onsdag 8 december 2010

Dagens mest rafflande pressrelease

Urbanista AB

Länk till Urbanista ABs pressrum

Pressmeddelande

Artisten Petter går in och gör DraMatenvagnen hip.

2010-12-07 08:00
Artisten Petter går in och gör DraMatenvagnen hip.
Artisten Petter investerar i livsstilsföretaget Urbanista som bland annat designar, tillverkar och säljer den moderiktiga shoppingvagnen DraMaten. Pengarna som Petter bidrar med ska användas för expansion och produktutveckling.
”Redan vid första kontakten med Urbanista fattade jag grejen med DraMaten, en skön produkt som borde ha en mycket bredare målgrupp än enbart äldre tanter”.
Vid sidan om karriären som framgångsrik och omtyckt artist har Petter ett gediget intresse för affärer och investerar i spännande onoterade bolag med idéer och visioner som utmanar.
”Jag har hela tiden sett mig själv som entreprenör och det har genomsyrat även hur jag ser mig själv som artist. Det handlar om att förmedla känslor och idéer som förnyar. Med samma inställning har jag nu valt att investera i Urbanista som jag tycker ligger i framkant när det gäller att skapa praktiska och moderna verktyg för en bredare publik. Varför är det bara tanter som ska slippa kånka matkassarna?  Varför ska en 36-årig rappare inte kunna dra maten i en snygg och cool vagn?"
Urbanista har sedan lanseringen i juni 2010 sålt nästan 5000 DraMatenvagnar på den svenska marknaden. ”Vår målsättning är vidga målgruppen till att infatta även yngre och manliga användare. Partnerskapet med Petter ger oss ett kvitto på att intresse finns”, säger Johan Wahlbäck, grundare och VD för Urbanista AB.
Det kapitaltillskott Petter bidrar med skall användas för att stärka Urbanistas position på den svenska marknaden och som del i företagets expansion utomlands. Under 2011 kommer Urbanista lansera ett antal nya produktkategorier

Det är trevligt att vara älskad

Jag brukar få ett par sådana här mail i veckan. Det står aldrig VAR de hittat mig. Dagens var ovanligt kärleksfullt. Tråkigt för henne att jag inte vill veta av henne.

nice to meet you.

My name is mariama ,how are you today, i just went through your profile  for love, I have no options than letting you Know I saw your profile today on a site.

that is why i wish to have a relationship with you, I will also like to Know you more,i will be very great full to have you as my loved one.so you can reply back to me through this address and i will also send you my pictures.

I believe we can move from here. But bear in mind that Love has no colors barrier, no educational back ground barrier,religious, language, nationality or distance barrier,the only important Thing there is love.

Thanks for your cooperation.

from mariama.

tisdag 7 december 2010

TOPPRAFFEL! sörjer: John Leslie är död!

Åh, herrejösses! Detta var verkligen oväntat. Det är inte längesedan porrlegenden Jamie Gillis dog, och nu har en annan legend satt tofflorna. Endast 65 år gammal drabbades John Leslie oväntat av hjärtstillestånd när han satt framför sin dator. Han hittades av sin fru.
John Leslie tillhörde de där klassiska porrskådisarna, som hade ambition att verkligen vara skådespelare; han var inte enbart en pantad sexmaskin i sina filmer. Men så var han också aktiv framför kameran under guldåldern, då det handlade om "riktiga" bioproduktioner; skjutna på 35mm och med mer eller mindre ordentlig handling.
Leslie agerade i 318 filmer med början 1975, och bland de mest kända hittar vi THE LEGEND OF LADY BLUE, 7 INTO SNOWY, 'V': THE HOT ONE, SEX WORLD, EROTIC ADVENTURES OF CANDY, PRETTY PEACHES, THE ECSTASY GIRLS, DRACULA SUCKS, CANDY GOES TO HOLLYWOOD och den fullkomligt fantastiska ULTRA FLESH. Bästa svenska titeln på en av hans filmer är nog SÄTT LÅS PÅ GYLFEN GRABBAR, BRUDARNA ÄR GALNA!
1983 medverkade han i DIXIE RAY HOLLYWOOD STAR, en deckare som även släpptes i en version utan porr under titeln IT'S CALLED MURDER, BABY. Filmen är mest känd för att Cameron Mitchell medverkar i den! Jupp, den Mitchell: Uncle Buck i HIGH CHAPARRAL och mördaren i TOOLBOX MURDERS. Tack och lov gör han inga sexscener. Året innan medverkade Mitchell i den Oscarsnominerade BERUSAD AV FRAMGÅNG.
1987 började John Leslie att regissera, vilket snart blev hans huvudsakliga sysselsättning, och han hann göra 140 filmer fram till sin död. Dock handlade det om rätt trista videoproduktioner.
1995 träffade jag John Leslie och gjorde en kort intervju med honom.

RIP John Leslie 1945-2010. Läs mer HÄR.

Cissi Elwin Frenkel lämnar Filminstitutet

P R E S S M E D D E L A N D E

Cissi Elwin Frenkel lämnar Filminstitutet

Svenska Filminstitutets VD Cissi Elwin Frenkel lämnar sin tjänst som hon haft sedan augusti 2006.

Cissi Elwin Frenkel:
- Jag är så glad över att ha fått vara med dessa fyra år när så mycket hänt inom svensk film. Allt från framgångarna på hemmaplan till genomslaget på världsscenen, när svensk film regerade världen med Millenniumtrilogin, Hollywood plockade upp våra stora talanger och när de svenska dokumentärerna påverkade världspolitiken. Jag känner en enorm ödmjukhet för och kärlek till alla de filmskapare som jobbar under svåra villkor och ändå förverkligar alla dessa filmer
- Jag är också enormt glad över att ha fått jobba i en organisation som Svenska Filminstitutet. "Bunkern på Gärdet" är inte som en del tror full med byråkrater utan med passionerade filmälskare som gör allt för att svensk film ska bli så bra som möjligt.

Cissi Elwin Frenkel lämnar posten på Svenska Filminstitutet vid årsskiftet och tillträder den 1 mars som VD och chefredaktör för tidningen Chef.

Håkan Tidlund, styrelseordförande i Svenska Filminstitutet:
- Jag beklagar verkligen att Cissi nu väljer att lämna oss. Under sina år som VD har hon genomfört ett stort och mycket framgångsrikt arbete med att modernisera Filminstitutet både när det gäller den interna organisationen och formerna för att stödja svensk film. Genom ett metodiskt och engagerat förändringsarbete har Filminstitutet bidragit till att kvaliteten på svensk film höjts och att den fått ett större genomslag både publikmässigt och på olika filmfestivaler runt om i världen. Cissi har också varit mycket uppskattad internt och externt och har varit en skicklig företrädare för svensk film.
- Nu går filmpolitiken snart in i skarpt läge när ett nytt filmavtal ska förhandlas fram. Cissi har gjort ett fantastiskt förarbete genom att få en bred politisk förankring för idén om ett breddat filmavtal och för att svensk film behöver och är värd en stark satsning. Det arbetet kommer nu tf VD Bengt Toll att fortsätta med oförminskad takt, samtidigt som vi inleder rekryteringen av en ny VD för Filminstitutet.

(TOPPRAFFEL! nominerar Dolph Lundgren till ny VD för SFI)

DVD: Centurion

CENTURION (Scanbox)
Det är trångt på svenska biografer och många filmer måste stå över biovisning - men ibland undrar jag hur distributörerna avgör vad som ska gå upp eller inte, vad de gör för prioriteringar. En av årets bästa filmer är BROOKLYN'S FINEST. En annan är HARRY BROWN. Båda gick direkt ut på DVD. Samtidigt kunde vi gå på bio och se INSTÄNGD 2, en film som gick direkt på DVD i USA och inte förtjänade ett bättre öde här i Sverige.

INSTÄNGD 2 var ju uppföljaren till Neil Marshalls original - han låg inte bakom tvåan. Men här har vi Marshalls senaste film. CENTURION. Direkt på DVD. Tyvärr. Detta är nämligen Neil Marshalls bästa film.

Jag har säkert skrivit det förr, men jag tillhör inte Neil Marshalls största fans. Jag förstod aldrig storheten i långfilmsdebuten DOG SOLDIERS - huvudpersonerna var för osympatiska. INSTÄNGD var väl rätt bra, men överskattad - och rollfigurerna var rätt osympatiska där med. DOOMSDAY tyckte jag var jättekul - men det var jag ganska ensam om. Att DOOMSDAY biovisades i Sverige var förresten överraskande, den kändes som något som en distributör kan vilja förpassa till DVD-träsket.

Och så har vi då CENTURION.

Jösses jävlar!

Snacka om blodbad.

Handlingen i filmen är egentligen väldigt enkel. Året är 117 och romarriket är enormt. De har dock problem med att besegra Britannien och romarna kämpar ideligen mot de barbariska pikterna, ett folkslag som häckade uppe i Skottland.

Michael Fassbender är Quintus Dias, en soldat som under den hänsynslöse general Virilus (Dominic West) marscherar norrut. De möter Biggus Dickus, och... Nä, förlåt. Jag kunde inte låta bli.

Olga Kurylenko från QUANTUM OF SOLACE är Etain, en krigisk pikt romarna anlitat som spejare; hon är alltså deras Zeb Macahan. Hon är hård som få, men säger inte mycket, eftersom hon fått tungan utskuren.

Vid ett bakhåll slaktas de flesta romarna och Virilus tas till fånga av pikterna. Etain byter åter sida. Ulrich Thomsen är en grym pikt med intressant mustasch.

Resten av filmen består främst av att Dias och ett par av hans män försöker ta sig levande genom den hotfulla vildmarken och frita Virilus, vilket kanske är en dum idé, då generalen är ett as. På vägen hinner Dias även möta kärleken iform av en utstött, blond pikt som bor ensam i en stuga.

CENTURION är full av pampiga, svepande flygbilder över miljöerna. Förtexterna är pampiga, eftertexterna är överraskande snygga. Handlingen är kanske lite tunn och emellanåt hade jag en aning svårt att skilja de skitiga huvudpersonerna åt, men det spelar ingen roll - Neil Marshall har gjort en förbannat underhållande och medryckande film.

Det är väldigt mycket action i filmen. Kopiöst mycket. Och det är blodigt som satan. Kroppsdelar huggs av, huvuden krossas, och striderna drivs på med hjälp av musiken. Det är fläskigare än GLADIATOR och för tankarna till CONAN.

Jag noterade att många amerikanska kritiker irriterade sig på det grova språket. Pikterna talar vad som är ett försök att återskapa deras språk; jag vet inte om de faktiskt talar ett existerande språk. I vilket fall är det övertygande och känns äkta. Däremot talar romarna brittisk engelska - och det är mycket "fuck" och "cock" och så vidare. Men jag kan mycket väl tänka mig att man inte uttryckte sig speciellt sofistikerat på den tiden - oavsett om man pratade latin eller engelska.

Michael Fassbender och ett par av de andra huvudpersonerna är kanske lite väl anonyma, men de funkar bra. I min recension av QUANTUM OF SOLACE skrev jag att Olga Kurylenko borde spela Modesty Blaise, om Miramax en dag verkligen gör den där filmen. Jag tycker fortfarande att hon skulle bli en perfekt Modesty. Tjusig kvinna, även om hon är utspökad med krigsmålning och misslyckad frisyr i CENTURION. Hon slåss som ett vilddjur, och som sagt, hon pratar inte. Först mot slutet har hon några repliker. De lyder: "RRRAAAAHHH! YIIIIH! HAAAAA! UUURRRRRGH! AAAAARGH! ÖRK!"

CENTURION borde verkligen ha gått upp på bio. Jag kan tänka mig att det här är skitmaffigt på stor duk. För att inte tala om uppviglande!

Det här är den tuffaste och köttigaste film jag sett på länge.

CENTURION släpps om en vecka eller så, se till att köpa eller hyra den så fort den skymtar i butiken om hörnet!

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 7

Musse Hasselvall gör långfilmsregidebut

Hrm... Måste erkänna att denna pressrelease fick mig att fnissa... Idén låter ju oerhört konstig. I alla fall för att vara ett svenskt projekt.


NICE ENTERTAINMENT

Länk till NICE ENTERTAINMENTs pressrum

Pressmeddelande

Musse Hasselvall gör långfilmsregidebut

2010-12-06 12:14
Musse Hasselvall gör långfilmsregidebut
MUSSE HASSELVALL GÖR LÅNGFILMSREGIDEBUT
NICE ENTERTAINMENT som tillsammans med Felix Herngrens produktionsbolag FLX FILM nyligen förvärvat rättigheterna till succéboken ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann” har ingått ett samarbete med SF för att producera långfilm i regi av Musse Hasselvall.
Regissören och kampsportsprofilen Musse Hasselvall ska regissera en komedi med kamportstema. Inspelningenär beräknad till sommaren 2011 och planerad att ske i bl.a. Sverige och Ukraina. Just nu sker utvecklingsarbeteti ett samarbete mellan NICE och SF. Medverkar gör bl.a. Musse Hasselvall och Andreas Halldén, båda bl.a. kända från TV-succén RALLARSVING.
Filmen är planerad att ha biopremiär i 2012. Dessutom planeras en spin-off serie för TV som är tänkt att bli en fristående fortsättning på filmen.
”Det kommer att bli en hård komedi om två mjuka killar i en tuff miljö; en kampsportsfilm för hela familjen”, säger Musse Hasselvall.

Populära maträtter på Google

Följande maträtter googlar svenska folket oftast, enligt Googles senaste undersökning:

Snabbast ökande sökningar på maträtter
1. Tzatziki
2. Ugnspannkaka
3. Flygande Jakob
4. Kladdkakemuffins
5. Kycklingfilé i ugn
6. Kalopps
7. Korv Stroganoff
8. Morotskaka
9. Pizzadeg
10. Kladdig kladdkaka

Jag måste säga att det känns betryggande att man vill laga ugnspannkaka, kalops, kycklingfilé och framför allt den numera så bespottade rätten Flygande Jakob. Jag har nog inte ätit Flygande Jakob på tjugo år. Fan, nu blev jag sugen på det...

måndag 6 december 2010

DVD: Boogeyman 3

BOOGEYMAN 3 (Nordisk Film)
Häromdagen skrev jag om MESSENGERS 2, en direkt på DVD-uppföljare från Sam Raimis och Rob Taperts Ghost House Pictures, och nu är det dags för ännu en.
BOOGEYMAN gick direkt på DVD i Sverige och jag kommer ihåg att jag såg den hemma hos en kompis som hade gått och lagt sig. Av någon anledning hade jag med mitt recensionsex och satt ensam uppe och såg filmen - och när eftertexterna rullade upptäckte jag att jag redan glömt vad jag sett. Väldigt märkligt. Nej, jag var inte full. Dagen efter mindes jag inget av filmen och minnet kom inte tillbaka under veckan. 
Ett par månader senare såg jag om filmen. Det var inte mycket jag kom ihåg. Och återigen glömde jag omedelbart bort vad jag sett. Det är inget bra betyg på BOOGEYMAN, som är något slags osedvanligt fantasilös variant på TERROR PÅ ELM STREET (Dessutom är ju titeln BOOGEYMAN illa vald - för vi tänker ju alla på Ulli Lommels Studio S-epos).
Av någon anledning kan jag komma ihåg de mest obskyra, dumma skitfilmer. Som BERSERKER, en slasherfilm om en viking i Amerika. Jag kommer ihåg avsnitt av TV-deckare jag såg som barn. Jag minns äventyr i serietidningar som MAFFIA-serier. Men det är lönlöst att minnas BOOGEYMAN.
Filmen fick en direkt på DVD-uppföljare, BOOGEYMAN 2, som jag inte såg. Tydligen hade Tobin Bell huvudrollen i den.
...Men nu har jag sett BOOGEYMAN 3, i regi av Gary Jones, som tidigare regisserat Nu Image-rafflet SPIDERS (den minns vi ju) och några avsnitt av Hercules och Xena.
Tydligen dog Bells rollfigur i tvåan, för trean öppnar med att hans dotter Audrey (Nikki Sanderson) sörjer honom. Hon hittar även farsans anteckningar, som bevisar att den övernaturliga busemannen Boogeyman finns på riktigt - han dyker upp på nätterna och dödar folk (voiceover av Tobin Bell).
Audrey är kompis med söta radioprataren Sarah (Erin Cahill) och försöker berätta allt för henne, men självklart tror inte Sarah på tokerierna om Boogeyman - förrän Audrey dödas av spöket och Sarah råkar bli vittne. Det ser ut som om Audrey hängt sig, men Sarah vet bättre. Hon försöker varna alla studenterna på colleget hon går på, men det går förstås inte så bra. Ingen tror på henne och Boogeyman kan härja hejvilt. Bland annat stoppar han in en blond tjej i en tvättmaskin. Just det, det gamla MY BLOODY VALENTINE-tricket.
Sarah läser Audreys farsas anteckningar och konstaterar att Boogeyman är en varelse som skapas ur människans fruktan - och ju fler som tror på honom, desto starkare blir Boogeyman. Hmm.
BOOGEYMAN 3 är inte en speciellt bra film. Men den är bättre än MESSENGERS 2 och jag gillade verkligen Erin Cahill som Sarah; hon är sympatisk och ser bra ut. Jag kände igen Cahill, men hon har mest medverkat i en farlig massa TV-serier jag aldrig sett.
Boogeyman själv ser ut som en korsning mellan Vargtass, Marilyn Manson och Johan Rabaeus. Sicken en!
Jag är snäll och låter betyget masa sig upp till en tvåa.

Lite julstädning...

Eller, tja, jag vet inte... Men eftersom det är jul tänkte jag det kan vara på sin plats med en ny logo. Vi får väl se om jag kommer att ha kvar den i längden, men jag ändrar ju ibland och det var nog läge för en aning ny look. Den förra kan mycket väl återkomma.

När jag är elektriker

När jag är elektriker, ja då vet man inte vad som kan hända.
Här under hittar ni Brett Kellys PREY FOR THE BEAST; en kanadensisk monsterfilm från 2007 - jo, det är hela filmen, och den ligger där helt lagligt.
Och läser ni eftertexterna kommer ni att notera att det står
Electrician: Pidde Andersson.
Jo då. Så kan det bli ibland.



...Och om ni inte orkar se hela filmen, så kan jag snabbt och enkelt gå händelserna i förväg:


Hmm, även min gode vän MJ var elektriker här...

Den mest fantastiskt osannolika musikvideo som någonsin gjorts!

...Åtminstone den mest bisarrt stjärnspäckade:

Studio S om Studio S

SEO från Studio S Entertainment satte sig i Gomorron Sveriges TV-soffa för att diskutera Studio S-boxen han släppt. Tyvärr fick han inte säga speciellt mycket, eftersom projektledaren för samhällsprogrammet Studio S och alltså mannen bakom videovåldsprogrammet också medverkade. Den sistnämnde verkade leva kvar i december 1980 och var fortfarande lika otäck och pratade i illa underbyggda klyschor (Sexualsadism? Nytt? Märkligt ord, men det har ju förekommit i litteraturen sedan De Sade, eller troligen sedan Bibeln - eller antiken). Och tyvärr pratade han mest hela tiden. Han borde ha blivit bortklippt.

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 6

söndag 5 december 2010

Jag missade knugen

Några av er sitter kanske på fuktiga galonsäten och undrar varför jag inte rapporterade från kungens besök i Malmö igår. Han var ju här och invigde Citytunneln.
Citytunneln...
Allvarligt talat har jag inte blivit riktigt klok på den. För utsocknes är det lätt att tro att Malmö har fått sig en tunnelbana, men så är det inte alls. Vi har fått ett par nya, underjordiska järnvägsstationer, vilka tydligen ska underlätta för SJ, Pågatågen och Öresundstågen. Det påstås att resorna kommer att gå snabbare. Och bor man i närheten av de nybyggda stationerna, är det ju väldans bra. Själv får jag fortsätta att knalla bort till Centralen. Men känner jag tågtrafiken rätt, lär det inte bli någon större skillnad; det känns som om vartannat tåg är försenat, inställt eller ersatt med buss året om, oavsett om det är snökaos eller ej.
I vilket fall, kungen kom hit, och det hade ju varit kul att ta med honom ut på en sväng, kanske bort till Grottan. Jag menar, efter att jag intervjuat Dolph Lundgren, vilka ska jag nu beta av bland värdiga intervjuoffer? Jag måste ju få chansen att fråga Carl XVI Gustaf om det stämmer att Steven Seagal är hans favoritskådis!
Dock hade det bestämts att kungen inte skulle träffa pressen, mer än när han plåtades när han klippte band. Och jag visste inte riktigt hur dags man skulle få chans att se honom.
Malmö Stad hade ställt till med "kalas" för oss Malmöbor. På Posthusplatsen bakom Centralen hade man byggt en stor scen, och där underhölls det minsann. Jag såg till att hålla mig därifrån, eftersom de som uppträdde var Marie Fredriksson, Ola Salo, Mikael Wiehe och några till. Så oerhört tradigt. Om nu kungen var i stan kunde man väl fått kräva en återförening av Kriminella Gitarrer och en frejdig version av deras gamla slagdänga "Knugen Skuk". Den känns ju aktuell i dessa tider.
Klockan nio på kvällen bjöds det på mer underhållning. Wilmer X återförenades, efter att inte ha spelat tillsammans på fem år. Tänk, jag hade inte noterat att de lagt bandet på hyllan... Tiden går! Det var ju inte längesedan jag såg dem på Rådhustorget i Landskrona.
Jag gick faktiskt ner till konserten, men det var så satans kallt och blött på marken och mycket folk, och det började även snöa, så jag gick in på Centralen där jag kunde höra konserten utan att se den. Men spelningen kändes rätt ointressant. Kul att de körde "Vem är den flickan" och "Kör dig död", men det varvades med kräkmedel som "Vem får nu se alla tårar".
I dagens Sydsvenskan läste jag att knugen ställt intresserade frågor till lokföraren om tågens maxhastighet och annat fränt.

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 5

TOPPRAFFEL! firar andra advent

lördag 4 december 2010

DVD: Messengers 2: The Scarecrow

MESSENGERS 2: THE SCARECROW (Nordisk Film)
Jag börjar alltid småskratta när bröderna Pang kommer på tal. Inte bara för att de har ett skojigt namn, utan främst för att jag ju en gång gjorde en värdelös intervju med dem som inte gick att använda.
Skräckfilmen THE MESSENGERS från 2007 var deras amerikanska långfilmsdebut, och här i Sverige släpptes den direkt på DVD. Jag såg den förra året, men kommer absolut inte ihåg någonting, mer än att den utspelade sig på en gård mitt ute i ingenstans.
Jag kollade nu upp handlingen på IMDb, men jag minns inte så mycket mer för det. THE MESSENGERS; en film från Sam Raimis och Rob Taperts bolag Ghost House, är en slätstruken historia om en kille som odlar solrosor, om hans familj som ser spöken i kåken, och om en mystisk främling som anställs för att hjälpa till med solrosorna.
MESSENGERS 2 är fortfarande producerad av Ghost House, men den här gången är det en direkt på DVD-produktion. Bröderna Pang är ersatta med dansken Martin Barnewitz, som tidigare gjort filmen KOLLEGIET.
Norman Reedus spelar bonden Josh Rollins, en föredetta alkoholist som nu bor med sin familj på en gård mitt ute i ingenstans. Det verkar dock inte vara samma gård som i förra filmen. Josh har problem, må ni tro. Han odlar majs, men har problem med bevattningen; pumpen funkar inte. Och de majskolvar som dyker upp, blir snabbt uppätna av kråkor. Pengarna börjar ta slut och han har inte råd att så nytt. Och frugan verkar lite för intresserad av en annan snubbe.
Men så hittar Josh en dag en otäck fågelskrämma undangömd på gården. Hans lille son blir livrädd, men Josh tycker den kommer väl till pass. Och så kommer grannen förbi för att presentera sig och ger Josh en sexpack öl som välkomstpresent.
Nu händer de märkligaste saker. Inte nog med att Josh tar till kröken igen - fågelskrämman verkar vara ute och röra på sig. Kråkorna dör. Vattenpumpen börjar funka. Folk dör.
Men det hjälper inte.
MESSENGERS 2: THE SCARECROW är en mördande tråkig film. Jag hade grava koncentrationsproblem när jag såg den. Barnewitz' film är makalöst oengagerande. Dessutom är den ofta så jävla mörk att jag inte såg vad som skedde. Okej, jag vaknade till när det plötsligt dök upp en strippande brud och porrade sig bland majsen, men det hjälpte inte. Det här suger. Det enda jag uppskattade var att filmmusiken komponerats av Joseph LoDuca; mannen bakom musiken till EVIL DEAD-filmerna.
Jag hittade en del besynnerliga och intressanta uppgifter om den här filmen på nätet. Inte helt oväntat är den inspelad i Bulgarien, som ska föreställa något i stil med North Dakota. Budgeten var på 15 miljoner dollar, men de lyckades skjuta filmen på arton dagar för två miljoner! Låter lite grann som när Dino DeLaurentiis gav Maria Bava en fruktansvärd massa miljoner för att göra DANGER: DIABOLIK, och Bava bara använde sig av en bråkdel av detta.
Intressantast av allt: Todd Farmer skrev manuset till den första THE MESSENGERS. Dock skrevs manuset om så rejält, att nästan ingenting återstod av vad Farmer skrivit. Dock ska MESSENGERS 2 bygga på Farmers originalmanus.
Jag förstår varför det skrevs om till Pangfilmen...
Märkligt att man kan misslyckas så radikalt med en film om en otäck fågelskrämma. Sådana är ju per definition creepy. Fast det har ju gjorts lite väl många fågelskrämmerysare de senaste decennierna.

Bio: The Next Three Days

Foton copyright (c) SF Film

För ett par dagar sedan läste jag en intervju med manusförfattaren och regissören Paul Haggis, i vilken han bland annat tillfrågades om hur man skriver ett bra manus. Haggis, som skrivit och regisserat THE NEXT THREE DAYS, svarade något om att man måste ha en bra, stark berättelse och så vidare. Eftersom Haggis är känd som en framstående manusförfattare, blev jag förvånad när jag fick veta att den här nya filmen är en remake på den franska ALLT FÖR HENNE från 2008. Nu har jag dock inte sett originalet, så jag har inget att jämföra med.

Haggis är en kille med en rätt intressant karriär. Han är kanske mest känd för att ha skrivit och regisserat CRASH (nej, inte Cronenbergs bättre och mer bisarra film), och skrivit manus till MILLION DOLLAR BABY, FLAGS OF OUR FATHERS, LETTERS FROM IWO JIMA, CASINO ROYALE och QUANTUM OF SOLACE. Men innan dess ägnade han sig åt betydligt roligare saker. Jo, förstår ni, Paul Haggis skapade WALKER: TEXAS RANGER, som han skrivit många avsnitt till! Och han har skrivit till LAGENS ÄNGLAR, LIVET RUNT DE 30, och ännu bättre till THE LOVE BOAT och MR MERLIN (!) och bäst av allt, till SCOOBY-DOO, RICHIE RICH och PLASTIC MAN. Respekt!
Enligt Haggis är THE NEXT THREE DAYS en thriller för människor över 25. Jag missade pressvisningen, och gick därför på en ordinarie kvällsvisning. Jag var den ende över 25. Dessutom fick jag audio commentary på främmande språk. Tonårsparet som satt bredvid mig var ungefär så smarta som tonåringar är idag. "Jag gillar han den skådisen," sa killen. "Ja. Vem är det?" - "Jag vet inte." - "Är det han i GLADIATOR?" - "Nä.".
Men jo, det var det ju.

Russell Crowe spelar läraren John Brennan, lyckligt gift med den tjusiga och framgångsrika Lara (Elizabeth Banks) och tillsammans har de den lille sonen Luke. En dag börjar dock inte som de tänkt sig. Det ringer på dörren och in störtar en hel hög poliser som griper Lara, misstänkt för mord. Minst sagt oväntat.

Lara döms till livstids fängelse, men John är förstås övertygad om att hon är oskyldig. Men efter tre år inser han att Laras fall aldrig kommer att tas upp på nytt, hon kommer aldrig att släppas ut från anstalten. Därför beslutar han sig för att frita henne.
John nagelfar Internet efter fakta om rymningar och hur man går tillväga. Han lär sig en massa fula knep på nätet, bland annat hur man öppnar en låst bildörr med hjälp av en tennisboll (undrar om det funkar i verkligheten). Han träffar en kåkfarare (Liam Neeson, som medverkar i en enda scen) som är den ende som lyckats rymma från ett visst fängelse, och han får en massa tips, råd och frågor han måste ställa till sig själv.
Efter att ha skaffat vapen, falska pass och lämnat Luke på ett barnkalas, sätter han sin plan i verket. Självklart får han ut Lara, men flykten blir allt annat än problemfri.
På det stora hela är THE NEXT THREE DAYS en bra, robust och ofta riktigt spännande thriller. Jag håller med Haggis om att det här är en film för folk över 25. Tempot är relativt lågmält, klippningen inte hetsig, skådespelarinsatserna är gedigna. Vid flera tillfällen figurerar Johns föräldrar, och jag uppskattar verkligen att farsan spelas av Brian Dennehy! Det var längesedan jag såg honom på bio - eller någon annanstans. Det känns på något sätt självklart med Dennehy som far till Russell Crowe. De två har ingen vidare bra relation och har slutat prata med varandra - och under mer än halva filmen säger Dennehy ingenting. Han bara går omkring och är tyst. Det är inte förrän han förstår vad John håller på att planera, som han öppnar munnen.
Dock faller det hela på att filmen blir lite väl otrolig. John ska alltså vara en vanlig, trist lärare - och plötsligt kan han hantera skjutvapen, köra bil som en racerförare, slåss och genomföra de mest avancerade manövrar. Det skär sig en aning med resten av filmen, som känns realistisk och trovärdig.
Plötsligt tar sig John dessutom in i ett knarklabb och skjuter ner några skurkar och har sig, och jag undrar - varför? Vilka var det? Vad hade John där att göra? Vad hade detta med planen och storyn att göra, mer än att tillföra mer action - och vara ett sätt att få polisen att få upp en ledtråd.

Detta kan dock inte hindra Haggis film från att vara lite bättre än genomsnittet.
Och jag gillade den döve motorcyklisten.





(Biopremiär 3/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 4

fredag 3 december 2010

Ny remake på Atlantis Interceptors

Okej, ni kommer väl alla ihåg Ruggero Deodato-rafflet ATLANTIS INTERCEPTORS, även känt som RAIDERS OF ATLANTIS:
Den filmens skurk gick ju omkring med ett stort jävla glasaskfat för ansiktet:
Här i Malmö vill vi inte vara sämre, så här är en bild ur den splitternya, skånska versionen av ATLANTIS INTERCEPTORS:
(Foto: Johnny Månsson)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 3

Basse!

Det har här på TOPPRAFFEL! uppdagats att serien  Basse - en gång i tiden utfyllnadsserie i tidningen 47:an - är synnerligen älskad. Därför utnämner vi den tredje december 2010 till Stora Bassedagen!



Även Basse figurerade i de där reklamserierna för Twinkies (härligt gyllengula och med smaskig fyllning):

Och minsann, det gjordes även en amerikansk version av Ragnar Frisks 47:an Löken-filmer!I rollen som Lasse Kühler såg vi Jerry Lewis:

torsdag 2 december 2010

Bio: I'm Still Here

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Vi såg ut som snögubbar när vi anlände till Spegeln, efter att ha sprungit genom Malmö. Men inne i värmen bjöds det både på kaffe och pepparkakor, och vi såg nog alla med nyfikenhet fram emot filmen vi skulle se: Casey Afflecks dokumentär om Joaquin Phoenix. Eller, jag borde väl snarare skriva "dokumentär" inom citationstecken, eftersom Affleck härommånaden medgav att alltihop är fejk.
Vi minns ju när Phoenix under 2008 plötsligt lät meddela att han skulle hoppa av sin karriär som framgångsrik skådespelare för att istället bli rappare. Om det var sant eller ej visste ingen, jag har för mig att jag själv skrev något om att om det nu är sant, kommer Phoenix säkert att göra en Mickey Rourke - han dyker upp i några B-filmer innan Tarantino handplockar honom för en comebackroll, vilken leder till en stor, Oscarsnominerad roll.
Vi fick se Joaquin Phoenix bli fetare och fetare medan skägget växte, vi läste rapporter om han fiaskoframträdanden som rappare, det lades ut pinsamma klipp på YouTube, och han besökte Letterman och betedde sig exceptionellt underligt.
Det första jag lär mig när jag ser filmen, är att Joaquin uttalas "Woakin" och att många kallar honom "Woak". Filmen öppnar med en hemvideo från 1981 i vilken lille Joaquin hoppar ner i en sjö. Därefter är det nutid och under repetitionerna av en pjäs som ska framföras på en välgörenhetsgala till Paul Newmans minne, berättar Joaquin att detta kommer att bli hans sista jobb som skådis. Han tycker att yrket är fjant, det har inget med äkta kreativitet att göra; att bara göra vad regissören säger till en.
Så tillsammans med sina två assistenter satsar Joaquin på att bli J.P. - rapstjärna. Han skriver sina låtar själv och hans mål är att få Sean Combs, alltså P Diddy - eller Puff Daddy, som han fortfarande borde heta, att producera debutalbumet.
Den ständigt svärande, kedjerökande amatörrapparen beter sig allt underligare - och det är ganska uppenbart att det är fejk. I synnerhet vid ett tillälle där han ringer efter horor som han och assistenterna sedan har sex med efter att ha snortat kokain. Han tar mer droger under filmens gång. Om detta vore en äkta dokumentär tror jag knappast att han skulle ägna sig åt illegala saker i en film som går upp på bio.
Om man fortfarande vill ha det bevisat att det hela är fejk, räcker det med att läsa filmens eftertexter. I en av slutscenerna hälsar Joaquin på sin far. Fadern spelas av en som heter Tim Affleck... 
I'M STILL HERE varar i nästan två timmar - men den känns som fyra. Oj, vad långt och segdraget det här blir. Det hade räckt med en timme. Joaquin Phoenix är en ganska osympatisk kille. Hans beteende är lite roligt i början, men det blir för mycket. Jag förvånas över att ingen ber honom dra åt helvete eller ger honom en fet smäll. Till slut får en av hans assistenter nog och bajsar honom i munnen när han sover (tyvärr i ett mörkt rum och lite på avstånd, vilket förstås signalerar fejk).
Casey Affleck hävdar att filmen utforskar vad kreativitet innebär och vad ett liv framför kameran kan göra med en, och han har säkert flera poänger med sitt verk. Men jag tröttnade på filmen och satt mot slutet mest och irriterade mig. Om jag inte vetat att det var fejk, hade jag kanske mottagit den annorlunda. Roligast är de andra personer som medverkar, som Ben Stiller, samt alla klipp ur Oscarsgalan och Letterman.
Jag bör kanske skjuta in att jag aldrig varit någon större beundrare av Joaquin Phoenix. Nu har jag förvisso inte sett WALK THE LINE (Nix, faktiskt inte!), men jag tycker mest att han gått omkring och sett tårögt melodramatisk ut.
...Och som rappare stinker han!
(Biopremiär 3/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 2

47:an Löken

Nå. Mitt inlägg om Harry Potter-fans här under någonstans ledde omärkbart till en diskussion om 47:an Löken istället. Det känns ju fullkomligt naturligt, det är väl ingen större skillnad på Potter och Löken.
Så med tanke på detta, tänkte jag att jag ju kan reprisera min recension av Löken-dubbel-DVD:n, ursprungligen publicerad i Helsingborgs Dagblad i juli 2007.

47:an Löken/47:an Löken blåser på
Surrealism. Sverige 1971-72
Ingen regi: Ragnar Frisk
I rollerna: Lasse Kühler, Janne "Loffe" Carlsson, Lasse Åberg
Bonus: Fullscreen, dålig bild, uselt ljud, nakenscener, mustascher (Noble Entertainment)
BETYG: 47

Skriven av Pidde Andersson

För en massa år sedan utnämnde jag 47:an Löken-filmerna till två av de absolut konstigaste svenska filmerna någonsin. Nu kan du skaffa dem i en dubbeldiscutgåva, garanterad att få din hjärna att koka.

Filmerna är fortfarande lika konstiga. De bygger på Lennart Elworths tecknade serie, ett 91:an-plagiat som gick i Lektyr. Uppenbarligen har man inte haft något egentligt manus, utan bara filmat serierna rakt av. Filmerna består av en rad sketcher som alla har det gemensamt att de är fantastiskt, genialiskt usla. I många fall är de totalt obegripliga, till exempel slutet på den första filmen, där en kille hållande en ölback springer efter en bil. När det är begripligt är det så dumt att tapeterna skiftar färg.

I "47:an Löken blåser på" medverkar Lasse Åberg som den franske general Pain Riche. Åberg har ännu inte vågat se filmen. Däremot har han en väldig massa anekdoter om inspelningen och Åsa-Nisse-regissören Ragnar Frisk. I filmen klär Åberg ut sig till kvinna (han döljer mustachen med ett nummer av Husmodern) och badar bastu med nakna brudar. Tjejen han sitter bredvid är blivande porrstjärnan Marie Forså i sin första roll. Åberg äter även bönor och går på ett utedass som sprängs av ett bazookaskott.

Massor av kända skådespelare medverkar, ibland blir det sång och dans, ibland ser man inte vad som försiggår eftersom skärpan är kass och fotografen ointresserad. Mikrofonskuggor finns här många. Ställ till med en helkväll: bjud hem släktens vänner och visa "Sound of näverlur", "Kärlek 1-1000" och 47:an Löken-filmerna! Deras liv kommer aldrig mer att bli sig likt.

Sydnytt

Här är Sydnytts inslag om WG Films seger över DOLE. Det är väl trevligt i sig, men det finns en extra orsak till att jag lägger upp klippet här. En orakad orsak. För vad är det för vibrerande erotiskt knippe som dyker upp till höger 1:48 in i inslaget - med ett glas champagne i högsta hugg?

onsdag 1 december 2010

DVD: After.Life

AFTER.LIFE (SF)
Det har nu gått några dagar sedan jag såg AFTER.LIFE. Jag kände att jag verkligen behövde fundera lite mer på den. Mina känslor var nämligen rätt kluvna, både medan jag såg filmen och direkt efter att jag sett den.
Christina Ricci spelar skolfröknen Anna, som är ihop med Paul (Justin Long) - och deras förhållande är inte helt friktionsfritt. Efter att de en kväll bråkat på en restaurang, sätter sig Anna i sin bil, fräser därifrån - och råkar ut för en allvarlig biloycka.
När Anna vaknar upp visar det sig att hon hamnat i en mardrömssituation: hon ligger nämligen på ett obduktionsbord och kan inte röra sig. Vid hennes sida står begravningsentreprenören Eliot (Liam Neeson). Anna kan kommunicera och Eliot informerar henne om att hon dött i bilolyckan, hon befinner sig i gränslandet och nu ska han göra henne i ordning för begravningen. Va? Vad är det här för dumheter, tycker Anna - hon lever ju! Titta, nu kan hon så smått börja röra på armar och ben.
Eliot berättar att han besitter förmågan att kommunicera med döda, och de döda säger alltid samma sak när de hamnar hos honom - de hävdar att de inte alls är döda. Ett av Eliots jobb är att lugna ner dem och få dem att acceptera att de faktiskt inte längre är i livet.
Anna tycker förstås att det är idioti - varför har hon kidnappats av den galne begravningsentreprenören? Hon försöker fly.
Samtidigt får Paul veta att hans älskade kört ihjäl sig. Han blir förstås svårt chockad, men konfunderad när Eliot inte släpper in honom för att få se på liket. Han misstänker mer och mer att Anna inte alls är död, och börjar luska i försvinnandet. Var finns hon? Varför har hon blivit bortförd?
Det hela leder fram till en twist-end jag listade ut redan i början av filmen.
AFTER.LIFE är Agnieszka Wojtowicz-Vosloos långfilmsdebut. Hon har även skrivit manuset tillsammans med Paul Vosloo. Jag satt länge och imponerades av filmen. För en gångs skull fick jag se en rysare som kändes lite unik, som inte liknade allt annat. Mina tankar gick till europeisk film. Både till europeisk konstfilm och till europeisk genrefilm från 1970- och 80-talen. För att jämföra med THE HOUSE OF THE DEVIL, som jag ju recenserade häromdagen: den filmen utspelar sig 1983 och filmskaparna har gjort sitt bästa för att filmen ska se ut att vara från samma år. AFTER.LIFE utspelar sig i nutid och jag tror inte att Wojtowicz ansträngt sig för att få sin film att se ut att vara 30 år gammal. Orsaken är att hon jobbar i samma stil som de gamla mästarna. Berättartempot är långsamt, fotot vackert och estetiskt, inriktningen känns "vuxen", tonen är ofta lätt poetisk.
Det vilar en mardrömsstämning över filmen. Inte mardrömmar av den typ som återfinns i TERROR PÅ ELM STREET-filmerna och liknande, utan realistiska mardrömmar - sådana där i vilka omvärlden och allt som är bekant plötsligt genomsyras av en märklig, obehaglig atmosfär. Något är fel. För att knyta an ännu mer till gammal europeisk genrefilm, sitter Annas märkliga mor i rullstol och bor i ett stort hus.
Christina Ricci har ett ovanligt utseende som passar roller som den här. Hon är på ett sätt söt och vacker med sina stora, uttrycksfulla ögon. Samtidigt ger hennes runda ansikte henne ett docklikt utseende; jo, hon ser ju ut att vara tecknad av Tim Burton. Liam Neeson skänker kvalitet över produktionen och Justin Long har inte så mycket att göra, han går mest omkring och är förtvivlad, men det är intressant att se honom i en dramatisk roll. Filmens budget var bara fyra och en halv miljoner dollar; aningen mer än en svensk normalbudget.
Samtidigt som jag imponeras av allt det här, funderar jag på om det inte är rätt fånigt det hela. Är filmen för pretentiös? Högtravande? Tenderar den kalkon? Nej, jag tror nog inte det. Det beror nog på vilket humör man är på när man ser filmen. Men den orkar inte riktigt hela vägen fram till slutet, den börjar svaja, och eftersom jag räknat ut slutet, satt jag och hoppades på att jag skulle ha fel; att jag istället skulle överraskas.
Christina Ricci har väldigt många nakenscener i filmen. På bio i USA spelade den bara in en bråkdel av vad den kostade att göra.

Jävlas inte med Harry Potter-fans!

...Apropå Xomba.com:
Min recension av den senaste Harry Potter-filmen, som jag gav två syndiga dvärgar här på TOPPRAFFEL! och som inte genererade några reaktioner, finns även på engelska. Den versionen fick dock folk i utlandet att sätta chokladmjölken i halsen! Herrejävlar, det här är inte klokt. Jag har nog aldrig varit med om något liknande. Kommentarerna är hur många som helst, de är långa, och de flesta ungarna hatar mig! Det är fullkomligt fantastiskt! Rabiata trollkarlsfans, de är till och med värre än TWILIGHT-fansen. Och de verkar inte kunna tillräckligt mycket om film för att förstå mina tydliga argument. Kolla in kaoset här: 

The Seagal Report

Eftersom folk runt om i världen, i synnerhet i USA, verkar uppskatta mina recensioner av Steven Seagal-filmer, startade jag vad jag kallar The Seagal Report borta på Xomba.com. Under den rubriken skriver jag om något äldre Seagalfilmer. Förra veckan var det TODAY YOU DIE och idag blev det FLIGHT OF FURY. Den senare kan du läsa här:
Notera att jag med benäget tillstånd återanvänt Johan Wanloos gamla fina illustration från hans recension av filmen.

Bio: Vill jag vissla så visslar jag

Foton copyright (c) Folkets Bio
Vad har Steven Seagal och Trollhättan gemensamt? Jo, Rumänien. För här har vi nämligen ett rumänskt drama, inspelat i Rumänien med rumäner i rollerna, men med en del pengar från Svenska Filminstitutet i potten, och efterproduktionen verkar Film i Väst och Trollhättan ha stått för.
Rumänska fängelsedramer är min själ sällsynta. Denna film, i regi av Florin Serban, är ett fängelsedrama och gick minsann och vann Silverbjörnen i Berlin tidigare i år, ett faktum som kan innebära precis vad som helst. Inte nog med det, huvudrollsinnehavaren George Pistereanu fick nyligen Bronshästen som bäste skådespelare på Stockholm Film Festival.
Pistereanu är nittonårige Silviu, som sitter inspärrad på en kriminalvårdsanstalt på den rumänska vischan. Det verkar vara något slags öppen anstalt, men trots detta har de hårda vakter och burar man kan förvara fångar i när de behöver isoleras. Mest ser barackerna ut som övergivna förskolor från tidigt 1970-tal.
Exakt vad Silviu hittat på för att hamna där nämns aldrig, eller så tänkte jag på annat när det nämndes, men när filmen börjar har han två veckor kvar till frigivning. Dock kommer hans älskade lillebror på besök och berättar att deras morsa kommit hem från Italien och tänker återvända dit och ta lillkillen med sig.
Detta går Silviu absolut inte med på, så trots den korta tiden kvar i finkan, beslutar han sig för att rymma, så att han kan hindra morsan från att dra iväg med brorsan. På anstalten finns en ung, söt socialarbetare, Ana (Ada Condeescu), och hon kan komma väl till pass som gisslan när Silviu ska sätta sin plan i verket.
Jag har nu funderat några timmar på den här filmer. Vad tycker jag? Ja, du. Jag tycker faktiskt ingenting. VILL JAG VISSLA SÅ VISSLAR JAG känns mer eller mindre som 94 menlösa minuter. Det är långsamt, realistiskt - och odramatiskt berättat. Jag struntar i Silviu. Vad är han för typ? Jag upplever honom inte som särdeles sympatisk och nog sitter han bra där han sitter. Varför får brorsan inte åka till Italien? Allvarligt talat - vem fan vill inte hellre sitta i Italien än Rumänien?
Det blir aldrig spännande, och jag tycker inte heller att det är speciellt intressant - fängelsefilmer har jag sett många, och det här fängelset är ett av de blekaste jag stött på. Det är oengagerande och sömnigt. Det enda jag riktigt gillade var slutscenerna, som jag förstås inte tänker avslöja här - men de är rätt unika och bidrar antagligen till att många tycker att filmen är bättre än den egentligen är.
Skådespelarna får vara hur bra som helst, men det spelar ingen roll - jag kommer inte på någon orsak att se den här filmen. Om man nu inte är specialintresserad av rumänsk film och ser allt som görs i det landet.






(Biopremiär 3/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER! Lucka 1