måndag 27 december 2010

Nyårsdagen - Sveriges pizzadag. I Motala är Kebabpizzan allra mest populär

Som bekant får jag ibland de mest märkliga och ointressanta pressreleaser. Och ibland spårar företagen ur ordentligt. Som idag.
Först kom den här pressreleasen:


OnlinePizza Norden AB

Länk till OnlinePizza Norden ABs pressrum

Pressmeddelande

Nyårsdagen - Sveriges pizzadag. I Motala är Kebabpizzan allra mest populär

2010-12-27 07:00
Nyårsdagen är den mest hektiska pizzadagen på hela året, då säljs nämligen mer än dubbelt så många pizzor som under en genomsnittlig söndag. I Motala är favoritpizzan Kebabpizzan - bortsett från helt egenkomponerade pizzakreationer. Detta visar ett utdrag ur Svenska Pizzarapporten 2010, som kartlägger de svenska pizzavanorna.
- Vår statistik visar att Kebabpizzan är klar favorit i Motala, om man ser till ordinarie pizzor, säger Per Anders Bjelkstål, pressansvarig för OnlinePizza.se. Men ännu vanligare är det faktiskt att modifiera sin pizza eller att komponera en helt egen pizza.
För att öka chanserna att få sin pizza i god tid på nyårsdagen bör motalabon beställa innan klockan 13:00. Därefter görs nämligen majoriteten av alla pizzabeställningar och väntetiderna kan ibland bli långa.

Motalas favoritpizzor 2010, fem-i-topp (fördelning i %)
1. Egen variant (0,34)
2. Kebabpizza (0,18)
3. Vesuvio (0,05)
4. Hawaii (0,05)
5. Capricciosa (0,03)

Sveriges favoritpizzor, tio-i-topp 2010 (fördelning i %)
1. Egen variant (0,30)
2. Kebabpizza (0,23)
3. Capricciosa (0,09)
4. Vesuvio     (0,08)
5. Hawaii       (0,08)
6.Black & White (0,06)
7. Mexicana    (0,05)
8. Margherita  (0,02)
9. Salami        (0,02)
10. Kycklingpizza (0,02)

Resultatet över svenska städers olika favoritpizzor finns i bifogad bilaga. Statistiken är en del av Svenska pizzarapporten 2010, som släpps i januari 2010. Svenska Pizzarapporten 2010 baseras på OnlinePizza.se:s beställningsstatistik, med totalt tre miljoner beställda pizzor fördelade över 620 restauranger och 90 svenska orter under perioden 1 november - 31 oktober 2010.

För mer information,
Per Anders Bjelkstål, pressansvarig

______________________________________________

...Och kort därpå följde den här:



OnlinePizza Norden AB

Länk till OnlinePizza Norden ABs pressrum

Pressmeddelande

Nyårsdagen - Sveriges pizzadag

2010-12-27 07:00
Många nyårslöften verkar brytas tidigt då Nyårsdagen är den mest hektiska pizzadagen på hela året, då säljs nämligen mer än dubbelt så många pizzor som under en genomsnittlig söndag. Svenskarnas favoritpizza 2010 är Kebabpizzan - bortsett från helt egenkomponerade pizzakreationer. Detta visar ett utdrag ur Svenska Pizzarapporten 2010, som kartlägger de svenska pizzavanorna.

- Vår statistik visar att Kebabpizzan är klar favorit hos svenskarna , om man ser till ordinarie pizzor, säger Per Anders Bjelkstål, pressansvarig för OnlinePizza.se. Mer än var femte pizza som säljs är en kebabpizza men ännu vanligare är det faktiskt att modifiera sin pizza eller att komponera en helt egen pizza.
För att öka chanserna att få sin pizza i god tid på nyårsdagen bör svensken beställa innan klockan 13:00. Därefter görs nämligen majoriteten av alla pizzabeställningar och väntetiderna kan ibland bli långa.

Sveriges favoritpizzor tio-i-topp 2010 (fördelning i %)
1. Egen variant (0,30)
2. Kebabpizza   (0,23)
3. Capricciosa   (0,09)
4. Vesuvio       (0,08)
5. Hawaii         (0,08)
6.Black & White (0,06)
7. Mexicana       (0,05)
8. Margherita     (0,02)
9. Salami           (0,02)
10. Kycklingpizza (0,02)

Resultatet över svenska städers olika favoritpizzor finns i bifogad bilaga. Statistiken är en del av Svenska pizzarapporten 2010, som släpps i januari 2010. Svenska Pizzarapporten 2010 baseras på OnlinePizza.se:s beställningsstatistik, med totalt drygt tre miljoner beställda pizzor fördelade över 620 restauranger och 90 svenska orter under perioden 1 november - 31 oktober 2010.

För mer information,
Per Anders Bjelkstål, pressansvarig OnlinePizza.se

söndag 26 december 2010

Bud Graces stora julpajare

Jag hade en ganska fruktansvärd körupplevelse i julhelgen. Kör som i sångkör, alltså. Falskt, högt och intensivt. Jag kom förstås att tänka på Effie i serien Ernie, så jag tog genast och berättade om mina otäcka upplevelser för Ernies tecknare Bud Grace.
Bud kontrade med att berätta om inspirationskällan för Effies framträdanden i pastor Bobs kyrka - och så passade han på att hänvisa till den här lilla YouTubevideon med skönsång:



Allvarligt talat: jag blir inte riktigt klok på om det här är tänkt att vara roligt eller ej.

När barnen säger sitt

På 1980-talet, eller om det kanske var 90-talet - och vem vet, de håller kanske på med det än? - kunde det hända att Sveriges Radio fick för sig att låta barn ta över radion för en dag. Åtminstone P3. Alla gamla inkörda program leddes plötsligt av ungar. Med undantag för nyheterna.
Detta var förstås en osedvanligt dum idé. Slog jag på radion för att lyssna på SKIVOR TILL KAFFET eller RING SÅ SPELAR VI var det ju Hasse Tellemar och det gardet jag ville lyssna på, och inte en stammande, nervös ungjävel.
I fredags - på julafton - fick Sydsvenskan för sig att låta tjugo tioåringar från Malmö vara gästredaktörer. Självklart en dum idé. Vem vill väl ha små glyttar till frukostkaffet?
Fast nu fick de ju inte härja bäst de ville, de här barnen fick hålla sig till vissa avdelningar och verkar mest ha kommit med idéer som de ordinarie journalisterna tagit tag i. Fast på ett par ställen har ungarna skrivit själva. Två glyttar hade intervjuat en rektor och en mattant om skolmaten. Jo, självklart ägnades flera sidor åt skolmaten, det har ju varit barns största intresse och hatobjekt sedan urminnes tider. Varför maten alltid är äcklig. Jag tyckte maten var äcklig på 70-talet. När jag jobbade som lärare på 90-talet, tyckte jag den var helt okej - men ungarna tyckte den var äcklig.
...Och så hade Sydsvenskans kultursidor infiltrerats. Två tioåriga flickor recenserade nya NARNIA. Jo, jag träffade dem på pressvisningen. Jag presenterades som en farbror som vet allt om Åsa-Nisse. Men de visste inte vem Åsa-Nisse är, de små liven.
Deras recensioner såg ut precis som väntat. Överst på sidan låg ordinarie recensenten Michael Tappers recension, och han gav filmen en tvåa. Förstås. Och liksom jag lyfte han fram alla kristna allegorier.
Men småflickorna... Ja, vad tror ni? Jo, de hade skrivit varsin recension och de satte varsin femma. Vad annat? De tyckte att det var den bästa film som någonsin gjorts. Alla bör se den! Men man måste ha starka nerver...
Klart som fan att de tyckte att det var den bästa film som gjorts. När jag var i deras ålder tyckte jag att varje ny biofilm fullpackad med fräsiga specialeffekter var den bästa film som gjorts. STJÄRNORNAS KRIG. SUPERMAN THE MOVIE. MOONRAKER.
Jag vet inte riktigt vad Sydsvenskan ville med detta tilltag. Att låta barn och ungdomar skriva om film är alltid meningslöst, eftersom majoriteten är totalt okritiska och verkligen älskar NARNIA, HARRY POTTER, TWILIGHT och liknande, oavsett om de är bra eller inte.
Det hade onekligen varit intressantare om tidningens skribenter och recensenter bytte jobb med varandra för en dag. Vinskribenten Anders Fagerström recenserar hårdrock. Michael Tapper berättar hur han bakar butterkaka. Ledarskribenterna ritar Laban.

Det ena med det tredje

Jag inledde min julafton med att bli påhoppad av två Jehovas vittnen på stan. "Kanske en tanke?" sa kvinnan av dem med utländsk brytning och överräckte en liten folder. Som jag kanske nämnt, tar jag alltid emot vittnenas mög, de är ju så bisarrt konstiga.
Den här gången hette skriften  "Jesus Kristus - vem är han?" och då tror jag inte att det ska utläsas som ett ett överraskat utrop; "Jesus Kristus! Vaffan tar du dig till?". Nej, de sex små sidorna berättar om Guds son och förklarar varför han inte är hittepå - det står att en berömd historiker kommit fram till att evangeliet är för bra och smart för att vara påhittat.
Som alltid är skriften försedd med härligt kitschiga teckningar. På framsidan ser Jesus ut som Al Pacino i CARLITO'S WAY, ungefär. På en annan sida påminner han mest om en krullhårig, skäggig Jack Black.

Jag har förresten utsatts för en del religiösa familjer under helgen. Jag har därför noterat att välartade, skånska religiösa familjer i övre medelklassen talar välartikulerad rikssvenska, och tydligen är de väldigt lättroade - åtminstone skrattar de åt obegripliga saker. Dessutom ser det ofta ut som om mannen i familjen får sin frisyr lagd av Mattel.

När jag gick genom vinternatten kom en bil framkörande och stannade intill mig.
- Vill du ha taxi, mannen? frågade chauffören.
- Nej tack, svarade jag.
- Är du jude?
Jag förstår inte vad han menade.

Ännu en gång har jag konstaterat hur gott det är med Janssons, vilket man äter alldeles för sällan nuförtiden. Och det är lite trist att jag börjar bli mätt redan innan jag nått fram till rätten.

lördag 25 december 2010

Den andre Thor ... igen!

Häromdagen skrev jag lite om de övriga filmerna om vår glade åskgud som är på ingång. Brett Kelly låter meddela att hans film, som ännu inte börjat spelas in, bygger på en tecknad serie från 1940-talet, utgiven av klassiska förlaget Fox.
Och vad gäller filmen från The Asylum, kan jag nu visa upp affischen och en bild på Oden:


Trailern till nya Åsa-Nisse!

'Nuff said!



...Synd bara att Kjelle inte får till småländskan. Alls.

En skadlig julfilm

En gång i tiden ingick den här i KALLE ANKA OCH HANS VÄNNER ÖNSKAR GOD JUL på julafton. Än idag pratar medelålders människor om hur roligt det var när Kalle Anka hade leksakskrig. Senast igår pratade två damer på 50+ om den. Av allt att döma är detta en älskad liten film.
Men plötsligt tyckte SVT inte helt oväntat att den här filmen var alldeles för våldsam och skadlig för svenska folket och ersatte den med annat. Jag vet inte när detta skedde. Men när jag var barn visades filmen i dansk TV:s Disneyprogram på juldagen. Det var - och är - till stora delar identiskt med det svenska programmet, men med några markanta undantag. Några filmsnuttar visas inte i Sverige, och framför allt pratas det danska. Gus säger inte "Ha ha ha den äran" utan "Glaedelig jul!".

Bio: Megamind

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det är många premiärer den här juldagen. Många premiärer är det. Många, många. Jag har svårt att hinna med. Men det här är den sista, och hinner jag publicera den här recensionen innan lunch, vilket jag gör, har jag hunnit skriva om samtliga innan de haft premiär.
DreamWorks Animation söker desperat efter en ny superframgång som SHREK, och här är det senaste försöket. MEGAMIND har dock omnämnts i ganska goda ordalag, så jag hoppades att det skulle stämma; att den här 3D-filmen verkligen skulle vara jätterolig.
Det hela börjar ungefär som Stålmannen, med att en planet i yttre rymden går under och två föräldrar skickar  iväg sin nyfödde, blåa son i en rymdkapsel mot Jorden. Fast på vägen hit dyker det upp en andra rymdkapsel med en bortskämd, humanoid rymdbebis.
Den bortskämda bebisen hamnar hos en superrik familj i staden Metro City, medan den blå ungen dimper ner i ett fängelse där han även växer upp. Den bortskämda ungen har begåvats med superkrafter och växer upp till superhjälten Mega Man, en självgod Stålmannenvariant av bästa fascistiska, kroppsdyrkande märke (han liknar förresten Bruce Campbell), medan den blå ungen blir superskurken Megamind.
Megamind och Mega Man tillbringar sina liv med att slåss mot varandra, Megamind kommer på de mest långsökta försök att ta över världen med sina Lex Luthor-uppfinningar, och så stoppas han ideligen av Megamind, och ofta är journalisten Roxanne indragen i bataljerna likt Lois Lane.
Men så en dag lyckas Megamind. Han lyckas döda Mega Man! Och det var ju inte planerat. Nu plötsligt är han Mega Citys mäktigaste man och alla dansar efter hans pipa.
Men snart visar det sig att det här livet inte är särdeles kul. Han kan få vad han pekar på, alla fruktar honom, och han känner sig ensam - och till på köpet börjar han bli kär i Roxanne, som hatar honom. Och javisst - precis som i DUMMA MEJ inser han att det nog är bäst att bli snäll.
...Och det är väl detta som är problemet med filmen MEGAMIND. Eller, tja, jag vet inte om det är ett problem, men det är detta som gör att jag inte tycker att filmen blir så kul som den borde vara. Den blir för PK, det blir för mycket Bamse över det hela. Och även om här finns en del roliga scener, är filmen inte lika kul som jag hoppades. Fast det är ju klart - av någon anledning pressvisades den svenskdubbade versionen, så istället för Will Ferrell, Brad Pitt och Tina Fey, fick vi tradiga TV3-röster, samt David Batra. Jag har förstått att Ferrell tillför väldigt mycket i originalversionen.
Tekniskt är det här oklanderligt. MEGAMAN är en fantastiskt tjusigt animerad film; det är snygg design och allting är exemplariskt. 3D:n är helt okej. Guillermo del Toro hjälpte till att redigera filmen.
En diskussion jag och mina kollegor hade efter pressvisningen, är om det är okej att attraheras av en animerad brud. Som Roxanne i den här filmen.
Vi är sjuka människor.





(Biopremiär 25/12)

fredag 24 december 2010

Bio: Sound of Noise

Foton copyright © Nils Bergendal
Jag lyckades aldrig se Johannes Stjärne Nilssons och Ola Simonssons flerfaldigt prisbelönta kortfilm MUSIC FOR ONE APARTMENT AND SIX DRUMMERS från 2001. Den gick på en massa festivaler och den har TV-visats, men jag missade den - och sedan dess har jag glömt bort den och inte brytt mig om att leta efter den. Den är säkert inte alltför svår att få tag på.
Nu är skåningarna Nilsson och Simonsson tillbaka och den här gången i långfilmsformat. De sex trumslagarna återkommer och som jag förstått det är det här mer eller mindre en kraftigt förlängd och utvecklad version av kortfilmen. Den tog ungefär fyra år att göra och gick lös på runt fyrtio miljoner svenska kronor - nästan dubbelt så mycket som en normal svensk långfilm. Tydligen höll produktionsbolaget på att kånka på kuppen, eller hur det nu var, det uppstod en massa problem och när giganten Nordisk Film gick in, fick de i princip en färdig film i händerna.
Ska jag vara ärlig tror jag inte att filmen kommer att spela in sin produktionskostnad. Åtminstone inte än på några år.
Sanna Persson från bland annat HIPP HIPP är Sanna, en av de sex trummisarna vilka alla går under sina riktiga namn. Sanna är trött på all slätstruken musik som ständigt pumpas ut i den här filmens värld, som verkar vara något slags parallelluniversumsversion av Malmö - det här är ungefär som Malmö på Jord 2. Eller Jord 3. Därför samlar Sanna ihop en liten "terroriststyrka" som ska slå till vid fyra tillfällen för att framföra det enorma musikverket "Music for one city and six drummers".
De börjar med att slå till mot ett sjukhus, där de spelar på den tekniska utrustningen och på en av patienterna. Men omedelbart har de polisen efter sig. Jakten leds av polisen Warnebring (Bengt Nilsson), omusikalisk son i en berömd musikerfamilj. Han hatar musik och ljud.
SOUND OF NOISE är en på alla sätt artificiell film. Den utspelar sig i sin egen värld och följer sin egen logik. Handlingen är egentligen sekundär - minst sagt. Betydligt mer sekundär än i genomsnittsliga actionfilmer. I princip skulle filmen kunna handla om vad som helst - så länge man får se excentriska människor trumma loss i spektakulära, kreativt genomförda scener.
Och nog är det här spektakulärt och kreativt. De fyra musikattackerna är onekligen häftiga och fräsigt genomförda, och det förekommer mer musik däremellan. Filmen bubblar av ett milt vansinne, som det heter, här finns många roliga scener, och det hela är genomfört på ett snyggt sätt med många intressanta lösningar. Även om det inte sägs rent ut att det är Malmö, är det kul att få se den här staden som en del av filmens handling. Om än ett förvrängt Malmö, påbyggt med andra städer och märkliga detaljer. Till exempel har polisen uniformer av egen design, och polisbilarna ser inte ut som våra vanliga svenska sådana.
Tyvärr håller det här inte riktigt för långfilmsformatet. Under den sista tredjedelen börjar det bli lite saggigt och tjatigt och jag kom på mig med att tappa intresset och närapå bli lite sömnig. Antagligen beroende på att allting är så artificiellt.
SOUND OF NOISE hade sin urpremiär på Kritikerveckan i Cannes i maj 2010, och sedan dess har den enligt enligt distributören vunnit dussintals med priser världen över. Det har den säkert gjort - det här är nämligen en typisk festivalfilm. Men det är ingen publikfilm. Den får vara så häftig och rytmisk den vill, men jag har svårt att tänka mig att Svensson trotsar vinterkylan för att se en musikalisk arthousekomedi.





(Biopremiär 25/12)
P.S. Ähum... MUSIC FOR ONE APARTMENT AND SIX DRUMMERS var lättare att hitta än jag trodde... Den finns på YouTube. Nu har jag sett den...

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 24

GOD JUL, ALLA TROGNA LÄSARE!

torsdag 23 december 2010

Bio: Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Nå, gott folk - hur skulle det sitta med lite religiös action så här i juletider? Det är lätt ordnat: här har vi den tredje filmen i NARNIA-serien.
Och det var nära att vi inte skulle få den/slippa den.
De två första filmerna i serien kom från Disney, men den andra filmen floppade ganska rejält och Disney gjorde sig av med rättigheterna. Dock plockades dessa upp av Twentieth Century Fox, vilka fortsatte samarbetet med Walden Media, vilka även Disney jobbat med. Fast nu floppade även del tre i USA, så frågan är vad som kommer att hända i framtiden. De finns fyra böcker till att filma.
Narnia och CS Lewis för mig är den tecknade långfilmen från 70-talet. Det är allt. Jag läste inte böckerna som barn. TV-serien från 80-talet har jag inte sett.
Den första långfilmen tyckte jag var rätt fruktansvärd. Förtäckt kristen propaganda och ganska kackiga specialeffekter - det såg ofta inte ut som något annat än några ungar som trippade runt mot en green screen.
Jag vill minnas att den andra filmen var något bättre, om än långtifrån "bra". Fast jag minns inte ett dugg från den. Och hur är då del tre?
Tja, Michael Apteds film är ju inget som fick mig att sitta som på nålar. I 3D är det också. Huvudpersonerna Lucy och Edmund - som jag knappt kommer ihåg från de tidigare filmerna, de är väldigt anonyma - tillbringar ett lov, eller vad det nu var, hos sin odräglige, bortskämde kusin Eustace. När Lucy tittar på en målning föreställande ett fartyg, börjar vattnet på bilden att röra på sig, och snart forsa ut i rummet. De tre ungarna simmar in i bilden och hamnar i sagolandet Narnia. De blir uppfiskade av besättningen på skeppet Gryningen, och där träffar de prins Caspian, som nu blivit kung, och där dyker åter råttan Reepicheep upp - den här gången är det Simon Pegg och inte Eddie Izzard som gör hans rust.
Jaha, och så beger de sig ut på äventyr och träffar på drakar och dvärgar och krigare och vattenmonster, och på ett ställe flyger det ner en söt brud från rymden, det visar sig att hon är en stjärna. Jepp, precis som i Neil Gaimans STARDUST. Det där är en grej jag inte fattar. Vad är det med engelsmän och flickor som egentligen är stjärnor på himlen? Nåja. Förutom detta blir det fläskiga religiösa budskap som känns som att få en tumme intryckt i ögat.
Det är nämligen så här att Walden Media är ett Ont och Farligt företag. Det tillhör den amerikanska kristna högern. Eftersom CS Lewis var djupt religiös passar det förstås utmärkt för Walden att filma Lewis' kristna allegorier, i vilka lejonet Aslan (Liam Neeson gör rösten) är en illa förtäckt Kristus.
I en scen ber Lucy att Aslan ska komma och hjälpa dem, och då kommer en ståtlig fiskmås symboliskt dykande ut ur gnistrande solljus. Vid ett annat tillfälle berättar en rollfigur hur det var att träffa Aslan, och det låter som något slags predikan. Jag kan inte bestämma mig för om det är löjligt eller äckligt. Troligen både och. 
Effekterna är bättre den här gången och det är rätt mycket svärdsvingande action och äventyr. Inte tillräckligt häftigt för att engagera mig och hålla mig vaken, men ungar kan nog tycka att det är rätt fräsigt. Det förekommer väldigt många sjöodjur i filmen och de verkar faktiskt vara inspirerade av Lovecrafts Cthulhumytologi, vilket ger ett plus i kanten.
Det här är fortfarande inte speciellt bra och jag störs av all vidrig religiös propaganda, men jag har sett många värre filmer i år.
Bruce Spence från MAD MAX har en roll i filmen, och Tilda Swinton återkommer som den Vita Häxan.






 (Biopremiär 25/12)

Den felande agenten

Stod på pressbyrån och bläddrade i nästa års första nummer av Agent X9. Det har ett fruktansvärt anskrämligt omslag. Något av det värsta jag sett. Som en amatörmässig billackering från 1970-talet.
Men inuti tidningen har de i alla fall slutat att redigera om Modesty Blaise så att det ska se ut som en serietidningsserie; en väldigt dum idé de kom med förra året. Nu kör de stripparna i originalformat, så som de var avsedda att läsas.
Men varför skriver jag detta? undrar ni.
Jo, därför att tidningen har råkat ut för ett intressant slarvfel.
På omslaget står det nämligen att det är nummer 1/2010!
Detta kommer förstås att leda till förvirring bland framtida samlare...

När jag tokar till det

Häromdagen slog satirikern i mig till och jag skrev en artikel på engelska om hur vi firar jul i Sverige. Den går att läsa HÄR - och tydligen har den gått hem i stugorna. Fast en del verkar inte fatta att mycket av innehållet är lögn och ren hittepå. Kolla till exempel in kommentaren jag fått från killen från Malaysia. Han verkar ha tagit allt på allvar.

Bio: Easy A

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

Oj!

Oj, oj, oj, oj ... oj!

Det här var verkligen överraskningarnas överraskning.

Förvisso hade jag hört att EASY A blivit en sleeper-hit i USA, men jag trodde att det handlade om ännu en vanlig tonårskomedi i high school-miljö, riktad främst till unga tjejer.

EASY A är en tonårskomedi i high school-miljö och den vänder sig nog främst till unga tjejer. Men filmen är så mycket mer än så. Det här var inte alls vad jag trodde att det skulle vara.

Emma Stone, som är väldigt lik Diana Kjaer, är Olive Penderghast, tonårstjej i övre medelklassen och elev på en sådan där typisk high school i Kalifornien som amerikanska filmer är fulla av. Hon agerar även berättarröst och berättar om sitt tydligen komplicerade liv. Hon pladdrar konstant med sin bästa kompis, den storbystade blondinen Rhiannon (Aly Michalka), och de diskuterar jämt killar och sex.

Dock är de oskulder båda två. Fast på grund av diverse omständigheter råkar den väldigt prydliga, duktiga och föga iögonfallande Olive ljuga för Rhianna och hävda att hon legat med en påhittad kille. Ledaren för skolans religiösa grupp, knäppgöken Marianne (Amanda Bynes) råkar höra samtalet och snabbt sprids ryktet över skolan: Olive är en slampa utan like.

Olive blir plötsligt eftertraktad av killarna och hon ändrar sin stil. Hon går även med på att låtsas utföra sexuella aktiviteter med blyga, bortkomna killar för att de ska få bättre och coolare rykte på skolan.

Men att plötsligt förvandlas till en slampa - om än en fejkslampa - leder förstås även till en massa problem.

Filmens story känns igen från insändarna på till exempel Sydsvenskans Postissida, dit ungdomar - nästan bara tjejer - skriver. Och säkert från alla dessa bloggar och Facebooksidor jag aldrig läser. Problem med att hävda sig uppblandat med en massa konstruerade problem. Ur en vuxen och strikt manlig synvinkel får jag intrycket att unga tjejer oftast skapar många av sina problem själva. De är fixerade vid en massa småsaker och låter dessa dominera. Det passar även bra att skylla dessa problem på män - men vi står ju oftast som frågetecken när brudarna tävlar i bantning och bitchighet.

Om EASY A enbart hade hade handlat om ovanstående hade detta varit ännu en slätstruken dussinrulle. Men Will Glucks film innehåller betydligt mer - framför allt en lång rad vuxna rollfigurer som radikalt höjer filmens nivå. Stanley Tucci och Patricia Clarkson spelar Olives föräldrar och de är fullkomligt fantastiska. De är hejdlöst roliga i sina välskrivna scener.

Thomas Hayden Church spelar en av Olives lärare och han är också väldigt, väldigt rolig. Som lärarens fru ser vi Lisa Kudrow, som är med i några få, kul scener. Och så får vi inte glömma bort att skolans rektor spelas av Malcolm McDowell.

EASY A är fenomenalt underhållande hela tiden; den lyckas få in sina uppenbara budskap, men känns inte predikande, och framför allt är dialogen väldigt bra och större delen av de medverkande utmärkta. Med undantag för Mahaley Hessam, som spelar över som religiösa bitchen Nina. När Olive kallar Nina för "twat" översätts detta med "snippa". Öh? Det är väl för fan ingen som säger snippa?!

Skolan filmen utspelar sig på är väldigt amerikansk med regler och förhållningssätt som är svåra för oss svenskar att relatera till, det är fortfarande lite 1800-tal över det hela, men så är det ju i nästan alla amerikanska filmer. Men jag skulle inte bli förvånad om svenska ungdomar kan relatera till alla de konstruerade problem och situationer som hela tiden skapas i filmen.

Det här är en överraskande intelligent film, och vid ett tillfälle har man klippt in några scener från 80-talets John Hughes-filmer, vilka EASY A på många sätt är en ny variant av. Fast på något sätt känns folket i 80-talsfilmerna coolare.

Och då hör det till saken att jag vägrade se de filmerna på 80-talet. Jag tillhör samma generation som 80-talets bratpack, men jag tyckte de var en hög töntar. Föga kunde jag ana vilken typ av killar som skulle bli populära 25 år senare.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

Death Race 2

Ännu en direkt på DVD-uppföljare är i faggorna.
Okej att man inte kunde använda Jason Statham en gång till ... men Luke Goss?! En gång medlem i popduon Bros. Han var även med i TEKKEN. Jag vet inte, men det spelar ingen roll hur tuffa filmer Goss gör - jag ser honom bara som en gosse i Bros.
Sean Bean, Ving Rhames, Danny Trejo ... och Luke Goss?!
Nåja. Om hela filmen är som den här trailern kan det kanske bli bra ändå. Och Roger Corman är ju fortfarande med på ett hörn.

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 23

Bio: Änglagård - Tredje gången gillt

Foton copyright © Tony Nutley, Sweetwater Produktion AB
Tillåt mig börja med ett erkännande. Ett fullkomligt omtumlande avslöjande.
Jag har inte sett de två första ÄNGLAGÅRD-filmerna!
Nix.
När den första ÄNGLAGÅRD kom 1992 hade jag ännu inte börjat skriva i NST (det skedde först '93), recensera biofilm och därmed se det mesta på repertoaren. Och det fanns ju ingen som helst an´ledning för mig 1992 att se en Colin Nutley-film med Helena Bergström, eller hur? Alla andra gick och såg den - folk till och med rekommenderade den för mig - och jag blev bara mer och mer avskräckt. 
Eftersom jag inte såg den första filmen, struntade jag förstås i del två, som kom 1994. Den slaktades visst av en enhällig kritikerkår.
Men nu har jag sett del tre. Inspelad sexton år efter del två. Jag såg den förra veckan.
Eftersom jag inte hade någon aning om vad som hände i de tidigare filmerna, hittade jag på en egen version. Helena Bergströms Fanny organiserade hemliga MMA-turneringar på en ö. Rikard Wolff var hennes främsta fighter. Jakob Eklund var en CIA-agent som infiltrerade tävlingarna för att avslöja en drogkartell.
Tyvärr stämde detta inte alls. Jag hade inte en siffra rätt. En kollega berättade att Fanny istället försökte ta reda på vem som är hennes far. Jaha. Roligare än så var det inte.
Det märkliga är att medan jag såg ÄNGLAGÅRD 3: THE CRACKDOWN, kändes det som att jag hade sett de tidigare filmerna. Bra - för jag kan ju inte påstå att jag lockades att se dem.
ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT är verkligen filmskapande på gräsrotsnivå. Det påstås ju att Colin Nutley inte arbetar efter ordentliga manus, utan låter skådisarna improvisera fram dialog och scener efter ett löst synopsis. Om detta verkligen stämmer låter jag vara osagt, men den här filmen har tammefan inte mycket till manus. Tillståndet är skandalöst illa på den fronten.
Tydligen brann Änglagård ner i förra filmen. Fanny bor på Mallorca, där hon driver ett hotell. Eller om det nu är en restaurang. Hon har även en femtonårig dotter; Alice, som spelas av Molly Nutley; Helena Bergströms riktiga dotter. Tösen vill plötsligt åka till Västergötland för att ta reda på vem som är hennes far. Tydligen har hon ingen aning om detta - och Fanny vet fortfarande inte vem hennes egen far är; är det Sven Wollter eller Tord Peterson?
Så till-
sam-
mans med läder-
bögen Zacc (Wolff) åker de till Sverige. Därefter följer en oändlig rad sketcher och lösryckta scener. Ja, det här är osannolikt illa gjort. Det känns som om filmmakarna har tagit en säsong av HEM TILL GÅRDEN eller en liknande serie och klippt ner den till två timmar. Och då inte på ett logiskt sätt, utan genom att behålla snuttar ur samtliga 50 avsnitt eller så. Hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Det här är jättekonstigt. Det känns som om filmen bygger på ett gammalt manus av Claes Eriksson från 80-talet; en parodi på TV-serier av den simplaste sort.
Precis allting i ÄNGLAGÅRD 3 är otroligt ointressant. Är det vuxna människor som gjort den här filmen? Riktar den sig till en vuxen publik? Beter sig moderna svenskar på landsbygden på det här sättet? Varför vet Fanny fortfarande inte vem som är hennes farsa? Och varför vet inte dottern vem hennes farsa är? Varför har inte Fanny berättat det - eftersom hon vet om det? Och framför allt: varför springer alla runt på bygden och skvallrar om detta och annat, som vore det en skandal på 1800-talet?
Maria Lundquist dyker upp i ett par scener som förestån-
dare för en lant-
handel och hon är jätterolig. Hon berättar att det enda som hänt de senaste sexton åren, är att hennes make har opererat öronen. Men denna och hennes andra scener har ingenting med någonting att göra. Det är bara inslängda sketcher. Plötsligt får Fanny för sig att hon ska öppna spa i prästgården. Då förvandlas filmen till en ren amatörfilm.
Genom hela filmen slängs det in en massa klipp ur de två tidigare filmerna. Därmed medverkar även nu döda skådisar som Ernst Günther och Viveka Seldahl. Och därmed bjuds vi på några nakenscener.
Finns det inget posivt att säga om den här filmen? Jo. En sak. Jens Fischer står för ett utomordentligt filmfoto. Det är mättat och fullt av liv, det är flott och ser ut som riktig biofilm. Det får oss i publiken att känna dofterna av den idylliska svenska sommargrönskan.
Och det är väl just denna idyll som kommer att få svenska folket att vallfärda för att se ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT. För det kommer de säkert att göra. Detta är väl julens enda breda publikfilm, och tydligen älskar svenska folket sådant här.
Även om det hela egentligen är under all kritik.
I ett par scener bjuds det på omotiverad steppdans.






(Biopremiär 25/12)

onsdag 22 december 2010

Bio: The Good Heart

Foton copyright (c) Scanbox
Jag är ledsen. Det här är en sen recension. Jag hade ingen aning om att THE GOOD HEART hade Malmöpremiär i fredags - efter att ha haft Sverigepremiär några veckor tidigare. Och redan idag gick filmen ner från repertoaren. Fast den ska visst gå upp i Helsingborg till helgen.
Lustigt, jag var övertygad om att det här var en brittisk film innan jag såg den. Jag hade bara skummat artiklar om filmen och skippat recensioner, eftersom jag ju tänkte recensera den själv. Men trailern såg brittisk ut. Temat kändes brittiskt. Brian Cox är engelsman.
Filmen börjar; bilden är grynig och grönaktig och tankarna går till brittisk diskbänksrealism. Men efter ett par minuter börjar det pratas om dollar och jag inser att det hela utspelar sig i New York.
Jaha. Så det här är en amerikansk independentfilm?
Icke!
Tammefan om inte THE GOOD HEART visar sig vara isländsk! Och den är inspelad på Island, samt i Danmark och tydligen också i Frankrike. Samt med lite second unit-bilder från New York, förstås. Och Dominicanska Republiken till på köpet. Många av statisterna är islänningar.
Paul Dano spelar den unge, hemlöse Lucas som driver runt på New Yorks gator (de isländska kvarteren?). Han är en naiv, känslig och väldigt snäll person, som försöker ta livet av sig, vilket han misslyckas med.
På sjukhuset träffar Lucas den bittre barägaren Jacques (Cox). Nej, bitter - det är en underdrift. Jacques verkar uppleva omvärlden som ett enda stort helvete och han har väldigt specifika åsikter om allt och sätter sina egna regler. Dessutom har han svagt hjärta efter fem infarkter.
Efter att de två blivit utskrivna, söker Jacques upp Lucas och tar honom under sina nästan hotfulla vingars beskydd. Jacques känner att han måste träna upp någon som kan ta över baren när pumpen lägger av för gott, och varför inte Lucas? Så den hemlöse inhyses i ett rum ovanpå baren och drillas i Jacques märkliga sätt att sköta en bar. Bland annat släpps det inte in några nykomlingar i baren - enbart stammisar är välkomna. Kvinnor är också portade.
Jacques är en nästan brutalt vresig, otrevlig typ, men är det bara en fasad? Lucas å sin sida märker hur han blir allt mer härdad och mindre godtroget genomsnäll. Men komplikationer uppstår när den arbetslösa flygvärdinnan April plötsligt dyker upp och inleder något slags förhållande med Lucas.
THE GOOD HEART kan nästan kallas drama-
kome-
di. Det är ett kanska tungt drama, det handlar om en sjaskig värld, men filmen är full av starka personligheter som hela tiden gnistrar till i återhållsamt komiska situationer. Brian Cox - denne man som dyker upp över allt, i allt från Steven Seagal-filmer till sådant här - är lysande i sin roll.
Ska jag invända mot något, är det väl mot scenerna där April introduceras. Plötsligt förvandlas Dagur Kàris film till något slags konstfilm, med sökt dialog och mindre naturligt skådespeleri. Men det är en anmärkning i kanten.
Filmen slutar med en "överraskande" twist-end som de flesta nog väntat på genom hela filmen.
Vid ett tillfälle köper Jacques och Lucas en anka de tänker göda upp till julmiddagen. Detta leder till en rad roliga och absurda scener. De har alltså en anka. I baren. Jag tänker osökt på ankan i serien Ernie...





(Malmöpremiär 17/12)

Dagens kändisspotting

Bo Hagström.
Jag stod så här nära när han satt och signerade sin nya bok på Hamrelius. Jag råkade glida upp bakom honom och undrade vad det var för gubbe som satt i vägen.
Skulle kanske bett honom signera en flaska olivolja?

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 22

tisdag 21 december 2010

Seriestrippar

I förmiddags hade Malmö förvandlats till Brios labyrintspel - i en gigantisk, vit version. På vägen till Filmstaden gick jag och mina medfotgängare i smala, djupa gångar längs oskottade trottoarer. Det verkade ha fallit en halv meter snö under natten.
I eftermiddags ringlade en bilkö genom centrum, genom Triangeln. Dubbla filer, arga, tutande bilister. Allting stod stilla.
Men Sydsvenskan kom i alla fall med lite goda nyheter. De har nämligen gjort om sin seriesida på ett lika oväntat som unikt sätt.
I dagsstripparnas barndom tog serierna upp stort utrymme i dagstidningarna, vilka förstås hade rejält tilltaget format. Stripparna kunde vara på fyra-fem rutor, söndagsserierna tog upp hela sidor. Därefter har serierna krympt för varje decennium - och till och med morgontidningarna har krympt till kvällstidningsformat.
Men nu har Sydsvenskans läsare klagat. De tycker att serierna är så små att de blivit oerhört svårlästa. I synnerhet Rocky, kan jag tänka mig.
Därför har de slängt ut (den usla) Morrgan & Klös och blåst upp formatet på stripparna! Jodå. Sidan ser påtagligt annorlunda ut. Serierna är dock de gamla vanliga, men på söndagar ska två nya tillkomma. Dels Biller av Malin Biller, och det är ju kul. Och så ska man köra Elvis. Den har ju slutat att gå i Metro och verkar saknas av den tidningens läsare. Jag kommer ihåg när Elvis blev utslängd ur Helsingborgs Dagblad. En väldig massa läsare hade reagerat på ett tampongskämt.
Fast det är klart, en gång gjorde gamla, fina NST om sin seriesida totalt, och tog in Ernie, Larson och en del liknande. Det varade inte länge. Läsarna hävdade att de inte var kul, de förstod dem inte, och snart var Hagbard och det gamla gardet tillbaka.
Sydsvenskans Martin Andersson berättar på ledarplats att man en gång slängde ut Laban ur Sydsvenskan. Det höll en månad innan man tvingades ta in serien igen - läsarna krävde Laban i sin tidning, och den går där än. Den går även i Skånska Dagbladet.
Det är något märkligt med Laban. Jag har förstås aldrig gillat denna poänglösa, tråkiga serie. Ändå läser jag den varje dag. Och den börjar krypa under skinnet på mig. Mycket besynnerligt. Den är nästan aldrig rolig, eller har ens en tendens att vara rolig. Ibland innehåller den oväntade metaskämt, men den lockar inte till skratt. Ändå måste jag läsa den.
Innebär detta att jag blivit gubbe på riktigt?
Laban, som heter Fred Basset i original, skapades av skotten Alex Grahan 1963. Graham dog 1991, men en som heter Michael Martin tog då över serien. Jag minns inte Grahams version, men jag gissar att serien ser likadan ut nu som då. Precis som i så mycket brittisk populärkultur ser det ut att vara sent 60-tal även om det säkert är nutid. Och Laban ser verkligen ut som en brittisk serie.
Eller skotsk.

Årets roligaste citat. Eller kanske inte.

Det svenska ungdomsdramat 7X - LIKA BARN LIKA BÄST är en jävligt, jävligt, jääääävligt usel film. Ja, ni minns säkert min recension när filmen gick upp på bio.
Nu finns den ute på DVD och på omslaget finns ett citat som är något av det mest sanslösa, osannolika jag sett. Så här står det:

"En av de bästa filmerna i svensk filmhistoria!"
Zinat Pirzadeh

Nu gör jag kanske bort mig totalt här, men vem fan är Zinat Pirzadeh? Och hur många svenska filmer har han/hon/den/det sett?

Bio: Superbror

Vänta nu här. Den här titeln låter ju bekant. Har inte jag redan recenserat SUPERBROR? Jodå, visst har jag det. Den visades på BUFF tidigare i år. Nu går den upp på bio. På själva juldagen; 25/12, kan du se detta danska superhjälteraffel - och min recension kan du läsa HÄR.

Den andre Thor

Tja, det var väl inte helt oväntat. Våra mockbustervänner på The Asylum kan omöjligt hålla sina fingar i styr. En stor, påkostad film om Marvels superhjälte Thor är ju på väg - och från The Asylum kommer ALMIGHTY THOR. De måste känna sig lyckliga i det här fallet, Asylumpojkarna, då vår åskgud Tor är en figur man kan använda precis hur som helst utan tillstånd.
Regissör är Chris Olen Ray, son till Fred. Inspelning pågår och släppdatum är den 26 april 2011 (USA-premiären på THOR är 6/5). Cody Deal spelar Thor i Asylums film, vars handling är som följer: When the demon god Loki destroys the fortress of Valhalla and steals the Hammer of Invincibility, only the young hero Thor can protect Earth from armageddon.
Men nu ska ni inte tro att detta är nog. Kanadensiske låg-lågbudgetregissören Brett Kelly ska göra en Thorfilm han med. Ett amerikanskt bolag har berställt något som heter THUNDERSTORM: RETURN OF THOR.
Men hur kommer det sig att ingen gör påkostad spelfilm av våra gamla gudasagor? De superhjältelösa originalen, alltså? Har det någonsin gjorts?
...Slutligen efterlyser jag även en film om Mäktige Thor.
Thor Modéen, alltså.

Sär skrivningen ökar

Dagarna innan nyårsafton kommer särskrivningen att öka markant i Sverige.
Detta beroende på den så kallade mellanslagsrean.

(KA-DISCH!)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 21

måndag 20 december 2010

Att folk inte skäms

Satt i eftermiddags på lokal och fikade och läste tidningen. En tjej på tjugo-någonting slog sig ner bredvid mig och fick genast ett samtal. Sedan satt hon ogenerat och fläkte ut sitt privatliv högt och ljudligt. Det tog mig ungefär en halvtimme att läsa klart tidningen. Hon hade fortfarande inte avslutat samtalet, som bland annat gick ut på att hon hade ångest över att vara tillbaka i Malmö över julen. Och så var det detaljer om hennes kompisar.
Jag satt och vred på mig, jag tyckte inte bara att det var irriterande (jag fick svårt att koncentrera mig på tidningen), jag tyckte nästan att det var lite obehagligt. Och tjejen brydde sig inte det minsta.
Fast det är ju inte första gången det händer.
Det brukar vara värre när man hamnar framför eller bakom en sådan där telefonbrud på till exempel bussen till Göteborg. Flera timmar utan att kunna fly.
Vad som gjorde dagens mobilterrorist extra jobbig var det faktum att hon var spansk i flabben.
Jävla sätt.

En filmklassiker lagom till jul

Oj oj oj...

Under sina sista årgångar var filmentusiasternas bibel Scandinavian Film & Video en skugga av sitt forna jag. Ny redaktion, nytt skräpigt utseende. Men det var fortfarande 80-tal och de mest besynnerliga filmer släpptes på video och flera av dem fick tjusiga reklamkampanjer.

R.O.T.O.R. hade vad jag minns en helsidesannons i F&V. Den här filmen har en otroligt tuff poster. Väldigt lockande. I synnerhet på oss som var svältfödda på fetaction och robotar.

En film med en sådan här affisch måste man bara se.

Och så dök den upp. På Storgatans Video, ett ställe där alla filmer kostade tio spänn - eller om det nu var tjugo. Jag var där ofta, eftersom majoriteten av deras utbud bestod av filmer släppta mellan 1980 och 82, ungefär. Filmer från de stora bolagen, som Warner, Transfer och Paramount, hade de inte. Det var här jag hyrde DEEP RED.

Och här hyrde jag R.O.T.O.R.

Den visade sig inte alls vara det jag trodde den skulle vara.

Det här är en osedvanligt usel robotsnutfilm, mest känd för att titelfiguren av allt att döma hatar stolar.

Dessutom ser R.O.T.O.R. inte ut som på affischen. Nej, istället tvingas vi följa en mustaschprydd robot iförd pilotsolglasögon.

Precis allting i filmen är inkompetent gjort.

Här är trailern...

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 20

söndag 19 december 2010

En annan vresig herre

Jag tror inte att jag skrivit något om vädret den här sketna vintern. Det gör ju ändå alla andra. Men it goes without saying att jag tycker det här är lika jävligt som alla andra äldre än tio. Kallt och blött och illa skottat.
Men sen finns det förstås de tillfällen då snön och vintern kan te sig fullkomligt underbar. När det är vindstilla, solen gassar och snön gnistrar vit.
Som i förmiddags. Jag satt på McDonald's vid Triangeln och drack kaffe och läste Skånskan. Det låter ju inte särdeles mysigt att tillbringa en söndagsförmiddag på McDonald's, men förmiddagar är det ofta trevligt att sitta i fåtöljerna på restaurangen vid Triangeln. Jag satt vid fönstret, det var kavlugnt, ur högtalarna strömmade soft storbandsjazz, och därute strålade solen.
Tyvärr är det så att Malmö är märkligt fullt av besynnerliga människor. Häromdagen, på samma McDonald's, kom det in två pensionerade gubbar, den ene med rollator, och satte sig bredvid mig. Den ene köpte kaffe, men  bad om två muggar. Sedan halade de fram en flaska brännvin och hällde upp rejält medan de oroligt höll uppsikt över personalen. De fiskade även upp en medhavd ölburk. Den ene gubben pratade västgötska eller något ditåt, men framför allt pratade han HÖGT. Personalen kan inte ha udgått att höra när han fullkomligt skrek "SKÅL!" och "SKÅL PÅ DIG!". Hans försiktige, lågmälde kompis såg då orolig ut. Deras konversationer var rätt udda, men så pass öronbedövande från den ene gubben att jag var tvungen att gå. "KOMMER DU IHÅG FREDDY MERCURY?!" - "Vim deå?" - "FREDDY MERCURY! I QUEEN!!!" - "Nä, de jörr ja ente, vim va de?" - "HAN VAR BÖÖÖG!" - "Jasså, sär du de? Hi hi hi!".
Men åter till dagens händelse, det jag egentligen skulle berätta.
Vid ett bord ganska nära mig satt en gubbe och blängde tomt framför sig. Han såg ut att ha suttit där i flera timmar. Eller dagar. Han hade ett sådant där härligt klichéutseende, som tagen direkt ur SVINALÄNGORNA. Detta intryck förstärktes av att han faktiskt var finne. Hur vet jag det?
Jo, han satt och muttrade för sig själv. Han såg sur och vresig ut, och muttrade på finska.
Men inte nog med det.
Emellanåt vände han på huvudet och verkade tilltala andra i lokalen. Ja, han gav intryck av att skälla ut folk. Mig också. När vi andra ignorerade honom, försökte att inte låtsas om honom, vände ryggen till, då ropade han "Hej! Hej!" - följt av en lång harang på finska. Som om vi skulle förstå vad han sa.
Två manliga kinesiska turister verkade dock inte notera honom. De satt vid ett fönster och hade en ganska högljudd konversation på vad jag tolkade som kantonesiska.
Plötsligt for finnen upp, gick med raska steg ut och försvann.

Snuskiga julrim

När jag kollar på TOPPRAFFEL!s statistik hittar jag de mest märkliga fakta. Som att den i särklass vanligaste söktermen folk har använt denna vecka för att komma till TOPPRAFFEL! är "snuskiga julrim". Och tittar jag på de senaste månaderna, så ligger "snuskiga julrim" högt upp bland sökorden, strax efter de mer naturliga "toppraffel", "piddes blogg" och så vidare.

Snuskiga julrim? Men... Varför? Vad har det med min blogg att göra? Här finns ju inga rim överhuvudtaget, snuskiga eller ej, detta är en blogg utan rim och reson.

Men... Om det nu är snuskiga julrim ni vill ha, så får jag väl dra till med några.

Hmm...

Tomtemor satt vid bordet och njöt
av tomtefars goda julegröt
Stjärnorna gnistrade
natten var ung
Tomtefar hade rakat porrpung


Denna julegåva
det kan jag lova
är nåt du kan behöva
en grej köpt på Grottan
du trycker den långt opp i röva

Särskrivning och usel vits

Idag kom det en pressrelease med följande rubrik:

Svin kul präst och polis historia.

Jösses. Väldigt märkligt.

Jag öppnade mailet och läste pressreleasen. Den var väldigt mystisk. Någon som inte kan stava har bemödat sig att skicka ut ett pressmeddelande som i sin helhet lyder så här:

______________________________________________


www.PARTAJA.us

Pressmeddelande

Svin kul präst och polis historia.

2010-12-19 01:00

____________________________________________


Och om man sedan klickar på länken kommer man till vitsen. Vitsens uselhet ger helheten - pressrelease + vits - nästan surrealistiska kvaliteter. Nå, här är den:


En morgon när prästen skulle gå till jobbet hittade han en död gris på gatan.Han ringde polisen och berättade om grisen i hopp om att kadavret skulle tas om hand.

Den tykne, buttre polismannen sa: "Jag trodde ni tog hand om de döda."

Då sa prästen: "Det gör vi men vi ringer alltid de anhöriga först!!!!!"

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 19

TOPPRAFFEL! firar fjärde advent

lördag 18 december 2010

Bio: The Town

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

THE TOWN hade biopremiär i onsdags, den pressvisades inte och jag såg den i torsdags - och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte fått tummen ur röven att skriva om den förrän nu. I synnerhet som det här är en film jag hade velat slå på trumman för innan premiären. Slå på trumman? Vilken trumma?

Nå, i alla fall.

Ben Affleck brukar ofta omskrivas som en ruggigt usel skådis. Trey Parker har till ocvh med skrivit en låt om hur hemsk Affleck var i Pearl Harbor. Själv har jag väl aldrig riktigt irriterat mig på hans eventuella uselhet, snarare på att han alltid varit så oerhört blek. En tradig skådis, helt enkelt. Vilket dock inte hindrat mig från att gilla vissa av filmerna han medverkat i - minns att jag var en av de få som faktiskt gillade DAREDEVIL, åtminstone Director's Cut-versionen. Jag förstod inte varför alla skulle hata just den filmen och inte en massa andra oerhört mycket sämre filmer. Jo, DAREDEVIL har flera problem, men eftersom jag sett om den flera gånger måste det ju innebära att jag gillar den.

Men vem hade väl förväntat sig att Ben Affleck skulle vara en utmärkt regissör? Han debuterade ju häromåret med Dennis Lehane-filmatiseringen GONE, BABY, GONE med brorsan Casey Affleck i huvudrollen; ett riktigt bra kriminaldrama, och nu är han tillbaka med THE TOWN, baserad på romanen "Prince of Thieves", och förutom att regissera, har Affleck varit med och skrivit manus samt försett sig själv med den manliga huvudrollen.

Kriminaldrama är en bra beteckning även den här gången, snarare än deckare, thriller eller actionthriller. The Town, det är stadsdelen Charlestown i Boston, ett område känt för att fostra särdeles många bankrånare - åtminstone enligt myten. Affleck är Doug MacRay som jobbar på en stenkross - och som extraknäcker som bankrånare.

När filmen börjar, slår Doug och hans gäng till mot en bank. De är maskerade och tar den anställda Claire (Rebecca Hall) som gisslan. De låter henne - försedd med ögonbindel - gå oskadd, men av diverse orsaker söker Doug upp Claire. Han följer efter henne och tar till slut kontakt med henne - och det bär sig inte bättre än att Doug och Claire blir ett par. Hon har inte den blekaste aning om vem den charmige uppvaktaren är.

Självklart blir det svårt att leva i ett förhål-
lande byggt på lögner. I synnerhet som FBI, ledda av en nitisk agent spelad av MAD MENs Jon Hamm, knappar in och börjar misstänka den för dem inte helt okände Doug och hans gäng.

Och inte blir det bättre av att gängmedlemmen Jem (Jeremy Renner), som hävdas vara Dougs bäste vän och som är en brutal och småpsykopatisk typ, upptäcker att Doug träffar Claire i smyg. Vad händer om Claire ser att Jem har en tatuering i nacken, en tatuering hon såg vid bankrånet?

Trots romansen planerar Doug och grabbarna ännu ett stort rån.

Den här typen av berättelser brukar alltid sluta på ett sätt. Det finns olika varianter, men det brukar självklart alltid gå åt helvete. THE TOWN leder fram till ett annat slut. Nej, inte sådär superoriginellt, men för en gångs skull slutade det hela inte på det sätt jag var säker på.

Tankarna går osökt till Steven Soderberghs OUT OF SIGHT; den där filmen i vilken bankrånaren George Clooney blir kär i Jennifer Lopez' snut. Jag är väldigt svag för den här typen av romantiska historier; det är något sexigt och attraktivt med omöjliga förhållanden av det här slaget. Och jag tycker att det funkar alldeles utmärkt i THE TOWN. Claire är en väldigt sympatisk kvinna det är lätt att tycka om. Samtidigt kan man förstås invända mot att Doug framställs som en schysst snubbe - han är trots allt en bankrånare och inte sen att ta till vapen, även om hans kumpaner är betydligt värre skurkar.

Visst är kärlekshistorien central, men detta är i första hand en kriminalfilm, och den innehåller en hel del våld, action och svettigt spännande scener - samt Pete Postlethwaite som irländsk gangsterkung med egen blomsterbutik.

THE TOWN varar strax över två timmar, men den blir aldrig någonsin tråkig. I synnerhet inte jämfört med TRON: LEGACY. Ben Affleck berättar levande och håller storyn vid liv, och han skildrar miljöerna mästerligt. Det sistnämnda lär förstås bero på att han är från Boston.

Det här är onekligen en av årets bättre filmer, så varför inte passa på att se den medan den går på bio. I torsdags drog den inte alltför stor publik i Malmö, så man vet ju inte hur länge den kommer att gå.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 15/12)