söndag 9 januari 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: Juan Piquer Simon

Namnet Juan Piquer Simon säger er kanske ingenting. Men om jag säger SLUGS, då? Eller ännu bättre: jag säger PIECES.
Javisst, nu vet ni vem han är. Eller var. Han har nämligen gått och dött, den gode spanske regissören. Den sjunde januari kastade han in kastanjetterna.
Man kan väl inte påstå att han var hyperaktiv, Juan. Under 25 år regisserade han bara 15 filmer. Men just PIECES är ju en frän kultklassiker. En ful, jävlig och sleazy film. Och vem kan väl glömma superhjälterafflet SUPERSONIC MAN från 1979? Rättare sagt, vem kommer ihåg SUPERSONIC MAN?

Juan Piquer Simon
RIP
1935-2011




lördag 8 januari 2011

Förra årets sämsta filmer

Jag borde kanske passa på att tipsa om den här grejen jag skrivit, anpassad för våra amerikanska vänner:

DVD: Vampire Girl Vs. Frankenstein Girl

VAMPIRE GIRL VS. FRANKENSTEIN GIRL (Njutafilms)
Det är hårt att vara gammal. Då uppskattar man inte längre vissa saker. Vore jag sjutton är det mycket möjligt att jag tyckt att VAMPIRE GIRL VS. FRANKENSTEIN GIRL är hur fantastisk som helst. Det gör jag inte som medelåldersman som sett det mesta. Eller åtminstone mycket.
Det här är ännu en film i stil med TOKYO GORE POLICE och ROBO GEISHA, och delvis är det samma folk bakom. Vi börjar kunna det här nu. En fräsig filmtitel. En ännu fräsigare trailer. Två-tre sjövilda minuter, fyllda med vansinne och sprutande blod.
Och sedan får vi se själva långfilmerna och de visar sig vara precis som trailrarna, fast nittio minuter långa - i vissa fall bortåt två timmar. Det blir ett slags uthållighetstest att ta sig igenom filmerna, vars idé på sin höjd håller för, tja, en trailer. Eller en kortfilm.
VAMPIRE GIRL VS. FRANKENSTEIN GIRL är regisserad av Yoshihiro Nishimura och Naoyuki Tomomatsu, den sistnämnde har även skrivit manuset som bygger på en manga av Shungiku Uchida. Det handlar om ett slags kärleksdrama. En triangel av avundsjuka. Takumi Saitô spelar den i sammanhanget väldigt normale och sansade (och överårige) high school-eleven Mizushima. Ett gäng stenhårda brudar i sexiga skoluniformer styr och ställer, och dess ledare Keiko (Eri Otoguro) väljer ut Mizushima till sin pojkvän. Han har inte mycket att säga till om i fallet.
Yukie Kawamura spelar Monami, ny elev i klassen. Hon blir också kär i Mizushima och ger honom en chokladbit - det är tydligen en japansk tradition att ge choklad till de man är förtjust i, upplyser förtexterna oss om. Men chokladbiten innehåller lite av Monamis blod. Hon är nämligen vampyr, och stackars Mizushima blir något slags halvvampyr efter att ha fått i sig hennes blod.
Keiko blir fly förbannad och förvandlas till monsterbruden Frankenstein Girl. Hon får hjälp av sin tosing till far.
Ja, och så fajtas de som fan. Kroppsdelar far åt alla håll, kroppsdelar exploderar, kroppar spetsas och klyvs, och blodet sprutar som från brandslangar, medan kitschig, ironisk popmusik tuggar på i bakgrunden. Effekterna är väldigt orealistiska och taffliga; det används enorma mängder CGI som inte ser ut som något annat än CGI. Men det är kanske meningen.
VAMPIRE GIRL VS. FRANKENSTEIN GIRL är precis som en Tromafilm. Nu protesterar säkert en del, i synnerhet fans av japansk B-film. Hur vågar jag jämföra det här med Troma? Och Troma är ju ett bolag man inte får tycka om.
Men det är ingen större skillnad. Den här japanska filmen är för mycket precis hela tiden och man fläskar på konstant för att uppröra, chockera eller bara fjanta sig. Den senaste modetrenden på skolan är att vara svart, så några dårar har opererat om sig till afrikaner. De ser ungefär ut som Harpo Marx med skokräm i ansiktet. Det hålls ett Wrist Cutting Rally, där olika lag med entusiastiska skolflickor tävlar i att skära sig i handleden.
Filmen varar drygt 85 minuter och håller över 200 knutar hela tiden, och jag blev trött efter tio minuter. Overkill är bara förnamnet. Jag tycker inte att sådant här är roligt - annat än i trailerform. Visst är vissa inslag uppfinningsrika, som när Frankensteintösen plötsligt har två avslitna, roterande ben på huvudet vilka gör att hon kan flyga som en helikopter. Men innan vi kommer dit har jag sedan länge tröttnat. Flera ord i de engelska eftertexterna är felstavade. Till exempel står det med stora bokstäver "Excutive Producer" och "Excellnt Films Presents".
Det här är inte roligt, det är bara konstigt.
Och nej, jag gillar ju inte manga heller. Eller animé för den delen. Med vissa undantag. Undantag finns det alltid.
...Men av någon märklig anledning fick jag nästan lust att se om Tromas 80-talsverk CLASS OF NUKE 'EM HIGH, som den här filmen påminner om.

Bio: Winter's Bone

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Igår gjorde jag mitt andra försök att se den exceptionellt hyllade WINTER'S BONE, Första försöket gjorde jag redan under Filmdagarna i augusti förra året, men då var jag så bakfull - eller fortfarande full? - på förmiddagsvisningen, att jag somnade direkt efter förtexterna. Tydligen hade jag snarkat ljudligt genom hela filmen, och eftersom det här är Sverige kom ingen på att knuffa till mig - istället kom folk fram och klagade efteråt...
Igår var det ingen risk att jag skulle somna. För vad tror ni hände på vägen till biografen? Jag halkade och föll som en fura.
Redan tidigare på kvällen, när jag lämnade St Gertrud, såg jag en ung kvinna som korsade en gata och plötsligt halkade och föll raklång baklänges - medan en bil närmade sig henne. Jag såg paniken i hennes ögon, och jag fick nästan panik själv, när jag inte kunde hoppa över en snövall och ta mig ut på gatan för att hjälpa henne upp utan att själv trilla. Men hon kom upp i tid.
Och senare föll alltså jag. tjugo-trettio meter från Filmstaden. Helt utan förvarning. Gatstenen var glashal. Plötsligt bara låg jag där på rygg. Förra gången jag halkade på en isfläck, det är några år sedan, slog jag mig sönder och samman och var ur spel i över en vecka. Men den här gången gick det bättre. Värken i röven gick över ganska snabbt, jag kom undan med en skrubbad armbåge, vilken gjorde sig påmind filmen igenom. Ingen risk att somna, alltså.
Den värkande armbågen gjorde också att WINTER'S BONE fick något slags multimediadimension - de led och värkte på duken, jag värkte i publiken.
Debra Graniks film bygger på en roman, men Granik och hennes medmanusförfattare Anne Rosellini har enligt intervjuer tillfört en hel del annat material, efter att ha åkt runt i Missouris skogar och intervjuat de boende där.

Missouri. Det är ju James & Younger Country. The Long Riders. Bistra män-
niskor, skjut först och strunta i att  fråga, och ett landskap som liknar vårt svenska - och ofta med samma väder. Det är grått och tradigt.
Jennifer Lawrence spelar 17-åriga Ree Dolly, som bor med sin sjuka morsa och två yngre syskon i en fallfärdig kåk någonstans i skogen. Det är eländigt värre, de har ont om pengar och Ree är den som måste ta hand om familjen.

Den stora grejen bland bygdens karlar verkar vara att framställa knark. De kokar kokain och har sig. Hembränt har man visst lagt av med. En dag kommer sheriffen och knackar på hos Ree. Rees odåga till farsa har försvunnit och om han inte infinner sig på en rättegång kommer familjen Dolly att förlora huset.
Därför beger sig Ree ut för att leta upp gubbfan, något som på flera sätt är svårare än man kan tro. De personer i trakten Ree frågar är nämligen inte som vanligt folk. De här människorna är bortom white trash; de är nästan ett eget folkslag. Och ja - de spelar banjo.
WINTER'S BONE tillhör den amerikanska independentgenren "Täckjackedrama". Kärva filmer i kärva miljöer där kärva människor gärna bär täckjacka. Fast det är inte så många täckjackor i just den här. Ett annat typexempel på genren är FROZEN RIVER, men WINTER'S BONE är en bättre film.
Kanske ligger det hyfsat nära till hands att jämföra denna amerikanska misärskildring med svenska SVINALÄNGORNA, vilket en kollega även gjorde efter pressvisningen av Pernilla Augusts film. Självklart är Debra Graniks film oändligt mycket bättre på alla plan. SVINALÄNGORNA är bara en enda lång rad misärklyschor och filmen leder liksom ingenstans.

WINTER'S BONE har också en massa klyschor. Det är självklart. För vi vet ju hur de är, de där antag-
ligen inavlade typerna i den amerikanska obygden; vi har ju sett DEN SISTA FÄRDEN.  Graniks film är full av riktigt fula och skitiga människor, som pratar en dialekt man kan skära med brödkniv. De är vresiga och har sin egen hederskodex, och de är minst sagt egensinniga - och har inga problem att ta till våld. Och de spelar banjo.
Grejen är att den här typen av människor finns där ute i Missouris skogar. På riktigt. Och det är rätt fascinerande. För att komma med en till synes långsökt liknelse, känns det nästan som att se på en film typ CANNIBAL HOLOCAUST. Det är nutid i en välbekant värld, men om man beger sig in i skogen, så väntar ett främmande och oberäkneligt folkslag. Fast det är väl inte kannibaler i Missouri. Inte vad jag vet. Men man vet ju aldrig.

Även om WINTER'S BONE på något sätt har en thrillerintrig, är det här ingen direkt spännande film. Den består nästan bara av möten med människor. Udda människor. Och möten som leder till udda situationer. Men filmen engagerar från början till slut, intresset hålles hela tiden vid liv.

Filmen känns väldigt realistisk. Jag känner inte igen dess skådespelare - med ett undantag. De ser alla äkta ut; de är fula och jävliga. Men så dyker plötsligt Sheryl Lee upp. Laura Palmer från TWIN PEAKS. Hon är ju inte unga, söta Laura Palmer längre, eftersom hon är i min ålder, och även om hon är en vacker kvinna, ser hon här tilltufsad ut. Hon gör bra ifrån sig, men hennes medverkan förtar just då illusionen av att det jag ser är verklighet.

WINTER'S BONE innehåller en scen där Ree flår en ekorre.








(Biopremiär 7/1)

fredag 7 januari 2011

Ett perfekt sätt att inleda dagen på

Jag håller med speakerrösten. Ska man bekämpa terrorism finns det bara en sak att göra. Man samlar ihop några brudar och tränar upp dem till en helvetesstyrka!


De tre vissna männen

Åkej. Nu kunde jag inte hålla mig längre. Jag kollade upp vad det var de tre vise männen släpade med sig till stallet. Vad det var för prylar de tyckte var lämpliga att ge till en nyfödd bebis.
Enligt Wikipedia var det guld, rökelse och myrra. Det är bara det att myrra också är ett slags rökelse. Således fick ungen guld, rökelse och ännu mer rökelse.
Det är ungefär som om man är tre stycken som går på kalas och en har med sig ansjovis, den andre en modell av en Spitfire från Airfix, och den tredje kommer också med en Spitfiremodell, i samma skala till och med, fast från Revell.

En dag kom tre män i lustiga hattar. "Honom ska vi ha!" utbrast de när de fick se Jesusbarnet. Därefter gav de honom lite ansjovis.

torsdag 6 januari 2011

En film jag länge velat se #20

BERG- OCH DALBANAN (Rollercoaster, 1977)

Det här är en udda film i min samlarserie "En film jag länge velat se". Skälet till att jag velat se BERG- OCH DALBANAN är en mardröm. Bokstavligt talat. Ja, det hela är rätt konstigt.

Jag vet inte om det var redan 1977, när filmen gick på bio och jag såg annonserna för den i tidningen, eller om det var ett par år senare när filmen fanns ute på video och jag såg den på hyllorna. Jag minns fortfarande omslaget till utgåvan från Esselte. Fast det kan ju bero på att den länge fanns hos till exempel A-Video i Helsingborg, långt in på 90-talet, och ändå hyrde jag den aldrig.

I vilket fall hade jag en fruktansvärd mardröm om BERG- OCH DALBANAN när jag var liten gosse i hjälmfrisyr. Jag minns inte det minsta av drömmen. Ingenting alls. Den kunde dock omöjligt haft med filmen att göra - jag visste nämligen inte vad den handlade om. Antagligen hade jag sett filmens affisch och den dök upp i drömmen tillsammans med helt orelaterade skräckupplevelser. Men detta har alltså under flera decennier medfört att jag tänkt på den traumatiska drömmen varje gång jag uppmärksammats på filmens existens.

Och nu har jag alltså äntligen sett James Goldstones BERG- OCH DALBANAN. Den brukar klassas som katastroffilm, men bortsett från en inledande berg- och dalbaneolycka, är det inte mycket till katastroffilm. Det är snarare en terrorfilm. Men en av filmhistoriens lamaste terrorfilmer. När jag läst om filmen under årens lopp, har den oftast omnämnts som en mindre lyckad film.

Och så är verkligen fallet.

BERG- OCH DALBANAN var en av blott fyra filmer som gjordes med det fåtöljvibrerande systemet Sensurround (de övriga var JORDBÄVNINGEN, MIDWAY och det biovisade pilotavsnittet av BATTLESTAR: GALACTICA). Liksom övriga katastroffilmer fylldes den med kändisar - i det här fallet även några aktörer som snart skulle bli kändisar.

Timothy Bottoms spelar en namnlös ung man som utan större orsak fått för sig att han ska ställa till med berg- och dalbaneolyckor på nöjesfält runt om i Amerika. Han har en massa teknisk utrustning och bygger bomber och har sig, och i filmens början lyckas han spränga bort en bit räls så att ett tåg spårar ur och en massa människor omkommer och skadas.

George Segal spelar Harry Calder (som har mustasch!), som är något slags tekniskt ansvarig för berg- och dalbanor och åker runt och inspekterar sådana. Calder, som håller på att sluta röka, anländer till olycksplatsen och övertygas om att det var ett sabotage. Calder kan vara en lite tvär typ och han bråkar ofta med andra, eftersom de flersta andra i den här filmen är ännu mer tvära. Som till exempel Calders chef han absolut inte kommer överrens med. Chefen spelas av Henry Fonda som antagligen var kontrakterad att medverka i alla katastroffilmer som gjordes. I BERG- OCH DALBANAN har han mer eller mindre ett phone in performance, och rollen är egentligen helt onödig.

Susan Strasberg spelar Calders fru eller flickvän eller vad hon nu var, och vem ser vi som Calders dotter om inte en väldigt, väldigt ung, tonårig Helen Hunt.

Efter ett tag anländer FBI under ledning av en agent Hoyt, som spelas av Richard Widmark, och han är tammefan vresigast och tvärast av dem allihop. Han bråkar konstant med Calder - och med alla andra. Till och med Steve Guttenberg, som gör sin filmdebut, tvingas käfta med Widmark, trots att Guttenbergs roll inskränker sig till att komma in i- och gå genom ett rum.

Harry Guardino är också med och ser trött och bekymrad ut, och mot slutet dyker Craig Wasson upp och gör filmdebut han med.

Den namnlöse terroristen hotar att spränga fler berg- och dalbanor, men hur fanken ska Calder och Hoyt veta vilka och var? Läget är hopplöst. De kan i princip bara vänta på att galningen klantar sig. Och visst klantar han sig vad det lider. Han begår typiska filmmisstag, som till exempel att han blir övermodig och tänker slå till på ställen där det är störst chans att avslöjas. Ni vet hur det brukar vara. Och eftersom han är så klantig, så

* * * SPOILER! * * *

lyckas polisen hitta och desarmera galningens sista bomb. Och av en slump råkar Calder få syn på galningen och fattar genast att det är han och jagar honom till fots på ett nöjesfält. Galningen försöker komma undan genom att klättra över spåret på en berg- och dalbana. Men då kommer tåget! SPLORTSCH! Galningen dör och filmen slutar.

* * * SLUT PÅ SPOILERN! * * *

BERG- OCH DALBANAN må vara en känd film - men det är en särdeles spänningsbefriad thriller. Den är inte det minsta spännande. Den är bara lång och utdragen - och Timothy Bottoms är en tradig skurk. Han ser bara ut som en kille vem som helst och skapar inga känslor av avsky hos publiken. Han är ju liksom inte som Scorpio i DIRTY HARRY, en annan dåre som slog till utan större motiv.

Men det är förstås lite kul att se på alla kändisar som spelar revy. Lalo Schifrin står för filmmusiken. För att göra det hela ännu mer spejsat, dyker Sparks upp på slutet och håller konsert på det drabbade nöjesfältet. De river av två låtar och det är hur kul som helst. Ja, det fick mig att tänka på en annan rafflande rysare i nöjesfältsmiljö, nämligen KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK!

Hmm... BERG- OCH DALBANAN känns nästan som en allvarligare och tråkigare version av KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. KISS-filmen kom året därpå, 1978. Den är förstås att föredra.
Jag kan dock tänka mig att berg- och dalbanescenerna i den här filmen kan vara häftiga om man ser dem på en gigantisk bioduk. Det är filmat i förstaperson, och med vibrerande säten spyr man nog lika bra i salongen som i tågvagnen.

Alla är minsann inte så nöjda med Svinalängorna

Det har snöat hela natten och det snöade fortfarande större delen av förmiddagen. Men nu töar det.

Jag tog en lång promenad under eftermiddagen, med avsikt att hämta en biljett på Filmstaden.

Gick omkring och botaniserade på Hamrelius Bokhandel. Alltid lika trevligt. Hittade de mest besynnerliga böcker ... som jag inte köpte.

Inne på Triangelns köpcenter fick jag se en liten flicka i femårsåldern som hade ett av de dummaste namn jag stött på. Hennes glåmiga morsa ropade irriterat på henne. "Blomma! Blomma! Kom hit! Nej, kom nu, Blomma!"

Strosade runt inne på Söstrene Grene. Jag har aldrig satt min fot därinne tidigare. Nu ska de flytta och har därför 50% på allt i butiken. Tänk! En hel butik full med grejor jag absolut inte vill ha! Och vem fan köper "designertoalettpapper"?

Plötsligt dök en gammal kompis' hustru upp. I vanliga fall hemmahörande i Stockholm. I släptåg hade hon ett gäng tonåringar, varav en var hennes son. De var alla iförda partyhattar; färgglada pappstrutar. Jag fick bara veta att de var ute på uppdrag, innan de gick vidare.

Jag klev in på Filmstaden och där stod jag och pratade en stund med en maskinist.

SVINALÄNGORNA må vara nominerad till åtta Guldbaggar, men alla är minsann inte så nöjda med den.

Nu kör Filmstaden även en textad kopia av filmen. Antagligen med hörselskadade i åtanke - men eftersom folk hela tiden klagat på att de inte hör dialogen eftersom ljudet är så erbarmligt dålig, är det ju positivt för alla som vill se filmen.

En av baggarna SVINALÄNGORNA är nominerad till är den för bästa foto. Och nu kommer vi till det mest uppseendeväckande. Tydligen händer det ofta att publiken kommer fram till SF:s personal för att påpeka att projektorn måste vara felinställd. Eller så är filmkopian skadad. Nej, det ska vara så. Filmen ska se ut så. Det ser för jävligt ut, visst, men det är ju mer kvalitet om det inte är snyggt, det vet vi ju alla vid det här laget. Det är också kvalitet när det är grönskande sommar och solsken utanför fönstret på Luciamorgonen.

På vägen från Filmstaden såg jag åter ett gäng ungdomar med partystrutar på huvudet. Spelade de månne in ÅSA-NISSE 2?

Vad hette de tre vice männen?

Idag är det visst trettondagen. En fullkomligt onödig helgdag. Vad går den ut på? Man får inga presenter. Det görs inga speciella bakverk, som lussekatter. Det görs ingenting.

Jag hade dessutom glömt varför vi "firar" trettondagen, tills jag igår blev påmind. Det var ju då de tre vice männen nådde fram till stallet där Jesusbarnet låg och sjåpade sig. Varför de ordinarie männen inte kunde komma vet jag inte. De ville kanske inte. De föredrog kanske att sitta hemma och kolla på fars från Fredriksdalsteatern.

På 70- och 80-talen brukade vi förresten i min familj ha en liten frågesport på lille julafton. Det kom över några släktingar och så blev det efter ett tag frågesport. Efter några år strök vi alla frågorna - utom en. Och den ställdes alltid till faster Siri. Och hon kom tammefan aldrig ihåg svaret. Vi ställde samma fråga år efter år. Det gick aldrig in. Men jag kommer förstås aldrig att glömma korrekt svar.

Vad hette de tre vise männen?

Kaspar, Melchior och Balthazar.

Fast vad var det de släpade med sig som gåvor? Olja, myrra och ... vad var det mer? Jag vet inte vad myrra är, men ändå kommer jag ihåg det. Men jag kan omöjligt komma på vad den tredje gåvan var. Ansjovis?

Balthazar, han tänkte och tänkte och tänkte ... OCH så kom han på det!

Men inte jag.

onsdag 5 januari 2011

DVD: Alien Vs Zombies - The Dark Lurking

ALIEN VS ZOMBIES - THE DARK LURKING (Njutafilms)
Jag plockade upp en flyer för den australiska filmen THE DARK LURKING på marknaden i Cannes 2008. Jag kunde knappast gissa att den skulle släppas på DVD i Sverige två år senare under namnet ALIEN VS ZOMBIES. Tydligen heter den så även i Tyskland, så denna dumma titel verkar inte vara Njutafilms idé. Att sätta vad som ser ut som Gigers Alienmonster på omslaget är dock en dum idé. Bilden lockar kanske folk att hyra filmen, men folk kommer förstås att bli förbannade när monstret inte syns till själva filmen.
Jag har inga problem med lågbudgetfilmer. Jag har inga problem med handlingar vi sett otaliga gånger tidigare. Jag har inga problem med klichéer - om det inte handlar om svenska dramer. Och oftast har jag inga problem med kassa skådisar - inte om filmen i övrigt rockar.
Däremot har jag problem med mörka filmer.
Och ALIEN VS ZOMBIES är satan i det mörk. Då menar jag inte bildligt talat, utan bokstavligt. Snacka om the dark lurking! Kombinera detta massiva mörker med låg budget, klichéer och risiga skådisar.
Gregory Connors' film utspelar sig år 2017. Ett rymdskepp som ser ut som några hopbyggda rakapparater kretsar runt Jorden. På forskningsstation 320, belägen ett par kilometer under Jordens yta, befinner sig några överlevande människor. Överlevande efter vad? Det minns jag inte. De är forskare och legosoldater, och de är belägrade av horder av varelser som ständigt muteras. Slemmiga monster, helt enkelt.
De här åtta typerna ska försöka ta sig upp till ytan, men det är inte så lätt. De tillbringar därför dryga 95 minuter med att springa omkring i mörka korridorer. Ja, ni vet precis vilken typ av film det här är. Sådana här Last Outpost-filmer har vi ju sett tidigare. I mängder. Folk som springer runt i enklast, tråkigast möjliga miljöer. I ALIEN VS ZOMBIES är dock korridorerna så mörka att det ser ut som ett och samma ställe.
Emellanåt attackeras huvudpersonerna av muterade, slemmiga varelser, och man skjuter så in i helvete med sina automatvapen. Men mest pratar man. Det här är en otroligt snackig film. De flesta rollfigurerna är rätt osympatiska. Och det är mest talking heads. Bla bla bla. Prat, prat, prat. I närbild. I mörker.
Jag tappade bort mig i handlingen hela tiden. Inte för att den är särdeles komplicerad, utan för att jag började tänka på annat. Korv, till exempel. Fy satan, vad tradigt det här var. ALIEN VS ZOMBIES lär väl inte göra någon lycklig.
En av skådespelarna heter Bret Kennedy. Han har även varit med och producerat. Kennedy spelar hårdingen Michaels. Oj, vad han är hård. Vilken hård röst han har! Jag började skrattade så fort han öppnade munnen. Han har utstrålning som en solblekt kylväska och hans röst låter som om han sitter och kryster. Han har en väldigt hård bajskorv på väg. Verkligen stenhård. Och han får inte ut den. Men han tar i! Och då får han en tuff röst - och ett tufft, sammanbitet ansiktsuttryck som han behåller genom hela filmen.
När filmen slutade glömde jag omedelbart bort den.
ALIEN VS ZOMBIES? Är det en film jag sett?

De Dödas År

Hmm, jag borde kanske passa på att tipsa om den här artikeln jag skrivit, om ni inte redan upptäckt den:
Jag går igenom de kändisar som dog under 2010. Och det var ju en farlig massa...

tisdag 4 januari 2011

DVD: Splice

SPLICE (PAN Vision)
Den fransk-kanadensiska filmen SPLICE föregicks av en hel del buzz. Korta snuttar ur den släpptes ut på nätet, det pratades om att den skulle vara si eller så och tydligen både udda och chockerande, beroende på vem som uttalade sig. Så hade då filmen biopremiär i USA i somras och den sågs av ... nästan ingen alls. Den kom och försvann och drog i princip inte in några pengar alls.
I Sverige går Vincenzo Natalis (CUBE) film inte oväntat direkt ut på DVD. Efter att ha sett den förstår jag att den floppade.
Adrien Brody och Sarah Polley är genforskarna Clive och Elsa (döpta efter Colin Clive och Elsa Lanchester från FRANKENSTEINS BRUD - suck), som vunnit framgångar med att kombinera DNA från olika djur och därmed skapat en massa konstiga varelser. Men så får de för sig att kombinera människo-DNA med djur-DNA, något företaget N.E.R.D. (jo, det heter så) de jobbar för inte vill veta av. Så Clive och Elsa sitter i all hemlighet och snickrar DNA-projekt i en lada på landet.
De lyckas skapa en liten besynnerlig flicka de döper till Dren - jepp, det är N.E.R.D. baklänges. Varelsen har bisarr fysionomi, men är till större delen mänsklig, och hon växer med rasande fart. De nyblivna "föräldrarna" börjar försumma sitt egentliga jobb på grund av all uppmärksamhet Dren kräver.
Vid en demonstration på N.E.R.D. går saker och ting fel. Två tidigare varelser, vilka ansetts som lyckade, byter plötsligt kön. Finansiärer drar sig ur. Men kan detta innebära att det även är något kraftigt fel på Dren?
Det kan ni hoppa upp och sätta er på. Dren kan plötsligt fälla ut vingar och hon kan vistas under vatten. Hon blir även kåt och gör sitt bästa för att sätta på Clive.
SPLICE visar sig vara en kombination av två filmer. Dels påminner filmen väldigt mycket om 1970-talsrafflet EMBRYO, som jag ju recenserat här på TOPPRAFFEL! - det är den där i vilken forskaren Rock Hudson lyckas odla fram en bebis som snabbt växer upp till Barbara Carrera, som efter ett tag både blir mordisk och vill föröka sig.
Men det är även väldigt mycket SPECIES över SPLICE. SPECIES från 1995 handlade ju om ett monster som utspökad till sexig brud raggade upp folk att föröka sig med.
Men både EMBRYO och SPECIES är bättre än SPLICE - och då är de två förstnämnda filmerna inga höjdare. SPLICE är nämligen till större delen en väldigt tråkig och ointressant film. Filmskaparna har fullkomligt glömt bort att lägga in spännande inslag i filmen. Saker som håller intresset vid liv. En skräckfilm utan skräck. Först mot slutet börjar det hända saker - något den har gemensamt med EMBRYO, men EMBRYO vinner på att den är från 70-talet, ett faktum som gör sitt till.
En del av varelserna i filmen ser hyfsat fräsiga ut, och Adrien Brody är ju en rätt bra skådis som till och med fått en Oscar, men inramningen är mördande trist. Det är en väldigt grå film. Den liknar David Cronenbergs tidiga produktioner, men saknar deras kvaliteter.
SPLICE avslutas med en inte särdeles överraskande twist.

Bio: The Tourist

Foton copyright (c) Sony Pictures

Det kändes som att THE TOURIST var just den film jag behövde idag. Åtminstone ville jag att den skulle vara den perfekta medicinen mot det gråa, kalla, isiga Malmö. Få saker passar ju bättre en tradig eftermiddag än en Hitchcockfilm, och i brist på Hitchcock kan man ju se en ny film i samma tradition - som THE TOURIST, i regi av mannen med det fantastiska och allt annat än Hollywoodanpassade namnet Florian Henckel von Donnersmarck, en kille som tidigare gjort den hyllade DE ANDRAS LIV.

Jag har inte sett ANTHONY ZIMMER; den franska film från 2005 som THE TOURIST bygger på, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av handlingen. Dock hade jag inte undgått att notera att von Donnersmarcks film fått rätt dålig kritik. Men jag tänkte - romantiskt agentraffel i glassiga miljöer tillsammans med Johnny Depp och Angelina Jolie, så illa kan det väl ändå inte bli?

Jo, det kan det.

Nästan.

Det börjar onekligen rätt bra. Det är riktigt trevligt. Angelina Jolie är den tjusiga engelskan Elise Clifton-Ward, som en morgon promenerar längs Paris' gator. Hon slår sig ner på en uteservering för att inta frukost - och vi får veta att hon övervakas av polisen, både i Paris och London. Det är nämligen som så att hon har varit tillsammans med en herre som stulit ett stort antal miljoner pund av en gangster. Polisen vill ha tag på exet; en viss Alexander.

På serveringen får Elise ett brev från den eftersökte. Hon beordras att bege sig till järnvägsstationen och ta tåget till Venedig. Ombord ska hon leta upp en man som har ungefär samma längd och utseende som Alexander. Med polisen efter sig hittar hon den lågmälde Frank Tupelo (Depp), en matematiklärare från Wisconsin, sittande i kupé och med en tom plats intill sig. Han är en vanlig turist och perfekt för Elises ändamål. Tanken är att polisen ska luras tro att Frank är Alexander, vilket kan gå vägen då ingfen mer än Elise sett Alexanders ansikte.

Dock får onda gangstrar snart reda på att Alexander har dykt upp. Medan den förvirrade turisten mer eller mindre ofrivilligt släpas med Elise till lyxhotell och lyxsvit och lyxmiddag och annat, dras han in i ett såkallat dödligt spindelnät, fyllt med bovar, banditer, poliser och agenter. Och den spionlitteraturläsande Frank kan inte låta bli att bli förälskad i den mystiska kvinnan som hela tiden dyker upp i hans väg.

THE TOURIST fungerar inte speciellt bra. Angelina Jolie glider omkring som om världen är hennes catwalk, och kameran älskar verkligen hennes ansikte. Stora delar av filmen upptas av hennes stora ögon och läppar. Inte för att jag klagar. Men det finns ingen som helst kemi mellan henne och Johnny Depp. Och Depp ser ut att gå i sömnen genom större delen av filmen, han verkar väldigt ointresserad.

Handlingen är tänkt att bjuda på massor av överraskningar, men egentligen är det hela bara dumt. Det är väldigt, väldigt ologiskt. Den stora twisten på slutet funkar inte, eftersom den bland annat ställer till det vad gäller allt som föregått den.

Folk beter sig rent allmänt lite konstigt, de pratar lite konstigt; fäller onaturliga repliker, det hela är rätt artificiellt. Det ser ganska europeiskt ut. Det finns vissa saker man kan komma undan med i Frankrike och Italien. I synnerhet om man pratar franska eller italienska. Det funkar inte i en amerikansk film. Eller en svensk för den delen. På ett ställe; under en bal, brister huvudpersonerna plötsligt ut i koreograferad dans.

Men jag kan inte såga THE TOURIST helt och hållet. För vi serveras trots allt tjusiga miljöer från Italien och Frankrike, och en rad bra människor passerar revy: Paul Bettany och Timothy Dalton som poliser, Steven Berkoff som ond gangster, Rufus Sewell som mystisk engelsman, och minsann om inte gamle goe bodybuilderbiffen Ralf Moeller (TV-Conan och med i bland annat GLADIATOR) är statist i ett häkte!

THE TOURIST fick mig att tänka på Stanley Donens CHARADE från 1963. Den var Donens försök att göra ett slags ny I SISTA MINUTEN, återigen med Cary Grant i huvudrollen, men den här gången mot Audrey Hepburn. CHARADE har en snårig och aningen fånig agentintrig, och egentligen funkar den inget vidare. Skillnaden mot THE TOURIST är att CHARADE är en underhållande, tjusig film som tåler att ses om många gånger. Det kan man inte säga om THE TOURIST.

(Men vad du än gör, se inte Jonathan Demmes usla nyinspelning av CHARADE; THE TRUTH ABOUT CHARLIE. Den är hemsk!)




(Biopremiär 5/1)

Årets Guldbaggenomineringar

Ja, jösses. Det var en sorglig lista. Alldeles för många nomineringar till filmer jag inte gillar och i ett par fall verkligen hatar. Som skitfilmen SEBBE. Varför fick HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ så få nomineringar? Men Peter Dalle borde ha priset som i en liten ask.

P R E S S M E D D E L A N D E 

 

2010 ÅRS GULDBAGGENOMINERINGAR


Petra Mede leder Guldbaggegalan 24 januari.
Foto: Carl Johan Söder

Långfilmsdebuterande regissörer och kvinnor i producentstolen märks bland nomineringarna för 2010 och bland filmerna i täten. Svinalängorna har fått 8 nomineringar och I rymden finns inga känslor har fått 4 medan Sebbe och Till det som är vackert har fått 3 var.

En Nomineringsjury bestående av 34 ledamöter har genom en sluten omröstning röstat fram följande nomineringar till 2010 års Guldbaggar. Sammanräkningen av röstsedlarna är gjord av Bengt Toll, Patrik Bernhardt, Olle Myrberg samt Guldbaggejuryns sekreterare Elinore Brandén. Nomineringarna står i bokstavsordning.

Bästa film


I rymden finns inga känslor

Producenter: Bonnie Skoog Feeney och Jonathan Sjöberg

Sebbe

Producenter: Rebecka Lafrenz och Mimmi Spång

Svinalängorna

Producenter: Helena Danielsson och Ralf Karlsson


Bästa regi

 

Pernilla August

för Svinalängorna

 

Lisa Langseth

för Till det som är vackert

Babak Najafi

för Sebbe


Bästa kvinnliga huvudroll

 

Pernilla August

för rollen som Kicki  i Miss Kicki

Noomi Rapace
för rollen som Leena i Svinalängorna 
 
Alicia Vikander
för rollen som Katarina i Till det som är vackert


Bästa manliga huvudroll


Sebastian Hiort af Ornäs

för rollen som Sebbe i Sebbe

Joel Kinnaman

för rollen som JW i Snabba Cash

 

Bill Skarsgård

för rollen som Simon i I rymden finns inga känslor


Bästa kvinnliga biroll

 

Tehilla Blad

för rollen som Leena, som barn i Svinalängorna

Cecilia Forss

för rollen som Jennifer i I rymden finns inga känslor

Outi Mäenpää

för rollen som Aili i Svinalängorna


Bästa manliga biroll


Peter Dalle

för rollen som Gösta i Himlen är oskyldigt blå

 

David Dencik

för rollen som Fred Åkerström i Cornelis 

Ville Virtanen

för rollen som Kimmo i Svinalängorna

 

Bästa manuskript

 

Pernilla August och Lolita Ray

för manuskriptet till Svinalängorna

 

Lisa Langseth

för manuskriptet till Till det som är vackert

Jonathan Sjöberg och Andreas Öhman

För manuskriptet till I rymden finns inga känslor


Bästa foto


Göran Hallberg

för fotot i Himlen är oskyldigt blå
 

Erik Molberg Hansen

för fotot i Svinalängorna

Aril Wretblad

för fotot i Snabba Cash


En särskild nomineringsgrupp för kort- och dokumentärfilm har vid sitt sammanträde tisdagen den 7 december 2010 enats om följande nomineringar till 2010 års Guldbaggar i kategorierna Bästa kortfilm och Bästa dokumentärfilm. Nomineringarna står i bokstavsordning.

Bästa dokumentär

 

Familia

Regi: Mikael Wiström och Alberto Herskovits

 

Så nära

Regi: Emelie Wallgren och Ina Holmqvist

 

Ångrarna

Regi: Marcus Lindeen

 

Bästa kortfilm

 

Inte panik

Regi: Elisabeth Marjanović Cronvall

                                                                

Tord och Tord

Regi: Niki Lindroth von Bahr

 

Tussilago

Regi: Jonas Odell


Nomineringsgruppen för bästa utländska film, bestående av 15 ledamöter, har genom en sluten omröstning röstat fram följande nomineringar i kategorin Bästa utländska film. Sammanräkningen av röstsedlarna är gjord av Patrik Bernhardt, Olle Myrberg samt Elinore Brandén. Nomineringarna står i bokstavsordning.

 

Bästa utländska film


Fish Tank

Regi: Andrea Arnold

 

Miraklet i Lourdes

Regi: Jessica Hausner

The Social Network

Regi: David Fincher

Fler priser på Guldbaggegalan

Ytterligare tre Guldbaggar kommer att delas ut för särskilda insatser inom samtliga yrkeskategorier som inte belönas med särskild Guldbagge. Dessutom kommer en Hedersguldbagge att delas ut, likaså en Gullspira (för en person som gjort enastående insatser inom barnfilmen) samt Biopublikens pris. Guldbaggegalan går av stapeln 24 januari 2011 på Cirkus och i Stockholm och sänds live i SVT.

Nytt röstningssystem:
I år har nomineringarna tagits fram genom det australiensiska röstningssystemet. Läs mer om hur det fungerar: www.sfi.se/PageFiles/11656/Guldbaggenominering_K3_color.pdf

Mer om Guldbaggen: www.sfi.se/guldbaggen

måndag 3 januari 2011

Ett kärt återseende #4

SPÖKSKEPPET (Death Ship, 1980)
Jag försöker komma på när det var jag såg den här filmen.
När jag gick de sista åren på mellanstadiet och de första på högstadiet, cyklade vi ibland hem till en kompis som hade video. Ibland när vi hade håltimme, men oftast efter skoltid. Det här var 1980, 81 eller 82, och video var fortfarande rätt sällsynt - lustigt nog fanns maskinerna främst hemma hos lågavlönade familjer, eller hos såkallade nyrika, medan de lyste med sin frånvaro till exempel hos övre medelklassen, som jag tillhörde. Dessutom hade Studio S skrämt slag på våra föräldrar, så de vägrade köpa våldsmaskiner under nästan ett helt decennium.
Men det gick alltså utmärkt att se på film hemma hos andra. Ofta hos pågar vi aldrig annars umgicks med. I synnerhet en påg blev plötsligt jättepoppis när han blev med video.
Av någon anledning hyrde vi alltid filmerna i videobutiken som låg i köpcentrat Infarten. Jag kommer fortfarande ihåg hur butiken, som snart varit borta i trettio år, såg ut - och att de hade en frän standee för BLÅST PÅ 20 MILJONER med Roger Moore i nästan naturlig storlek.
I den här butiken fanns den kanadensiska skräckfilmen SPÖKSKEPPET.
Åtminstone tror jag det.
Men det är mycket möjligt att jag har helt fel. Den här filmen är nämligen från 1980, då den även biovisades i Sverige. Fanns den redan ute på video 1981? Och eftersom vi var rätt fega på den tiden, hyrde vi den verkligen?
Jag har märkliga minnen av att vi såg på filmen och tyckte det var skitäckligt när de öppnade ett lastrum fullt med lik. Men jag kan ju ha hyrt den själv några år senare när jag tuffat till mig.
Dock kommer jag ihåg videoomslaget - jag tyckte det var fantastiskt lockande. Fören på ett fartyg ... som såg ut som en gapande dödskalle. Oj. Det kunde ju bara vara bra.
Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte när jag såg SPÖKSKEPPET på 80-talet. Däremot har den idag ganska dåligt rykte; den anses vara en osedvanligt lam och dum film. Därför kändes det spännande nu när jag såg om den.
Kanadensiske regissören Alvin Rakoff jobbade mest för TV och SPÖKSKEPPET är en av hans få bioproduktioner. En av manusförfattarna är gamle goe Jack Hill; mannen bakom COFFEE, FOXY BROWN och flera andra.
När filmen börjar infinner sig genast en väldigt trevlig känsla. Javisst, det är den där känslan av att se en trettio år gammal biopruktion med kända namn i rolllistan. Jag utgår från att ni vet vilken känsla jag menar. Varm, aningen murrigt filmfoto på 35mm. Musik som framförs av full orkester. Robusta skådespelare. Riktig film, helt enkelt.
Ett kryssningsfartyg, på vilket George Kennedy är kapten, råkar ut för en kollision till havs. Fartyget går under och några överlevande klamrar sig fast fick en flotte. Förutom Kennedy, är det Richard Crenna, Nick Mancuso, Saul Rubinek samt några fruar och barn.
Plötsligt uppenbarar sig ett fartyg ur dimmorna framför dem. Ett stort, kusligt skepp. De skeppsbrutna lyckas ta sig ombord, något som var svårt, eftersom George Kennedy skadade sig i olyckan. 
Fartyget verkar dock vara övergivet. Märkligt. Motorerna är ju igång, och ibland spelas det gamla stenkakor inne i en hytt.
Hade våra hjältar läst på videoomslaget och sett titeln SPÖKSKEPPET hade de genast insett att de befinner sig på ett spökskepp. Och det är inte vilket spökskepp som helst: det är är ett nazistiskt spökskepp! Fartyget användes av allt att döma som något slags tortyrskepp eller flytande fångläger under andra världskriget.
Båtskrället beter sig lite som det själv vill. Kranar och grejor kör igång av sig själva och lyckas döda några av hjältarna.
George Kennedy ligger och sjåpar sig då han hör en röst som ger honom ordrar på tyska. Kennedy blir besatt - och förvandlas till den tyske kaptenen.
En kvinna tycker att det är en bra idé att ta en dusch, men när hon gör det kommer det blod ur duschen. Hon skriker och kan inte komma ut. Kapten Kennedy stövlar in i duschen och släpar ut henne. Sedan kastar han henne i havet så att hon dör.
En liten kille blir hela tiden kissnödig.
I ett rum börjar en 16mm-projektor att visa filmer av sig själv.
I ett annat rum hittar Richard Crenna en massa naziregalia, och i maskinrummet finns en massa lik spetsade på diverse attiraljer. I ett frysrum hänger en massa lik. Judar, antar jag. Lite positivt är att en kvinna hittar en burk med polkagriskarameller hon genast äter av. Men inte var de bra för henne, nej hon blir genast dödligt sjuk.
Kennedy börjar jaga de sista överlevande, vilka är Crenna och hans familj. Jo, de klarar sig allihop, eftersom det nog inte gick så bra att låta den kissande pojken dödas i en mainstreamskräckis från 1980.
Crenna hittar en gummibåt som de flyr i, medan Kennedy trillar ner i maskinrummet och slits i bitar av maskinerna.
Men i en epilog vaknar spökskeppet till liv igen och sätter efter ett nytt fartyg, lämpligt som offer.
Är SPÖKSKEPPET så lam som det påstås?
Jodå. Det är ju ingen nagelbitare, precis. Och dum är den allt. Men grejen är ju att vi ser så mycket bedrövlig dynga i skräckväg nuförtiden. DEVIL. TERROR PÅ ELM STREET-remaken. Därför älskar jag att riktigt gosa till det med filmer som den här. Jag gillade någonstans SPÖKSKEPPET. Den har något pålitligt över sig. Och så har den både Richard Crenna och George Kennedy.
Jag måste säga att jag blev förvånad över en härlig nakenscen och ett par, fåtaliga scener med rätt mycket blod, för i övrig är detta en rätt tam och familjevänlig film - i synnerhet som det medverkar barn i handlingen.
Jag vill inte påstå att jag rekommenderar SPÖKSKEPPET, men den är inte alltför smärtsam att ta sig igenom.
När den gick på bio i Sverige hade biografbyrån klippt bort en knapp minut med en stackare som fastnat i ett fångstnät.

TOPPRAFFEL! sörjer: Anne Francis

Nu är även Anne Francis, bruden från bland annat FORBIDDEN PLANET, borta. Hon blev 80.
2011 börjar illa...

TOPPRAFFEL! sörjer: Pete Postlethwaite

Jösses! Det här året börjar ju inte bra... Först Per Oscars-
sons eventu-
ella men högst troliga död, och så plötsligt och helt utan förvarning beskedet om att Pete Postlethwaite har gått bort, 64 år gammal.
Det var ju inte längesedan jag skrev om honom här i TOPPRAFFEL! - han medverkade ju i THE TOWN, som hade premiär häromveckan.
 Dessförinnan medverkade han i INCEPTION, SOLOMON KANE och CLASH OF THE TITANS ... och en lång, lång rad andra filmer.
På en fest träffade jag en gång en söt engelsk tjej som var skitfull på typiskt brittiskt sätt och hängde runt min hals ett par timmar. Hon sa att hon ville bli manusförfattare eller något och gav mig sitt rosa visitkort. Först senare när jag tittade på kortet såg jag att hon hette Postlethwaite. Jag har självklart undrat sedan dess om hon var släkt med den berömde skådespelaren.
HÄR rapporterar BBC om dödsfallet.

Rovdjursgräns

Det uppstod en hel del skriverier när PREDATORS gick upp på bio och trots blod, våld och monster försågs med åldersgränsen Från 11 år. Nu har filmen släppts på DVD och av någon anledning ser det nu ut så här på omslagets baksida... Märkligt.

(Klicka på bilden för läsbar storlek)

Reklamfilm för TOPPRAFFEL!

söndag 2 januari 2011

Nä, dra på trissor!

Under 2010 skrev jag 516 fler inlägg här på TOPPRAFFEL! än under 2009.
Hur gick det till?

(Fast det är ju klart, under 2009 års första månader låg TOPPRAFFEL! fortfarande på Metrobloggen)

TOPPRAFFEL! sörjer: Bamse

Bamse är död.
Nej, inte den tecknade, svenske björnen, eller den danske barnprogramstjärnan, utan den danske sångaren och musikern Bamse.
Flemming Bamse Jörgensen avled under nyårsnatten. Han blev 63.
Han sjöng bland annat i konstellationen Bamses venner, och var tjock och go i Melodifestivalen. Fast det var inte han som sjöng "Kröller eller ej", vilket jag hade för mig.

Rapport från en TV-soffa

Nyårsafton tillbringade jag på Festen Som Aldrig Tog Slut.
Jag sov nämligen över på tillställningen och tillbringade sedan hela nyårsdagen i värdparets TV-soffa. Efter att jag vaknat under den tidiga eftermiddagen, vill säga, och sedan druckit två muggar kaffe.
Liggande som en drogad kåldolme utsattes jag för en hel räcka program.
Såg vi IVANHOE? Nä, faktiskt inte. Inte mer än de sista 30 sekunderna. Istället tittade vi på TROLLKARLEN FRÅN OZ. Det var oerhårt längesedan jag såg den filmen. Tja, vad ska jag säga? Jag är ju inte så överraskad att det är en väldigt populär film i the gay community. Och den ligger nog i tätstriden när det gäller störst antal dvärgar i rollbesättningen. Flera av dem pratar som Piff och Puff.
Därefter såg vi på reprisen av bröllopskonserten när Victoria och stins Daniel skulle till att gifta sig. Uj. Det stod att att konserten var en gåva från regeringen och därmed också en gåva från svenska folket - däribland mig - till brudparet. Jisses. Varför skulle vi tvunget ge de unga tu något sådant här slätstruket? Eller rättare sagt, delvis slätstruket. Jag uppskattade den klassiska musiken. Operan. Körerna. Den kinesiska balettdansösen som stompade runt på huvudet på sin partner.
Men Sarah Dawn Finer? Peter Jöback? Finns det mer ointressanta artister? Varför gillar svenska folket så tråkiga saker när det ska bli fest? Varför reser svenskar bort för att plötsligt gå på musikal, när de aldrig annars skulle få för sig att se en musikal hemma?
Och värst av allt var den såkallat överraskande finalen på bröllopskonserten. För att rocka till det dök Roxette upp och spelade "The Look". Så oerhört makalöst fantasilöst. Det finns väl ingen ute i verkliga livet som gillar Roxette idag. Fanns det någon som gillade dem på 80-talet?
Konserten slutade med att alla medverkande kom in och tydligen hade vi missat Magnus Uggla.
Efter detta: Nyheter. Bilder på tåget som tutat in i Malmö Central. Vi utbrast ett "OJ!" över nyheten om Per Oscarssons förmodade död.
Nytt program: Victorias och stins Daniels bröllop i sammandrag. Perfekt - jag såg ju inte ett skit av detta när det begav sig. Och nu slapp jag de tradiga bitarna, och fick bara det göttaste - som att Daniel rabblar sina mellannamn, kunger räcker en blomma till Silvia, och Mark Levengood pratar med folk som övernattat på trottoarer.
Paus för pizza.
Vi återvände till TV:n och STJÄRNORNA PÅ SLOTTET. Jag har aldrig sett ett avsnitt av den här serien tidigare (fast det gäller de flesta TV-program). Monica Dominique var huvudperson. Bra - då blir det ju underhållning i min smak. Förhoppningsvis klipp med en massa gamla grejor från 60- och 70-talen. Och det blev det. Och nu såg jag att en av kvällstidningarna har en braskande löpsedel som med stora, svarta bokstäver skriker "MÄNNENS HÅN MOT MONICA DOMINIQUE". Tydligen var det någon skandal. Fråga mig inte vad. Jag märkte ingenting. Men det säger väl en hel del om svensk press - och TV - av idag. Folk är mer besatta av TV än någonsin och de mest obetydliga detaljer blåses upp som huvudnyheter.
Jag tyckte det kändes rätt behagligt att titta på de här medelålders människorna, inkluderande Ulf Brunnberg, när de glassade omkring på ett slott och åt god mat och spelade krocket. Fast jag kommer väl inte att se på programmet igen.
Jag kan mycket väl tänka mig att en väldigt stor del av TV-tittarna inte har en aning om vilka de medverkande är. Möjligtvis med undantag för Niklas Strömstedt.
Efter stjärnprogrammet började nya omgången HIPP HIPP. Och det var väl ... sådär. Lite för ojämnt. Jag gillar HIPP HIPP och de flesta av figurerna, men igår lyfte det aldrig. Jag förstår inte varför de envisas med att ha med J-O; han som alltid sitter i telefon och stressar och gör flera saker samtidigt. Han är antagligen deras minst roliga figur. Medan svenska för nybörjare väl är roligast. Morgan Pålssons debattprogram med en labil kärring med dålig klädsmak gillade jag också, medan Tiffany Perssons vlogg aldrig blev något. Jag saknade Micke & Mini som fått utgå till förmån för nya, måttligt roliga figurer. Butiksvakten Kim Andersson var inte så festlig. Utlovade zombien Kenneth var inte med.
Och vad tror ni vi tittade på sedan? Jo...
...College football.
Det hade ni aldrig gissat.
Då menar jag football som i amerikansk fotboll, och inte riktig fotboll.
Det var direktsändning. Att spendera nyårsdagen med att titta på football är visst en lika stor tradition i USA som backhoppning och IVANHOE i Sverige.
Värden gjorde sitt bästa för att förklara reglerna. Vi andra fattade halvsju. Football är världens mest invecklade, ologiska sport. Om de nu tvunget ska ut och härja på en gräsplan, varför då inte spela riktig fotboll som vanligt folk? Det händer ju absolut ingenting i football, eftersom domarna blåser av så fort någon rör på sig.
Plötsligt hade klockan passerat elva på kvällen och det var dags att bege sig hem.