onsdag 19 januari 2011

I rymden finns inga känslor ett steg närmare Oscar

Vänta nu här... Hur gick det här till? Hur kommer det sig att denna lilla bagatell nått så här långt i Oscarssammanhang? Jag gillade filmen, den är småkul och trevlig - men ens tanken på en Oscar finns inte på kartan. Det är betydligt mer sannolikt att danska HÄMNDEN plockar hem priset. Biers film fick ju även en Golden Globe häromdagen.


SVENSKA FILMINSTITUTET http://www.sfi.se/

P R E S S M E D D E L A N D E

I rymden finns inga känslor ett steg närmare Oscar

Andreas Öhmans debutfilm I rymden finns inga känslor har klarat ytterligare en gallring på vägen till Oscar. Det står klart idag när den näst sista gallringen innan galan är genomförd. Av de över sextio nationella bidrag som anmälts är nu nio filmer kvar på akademins shortlist. Fem av dessa blir nominerade den 25 januari.

Producenterna och regissören befinner sig för tillfället i L.A. där de medverkar vid visningar och aktivt deltar i Oscarkampanjen. I rymden finns inga känslor är även Guldbaggenominerad för Bästa film, Bästa manliga huvudroll (Bill Skarsgård), Bästa kvinnliga biroll (Cecilia Forss) och Bästa manuskript (Jonathan Sjöberg och Andreas Öhman).

I rymden finns inga känslor handlar om unga Simon som har Aspergers syndrom och för att återställa ordningen i sitt liv vill hitta en flickvän till sin bror. Filmen är producerad av Bonnie Skoog Feeney och Jonathan SjöbergNaive AB med stöd från Filminstitutets förra filmkonsulent Johan Bogaeus.


Stockholm 19 januari 2011

Newsflash: Här är nya Catwoman!

Jag tillbringade förmiddagen med att betrakta Anne Hathaway näck på stor duk. Väldigt trevlig sysselsättning.
Alldeles NU kom en newsflash från The Hollywood Reporter:
Fröken Hathaway ska spela Kattkvinnan i Christopher Nolans kommand THE DARK KNIGHT RISES. Inte dumt val. Inte dumt val alls...
Läs mer HÄR.

Den rediga trailern till Åsa-Nisse

Åkej, här är den så: den regelrätta trailern till Åsa-Nisse! Och ... Tja ... Det här kan ju verkligen bli precis hur som helst. Om inget annat verkar filmen vara hur bisarr som helst. Och alla talar dålig småländska.

Två år i varje klass med X-männen

En kompis mailade över den här bilden på laguppställningen i kommande X-MEN: FIRST CLASS, som kommer att få premiär i juni och som visst handlar om när professor Xavier och Magneto var unga. Ja, en massa andra mutanter är också med ... och är unga. 
De på bilden är Michael Fassbinder som Magneto, Rose Byrne som Moira MacTaggert, January Jones som Emma Frost, Jason Flemyng som Azazel, Nicholas Hoult som Beast, Lucas Till som Havoc, Zoe Kravitz som Angel Salvadore, Jennifer Lawrence som Mystique och James MacAvoy som Charles Xavier.
Eftersom jag inte läst X-men sedan början av 80-talet vet jag inte riktigt vilka alla figurerna är. 

Rockmann

Inte helt oväntat började kedjan Kapp-Ahl en gång i tiden med att sälja kappor. En manlig motsvarighet till kappa är rock. En annan stor affärskedja är Dressmann.

Läser i dagens Metro att norska Dressmann inte bara köpt reklamrättigheterna till sex Rolling Stones-låtar. De har även anlitat rockgubbarna för att designa en kollektion åt Dressmann. Ähum... Det var ju ... oväntat.

Vad kan vi förvänta oss? Något slags kombination av tidigt 80-tal, midjekorta kavajer och piratlook? Eller 70-talistisk sparkdräkt?

Eller så syr de kanske bara ihop en rock.

Om de nu inte syr fel, så att det blir en kappa.

tisdag 18 januari 2011

Bio: Så nära

Foton copyright (c) Folkets Bio
SÅ NÄRA handlar om Angela, 15, och Arina, 14, från Rågsved. Bästa vänner och båda av rysk härkomst. Och de har ett intresse som är större än alla andra. Rättare sagt: de har bara ett enda intresse. Den tyska popgruppen Tokio Hotel. Om de är intresserade av musiken eller ens gillar den framgår inte, men de är otroligt intresserade av sångaren Bill. De två töserna pratar knappt om något annat än Bill. De bokstavligt talat lever för de hårfagra tyskarna.
När den här dokumentären börjar lyckas de två töserna få bandets autografer och filma dem med mobilerna utanför Sheraton i Stockholm. De håller på att skita på sig av lycka.
Nu planerar de nästa stora Tokio Hotel-projekt. Och det är i föräldrarnas ögon vansinnigt. Så även i mina ögon. De två ska nämligen åka till Berlin och där ska de uppsöka Madame Tussaud's. Varför då? Jo, därför att därinne finns en vaxdocka av Bill!
Flickorna är uppspelta utan like inför detta äventyr. De ska ta på sig finkläder. De ska sminka sig. Och så ska de fotograferas bredvid Billdockan. De struntar blankt i allt annat på museet och i Berlin - det enda de vet om staden är att Tokio Hotel kommer därifrån.
"Men det är en ... docka!" säger den ena tösens oförstående, bastanta morsa på ryska. Tösen förklarar att ingen förstår dem, det är en livsstil, Tokio Hotel är allt de har, och det ska bli så fantastiskt. Morsan rör inte en min och upprepar: "Men... Det är en ... docka!"
Så åker då Angela och Arina iväg, men ibland går saker och ting inte som förväntat...
Det här är en väldigt, väldigt rolig liten film. Med betoning på liten. Det handlar nämligen om en kortfilm på 28 minuter av Emelie Wallgren och Ina Kolmqvist. SÅ NÄRA vann priset STHLM.DOC på Tempo dokumentärfestival förra året - men varför ska den upp på bio? Visst, det är kanske kul att se det hela på stor duk, men det här är ett litet TV-program.
De är fascinerande, de här två töserna. Och oj vad de spär på mina fördomar. De pratar om att de vill bli flygvärdinna eller läkare när de vuxit upp, men jag tänkte bara "Det står DAMFRISÖRSKA I FÖRORTEN stämplat i pannan på dig, vännen". Och så har vi det där märkliga fenomenet med att tjejer blir fullkomligt besatta av sina idoler; av personerna. Blir förälskade i dem. Killar som blir besatta av rockband gör ju helt andra grejor. Vi går helt in för musiken. Man lär sig allt om riff och solon, om bandens och genrens historia. Gör listor. Man bildar band. När jag var liten fick KISS mig att köpa en elgitarr. Och det är ju ytterst sällan tjejer gör något sådant. Märkligt. Ibland klagar rabiata feminister på att det finns så få tjejband och de som finns får inte komma till. Kan det bero på att tjejerna föredrar att sitta hemma och sukta efter artister istället för att bilda band?
För övrigt har jag aldrig någinsin hört Tokio Hotel. De lär vara ett så kallat EMO-band, men jag har aldrig riktigt fattat vad EMO är. Min uppfattning är att det är glada ungdomar som ser lite punk ut, men lyssnar på jävligt mesig musik. Ska nog ta och ta en titt på Tokio Hotel på YouTube...
Just det, ett betyg på det här... Tja, det känns ju lite fel att betygsätta det här jämte långfilmer. Men för sakens skull drämmer jag till med standarduppsättningen:






(Biopremiär 21/1)

Maxim lägger ner

Bio Maxim i Lands-
krona, stans enda kvar-
varan-
de biograf, lägger ner den sjätte mars. Därmed står staden för första gången på över hundra år utan bio. Självklart är detta synd och skam, men jag förstår att Marie, som basat sedan 1994, är trött på det hela efter all kamp i motvind - främst med kommunen.
Maxim finns faktiskt med i den där boken om svenska biografer och jag hoppas verkligen att någon tar över lokalen. Det vore synd om den byggdes om till något helt annat. Och var ska nu Landskrona Filmstudio hålla hus?
Helsingborgs Dagblad har rapporterat i ämnet och jag uttalar mig i artikeln som kan läsas HÄR. Dock hade jag förstås mycket mer att säga, så här kommer resten av vad jag hade på hjärtat:
Som barn och ung tonåring var det Imperial och Rio jag gick på. Maxim var den där andra, skumma, men å så lockande biografen. Jag var där bara ett fåtal gånger när jag växte upp, jag vill minnas att jag såg Scooby-Doo som söndagsmatiné. För i vanliga fall körde Maxim de riktigt häftiga rullarna. Det var väldigt barnförbjudet. Maxim var Landskronas eget grindhouse. Här vevades spaghettiwesterns. Motorcykelfilmer med William "Falconetti" Smith. Italienska krigsfilmer. Mängder av skräck - affischerna till "Rabid" och "Stilla natt, blodiga natt" gjorde djupt intryck på mig. Och så visades det porr ("På grund av filmens sexiga karaktär kan inga bilder visas"). Jag kunde knappt bärga mig tills jag blev 15 och kunde se allt det här - jag stod ofta utanför och tittade storögt på affischer och lobbycards. "Oj! 'Death Race 2000'! Den måste vara bra!" Sedan gick jag hem och ritade serier som var så som jag trodde att filmerna var.
Rio försvann och 1985 visade Imperial sin sista film ("Miami Supercops" med Terence Hill och Bud Spencer). Enbart Maxim fanns kvar, nu med en mer "normal" repertoar, men som yngling var det svårt att vara biografen trogen när utbudet var så mycket större i Helsingborg. Men visst gick jag dit.

Stora Cary Grant-dagen

Idag hyllar vi Cary Grant på 107-årsdagen!


Trevlig inledning av dagen

Tisdag morgon. Grått. Regnigt. Mög. Tradigt.
Här är ett försök att pigga upp dagen. Jag blev i alla fall uppiggad, när jag av en slump hittade nedanstående lilla videoklipp. Det är förtexterna till en Mike Hammer-TV-serie från 1958-59 med Darren McGavin i huvudrollen. Jag hittade även fler klipp ur serien, men det vore trevligt att få se några avsnitt i sin helhet och med bra bild och ljud.



Och apropå Mike Hammer kan jag inte låta bli att fläska på med förtexterna till Richard T Heffrons smått bisarra och härligt trashiga I, THE JURY från 1982 - på bio i Sverige hette den JAG ÄR LAGEN, medan åtminstone en videoutgåva fick samma titel som Spillanes bok, nämligen HÄMNDEN ÄR MIN.
Larry Cohen stod för manus. Jag gillar Armand Assante, han är en cool snubbe. Han är väl inte direkt Mike Hammer, men han är en bra hjälte. Men bäst av allt är Bill Contis musik. Detta är fullkomligt fantastiskt. Vad jag vet har soundtracket aldrig släppts, vilket är synd och skam. Jag skulle vilja att det här är mitt ledmotiv. När jag tar på mig rocken för att gå ut. När jag hastar längs Malmös gator.
(Det här är de franska förtexterna, klippet med originalversionen gick inte att bädda in)

måndag 17 januari 2011

DVD: Staunton Hill

STAUNTON HILL (Universal)
Vågar jag skriva "Sådan far, sådan son"? STAUNTON HILL är nämligen regisserad av Cameron Romero, son till George A Romero. Den sistnämnde är till och med citerad på omslagets baksida, som vore han en filmkritiker. Som om detta inte vore nog, nämns Romero den äldres film NIGHT OF THE LIVING DEAD i början av den här filmen.
Jag har inte läst så många snälla recensioner av STAUNTON HILL. Rättare sagt, jag har mest trillat över ganska negativa recensioner av filmen, som jag dessutom aldrig skulle släppas i Sverige - åtminstone inte av ett bolag som Universal.
Jag hade väntat mig en extrem lågbudgetproduktion gjord på enklast möjliga sätt. Därför blev jag först väldigt positivt förvånad, när filmen visar sig ha riktigt bra foto (den är dessutom skjuten på Super 16, vilket självklart är ett plus) och framför allt skådespelarprestationer som ligger lite över standard för den här typen av filmer.
Filmen utspelar sig 1969 - vilket jag aldrig räknat ut om jag inte fått veta det - och en handfull så kallade unga vuxna semestrar genom att lifta runt i obygden. Och vi vet ju alla att den amerikanska obygden är en plats man ska hålla sig ifrån. Gänget är på väg till Washington D.C., men de hamnar i Staunton Hill, och den som satsar pengar på att de kommer att lämna Staunton Hill i levande skick kommer att förlora sina slantar.
På den typiska, fallfärdiga bondgården som är som hämtad ur MOTORSÅGSMASSAKERN bor den smällfeta Louise Staunton, som spelas av Kathy Lamkin som var the Tea Lady i nyinspelningen av just MOTORSÅGSMASSAKERN och dess uppföljare. Den här damen ger sken av att vara vänlig och hjälpsam, hon vill bara väl och att de stackars vilsna ynglingarna snart ska komma därifrån. Men vi vet ju bättre. I synnerhet som vi fått bekanta oss med hennes familj och de andra boende i trakten. De är inga man tar hem och visar upp för sina föräldrar, precis.
Allra minst Buddy (BJ Hendricks), som är filmens motsvarighet till Leatherface.
Ni förstår, på det här stället tjänar man pengar på att sälja människoorgan. De fångar intet ont anande förbipasserande och så låter de Buddy utöva sina inte särdeles avancerade kirurgiska kunskaper.
Ah! Den galna familjen! En av TOPPRAFFEL!s favoritgenrer. Det är svårt att misslyckas med en film om Galna Familjen. Eller?
Det stora problemet med STAUNTON HILL, är att det dröjer runt femtio minuter innan det hela kommer igång. Först får vi alltså ett slags drama på vischan som blir allt segare och segare. När skräckscenariot sedan drar igång på allvar, är man rätt uttråkad. Visst är det snaskigt värre, men det blir inte speciellt effektivt. Någon skräckstämning infinner sig aldrig medan blodet sprutar och folk torteras till döds. Jag struntar fullkomligt i de här människorna.
Okej, jag kan väl inte påstå att jag brukar engageras av rollfigurerna i den här typen av film, men så här tråkigt får det inte vara.
Fast det är klart... Det är kanske bara som så att jag har blivit ohyggligt avtrubbad?
Det är mycket möjligt. Men jag tvingas hålla med övriga kritiker. STAUNTON HILL är inget vidare - men tekniskt sett överraskar den.

När ens världsbild krossas, del 2: The Crackdown!

Nä, dra mig på en tallpinne! En gammal kollega från Landskrona Posten skickade över den här trallvänliga popvideon från 2005. Johan Östberg hyllar Landskrona BoIS som då fyllde 90. Och vem kommer cyklande och trillar i början om inte Leif Olsson! Vidare skymtar även andra profiler, som Mange Tack - och någon känner kanske igen sångerskan Anette Lindwall i kören.

...Andreas Weise...

...Visst ser väl han lite grann ut som Olof Palme efter att ha blekt håret och gått med i Hitler Jugend...?




(Ett till synes irrelevant inlägg, men det är en bild på pågabläran i dagens Metro...)

Gaston!

Oj! Jösses, varför har jag aldrig hört talas om den här tecknade TV-serien? Jag snubblade över den på YouTube av en slump. GASTON! Tydligen producerades 78 stycken sjuminutersavsnitt under 2008. Här är förtextsekvensen samt ett slags trailer. Jag har även sett på ett par avsnitt och jag måste säga att jag gillar det här - och jag gillar sättet det hela är gjort på. Man har i princip bara animerat Franquins originalteckningar från albumen. Det är 2D och seriemässigt på ett härligt sätt utan att det för den delen blir stifft. Och episoderna känner vi igen, de är plockade direkt från albumen. Det här är bokstavligt talat tecknade serier som rör på sig. Jag skulle inte ha något emot en DVD med hela serien - textad på begripligt språk (min franska är lite svajig). Rogntudjuuuuu!



söndag 16 januari 2011

Ibland är man ganska ensam

Om att sätta ett visst betyg på en film, alltså. Som på GUDAR OCH MÄNNISKOR. Annonserna för filmen i fråga stoltserar med ett stort antal femmor, och till och med Svenska Dagbladets sexa. Och där syns även ett helt gäng fyror.
Som bekant satte jag bara en tvåa, eftersom jag tyckte filmen var sövande utan like. Men det är inte utan att jag undrar... Är det jag som har så fel? Hur kommer det sig att ingen annan tyckte att denna tråkiga film var tråkig? Vågar de inte sätta något annat betyg av rädsla för att tycka fel? Sedan när tycker så många människor att det är fräsigt att lyssna på gregoriansk kyrkosång i två timmar?
Å andra sidan är förstås jag ganska ensam om att sätta höga betyg på grejor som till exempel MY BLOODY VALENTINE 3D. Men det är ju för att jag är en sjuk människa. Jag är rena rama Chuck Connors.
Fast det är klart, jag gillade ju en extremt långsam film som kom förra året. THE AMERICAN. Den tyckte de flesta andra var tråkig. Och jag gillar vissa filmer som är så långsamma och handlingsfattiga att det i princip inte händer något alls i dem. Som Jean Rollins filmer.
Ska det vara tråkigt, ska det vara tråkigt med finess!

När ens världsbild krossas

Igår pratade jag en stund med min vän Sigge, som skulle vidare hem till sin mor Landskroniten som fyllde 80.

Som alltid när Landskrona nämns blommade det upp en del gamla minnen och lite senare på dagen gick jag och funderade på några märkligheter. De är säkert inte unika för Landskrona, men när jag en dag upptäckte sanningen krossades min världsbild. Åtminstone lite grann.

I Landskrona fanns - och han finns säkert kvar än - en sportintresserad man vid namn Leif Olsson, som var och är något av ett original. Han var mest känd för sin röst - han pratade med en märklig, gäll, pipig röst. Alla kände till Leif Olsson, även de som aldrig sett karln. Det florerade nämligen mängder av historier om Olsson, historier vars poäng återgavs med gäll röst. Alla kunde imitera Leif Olsson. Ja, även de som aldrig hört karln prata.

Den på 1970-talet vanligast förekommande Leif Olsson-historien handlade om hur han satt på restaurang Chaplin och kyparen kom fram och frågade vad han ville ha för potatis. "Har ni bintje?" svarade Leif Olsson.

Den andra förekom i flera versioner. Leif Olsson hade antingen varit på Landskrona IP och sett en BoIS-match, eller på ishallen och sett en match med Lejonet. På väg därifrån trillade han omkull med sin cykel. En kille sprang fram för att hjälpa honom. "Hur gick det?" frågade killen, varpå Olsson svarade "Två-noll till BoIS!" (resultatet varierade, det är nog roligare med "Itt-itt!").

För en del år sedan satt jag i ett väntrum och läste en veckotidning. Kanske var det Allers, kanske var det Hemmets Journal. Och där, på en sida med roliga historier inskickade av läsarna, fanns den om restauranggästen som frågade efter bintje. Vitsen var inskickad av en person boende i en helt annan stad, i en helt annan del av landet. Och senare fick jag även höra fotbolls/hockeyresultathistorien i en annan version.

Det kändes allt konstigt att upptäcka att alla dessa anekdoter - det fanns många fler - jag vuxit upp med egentligen var gamla vitsar som Leif Olsson-anpassats. Fast de var onekligen roligare i våra versioner, eftersom de återgavs i falsett. Och just att det var klassiska restaurang Chaplin, som gick hädan för decennier sedan, skänker ytterligare en dimension till det hela.

Märkligast av allt är att när Leif Olsson intervjuades i Landskrona Posten för några år sedan, frågade reportern vilken Olssonhistoria han själv tyckte bäst om. Jag vill minnas att han valde den om hur han cyklat omkull. Han hävdade att den var sann. Tydligen hade det hela gått så långt att han själv trodde på historierna.

En historia jag själv med tiden insåg var påhittad är den min moster berättade om Lille Sixten Dvärg en gång på 70-talet. Lille Sixten Dvärg är död sedan länge, jag vet ärligt talat inte när han levde, men jag skulle gissa att hans storhetstid som Landskronaprofil var på 60-talet eller kanske till och med tidigare. Jag fick aldrig uppleva honom.

Lille Sixten Dvärg var kissnödig och gick in på en offentlig toalett där han ställde sig vid pissrännan. Då kom det in några lågstadiepojkar och deras fröken, som frågade om de små gossarna behövde hjälp med gylfen, vilket de behövde. Fröken gick från gosse till gosse och drog ner blixtlåset, och plötsligt skrek hon till: "Ah! Men hur gammal är du, lille vän?" - "Fårrtisju!"

TOPPRAFFEL! sörjer: Susannah York

Bara ett par dagar efter att hon fyllt 72, dog Susannah York i cancer. York minns vi förstås främst från TOM JONES, SLAGET OM ENGLAND och som lille Kal-Els morsa i SUPERMAN THE MOVIE.

lördag 15 januari 2011

Nu! På tyska!

Jag vet inte vad som är roligast:
Det Peter Sellers gör i klippen, eller det faktum att han är dubbad till tyska.
Undrar om det är tyska med fransk brytning... Det är jag inte karl att avgöra.

fredag 14 januari 2011

DVD: Studio S & videovåldet

STUDIO S & VIDEOVÅLDET (Studio S Entertainment)
 

Bättre sent än aldrig, sa luxemburgaren när han besökte Belgien. Här är så till slut min recension av DVD-boxen om Studio S och video-
våldsdebatten 1980, en box som jag ju uppmärk-
samma-
de långt innan den släpptes.
    

Nå, vad ska jag skriva om det mytomspunna debattprogrammet från den andra december 1980 som jag inte redan skrivit? För det känns ju onekligen som om jag har skrivit spaltmil om det, eller figurerat och pratat om det i olika sammanhang. Senast uttalade jag mig i Martin Kristensons utomordentliga artikel om skräcksommaren 1972, och som kan läsas HÄR.
    

Jag fick inte se programmet när det sändes. Rättare sagt: jag visste inte om att det sändes. Men jag kommer ihåg frukosten morgonen efter. Mina föräldrar såg väldigt allvarliga ut, spände ögonen i mig och sa att om någon frågar om jag vill följa med hem och se på “Motorsågsmannen” så får jag absolut inte följa med! Senare utökades varningen: om jag blev tillfrågad om att följa med hem och titta på video, fick jag inte följa med. Det fanns som bekant inget annat än ultravåld att hyra 1980-81. Jag minns att jag kontrade med att mina föräldrar berättat att de sett SOLDIER BLUE tio år tidigare och att publiken svimmat när de konfronterades med blodigheterna (denna beskrivning hade fått mig att utse SOLDIER BLUE till världens häftigaste film på 70-talet), men de sa att den filmen är rena barnfilmen mot vad som visats på TV kvällen innan. Sanningen är snarare att de stackars skräckfilmer som avhandlats är barnfilmer jämförda med massakern som avslutar SOLDIER BLUE.
    

De närmaste dagarna diskuterades Studio S livligt i skolan. “Alla” hade sett programmet och berättade om de häftigaste klippen. Så här trettio år senare konstaterar jag att de flesta bara hittade på scener ur lika påhittade filmer, eftersom inte de heller sett programmet. Vi hade en lärarkandidat i klassen just då och hon skulle ha ett allvarligt samtal med oss om videovåldet. Det enda det samtalet ledde till var att jag började rita filmaffischer till påhittade, superblodiga skräckfilmer, jag ritade serier som var så som jag trodde att filmerna var, och jag besökte videobutiker för att storögt stirra på tuffa videoomslag och trailers.
    

Och visst följde jag med folk hem och kollade på video. Första gången vi skulle hyra film valde jag. Det blev spaghettiwesternrullen DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (BOOT HILL) med Hill & Spencer. Inte fan var den blodig. Tvärtom tyckte vi alla att den var tråkig, så nästa gång hyrde vi ELDDOPET med Stacy Keach. Den gillade vi.

1997 fick vi idén att visa Studio S-programmet på Fantastisk Filmfestival, samt alla filmer som ingick i sin helhet och på stor duk. Och det gjorde vi. Det var lite trixigt att få fram allt. I synnerhet själva TV-programmet. Men till slut försåg SVT oss med en VHS-kassett, som dock hade extremt dålig bild under de två första minuterna och som saknade ett par av slutminuterna. Men vi visade programmet i detta skick - till publikens stora förtjusning. Och jag fick äntligen se det från början till slut; under de sjutton år som gått hade jag bara sett utdrag ur det.
    

På trettioårsdagen förra året släppte Studio S Entertainment - ett bolag som självklart fått sitt namn från programmet - en DVD-box med hela TV-programmet, en del bonusmaterial, samt sex av de filmer det visades klipp ur.
    

Jag säger samma sak jag sagt sedan 1997: Det är en stor jävla skandal att det här programmet fick sändas överhuvudtaget! Studio S om videovåldet är ett program långt farligare än de filmer och den kultur det vill varna för, och det som är mest skrämmande är att till skillnad från alla dessa stackars mer eller mindre harmlösa skräckfilmer, gav Studio S effekt - å det grövsta. Folk trodde ju verkligen på det de fick höra i programmet!
    

Där stod då Göran Elwin, iförd skyddsskägg, och inledde med att säga till tittarna att om de vet med sig att de inte klarar av att se på våld, ska de inte se på klippen - men gärna följa debatten. Hallå? Men om man inte sett det som diskuteras, vad har man för utbyte av en debatt? Och hur ska man kunna diskutera filmer om ingen medverkande har sett mer än några korta klipp?
    

I panelen sitter den “folkkäre” centerpartisten Per Olof Sundman, som enligt uppgift senare avslöjades som nazist, och folkpartisten Jan-Erik Wikström, då utbildningsminister och chef för Statens Biografbyrå, och försedd med en röst som låter som om han inhalerat helium. Runt dessa två sitter ett gäng väldigt upprörda föräldrar som hävdar att de inte kände till någonting av det här, de visste inte att sådana här filmer existerar, de hade inte sett något förrän de kom till studion, och självklart har de inte sett mer än de klipp som redaktionen valt att visa.
    

En av debattörerna är en obducent vid namn Sven-Olov, som tycker att han ska kunna ta med sig sina barn till sitt jobb, den sjuke jäveln. En kärring med stora glasögon utmärker sig mest och skriker ofta “försssccchhhkräckligt!” - och om ryktet stämmer växte hennes son upp till skräckfilmssamlare. En grå kvinna vill införa en tillfällig lag här och nu. En afrikansk kvinna är så upprörd att hon knappt säger någonting. Den ende som faktiskt säger något så när sansade saker är Wikström. Han är chockerad men vill inte ta till Stalinmetoder.
    

Vad som saknas helt i programmet är filmhistoriker, filmkritiker och folk som faktiskt gillar skräck och action. Tosingarna i panelen får alltså sitta och raljera oemotsagda i en hel timme.
    

Emellanåt visas filmade inslag. Cheferna för några videobolag intervjuas. Esseltebasen är mer än lovligt förvirrad och kallar SOUND OF MUSIC för SOUND OF VISION. Peter “Private” Backman från VTC säger att de själva klipper i sina filmer. En av de två männen som representerar HemVideo försöker beskriva handlingen i DÖDENS MANNEKÄNGER på ett ganska festligt sätt. “Man kan säga att den handlar om en man som är sjuk.” Jag hörde att en av dessa två män senare försvann spårlöst - ligger det någon sanning i detta rykte?
    

När en massa mellanstadieelever intervjuas om sina videotittarvanor och beskriver filmerna, är det oerhört uppenbart att det är fejk, eftersom de beskriver saker som inte finns med i filmerna. Men det upptäckte ju ingen, eftersom ingen sett filmerna. Faktum är att när jag veckorna efter att programmet sänts läste tidningsartiklar om videovåldet, trodde jag att det handlade om filmer som saknade handling. Att de bara bestod av 90 minuter tortyr och slakt. Och så uppfattade nog många vuxna dem.
    

Som sagt: att det här programmet fick visas är en skandal. Visst skrattar man åt dumheterna när man ser programmet, men egentligen är det här ett jävligt allvarligt övegrepp på svenska folket.
    

Okej, vad hittar vi då för bonusmaterial på den här boxens första skiva? Först och främst ett inslag som kallas STUDIO S-BLUFFEN. Det är ett reportage ur FILMKRÖNIKAN med Film-Sara från 2002, tror jag det var, i vilket två av de barn som intervjuades 1980 medverkar. De nu vuxna skolkamraterna berättar att de inte alls hade sett några filmer och hade sömnproblem på grund av dem. Det var Studio S’ redaktion som gett dem repliker att säga och regisserat intervjuerna. En kille hade blivit bortklippt eftersom han sagt att det var skithäftigt när blodet sprutade.
   

Därefter följer ett tio minuter långt inslag från Fantastisk Filmfestival 2010, dit mina gamla polare Marc Morris och Jake West åkt för att visa sin nya dokumentär om videovåldsdebatten i England. Dessa två intervjuas kort, vi får se snuttar ur en paneldebatt, och även Studio S Entertainments head honcho SEO (kanske mest känd som skapare av serien Regi Sören) uttalar sig. Detta inslag är dock alldeles för kort och det känns som om de intressantaste bitarna klippts bort, eller så glömde man prata om dem.
    

Vidare följer trailers till 25 filmer som fällts i svensk domstol. Flera av de här filmerna hade jag ingen aning om att de hamnat i rätten. Alan Birkinshaws engelska KILLER’S MOON från 1978, till exempel. Öh? Det finns väl ingen som kommer ihåg den? Vad hade den hos rätten att göra? Likaså Jim O’Connollys ONDSKANS TORN (TOWER OF EVIL) från 1972, engelsk även den. Och herregud, min favorit BLOOD FOR DRACULA?! Hur bär man sig åt för att fälla denna vackra, poetiska och roliga film? (BLOOD FOR DRACULA kallas förresten genomgående för LOVE FOR DRACULA)
    

Jag konstaterar även att många av de åtalade filmerna inte ens var inspelade när Studio S sändes!
    

Slutligen hittar vi en hel del utförligt textmaterial. Man redogör i detalj för debatten dag för dag, här finns lite fakta om filmerna som förekom i programmet, och här finns en topplista över de filmer som fällts flest gånger. Här hittar vi bland annat ytterligare en engelsk film; THE LIFETAKER från 1975, som jag aldrig hört talas om, den spanska A CANDLE FOR THE DEVIL från 1973 (märkligt val) och den festliga, engelska skräckkomedin HORROR HOSPITAL från 1973.
    

Ska jag komma med en invändning, så hade jag föredragit dessa texter tryckta i en medföljande publikation. Det är inte särskilt bekvämt att läsa dem på en TV- eller datorskärm. Men det är förstås en kostnadsfråga.
    

Så kommer vi då fram till de medföljande långfilmerna, och det första jag utbrister är: Varför är inte alla med? Var är A TASTE OF HELL? Det är den mest obskyra av titlarna och därför den mest intressanta. Visst kan man köpa den separat, men ändå. Låt mig gå igenom och betygsätta filmerna enligt ordningen på omslagets baksida:


MOTORSÅGSMASSAKERN (1974)

Jag skulle tro att MOTORSÅGS-
MASSAKERN är den första film jag recenserat i en tryckt publikation. I sista numret av mitt seriefanzine SMOCK som kom ut i slutet av 80-talet, ägnade jag ett uppslag åt att recensera skräckfilmer. När sedan Atlantic släppte filmen lagligt på VHS, med en knapp minut bortklippt, recenserade jag filmen i dagstidningen NST. Jag gav Tobe Hoopers verk en femma i betyg och jag minns hur en del undrade hur jag vågade göra något sådant.
    

MOTORSÅGSMASSAKERN är fortfarande en av de bästa skräckfilmer som gjorts och egentligen den enda film Hooper gjort som verkligen är riktigt bra. Marcus Nispels nyinspelning var överraskande bra och betydligt blodigare, men få filmer kan slå originalet när det gäller intensiv, påträngande skräck - med stänk av svart humor.
    

Filmen upptar två skivor i den här boxen - det är nämligen Atlantics gamla tvådisc-utgåva man stoppat med, vilket innebär fyra timmar extramaterial, däribland flera dokumentärer. Men jag tycker gott att den andra discen kunde utgått till förmån för A TASTE OF HELL.







VERKTYGSMÖRDAREN (1978)
Den här filmen är egentligen omtyckt av få. Cameron Mitchells upptåg som mordisk fastighetsskötare är egentligen alldeles för grå och tråkig. Samtidigt är jag lite svag för den här. Dess brist på stil och nästan TV-mässiga foto ger filmen en ruffig och rätt obehaglig stämning. Jag gillar flera av de medverkande och det är ju en höjdare när Mitchell sjunger “Sometimes I feel like a motherless child”. Legenden Gary Graver - frid över hans minne - stod för filmfotot.






THE BOOGEYMAN (1980)

Den här gick upp på bio efter att den hängts ut i Studio S. Jag kommer ihåg bioannonsen: “Nu kan du se den på bio!” Dock hade man klippt bort halva filmen i bioversionen.
    

Jag är kluven till den här. Den version jag skaffade på 80-talet var så väldigt ful, att jag aldrig riktigt uppskattade den. PÅ 90-talet släppte Charles Aperias House of Horror en Director’s Cut i letterbox och bra bild (plus en märklig inledningsscen som såg ut att vara nyinspelad, men om så var fallet vet jag inte). Plötsligt såg jag filmen med andra ögon.
    

Ulli Lommels film är ett väldigt uppenbart försök att rida på HALLOWEENS framgångar, med liknande öppningsscener och snarlik musik. Samtidigt märks det att Lommel är en gammal arthouseregissör. Resultatet av denna kombination är en rätt unik mix.


   



DÖDENS MANNEKÄNGER (1979)

Studio S visade slutscenen ur den här. David Schmoellers variant på det ondskefulla vaxkabinettet är en av Charles Bands första produktioner. Chuck Connors har huvudrollen som en man “som man kan säga är sjuk”, som snidar levande dockor. Några ungdomar på utfärd hamnar i Connors avkrok och då dyker dockorna upp och mördar och har sig.
    

DÖDENS MANNEKÄNGER är en väldigt trivsam liten film. Det är nästan lite familjefilm över det hela. Det är otroligt svårt att förstå att filmen chockade moralistena så hårt som den gjorde.
 

...Men var är mannekängerna? undrar kanske någon. Jo, den svenska titeln är ju lite skum. Det engelska ordet för skyltdocka är "mannequin". Mannekäng i dess svenska betydelse heter ju "model". Men den här filmens originaltitel är TOURIST TRAP. Så varifrån kom mannekängerna? Det handlar ju inte om en felöversättning, à la BLODSUGANDE GATAN (det vill säga BLOODSUCKING FREAKS).







EATEN ALIVE (1977)

Tobe Hoopers första film efter MOTORSÅGS-
MASSAKERN. Den är väl halvkul. Neville Brand är fantastisk som innehavare av ett fallfärdigt hotell i Louisianas träskmarker. Här har han en glupsk krokodil som gärna äter upp de gäster Brand tar kål på med sin lie.
    

EATEN ALIVE - som inte ska blandas ihop med kannibalfilmen med samma namn (OMÄNSKLIG FASA, alltså) - påminner lite grann om EC Comics gamla serier från 50-talet, både till utseende och innehåll. Det är southern gothic och svart humor. Robert Englund har en tidig roll, Marilyn Burns från motorsågsfilmen är med, och Mel Ferrer får en lie genom halsen - en scen som visades i Studio S.
Det här är Atlantics gamla utgåva och jag kan ha fel eftersom jag inte kunnat jämföra med något, men nog ser det här ut som om de tagit en master i fullscreen och beskurit det upp- och nertill för att bygga om den till 16X9. Bilderna ser kapade ut, bilkompositionerna är lite konstiga.






TERROR (1978)

Norman J Warrens engelska skräckfilm TERROR är väl lika obskyr som A TASTE OF HELL och jag tycker inte att den är något vidare. Warren har tydligen försökt göra något i stil med SUSPIRIA och en gammal häxa köttar loss på ett slott. Ett par kända ansikten skymtar förbi, däribland Peter “Chewbaccca” Mayhew.
 

Manusförfattaren David McGilliwray jobbade annars mest med Pete Walker och skrev bland annat klassikern SMAK PÅ MÄNNISKOKÖTT, det vill säga FRIGHTMARE, som är en av de 25 fällda filmerna. Jag föreslog SEO att han skulle ge ut den, men han sa att han inte tycker den är bra. Men den är bättre än TERROR.

Vi väntar ånyo med spänning!

Snart är ännu ett nytt Steven Seagal-raffel i faggorna: DEADLY CROSSING.

Det är bara det att det inte handlar om en långfilm. Nej, av allt att döma har man klippt ihop två avsnitt av Seagals nya TV-serie SOUTHERN JUSTICE (Bra namn!), i vilken marodören från Michigan spelar sheriff Elijah Kane.

Tydligen gör Seagal en Chuck Norris på äldre dar och spelar snut i södern på TV. Kan man få önska en cross-over? WALKER: TEXAS RANGER VS. SOUTHERN JUSTICE!
Här är en trailer:

Här är den nye Spindelmannen

Åkej, pågar och töser, här är så den första bilden på Andrew Garfield som Spindelmannen i den kommande filmen, som än så länge inte har någon titel. Får jag föreslå SPINDELMANNEN I SUPERHJÄLTEFORM eller NU GÅR SKAM PÅ TORRA LAND, PETER PARKER.
Vad finns att säga om bilden? Nja, inte särdeles mycket. Jag har inga kommentarer. Eller vad säger ni?

Bio: Trädet

Foton copyright (c) Folkets Bio
TRÄDET var avslutningsfilm i Cannes förra året. En fransk-australisk samproduktion, baserad på en roman och inspelad på engelska i Australien.
Fransyskan (köttstycket?!) Charlotte Gainsbourg spelar Dawn, som pratar med brittisk accent och som jag inte vet om hon ska vara australiska eller ej. Hon är gift och bor med sina fyra barn i en kåk på landsbygden.
Maken är något slags rejäl blue-
collar knegare, men en dag när han är på väg hem sitter han tammefan och dör bakom ratten. Bilen rullar långsamt in i ett stort träd på familjens tomt.
Den yngsta dottern blir övertygad om att farsans själ flyttat in i trädet, som börjar växa på de mest fantastiska sätt. Dess rötter blir gigantiska och hotar grannskapet; folk klagar. Dawn går mest omkring som ett slags zombie, innan hon en dag träffar en ny karl, en rejäl en. Fast lillflickan gillar inte den nye snubben.
Trädet blir allt större och plötsligt skjuter en gren in genom ett fönster. Är det verkligen som så att den döde maken bor i trädet? Lillflickan blir allt mer tvär och vresig, och bosätter sig i trädet så att ingen ska kunna hugga ner det. Men så närmar sig en dag en stor storm...
Ännu en gång spelar Charlotte Gainsbourg en skör, instabil kvinna som drabbats av stor sorg. Hon är utsatt, ensam och förvirrad. Eller något sådant. Som i ANTICHRIST. Hon går filmen igenom med barskrapat, glåmigt ansikte och ligger ibland i fosterställning. Jag vill minnas att hon egentligen är rätt söt; har hon inte varit rätt attraktiv i tidigare filmer? Nu är jag trött på att se henne som offer.
Lillflickan är hur jobbig som helst. Hon lyder inte och är odräglig, och de vuxna ger upp och låter henne hållas. Som en kollega (vi kan kalla honom "Roland") sa efter pressvisningen: När ska de förstå att det inte är charmigt med glyttar som inte lyder?
TRÄDET, i regi av Julie Bertuccelli, får väl sägas vara välspelad och den har en del flotta miljöer, men på det hela taget känns det här mer än lovligt poänglöst; det blir aldrig spännande, gripande eller intressant, och jösses, vad tradigt det här är. Det är långsamt och segt. Trädet orsakar träsmak. Se den inte som double feature med GUDAR OCH MÄNNISKOR.
På slutet får man förresten se en känguruunge, och det kan kanske vara trevligt.






(Biopremiär 14/1)


Fransyskan

Bio: Gudar och människor

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Juryns Stora Pris och ytterligare två priser i Cannes förra året. Frankrikes Oscarsbidrag i år. Väldigt fina recensioner i dagens tidningar. Kommer jag att stämma in i hyllningskören?
Nä, det kan jag väl inte påstå att jag kommer att göra.
Xavier Beauvois' film är baserad på verkliga händelser och utspelar sig 1996 i Algeriet. I ett kloster bor åtta franska munkar, både med- och utan ansiktsbehåring. Dessa forna kolonisatörer lever ett minst sagt lugnt liv, och de lever i harmoni tillsammans med den muslimska befolkningen.
Men så utbryter våld och elände, terrorn börjar sprida sig över trakten. Det blir allt farligare att stanna kvar i klostret, men trots detta beslutar sig munkarna för att härda ut och stanna kvar.
Vore GUDAR OCH MÄNNISKOR en cykel, hade den trillat omkull. Tempot filmen håller är nämligen allt annat än snabbt.
Skådespelaruppsättningen består nästan enbart av män, och det är fina skådespelare som Lambert Wilson och Michael Lonsdale - den sistnämnda minns vi som ett av offren i BRUDEN BAR SVART, men troligen framför allt som Hugo Drax i MOONRAKER. Här är han munk, och det var ju fasligt vad tjock och gammal karln blivit. Men jag har nog inte sett honom i någon film sedan just MOONRAKER.
Filmen har fint foto och handlingen är säkert intressant, men fy satan, vad sövande det här är. Visst, jag såg den klockan tio på förmiddagen, så jag var inte världens piggaste människa. Men ändå.
Det förekommer en väldig massa munkritualer. I realtid. De håller andakter och mässor och det är nattvarder och sångstunder. I realtid. De går in i sitt kapell och sjunger sina böneramsor.
Och när det inte är munkarna som mässar, är det muslimerna som går igång. Vi får nämligen även ta del av några av deras religiösa ceremonier. I realtid.
När det inte mässas kan det hända att vi får följa någon rollfigur som är på promenad i det karga landskapet, som ibland ser ut som ett spaghettiwesternlandskap, och ibland som Glumslövs backar. Han tar tid på sig att skildra folk som promenerar, den gode Beauvois. Eller folk som diskar. Eller gör vad som helst. Han har inte bråttom. Det har inte munkarna heller.
Jag struntar i att detta är en hyllad film man ska tycka mycket om. Jag tycker mest den är tradig. Oj, vad seg den är. Jag hade själv kunnat ta en promenad under visningen utan att missa något.






(Biopremiär 14/1)

torsdag 13 januari 2011

Orlando Blooms direkta motsats!

En av mina favorittrailers...

Jag blir snäppet allvarligare

HÄR hittar ni en lite allvarligare artikel jag skrivit om censur och försök att förändra historien. Blev väl rätt trevlig tycker jag själv. Får väl se hur amerikanerna tar emot den...

Bio: Var inte rädd, Långa Farbrorn

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ett gäng år sedan fick jag en DVD med den första Lilla spöket Laban-filmen - som egentligen var en samling kortfilmer. Jag hade blivit rekommenderad den av en kompis, som hävdade att den var skitkul, så jag stoppade in skivan i DVD-spelaren. Efter en episod gav jag upp. Det var alldeles för tråkigt och saggigt.

De här filmerna från Per Åhlin och hans Pennfilm riktar sig till väldigt, väldigt små barn; tre-fyraåringar. Jag är fyrtio år för gammal. Och visst är väl det här passande för treåringar. Tror jag. Jag vet inte riktigt. Jag minns inte vad jag gillade när jag var tre år, men jag var ju en väldigt avancerad gosse som älskade Svenska MAD redan i fyra-femårsåldern.

Jag har ingen unge jag kan testa Laban på, och hade jag haft en son, hade hans favoritfilm troligen varit COMMANDO. Eller möjligen COMMANDO SQUAD med Kathy Shower och Brian Thompson. Han första ord hade säkert varit "Let off some steam, Bennett!".

Nå, här har vi så åter en samling filmer med Lilla spöket Laban som går upp på bio. 43 minuter varar det hela och det är inramat av att Lilla Anna (som pratar konstig skånska) försöker få den fege Långa Farbrorn att titta.

Detta är fruktansvärt snällt och rart, och ... jag somnade under den andra filmen. Maria Lundqvists berättarröst är rätt sövande. Jag vaknade lagom till sista episoden i vilken Laban ska fira jul, men jag somnade snart om och kvicknade inte till förrän eftertexterna rullade. Så om någon är intresserad av vad det hela handlar om, citerar jag pressmaterialet rakt av:


I dag ska Lilla Anna och Långa Farbrorn titta på film. Lilla Anna vill titta på sina fem favoritfilmer med spöket Laban och hans vänner. Eftersom Långa Farbrorn är rädd för spöken vågar han inte titta även om Lilla Anna säger att det inte är ett dugg läskigt. Tillsammans med Lilla Anna får vi återuppleva spännande äventyr med Laban, Labolina, Lillprins Bus och alla de andra på slottet Gomorronsol. Till slut förstår till och med den spökrädda Långa Farbrorn att filmerna inte alls är läskiga utan vågar sig fram för att titta. Som tur är har Lilla Anna även kvar en överraskning.


Tomas Von Brömssen gör förresten en av filmens röster.

Som så ofta är fallet med den här typen av barnfilm, kan jag omöjligt betygsätta den. Inte enligt mitt vanliga system. Ger jag en trea till den här, betyder den ingenting. Och en treåring skulle säkert sätta en femma. Barn ger alltid högsta betyg till alla filmer de ser på bio.

Så istället för att jag betygsätter VAR INTE RÄDD, LÅNGA FARBRORN, kan nu ju låta familjens lilla liv skriva sitt eget betyg på raden här under:



________________________________________


(Biopremiär 15/1)

onsdag 12 januari 2011

Bio: Meet the Parents: Little Fockers

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag kommer inte ihåg så värst mycket av den första MEET THE PARENTS-filmen, mer än att jag tyckte den var rolig. Uppföljaren MEET THE FOCKERS minns jag inte heller särdeles mycket av, mer än att en liten unges första ord var "asshole" och att Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades som Ben Stillers flummiga hippieföräldrar. Del två fick rätt dålig kritik, men jag minns att när jag såg den över några öl hos en polare tyckte vi inte alls att den var så kass.
Här har vi så del tre, den här gången med en ny regissör - Paul Weitz - bakom spakarna, och kritiken hemma i USA har minst sagt varit ljum.
Själv hoppades jag på en trevlig film. En mysig film som aldrig är tråkig och som till och med bjuder på några skratt. Och jag måste erkänna att det var precis det jag fick. Många verkade vara besvikna efter pressvisningen, de tyckte LITTLE FOCKERS är för tam, för snäll och inte tillräckligt rolig, men herregud - jag ser så jävla mycket trist mög, att jag ser på Weitz' film som en lysande stjärna i vintermörkret.
Gaylord Focker (Stiller) och hans Pam (Teri Polo) har ju blivit med tvillingar, och nu ska ungarna ha födelsedagskalas. Därför är mor- och farföräldrar på väg till Fockers för att bo hos dem några dagar. Ja, det innebär förstås att Gaylords stränge, kontrollberoende svärfar Jack (Robert De Niro) flyttar in.
Jack lider av dåligt hjärta och har med tvekan utsett Gaylord till släktens ledare den dag Jack sätter tofflorna - då kommer Gaylord att bli The Godfocker. Men självklart litar inte Jack riktigt på Gaylord. Den sistnämnda gör hela tiden sitt bästa för att framstå i bästa möjliga dager, men saker och ting går inte som planerat - hade de gjort det, hade det ju inte blivit en komedi av det här.
Gaylord jobbar som sjuksköterska, fast med rätt hög position, och när han en dag skaha ett affärsmöte med en Andi Garcia, visar denna sig vara ett sexpaket till kalaskex och inte en skäggig karl. Andi spelas av Jessica Alba, som ska lansera ett erektionsmedel för hjärtsvaga. Jack - och andra - misstolkar förstås Gaylords och Andis relation, och så blir det förväxlingar.
Det som räddar den här filmen är framför allt dess skådespelare. Det är trots allt väldigt trevligt att se på det här manskapet. Owen Wilson dyker upp och är utflippad, men extra roligt är det att Harvey Keitel är med i ett par scener och till och med agerar mot De Niro. Stort plus i kanten.
Dustin Hoffman är med i sex stycken scener och ägnar sig mest åt att dansa flamenco, medan Streisand medverkar lite mer. Laura Dern har minsann också en roll.
...Och jösses, det är ju något makalöst vad Jessica Alba är söt. Hennes rollfigur är alldeles för käck och hurtig, men hon är lik förbannat så söt att man vill hälla vaniljssås över henne och äta upp henne med ärvd silversked. Det slog mig även att hon i profil är väldigt, väldigt lik Veronica i Acke! Kolla mugiporna när hon ler.
Jag tycker nog att LITTLE FOCKERS är roligare än jag förväntat mig. Slutet blir lite för överdrivet, men på det hela taget satt jag och trivdes i de här människornas sällskap. Inga gapskratt, en många leenden.
Jag slafsar till med ett standardbetyg:





(Biopremiär 14/1)