måndag 22 november 2010

DVD/TV: Cougar Town, säsong 1

COUGAR TOWN, SÄSONG 1 (Disney)
Vänta nu här. Tittar jag på COUGAR TOWN? Av alla serier? Tja, ni vet ju hur det är. Jag tittar aldrig på TV-serier. Eller på TV överhuvud-
taget. Men det händer ju att jag ger mig på en del serier när de väl kommer på DVD.
Den senaste serie jag verkligen tyckte var bra - helt igenom bra, från början till slut - var CALIFORNICATION. Åtminstone säsong ett, som är den enda jag sett. Annars brukar jag ofta tröttna efter några avsnitt. Om det nu inte handlar om serier från 60- och 70-talen. Filmade på 35mm och med rejäla skådisar i huvudrollerna.
När COUGAR TOWN, en serie från 2009, skulle börja gå på svensk TV, dök det upp en massa artiklar om den i pressen. Fenomenet pumor skulle utredas. Dels tänkte jag på Kåta Gun i KVARTERET SKATAN, men jag inbillade mig även att det här är en komediserie för samma publik som läser Amelia och Tara. Antagligen tillhör jag allt annat än målgruppen.
Jag har självklart inte sett hela säsong ett, är ni inte kloka? Jag vill hinna titta på annat också. Men - jag har nu sett ett helt gäng avsnitt. Och det intressanta är jag kommer att tänka på CALIFORNICATION. Det är stor skillnad på de två serierna, de tillhör nästan olika genrer, men här finns beröringspunkter. I CALIFORNICATION är David Duchovny en frånskild författare i 50-årsåldern (okej, jag vet inte hur gammal hans rollfigur ska föreställa, men Duchovny är runt 50) som tillbringar dagarna med att ragga unga brudar och ha sig. I COUGAR TOWN är Courteney Cox 40-åriga (fast 2009 var Cox 45) Jules - nyskild mäklare med tycke för yngre män.
Ibland blir jag inte riktigt klok på den här serien. Emellanåt drar den åt sådan där tradig, "kvinnlig" humor, kanske lite åt det hemska MIA & SARA-hållet, eller så blir det gapigt och obegripligt, som PÅ SPANING MED BRIDGET JONES. Jag inte förstå. Jules har även en yngre kompis och tillika arbetskamrat; Laurie (Busy Philipps) som jag genast tyckte illa om. Hon ser ut som en ung Kevin McCarthy utklädd till kvinna. Det är dessutom nästan lite korkad porrlook över henne.
Men större delen av tiden handlar det om robust sitcom (utan studioskratt) och delar av persongalleriet känns hämtat både från SEINFELD och VÅRA VÄRSTA ÅR. Brian Van Holt är ex-maken Bobby, en riktig svenne. Jag undrar hur fan han fick ihop det med den mer sofistikerade Jules. Och hur lyckades de gifta sig och få barn? Bobby är en drängig fåne utan like, han gillar att gå barbröstad och digga gubbrock och klippa gräset.
En son hann de få, Travis (Dan Byrd), som är i sjuttonårsåldern. Han skäms något makalöst för sina föräldrar. Främst över sin farsa - av fullt förståeliga skäl. Orsaken till att han skäms även över sin morsa, är att Jules ständigt raggar lammekyd eller råkar få ur sig olämpliga repliker.
Seriens koncept funkar väl inte riktigt - och detta beror på att det är Courteney Cox som spelar Jules. Cox är en väldigt attraktiv kvinna. Det finns ingen som helst orsak till att yngre killar skulle tacka nej till henne och avfärda henne som "gammal". Herregud, det är ju fucking Courteney Cox! Tänk att bli uppraggad av henne! Det hade varit skillnad om Jules spelades av en 45-åring med svampigt ansikte, stripigt hår och en Commerce mellan fingrarna.
Dessutom tycker jag att Jules som rollfigur känns som den mest normala i serien. Hon är väldigt sympatisk och rolig; jag gillar henne. Övriga personer beter sig betydligt konstigare.
Roligast är Ian Gomez som grannen Andy, gift med Jules' kompis Ellie. Han är lite av seriens motsvarighet till George Costanza.
Intressant nog är den här serien - en "kvinnoserie"? - skapad av en man; Bill Lawrence, som även ligger bakom SCRUBS. Och precis som så ofta är fallet med den här typen av TV-serier, kommer de undan med mycket just för att handlingen kretsar kring kvinnor. Hade COUGAR TOWN handlat om män hade den troligen avfärdats som gubbsjuk och sexistisk.
I vilket fall - jag måste erkänna att det här var överraskande roligt. Tydligen anses serien som "vågad" i USA. Näää... Det är den då rakt inte! Det här är väldigt snällt.
(Som vanligt när jag recenserar TV-serier avstår jag från att dela ut betyg. Kvalitén och rolighetsgraden på avsnitten varierar ju)

Jag läser i dagens tidning...

Eller snarare tidningar, i plural, då det handlar om Metro och City. Men det sägs fortfarande med Tage Danielsson-röst.
Utan att ta hjälp av någon Lindeman för expertutlåtande, läser jag en rad notiser.

Svenska Malin Åkerman ska spela huvudrollen som Linda Lovelace i filmen INFERNO. Men Åkerman ser ju inte alls ut som Lovelace! Det gjorde väl inte Lindsay Lohan heller, som först skulle få rollen. Det verkar som om filmen ska bygga på boken "Skärseld". Hmm. Undrar vem som kommer att spela Sammy Davis Jr... Sedan hör det förstås till saken att stora delar av "Skärseld" är ren hittepå, så vi får hoppas att filmskaparna gör lite ordentlig research.

En herre vid namn Bienvenu i Belgien har dragit Tintin inför rätta. Bienvenu är född i Kongo och hävdar att "Tintin i Kongo" är rasistisk och bör förbjudas.
Jamen, för helvete... Det är ett 80 år gammal seriealbum. Upphovsmannen är död sedan snart 30 år. Diskussionerna gick höga när albumet kom på svenska på 70-talet, men kom igen... Det handlar bara om en naiv skildring av ett land Hergé aldrig besökt. En fantasivärld. Det finns väl knappast någon som tar "Tintin i Kongo" på allvar i dag? Det speglar en flydd värld och är intressant som tidsdokument. Det kan knappat klassas som rasistiskt propaganda. 

Steven Soderbergh ska tydligen regissera en långfilmsversion av MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. och George Clooney är påtänkt som Napoleon Solo. Ett bra val, tycker jag. Men varför ringde Soderbergh inte Jarl Borssén? Borssén är ju mer lik Robert Vaughn än Clooney. Vaughn fyller förresten 78 år idag. Han leve! Hurraaa!

Och så ska Steven Spielberg göra en film om Abraham Lincoln. Huvudrollen har tilldelats överspelets okrönte konung Daniel Day-Lewis. Det låter som om det kommer att bli hemskt...

Och där knäppte jag ihop västen med gylfen.

Vad jag vill leka med

När jag var barn lekte jag med dockor från Mattel. Mattel ville säkert att de skulle kallas för "action figures", men 1970-talets svenska barn hade aldrig hört talas om det uttrycket. Vi sa "dockor". För det var ju det de var.
Mattel producerade Big Jim-dockorna. Big Jim och hans kompisar Big Jeff och Big Josh (tror det fanns en till vars namn jag glömt bort. Big Jöns?) tyckte om vildmarksliv och att tälta tillsammans.
Från samma företag kom även Karl May-dockorna, vilket onekligen är lite konstigt. Karl May är bara populär i Tyskland. Det är ju märkligt att ett amerikanskt företag producerar dockor för en begränsad region, även om de spillde över till angränsande länder. Jag hade Old Shatterhand-dockan - men Karl Mays indianböcker har jag aldrig läst.
Mattel, som väl mest är kända för Barbie, tillverkar fortfarande dockor. I januari släpps en jag självklart vill ha. Men varför januari? Varför inte december? Det här vore ju en perfekt julklapp till oss medelålders män. Men vaffan, jag får väl önska mig den i födelsedagspresent istället... $16.99 kommer den att kosta.

Det här var ju märkligt...

Ni har säkert läst om mordet på Ronni Chasen, den där publicisten i Hollywood som sköts ihjäl förra veckan. Polisen verkar fortfarande inte han någon aning om vem mördaren är.
Men nu kommer vi till det märkliga som jag fick reda på först nu:
Ronni Chasen var syster till Larry Cohen!
Jepp, den Larry Cohen!
Regissören till IT'S ALIVE-filmerna.
Producenten och manusförfattaren till MANIAC COP-filmerna.
Manusförfattaren till PHONE BOOTH.
Jösses.

söndag 21 november 2010

Pierce!

Åkej, där satt jag på McDonald's och drack en stor svart kaffe och läste Skånskan - rättare sagt, jag försökte läsa Skånskan. Min plan var att sitta i lugn och ro i kanske en hel timme och läsa alla delarna i söndagstidningen, smutta på kaffet och lyssna på storbandsjazzen och bossanovan som hamburgeretablissemanget erbjuder på förmiddagar, och kanske även eftermiddagar, vad vet jag.
Men så trevligt fick jag inte ha det, för in kom en psyksjuk medelålders man tillsammans med vad jag gissar var hans ledsagare. Och av alla platser man kunde sitta på, valde de att slå sig ner i soffan jag satt på, vid mitt bord.
(Vågar jag skriva psyksjuk? Vad heter det annars? Han hade helt klart något slags diagnos.)
Inte fan kunde jag läsa tidningen. Det gick inte. Männen, i synnerhet den sjuke, pratade i ett. Högt. Och om de mest ointressanta saker man kan tänka sig. Ibland berättades samma saker upprepade gånger. Hur många mediciner han tog. Vad han tycker om att äta. Vad som fanns i mackan han höll på att äta. Vad han skulle beställa på någon dagcentral för psyksjuka (läsk och kaffe). Vilka filmer Marilyn Monroe medverkade i. Om Monroe och JFK hade ett sexförhållande. Om påfyllning på kaffet ingick. Om vad en läsk kostar på dagcentralen (fem kronor). Om olika maträtter som är goda (lax). Om saker man kan samla på (ölburkar och tändsticksaskar). Om att facket med sockerpåsarna på McDonald's nästan var tomt och att de minsann borde fylla på det.
Varje ny mening innebar ett helt nytt ämne. Och hur länge tror ni de satt där? Jo, en hel timme. Bokstäverna i tidningen jag höll i händerna bara flöt omkring. Men jag kunde ju inte demonstrativt gå och sätta mig på en annan plats.
Så koncentrerade jag mig på en notis i ett hörn på nöjessidan. Pierce Brosnan ska medverka i en ny deckarserie på TV. En serie om en internationell privatdeckare som reser världen över. Det låter ju jättebra. Känns som en perfekt TV-serie för mig - och vi har väl alla saknat TV-serier med Pierce Brosnan.
Dock stod det allra sist i notisen att Brosnan inte ska spela huvudrollen, han ska bara vara en bifigur.
Nähä. Nä, då var det kanske inte så kul och intressant ändå.

DVD: Mega Piraya

MEGA PIRAYA (CcV)
Det är sällan det händer, men nu har min själ ännu ett toppraffel från mockbuster-
bolaget The Asylum kommit ut på DVD i Sverige. Denna gång handlar det om den flängda MEGA PIRAYA. Distributör är nya CcV och det är onekligen lite märkligt att de släpper den här och inte MEGA SHARK VS. GIANT OCTOPUS, den mer kända och populära Asylumrullen. Fast det är ju klart, den tredje december har Alexandre Ajas PIRANHA 3D kraftigt försenad biopremiär i Sverige, så CcV siktar väl på att locka till sig samma publik.
Nu förväntar ni er att jag ska recensera MEGA PIRAYA, men se, det tänker jag inte göra! Det har jag nämligen redan gjort. På engelska. Den recensionen kan ni läsa HÄR. Gå inte och tro att jag orkar översätta den.
Men vad jag tänker göra här på TOPPRAFFEL!, och som jag inte gör på Xomba, är att dela ut syndiga dvärgar. Så här kommer mitt betyg på filmen:

DVD: Frozen

FROZEN (SF Video)
Adam Green verkar ha delat skräckfansen - främst de amerikanska - i två läger. De som gillar honom och de som fullkomligt avskyr honom. Detta beroende på Greens film HATCHET; en film jag personligen gillade, men som jag vet en del har problem med.
För ett par månader sedan hade HATCHET II biopremiär i USA och lyckades bli väldigt omskriven, först på grund av att det handlade om en ultravåldsam splatterfilm som gick upp på bio oklippt och "unrated", det vill säga utan att ha passerat MPAA:s kontor; Amerikas motsvarighet till Statens Biografbyrå. Därefter blev den omskriven ännu en gång, eftersom filmen försvann från biograferna efter bara ett par dagar - det hävdades att publiken klagade på att filmen var alldeles för groteskt våldsam. Det låter onekligen som ett publicity stunt, vilket det ryktas att det även är.
Nå. Innan HATCHET II skrev och regisserade Adam Green den här rysaren - frysaren? - som närmast kan beskrivas som OPEN WATER i en skidlift. Och nej, det låter ju inte så lockande. Hur kul och spännande kan det bli? Och hade jag gjort filmen hade den förstås hetat FRÖSEN eller möjligtvis MOR! MOR! JA E FRÖSEN OM RÖVVEN.
FROZEN öppnar med etableringsbilder av en skidort och en fruktasvärd rocklåt. Därefter introduceras vi för de tre huvudpersonerna Parker (Emma Bell), hennes pojkvän Dan (Kevin Zegers) och hans kompis Lynch (Shawn Ashmore). Tre ganska irriterande typer jag genast tycker rätt illa om. Ska jag tvingas sitta och titta på de här tre typerna i dryga nittio minuter?
De här tre ynglingarna mutar en kille som jobbar med skidliftarna att låta dem åka upp en sista gång just som liften stängt. Men innan de kommit ända upp, sker ett missförstånd och en annan anställd stänger av liften. Anläggningen är bara öppen över helger och eftersom det är söndag kväll, konstaterar Parker, Dan och Lynch att de är fast i skidliften en vecka - om de inte lyckas ta sig ur liften och ner på marken långt där nere.
Hur ska Green, som även skrivit manus, kunna dra ut på denna tunna story till en och en halv timme?
Svaret är att han bara lyckas sådär. Filmens första halvtimme är rätt trist och jag irriterar mig på huvudpersonerna. Men! Plötsligt vänder filmen tvärt och blir riktigt rejält spännande och svettig, så pass att jag utbrast i ett halvhögt "Åh, shit!", vilket händer rätt sällan.
Därefter börjar det åter att sagga när det måste pratas och tradas - innan det plötsligt åter blir intensivt spännande. FROZEN hade gjort sig bättre som ett avsnitt av THE ALFRED HITCHCOCK HOUR; som en rysare med kortare speltid än en långfilm.
Vad är det då som händer som gör att det emellanåt blir ohyggligt spännande? Det kan jag inte återge - då skulle jag sabba filmen helt. Men det involverar frostbett, fastfrusna kroppsdelar, andra skador och en flock hungriga vargar.
Kane "Jason Vorhees" Hodder, som även är mördaren i HATCHET, dyker upp i en liten roll, men under större delen av filmen förekommer bara tre skådisar.
FROZEN är en okej liten film - men nu väntar jag med spänning på HATCHET II!

lördag 20 november 2010

Uwe Boll igen ... och Dolphan

Åkej, där satt jag på McDonald's och drack en svart mellankaffe och läste Skånskan. I ett hörn på nöjessidorna fanns en liten notis från TT-Spektra:

Dolph Lundgren ska spela huvudrollen i Uwe Bolls IN THE NAME OF THE KING 2.

Öh... Va?

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om detta. Är det ett steg uppåt eller neråt från Dolphans vanliga NU Image-produktioner? Visst, jämfört med THE EXPENDABLES är det lågt, men det finns några saker som inte går att komma från:

Uwe Boll har ganska oförtjänt fått ett rykte om sig att vara världens sämste regissör. Han är långt ifrån sämst. Och glöm inte att M Night Shyamalan fortfarande får göra dyra filmer åt stora bolag. Shyamalan är sämst inom mainstreamfilm. Med råge!

Jag har förvisso aldrig sett en Uwe Boll-film jag tyckt varit riktigt bra, men de flesta av hans filmer är inte sämre - tekniskt sett - än annan B-film. Dessutom har Boll bra dealar med olika territorier - många av filmerna går upp på bio runt om i världen. Det är mer än man kan säga om direkt på DVD-filmerna från NU Image.

Jag såg aldrig IN THE NAME OF THE KING, men den har ju Jason Statham i huvudrollen. Handlingen i den kommande uppföljaren, som ska spelas in i Vancouver i början av nästa år, verkar fullkomligt vansinnig. Dolph spelar en snut som kastas tillbaka i tiden och visar sig vara son till Stathams rollfigur.

Dolph själv hävdar att det är en roll han verkligen vill göra, och att han behöver komma i form inför THE EXPENDABLES 2.

Stallone har förresten låtit antyda att det finns en öppning för Van Damme i manuset han sitter och pillar med...

fredag 19 november 2010

Uwe Boll X 2

Jaaa... Ja, jag vet inte riktigt... Men vaffan, här är två nya trailers.



Den manligaste pose en man kan inta:

torsdag 18 november 2010

Siwan & jag

Rubriken ovan får er säkert att tro att jag ska berätta något rafflande om Siw Malmkvist. Om att jag spenderat kvällen på krogen med Siwan. Eller avslöja att jag och Siwan är gamla vänner sedan årtionden. Eller kanske något mer spektakulärt om en hotellnatt jag tillbringade med Siwan och Camilla Henemark*, som senare kommer att avhandlas i boken "Den motvilliga musikstjärnan".
Men sanningen att säga har jag aldrig pratat- eller ens träffat Siw Malmkvist, mer än att jag sett henne vid flera tillfällen. Fast vi har ju en gemensam och enorm beröringspunkt, hon och jag: Landskrona.
Ibland anordnar Malmö Stadsbibliotek författaraftnar. Det brukar väl oftast handla om någon som skrivit en drabbande bok om sitt miserabla liv, eller en utländsk poet jag aldrig hört talas om, eller, nä, jag vet inte, men det brukar aldrig vara något som lockar mig. Bob Hansson har framträtt flera gånger, men han är inte heller någon som drar. TV-sportens Bo Hansson hade varit intressantare.
Ikväll var gästen dock Siw Malmkvist, som är aktuell med sina memoarer "Tunna skivor av mig" - en bok som tyvärr inte är tryckt på tunna psalmboksblad. Under en timme skulle Siw samtala med den alltid trevlige Jan Sigurd, en herre jag trott att jag känt i tjugo år utan att egentligen göra det. Märkligt. Jag har alltid nickat ett "hej" till honom när jag sett honom, och sedan undrat, vaffan, känner jag verkligen honom? (Jag tror även att jag känner Pernilla Månsson-Colt, vilket jag definitivt inte gör) Numera känner jag dock Jan.
Landskrona, som sagt. Jag vill minnas att min mormor och morfar kände Siws föräldrar, men det är inte säkert - det är en förhållandevis liten stad, ännu mindre vid mitten av 1900-talet, och det är möjligt att de bara visste vilka Malmkvists var, eller hade träffat dem på lokal. Jag har även ett minne av att min moster berättat att Malmkvists inte hade det så fett, så en gång - eller flera? - när Siw och hennes syster skulle ut och svira och inte hade råd med strumpbyxor, hade de sotat benen med kol. Om det nu är sant, undrar jag hur de eventuella stolar och soffor de nyttjade under kvällen såg ut efteråt.
Det var ett glatt och uppsluppet samtal mellan Siw och Jan, den sistnämnde behövde bara skjuta in lite frågor här och var, eftersom stjärnan hade så mycket att berätta. Och antagligen var det ännu trevligare för min del, eftersom jag kunde relatera till en hel del av Siws uppväxt. Hon är trettio år äldre än jag, men vissa saker var sig lika, åtminstone fram till 70- och kanske 80-talen.
Redan i början av samtalet log jag av välbehag. Vi är uppvuxna på samma gata, Siwan och jag. I början av 80-talet låg förresten Vlado Video på samma gata, och efter ytterligare mer än tjugo år spelade bandet Quit Your Dayjob in en låt om Vlado Video.
Malmkvists bodde i kvarteret som gick under namnet Barnrike, som skilde sig vitt från mitt kvarter. De bodde hur många som helst i en lägenhet, vi bodde i en stor villa med stor trädgård. Fast Barnrike kunde stoltsera med att det var den första fastigheten i Landskrona med sopnedkast. Sopsortering? Vad var det? Är det något jag saknat i alla lägenheter jag bott i, är det sopnedkast, fast det blev jag med när jag flyttade till Malmö. Sopnedkast och gasspis. Men vore det inte coolt med även en avfallskvarn i vasken som de har i amerikanska filmer?
När jag efter samtalet på scenen själv småpratade lite med Siw (Ja! Nu har jag pratat med henne!) berättade hon med strålande ögon att det minsann var hennes make Fredrik Ohlssons far - eller farfar? - som byggde husen i mitt kvarter, och mannen hade själv bott i vad som troligen var vårt grannhus. Han jobbade på tegelbruket i Ålabodarna; ett litet fiskesamhälle alldeles intill det ännu mindre fiskesamhället i vilket min familj har sommarstuga. "Ioh, va varrden e liten!" suckade Siwan på sin unika dialekt; mjuk Landskronadialekt - men ibland bryter hon på stockholmska.
Den första delen av samtalet med Jan handlade om Landskrona, och det kändes ungefär som att sitta och lyssna på mina släktingar, tyvärr utan kaffe och en bit mjuk pepparkaka och kanske ett par schackrutor. Vid närmare eftertanke skulle jag inte bli förvånad om jag låter likadant själv när jag berättar om allt jag älskade med Landskrona när jag var barn.
Som vallarna runt Citadellet; slottet. De stupar några meter brant ner. Där åkte vi pulka på vintern, eller vid avsaknad av pulka, störtade vi ner för backarna ändå. Idag har jag svårt att förstå hur vi vågade. Vallarna är alltså branta - och slutar tvärt. Men alla åkte pulka där, det hade de gjort i alla tider. Frågan är om dagens kids skulle få för sig att göra det. Det finns kanske pulkaspel till Wii istället? Min farmor undrade en gång varför vi alltid åkte ända till Österrike för att åka skidor. Vi hade det ju så fint där vi bodde.
På vallgraven kunde man åka skridskor på vintrarna. Det här var ju på den tiden då somrarna var varma, vintrarna snöiga, och vallgraven frös till is, och alla lov varade i evigheter för oss bekymmerslösa barn.
Fast jag var skitdålig på att åka skridskor. Jag kunde inte och ville heller aldrig riktigt lära mig. Jag avskydde att släpas iväg med klassen till Ishallen och tulta runt där som en bebis på hal is. Men jag hade en blå hockeyhjälm det stod "VM" på. Eller stod det "Jofa"? Nåja. När jag var riktigt, riktigt liten fick jag en söt liten hockeyklubba, Honken-klubban kallade vi den, men den använde jag mest som gevär när jag och min bästis Adam lekte krig, en för oss intressantare sysselsättning. Nej, proggen bet inte på oss. Airfix' byggmodellkataloger var mer inspirerande.
När jag väl gick i skolan, hade jag många klasskompisar som spelade hockey i Lejonet, stans lag. Jag varken kunde eller ville vara med där, men jag fick en puck och en riktig hockeyklubba. Hm, märkligt, jag minns fortfarande puckens gummidoft. Klubban var hur lång som helst och jag begrep inte att man skulle såga av den till rätt längd. Eller så begrep jag det, men ville inte sabba min fina hockeyklubba.
I vilket fall, en kväll gick jag och morsan ner till den frusna vallgraven. Morsan tittade på, medan jag skulle spela hockey. Vilken jävla dödfödd idé. Där stod jag alltså helt ensam på isen med en puck och en gigantisk klubba. Och inte kunde jag åka heller. Jag minns att jag sköt iväg pucken några meter åt ena hållet. Sedan stapplade jag bort till puckfan och sköt iväg den åt andra hållet. Åh, herregud, vad dumt! Jag avundades min moster, som hade ett TV-spel. Vita prickar som rörde sig mot blå bakgrund var betydligt roligare än frisksport. Det tycker jag än idag.
Siw berättade att hon även brukade jumpa på isflaken när det var islossning, det låter rätt farlig. Mest överraskande var dock att hon sa att hon till och med badade i vallgraven på somrarna. Bada i vallgraven? Det finns ju inte på kartan, och det fanns det inte heller på 70-talet.
Efter några anekdoter om andra världskriget gled Jans och Siws samtal över till artistkarriären, och om den kan ni förstås läsa i boken. Fast det är klart, ni missar Siwans livfulla framställningar av de olika episoderna, kryddade med kul uttryck. Dels om de första stapplande stegen som artist i Landskrona ("...Å då kom den där rälige Månsson å slängde ut oss. Jäkla Månsson!"), men framför allt om schlagerkarriären i Tyskland, då hon i början inte förstod vad hon sjöng och engång lurades att byta ut "träumen" mot "bumsen".
Jo, förresten, jag har en liten beröringspunkt med Siw Malmkvists artisteri. På hemmaplan brukar hon uppträda med den legendariska orkestern Domnivet, som funnits åtminstone sedan 50-talet - till exempel uppträdde de i samband med Landskronapremiären på VÄND DEM INTE RYGGEN/THE BLACKBOARD JUNGLE, då de spelade filmens ledmotiv "Rock Around the Clock" om och om igen. När jag i slutet av 80-talet jobbade på reklambyrå var jag arbetskamrat med en av Domninets medlemmar; en riktig spjuver.
I slutet av 80-talet fick jag även rösta för första gången i mitt liv. Just den valsöndagen var det ett litet uppträdande på Landskrona Museum. Siw Malkvist, förstås! utbrister ni. Nej, men - Jan Sigurd! Jag hade hört Jan på radio och troligen även sett honom på TV, och jag tyckte han var ohemult rolig. Så efter besöket i vallokalen gick jag dit och fick se honom framföra sketcher och sånger, ackompanjerad av en kvinnlig pianist. Vissa i publiken reste sig och gick medan andra tillkom och Jan hojtade glatt att "Här slänger vi ut folk och drar in nya!". Han fick även mig att utföra något slags huvudräkning.
När det var dags för final försvann Jan in i ett annat rum, medan pianisten höll en högtravande, pretentiös introduktion; nu skulle ett allvarligt ämne avhandlas. Och så kom Jan kutande tillbaka - iförd långklänning. Han skulle föreställa Ing-Britt Stiber.
Ing-Britt Stiber var gift med Arbetets- och Kvällspostens nöjesjournalist Tony Kaplan, som gick bort förra veckan.
Se, där knöt jag ihop denna lika välfyllda som spretande text på ett allt annat än planerat sätt.


*Den hotellnatten existerar, men det var inte Siwan, utan Stefan Malmqvist, och jag gick när det började urarta rejält. Dagen efter hörde jag att Henemark hade dödförklarat mig; fönstret stod öppet och hon trodde att jag hoppat på fyllan.

Avdelningen för enkelriktade samtal

När jag tidigare idag flanerade genom stan och stannade upp, noterade jag en man på 50+ som satt på marken i närheten, reste sig upp och gick fram till mig. Dum som jag var ignorerade jag inte honom för att fortsätta promenera, utan stod kvar - han såg aningen bekant ut.

- Om... Om man skulle skriva ett manus..., började mannen, som såg sliten ut, hade äckliga partiklar runt munnen och tände en Camel utan filter.

Vad är det här för människa? tänkte jag. Vet han vem jag är?

- Film... Är ju så... Det finns så mycket konst. Men jag kan ju inte göra film som Mikael Wiehe kan sjunga.

Var han full eller psyksjuk?

- Jag har ju inte följt med så länge när det gäller film. Bara sedan min barndom.

Aha, okej, det var ju logiskt.

- Men du vet, som konstnär får man ju aldrig bli full. När man är över 50. Man får inte vara full då, när man står där på scenen och inte har mer.

- Du menar att idéerna inte får ta slut? frågade jag, och det var så han menade.

- Men hade jag fått välja, så... Film... Jag är ju egentligen musiker. Men... För att välja... Ja, hasch, skulle jag nog säga.

Okej, där kom förklaringen, som jag dock redan listat ut.

- Man kan ju göra så mycket. Nu bor ju du och jag här. Men om jag fick välja, så... Ja, Amsterdam. Där skulle jag bo. Jag röker ju på varje dag. Hela tiden.

Det menar du inte? Jag gjorde trevande försök att komma därifrån, men det var svårt. Det gick flera sekunder mellan varje mening han sa, ibland mellan orden.

- ...Och där står du i ... fiskbensmönstrat ... som jag älskar!

Men så trevligt, då.

- Men tänk dig något som ... Kaurismäki.

Vart ville han komma?

- Jag tänkte att du och jag kan ju skriva ett manus.

Jaha, uppenbarligen visste han vem jag är.

- Jag tänkte ringa Jaques Werup... Men han är galen.

På så sätt?

Plötsligt frågade han något oväntat:

- ...Och... Och vem är du, om jag får vara så fräck och fråga?

- Pidde Andersson heter jag, sa jag.

- Göran, sa han och skakade min hand.

Han släppte inte min hand.

- Och vad gör du, då? undrade han.

- Jag sysslar med film.

- Va? Gör du det? Gör du det? Gör du verkligen det?

- Jo. Jag trodde att du visste vem jag var. Har vi träffats någonstans tidigare?

- Det... Det vet jag inte. Kanske. Du ser kanske lite bekant ut.

Han hade fortfarande inte släppt min hand. Jag bläddrade genom mitt minne. Var han en av de där gamla haschrökarna jag träffade på en vernissage i somras, som sedan bjöd på en öl på Möllan, innan de försvann för att röka på och läsa undergroundserier?

Den flera centimeter långa glöden på ciggen han inte lyckats blossa på nådde hans fingrar. Han släppte den och tände en ny.

- Vi skulle nog behöva ... två miljoner.

Till vaddå? Till Kaurismäkifilmen han vill göra med mig?

- Två miljoner. Men det kan väl du fixa till nästa vecka?

Jag lyckades slutligen ursäkta mig, och medan jag skyndade bort i kylan hörde jag hur han upprepade gånger sa "Måste du verkligen gå?".

Ovanstående referat är på ett ungefär. Det jag kommer ihåg. Han pratade i cirklar. Väldigt ojämna cirklar.

Just say no, kids!

...Men andra westerns, då?

Efter att ha sett trailern till COWBOYS & ALIENS tänker ni förstås "Men varför ska det vara så förbannat svårt att göra en vanlig, rejäl, manligt robust western utan övernaturliga inslag och andra konstigheter?" Förutom ovannämnda, har vi ju udda filmer som JONAH HEX, BLUEBERRY och WILD WILD WEST.
Tja... När Kevin Costner inte är i faggorna (hans OPEN RANGE är den bästa western sedan MANNEN UTANFÖR LAGEN), står hoppet till bröderna Coen och deras remake av TRUE GRIT. Självklart en onödig remake, det är ju för fan en klassisk John Wayne-rulle, men detta ser onekligen lovande ut:

Kåbåjsare å rymdgubbar

Här är första trailern till COWBOYS & ALIENS:

onsdag 17 november 2010

Äntligen! Repris på Fripassageraren!

Jag har länge haft vaga minnen av en norsk science fiction-TV-serie som gick när jag var barn. Jag vill minnas att det var en rysare i ALIEN-stil. Som vuxen har jag hört andra kompisar också prata om den. Hette den FRIPASSAGERAREN?
Jo, det hette den! BLINDPASSASJER i original.
Och inte nog med att den nu släppts på DVD i Norge - den streamas även gratis på NRK:s hemsida! Hur coolt är inte det här?
Jag har bara kollat lite i början än så länge. Serien är från 1978, så det kan ju knappast vara ett ALIEN-plagiat; den filmen kom först '79. På svensk TV gick FRIPASSAGERAREN i september 1980.
Serien är på norska utan text, vilket bara gör det här till ännu mer science fiction.

DEL ETT
DEL TVÅ
DEL TRE

Bio: RED

Foton copyright (c) Nordisk Film

De senaste dagarna har jag skrivit om filmer baserade på böcker jag inte läst. Senast HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, och dessförinnan om IGELKOTTEN. Den sistnämnda fann jag sebar och dessutom njutbar utan att känna att jag borde ha läst boken först. Den förstnämnda hängde jag inte med i alls - precis som fallet var med TWILIGHT- och SAGAN OM RINGEN-filmerna.

RED bygger på en tecknad serie från DC Comics, och nej, jag har inte läst den heller - men jag hade inga problem med att begripa vad det gick ut på.

Fallet med Harry Potter och de andra är vanligt i Hollywood idag. Filmskaparna verkar ta för givet att man läst böckerna, eller åtminstone är väldigt insatt i berättelsernas världar och persongallerier. Men om man måste läsa en bok för att kunna se och förstå filmversionen, ja då har man självklart misslyckats fatalt som regissör. Jag har aldrig träffat på någon som sagt "Jag begrep inte GUDFADERN, jag borde nog läst romanen innan." Eller detsamma om BORTA MED VINDEN.

RED står för Retired Extremely Dangerous - och tyvärr minns jag inte vad översättaren dragit till med på svenska. Jag vill minnas att det var något rätt fånigt och desperat.
Bruce Willis är Frank Moses, en pensio-
nerad CIA-
agent som vantrivs något kolossalt med sitt nya, händelsefattiga liv. För att liva upp tillvaron brukar han riva sönder checkarna med pensionspengarna och ringa upp Sarah (Mary-Louise Parker) som jobbar på kontoret som skickar ut checkarna - han gillar helt enkelt att prata med henne.

Men så plötsligt dyker det upp ett gäng tungt beväpnade män, anförda av agenten Cooper (Karl Urban) och gör ett försök att röja undan Moses. De lyckas skjuta Moses' hus i småbitar, men målet kommer undan.

Moses letar upp Sarah, eftersom han miss-
tänker att hon också är ett tilltänkt offer; deras samtal har avlyssnats, och trots att hon protesterar hejvilt, släpas hon iväg på en actionpackat äventyr av ett mer ... udda slag.
Även andra, pensionerade agenter befinner sig i farozonen, så Moses letar upp dessa: den 80-årige charmören Joe (Morgan Freeman), den eleganta Victoria (Helen Mirren) och den bindgalne Marvin (John Malkovich). De är alla fortfarande synnerligen kompetenta mördare och våldsverkare, som nu lever trista liv som pensionärer. Okej, Victoria åtar sig ibland ett och annat uppdrag.

Av allt att döma vet dessa åldringar lite för mycket om saker och ting, och de kommer en enorm konspirationsteori på spåren - flera höjdare, bland annat vicepresidenten, verkar vara inblandade.
RED är en rätt märklig film som inte liknar något annat. Den är proppfull med fantastiska karaktärsskådespelare, som borde få biopubliken - åtminstone den vuxnare delen - att göra vågen i bänkraderna: Richard Dreyfuss, Brian Cox, och blimey om inte den alltid lika härlige gubbstrutten Ernest Borgnine, 93 år gammal, medverkar även han. Och för att glädja oss fans av 80-talsaction och rejäla filmhårdingar, är James Remar med, dock i en alldeles för liten biroll.

Det handlar om action-
kome-
di av det mer bisarra slaget. Handling-
en är lätt vansinnig. Humorn kan ligga i märkliga grejor som att huvudpersonerna bär lustiga kläder för varje ny scen (varifrån kommer dessa kläder?).

Som actionfilm är det högljutt - det smäller riktigt rejält emellanåt, ibland pepprar folk på varandra i en evighet. Fast det är relativt oblodigt; det här är en PG-13-film, och först mot slutet yttras dialogens enda "fuck".

Det är inte varje dag man får se en skådespelaruppsättning som den här brista ut i överdrivet serietidningsvåld. Undrar hur det här skulle se ut i en svensk version - om det gjordes en svensk film i vilken älskade aktörer i 60- 70-årsåldern pangade loss med automatvapen. Jag tror inte man fått några svenskar att ställa upp på sådana här upptåg.

Samtidigt är det något med filmen som inte känns helt rätt. Kanske är det en viss ton av independentfilm och icke-traditionellt berättande. Lite åt samma håll som SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, om än långt ifrån lika utstuderat. Detta intryck förstärks av de ironiska musikvalen. Jag svajar lite vad gäller betyget. En trea eller en fyra? Jag gillar filmen, den är underhållande, cool och actionpackad. Men den känns inte klockren hela vägen.

I en scen plockar Marvin fram en "Swedish K"; en svensk k-pist.





(Biopremiär 19/11)

Jason Statham X 2

Fler nya trailers.

Vår engelske favorithårding ur den yngre generationen är förstås Jason Statham. Han är aktuell i två filmer, minsann. Dels har vi nyinspelningen av Bronsonrafflet THE MECHANIC. Onödig film, säger du? Självklart. Vem kan väl ersätta Charles Bronson. Men ändå. Vi kan ju trots allt aldrig få nog av actionfilm. Och det är ju Jason Statham!

Och så har vi en annan nyinspelning. Den amerikanska versionen av den fransk-ryska 13, som gick på bio för ett par år sedan, och härommånaden kraftigt försenad dök upp på DVD. En hård, jävla thriller. Extremt svettig. Vi får väl se om remaken är lika skoningslös...

Gröna Lyktan rör på sig

Jag vill minnas att jag inte var någon större fan av Gröna Lyktan när jag läste om honom i Gigant på 1970-talet. Visst, jag tyckte att Neal Adams' avsnitt där Lyktan parats ihop med Gröna Pilen var snyggt och tufft tecknade, men det var något jönsigt över figuren. En ring det kommer ut en grön stråle ur? En stråle som kan göra lite allt möjligt och mest känns som en effektivt förpackad Barbapapa? Ladda ringen med en lykta? Och rabbla en ramsa? Nja...
Nu är så trailern till långfilmen här. Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga; kanske lite för mycket knäppa rymdturer, men det ser onekligen snyggt ut.

tisdag 16 november 2010

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 1

Foton copyright (c) Sandrew Metronome
Jaha, gott folk, då tar vi och häller upp en mugg kaffe eller Earl Grey (eller bara en grogg), slår oss ner vid brasan, och så ska jag ta och berätta lite om den där gossen Potters senaste äventyr. Det är ju slutligen här, det sista kapitlet i filmserien om Harry Potter. Okej, del ett av det sista kapitlet - del två har premiär den femtonde juli 2011. Så, låt oss då fräscha upp våra minnen: vad var det nu som hände förra gången, i del sex; HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN?
Öh... Det vet jag inte. Det minns jag inte.
Vänta lite! Del sex, det var ju den där i vilken ungarna blev drogade och blev kåta och började hångla och ha sig! (Nu fuskar jag och kollar upp min recension av filmen, och det kan ju du också göra om du har lust. För jag kommer att upprepa mig en aning i den här texten.)
Det är detta som är problemet med Harry Potter-serien. Nej, inte att roll-
figur-
erna blir kåta, utan att jag aldrig kommer ihåg filmerna. Jag har inte läst böckerna. Jag är inte intresserad av att läsa böckerna. Jag har dock sett samtliga filmer och jag tyckte att de två första, eller så, var rätt kul och underhållande. Men sedan, efter några delar, blev det hela för komplext och mörkt. Nu började förvisso alla andra kritiker uppskatta serien - alla utom jag. Jag föredrog den lite barnvänligare tonen. Och sedan är det så här: jag glömmer alltid vad som hände i föregående års episod. Jag ser Potterfilmerna när de har biopremiär, och jag ser inte om dem på DVD.
Den här nya delen skulle kunna kallas HARRY POTTER I PUBERTETEN eller HARRY POTTER OCH MYSTERIET MED HERMIONES VÄXANDE TUTTAR eller DAGEN DÅ RON VAKNADE UPP OCH UPPTÄCKTE ATT HAN FÖRVANDLATS TILL EN 30-ÅRIG BRITTISK POPSTJÄRNA FRÅN 1960-TALET - för det är så Rupert Grint, som spelar Ron, ser ut nuförtiden. Han får mig att tänka på Robin Askwith från HORROR HOSPITAL och CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER.
Jag har ingen aning om under hur många år boksviten utspelar sig, men i filmserien har skådespelarna gått från barn till unga vuxna. Daniel Radcliffe, som spelar Harry, har mörk skäggstubb genom hela filmen.
Jag blev förvirrad redan ett par minuter in i filmen. En hel hög rollfigurer äntrar ett hus för att träffa Harry - och jag kom inte ihåg vilka majoriteten av dem är. Och jag hade fullkomligt glömt bort att Harry gått och skaffat sig en flickvän i förra filmen; Rons trista syrra. Jag hade tammefan till och med glömt bort att Dumbledore dött!
Okej, så nu har vi alltså en hög figurer som alla dricker en magisk dryck som förvandlar dem till Harry Potter-kopior. Detta är ett försök att lura den slemme lord Voldemort (Ralph Fiennes) och hans Death Eaters, som är ute och jagar Harry och hans vänner.
Sedan bråkar våra hjältar och inser att de av någon anledning måste leta rätt på ett svärd, och så blir Ron plötsligt skitsur och går sin väg, så att det blir upp till Harry och Hermione att klara biffen. Eller något åt det hållet.
HARRY POTTER OCH DÖDS-
RELIK-
ERNA, DEL 1 varar drygt två och en halv timme, och det är en film som går i samma grandiosa stil som SAGAN OM RINGEN-trilogin: huvudpersonerna går och går och går, och det händer inte speciellt mycket. Kom igen, David Yates; denna films regissör. Totalt fem timmar för att filmatisera den sista boken? Den här filmen hade enkelt kunnat redigeras ner till en betydligt kortare, mer hanterlig längd, utan att man gått miste om några viktiga detaljer.
Yates' film skiljer sig en hel del från tidigare episoder. Den är mycket, mycket mörkare. Här finns nästan ingen humor och inte mycket till äventyr. En handfull scener håller en relativt vuxen och mardrömslik ton; det förekommer blod och otäckheter här. Och - den är en aning högtravande (dödsreplikerna?!), alldeles för lång och ganska trist. Distributören hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen, och dessa ungar - kanske 13-14 år gamla - verkade uttråkade efter en stund; de hade problem att sitta stilla och började småprata. Fast det kan ha berott på att kopian som pressvisades av någon anledning var otextad. Ungarna förstod kanske inte vad som sades - även jag hade ibland problem att penetrera de ibland märkliga dialekterna som talas i filmen.
Filmen verkar även vara en blandning av en massa andra filmer. Förutom SAGAN OM RINGEN finns det lite STJÄRNORNAS KRIG här. Här finns en märklig shoot-out (med trollstavar) på en bar; en scen som ser ut att vara hämtad ur en Western. De till och med övar prickskytte med trollstavarna inne i skogen. Här finns en stor actionscen i mitten av filmen, som fick mig att associera till Terry Gilliams typiska, fascistiska dystopier.
Helena Bonham Carter, som vanligtvis brukar likna Johnny Depp, ser här ut som Pete Burns från det gamla bandet Dead Or Alive - och då menar jag 80-talets Pete Burns, innan han bytte kön. Ralph Fiennes har ingen näsa. Rhys Ifans glömmer vatten när han ska koka te. Bill Nighy ser ut- och agerar som sin vampyrkung i UNDERWORLD-serien. Richard Griffiths har en stor mustasch. Det förekommer en märklig drömscen, i vilken Harry och Hermione näckar och hånglar loss med varandra. En av huvudpersonerna dör! Hogwarth förekommer knappt alls - hallå, mer än halva filmen upptas av att Harry och Hermione vandrar i skogen medan de för långa konversationer - och jag gissar att slutet ska tolkas som en rafflande cliff-hanger.
DÖDSRELIKERNA är med råge den sämsta filmen i serien; den är tradig och oengagerande, och jag hajade aldrig riktigt vad som försiggick. Visst, det är en snygg film med ganska coola effekter, men det här känns inte som en Harry Potter-film. Den är varken kul eller underhållande, och den lär nog främst uppskattas av hardcorefansen.
Fast det kunde förstås ha blivit värre. Filmen kunde ha varit i 3D. Lyckligtvis insåg Warners att de inte skulle hinna konvertera filmen till 3D av högsta kvalitet innan utsatt premiärdatum, så de skrotade det projektet, vilket betyder att vi slipper lämna salongen med huvudvärk.






(Biopremiär 17/11)

Skojigt värre på TV

Ni som till äventyrs har TV4 Film (vilket inte jag har) bör bänka er framför TV:n i kväll. Då visas nämligen klassikernas klassiker TRE SKOJIGA SKOJARE från 1942, en film vår vän Björn Brånfeldt (han med den syndikerade film på TV-spalten) inte har mycket till övers för.
För något i stil med femton år sedan hade jag en omröstning i min kultfilmsspalt i NST: vilken är den mest psykotroniska svenska filmen? TRE SKOJIGA SKOJARE var en av de filmer jag nominerade. Vilken film som vann minns jag inte, men jag tror det var en jag inte nominerat. Och jag stod förstås själv för röstandet.
Elof Ahrles och Tage Holmbergs film var ett försök att göra en helgalen crazykomedi av en typ som var populär i USA. Det blev väldigt lyckat - och helgalet crazy. Elof Ahrle, Nils Poppe och John Botvid är Tom, Fabian och John: tre skojiga skojare som gärna stämmer upp i filmens klämmiga theme song; "Vi är tre stycken skojiga skojare, oj oj oj-are, vilka stojare!".
I en scen går uppfinnaren Fabian in i en leksaksaffär som förestås av Gustaf Lövås. "Vet du vad det här är?" frågar Fabian och tutar i en leksakstrumpet. "Nej?" säger Lövas, som får svaret: "En trumpet!".
Spoiler: På slutet briserar en bomb i en fängelsecell och de tre skojiga skojarna sitter på cyklar som hänger från taket och de trampar frenetiskt och undrar "Har det hänt nåt?". Ja, det här är verkligen helgalet crazy!
Filmen är ingen uppföljare till den sämre TRE GLADA TOKAR (1942 även där) som har samma huvudrollsinnehavare, men gjordes av Hugo Bolander. Det är den filmen där dammsugarförsäljaren Poppe försöker sälja en dammsugare till en gubbe som saknar elektricitet i hemmet.

måndag 15 november 2010

När konsten går för långt - eller ingenstans

Jag besöker i princip alla konstutställningar i Malmö. Jag har min traditionsenliga vernissagerunda varje lördag och ibland trillar jag in på utställningar även andra dagar. Och så går jag på pressvisningarna av de mer prestigefyllda utställningarna på Malmö Konsthall och Moderna Museet.
Det är inte ofta jag ser något jag verkligen gillar. Som jag tidigare rapporterat, tycker jag att Modernas pågående utställning med Alice Neel är utomordentlig. Ibland träffar jag på saker som är okej, eller åtminstone skickligt utförda.
Alldeles för ofta undrar jag vad konstnärerna håller på med. Jag känner mig som klichébilden av en person som inte förstår sig på experimentell konst och installationer. Men allvarligt talat. Nog fan får det väl finnas gränser. Ibland vill jag bara gå fram till konstnären eller galleriägaren, eller curatorn, och vråla "Vad i helvete är det här för jävla skit?". Och vem vet, det är kanske skit. Det är mycket möjligt att konstnärerna driver med oss - på samma sätt som jag försökte lura seriekritiker i mitt album "Giallo", vilket innehåller en del konstiga, "konstnärliga" inslag, som bara finns där för att kritikerna ska analysera i tron att de betyder något. Men konstnärer som håller på med svår konst har sällan humor.
Förra månaden, tror jag det var, var jag på en vernissage, där jag omedelbart höll på att trampa i något utspillt mög på golvet. Jag sa till galleriägaren, som påpekade att det där klägget på golvet minsann var ett av utställningens verk.
I lördags besökte jag Galleri 21, som ofta har ... udda utställningar. Förra gången handlade det om två konstnärer som i sort sett bara målat... Öh... Tja... Okej, för att säga det rent ut: de flesta tavlorna föreställde kukar. "Åh, vilken uppfriskande utställning!" utbrast en tant på vernissagen.
Den nya utställningen är mindre fallisk. Eller om den är det, syns det inte. När jag närmade mig galleriet trodde jag det var stängt. Alla fönster var svarta. Vaffan, var det ingen vernissage här idag? tänkte jag. Stod det fel i tidningen? Men på dörren satt en lapp: Galleriet är öppet. Välkommen in!
Jag äntrade källarlokalen Galleri 21 är beläget i och fann mig omsluten av mörkaste mörker. I ett rum, som ligger i anslutning till det första man kommer in i, blinkade en massa lampor ordning. På golvet stod två pallar. Deras skuggor flyttade sig runt, runt och det såg ut som om pallarna dansade - rätt fräsigt, faktiskt.
Men resten vet jag inte hur jag ska kommentera. Övriga tre rum ligger på raken i en följd, man kan se rakt igenom alla rum till bortersta väggen. Vid ena kortsidan stod en projektor som projicerade en ljusstråle som gick genom samtliga rum. Långsamt rörde den sig upp och ner. Var trettionde sekund, ungefär, hördes ett pip.
Jaha.
Och hur ska jag tolka det här? Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Det intressantaste var nog att försöka hitta vinglas och snacks i mörker. Många hade visst dessutom misslyckats med att signera gästboken; det var för mörkt.
Och så har vi årets sista utställning på Malmö Konsthall, en liten utställning i C-hallen; det nya, lilla annexet. Fem konstnärer från olika länder. Curatorn var glad, positiv och superentusiastisk när hon presenterade utställningen. Här var det minsann viktiga saker som vankades!
En konstnär från New York bidrar med några målningar och dessa gillade jag. Det sista verket som presenterades, däremot... Ja, jösses. "Ni står på det!" trumpetade curatorn. "Det är en golvskulptur!".
Golvskulptur?
En annan kille från New York har gjort en kopia av golvet i sin atelje.
Åh herregud, vad dumt.
Svartmålad plywood.
Det handlar alltså om ett golv.
Ett jävla golv!
Jag vet inte, men jag skulle snarare klassificera det som, tja, heminredning. Och jag hade betitlat New York-bon "golvläggare" snarare än "konstnär".
Till saken hör att golvet inte får tvättas eller sopas under tiden det ligger i Malmö. Alla skitiga fotspår ska bli en del av, öh, konstverket. Därefter ska golvet skeppas vidare till ett galleri i New Mexico. I samma skick som när det lämnar Malmö. Jag kan redan nu höra de mexikanska kulturarbetarna när de öppnar försändelsen:
"Caramba! It's a fucking floor, señor! And it's dirty!"
Är man intresserad av golvskulpturer kan jag tipsa om att IKEA har öppet nästan 365 dagar om året.

SNUSK!

Nämen titta, vilken trevlig bild!
Det är ju våra vänner i Mysterieklubben! Fred, Velma, Daphne och Shaggy. Och de är mer porträttlika än i de tidigare filmerna.
Är det månne en ny spelfilm på gång om de glada spökjägarna?
Njä. Det här är ur en ... öh ... porrversion av Scooby-Doo.
Jag måste säga att jag undrar hur Scooby själv ser ut i filmen... I synnerhet hans Doo.

Piff, paff, puffra!

Tänkte bara lite försynt påpeka att om det är någon läsare som har en ledig eftermiddag, så visar SVT1 klockan 14:05 allas favoritfilm LANDSTORMENS LILLA LOTTA.
Jag noterade att den där Björn Brånfeldt, som har en syndikerad spalt med åsiker om film på TV och som  bland annat publiceras i City och Sydsvenskan, gav filmen en etta och kallade den "pinsam". Han tycker inte att det är roligt när man hamnar i en grantopp efter att ha trampat på en landmina.
Nej, Björn. Du har fel. Den här filmen är fruktansvärt rolig! Thor Modéen i sitt esse! John Botvid har bara en liten, liten roll, men han har en musikalisk häst som bara går när han spelar munspel för den, vilket föranleder Sickan Carlsson att brista ut i "Jag ska sjunga för dej".
Och så har vi förstås sången som skapade rabalder när filmen kom under kriget: "Piff, paff, puffra, piff, paff, puffra, vi ska ut och leka indiaaaaaaaner!"

söndag 14 november 2010

Flipper och serier

I fredags inleddes SM i flipper här i Malmö. SM? I flipper? Jag hade ingen aning om att det existerade. Men jodå, det har existerat i flera år, men har aldrig arrangerats i Malmö. Det hela ägde rum på Interpool - ett slags bar och spelhall jag aldrig tidigare besökt. Ett par vänner till mig hade varit där igår och tittat, men själv hade jag väl inga avsikter att gå dit.

Men så visade det sig att en av TOPPRAFFELs mest trogna läsare befann sig på plats i stan och tävlade, och tyckte att jag skulle komma förbi, vilket jag gjorde (Tack för ölen, Henrik!).

Hmmm...

När jag tänker på flipperspel, tänker jag främst på bowlinghallen i Landskrona på 70-talet, där stod ett par spel. Och så tänker jag på spelhallarna ombord på de färjor jag och familjen färdades med när vi skulle på bilsemester utomlands - 70-tal även där. Jag brukade storögt betrakta de blinkande, lockande spelen, och höll på att kissa på mig av upphetsning när jag upptäckte att det fanns ett KISS-flipper, som dessutom spelade "Shout It Out Loud". Fast jag fick nöja mig med andra spel, som det där med två cowboys som gick upp och ner på varsin sida av en linje och sköt på varandra - eller det där med harpungeväret och fiskarna.

Men kanske tänker jag allra mest på mitt eget flipperspel. Som barn sålde jag jultidningar, och ett år - antagligen 70-tal även här - lyckades jag sälja tillräckligt mycket för att få ett flipperspel som premie. Jag blev allt lite besviken när jag fick hem det. Det var en liten, konstig sak i plast, vad jag minns aningen mindre än ett A3-papper, och det funkade nog aldrig riktigt som det skulle. Eller så funkade det, men det var så lamt att jag trodde det var fel på det. Fast jag uppskattade rymdmotivet som lyste upp när man knäppte på spelet.

Jag har inte spelat flipper på skitlänge. Mer än tio år, tror jag. Senast jag spelade var i en hall i Lund, vilken vi trillade in på under en Fantastisk Filmfestival. Jag gav mig på ett flipperspel - och det visade sig att jag var skitdålig. Jag testade även något slags armbrytningsspel som krävde råstyrka, och jag kände mig rätt nerslagen när en kompis' tjej fick bättre poäng än jag. Bummer.

Det var längesedan jag såg så många män församlade på en och samma plats som när jag klev in på Interpool. Jo, där var några kvinnor, men mansdominansen var lika kraftig som kvinnodominansen på ett kulturevenemang. Förutom bakom bardisken hörde jag ingen prata skånska. Enligt Henrik berodde det på att alla skåningar slagits ut - tydligen saknar vi traditionen att tävla i flipper i Skåne och är för dåliga. Nåja, vi kan ju trots allt inte vara bäst på allt, vi måste låta även stockholmare få känna sig lite stolta ibland, så varför inte i flippersammanhang?

Det var ett farligt oväsen i hallen och det var rätt fascinerande att betrakta spelarna, som tog rätt mycket plats i anspråk när de intog sina spelställningar. Det var svårt att tränga sig förbi.

Henrik försvann bort till ett spel för en ny duell, och jag gick ut i regnet för att ta mig till Form/Design Center och seriefestivalen AltCom.

Hur många unga, piercade tjejer kan man få in i ett rum? skulle festivalen också kunna kallas. Större delen av lokalen upptogs av en seriemarknad och det var enbart alternativförlag och fanzineutgivare som hade bord. Med undantag för Galago, Kolik Förlag och kanske ett par till, handlade det om serier som är svåra att få tag på om man inte vet att de existerar och var man kan beställa dem från. De få seriebutiker jag ibland besöker plockar inte in dem. Och det är oerhört längesedan jag hade koll på fanzinemarknaden - vänta nu, oj, den har jag nog inte haft koll på sedan 80-talet. Jag satt förra året och hade en nostalgisk diskussion med Gunnar Krantz om detta. Myziplyz. Böld & Fibbla. Aktuell Råporr. Det var tider det. Dagens seriefanzines ser inte riktigt ut som på min tid. Tekniken har gått framåt. Vissa ser ju ut som "riktiga" tidningar med färgtryck och grejor. Vart tog de skitiga A5-tidningarna vägen?

Tack och lov hade Daniel Ahlgren några på sitt bord. Han hade minsann ett eget bord, Ahlgren (som vad jag vet inte är piercad. Eller tjej.). Där prånglade han ut sina seriealbum från de senaste tjugo åren, och det slog mig hur förbannat produktiv karln är. Massor av album och flera av dem rejält tjocka. Betydligt tunnare var Ahlgrens gamla fanzines från 80-talet, utgivna av Djur-Nisses Comix. Men han sålde även antika fanzines av andra. Tyvärr hade han inte tidningen Gurgel. Jag har aldrig läst - eller ens sett - Gurgel. Det var serieförläggaren Ingemar Bengtssons trettio år gamla fanzine, som bland annat innehöll en humorserie om den antagligen helfestlige August Karlsson. Jag tycker nog att Ingemar kan ge ut en samling på sitt Optimal Press (där för övrigt både Ahlgren och jag varit förlagda).

Ahlgren hade även släpat med sig en låda begagnade serier hade försökte sälja. Prins Valiant var det ingen som ville ha. Jag hittade ett konstigt album av Bob de Moor i dansk utgåva, men Ahlgren bedyrade att det var väldigt dåligt.

En fanzinetrend verkar vara tjejer som gör grova humorserier. Åtminstone omslagen och titlarna var roliga. Ponnyklubben tar den i tvåan (som en kompis' åttaåriga dotter ville ha). Men de var mindre lockande när man bläddrade i dem. Varför anses det så fult att lära sig teckna snyggt?

Fast det häckade även ett helt gäng töser på marknaden som gjorde allt för att teckna snyggt. Tyvärr handlade det om manga. Allting såg ut att vara gjort i marsipan. Könlöst, kitschigt och lite äckligt.

De flesta av föredragen missade jag. Jag tog dock del av det mesta av Fredrik Strömbergs om propaganda i serier - fast det hade jag redan hört. Den här gången var det dock på engelska och Fredrik hette plötsligt Stromberg i efternamn.

Den ende internationelle gäst jag kände till var kanadensaren Ho Che Anderson. Det var en bra kille, vi fann varandra direkt. Jag trodde att han skulle vara värsta vänstersnubben, men icke. Han är mer inne på exploitationfilm och vill nu göra en women in prison-rulle med vampyrer. Skön snubbe. Men så hörde jag också först talas om Anderson när han tecknade porrserier åt Eros i början av 90-talet.

Djur-Nisses Comix.

Vilket fantastiskt förlagsnamn!

Hoppas det återuppstår och ger ut serier om folk som hittar flaxkikaren. Vad sägs om "Ödesflaxkikaren"?

En illavarslande trend

Att mimare tillhör det värsta som finns är försås ingen nyhet. Obehagliga, pretentiösa typer.
Ett liknande irritationsmoment, som jag till skillnad från mimare stött på lite väl ofta, är sådana där "mänskliga statyer". Croisetten i Cannes brukar vara försedd med flera stycken. Ni vet, sådana där som sprayar sig med bronsfärg, eller bara vit färg, ställer sig blick stilla på en podium, och när någon kastar en slant till dem rör de på sig.
Den vanligast förekommande varianten brukar vara Man med hög hatt och antik filmkamera. Och se på fan, härom månaden såg jag en sådan - en Man med hög hatt och antik filmkamera - uppställd här i Malmö. Det var nog första gången jag sett fenomenet i Sverige.
Nu är det mitten av oktober. Efter att seriefestivalen avslutsats, vandrade jag genom Malmö med några av de medverkande, innan jag vek av för att gå hem. Dock slog det mig att jag var tvungen att återvända till centrum för en grej.
Där gick jag längs den mörka Södergatan. Kallt. Småregnade. Folktomt på grund av detta. Och vad ser jag i ett gathörn? Jo, en vitmålad dårfink uppställd på ett podium, där han väntade på att någon skulle kasta pengar till honom.
Det kan inte ha varit roligt att vara den mänskliga statyn. Tänk att stå där blickstilla - i regn och kyla. Alldeles ensam. Sicken tosing!
Jag begrep inte riktigt vad han - eller hon? - skulle föreställa. Jag skyndade för fort för att ta en närmare titt.

Svenskar och vampyrer

Ibland kommer det nyheter som är så oväntade och konstiga att man inte riktigt vet vad man ska tro.
UNDERWORLD är en filmserie jag inte är särdeles förtjust i. Visst är Kate Beckinsale och Rhona Mitra läckra i sina outfits när de fajtar sig igenom de tre filmerna, men handlingen är mest rörig och förvirrad. Jag har aldrig blivit riktigt klok på vad det går ut på.
Nu ska det göras en UNDERWORLD IV. Den ska ha premiär i januari 2012. Och vilka har skrivit på för att regissera?
Jo, Måns Mårlind och Björn Stein. Pojkarna som gjorde den rätt usla STORM och vars senaste film är den amerikanska SHELTER, som jag inte sett.
Hmm...

Bio: Igelkotten

I ett land och i en skog och i en liten stuga
bodde internationella igelkotten Ivar.

Alltså, här hade jag väntat mig ett tvåtimmars igelkottsraffel med Magnus Härenstam, lämpligt att placeras i nästa Djävla Djur DVD-box, men se där bedrog jag mig fatalt.
IGELKOTTEN är ett franskt drama baserat på romanen "Igelkottens elegans" - dock distribuerat av Djävla Djur-bolaget Studio S Entertainment. Har jag läst boken? Såklart jag inte har. Vore den författad av Guy N Smith hade jag dock gjort det. Med tanke på hans böcker om mordiska jättekrabbor, vad hade väl inte han kunnat åstadkomma med en igelkott?
För femton år sedan skrev jag en recension i Magasin Defekt som jag avslutade med "den suger fjärtar ur döda igelkottar" - tyvärr minns jag inte vilken film det var. På sätt och vis vore det lite roligt om 29-åriga Mona Achaches IGELKOTTEN var riktigt usel, så att jag kunde citera mig själv. Fast vid närmare eftertanke hade det nog blivit fånigt att göra det.
IGELKOTTEN pressvisades inte i Malmö, så jag såg den på en ordinarie kvällsvisning tillsammans med en liten, vuxen - och tyst! - publik. Det såg onekligen skojigt ut på Filmstadens ljusskyltar som listar filmtitlar och starttider. UNSTOPPABLE. SAW 3D. IGELKOTTEN. "Talar alla svenska?" frågade jag killen i kassan när jag hämtade ut min biljett. "Men det här är ingen barnfilm!" sa killen.
Garance Le Guillermic spelar den brådmogna elvaåringen Paloma, som är så pass livstrött att hon tänker ta livet av sig på sin tolvårsdag, som vid berättelsens början infaller om 169 dagar. Paloma bor i en gigantisk fastighet i Paris med fem enorma lyxlägenheter. Hennes familj är stormrik och ganska irriterande, och Paloma tycker att livet är något meningslöst, och under dessa 169 dagar ska hon dokumentera livet i huset med sin filmkamera.
I en skabbig liten lya längst ner bor portvakten Renée Michel (Josiane Balasko), ett grått, överviktigt och allt annat än attraktivt fruntimmer som är lite tvär och tillbakadragen. Hon föredrar att sitta och läsa i sitt lilla rum, proppfullt med böcker. Och så äter hon choklad.
I en annan av de flotta våningarna bor en distingerad, äldre, ensamstående japansk man; Kakuro Ozu (Togo Igawa från Nu Images NINJA), som en dag oväntat bjuder Renée på middag - en scen som gjorde mig väldigt hungrig. Snabbnudlar är ju en rätt tråkig rätt som jag dessutom äter alldeles för ofta av ren lathet, men gentlemannen Ozus nudlar såg makalöst läckra ut, tillverkade med kärlek. Renée och Ozu fortsätter att träffas lite försiktigt och trevande, och minsann om inte den fula, taggiga tanten blommar upp och visar sin vackra insida. Även Paloma börjar besöka Renée; hon trivs bättre med henne än med sin knepiga, pillerknaprande mor.
Lilla Paloma har dock inte ändrat på sina planer, och räknar obekymrat ner dagarna till sin födelse- och dödsdag, och säger att det inte handlar om när och hur man dör, utan om vad man gör när man dör.
IGELKOTTEN visar sig vara en riktigt sympatisk liten film. Jag läser på nätet att Achache har tagit sig stora friheter med boken, men eftersom jag inte kan jämföra med den, är det förstås ingen som stör mig - det här är en fullt fungerande film.
Berättelsens utgångspunkt är onekligen udda - det kan väl inte bli särskilt trevligt att följa en liten tös som tänker ta livet av sig? Men detta till trots är IGELKOTTEN ett lättsamt drama som ibland dessutom är riktigt roligt. Skådespeleriet är väldigt bra, i synnerhet när det handlar om relationen mellan Renée och herr Ozu.
Filmfotot är snyggt, vid ett ställe övergår en scen i en oväntad animation, och minsann om inte Gabriel Yared (BETTY BLUE och ytterligare hundra filmer) står för den trevliga filmmusiken.
En kvinna längre bak i salongen satt och snyftade under en scen.
Paloma är en händig tös som dessutom är duktig på att rita, så inte nog med att hon ritar en igelkott, hon gör även en pop-up-bok som gåva till Renée.





(Biopremiär 12/11)

Stora Kulturbloggpriset

En av mina läsare skrev i en kommentar att jag blivit nominerad till Stora Kulturbloggpriset i avdelningen för film- och TV-bloggar. Något jag inte hade den blekaste aning om. Jag letade upp sidan på Kulturbloggen och det visade sig att det stämmer - men bara delvis. TOPPRAFFEL! finns med på denna lista över alla påtänkta bloggar ur vilken man senare valt ut tjugo stycken, fem ur varje kategori. I slutändan visade det sig att jag inte hamnade bland de fem nominerade filmbloggarna. Fast det är ju onekligen smickrande att finnas bland de tio påtänkta med tanke på hur oändligt många bloggar det finns där ute...
Jag måste säga att jag är lite överraskad av att hamna på listan. Men jag att inte hamnade bland de fem nominerade överraskar inte. TOPPRAFFEL! är nog inte den typ av blogg som vinner priser av den här typen, min blogg skiljer sig ganska rejält från de övriga på listan. Men det vore onekligen wild and crazy och en fjäder i hatten om jag en dag plötsligt vinner ett kulturpris för mina hyllningar av omotiverade duschscener, kung fu och rejäla karlar med bra hakor.
Fast det är ju klart - jag är säkerligen ensam om att recensera alla filmer som går upp på bio i Malmö (med undantag för de väldigt få jag av olika anledningar inte lyckas se).

lördag 13 november 2010

Vad man inte bör göra i gryningen

Jag hamnade på en efterfest igår, under vilken det intogs kopiösa mängder alkohol - och jag flera gånger käftade med en yngling som inte höll med mig om någonting alls. Men mitt vinnande argument var hela tiden att jag är gammal. Jag är äldre än du, så kom inte här och kom.
I vilket fall, när jag kände att det var dags att bege sig, var klockan runt sex på morgonen eller något ditåt. När jag kom ut på gatan var det mörkt - och jag hade ingen aning om var jag befann mig. Lagom på lyset vandrade jag iväg i vad jag trodde var rätt riktning, med hopp om att få syn på vägskyltar med bekanta namn. Inte fan hittade jag några sådana. Jag såg dock skyltar som pekade mot diverse ytterområden och förorter.
Först vid åttatiden på morgonen kom jag hem. Jag kände mig inte särdeles fräsch när jag vaknade. Eftersom det var lördag, släntrade jag iväg på min traditionsenliga vernissagerunda - där vankades det återställare. Efter ett antal glas vin och några nävar snacks var jag hyfsat fit for fight igen - om än fortfarande trött. Fyra utställningar hann jag med innan de stängde klockan fyra, och jag gick bort till Form/design, där seriefestivalens marknad hade startat. Träffade en del folk jag känner, men när resten gick iväg för att dricka öl innan en stor fest ikväll, avböjde jag. Jag kände mig som utskiten äpplemos - och var trött i benen. Istället ska jag ikväll gå på bio och se IGELKOTTEN.
Hoppas att den är en mupp, dubbad till svenska.
Dagens lärdom: promenera inte i mörker i gryningen.

fredag 12 november 2010

Nya Upplagan når Stockholm

Här är ett reportage från Sydnytt om Nya Upplagan. Tydligen ska tidningen nu komma ut på bredare front i Stockholm. Eller är det bara så att Martin Kristensons bagare ska ta in fler exemplar?
I vilket fall - nu är det väl dags att återinföra betygssystemet med en till fem spiddekagor i tidningen, så att de lär sig där uppe i obygden.

Ökar och bökar mest i svensk press

Eller "Stökar mest i svensk press!" som Svenska MAD brukade trumpeta.

Jag noterar att TOPPRAFFELs besökarstatistik ökat med 100-150 pers om dagen de senaste veckorna, efter att tidigare legat på samma nivå i flera månader eller år. Undrar vad det beror på, om det är specifika ämnen eller inlägg som lockar (min gamla recension av DRAKTRÄNAREN är just nu mest läst).

Kom igen nu! Kan vi se till att dubblera besökarantalet under de närmaste veckorna? Kom igen, kom igen, häpp, häpp, häpp!

...Eller var det förresten "Stökar värst i svensk press!" det stod?

torsdag 11 november 2010

DVD: Repo Men

REPO MEN (Universal)
Ännu en film jag trodde skulle få biopremiär i Sverige, men som dumpades direkt på DVD. Det är förvisso inte så konstigt, eftersom den floppade ganska rejält i USA. Efter att ha sett filmen känner jag att den säkerligen hade floppat även på svenska biografer.
Det osar lite 1980- och 90-tal om REPO MEN. När det var tufft med cyberpunk och dystopier och artificiella kroppsdelar och grejor. Jude Law och Forest Whitaker är Remy och Jake, de bästa repo men som jobbar åt The Union. Det är en nära framtid i vilken människor kan förbättra sina kroppar med artificiella organ och kroppsdelar, och företaget The Union tillverkar de bästa marknaden kan erbjuda. Det är bara det att The Unions produkter även är sinnesjukt dyra. Kan man inte betala sin räkning, skickar företagets boss Frank (Liev Schreiber) ut sina män, som slår ut de skuldsatta med elchockspistoler, och sedan raskt och brutalt skär upp kropparna för att på primitivast möjliga sätt återta de inopererade värdesakerna.
Men så en dag råkar Remy ut för hjärtstillestånd under ett uppdrag. När han vaknar upp i en sjukhussäng, har The Union låtit operera in ett nytt state-of-the-art-hjärta. Självklart kan Remy inte betala för det, så han måste fly - och lika självklart blir Jake den som sätts på att leta upp Remy.
Remy, vars fru (Carice van Houten) inte vill veta av honom, springer på nattklubbssångerskan Beth (Alice Braga), vars kropp verkar vara fullproppad med artificiella organ. Remy har länge beundrat Beth på avstånd, och tillsammans tvingas de nu fly.
Jag satt länge och tyckte att REPO MEN är en rätt dålig film. Det är något som inte funkar. Jude Law, som pratar med bred, engelsk dialekt, är rätt osympatisk. Världen de lever i är osympatisk. Actionscenerna är snaskigt blodiga och oheroiska. Detta innebär förstås inte automatiskt att det blir en dålig film, men jag tyckte att första halvan var seg, oengagerande och, tja, osympatisk.
Men en timme in i filmen, när Remy slår sig ihop med Beth, börjar det vända. Handlingen blir mer rafflande och actionpackad, Beth är en rätt kul typ och Remy mjukas upp. Jag är tillbaka på banan och följer handlingen med större intresse.
Det blir en hel del blodsprutande action, innan det hela avslutas med en twist jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Fast den är nog rätt logisk ändå.
Det är lite svårt att betygsätta REPO MEN, som för övrigt regisserats av en viss Miguel Sapochnik. Jag var länge inne på en tvåa. Kanske borde jag sätta även tvåa, men jag tyckte ändå att filmen tog sig en hel del efter halvlek. Hellre fria än fälla, brukar jag säga, och avrundar tvåan uppåt till en trea. Men vem vet - jag kanske ångrar mig i morgon och degraderar filmen till en tvåa. Vad vet jag.

Cykelhjälm

Tillbringade kvällen på Rasoir, där det hölls Resumébar.
I vanlig ordning intervjuade Viggo en intressant Malmöbo, och den här gången föll valet på tjejen bakom cykelhjälmssjalen.
Ni har säkert läst- eller hört talas om den. Cykelhjälm är ju typ det fulaste som finns, alla människor ser ut som efterblivna byfånar iförda cykelhjälm, till och med Clive Owen skulle se ut som Elmer Fudd. Därför har den här tjejen - som för övrigt inte alls pratade skånska (minuspoäng) - alltså utvecklat ett slags krockkudde i form av en sjal. Råkar man ut för en cykelolycka blåses det upp ett slags hjälm runt huvudet.
Jag fattade inte hur det går till.
Inte Viggo heller.
Viggo tog på sig sjalen och undrade om det gick att utlösa den, men han fick beskedet att den bara reagerar på cykelolyckor. Men allvarligt talat - hur fan märker sjalen att det är en cykelolycka? Räcker det inte med att man trillar av en stol? Läser sjalen månne av benrörelser och hastighet?
Tjejen har intervjuats av media från hela världen, bland annat av CNN och japansk TV - intresset är enormt.
Men jag vet inte... Nu äger jag ingen cykel, men jag vill nog inte cykla omkring med en sjal heller. Jag försökte komma på andra alternativ.
Cykelhatt, kanske? En snygg fedora som på en tiondels sekund kapslar in den som bär hatten.
Eller en diskret krocklösnäsa? Blåses snabbt upp till en dämpande jätteboll.
Det var för övrigt längesedan jag åt så mycket morötter som jag tuggade i mig i kväll.

Bio: Unstoppable

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Åkej, pågar och töser, dags att lära sig dagens läxa: om ni vill undvika fruktansvärda tågkatastrofer - håll er undan snabbmat!
Man vet aldrig vad man får när man ser en film av någon av bröderna Scott. Ridley Scott gör vanligtvis bra filmer, men det hindrar honom inte från att krysta ut mög som A GOOD YEAR. Tony Scott har regisserat bra grejor som TRUE ROMANCE, DEN SISTE SCOUTEN och MAN ON FIRE - men också skit som DOMINO och den mediokra och tråkiga nyinspelningen av PELHAM 123 KAPAT.
Nu är Tony tillbaka med UNSTOPPABLE, i vilken ett tåg som fraktar giftiga kemikalier skenar genom Pennsylvania utan förare. Tåget, alltså - tåget saknar förare. Jag känner inte till huruvida staten Pennsylvania behöver en förare. Och varför har då tåget ingen förare? frågar du, svettig av brunst.
Bra fråga. Svaret är att lokföraren var en redigt fet fläskröv som körde väldigt, väldigt långsamt när han upptäckte att han behövde växla spår. Så, han hoppade ut ur lokomotivet för att gå fram till spåret och växla manuellt - tåget gick inte snabbare än att han enkelt skulle kunna promenera tillbaka ombord utan problem. Trodde han. Det var bara det att den här fläskröven var för fet för att lyckas med detta. Han klarade inte av att klättra ombord igen - och plötsligt ökade det herrelösa tåget hastighet.
Snacka om katastrof! Det är som om en kärnvapenmissil är på väg mot staden Stanton. Hela staden riskerar att sprängas i luften!
Rosario Dawson gör entré som Connie, en tuff brud som försöker lösa problemet från kontrollrummet på stationen. Även en viss Ned (Lew Temple) gör entré, en skön rollfigur med tunn, blond, stripig hästsvans, mustasch och pilotglasögon - jag tyckte omedelbart om den här killen. Han blir den som först försöker stoppa tåget.
...Och så introduceras vi för våra hjältar: lokföraren Frank (Denzel Washington) och unge Will (Chris Pine). De gillar inte precis varandra. Frank är veteran. Will är ny på jobbet. Änklingen Frank har problem med sina tonårsdöttrar (som jobbar på Hooters!), Will har problem med sin fru. Och nu visar det sig att Frank och Will är de enda som kan stoppa det skenande tåget, eftersom de befinner sig i närheten och på samma spår.
Detta innebär att det är dags för lite klätt-
rande på tågtak medan tåget far fram i hög hastighet, och bilar och annat som kommer i vägen mosas. 
UNSTOPPABLE, som hävdar att den är inspirerad av verkliga händelser, är en fullt sebar film, men den är egentligen inte särdeles spännande. Jag kan inte påstå att jag är Denzel Washingtons största fan - han är bra när han spelar kräk eller skurk, men annars tycker jag ofta att han är lite irriterande.
Chris Pine (Kapten Kirk i nya STAR TREK-filmen) är inte mycket till hjälte, han är alldeles för slätstruken, och han har ett av de där likartade ansiktena många andra Hollywoodskådisar har. Det är svårt att hålla isär dem. Jag skulle hellre vilja se ovannämde Ned som hjälten, av uppenbara skäl. Det hade kunnst bli riktigt coolt - på riktigt!
Jag har inte för avsikt att förstöra filmen för er, men jag tycker att filmens slut är något av ett antiklimax. Var det här allt? Inget mer spektakulärt? Det hade onekligen varit fantastiskt om de hade misslyckats med uppdraget och hela Stanton faktiskt flög i luften!     
PELHAM 123 KAPAT handlade om ett tunnel-
bane-
tåg. Den här handlar om ett järnvägs-
tåg. Kan vi försvänta oss att Tony Scotts nästa film kommer att handla om en spårvagn? Eller varför inte skicka Scott hit till Malmö och till Centralen. Här hade han kunnat göra filmer med namn som TÅGET TILL KASTRUP ÄR INSTÄLLT OCH ERSÄTTS MED BUSS, eller DET ANKOMMANDE TÅGET FRÅN STOCKHOLM ÄR FÖRSENAT OCH KOMMER ATT ANLÄNDA OM FYRA TIMMAR". Dessa filmer hade blivit allt annat än actionpackade. Jag skulle snarare kalla dem för meditativa.
Det enda jag tänkte på när jag såg UNSTOPPABLE, var att inget av det som händer skulle inträffat om inte idioten i början gick på en Supersize Me-diet. Därför fick eftertexterna mig att skratta. Eftersom filmen är inspirerad av verkliga händelser, dyker det upp texter om vad de inblandade gör idag. Av allt att döma jobbar den korkade fläskröven numera inom snabbmatsindustrin!
UNSTOPPABLE pressvisades inte i Malmö, så jag gick på 21:20-visningen på premiärkvällen. Det var ganska glest i salongen för att vara premiär. Långtifrån halvfullt. Tydligen kändes inte tågfilm speciellt attraktivt. Och då hade Fox annonserat över ett helt uppslag i gårdagens Metro.
Framför mig satt fyra ungdomar och tjattrade högt på portugisiska. Mitt i filmen reste sig en av dem, såg sur ut, tog sin jacka och lämnade salongen. Han kom inte tillbaka igen.






(Biopremiär 10/11)