockholm/Berlin
Förra höstens utställning med Alice Neel på Moderna Museet i Malmö är något av det bästa jag sett i konstväg i Malmö - åtminstone sedan jag flyttade hit. Dessutom var utställningen det tveklöst bästa Moderna Museet visat upp sedan de slog upp portarna julen 2009.
Hur följer man upp ett sådant enastående evenemang? Jo, med den i Malmö hemmahörande konstnären Christian Andersson, född 1973. Den här gången är det radikalt annorlunda, det är så långt ifrån Alice Neel man kan komma.
Under de senaste åren har jag varit på en lång rad pressträffar och liknande där en konstnär försökt säga något om sina verk. I påfallande många fall har han eller hon, oftast på dålig engelska, stått och mumlat oerhörbart i en evighet, och det jag lyckats snappa upp har varit ganska obegripliga resonemang. Det har varit "svårt". Vid en första och kanske även en andra anblick har utställningen i fråga varit väldigt svårbegriplig och besynnerlig, det har krävts en förklaring, men denna har alltså varit lika dimmig.
Jag vet inte om Christian Andersson verkligen behöver förklara sina verk. I en del fall är det nästan onödigt. Men han pratade länge och väl - och fullt hörbart - om sin utställning på pressvisningen. Han presenterade sig som en science fiction-nörd, och vad jag uppskattar med hans konst och resonemang är att det finns en logik i det hela, precis som hos hans inspirationskällor. När Andersson pratade om det var dessutom logiken oftast fullt uppenbar.
Utställningens utgångspunkt är Lucy, den där urtidsmänniskan, och så här presenterar Moderna Museet utställningen: "Konstnären Christian Andersson spekulerar genom sina verk om möjliga händelser, oupptäckta möjligheter, eller dolda upptäckter, ofta med utgångspunkt i något historiskt mer eller mindre känt material, där hans egna tillägg eller tolkningsförskjutningar syftar till att förstärka något redan känt eller antyda förekomsten av något förbisett. Många av verken är baserade på mytomspunna föremål eller referenser som är på väg att bli bortglömda, som ett batteri, en bok, en konspirationsteori, eller en serieruta från en välkänd tecknad serie. Det kan vara föremål eller referenser som inte har en självklar plats i den sanktionerade historieskrivningen, men som genom konstnärens tolkning bidrar till att pröva ett alternativt perspektiv."
Det verk som gör störst och mest omedelbart intryck på mig - och säkerligen på alla andra besökare - är en skulptur inspirerad av ett verk av Magritte. Sju meter högt är verket som består av staplade stenblock - några av blocken formar det franska ordet "rêve"; dröm. Det ser ut ungefär som filmaffischen till BEN HUR. Dock är det inga riktiga stenblock; de har tillverkats av frigolit. Jag fick nästan en känsla av svindel av att titta på skulpturen.
På motsatt sida av lokalen har Andersson byggt upp ett slags abstrakt version av delar av den så kallade Barcelonapaviljongen, som revs på 1930-talet för att sedan uppföras på nytt på 80-talet - och här uppförs den en tredje gång.
På det hela är det en intressant och trevlig utställning, och bara den mäktiga stenskulpturen är värd ett besök. Om det hela sedan verkligen gav mig något är mer tveksamt, jag kände mig inte lika upprymd som efter att ha sett Alice Neels tavlor.
Plus för att en VHS-utgåva av THE PHILADELPHIA EXPERIMENT förekommer på ett hörn.

torsdag 20 januari 2011

Bio: Welcome to the Rileys

Foton copyright (c) CCV
I höstas hade dramat OSKULDENS TID premiär. Det var producerat av Scott Free, det vill säga bröderna Ridley och Tony Scotts bolag, och för regin stod långfilmsdebuterande Jordan Scott - Ridleys dotter.
Här har vi ännu en independentfilm producerad av Scott Free, och vem är det som regisserat om inte långfilmsdebuterande Jake Scott - Ridleys son.
Som jag så ofta brukar hävda, har American Independent blivit en egen genre. Det handlar snarare om look och utförande än att produktionen är oberoende. WELCOME TO THE RILEYS har säkert kostat mer än den ser ut att ha gjort, och i huvudrollerna syns två populära stjärnor: James Gandolfini från SOPRANOS och Kristen Stewart från TWILIGHT-serien.
Gandolfini och Melissa Leo är Doug och Lois Riley, hemmahörande i Indianapolis. De är ett medelklasspar, men Lois har uppenbarligen problem med nerver och annat, och Doug mår inte så där jättebra han heller. När deras dotter var femton omkom hon nämligen i en bilolycka.
Doug åker till en konferens i New Orleans och där går han på en riktigt sunkig strippklubb, på vilken han träffar den prostituerade strippan Mallory (Stewart). Hon är sexton, har rymt hemifrån och av diverse skäl skjutsar Doug henne hem till hennes fallfärdiga, strömlösa hem.
Doug hävdar att han inte tycker om att bo på hotell och betalar Mallory hundra dollar om dagen för att få bo hos henne. Trots hennes närmanden har de inte sex eller gör något annat intimt. Doug har nämligen fått för sig att han kan rädda denna fallna flicka.
Hon är minst sagt stökig, Mallory. En rejält trasig själ, och hon klarar inte av att säga en mening utan ett instoppat "fuck" eller "fucking"; hon kan tävla med Tony Montana i att vara ful i mun. Till slut tröttnar Doug på svärandet och låter henne böta en dollar för varje "fuck".
Hemma i Indianapolis har den zombielika Lois tagit sig samman och får för sig att köra ner till New Orleans för att överraska sin man. Vilket hon gör. Och så förvandlas WELCOME TO THE RILEYS till något slags udda familjedrama med Mallory som substitut för dottern.
Jake Scotts film går i vissa typiska independentfällor, den har en liten tendens att bli pretentiös och saggig, och det förekommer scener där en ensam person sitter stilla på sin sängkant och stirrar tomt rätt fram under en lång stund. Den första delen av filmen tyckte jag var fruktansvärt trist, men det hela tar sig så fort Doug anländer till New Orleans.
Det känns onekligen som om jag sett den här filmen förut. En Pygmalionhistoria om mannen som frälser de ofrälse. Samtidigt frälser mannen sig själv och får något slags sinnesfrid. Men WELCOME TO THE RILEYS vinner på att den har James Gandolfini som Doug, han är utmärkt i rollen. Så är även övriga meverkande.
...Och Kristen Stewart, då? Hon verkar ha specialicerat sig på att spela upprorisk, tvär ung brud. Den buttra Bella i TWILIGHT, den tuffa Joan Jett i THE RUNAWAYS. Och jodå, jag köper henne som Mallory. Det är väl bara en grej som blir lite fånig i filmen: hon spelar alltså strippa - och klär aldrig av sig. Hon strippar aldrig. Vid ett tillfälle kastar hon kläderna eftersom paltorna måste tvättas, men då är hennes kropp hela tiden utanför bild, eller skymd.
Detta beror förstås på att det är Kristen Stewart. Vore det Anne Hathaway, däremot, då jävlar hade vi fått valuta för biljettpengarna, visa som vi är av LOVE AND OTHER DRUGS.
Det här är ett helt okej, välspelat drama, men egentligen inte sådär jätteintressant.
Jag måste även påpeka den svenska översättningen. Killen som ligger bakom den har valt att inte översätta Mallorys alla "fuck". Det står alltså "fuck" och "fucking" i meningar som i övrigt är på svenska. Det ser lite löjligt ut, även om ju svenska tonårngar faktiskt pratar så. Men jag tror att man behållit svordomarna som de är för att hotet med att dra en dollar för varje "fuck" ska funka. Det hade ju bara blivit konstigt med böter för "fan" eller "jävla".





(Biopremiär 21/1)

Bio: The Green Hornet

Foton copyright (c) Sony Pictures

The Green Hornet dök upp första gången i januari 1936 i en radioserie. Den maskerade brottsbekämparen skapades av George W Trendle och Fran Striker - vänta nu här! Fran Striker? Det låter bekant... Hmm... Just det, det angavs som författarnamn på de böcker om Svarta Masken som B Wahlströms gav ut som grönryggade ungdomsböcker på 70-talet. Och Svarta Masken är förstås samma figur som Ensamma Vargen, det vill säga den maskerade västernhjälten The Lone Ranger.
Bakom masken är The Green Hornet egentligen Britt Reid; den unge arvtagaren till en stor dagstidning, The Daily Sentinel - och tänk, han är faktiskt släkt med The Lone Ranger! Men allvarligt talat: vad är det för namn han har? Britt? För helvete, min lågstadiefröken hette Britt (vilket hon fortfarande heter). Under min uppväxt fanns det många Britts Hårsalong. En actionhjälte kan väl för fanken inte heta Britt? Det är ju som om Läderlappen egentligen är playboyen Berit Wayne.

Nå, trots att radioprogrammet hade en hjälte med tantanamn, blev den en stor framgång, och med "Humlans flykt" som signaturmelodi gick den ända fram till 1952. Förutom radioserien gjordes det två stycken cliffhangerserier om The Green Hornet; 1940 och '41, och han förekom i serietidningar. Som seriefigur figurerade han på diverse förlag fram till slutet av 60-talet, innan man gjorde ett försök till revival i slutet av 80-talet, och häromåret dök han åter upp i en ny serieversion.

Mest känd är dock TV-serien som gjordes i 26 stycken 25-minutersavsnitt 1966-67 med Van Williams som Britt Reid/The Green Hornet - men denna serie är främst ihågkommen för att hjältens trogne, kung fu-kunnige assistent Kato spelades av Bruce Lee, som då ännu inte blivit filmstjärna på bio.

Själv har jag känt till The Green Hornet i flera decennier, men jag har aldrig hört radioserien, läst någon av serietidningarna, sett filmserierna eller - trots Lees medverkan - ens sett TV-serien. Så för att förbereda mig inför den här nya långfilmen såg jag några av de första avsnitten av TV-serien. Och...

...Herregud, vad tråkig den är! Jag hade förväntat mig något i stil med Batmanserien med Adam West, men så var det inte alls. Visst, det är mycket Batman över Green Hornet och Kato, deras högteknologiska högkvarter påminner om Läderlappsgrottan (det går inte att säga "Batgrottan") och de har en motsvarighet till Batmobilen; The Black Beauty - och signaturmelodin, som inte längre är "Humlans flykt", men en likartad trudelutt, är klämmig.

Men serien är alldeles för allvarlig och skurkarna är trista - Signe Hasso (!) är skurken i pilotavsnittet. Största problemet är Britt Reid, som är en otroligt tråkig figur. Han saknar karaktär helt och hållet. Kato gör i princip inget mer än att passa upp sin arbetsgivare, innan han på slutet av varje avsnitt griper in och kung fu-ar några bovar och banditer.

Serien är så seg och trist att det är svart att se klart de 25 få minuter avsnitten varar.
Så kommer då den här nya långfilmen dundrande - med betoning på dundrande. Kritiken i USA, där filmen gick upp förra veckan, har varit mördande och eftersom figuren är helt okänd i Sverige, är förutsättningarna inte de bästa för en framgång här.

Regissör är minst sagt överraskande fransmannen Michel Gondry - ett av mina hatobjekt. Han har tidigare gjort HUMAN NATURE (som jag hatade), ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND (som jag inte sett), THE SCIENCE OF SLEEP (som jag tyckte var obehaglig och hatade) och BE KIND REWIND (som hade en kul idé, men fruktansvärt utförande). Denna pretentiösa arthouseregissör är förstås helt fel för att göra en amerikansk superhjältefilm i tjoflöjtfacket.

Seth Rogen kan ibland vara kul och han har medverkat i några kul filmer. Men han var ju även med i den konstiga, gravt misslyckade actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS, som mest kan beskrivas som ett vanityprojekt. Men den var ingenting jämfört med THE GREEN HORNET. Jösses, pågar och töser, här kan vi snacka om vanityprojekt!

Rogen har skrivit manus (tillsammans med Evan Goldberg). Han är en av producenterna. Och - han spelar huvudrollen som Britt Reid. Det skulle han ha låtit bli.
Efter en kort prolog med Britt som barn, öppnar filmen med historiens skurk: Chud-
nofsky, spelad av österrikaren Christophe Waltz från INGLOURIOUS BASTERDS. En film är aldrig bättre än dess skurk, och återigen gör Waltz en bra skurk - åtminstone i dessa första scener, under vilka han fäller några faktiskt inspirerade repliker och skjuter ner sina kriminella konkurrenter. Chudnofsky har en specialtillverkad Desert Eagle med två pipor. Fränt.

Men så introduceras vi för Seth Rogens Britt Reid och det hela börjar spåra ur. Reid är nämligen ett rövhål utan like. En högljudd fåne som festar som en sjuttonåring, och som blankt struntar i sin farsas (Tom Wilkinson) dagstidning. Farsan skäller ut sin odåga till sån, en dag ska ju Britt ta över som utgivare, men pågen bara struntar i detta. Han är ju hur rik som helst och fortsätter att trasha hotellrum och fåna sig.

Men så dör plötsligt farsan efter att ha blivit stucken av ett bi och Britt hamnar i chefsstolen, där han förstås är oduglig. En morgon får han dessutom en kopp uselt kaffe till frukost. Det visar sig att han sparkat hela personalen i den lyxiga bostaden. Britt kräver att killen som gjorde kaffet ska återanställas, så då gör Kato (asiatiska popstjärnan Jay Chou) entré. Kato kan inte bara tillaga excellent kaffe, han är även kampsportsexpert och en jävel på att uppfinna saker.

Ytterligare en person dyker upp i handlingen; Cameron Diaz som Lenore Case, Britt Reids nya sekreterare på The Daily Sentinel. Hon och Kato börjar genast att flörta med varandra, något Britt har svårt för. Förutom dessa, figurerar Edward James Olmos som gammal luttrad redaktör. Han ser trött och oinspirerad ut.
En natt stoppar Britt och Kato ett rån, och de blir så uppspelta av detta att de beslutar sig för att extraknäcka som maskerade brottsbekämpare. The Green Hornet föds. The Green Hornet översätts hela tiden med Gröna getingen i textremsan, det är otympligt och låter fånigt.

Kato bygger en massa avancerad utrustning åt duon, han spikar ihop en hel rad identiska Black Beauty-bilar, och trots att han egentligen bara är sidekick till Green Hornet, är det förstås Kato som ser till att skurkar åker dit. Kato kan kung fu och han är smart. Britt Reid är korkad, tjock och inkompetent.

En märklig detalj i deras brottsbekämparstrategi är att de utger sig för att vara skurkar. The Green Hornet och Kato påstår sig vara värre än alla bovar och banditer tillsammans, men i hemlighet bekämpar de brott.

Samtidigt byter Chudnofsky namn till Bloodnofsky (han behövde ett coolare namn), och så drabbar hjältar och skurkar samman...

Jösses. Det här är fruktansvärt. Det funkar inte någonstans. Seth Rogen, som gått ner ett par dussin kilo, är fortfarande för tjock och helt fel för rollen. Han är något makalöst irriterande. Britt Reid ska vara en suave George Clooney-type. Seth Rogen bara skriker hela tiden. Han förväxlar detta med komedi. Det är som i vissa gamla Åsa-Nisse-filmer med John Elfström: om man skriker hela tiden blir det nog roligt.

Rogen är inte ensam om att skrika. Alla skriker i denna gapiga film. Ingenting är roligt, ingenting är coolt, ingenting är spännande. Michel Gondry verkar fullkomligt sakna den kärlek till superhjälteserier som till exempel Sam Raimi och Jon Favreau har. Ursprungligen skulle Kevin Smith regissera, och även om han nog också gjort en kass film, har han ju faktiskt skrivit manus till flera superhjälteserier.
Gondry klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. I Amerika är filmen försedd med åldersgränsen PG-13, medan den i Sverige fått en femtonårsgräns, vilket jag kan förstå. Rogen och Gondry vräker på med massor av explosiv, öronbedövande, evighetslång och tjatig action. Och jag blev förvånad över hur våldsamt det är för att vara en familjevänlig tjoflöjtfilm. Det är inte särdeles blodigt, men folk dör på spektakulära, ibland sadistiska sätt, och mot slutet bjuds det på en nästan Steven Seagal-inspirerad slaktdetalj. Men någonting är fundamentalt fel när jag, som ju älskar röjig fetaction, siter och tänker på annat medan filmduken står i brand framför mig. Oj, vad tråkigt det är. Och dumt. Och fel: vaffan, Kato springer ju runt och dödar fienden!

På ett ställe blir Britt och Kato ovänner och börjar slåss. Jag vet inte om detta ska vara en hyllning till kommissarie Clouseaus fajter med Cato, men den här scenen slutar aldrig och den är inte det minsta skojig. Det är bara ett brutalt och omotiverat slagsmål.

Cameron Diaz är fullkomligt bortkastad i sin fåniga icke-roll. Edward Furlong dyker upp i en minimal roll som en av Bloodnofskys hantlangare. James Franco gör en cameo i början och nämns inte i rollistan.

Just det, jag höll ju fullkomligt på att glömma bort att nämna att THE GREEN HORNET är i 3D. Eller... Nja. Jag vet inte vad de sysslat med, men mycket till 3D är det inte. Ärligt talat märkte jag knappt av 3D:n överhuvudtaget. Det enda som händer när man tar på sig 3D-brillorna är att bilden blir mörkare.

Jag hade faktiskt ont i huvudet - på riktigt - när filmen slutade. En massa stök och bröl och usel 3D. Det här var två långa, ansträngande timmar. Huga!

Nu säger jag som kungen: nu vänder vi blad.

Nu ser vi fram emot ett par riktiga superhjältefilmer.

Som THOR och GREEN LANTERN.








(Biopremiär: 21/1)

onsdag 19 januari 2011

Bio: Love and Other Drugs

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Det absolut mest intressanta med LOVE AND OTHER DRUGS, är hur censurmyndigheterna i USA och Sverige har behandlat den. I Amerika fick filmen åldersgränsen R - från 17 år - på grund av nakenscener, sex, svordomar och bruk av droger.
I Sverige är filmen tillåten från sju år! Statens Mediaråd skriver att scener där den kvinnliga huvudpersonen är sjuk och ledsen kan verka skrämmande på barn yngre än sju. Inte ett ord om gökande och fula ord...
LOVE AND OTHER DRUGS är till tre fjärde-
delar en alldeles utmärkt film. Jake Gyllen-
haal spelar Jamie, en charmknutte som aldrig misslyckas med att få fala damer att falla för honom. Dock byter han jobb som andra byter underkläder, och hans föräldrar (spelade av George Segal och Jill Clayburgh) tycker att han är en slarver som det aldrig blir något av - till skillnad från lillebrodern Josh (Josh Gad); en smällfet, irriterande typ som pratar med mat i munnen.
Filmen utspelar sig i slutet av 1990-talet - jo, det finns en orsak till detta - och efter att Jamie kickats från sitt senaste jobb, hjälper Josh honom att hamna på en utbildning av försäljare för läkemedelsföretaget Pfizer. Efter avklarad kurs buntas han ihop med Oliver Platts säljarveteran och skickas iväg till, ja, var det nu var. Samtidigt kastas Josh, som verkligen är en loser, ut av sin kvinna och flyttar hem till Jamie och bor i hans soffa.
Jamie blir alltmer framgångsrik som säljare, men när han försöker pracka på en viss dr Knight (Hank Azaria) sina varuprover, träffar han en av Knights patienter: den unga, vackra Maggie (Anne Hathaway), som lider av parkinsons i en tidig fas.
Trots Maggies protester börjar Jamie att uppvakta henne. Men hon är en hårdhudad tjej. Intelligent, intellektuell och attraktiv, men hon släpper inte någon innanför skalet, och hon vägrar bli Jamies flickvän - samtidigt som Jamie upptäcker att han faktiskt blivit kär på riktigt för första gången i sitt liv.
Jamies karriär på Pfizer skjuter iväg spikrakt uppåt när företaget lanserar Viagra (filmen bygger löst på en Viagraförsäljares memoarer), samtidigt som relationen med Maggie blir alltmer komplicerad.
Regis-
sören Edward Zwick har tidigare bland annat gjort HÄROM NATTEN, HÖSTLE-
GENDER, DEN SISTE SAMURAJEN och BLOOD DIAMOND, och denna hans senaste film börjar som en romantisk komedi. En ovanligt frispråkig och med amerikanska mått mätt oerhört vågad komedi. Gyllenhaal och Hathaway har sex väldigt ofta - och i synnerhet Hathaway har oräkneliga nakenscener, vilka faktiskt inte känns det minsta spekulativa. Det är roligt och trivsamt, även om jag gärna skulle vilja se den påfrestande Josh bli överkörd av ett tåg.
Men tyvärr håller det inte hela vägen. Dels förvandlas den romantiska komedin mer och mer till en snyftare av LOVE STORY-modell, när fokus hamnar på Maggies sjukdom. Här spelas det helvilt på känslosträngarna.
...Men mest irriterande är att det hela även urartar till en präktig budskapsfilm, när Maggie besöker ett konvent för parkinsonpatienter och autentiska sådana medverkar och berättar om sig själva. Jag satt bara och väntade på att Michael J Fox skulle dyka upp. Nej, det gör han inte - men han tackas i eftertexterna. Konventet skänker Maggie livsglädje och hon fäller plötsligt banala repliker som "Tänk, jag är inte ensam om min situation!".
Anne Hathaway är annars väldigt, väldigt bra i den här filmen. Jag har länge inte riktigt vetat vad jag ska tycka om henne. Precis som med Angelina Jolie brukar jag fråga mig om hon är skitsnygg eller ser konstig ut. Jag såg ju Hathaway i den där prinsessfilmen från Disney, var det EN PRINSESSAS DAGBOK? Jag tyckte att hon hade alldeles för mycket panna, för bred mun och cockerspanielögon. Hon såg nästan ut som om hon vore tecknad och då med förstärkta attribut.
Men jo, hon är vacker (en perfekt Catwoman) och hon är väldigt oemotståndlig i LOVE AND OTHER DRUGS. Som skådespelerska är hon enastående. Samtidigt höjde jag rejält på ögonbrynen när hon började näcka i filmen. Det hade jag aldrig väntat mig från henne, inte med den rätt snälla Disneybakgrunden. Men jo, hon blottar ogenerat sin kramgoa kropp för jämnan och man blir ju alldeles till sig i trasorna.
Vore det inte för den avslutande fjärdedelen hade jag satt ett högre betyg. Men det är rakt inte bortkastade pengar att se den här filmen.





(Biopremiär 21/1)