söndag 7 november 2010

Seriefestival i Malmö

Denna och nästa helg pågår seriefestivalen AltCom i Malmö; en festival utspridd på diverse ställen. Nästa helg kommer dess centrum att vara Form/Designcenter, där det bland annat kommer att smällas upp en marknad där ett gäng serieförlag och andra ska kränga grejor. Kan avslöja att mannen som gav flaxkikaren ett ansikte, Bobokännaren Daniel Ahlgren, kommer att ha ett eget bord på marknaden. Jag tycker vi kan samlas runt det och äta middag.
Det kommer även att anlända en lång - hur lång som helst - rad internationella gäster, varav jag hört talas om en (1); Ho Che Anderson. Festivalens tema är sex och krig, så förvänta er inga Grupp 666-tecknare eller Delta 99-författare.
I onsdags invigdes festivalen med att Seriefrämjandets utställning "Mus Mouse Maus" nådde Malmö Stadsbibliotek, efter att ha häckat i Göteborg och Stockholm. Utställningen består i att en rad skandinaviska serietecknare tolkar Art Spiegelmans klassiska serieroman MAUS på varsin kvadratisk seriesida. En del av de medverkande är gamla polare till mig, och resultatet som helhet är förstås lite ojämnt. serierna hänger två och två på plancher; för en reslig herre som jag är det inte sådär jättebekvämt att läsa den undre serien. Utställningens placering är inte heller den bästa; den har tryckts in på en balkong på vid serieavdelningen. Den skulle behöva en luftigare lokal.
Två av utställningens serier blev när de hängde i Stockholm anklagade för att vara antisemitiska. Det är de självklart inte. Minns att en fåntratt på DN nyligen stoppade en Rockystripp med motiveringen att den skulle vara antisemitisk. Martin Kellerman är inte antisemit och strippen var en uppenbar drift med fördomar.
Jag noterar att Seriefrämjande på sistone börjat svänga sig med ordet "curator" när de arrangerar utställningar. Det bör de nog sluta med. Jag fnissar. Det blir inte mer respektingivande om det står "curator" i ett hörn. Det ser bara fånigt ut.
I torsdags var det vernissage på Makeriet, ett väldigt litet galleri på Möllan. Swedish Comic Sin heter utställningen, som består av erotiska seriesidor och teckningar av elva serietecknare, tydligen är allt hämtat från en bok som kom i våras.
När jag skrivit om svensk skräck- och exploitationfilm, har jag otaliga gånger citerat vad Pete Tombs och Cathal Tohill skriver i sin bok IMMORAL TALES om europeisk sex- och skräckfilm. De skriver att det under 1960- och 70-talen även producerades sexfilm i Sverige, men här ansågs sex och naket vara något naturligt, vilket gjorde filmerna väldigt trista och ospännande. Vi saknar det katolska oket, skammen och annat andra länder runt om i världen bär på.
Detta är ett av de två fundamentala problem Swedish Comic Sin brottas med. Den är inte erotisk. De medverkande är främst väldigt unga tjejer, de ger intryck av att vara nästan hälften så unga som jag. Dagens samhällsklimat är jävligt politiskt korrekt, allting måste accepteras, ingen får lämnas utanför, man aktar sig för att betraktas som fördomsfull.
Det finns egentligen bara två lägen för erotisk konst - bild, film, serier, text - och det är Antingen Eller. Antingen gör man det extremt återhållsamt med enbart små antydningar, blinkningar, kommentarer och en glipa i kläderna som visar bar hud. Eller så gör man pang på rödbetan-grejor, och fläskar på. Kött, svett och könsorgan. Bilderna som hänger på Makeriet hamnar någonstans mitt emellan. De går inte hela vägen. De är självklart också väldigt noga med att få in homosex, såklart. Det är möjligt att där fanns andra varianter också, jag minns inte. Jag är en medelålders straight man och jag tänder inte på sådant. Sorry, men moderna erotiska serier känns bara konstruerade och PK, de saknar känsla, de är inte farliga, snuskiga och förbjudna.
Det andra grava problemet med utställningen, är att de flesta av de medverkande tecknar i mangastil - den mest sterila, könlösa stil man kan välja. Jag har nog nämnt det förut, men jag anser manga i de allra flesta fall vara ett manér. Åtminstone när stilen utövas av folk utanför Japan. Figurerna är androgyna - men det finns kanske en poäng med det? Att kampen för jämlikhet nu gått så långt att man inte ska kunna se skillnad på män och kvinnor?
Natalia Batista har dock gjor en teckning; ett myller av kopulerande kroppar, som jag gillar. Det känns självklart att denna bild även fått pryda omslaget på boken.
Efter att ha sett utställningen fick jag lust att läsa grejor av Druunatecknaren Serpieri. Eller varför inte några härligt gubbsjuka grejor av Manara. Hans skyltdockor med olika peruker andas fortfarande lite katolsk skam.
Wormgod är det udda artistnamnet Mattias Elftorp och Susanne Johansson har tagit sig. Maskgud? Nåja. De huserar på Panora och står bakom den hittills intressantaste och framför allt mest kreativa utställningen: "Zombies: Landscape of Death" heter den. Visst, zombies är ett jävligt uttjatat tema just nu, men det här är coolt. Elftorp - som även är festivalens projektledare - och Johansson har på frigolitskivor målat zombies som långsamt närmar sig oss. Dessa skivor har satts upp på samtliga fyra väggar i utställningsrummet, som sedan släckts ner och fyllts med rök. Märklig, oroskapande musik spelas. Besökarna ombes plocka åt sig en pannlampa (!) och bege sig in i mörkret och dimman.
Effekten är fullkomligt fantastisk. Bara att sticka in huvudet i rummet ger effekt - man ser silhuetter av människor som långsamt rör sig därinne och blir till ett med de målade zombierna. Cool idé.
På Panora pågår även en filmhelg just nu med gratis filmvisning. Det handlar dock mest om animé. Jag har än så länge bara sett den första programpunkten på filmprogrammet, kortfilmssamlingen LES RELIGIONS SAUVAGES som visades i fredags. Två timmar hysteriskt blinkande, epilepsiframkallande animationer. I princip fullkomligt omöjligt att titta på. Eller så är det jag som är gammal. Men efter pausen mitt i hade tre fjärdedelar av publiken gått. Jag satt nog och nickade till emellanåt. Fast jag lyckades se då kåta dockorna som bajsade varandra i munnen.

lördag 6 november 2010

Bio: Fair Game

Foton copyright (c) SF

FAIR GAME. Är det månne en tredje filmatisering av den där thrillern som senast gjordes med Cindy Crawford i huvudrollen - den där superfloppen, ni vet? Nu utbrister ni genast: Vaddå, har den gjorts tidigare? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! 1986 filmatiserades FAIR GAME första gången, i regi av George P Cosmatos. Herr manusförfattaren Sylvester Stallone tog sig troligen stora friheter med boken, eftersom den plötsligt handlade om en snut som kallades Cobra. "Fair Game" betyder "lovligt byte", men LOVLIGT BYTE med Goldie Hawn och Mel Gibson heter BIRD ON A WIRE i original och har inget med boken att göra.

Denna inledande utvikning är fullkomligt irrelevant. BOURNE IDENTITY-regissören Doug Limans FAIR GAME bygger på en annan bok, rättare sagt; den bygger på två böcker. Filmen handlar om förre CIA-agenten Valerie Plame Wilson, som avslöjades av Vita Huset i början av 2000-talet. Det handlar alltså om en sann historia.

Naomi Watts - just nu aktuell i tre olika filmer på repertoaren - spelar Valerie, som är en duktig agent ute på fältet, hon räddar viktiga personer i Irak och sätter dit bad guys i andra länder. Men hon är mer än en spion. Hon är gift med Joe Wilson, spelad av världens tråkigaste människa; Sean Penn, och de har två barn och försöker leva ett normalt familjeliv mellan varven. Deras vänner känner inte till att Valerie är agent.

Men när den politiskt ganska hetlevrade Joe (som ofta förstör middagar och sammankomster med argsint politiskt babbel) i en artikel i New York Times 2003 anklagar Bushregimen för att ha manipulerat information om Iraks eventuella massförstörelsevapen, beslutar sig Vita Huset för att göra något åt Joe, vilket de gör via hans fru.

FAIR GAME är en film i samma tradition som 1970-talets stora, politiska thrillers. Det är ett dialogdrivet drama för en vuxen publik. Samtliga skådespelare är utmärkta, och plötsligt dyker oväntat Sam Shepard upp som Valeries farsa.

Dock får Liman aldrig filmen att lyfta. Han får aldrig riktigt kläm på berättandet, jag blir inte engarerad av det som sker på duken. Det är mest en massa pladdrande fram och tillbaka, namedropping och händelser staplas på varandra. Först under filmens sista tredjedel blir jag intresserad. Då har fasaden rasat, Valerie exponeras och filmen förvandlas till ett familjedrama som är mer spännande än allt Irakraffel och annat som fyllde filmen dessförinnan.

Ett annat stort - stort - problem, är att Doug Liman, som även agerar filmfotograf, kör med handhållen kamera mest hela tiden. Är det något jag är trött på, är det handhållen kamera. Okej om det skakar i en nervig actionfilm, men det här är ett drama. Folk pratar utan att springa och skjuta samtidigt. I en av de sista scenerna står Valerie och Joe rätt upp och ner mittemot varandra - men tro inte att kameran är stilla, nejdå, den skakar och har sig. Det är fullkomligt onödigt. Inte blev det bättre av att jag i publiken hamnade bredvid en kille som - nej, han snackade inte! - inte kunde sitta stilla. Han ryckte, dunkade nacken i ryggstödet, kliade sig i huvudet, klappade sig på bröstet med mera i två timmar. Och jag vågade inte be honom sitta stilla - tänk om han var sjuk?

I och för sig skulle jag kunna ge FAIR GAME trea i betyg ... men nä, jag tycker den är lite för tråkig. Jag kommer nog aldrig att se om den.

Den riktiga Valerie Plame Wilson dyker upp under eftertexterna och killen som designat förtexterna heter Fredrik Sundwall.

När jag skulle gå ut ur Filmstaden blev jag stoppad av ett par människor som höll på med en enkät om ... gissa vad! Jo: XXXLutz, förstås! Jag verkar vara förföljd av XXXLutz. Jag fick uttala mig om deras reklamfilm och en del annat, och som tack fick jag ett presentkort på 50 spänn på varuhuset, trots att jag påpekade att "MORE IS MORE MÖBELSTORE" är en jävligt fjöntig slogan.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/11)

TOPPRAFFEL! & Explorer, Part 3: A New Beginning (The Crackdown 2)

Tydligen fungerar bloggen nu i Internet Explorer. Jag plockade bort 95% av de listade inläggsetiketterna i högerspalten. Det är väl ändå ingen som använder dem - eller? Jag behöll bara de viktigaste. Dock fortsätter jag att etikettera lika mycket som tidigare, så klicka på namn och annat direkt under inläggen om ni vill ha mer.
Det är onekligen rätt konstigt att det var etiketterna som fuckade upp bloggen. Jag menar, det är Googles/Bloggers egen funktion och inget jag plockat in från något annat ställe.

Bio: Äpplet och masken

Foton copyright (c) Folkets Bio
Just nu pågår seriefestivalen AltCom i Malmö, och den här helgen är det filmhelg på Panora - det visas en rad animerade filmer. I morgon söndag visar de dansken Anders Morgenthalers långfilm PRINCESS, som jag faktiskt inte har sett, jag lyckades missa alla festival- och pressvisningar. Filmen vann Guldmélièsen för bästa europeiska fantasyfilm för några år sedan, men alla jag pratat med som sett den tycker att den är skitdålig. Nå, jag tänkte försöka se den i morgon.
Av en ren händelse gick Morgenthalers senaste film upp på bio i Malmö idag. Den dansk-svenska ÄPPLET OCH MASKEN har tidigare visats i Lund och den pressvisades inte här i Malmö, så jag har precis varit och sett den på en matinéföreställning.
Anders Morgenthaler och hans medförfattare har antagligen knarkat ordentligt innan de skrev den här filmen. Eller åtminstone supit till det rejält.
Den här animerade familjefilmen handlar om ett äpple som heter Torben (Fares Fares). Torben hänger i ett träd och tycker att han är skitsnygg, men så visar det sig att det gått mask i honom - ur ett hål tittar Silvia (Pia Johansson) ut. Katastrof. Torben trillar ner på marken. Där träffar han Newton (Claes Malmberg), ett äpple som ser ut som ett päron, och snart dyker även Bo (Svante Thuresson) upp. Bo är ett körsbär som gillar att sjunga.
De beger sig iväg för att hítta maskdoktorn som kan operera bort Silvia, någonting Silvia förstås inte är vidare positivt inställd till. På vägen råkar de ut för allehanda äventyr och faror. Till exempel blir de attackerade av arga potatisar, anförda av Magnus Härenstam.
ÄPPLET OCH MASKEN är en osannolikt konstig film. Den är simpelt animerad med simpelt designade figurer. Frukter och grönsaker - jamen, kom igen... Det lät säkert coolt på papperet, men i realiteten är det vansinnigt att göra fruktfilm. Filmens humor består i att alla skriker åt varandra precis hela tiden. Skrik, skrik, skrik. För att få gaphalsarna att tystna, skriker andra "Håll tyst!", "Håll klaffen!" och "Håll käft!". Ett vanligt förekommande ord är "skit", men även "arsle" används några gånger - och till och med ett "jävlar" tyckte jag mig höra. Absolut ingenting är roligt, det här är bara bisarrt dåligt och makalöst tråkigt. Jag gillar förstås Svante Thuresson, men hans sånger är inget vidare och kan inte rädda den här filmen. Lustigt sammanträffande: PSALM 21-regissören Fredrik Hiller gör en av rösterna. Josef Fares står för regin av de svenska rösterna.
Vi var inte speciellt många i salongen. Sex-sju små barn och deras föräldrar. På min rad satt en kille med en dotter i femårsåldern. Under filmens första halva sprang hon mest omkring i bänkraden och testade sittplatser, eller tjatade om att få mer godis, hon gjorde allt utom att titta på filmen, som inte intresserade henne. Under filmens andra halva låg hon och sov i farsans knä.
Det gjorde hon rätt i.
Nu ska jag snart bort till Filmstaden igen för att se FAIR GAME, ännu en film som inte pressvisades.






(Malmöpremiär 6/11)

Stora presentutdelningsdagen

Det var värst. Jag trodde att allhelgona var en trist helg då man ska sitta inne och trada, när man inte går bort till kyrkogården för att tända ljus för de döda, men det var min själ fullt spring på stan.
När jag traskade bort till Filmstaden blev jag påhoppad av inte en, utan två presentutdelare.
Först kom det några vänliga människor från nya möbelvaruhuset XXXLutz och sa "Välkommen till Lutz, får det vara en liten present?". Notera att de sa "Lutz" och inte "XXXLutz". Ska de dela ut några tusen presenter kan de förstås inte säga "XXXLutz" om och om igen.
Den lilla vita kartongen visade sig innehålla en röd stol. En fullkomligt oanvändbar stol. Den är så liten att knappt ens ett spädbarn kan sitta på den. Jag gissar att stolen är avsedd att vara ett så kallat prydnadsföremål. Förvisso ett elegant prydnadsföremål, men varför inte dela ut något man har användning för? En klädkrok, en vinöppnare, en snidad buttplug, men nej, man fick en stol det inte går att sitta på.
Efter att ha gått ytterligare ett par meter kom en kille och räckte fram en flaska Vitamin Well Antioxidant med persikosmak; den där nya vitamindrycken med så trista etiketter. Killen sa inget annat än "Varsågod."
En tredje kille, iförd skidkläder, undvek jag. Han kom från Lions Alpint och verkade bara dela ut reklam. Men han hade två kaffetermosar och en trave pappersmuggar på ryggen. Hur man skulle få en kopp kaffe av honom framgick inte.
Utanför ett par klädesaffärer stod det illa klädda och piercade ungdomar och protesterade mot djurplågeri. De såg lika plågade ut själv, de små aktivisterna.
Inne på Filmstadens herrtoalett frågade en liten, liten, liten pojke sin farfar eller morfar "Va e de darr?". "Man ska kissa i de där skålarna," blev svaret.

DVD: Lost Boys 3: The Thirst

LOST BOYS 3: THE THIRST (Warner Home Entertainment)
Det tog över tjugo år innan 80-talsfilmen LOST BOYS fick en uppföljare - men redan nu, två år senare, har vi en del tre; återigen producerad direkt för DVD av Warner Premiere (men trots detta och precis som förra gången skjuten i full CinemaScope). Corey Feldman är medproducent till filmen, som är inspelad i Sydafrika, maskerat till Kalifornien. Kanske är det skilsmässan från frugan som gör att Feldman behöver säkra kulor.
LOST BOYS 3 är en helt annan typ av film än Joel Schumachers original. Förvisso var de vampyrjagande bröderna Frog det roligaste inslaget i den filmen (som jag aldrig riktigt har gillat), men dess framgångar torde snarare ha berott på den vampyrmotsvarighet till boyband handlingen kretsade kring - Kiefer Sutherland och de andra gick hem hos töserna.
Den vilkeln saknas helt i den nya filmen, i vilken Edgar Frog (Feldman) är på dekis. Han bor i en husvagn, men ska vräkas. För att få in pengar försöker han sälja några värdefulla serietidningar, i seriebutiken jobbar en glad tjej som heter Zoe (Casey B Dolan) som gillar den alltid gravallvarlige Frogs vampyrupptåg. 
Men så dyker brittiska bestsellerförfattarinan Gwen Lieber (Tanit Phoenix) upp, hon skriver romantiska vampyrromaner. Hon vill anlita Frog för att leta upp hennes bror och döda dennes kidnappare, supervampyren DJ X (Seb Castang), som åker världen runt och håller ravepartyn under vilka han med hjälp av droger förvandlar de vilt dansande ungdomarna till vampyrer.
Frog är tveksam till att anta uppdraget, men går till slut med på det. Men han vill inte bege sig iväg ensam. Han frågar brorsan Alan Frog (Jamison Newlander), men han vill inte hänga på. Och Corey Haims rollfigur är lika död som Haim själv - Edgar Frog säger att han förvandlades, och Frog tvingades att göra vad han måste göra. Detta föranleder flera flashbacks med Corey Haim från Schumachers film.
Zoe är dock pigg på att hänga på, och Gwen har även anlitat en machotosing från ett TV-program, vilket Frog inte uppskattar. Och så beger de sig iväg till stället där de misstänker att ravepartyt ska hållas, och så blir det fajting innan det är dags för den avslutande twisten, vilken jag räknade ut redan i början av filmen.
LOST BOYS 3 är i princip en rak komedi. Edgar Frog är en lustig figur, han ser lustig ut, pratar lustigt, och Corey Feldman ser likadan ut som han alltid gjort - fast här han han långt hår. Hjältarna beväpnar sig med vigvattenfyllda vattenpistoler och pålar och grejor, och vissa av deras manicker är rätt fräsiga. Som ett slags landmina som skjuter ut långa spett.
Grejen med ravepartyn känns fel. Håller de fortfarande på med sådant i USA? Är inte rave en typisk 90-talsföreteelse? Eller är det jag som inte hänger med?
Men jag får nog säga att LOST BOYS 3: THE THIRST, som regisserats av en Dario Piana, är småkul. Den är inte tråkig. De senaste dagarna har jag delat ut tvåor i betyg till två andra direkt på DVD-uppföljare; MIRRORS 2 och 30 DAYS OF NIGHT: DARK DAYS. Egentligen borde jag ge en tvåa även till LOST BOYS 3, men eftersom den är mer underhållande än de två nyss nämnda filmerna, är jag snäll och lägger till en tredje, snäll dvärg. Snäller, heter han. Corey Snäller.

fredag 5 november 2010

DVD: 30 Days of Night: Dark Days

30 DAYS OF NIGHT: DARK DAYS (Sony Pictures Home Entertainment)
När FROSTBITEN hade premiär 2006, skrev många utländska journalister att filmen var en rip-off på den tecknade serien 30 DAYS OF NIGHT. Detta vore dock en omöjlighet, då första versionen av manuset till FROSTBITEN levererades flera år innan serien först publicerades.
2007 kom en filmatisering av 30 DAYS OF NIGHT och det är bara att konstatera att det enda storyn har gemensamt med den svenska filmen, är vampyrer och polarmörker. Jag tyckte väl inte att den amerikanska filmen var någon större höjdare; jag blev inte särdeles engagerad när jag såg den, och jag har inga större minnen av den.
Här har vi så en uppföljare. Jag måste säga att jag gillar konceptet med uppföljare till lagom framgångsrika filmer, gjorda direkt för DVD. Det innebär att fansen får sin uppföljare utan att den lägger beslag på biodukar och knuffar undan annat, mer intressant. Det går tillräckligt många uppföljare på bio som det är, just nu är de vad jag kan åminna mig två stycken. Dessutom vet inte den gemene videobutikskunden att direkt till DVD-uppföljare är gjorda för DVD. Majoriteten människor har inga större kunskaper om filmdistribution och filmmarknaden.
Melissa George är inte längre kvar som hjältinnan Stella; den här gången spelas hon av Kiele Sanchez. Efter förra filmens massaker i den lilla byn i Alaska, åker Stella runt och föreläser om sina upplevelser för att försöka få folk att inse att vampyrer faktiskt existerar. Javisst, det låter ju som en rätt löjlig sysselsättning. Ännu fånigare är att hon drar fulla hus - och tydligen vet publiken inte vad Stella ska prata om, eftersom de börjar asgarva när hon kommer till saken.
Filmen öppnar med ett föredrag, under vilket Stella avslöjar några vampyrer i publiken - de utsätts för UV-ljus och dödas. Stella arresteras, men får gå - morden i salongen betraktas som ett trick för showen.
Tre vampyrjägare söker upp Stella, de behöver hennes hjälp för att hitta den grymma Lilith (Mia Kirshner); vampyrdrottningen som låg bakom massakern i Alaska. Och så beger de sig ut på vampyrjakt i trånga, mörka utrymmen.
30 DAYS OF NIGHT: DARK DAYS är en rätt tråkig film, ibland direkt sövande. Stella är inte speciellt kul, ingen annan heller. Nästan hela filmen utspelar sig i mörker, och musiken är hela tiden hotfull och släpig. Det är inte speciellt spektakulärt eller spännande. Jag hade svårt att hålla intresset uppe.
En sexscen med Stella och en av vampyrjägarna är härligt omotiverad. Stella behåller BH:n på. Vampyrdrottningen Lilith ser rätt cool ut och här finns en del hyfsat häftiga actionscener. Men helhetsintrycket är trots allt att det är en rätt tradig film. Den hade inte funkat på bio.

En väldigt relevant pressrelease

Before Travel

Länk till Before Travels pressrum

Pressmeddelande

Arne Weise borttappad!

2010-11-04 16:51
Arne Weise borttappad!
Under Arne Weises semesterresa med Grand Tours på Mauritius skulle Arne en dag ut med en grupp medresenärer på en katamaran. Vi, Before Travel, som researrangör skulle hämta upp honom på hans hotell då han inte bodde på samma hotell som övriga. Gruppen åkte iväg med en buss och jag bad min fru Kerstin att plocka upp Arne. Själv, Börje Nordin, körde jag bil en stund senare. Något försenad till båten, så kastade de loss och vi gav oss iväg, så snart jag äntrat den.
Efter en stund så frågar jag min fru ”var är Arne” då jag inte kunde se honom. ”Honom skulle ju du hämta”, säger hon.
Vems nu felet var kunde vi strunta i, men vi kunde ju inte komma hem på kvällen och säga ”sorry Arne, vi glömde dig!”
Nu blev goda råd dyra, vad gör vi? Första steg, ring till hotellet och be dem sätta honom i en taxi med order att köra till hamnen. Därefter försöka få tag på en racerbåt (speedbåt) som först fick komma ifatt katamaranen och hämta mig, för de kände ju inte Arne och Arne skulle ju ”segla katamaran”. Vi lyckades få tag på en speedbåt och när vi kom in till hamnen stod Arne där och såg förvånad ut, ”vad tusan är detta, skulle vi inte ut med en katamaran?” ”Strunt i det, hoppa ombord”, sedan bar det iväg ut ifatt övriga och sedan fick vi alla en underbar dag, med sol och bad, snorkling, BBQ ombord med sång och musik d v s happy end och Arne fick en dag som han sent skall glömma.
Börje Nordin, Before Travel

torsdag 4 november 2010

Bio: Jackass 3D

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jaha... Och hur fanken ska jag recensera det här? Det är egentligen ganska omöjligt.
Jag kan väl inte påstå att jag följde JACKASS på TV; jag såg något avsnitt då och då. Häromåret var jag på en JACKASS-kväll hos en kompis, då vi såg de tidigare två långfilmerna medan vi intog sprit. Det blev lite väl mastigt. Inte spriten, men filmerna.
Och här har vi så en tredje film - i 3D. Vad är väl bättre än att se vuxna män som slår sig ... i 3D?
94 minuter JACKASS är för mycket. Vissa av de självklart fullkomligt idiotiska upptågen i filmen är hysteriskt roliga, medan mycket inte är det. Om filmen styckats upp tjugominutersavsnitt, hade varje avsnitt innehållit en eller två riktiga höjdare, och jag hade varit nöjd.
Nå, vad får vi då se i JACKASS 3D? Tillåt mig citera Statens Biografbyrå, de sammanfattar filmen så fint:
"Filmen skildrar en grupp män som frivilligt utsätter sig för olika typer av faror och våldsamma och obehagliga situationer. Framställningen innehåller genomgående inslag av våld och lidande, såsom slagsmål med slag mot huvud och en man som får en tand utdragen med blodflöde och svåra smärtor som följd, och bedöms kunna medföra risk för psykisk skada hos barn under 11 år."
I USA fick filmen minsann 17-årsgräns; Rated R. Fast de har ju grava problem med könsorgan och svordomar, vilket filmen är full av.
Ska jag själv göra ett försök att redogöra för inne-
hållet, måste jag börja med att glatt deklarera att JACKASS 3D innehåller en scen som kan vara det allra roligaste jag någonsin sett på bio, kanske den bästa filmscen som någonsin spelats in sedan den rörliga filmen uppfanns och det där tåget anlände till stationen: ett gigantiskt dvärgslagsmål på en bar! Jösses jävlar! Jag skrattade så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Speciellt när polis och ambulanspersonal anländer till baren. Ja, herregud. Ho ho ho. Jag skrattar än.
Annars är det mycket folk vars könsorgan tar stryk, Johnny Knoxville verkar gilla att attackeras av stora djur, han snörar på sig rullskridskor och ställer sig i vägen för rusande bufflar, han försöker gömma sig från en tjur, och han blir biten av en arg hund. Superdåren Steve-O och en till leker med en boll fylld med tusentals bin. En scen med en jetmotor är rätt festlig.
Det blir också en hel del äckel - och då menar jag äckel. En svett-
cock-
tail får många att spy, och för första gången i världshistorien får vi se en lavemangfontän i slow-motion - och i 3D. Steve-O avslutar med rekord i vidrighet; ett äckelstunt som bland annat innefattar en välfylld bajamaja. Nästan alla närvarande spyr.
Psykologer kan säkert ha en field day med Jackasspojkarna. Vilket de troligen även har. Men själv satt jag mest och tänkte på hur häpnadsväckande lik Johnny Knoxville är serietecknaren David Nessle. De till och med skrattar precis likadant. Kusligt.
Allra bäst är inledningen. JACKASS 3D presenteras nämligen av Beavis och Butt-head. I 3D. De är lika platta som vanligt - men ändå i 3D. Fan, jag skulle gärna vilja se en ny långfilm om de två gamla favoriterna. I 3D, förstås!





(Biopremiär 5/11)

TOPPRAFFEL! & Explorer, part 2: The Crackdown

När jag gick igenom inställningarna för bloggen, såg jag att den var inställd på att visa 25 inlägg per sida. Det är kanske det som är problemet; många inlägg och alla stora, tunga pressbilder som jag förser recensionerna med; det är kanske de som ser till att krascha Explorer när de laddar?
Ingen aning, men jag ändrade till tio inlägg. Hjälper det?

Sucker Punch igen

Ny trailer:




I en bättre värld...

...hade vi fortfarande kunnat få se sådana här affischer hänga utanför stadens biografer.

onsdag 3 november 2010

Vi lyfter på hatten för Dolphan!

En anonym läsare påpekade att jag inte uppmärksammat att Dolph Lundgren fyller år idag. Herregud, vilket skandalöst beteende från min sida!
Så låt oss nu baka den största budapeststubbe världen har skådat, brygga en kanna kaffe, tuta i lurarna och gratulera Dolphan på 53-årsdagen!
Han leve!

DVD: Mirrors 2 - Unrated

MIRRORS 2 - UNRATED (Twentieth Century Fox Home Entertainment)

Jag har inga större minnen av Alexandre Ajas MIRRORS, som kom 2008. Det enda jag minns är att Ronny åt skitmycket godis under visningen, Keifer Sutherland hade huvudrollen som väktare, att Amy Smart klädde av sig naken och gick en våldsam död till mötes i ett badkar, att jag först under slutscenen insåg att MIRRORS bygger på den koreanska INTO THE MIRROR (som jag sett, men inte heller minns), och att Ronny sa "Ja, kort var den inte..." när vi lämnade salongen. Jag tror inte att jag recenserade filmen någonstans, men jag tyckte den var trist, dålig och åt helvete för lång. Men det berättade jag inte för Alexandre Aja, när jag åt middag med honom en dryg månad senare. Han visade sig vara vegetarian och nykterist.

Som så många andra halvframgångsrika genrefilmer, har MIRRORS nu fått en uppföljare producerad direkt för DVD. Dock är det Fox' Home Entertainment-avdelning som ligger bakom, så trots "lågbudget" håller filmen tekniskt sett rätt hög klass och ser i princip ut som en biofilm. Vad filmen kostade har jag ingen aning om, men säkert mer än än svensk biofilm.

Nick Stahl från TERMINATOR 3: RISE OF THE MACHINES spelar Max, vars fästmö omkom i en bilolycka när han körde och klantade sig. Ett år senare har han fortfarande psykiska problem och tycker sig se syner.

Hans farsa, spelad av William Katt från TITTA, HAN FLYGER, hör av sig, han behöver en ny nattvakt till sitt museum och anlitar sonen. Muséet är fullt av speglar - och i dessa tycker sig Max se en otäck kvinna som betraktar honom från andra sidan.

Några av de andra anställa på museet hittas brutalt mördade, som om de begått riktigt bisarra självmord eller råkat ut för extremt långsökta olyckor. Vi vet förstås bättre, eftersom vi fått se hur spöken i spegelbilden ser till att personerna dör.

Max slår sig ihop med puddingen Elizabeth (Emmanuelle Vaugier från PAINKILLER JANE), vars syster försvunnit. Max misstänker att det är systern som spökar i speglarna och de kommer mörka hemligheter på spåren...

Det är ganska smärtfritt att titta på MIRRORS 2. Den varar ganska exakt 90 minuter och till skillnad från originalfilmen blir den aldrig tråkig. Som det brukar heta - det här är en "okej" film. Lite ointressant, men kompetent gjord på de flesta plan. Det är proffsigt. Någon spänning uppstår aldrig, bland annat beroende på att det - som vanligt - spökar för ofta. Effekten förtas.

Filmen innehåller bland annat en scen i vilken en naken brud halshuggs i sin dusch. Pluspoäng för det.

Regissören Víctor Gárcia har tidigare bland annat gjort direkt på DVD-skräckisen RETURN TO HOUSE ON HAUNTED HILL, som väl inte var något vidare. Jag ser att han även regisserat en märklig grej som just nu är i post-production: HELLRAISER: REVELATIONS, som ska släppas under 2011. Doug Bradley medverkar inte och budgeten låg bara på $300 000 enligt IMDb. Kan det verkligen stämma?

MIRRORS 2 innehåller mer bonusmaterial än vanligt för sådant här. Någon annan version än "UNRATED" finns inte, åtminstone inte här i Sverige, så att slänga in det tillägget till titeln är lite fånigt ... men det lockar väl publik. Filmen lovar leverera vad gäller sex och våld. Tja, det blir lite tuttar och tarmar. Men Gárcias film är inget att springa benen av sig för.

tisdag 2 november 2010

Bio: Due Date

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

Jag vill minnas att jag har skrivit det förr, men Robert Downey Jr har seglat upp som något av min favoritskådis - bland idag aktiva skådisar. Det är kanske lite fånigt att som vuxen man välja ut specifika favoriter ur olika områden, men vaffan, folk frågar ofta vilka favoriter jag har; filmer, skådisar, band, snabbnudlar. Downey är en cool snubbe, en skicklig aktör som i princip kan spela vad som helst, han ser bra ut och han är en rolig typ.

Todd Phillips' förra film var den fantas-
tiska skratt-
orgien
BAK-
SMÄL-
LAN. Från den har Phillips plockat med sig Zach Galifianakis - snacka om hopplöst skådisnamn, jag kommer aldrig ihåg det - som alltså parats ihop med Robert Downey.

Downey är Peter Highman, en strikt, affärsmässig man vars fru (Michelle Monaghan) ska föda deras första barn inom några dagar. Peter befinner sig på en flygplats för att flyga hem till Los angeles, då han bokstavligt talat krockar ihop med den bisarre Ethan Tremblay (Galifianakis); en man som påstår att han är skådis på väg till Hollywood.
De råkar byta väskor med varandra, vilket leder till att de haffas i säkerhetskontrollen när Peter oavsiktligt försöker föra med sig Ethans haschpipa. Peter reder ut det hela med personalen, men har fått flygförbud på grund av incidenten. Han måste ta sig hem på annat sätt. Lättare sagt än gjort, då hans bagage och plånbok är på flygtur.

Ethan har dock fått tag på en hyrbil och ytterst motvilligt accep-
terar Peter skjuts. Dock måste de köra via Grand Canyon, eftersom Ethan vill sprida sin döde fars aska där - askan förvarar han i en kaffeburk.
Självklart blir resan långtifrån problemfri; Ethan är en människa det ät väldigt svårt att umgås normalt med - och de lyckas skada sig, arresteras och allt möjligt, och jag kan egentligen inte berätta så mycket mer utan att spoila alla gags.
DUE DATE är en väldigt trivsam komedi, det är en road movie som är underhållande hela vägen och det finns några riktiga gapskratt i den. Men filmen är inte lika rolig som BAKSMÄLLAN. DUE DATE är lite mer återhållsam, det handlar bara om två killar den här gången och även om Peter är en sarkastisk kille som står för mycket av humorn, är han främst the straight guy bredvid den osannolike Ethan.

Sedan är det förstås oundvikligt att jämföra med 80-talskomedin RAKA SPÅRET TILL CHICAGO med Steve Martin och John Candy. DUE DATE är i princip exakt samma film, det här känns som en inofficiell remake.

Juliette Lewis dyker upp som flummig marijuanaförsäljare, Jamie Foxx är Peters polare som försöker hjälpa till, och alla filmer i vilka Robert Downey slår ner små barn är förstås bra.

Jag hade dock hoppats på att få skratta så att tårarna sprutar.

(Biopremiär 3/11)

Bio: Psalm 21

Foton copyright (c) Krejaren Dramaproduktion/CcV
Den svenska skräckvågen rullar vidare. På fredag har den svenska skräckfilmen PSALM 21 premiär. Jag blev genast misstänksam. Dels för att det i inbjudan till pressvisningen stod att den skulle vara i 128 minuter. Jamen herregud, man gör inte skräckfilmer som varar över två timmar! Skräck ska vara 90 minuter. Max.
Men nu visade sig tidsangivelsen vara fel. Det skulle nog vara 98 minuter; filmen var en dryg halvtimme kortare än utlovat.
Men framför allt blev jag misstänksam då PSALM 21, som spelades in vintern 2008, visades på Fantastisk Filmfestival i september ... förra året! Varför har den inte premiär förrän nu? Jag började genast spekulera och efter att ha sett filmen, spekulerar jag ännu mer. Dessutom kan jag inte påminna mig om att ha läst något om filmen sedan FFF-katalogen 2009. Jag såg förresten inte filmen på FFF; som så ofta är fallet, befann jag mig då på Bokmässan i Göteborg.
Jonas Malmsjö spelar prästen Henrik Horneus, som på sin sons födelse-
dag får besked om att hans far Gabriel (Per Ragnar); präst även han, har dött under mystiska omständigheter - han har hittats drunknad uppe i Borgvattnet. Förvirrad beslutar Henrik, som mer eller mindre tappat kontakten med farsan, sig för att genast köra till orten och höra sig för om vad som har hänt.
Det är mitt i natten och på en mörk skogsväg dyker plötsligt en av Henriks församlingsmedlemmar upp mitt i vägen. Han kör på tanten, men när han kliver ur bilen, är kroppen borta, som om den aldrig funnits där. Och när han försöker köra därifrån, vägrar bilen starta. Så, han tar sitt bagage och stövlar iväg för att uppsöka hjälp.
Han kommer fram till ett Typiskt Rött Hus Med Vita Knutar inne i skogen. Det lyser i ladan, så han går in dit. Då dyker det upp en liten flicka, som plötsligt får ett demoniskt zombieansikte. Henrik skriker och rusar ut i panik, och då har familjen Lidman som bor i huset vaknat.
Det här är en konstig familj, må ni tro. Väldigt mystisk. De säger knappt något alls och sonen Olle (Björn Bengtsson från BRÖDERNA KARLSSON) har en skön mustasch. De är misstänksamma mot Henrik, som trots detta får övernatta hos familjen.
Det påstås att Gabriel blev mördad och dumpades i sjön. Henrik drömmer mardrömmar om att spökflickan ligger i hans säng, om att Gabriel hoppar upp ur plurret som prästzombie, och om sin mor, som dog framför ögonen på Henrik när han var liten gosse. Saker och ting står inte rätt till hos familjen Lidman. Snart börjar det gå upp för Henrik vad som hände hans far och varför, orsaken går långt tillbaka i tiden, och Henrik börjar ifrågasätta sin tro.
PSALM 21 (titeln åsyftar "Härlig är jorden") börjar överrask-
ande bra. Det är faktiskt riktigt spännande och kusligt; tonen är ödesmättad och spökerierna effektiva. De datoranimerade förvandlingarna till spökansikten är riktigt bra. Jonas Malmsjö, som jag aldrig sett i en huvudroll på film, är inte bara en bra skådis, han har även ett bra ansikte - han ser ut som en robust manlig Hollywoodstjärna; som en korsning mellan Alexander Skarsgård och Dolph Lundgren, en hunk som hade varit perfekt som The Mighty Thor. I övriga roller syns bland andra Görel Crona, Josefin Ljungman och Gunvor Pontén.
Men halvvägs in är det inte lika kul längre. Filmen är felkonstruerad och alldeles för lång - och den känns onekligen som de 128 minuter den inte är. Jag har ingen aning om filmen klipptes om efter att ha visats på FFF, men det måste finnas en förklaring till att den legat så länge på hyllan. Jag kan mycket väl tänka mig att flera distributörer kliat sig i huvudet när de sett filmen - vaffan ska vi göra med den här? liksom.
PSALM 21 tappar nästan allt under sin andra hälft. All spänning försvinner, bland annat beroende på att spökansikten dyker upp för jämnan, vilket förtar effekten. Flera flashbacks repriseras alldeles för många gånger och helt i onödan. Ofta får vi se Henrik springa med en gigantisk bibel i famnen, ibland springer han i slow-motion.
Familjen Lidman är nästan parodiskt konstig. De pratar knappt alls och går bara omkring och beter sig mystiskt. Henrik vet inte om han drömmer eller inte, och det vet inte vi i publiken heller. Mitt i alltihop dyker det upp en sexscen i vilken yngsta dottern Lidman (Ljungman) förför Henrik i ladan som vore hon en succubus (fast vi får bara se den muskulöse Malmsjö naken). Var kom den scenen från, vad hade den med övrigt att göra? Och var det bara en dröm? Olle börjar ägna sig åt maniskt överspel. Gabriel tar tillfället i akt att spöka för att kunna hålla en lång monolog. Jag tittar på klockan.
För manus och regi står Fredrik Hiller, som efter att ha regisserat teater nu gör sin långfilmsdebut. Filmfotot är ofta riktigt bra och stämningsfullt; ljudmixen är bättre än brukligt i svensk film (det går att höra vad de flesta säger), och traditionell skräckfilmsmusik ligger på ljudspåret - men den sistnämnda blir lite tjatig, eftersom den nästan aldrig tystnar. Ett groteskt lik i ett badkar fick mig att hoppa till en aning.
Det finns en bra film gömd någonstans i PSALM 21. Men för att få fram denna film, måste man första klippa bort åtminstone tjugo onödiga minuter, och resten bör klippas om helt och hållet. Och det är ju under andra halvan man ska vrida spänningsmätaren till max, inte första. Berättelsen i sig är bra och intressant, och Henrik Horneus är en bra rollfigur.
PSALM 21 kommer knappast att bli en framgång i klass med LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Frågan är om den kommer att bli en framgång alls. Jag är dessutom tveksam till om den kommer att funka på den internationella marknaden och sälja till lika många länder som FROSTBITEN och LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Den trista andra halvan är ett hinder.
Filmen, som är skjuten på Red, är gjort helt utan stöd från Filminstitutet och enligt IMDb var budgeten - håll i er - 800 000 kronor. Jämför med FROSTBITEN, som kostade 21 miljoner. Jag hade aldrig gissat att Hillers film var så billig, så det ska han ha en eloge för.
Jag uppskattar försöket att göra en regelrätt skräckfilm i Sverige, men det hade behövts både en manusdoktor och en mer våghalsig filmklippare.
Avslutningsvis hoppas jag att vi får se Jonas Malmsjö i fler huvudroller framöver.






(Biopremiär 5/11)

måndag 1 november 2010

Malmö Central

Efter att de har hållit på att bygga i vad som känns som decennier, invigdes idag den nya glashallen på Malmö Central. Men jag var inte där på invigningen. Då satt jag hemma hos en kompis, såg film, drack kaffe och åt spiddekaga. Nä, det är inte som jag hittar på: det vankades faktiskt spiddekaga! Och filmen var 2001 MANIACS: FIELD OF SCREAMS.
Men jag tittade förbi centralen senare, jag var ju lite nyfiken. Och min reaktion var...
...Var det här allt?
Visst, det är ju fräscht och luftigt, men vad som hänt är att SJ:s biljettkontor, Pressbyrån, Forex, Burger King och Pocket Shop har flyttat sina butiker in dit, vilket innebär fem tomma lokaler i den gamla byggnaden. Jag hade liksom förväntat mig nya restauranger, kaféer och barer, några nya butiker. Lite klass, lite internationellt. Sådant lyser med sin frånvaro. Men det ska kanske inrättas sådana i de nu tomma lokalerna?
Stället ser fortfarande ut som en byggarbetsplats, Citytunneln invigs inte än på ett tag, och det kostar fortfarande tio spänn att gå på toaletten - som dessutom stänger redan klockan nio på kvällen.
Detta inlägg saknar nog större allmänintresse. 

Captain America

Oj, jag har ju glömt att slänga upp de här bilderna ur kommande Kapten Amerika-filmen med Chris Evans. Tja, det ser väl inte så tokigt ut, lite härligt retro, sådär. Men för mig är ju Reb Brown den riktige Kapten Amerika.









Första bilderna ur Tintin

Okej, så har de då läckt ut till sist, de första bilderna ur Peter Jacksons och Steven Spielbergs TINTIN.
Visst - det ser ju ut precis som i serierna. Men allvarligt talat... Det här ser ju dessutom lite obehagligt ut. Onaturligt. Får väl se hur det hela ser ut när de väl rör på sig...


TOPPRAFFEL! & Explorer

Några vänner har påpekat att varje gång de försöker besöka den här bloggen, kraschar browsern. Skitkonstigt. Jag fick senare veta att samtliga surfar med Explorer.
Själv kör jag Chrome och Firefox, i vilka TOPPRAFFEL! visas utan problem - och det funkar även med Safari och Opera. Jag har testat att kolla bloggen i Explorer på offentliga datorer, till exempel på biblioteket, och jag upplevde inga problem.
Det här är ju en vanlig Blogger-blogg och jag har dessutom ingen snajdig bakgrundsbild. Märkligt att Explorer reagerar på den här bloggen.
Är det någon mer som har problem - och förslag på en lösning?

Ny blogg om nordisk skräck

Det kom idag en pressrelease från ett gäng norrmän som startat en blogg på engelska helt tillägnad skräckfilm från Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island. Ett trevligt alternativ, tycker vi här på TOPPRAFFEL! - även om "vi" är singular, det är ju bara jag här.
Bloggen NordicFantasy hittar du HÄR.