söndag 24 oktober 2010

Bio: I ondskans tjänst

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Häromveckan skrev jag om en fransk film om andra världskriget, sett ur fransk synvinkel. Nu kommer en tysk-österrikisk produktion om samma krig. Det är alltid intressant att konstatera att även tyska filmskapare tar till samma tag som resten av världen när de skildrar nazister; de är skrikande, armviftande, överspelande, känslobefriade krigsrobotar. Då kan vi bara dra slutsatsen att, jo, 1940-talets nazister var antagligen sådana.

Eftersom jag såg I ONDSKANS TJÄNST under lite ovanliga, besynnerliga omständigheter, han jag läsa en initierad recension som anmärkte på någonting jag annars inte noterat - nämligen sanningshalten. Oskar Roehlers film handlar nämligen om den tyske skådespelaren Ferdinand Marian (spelad av Tobias Moretti) och inspelningen av den beryktade propagandafilmen JUD SÜSS. Jag känner förstås till JUD SÜSS, men har aldrig sett den och jag har aldrig satt mig in i tysk filmhistoria innan 1960 - inte mer än att jag kollat in de klassiska stumfilmerna av de stora regissörerna, som senare flydde till Hollywood.

Regissören Veit Harlan och Marian är helt okända för mig. När I ONDSKANS TJÄNST börjar är Marian en lätt alkohoiserad teaterskådis vars karriär väl inte går så jättebra. Men så kontaktas han av propagandaminister Joseph Goebbels (Moritz Bleibtreu), som vill producera en "konstnärlig" film som ska föra fram propagandan på ett subliminalt sätt. Marian och hans familj är tveksamma, men han låter sig övertalas. Marian får spela huvudrollen som slem jude, och medan filmen spelas in, knakar hans äktenskap och hans judiska vänner råkar illa ut. Filmen blir en stor framgång, enligt eftertexterna sågs den av tjugo miljoner européer, men för stackars Marians del blir fortsättningen inte alltför rolig.

Enligt Roehlers film, alltså.

Låt oss ta det positiva först - och de positiva aspekterna väger tyngst. I ONDSKANS TJÄNST är en ytterst välgjord film, den är hela tiden engagerande och intressant. Självklart tycker jag att den är extra intressant, antagligen intressantare än många andra, eftersom det här är en film om filmbranschen och en filminspelning. Filmer om filminspelningar är per automatik intressanta.

Jag har ingen aning om hur Ferdinand Marian såg ut, men i Tobias Morettis tolkning ser han ut som en bedagad Eroll Flynn och Moretti gör en utmärkt prestation. Bleibtreus gestaltning av Goebbels är fantastisk. Han tar i för kung och fosterland, och vräker på med hela registret på en och samma gång. Han skriker och domderar så att saliven stänker, han viftar med armarna och han till och med släpar ena foten en aning när han går. En riktig nazist! Han skiftar mellan att vara glad och positiv, och lömsk och grym precis hela tiden. Emellanåt påminner Bleibtreu om Klaus Kinski.

Jag hade ingen aning om att JUD SÜSS visades på filmfestivalen i Venedig, och enligt filmen skrev den då unge italienske filmkritikern Michelangelo Antonioni en positiv recension. Vi får se många och långa klipp ur filmen, man har bemödat sig att göra nyinspelningar av flera scener, och dessa har man sedan klippt in i den riktiga filmen, om jag förstått saken rätt. Enligt eftertexterna förbjöds JUD SÜSS 1946 att visas och förbudet gäller än idag - men jag gissar att det enbart gäller för Tyskland. Men klipp ur filmen är tydligen okej.

Vidare är detta en väldigt flott film. Fotot är strålande och färgerna går i dämpade, murriga toner; det närmar sig både sepia och svartvitt. Extra kul är det att rollfigurerna faktiskt bor i hem med "nya" möbler. I moderna filmer som utspelar sig på 1930- och 40-talen, brukar man möblera med autentiska möbler från de decennierna, vilket innebär att det ser ut som om folk bara har 70-80 år gamla möbler hemma (och att morgontidningen är gulnad redan när tidningsbudet kommer med den). Så icke här, och familjen Marian har ett tjusigt hem. Det är också kul att när Tyskarna jazzar loss på fester, lyssnar de på amerikansk musik. Det är ju rätt självklart. Det går ju inte att ha glassiga cocktailpartyn och digga bastube-umpa-musik eller joddling. Det pratas även en hel del om att göra karriär i Hollywood.

Nå.

Så kommer vi då till det där med sanningshalten. Och då är det sämre ställt, åtminstone vad gäller filmens sista tredjedel. Till skillnad mot vad som hävdas i filmen, gjorde JUD SÜSS Ferdinand Marian till stor stjärna. Han gjorde fler filmer och uppvaktades av en lång rad fala damer, innan han 1946 omkom i en biloycka. Enligt filmen belades han med yrkesförbud innan han omkom. Det öde Marians fru drabbas av stämmer visst inte för fem öre, det är ren hittepå. Om man ändrat på så här viktiga saker, kan man ju undra vad som justerats i resten av filmen.

Men på sätt och vis spelar det ingen roll. Ändringarna är gjorda av dramaturgiska skäl, och jag uppskattar många andra filmer vars sanningshalt är åt helvete - typexempel är ED WOOD; en av mina favoritfilmer och om en kille jag hade bra koll på innan Tim Burton kom med sin film. Och så har vi ju alla de här rockfilmerna, nu senast THE RUNAWAYS, som jag gillar även om man tagit sig rejäla friheter.

Så trots att I ONDSKANS TJÄNSTS avrundning inte stämmer, tycker jag att detta är en väldigt bra och givande film. Självklart ska du se den här. Som lök på laxen finns här en enastående sexscen för öppet fönster i Berlin medan de allierades bomber faller och den dramatiska himlen lyses upp som av fyrverkerier.

Dessutom förekommer en officer som heter Fritz Hippler. Påminner inte det lite grann om allas vår mr Hilter, som drev en kampanj på en brittisk badort för 40 år sedan?

 

 

 

 

 

(Biopremiär 22/10)

Bio: Till det som är vackert

Foton copyright (c) Ola Kjelbye
Trailern till Lisa Langseths film TILL DET SOM ÄR VACKERT är lite märklig. Förutom att den är kort, står det på en av dess textskyltar "Hon har slutat med AVSUGNINGAR". Öh? Vad är det för jävla mening att smälla upp i trailern? Redan där kände jag att det var något sunkigt över filmen.
TILL DET SOM ÄR VACKERT visades på Malmö Filmdagar, där jag valde bort den till förmån för annat. Därför hann jag läsa en del recensioner och positiva omdömen innan jag själv såg filmen igår. Det har även händats att 22-åriga Alicia Vikander är vår nya storstjärna.
Låt mig säga det med en gång: de som har hyllat Langseths fil och delat ut höga betyg har fel. Det här är ingen bra film. Det är en småklantigt berättad film full av trista klyschor och konstiga inslag.
Vikander spelar 20-åriga Katarina som har en alkoholiserad morsa, en svennig pojkvän, och bor i en av Göteborgs förorter (är det Backaplan man ser där i början?). Katarina går till en socialtant och filmen öppnar med att hon pratar om sitt liv, och inom en minut har hon sagt "slapp i fittan" och "knulla", och en stund senare säger hon "Jag har slutat suga kuk". Hon har även gått ur Facebook. Eftersom filmen inleds med "Canal+ och Göteborgs Symfoniker presenterar" känns denna öppning bisarr. 
Kararina har upptäckt Mozart. Hon älskar klassisk musik. En dag smyger hon in på Göteborgs konserthus, där en kvinna tror att hon kommit för en anställningsintervju. Förvirrad säger Katarina att så är fallet, intervjuas, och får en provanställning som receptionist.
Kort därpå träffar hon Adam (Samuel Fröler), stjärndirigent och en väldigt självupptagen man. Men den 50-årige Adam fattar tycke för Katarina och de inleder ett sexuellt förhållande som varar några dagar. En ny värld öppnar sig för tösen, och hon introduceras för poesi och filosofi. Men självklart leder detta bara till elände i längden.
TILL DET SOM ÄR VACKERT är inget vacker film. Det är en sällsynt ful film, med grått, blaskigt foto och slarviga bildkompositioner. Sällan har Göteborg varit fulare. I eftertexterna står det att filmen är inspelad sommaren 2009 - vilket inte förklarar stora skyltar om julfirande på vissa byggnader.
Allting är sunkigt och Katarinas relation med Adam är sunkig. Samuel Fröler ser mest ut som en ful gubbe  och han är rätt obehaglig. Det är svårt att se vad Katarina ser i honom, även om han tokar sig lite i början. Efter att han ditchat Katarina släpar han ändå in henne i konserthusets garderob för en snabb avsugning, se foto högst upp. För att understryka scenens sunkighet, slutar den med att Katarina reser sig upp, torkar av munnen och frågar "Var det skönt?". Efter en sexscen visar även Fröler pungen, medan Vikander hela tiden är noga med att skyla sig.
Dialogen är ofta otroligt krystad och onaturlig, i synnerhet när det ska diskuteras filosofer på ett "vardagligt" sätt. Inte blir det bättre av att vissa skådespelarinsatser är undermåliga - fast det har kanske med den klumpiga, hopplösa dialogen att göra. Ibland låter det som BÄDDAT FÖR LUSTA - den första pornografiska långfilm som producerats i Göteborg, tillika den första långfilm i färg som gjorts i samma stad.
Men debuterande Alicia Vikander, då? Är hon en ny stjärna? Tja, hon är väldigt, väldigt söt och kan nog komma långt på sitt leende. Men just den här rollfiguren ser ut som tusen andra svenska rollfigurer. Dassig vardagsrealism, eländes elände, samma gamla vanliga. Hon klarar rollen bra, men det hade varit roligare att se henne göra något coolt och unikt.
Till det som är vackert kan väl få två dvärgar i betyg. Den andra går till Vikander. Men filmen känns mest meningslös och den är rätt jönsig, faktiskt. Varför ville Göteborgs Symfoniker bli inblandade i det här? Nästa gång jag är på Göteborgs konserthus och ser garderoben, kommer jag bara att tänka på Samuel Frölers dolme.






(Biopremiär 22/10)

Onda dvärgar och 80-talsbrudar som fäktas

När den här videon vevades på TV i mitten av 1980-talet, berättade min morsa, som var lågstadiefröken, att en av hennes elever, en kille på sju-åtta, hade sagt att han inte förstod videon, men refrängen betydde "Nu e alla jevvlar lösa".
Själv förstår jag fortfarande inte den här videon, samtidigt som jag känner att vi hade levt i en bättre värld om alla videor var så här.
Först går KISS omkring och äter köttben och sparkar på tiggare. Sedan dyker det upp dvärgar och en man på styltor. KISS går in på vad jag gissar är en krog. Där häckar raffiga 80-tasbrudar som kastar kniv.
Det bär sig inte bättre än att KISS äntrar en scen och spelar och sjunger. Då blir två brudar gramse på varandra och börjar fäktas med värjor. Två andra brudar får nog och ger sig på varandra med knivar. Paul Stanley plockar fram en värja som han viftar med, men då kommer Gene Simmons och avbryter, tydligen tycker han att det är dags att gå.
De passar på att kicka omkull ytterligare tiggare när de lämnar krogen.
Vem skrev manus till det här? Vem det än var, borde han få medalj. Efter Katastrofen har nog aldrig varit bättre än så här.
Det enda som saknas är att Anthony Zerbe blir gammal och dör på slutet.

Titta, han flyger ... igen!

TV...Men vad i hela världen är detta? Dök nyss upp bland mina rekommendationer på YouTube. Är detta en officiell, ny version av TITTA, HAN FLYGER? På sätt och vis verkar det så. Det är aningen för ambitiöst för att vara en fan-grej. Dessutom - vem fanken skulle få för sig att göra det här för skojs skull?

Samtidigt ser det här fruktansvärt billigt ut och skådespeleriet suger. Faktum är att det ju ser ut som en porrfilmsparodi på TITTA, HAN FLYGER - fast de har glömt bort porren.

lördag 23 oktober 2010

Inte en dag utan ett inlägg

Fast idag blir det i sista minuten. Har liksom varit upptagen hela dagen. Satt och skrev en engelsk version av min recension av PARANORMAL ACTIVITY 2 innan jag begav mig ut på min traditionsenliga vernissagerunda. Avverkade fyra stycken och började nog till och med bli lite på pickalurven på den sista.
Så, efter att ha slängt i mig en kaffe begav jag mig till Filmstaden och såg två filmer på raken; en kritikerrosad som visade sig vara rätt kass, och en kritikerrosad som var riktigt bra. Jag ska försöka skriva recensionerna i morgon.
Men för att detta inte ska bli ett lika meningslöst som poänglöst inlägg, återger jag en liten lustig händelse som utspelades i eftermiddags.
Jag promenerade från Galleri Sagoy på Fridhem ner mot centrum, och när jag passerade polishuset på Storgatan klev två rätt stadiga poliskvinnor ut ur en polisbil, båda bärande på påsar från McDonald's. Ett ung par cyklade förbi dem. "Titta, poliserna har köpt hamburgare!" sa killen. "Det har väl löst ett fall," sa tjejen.
På andra sidan gatan stod ett par TV-team och intervjuade en poliskvinna. Längs trottoaren stod en rad bilar från olika TV-bolag parkerade.
Punchline:
Medan TV-teamen filmade polisen, stod en barsk parkeringsvakt och lappade deras bilar.

fredag 22 oktober 2010

Bio: Paranormal Activity 2

Foto copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Jag kastade ett öga på min recension av PARANORMAL ACTIVITY, som hade premiär fredagen den 13:e november förra året. Jag avslutar texten med att resonera om betyget; jag garderade mig och satte en tvåa trots att jag kanske borde sätta en etta. Så här ett år senare känner jag att, ja, jag borde satt en etta. PARANORMAL ACTIVITY var en film som bestod av att ingenting hände, och på slutet blev ett fruntimmer utsläpat ur sovrummet av ett osynligt spöke. Trist film. Irriterande. Men den spelade in pengar, som inte helt oväntat har vi här en uppföljare. Regissör den här gången är Tod Williams, en något mer rutinerad kille än Oren Peli, som stod för originalet.

PARANORMAL ACTIVITY 2 pressvisades inte i Malmö, så jag gick på en utsåld premiärvisning. Det började inte bra. En kille undrade om jag hade något emot att byta plats, eftersom han och hans flickvän inte fått platser bredvid varandra. Så jag fick allt ta och sätta mig längst bak på kanten. Och i vanlig ordning var visningen en större skräckupplevelse än själva filmen. Jag var äldst i salongen. Det var ett jävla babblande och viftande med mobiltelefoner från början till slut. Jag kunde liksom bara be de som satt närmast mig hålla käften. Några tjejer längre fram försökte hyscha publiken, men det gick inte, de blev utskrattade. Snälla SF, inför 40-årsgräns på svenska biografer! Varför går bara idioter på bio idag?

Okej, till filmen.

Detta är en prequel till första filmen. En familj flyttar in i en villa och de har den egenheten att de videofilmar allt och alla. Fan vet varför, när ska de titta på allt? Paret från originalet dyker upp ibland i egenskap av släkt. Efter att ha bott där ett tag, kommer de hem och upptäcker att hemmet är i en enda röra och saker är krossade. De tror förstås att de haft inbrott, men ingenting är stulet. Konstigt. De låter montera upp övervakningskameror i samtliga rum.

Tror ni att det var en inbrottstjuv som varit i farten? Nej, självklart inte. Det är det osynliga spöket, och det verkar inte vara på sitt soligaste humör.

Att betygsätta det här blir lite svårt. Den sista tredjedelen av filmen är nämligen riktigt bra. Det piskas upp en rejäl skräckstämning och det inträffar en hel del riktigt fräsiga saker - och den unga publiken skrek och verkade skita på sig av fasa. Det var som värsta berg-och-dalbaneturen. En tjej bredvid med sa att hon var så skraj att hon höll på att spy.

Problemet är bara färden fram till denna sista tredjedel. Den är nämligen precis som förra gången urtråkig. Vi får mer eller mindre följa en vanlig familjs vardagsliv. Det är totalt ointressant. Som en osedvanligt vissen dokusåpa. Fast det är ju klart, av någon anledning tycker ju dagens TV-publik att det är fantastiskt spännande att följa ointressanta människors liv på TV, liksom de gillar att följa bloggar av vanliga människor som skildrar sina exceptionellt vardagliga liv.

Williams öser på med en väldig massa så kallade "false scares". Vi får se vad kamerorna filmar nattetid. På soundtracket hörs ett muller. Biopubliken satt på helspänn under de här scenerna. Men under filmens första halva händer ingenting. Vi sitter alltså och tittar på i det närmaste statiska bilder av tomma rum.

Men, men. Snart får vi se hur något grabbar tag i familjens bebis Hunter och långsamt drar iväg honom... Och jo, jag får tillstå att jag tyckte det blev spännande mot slutet - och jag hoppade även till en aning, främst då ljudet av smällande dörrar och liknande alltid får en att hoppa till.

Jag förstår dock inte varför Paramount fortfarande låtsas att det här är autentiska videofilmer från ett verkligt fall. Filmen börjar med ett tack till de överlevandes familjer. Lite löjligt. Fast jag har allt träffat på folk som trodde första filmen var sann!

PARANORMAL ACTIVITY 2 är mycket bättre än originalet. Hade hela filmen varit lika scary som den sista tredjedelen hade jag satt en trea. Men nej, större delen är för tradig, så det blir en tvåa. Men tvåan är starkare än den jag gav till ettan, som alltså borde fått en etta.

När filmen slutade satt jag ensam kvar i salongen (som såg ut som en svinstia) och tittade på eftertexterna. Ett par killar tyckte uppenbarligen att det var misstänksamt och sa "Titta, det är Lasermannen som sitter där! Han ska döda oss!"








(Biopremiär 22/10)

Bio: Somewhere

Stillbildsfoto: Merrick Morton © 2010 SOMEWHERE LLC

SOMEWHERE är Sofia Coppolas första film sedan den förvisso snygga, men rätt förglömliga MARIE ANTOINETTE som kom 2006 och buades ut av de franska kritikerna i Cannes, och jag blir alltid förvånad över att Coppola faktiskt lyckas göra film - och bra film. Hon ger liksom inte intryck av att vara intelligensens högborg. Tvärtom. Jag var på presskonferensen i Cannes 2006, och tösen gav intryck av att vara direkt korkad. Hon kändes som en kvinnlig motsvarighet till Keanu Reeves.

Hennes nya film vann Guld-
lejonet i Venedig och det ska sägas på en gång att det här är en typisk filmfestivalfilm. Jag har sett drivor av liknande filmer på otaliga festivaler - dock av ytterst varierande kvalitet.

Det första jag tänkte när filmen började, var "Ha ha ha - är det här THE BROWN BUNNY 2?". SOMEWHERE börjar nämligen med att Coppola ställt upp en fast kamera vid en, tja, är det en racingbana?, i öknen. Där kör en svart Ferrari runt - i realtid. Jag tror bilen kör fem varv och detta tar några minuter. Därefter stannar bilen och Hollywoodstjärnan Johnny Marco (Stephen Dorff) kliver ur.

Johnny må vara en stjärna, men trots all lyx lever han ett torftigt liv. Han bor på ett lyxhotell där han ointresserat går på fester, alla brudar stöter på honom, han halvslumrar till strippnummer på sitt rum, han dyker upp på diverse promotionarrangemang och ler mot kamerorna, men däremellan sitter han mest ensam och kuckulurar. I en scen kokar han spaghetti, och gör precis samma misstag som jag brukar göra; han lagar för mycket så att det inte får plats i durkslaget. Johnny är bara en vanlig snubbe och klär sig som en vanlig snubbe.

Men så tvingas han plötsligt ta hand om sin elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) och hans liv tar så smått en ny vändning.

Sofia Coppola tar tid på sig, hon berättar i långa tagningar och filmen kan säkert upplevas som långsam och tråkig av den oförberedde. Men långsamheten är en av filmens fördelar. SOMEWHERE andas en realism som förstärks av de starka skådespelarprestationerna; Dorff och Fanning är utmärkta, liksom övriga medverkande.

Nu kan jag inte hävda att jag vet hur det är att vara film-
stjärna, men jag har varit på pressjunkets av den typ Johnny Marco besöker, och vid ett tillfälle i filmen åker han till Milano, och jag känner igen de här miljöerna, de här typerna. En presskonferens med utländska journalister är kockren, jag skulle inte bli förvånad om Coppola snott alla frågor från autentiska presskonferenser. Jag var en gång på en rundabordsintervju på ett lyxhotell, när en trött Ethan Hawke kom inslöfsande för att säga något till en person vid mitt bord, och likheten med Johnny Marco är slående.

Vidare är SOMEWHERE ofta väldigt rolig, filmen kan närmast betraktas som en dramakomedi. En liten scen med Michelle Monaghan är jättekul. Och allra bäst är de två poledansande tvillingblondinerna, som framträder hela två gånger med långa nummer. I synnerhet det andra där de är iförda tenniskläder är bra. Fast nu är jag ju bara en vanlig rödblodig snubbe som gillar brudar som porrar sig. Usch för mig.

SOMEWHERE ska du i vilket fall som helst se. En av årets bästa filmer. Ett väldigt fint porträtt av far och dotter i en absurd värld.








(Biopremiär 22/10)

Jonah Hex-filmen i Sverige - igen

Jösses, det verkar som om alla VOD-bolag i Sverige fått samma idé. This just in:


Jonah Hex
Hyrfilm: Nordisk premiär för Jonah Hex
Den klassiska serietidningen nu som film – premiär i Skandinavien direkt online! Jonah Hex är en ärrad prisjägare med ett pris på sitt eget huvud som får ett erbjudande från amerikanska armén som han inte kan tacka nej till: du får din frihet tillbaka om du stoppar en terrorist. I rollerna: Josh Brolin, Megan Fox, John Malkovich.

Se filmen >>
Jonah Hex Comics
Hyrfilm: Jonah Hex: Motion Comics
Utöver spelfilmen, se även “Jonah Hex: Motion Comics”, sju klassiska “Jonah Hex”-äventyr sammanvävda till en historia och filmade som ”animerade serieteckningar”.

Se filmens första avsnitt gratis >>

Till filmen >>

Jonah Hex på Video On Demand i Sverige

Filmatiseringen av Jonah Hex gick aldrig upp på bio i Sverige. Av ganska förklarliga själ (även om den inte är lika kass som BLUEBERRY). Häromveckan släpptes den på DVD i USA, i Sverige kommer inte DVD:n förrän i början av nästa år. Men - idag kom det inte bara en utan två svenska pressreleaser om filmen. Jag återger dem härunder. (Själva filmen recenserar jag nog inte förrän DVD:n släpps)

Headweb AB

Storfilmen Jonah Hex (Josh Brolin, Megan Fox och John Malkovich) har nordisk smygpremiär hos Headweb

2010-10-21 08:00

Headweb smygpremiärvisar Jonah Hex från Warner Bros. med de Oscarnominerade skådespelarna Josh Brolin och John Malkovich. Filmen kommer att finnas tillgänglig i hela norden från den 22 oktober och exklusivt på video on demand under tre veckor.


- Smygpremiärvisningen av Jonah Hex på video on demand visar de stora filmbolagens förtroende för digital distribution av film. Vi på Headweb är mycket nöjda över att Warner Bros. ser möjligheterna med film på nätet säger Peter Alvarsson, grundare och VD på Headweb.

Filmen handlar om Jonah Hex (Josh Brolin) en ärrad luffare och prisjägare, en tuff revolverman som kan spåra vem som helst. Efter att ha överlevt döden har han hamnat med ena foten i den vanliga världen och en på "den andra sidan". I rollerna ser vi de Oscarnominerade skådespelarna Josh Brolin, John Malkovich och en av Hollywoods nu mest populära skådespelerskor, Megan Fox.
Jonah Hex kan ses på Headweb från den 22 oktober och tre veckor framåt till ett pris av 59 kr för 24-timmar. Filmen kommer lanseras Day and Date på DVD, Blu-ray, VOD och EST i januari, 2011. Se filmen här.



Om Headweb:Headweb är en innovativ filmtjänst som erbjuder sina användare on-demand streaming av tusentals filmer på laglig väg. Tjänsten är användarvänlig och håller hög kvalitet på bild och ljud med ett snabbt växande utbud av film. Headweb fungerar i valfri webbläsare på PC, Mac, Linux och Playstation 3. Headweb samarbetar bland annat med Sony Pictures, Paramount Pictures, Warner Bros., SF, Sandrew Metronome, Nordisk Film, Nonstop Entertainment, Noble Entertainment, Scanbox och Pan Vision.



Viasat Sverige

Se ”Jonah Hex” på Viasat OnDemand före filmen släpps som DVD

2010-10-21 14:44

”Jonah Hex” är den första filmen som kan ses på Viasat OnDemand innan den släpps som DVD. Viasat förhandlar nu med de stora amerikanska filmbolagen för att kunna erbjuda fler förpremiärer på web-tjänsten Viasat OnDemand.

Filmen ”Jonah Hex” har inte visats på svensk bio, och kommer ut på DVD först i januari. Men redan på fredag ger Viasat OnDemand tillgång till filmen på web-tjänsten Viasat OnDemand. Filmen handlar om Jonah Hex, en ärrad och tuff hjälte och prisjägare som har i uppgift av den amerikanska militären att stoppa en terrorist som planerar att iscensätta jordens undergång. Jonah Hex gestaltas av Josh Brolin, och John Malkovich ses i rollen som Quentin Turnbull.

Hittills har Viasat OnDemand erbjudit förhandsvisningar av kommande program från serier såsom Paradise Hotel, Svenska Hollywoodfruar och Vampire Diaries. I dessa fall är det möjligt att se nästa avsnitt innan det sänds i TV. Ambitionen är att framöver kunna erbjuda fler förhandsvisningar av både filmer och serier.
” Efterfrågan på att kunna se vad man vill när man vill är stor. Nu tar vi ett steg mot att erbjuda ännu mer tunga, aktuella filmer och vi är i full gång med att förhandla med de stora filmbolagen om fler titlar. De traditionella rättighetsfönstren såsom bio, dvd och hyrfilm krymper sakta men säkert och Jonah Hex är ett exempel på det” säger Hans Skarplöth, vd Viasat Sverige.

Filmen ”Jonah Hex” blir tillgänglig på webtjänsten Viasat OnDemand fredagen 22 oktober, för en kostnad av 49 kr. Man får då tillgång till filmen i 24 timmar.

Under november månad kan Viasat OnDemand erbjuda Sex & the City 2, som gick på svensk bio i somras, samt Toy Story 3, som hade svensk biopremiär i slutet av augusti. Allt som allt rymmer Viasat OnDemand drygt 2000 filmer, ett gäng serier, dokumentärer och barnprogram samt direktsänd sport såsom Premier League, Champions League, Formel1 med mera.

Vad är Viasat OnDemand?
Med Viasat OnDemand kan du välja att se vad du vill när du vill. Förutom förhandsvisningar av populära program hittar du Sveriges största Playkanaler, direktsänd sport och ett stort utbud av film, serier och dokumentärer – allt samlat på ett ställe. Tjänsten finns tillgänglig för alla på nätet på www.viasatondemand.se, i mobilen (iPhone/Android), i iPad och direkt i TVn för de som har en digitalbox från Viasat med Viasat OnDemand abonnemang.

Viasat Broadcasting är det största affärsområdet inom det internationella mediebolaget Modern Times Group MTG AB. Viasat Broadcasting är den största fri- och betal-TV-operatören i Skandinavien och Baltikum och driver även fri-TV-kanaler i Tjeckien, Ungern, Slovenien, Bulgarien, Makedonien och Ghana, betal-TV-kanaler i Central- & Östeuropa och i USA och en satellit-TV-plattform i Ukraina. MTGs TV-tillgångar når över 125 miljoner människor i 30 länder. MTG är även den största ägaren i Rysslands största oberoende TV-bolag CTC Media (Nasdaq: CTCM), och den största kommersiella radiooperatören i Norden och Baltikum. MTG är noterat på Nasdaq OMX Stockholm.

torsdag 21 oktober 2010

Bio: Legenden om ugglornas rike

Foton copyright (c) Warner Bros.

För cirka trettio år sedan sög jag i mig en väldig massa information om serieskapande, till exempel från artiklar i tidningen Svenska Serier. Bland annat påpekades att när man skapar en rolig seriefigur - en karikatyr, en varelse, ett roligt djur - är det viktigt att formge det så att det kan visa ansiktsuttryck och använda armar och ben. Figuren bör ha stort huvud och mindre kropp, samt armar och händer. Det säger sig själv.

Förutom Ugglan Helge i FRÅN A TILL Ö och ugglan i FABLERNAS VÄRLD, kan jag bara komma på en uggla i populärkulturen (han i WATCHMEN räknas inte, inte mördaren i STAGEFRIGHT heller) - Merlins uggla i Disney's SVÄRDET I STENEN. Jag vill minnas att han hade stora ögon och händer på vingarna, men det låter jag vara osagt.
Zack Snyder, som tidigare gjort 300 och nyss nämnda WATCHMEN, ligger bakom det animerade 3D-äventyret LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE, baserad på en fantasyroman, och jag undrar verkligen vad Snyder och de övriga inblandade tänkte på.

Ugglor.

Fantasy med ugglor i nästan alla roller.

Inga karikerade ugglor, utan realistiska ugglor.

Jag upprepar - det här är en film om ugglor!

Kanske den dummaste idén sedan, tja, DISCODAGGARNA? Fast det här är dummare.

Vi introduceras för ett gäng snälla ugglor. Den unge huvudpersonen heter Soren, men jag tyckte hela tiden att de sa "Sören". Soren gillar de gamla historierna om en mäktigt ugglekrigare som kämpade mot onda ugglor.

Men tammefan om det inte kommer onda ugglor och kidnappar Soren och hans kompisar. De onda ugglorna vill härska över världen.

Soren och de andra flyr och de snälla ugglorna gör sig redo för strid. De smider rustningar. Ja! Ugglorna ... smider! De iför sig sina stridsdräkter och så blir det fajting.
SAGAN OM RINGEN light. Med ugglor.

Det positiva först: tekniskt sett är LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE fantastisk. Animeringen är felfri och miljöerna är häpnadsväckande. Det är tjusigt värre.

Tyvärr är resten av filmen åt helvete. Jag fick onda aningar (Hö hö - jag anade, ähum, ugglor i mossen) redan när jag första gången såg trailern, men filmen visade sig vara långt värre. I stort sett alla ugglorna ser likadana ut, jag kunde inte hålla reda på vem som var vem. Och med få undantag är de alla anonyma. Inte blir det bättre av slätstruken dubbning av TV3-typ till svenska. Ormen kände jag dock igen.

Handlingen är ooriginell å det extremaste, den är så basic den kan bli. Det här är mördande tråkigt och ointressant. Och det är fullständigt humorbefriat.
Vidare är Znyders film väldigt konstig - jag undrar vilka den riktar sig till. Actionscenerna håller nämligen modernt actionfilmstuk. Slowmotion, metall som slår gnistor, och vissa figurer dödas.
Och det handlar alltså om ugglor. För bövelen!

Ugglor som är så realistiska i sin formgivning att de inte har några större ansiktsuttryck eller händer att greppa saker med. De kan bara använda sina två klor. Trots detta kan de bygga saker och smida vapen och rustningar. Det är inte klokt.

Det här är en fruktansvärd film. Någonstans känner jag att jag kanske borde höja betyget ett snäpp eftersom den är så snyggt gjord - men nej. Det här är vedervärdigt. Det är sanslöst att Warner kastat bort så stora resurser på det här.









(Biopremiär 22/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Bob Guccione död

Bob Guccione producerade ett av världens bästa toppraffel: CALIGULA. Ja, han ryckte ju även in och regisserade ett par scener själv.
Fast han är förstås mest känd som Playboyutmanaren Penthouse' grundare. Nu är han död, 79 år gammal. Lika gammal som Johnny Sheffield var. HÄR kan ni läsa en dödsruna.

onsdag 20 oktober 2010

Bio: Till havet

Foton copyright (c) Folkets Bio
Så här står det om TILL HAVET på hemsidan:
"Natan bor med sin mamma i Italien, men får åka och hälsa på sin pappa i det förtrollande vackra Banco Chinchorro i Mexikanska Golfen, ett av världens största korallrev. Far och son spelar sig själva när de tillsammans utforskar havet och naturen."
Varför citerar jag det här direkt från hemsidan istället för att skriva ihop något själv? Jo, därför att jag förvisso var fysiskt närvarande på Pedro González-Rubios mexikanska dokumentär. Men det var väl allt. Farsan i filmen har ett irriterande utseende; fult långt hår och jönsigt skägg. Pågen har mycket tandkött. Jag är fullkomligt ointresserad av vad de sysslade med. Jag engagerades inte det minsta. Jag uppskattade inte sättet filmen är gjord på. Jag satt i de 73 minuter filmen varar och funderade på annat. Som att jag faktiskt skulle hinna med att äta lunch innan nästa pressvisning. Eller olika sätt att döda halvnakna brudar på i ett manus jag jobbar på.
Jag avstår från att betygsätta det här. Är du intresserad av korallrev och tandkött, kan du gå och se filmen och sedan skriva ditt betyg på den streckade linjen här under.



_ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(Biopremiär 22/10)

Krigare & Afghanistan

Tidigare idag twittrade Henrik Schyffert om att Sverige borde dra sig ur Malmö, eftersom fler blir skjutna här än i Afghanistan.
Innan dess läste jag en grej i Sydsvenskan om just de dödade svenskarna i Afghanistan och om hur politikerna ställer sig till stridande svenska soldater där borta.
Alvarligt talat.
Killarna som skickats dit är soldater. Vad är sådana utbildade att göra? Lägga om gräsmattor? Recitera poesi? Svänga ihop bondomeletter?
Hur trodde de att livet skulle vara i Afghanistan? Tjoflöjt som i fånglägret i HOGANS HJÄLTAR?
Det hela påminner om den där Monty Python-sketchen där rekryten Eric Idle vill lämna armén redan första dagen, eftersom han kommit fram till att det är farligt på förläggningen, där finns ju folk som bär vapen.

TOPPRAFFEL! sörjer: Tom Bosley död

Tom vem? Bosley. Mr Cunningham i GÄNGET OCH JAG på TV! Han blev 83. Han konstigaste film är nog spaghettiwesternkomedin BANG BANG KID från 1967, om en revolverman som är en robot. Bosley var aktiv och agerade i TV-serier in i det sista.

TOPPRAFFEL! sörjer: Boy död

Johnny Sheffield, som spelade Tarzans pågablära till sidekick Boy, har sällat sig till aporna ovan molnen. Han var 79. Variety rapporterar HÄR. Som barn undrade jag varför han inte var Korak.

Sheffield spelade även djungelpojken Bomba i tolv filmer mellan 1949 och 1955. Bomba kommer ni väl ihåg; det var Wahlströms som gav ut dem i Sverige med gröna ryggar. Ruggigt spännande, tyckte jag som barn. Som författare angavs Roy Rockwood. Det var samma författarfabrik som skrev böckerna om Kitty och Bröderna Hardy.





Upprop! Potatis till alla måltider på Potatisens Dag den 26 oktober!

Hushållningssällskapet

Upprop! Potatis till alla måltider på Potatisens Dag den 26 oktober!!

2010-10-19 16:54

Upprop! Potatis till alla måltider på Potatisens Dag den 26 oktober!!
Den 26 oktober, när potatisen är nyskördad firas potatisens dag runt om i landet. Potatisakademien som är initiativtagare till potatisdagen hoppas på ett stort gensvar och att det denna dag kommer att serveras potatis i alla landets offentliga miljöer i skolor, inom äldrevården men även på restauranger och givetvis i hemmen!! 

Får potatisakademien bestämma så är alla årets dagar potatisdagar. Men den 26 oktober då ska ska det vara extra mycket fokus på potatisen. Denna fantastiska knöl som har funnits som basvara i våra måltider sedan hundratals år tillbaka.
Potatisakademien med mottot ”För potatisen i tiden” har sitt naturliga säte i Alingsås.
Potatisakademien bildades 2008 - för att värna om potatisen i alla dess former. Varje år delas det STORA POTATISPRISET ut i samband med akademiens årsmöte på Jonas-dagen den 29 mars.
Detta år skapar Potatisakademien potatiskonst i Alingsås på Potatisdagen den 26 oktober
En unik tavla som mäter hela 5 x 2,5 m kommer att byggas på Lilla Torget i Alingsås. Det är en installation som skapas av ”äkta” potatisar och som kommer att bilda ett enormt konstverk. Konstnären är Emma Karp Lundström som bland annat är känd skapare av de berömda äppeltavlorna på Äppelmarknaden i Kivik, Österlen.
På Lilla Torget i Alingsås kommer hon att skapa tavlan av olikfärgade blå, röda, gula, gröna och jordiga potatisar och ett hemligt motiv kommer att växa fram. Det är många hundratals kilo potatis som går åt till den enorma tavlan. Tavlan kommer att börja byggas på söndagen den 24 oktober och kommer att stå färdig lagom till Potatisens Dag den 26 oktober. Kom gärna och följ Emmas Karp Lundströms arbete och se motivet, som ännu är hemligt, ta form!
På Potatisdagen den 26 oktober kl 13.00 kommer tavlan att invigas med en festlig invigning på Lilla Torget i Alingsås.

Potatisakademien verkar för att:
  • Främja kunskapen om potatis, Solanum Tuberosum, genom utbildning och information.
  • Öka medvetandet om potatisens gastronomiska och kulinariska egenskaper.
  • Positionera potatisen genom att lyfta fram dess hälso-, miljö- och näringsmässiga betydelse.
  • Värna om potatisen i ett historiskt och kulturellt perspektiv.

tisdag 19 oktober 2010

DVD: Icarus

ICARUS (Sandrew Metronome)
I morgon släpps lönnmördar-rafflet ICARUS, av och med Dolph Lundgren, och med Bo Svenson som skurk. Härom-
månaden recen-
serade jag filmen (den kanadensiska utgåvan) på Xomba, så klicka HÄR för att läsa vad jag tyckte (på engelska, förstås).
När jag kort därpå intervjuade Dolphan, sa han att han inte var speciellt nöjd med filmen. Producenterna tog den ifrån honom och klippte den på ett helt annat sätt än det var tänkt.
Fast jag tyckte den var underhållande och helt okej, mycket bättre än till exempel MISSIONARY MAN. Därför får den följande betyg:

Trailern till Scream 4

DVD: Splinter

SPLINTER (Njutafilms)
Det är skillnad på hajpade och omtalade skräckfilmer då och nu. När jag började intressera mig för- och samla på skräckfilm på 1980-talet och fick tag på de filmer alla pratade om; de som det skrevs spaltmil om i tidningar, böcker och fanzines, satt jag och utropade "Wow!" i TV-fåtöljen. Det var ju grejor som EVIL DEAD, SUSPIRIA - you know the drill. Filmer som verkligen är klassiker.
Numera utbrister jag oftast "Vaffan var det här?", "Var det allt?" eller "Det var ju inte så farligt..." efter att ha sett en ny uppburen film. Typexempel är ju THE BLÄH WITCH PROJECT. Den fick mig bara att klia mig i huvudet och undra om mänskligheten är dum i huvudet. Varför är folk rädda för träd? Och CABIN FEVER - skulle det vara kul?!
SPLINTER är engelsmannen Toby Wilkins' långfilmsdebut, han gick därefter vidare och gjorde THE GRUDGE 3, som jag recenserade för ett par månader sedan. Wilkins' film är kanske inte lika hajpad som ovannämnda häxprojekt, eller HATCHET eller MARTYRS och de andra, men den fick väldigt bra kritik när den dök upp utomlands häromåret.
Men efter att ha sett filmen kände jag bara "Jaha - var det här allt?".
SPLINTER handlar om Polly och Seth (Jill Wagner och Paulo Costanzo) som kört ut i skogen för att campa. Dock har de tummen mitt i handen och lyckas inte sätta upp tältet, så de beslutar sig för att ta in på ett motell istället.
På vägen blir de dock stoppade av Dennis och Lacey (Shea Whigham och Rachel Kerbs), ett kriminellt par på flykt undan rättvisan. Viftande med en picka tvingar de sig in i bilen - men de kommer inte långt. De råkar nämligen köra på ett märkligt, taggigt djur.
När motorn plötsligt börjar koka, stannar de på en bensinmack, där de genast konstaterar att ägaren blivit något slags taggig zombie. Och de där taggarna smittar de som blir stuckna. Lacey smittas. En polis som dyker upp slaktas å det grövsta av taggiga zombies som häckar utanför macken.
Större delen av filmen består av dessa få huvudpersoner instänga i macken. De skriker och bråkar, och ibland attackeras de. När man förvandlas till taggig zombie, knäcks benen i kroppen på de mest onaturliga sätt, som om en osynlig biff stod intill och bröt av armar och ben. Och så blir man geggigt svart och taggar skjuter ut ur huden.
Ett stort problem med SPLINTER är att 50% av huvudpersonerna är riktigt osympatiska skurkar. Redan där är Wilkins lite fel på det. De två kräken borde dödats redan i början. Nu är de bara med och irriterar.
Specialeffekterna är hyfsat coola, det är fräckt med till exempel avslitna händer som får liv och knallar omkring på golvet. Tyvärr är de flesta monster- och attackscener extremt snabbt klippta och filmade med ryckig kamera, så det är svårt att se vad som händer.
Som helhet känns filmen alldeles för tunn. Den är inte tillräckligt engagerande, rolig eller spännande. Bitvis brutalt och blodigt, men - det räcker inte. Jag blev besviken. Dessutom slutar den precis likadant som alla sådana här filmer. Som sagt: var det här allt?
Vore filmen skånsk, hade den hetat SPÅGA.

Lusekofteterror

En hel del amerikaner har visst blivit alldeles till sig i trasorna eftersom den här norska filmen har fått utländsk distribution.
Jaaa... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... TRRROOOLLL!!!

Gurkan blir filmstjärna

Procordia Food AB

Gurkan blir filmstjärna

2010-10-18 11:02
Ättiksgurka, saltgurka och Bostongurka®. Skördesäsongen är över och nu väntar gurkor i alla dess former på att ta plats i butikshyllorna. Men det är inte bara för gurkorna som dörrarna till fabriken öppnas. Nu slår vi också upp portarna för allmänheten i vår nya kortfilm där du kan följa gurkans väg från jord till bord.

Vad händer egentligen bakom portarna till Procordias gurkinläggningsfabrik i Eslöv? Samtidigt som burkarna från årets gurkskörd står i kö för att inta butikshyllorna så öppnar vi upp portarna till fabriken i vår nya kortfilm om gurkans väg från jord till bord. Där får du följa gurkan på dess resa från den sydsvenska myllan, genom fabriken för att slutligen hamna på leverpastejmackan.
- Vi tycker att det är viktigt att öka insynen i verksamheten och visa hur det går till när en råvara blir en färdig produkt, säger Cecilia Sjöholm, informationschef på Procordia.
Gurkan är en kär klassiker på Procordia eftersom det var just gurkinläggningar som Herbert Felix byggde sin verksamhet på när han startade fabriken i Eslöv 1939. Och så har det fortsatt. Varje år strömmar 9000 ton gurka in till vår fabrik i Eslöv. De sorteras och tvättas för att sedan hamna i burkar som hel ättiksgurka, skivad ättiksgurka, saltgurka och Bostongurka®. Totalt använder vi mer än 20 olika recept till våra inläggningar.
Se filmen här: http://www.youtube.com/watch?v=7rjbnJWZvoc

Gurkfakta:
5,4 miljoner gurkfrön såddes i våras.
120 hektar mark i Skåne, Blekinge och Småland tas i anspråk för Procordias gurkor.
5 procent av odlingen är ekologisk.
14 miljoner burkar med inlagd gurka av olika slag säljs i Sverige varje år – 10 miljoner av dessa kommer från Procordia Food.
Svenskarnas favorit är Önos Mor Annas Gurka.