tisdag 19 oktober 2010

DVD: Splinter

SPLINTER (Njutafilms)
Det är skillnad på hajpade och omtalade skräckfilmer då och nu. När jag började intressera mig för- och samla på skräckfilm på 1980-talet och fick tag på de filmer alla pratade om; de som det skrevs spaltmil om i tidningar, böcker och fanzines, satt jag och utropade "Wow!" i TV-fåtöljen. Det var ju grejor som EVIL DEAD, SUSPIRIA - you know the drill. Filmer som verkligen är klassiker.
Numera utbrister jag oftast "Vaffan var det här?", "Var det allt?" eller "Det var ju inte så farligt..." efter att ha sett en ny uppburen film. Typexempel är ju THE BLÄH WITCH PROJECT. Den fick mig bara att klia mig i huvudet och undra om mänskligheten är dum i huvudet. Varför är folk rädda för träd? Och CABIN FEVER - skulle det vara kul?!
SPLINTER är engelsmannen Toby Wilkins' långfilmsdebut, han gick därefter vidare och gjorde THE GRUDGE 3, som jag recenserade för ett par månader sedan. Wilkins' film är kanske inte lika hajpad som ovannämnda häxprojekt, eller HATCHET eller MARTYRS och de andra, men den fick väldigt bra kritik när den dök upp utomlands häromåret.
Men efter att ha sett filmen kände jag bara "Jaha - var det här allt?".
SPLINTER handlar om Polly och Seth (Jill Wagner och Paulo Costanzo) som kört ut i skogen för att campa. Dock har de tummen mitt i handen och lyckas inte sätta upp tältet, så de beslutar sig för att ta in på ett motell istället.
På vägen blir de dock stoppade av Dennis och Lacey (Shea Whigham och Rachel Kerbs), ett kriminellt par på flykt undan rättvisan. Viftande med en picka tvingar de sig in i bilen - men de kommer inte långt. De råkar nämligen köra på ett märkligt, taggigt djur.
När motorn plötsligt börjar koka, stannar de på en bensinmack, där de genast konstaterar att ägaren blivit något slags taggig zombie. Och de där taggarna smittar de som blir stuckna. Lacey smittas. En polis som dyker upp slaktas å det grövsta av taggiga zombies som häckar utanför macken.
Större delen av filmen består av dessa få huvudpersoner instänga i macken. De skriker och bråkar, och ibland attackeras de. När man förvandlas till taggig zombie, knäcks benen i kroppen på de mest onaturliga sätt, som om en osynlig biff stod intill och bröt av armar och ben. Och så blir man geggigt svart och taggar skjuter ut ur huden.
Ett stort problem med SPLINTER är att 50% av huvudpersonerna är riktigt osympatiska skurkar. Redan där är Wilkins lite fel på det. De två kräken borde dödats redan i början. Nu är de bara med och irriterar.
Specialeffekterna är hyfsat coola, det är fräckt med till exempel avslitna händer som får liv och knallar omkring på golvet. Tyvärr är de flesta monster- och attackscener extremt snabbt klippta och filmade med ryckig kamera, så det är svårt att se vad som händer.
Som helhet känns filmen alldeles för tunn. Den är inte tillräckligt engagerande, rolig eller spännande. Bitvis brutalt och blodigt, men - det räcker inte. Jag blev besviken. Dessutom slutar den precis likadant som alla sådana här filmer. Som sagt: var det här allt?
Vore filmen skånsk, hade den hetat SPÅGA.

Lusekofteterror

En hel del amerikaner har visst blivit alldeles till sig i trasorna eftersom den här norska filmen har fått utländsk distribution.
Jaaa... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... TRRROOOLLL!!!

Gurkan blir filmstjärna

Procordia Food AB

Gurkan blir filmstjärna

2010-10-18 11:02
Ättiksgurka, saltgurka och Bostongurka®. Skördesäsongen är över och nu väntar gurkor i alla dess former på att ta plats i butikshyllorna. Men det är inte bara för gurkorna som dörrarna till fabriken öppnas. Nu slår vi också upp portarna för allmänheten i vår nya kortfilm där du kan följa gurkans väg från jord till bord.

Vad händer egentligen bakom portarna till Procordias gurkinläggningsfabrik i Eslöv? Samtidigt som burkarna från årets gurkskörd står i kö för att inta butikshyllorna så öppnar vi upp portarna till fabriken i vår nya kortfilm om gurkans väg från jord till bord. Där får du följa gurkan på dess resa från den sydsvenska myllan, genom fabriken för att slutligen hamna på leverpastejmackan.
- Vi tycker att det är viktigt att öka insynen i verksamheten och visa hur det går till när en råvara blir en färdig produkt, säger Cecilia Sjöholm, informationschef på Procordia.
Gurkan är en kär klassiker på Procordia eftersom det var just gurkinläggningar som Herbert Felix byggde sin verksamhet på när han startade fabriken i Eslöv 1939. Och så har det fortsatt. Varje år strömmar 9000 ton gurka in till vår fabrik i Eslöv. De sorteras och tvättas för att sedan hamna i burkar som hel ättiksgurka, skivad ättiksgurka, saltgurka och Bostongurka®. Totalt använder vi mer än 20 olika recept till våra inläggningar.
Se filmen här: http://www.youtube.com/watch?v=7rjbnJWZvoc

Gurkfakta:
5,4 miljoner gurkfrön såddes i våras.
120 hektar mark i Skåne, Blekinge och Småland tas i anspråk för Procordias gurkor.
5 procent av odlingen är ekologisk.
14 miljoner burkar med inlagd gurka av olika slag säljs i Sverige varje år – 10 miljoner av dessa kommer från Procordia Food.
Svenskarnas favorit är Önos Mor Annas Gurka.

måndag 18 oktober 2010

Två å trettifem? I helvete heller!

Ni noterade kanske att priset på det där numret av Läderlappen från 1974 som jag återgav i ett inlägg tidigare idag, var 2:35 för 36 sidor i färg. På den tiden var det fortfarande vanligast med serietidningar på 36 sidor. 1975 kostade standardtidningarna 2:50, det minns jag bestämt - i synnerhet då jag av någon anledning minns att farmor eller farfar fyllde år och en som hette Bror tyckte att jag skulle få en serietidning av honom och frågade vad en sådan kostade. Tveklöst trumpetade jag "Två å femti!" och så gick jag bort till kiosken ute på den kävlingska trottoaren. Jag tror jag köpte Tarzan - men det kan ha varit Korak. Nej, jag tror bestämt det var Tarzan. Som om det spelar roll. Dock ett märkligt val, eftersom jag alltid köpte Tomahawk när jag besökte farmor och farfar.
Hur som helst.
Idag stod jag på Pressbyrån och tittade igenom serieutbudet. År 2010 kostar de ju långt ifrån 2:35, de flesta ligger väl på en 35-50 spänn.
Bland tidningarna stod ett lite försynt album. "Herman Hedning 2001-2002". Cirka 80 sidor i färg, styva pärmar och bra papper. Serietidningsformat. Såg mest ut som ett specialnummer av tidningen. Jag inspekterade albumet - och fick syn på Pressbyråns (eller rättare sagt distributörens) prislapp på baksidan.
169 spänn?! Är de helt från vettet?
En stund senare tittade jag in på Lilla Torgs Seriemagasin för att se om Arne fått in några rafflande nummer av Grupp 666 (det hade han inte). Jag såg att Herman Hedning-albumet stod på hyllan med svenska album, intill tidigare delar i albumserien. Och på prislappen stod det 180:-.
De här summorna låter ju inte kloka. Det handlar ju inte om en lyxutgåva. Det är ett vanligt album med återtryckt material. På Pressbyrån stod även ett Spirou-album. Stort format och bra papper. Cirka 80 spänn. Betydligt vettigare.
Tänk vad trevligt det vore om priset på serietidningar sänktes till 2:35 över en natt efter ett EU-beslut.

Uppföljaren till Det Grymma Svärdet

Ibland recenserar jag nya filmer som inte släppts på den svenska marknaden, och som troligen aldrig kommer att släppas - ibland av förklarliga skäl. Som TALES OF AN ANCIENT EMPIRE. Jodå, 28 år efter DET GRYMMA SVÄRDET är uppfölaren här. Recensionen är på engelska och kan läsas HÄR.

En enkel tulipan till Van Damme

Belgien:
Tintin
En piccolo på äventyr
Små blåa varelser
Kål
Belgian Blue
EU
Jean-Claude Van Damme

...Den sistanämnde fyller hela 50 i dag!
Låt oss stå upp som en man och hylla karln och bjuda honom på en bit budapeststubbe! Han leve!

Läderlappen och monstret

I min recension av THE DARK KNIGHT skrev jag bland annat så här:
"December 1974. Linds Tobak på Artillerigatan i Landskrona - samma gata där Vlado Video senare skulle slå upp portarna. Mina föräldrar tyckte att jag skulle få en serietidning (jag tror att det var på väg hem från julskyltningen), och efter att ha valt länge och väl, fastnade jag för Läderlappen. Nummer 12/74. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade aldrig köpt Läderlappen tidigare, jag gillade ju Tomahawk.
I vilket fall gjorde denna tidning ett stort intryck på mig. Jag begrep aldrig storyn i numrets huvudserie. Jag fattade ingenting. När jag läst om serien som vuxen, förstod jag den, men även om den inte är speciellt bra, förstår jag varför jag inte begrep handlingen - och varför serien gjorde så djupt intryck.
Det var något mörk och hotfullt över seriesidorna. Inte alls som Stålmannen och de andra DC-titlarna. Eller som någon annan tidning på marknaden (bortsett från skräcktidningarna, men de fick jag inte läsa). Eller som de muntra Läderlappsavsnitt från 1950- och 60-talen som gick som utfyllnad i 70-talstidningarna.
Huvudtecknare i mitten av 70-talet var Jim Aparo (fast omslaget till 12/74 var
tecknat av Mike Kaluta), och jag tyckte hans bilder var otroligt tuffa. Vilket de var. Läderlappen själv såg extremt tuff ut. Jokern såg ut som hämtad ur en skräcktidning."

Upptäckte att den amerikanska bloggen Diversion of the Groovy Kind idag har återgett hela monsteravsnittet i sin originalversion. Går att läsa HÄR.

söndag 17 oktober 2010

Den perfekta julklappen till alla mina läsare

Den alldeles nyutkomna boken "Lifestyle illustration of the 60s". Kan en julklapp - eller födelsedagspresent - bli mer perfekt än så här?

DVD: Cop Out

COP OUT (Warner Home Entertainment)
Enligt IMDb är detta Kevin Smiths mest framgångsrika film. Om det verkligen är så låter jag vara osagt, men vad jag vet blev COP OUT en besvikelse för Warners i USA, och här i Sverige släpps filmen direkt på DVD, trots att det är en hyfsat påkostad actionkomedi med Bruce Willis. Men på sätt och vis kan jag förstå att man inte satte upp filmen på bio i Sverige.
Kevin Smiths storhet har jag aldrig förstått. Jag upplever de flesta av hans filmer som väldigt irriterande och lite märkligt infantila - komiken består av att en massa slackers är fula i mun och vulgära. Dock får jag erkänna att jag tyckte att CLERKS II väldigt oväntat var jävligt rolig. Den såg jag dessutom under lite märkliga omständigheter - direkt bakom mig i salongen satt nämligen Kevin Smith och Rosario Dawson. Vad skulle hända om jag somnade under filmen och Smith såg det? Men nu gjorde jag inte det - det hade för övrigt varit omöjligt att somna, eftersom Dawson skrek av skratt filmen igenom.
Manuset till COP OUT har Smith inte skrivit själv - det är visst första gången han tar sig an någon annans manus. Bruce Willis och Tracy Morgan är snutarna Jimmy Monroe och Paul Hodges, som efter att ha klantat sig vid ett tillslag blir avstängda utan lön en månad.
Jimmys dotter (Michelle Trachtenberg från EUROTRIP) ska gifta sig och vill ha ett drömbröllop - som kostar $48 000. Självklart kan inte Jimmy betala för ett sådant, men hans ex-hustrus överlägsne slempropp till man, spelad av Jason Lee, erbjuder sig att punga ut med summan - det är småpengar för honom. Jimmy hatar killen.
Dock är Jimmy för stolt för att låta exets nye snubbe pröjsa, Jimmy är ju trots allt brudens far, så han får en idé. Han har ett baseballkort från 1952 som lär vara värt $83 000, eller vad det var, och beger sig till en butik som handlar med sådant. Men just som han kommer in i butiken, störtar det in två rånare - en av dem spelad av Seann William Scott. De stjäler bland annat Jimmys kort.
Jimmy och Paul sätter av för att få tag på rånarna och det stulna kortet, och i jakten kommer de en brutal mexikansk liga på spåren; samma mexikaner som såg till att Jimmy och Paul blev avstängda.
COP OUT är väldigt uppenbart en hyllning till 1980-talets buddyfilmer och actionkomedier - Smith har till och med gått så långt att han anlitat den pensionerade Harold Faltermeyer för att skriva den syntbaserade filmmusiken.
Problemet är bara att det inte är tillräckligt mycket action - och spektakulär action - för att filmen ska funka som actionfilm, och som komedi är det här inte särdeles roligt. COP OUT är lite för självmedveten och alla referenser till andra actionfilmer, bl a annat DIE HARD (som Jimmy hävdar att han inte känner till), känns övertydliga på samma sätt som de i Tarantinos DEATH PROOF. Bruce Willis går på autopilot. Hans Jimmy Monroe är mest en lightversion av John McClane.
Tracy Morgan är inte rolig alls. Han är snarare direkt påfrestande. Han är ännu en av de där svarta komikerna som tror att komedi är detsamma som att grimasera överdrivet och skrika. Alldeles för många actionkomedier har besudlats av sådana här komiker - typexempel är RUSH HOUR-filmerna, vilka dock är bättre än COP OUT.
Då är Seann William Scott roligare. När jag tänker efter hade det varit mycket roligare att se en buddyfilm i vilken Willis och Scott spelar partners.
COP OUT ser nästan ut som en typisk, påkostad actionfilm - men bara nästan. Hela tiden blir man påmind om att det är Kevin Smith som ligger bakom. I synnerhet när folk börjar prata hysteriskt och spotta ur sig grova svordomar, och jag konstaterar att det tydligen är detta som ska vara det roliga. En högljudd hemmafru som drar fram en revolver och skriker "motherfucker" är inget som får mig att slå mig på knäna av skratt.
När jag började skriva den här recensionen tänkte jag sätta en trea i betyg. När jag nu nästan skrivit klart min text, har jag hunnit sänka betyget ett snäpp.
Vill du förresten se en bra actionkomedi i vilken Bruce Willis samarbetar med en svart komiker, se om DEN SISTE SCOUTEN. Det är en riktig actionfilm.

Bio: En sorts kärlek

Foton copyright (c) SF Film
EN SORTS KÄRLEK bygger på en holländsk bästsäljare från 2003, en som jag förstått det självbiografisk grej av Ray Kluuns. Ordet "bästsäljare" får mig dock fortfarande att associera till Jackie Collins och "Tracys hämnd" och den årliga Sigge Stark-boken från Jultidningsförlaget. Jag har förstås inte hört talas om Kluuns bok.
Temat är cancer. Ett inte alltför upplyftande ämne, dessutom ett ämne jag haft lite för nära relation till. Men med tanke på temat, har Reinout Oerlemans' film blivit osedvanligt ... bäng.
Barry Atsma (Nej, inte Astma; han heter Atsma) spelar Stijn - ett namn som låter som "svin" eller "stia" eller "svinstia", och det passar väldigt bra på rollfiguren. Stijn jobbar i reklambranschen där han tjänar "containervis med pengar" efter att ha öppnat eget. Han är även en festprisse av rang och alldeles i början av filmen, träffar han den vackra och intelligenta Carmen (Carice van Houten), som han gifter sig- och skaffar barn med.
Men så drabbas Carmen av bröstcancer, något Stijn inte kan hantera. Han söker tröst hos andra kvinnor och inleder en affär med sexiga konstnärinnan Rose (Anna Drijver). Carmen ligger hemma med rakad skalle och spyr, medan han ränner på nattklubbar eller gängar Rose i hennes gigantiska ateljé.
Stijn är verkligen ett svin, ett tvättäkta rövhål som bara förtjänar att få på käften. Och då är det honom historien kretsar till, perspektivet är hans. Hade Oerlemans verkligen tänkt att vi skulle sympatisera med honom?
Filmens inramning, hela dess stuk, är direkt bisarrt. Det här ser nämligen ut som en 80-talsfilm på de flesta sätt. Maskinisten berättade att när han tittade in i biosalongen för att se om allt såg bra ut, trodde han att filmen utspelade sig på 1980-talet. Men icke. Det är nutid. Men den glassiga 80-talsestetiken ligger tjock. Detta förtar den dramatiska effekten i de flesta scener och det har en tendens att bli både pompöst och kitschigt. Fast jag får nog erkänna att jag någonstans tyckte att det såg lite fräckt ut ändå; som något slags försenad Adrian Lyne-hyllning. På soundtracket ligger det mest techno och annan dansmusik - det ska väl illustrera Stijns ytliga värld - och i en mardrömsscen jag tyckte var bra på riktigt, spelas den där franska låten "Satisfaction" som ju har en beryktad video, medan en topplös, storbystad brud sliter av sig vänstra bröstet så att blodet sprutar. För övrigt ger nattklubbarna Stijn hänger på intryck av att vara tonårsdiscon; Stijn känns överårig och det hela blir oplanerat kinky.
Jag gillar kvinnorna i filmen. De är sympatiska, roliga, vackra och attraktiva, och jag undrar vad fan de ser i aset Stijn. De två damerna har även den goda smaken att uppträda i bara mässingen för jämnan, vilket jag inte klagar på. De gör inte ont att titta på. Pluspoäng för att Rose målar endast iför trosor och en stor skjorta. Vad är det med holländare och halvnakna hjältinnor? Jag tänker osökt på Franka, Henk Kuijpers seriefigur, som blev allt raffigare för varje album. Hade EN SORTS KÄRLEK varit svensk, hade vi väl fått Pernilla August i huvudrollen. Hu. Stijn gillar förresten att gå omkring med skjortan uppknäppt ner till bröstet och ibland helt skjortlös. Det gör bara att han ser ut som en billig strandraggare.
Jag är snäll och ger filmen en tvåa - men den är väldigt svag.
Slutligen måste jag prata lite om visningen jag var på. EN SORTS KÄRLEK är ännu en av de filmer jag valde bort under Malmö Filmdagar och som senare inte pressvisades. Alltså gick jag på en ordinarie kvällsvisning. Det kom ganska lite folk, jag vet inte riktigt hur många, eftersom alla satt bakom mig. Men - alldeles bakom mig satt några som inte visste hur man beter sig på bio - och dessutom verkade ett par av dem vara bakom flötet på riktigt.
Direkt bakom mig satt ett omslingrat par och småpratade oavbrutet. De försökte dessutom prata med låga röster, vilket bara gjorde det hela ännu mer irriterande. "Vad håller han på med? Vad gör han nu?" och liknande lät de. Efter tjugo minuter vände jag mig om och sa "Kan ni hålla käften?" - av erfarenhet vet jag att det inte räcker med att säga "Sch!" eller "Snälla, var tysta". Man måste vara hård mot dem.
Dessutom skrattade de - och andra - på fel ställen. Skitkonstigt. "Jag måste tyvärr meddela att du har cancer." HA HA HA HA! "Vi måste amputera ditt bröst." HA HA HA HA!
Bakom mig satt även vad som lät som en medelålderskvinna. Hon pratade HÖGT och väldigt långsamt - som om det var fel på henne. Vilket det nog var. En halvtimme in i filmen sa hon "JAG TROR HON HAR CANCER." Lite senare sa hon "VARFÖR RAKAR HON AV HÅRET? DET ÄR JU INTE SNYGGT!".
Under slutscenerna började en tjej bakom mig att gråta så hysteriskt att jag trodde hon fått en skrattattack. Men nej - det var tårarna som sprutade. Så tydligen fungerade filmens banala trick på publiken.






(Biopremiär 15/10)

lördag 16 oktober 2010

Väldigt tjusiga filmaffischer

BLACK SWAN med Natalie Portman lär vara en väldigt bra och bisarr film. Om inget annat har den i alla fall försetts med extremt tjusiga posters. Kolla bara! (Okej, den första är rätt standard...)





Fantomen han har en trikå som är ... röd

... Och ibland är han inte ens med själv.
Här är två nummer av en franskspråkig Fantomentidning. Notera hans fint röda franska fräkt i övre vänstra hörnet.
Men av allt att döma handlar själva tidningarna inte om Fantomen, utan om Wally Woods gamla THUNDER Agents...


fredag 15 oktober 2010

Lång artikel om svensk skräck

Alldeles ju nu publicerade Filmnyheterna.se en lång artikel av Fredrik Zillén om den svenska skräckfilmsvågen. Jag tillhör de som uttalar sig. Läs artikeln HÄR!

TOPPRAFFEL! sörjer ... eventuellt

Läser i dagens Sydsvenskan att Nisse Hallberg har gått bort, 89 år gammal. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hallberg var med i klassiska svenska komedier som filmerna om Anderssonskans Kalle och 91:an, och framför allt i festliga TVÅ ÅR I VARJE KLASS och SIGGE NILSSON OCH JAG. Han medverkade även i Janne Halldoffs FIRMAFESTEN.

Men.

Nisse Hallberg gjorde även sitt bästa för att som den stammande "publikfavoriten" Freddy försöka förstöra Arne Mattssons Hillman-filmer. Ibland var det nära att han lyckades. Freddy är något av det mest irriterande vi sett i svensk film.

I en intervju gjord kort innan sin död sa Mattsson att han planerade en ny film i serien; FREDDYS DECKARBYRÅ, utan paret Hillman men med Hallberg tillbaka som Freddy. Jag minns inte om det var Uffe Larsson eller Micke Dubois som skulle assistera honom. Det här lät närmast som ett hot från Mattsson. Intressant nog är de nu döda allihop - Mattsson, Hallberg, Larsson och Dubois.

Kör förbannad!

Gillar du country? Vill du bli chef?

Countrykanalen.se

Countrykanalen.se söker ny ägare!

2010-10-14 12:42
Countrykanalen söker som sagt en ny ägare som kan ta över hela verksamheten, webbsidan, domän namnet mm.   Lämpligt övertagande kan ske runt års skiftet 2010-2011 då ”mina” nuvarande kontrakt går ut. Givetvis kommer jag att hjälpa till med så mycket jag kan i samband med ev. övertagande.
Eventuella intressenter ringer till mig och diskuterar affären, jag kommer inte att sitta och svara på en massa olika email i detta skede. Telefon nummer finns under kontakt på Countrykanalen.se.
Priset då? Rätt pris till rätt köpare! Det diskuteras med den ev. kontakten i samband med visat intresse.
OBS!  Jag kommer inte att skänka bort denna verksamhet!
Varför ska då Countrykanalen.se säljas?
Jo, jag har tappat intresset för det hela, och tycker inte att det arbete JAG gjort levt upp till MINA förväntningar vad gäller spridning och promotion av de artister som valt att stödja mitt arbete. Andra kanske har andra åsikter, men så som jag känner det är det bättre om någon annan kan ta vid och utveckla sidan till något mer och bättre.
Dessutom vill jag prova nya spännande projekt som ligger och gror i huvudet.

Mvh. Per Gyllingberg (ägare av Countrykanalen.se)

Countrykanalen.se - Din guide till countrymusiken

torsdag 14 oktober 2010

Satan i HELVETE, vilka snygga förtexter!

Satan, vilka snygga förtexter!

Steven Seagal - snart i ditt hem ... igen!

Vi väntar med spänning...

Bio: Himlen är oskyldigt blå

Foton copyright (c) Göran Hallberg & Jonas Ingestedt

"Himlen är oskyldigt blå" är en låt med Ted Gärdestad, men det fick jag läsa mig till. Det lär väl inte komma som en överraskning att jag aldrig lyssnade på Ted Gärdestad, förutom när han dök upp i Melodifestivalen. Kanske borde jag hört den här låten ändå, det har jag säkert, men jag har aldrig lagt den på minnet. Mitt främsta minne av Ted Gärdestad är en gång i mitten av 70-talet när jag var hemma hos farmor och farfar i Kävlinge. Farmor tittade på NYGAMMALT, som hon ansåg vara det bästa TV-programmet i mannaminne. Plötsligt ropade hon på mig och sa att "nu är det sån där pop", så jag fick allt komma och titta. Det var förstås Gärdestad.

Hannes Holms nya film HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ har redan blivit väldigt omskriven - framför allt på grund av sin chockerande öppningsscen. Ni har säkert redan läst om det. Martin (Bill Skarsgård) och en tjej klär av sig näck för att ha lite spontan 70-talssex.

Nyligen kom det ut en bok om svenska smek-
namn på könsorg-
anen. Det absolut bästa namnet på det manliga organet är "Stellan Skarsgård", vilket jag aldrig hört - men det är onekligen passande. Stellan har ju en benägenhet att hala fram talangen i var och varannan film.

När jag såg HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ tänkte jag först att, jösses, Bill Skarsgård slår ju farsan med hästlängder! För i öppningsscenen för Martin och tjejen en dialog medan hon nafsar och slickar på hans Stellan i närbild. Tjoflöjt!

Men så fick jag reda på att det var en realistisk attrapp. Då kan man ju undra lite. Eftersom alla ändå tror att det är Bills riktiga dragg, kunde de ju trots allt gjort det på riktigt. Eller så kunde han låtsas som om det vore hans; att han verkligen gjorde en Vincent Gallo.

Hannes Holm sa i en intervju att han valde att öppna filmen med denna "chockscen" för att visa att han inte drar sig för någonting, han la ribban (häpp!) högt, så att säga. Fast detta är ju ett beprövat grepp i skräckfilmen. Öppna med en blodig halshuggning och publiken sitter på helspänn i väntan på nästa chock, som kanske aldrig kommer.

Jag hoppas dock att denna fellatioscen inte drar uppmärksamheten från resten av filmen, eftersom HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ är årets bästa svenska film. Jag stegade in i salongen utan några som helst förväntningar, och kom ut leende, nöjd och belåten. Det finns hopp för svensk film!
Det är 1975 och Martin bor i en sketen lägenhet med sina föräldrar; Amanda Ooms och alkisen Björn Kjellman. Men så erbjuds Martin sommarjobb på Sandhamns seglarrestaurang i skärgården. Peter Dalle är Gösta, chef för stället, en ganska jovial kille som dock ställer väldigt hårda krav på sin personal och folk avskedas stup i kvarten.

Men Gösta bedriver även annan verksamhet - han är knarkkung. Han blir något av en fadersgestalt för Martin, men den senare dras in i den kriminella verksamheten.

Jag var bara en liten gosse 1975 och minns inte den verkliga Sandhamnsligan och skriverierna om denna. Dock har Holm tagit sig friheter vad gäller hur det egentligen gick till. Istället får vi en engagerande, rolig, gripande och underhållande film. Filmhösten verkar tillhöra Bill Skarsgård, som ju även är med i I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR, och han är utmärkt som Martin - men det här är Peter Dalles film. Han fullkomligt lyser som Gösta, han har aldrig varit bättre. När jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin betraktat honom som en seriös skådespelare, men killen imponerar stort. Han borde ha Guldbaggen som i en liten ask.

Gustave Lundh från Just D är en av Göstas sköna hant-
lang-
are, och även kommis-
sarie Späck har en roll.

Sedan är det förstås roligt att sitta och iaktta de coola 70-talsmiljöerna och alla detaljer. Jag må ha varit barn, men jag har starka minnen av tiden, och jag fylls av välbehag när jag ser en brun TV-kanna i plast och minns om en för mig problemfri, oskuldsfull idyll. Oj, sådana där glas drack vi saft ur i sommarstugan! Sådär såg grannarna ut när de hade semester! Det enda jag inte kan relatera till är en sunkig lägenhet. Det var bara farmor och farfar som bodde i lägenhet. Och Ingvar. Och de klasskompisar jag inte lekte med. Jag och mina kompisar bodde i villa och hade stora trädgårdar.

I vilket fall: HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ ska du självklart se. Annars kommer det att kännas som om du står där med brallorna nere, vädrande Stellan Skarsgård.









(Biopremiär 15/10)

Tro't om ni vill!

Idag fyller Åke Arenhill 90. Fan tro't!

Han var på Åke Catos releaseparty i våras och såg precis likadan ut som han alltid gjort - som en korsning mellan Vincent Price och en uggla. Fast skröpligare.

Han intervjuas i dagens Sydsvenskan och säger bland annat att han fortfarande tar cykelturer varje dag.

För min generation är han förstås mest känd för TV-programmet TRO'T OM NI VILL, men vi får inte glömma den av många inte så uppskattade julkalendern DET BLIR JUL PÅ MÖLLEGÅRDEN, som om inget annat ledde till en festlig parodi i Svenska MAD - om jag minns det rätt, inleddes den på hittepå-skånska.

Grattis på födelsedagen, Roger Moore!

Häromveckan dog Danny Wilde (och tro det eller ej, men Tony Curtis begravdes faktiskt iförd sina bilhandskar!), men idag fyller minsann lord Brett Sinclair år!
TOPPRAFFEL! skär därför upp en bit budapeststubbe och gratulerar Sir Roger Moore på 83-årsdagen! Han leve!




onsdag 13 oktober 2010

Bio: Yves Saint Laurent: L'amour fou

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Jag kan inte påstå att jag kände till speciellt mycket om Yves Saint Laurent innan jag såg den här filmen. Jag visste att han var modedesigner, att han var homosexuell och att han dog häromåret. Och jodå, jag har nyttjat hans produkter, främst rakvatten.
Därför hade jag en hel del förhoppningar Pierre Thorettons film. Jag hoppades få hans karriär serverad på ett silverfat och jag hoppades få tjusiga, glammiga modebilder från 1900-talets andra halva.
När jag kom ut från pressvisningen var jag inte mycket kokare. Jodå, visst fick jag se en massa glammiga arkivbilder. Större delen av filmen består av arkivbilder. Dessa presenteras i en enda röra, man hoppar fram och tillbaka i tiden, och sällan förklaras det vad det är vi ser och när det utspelas. Till exempel öppnar filmen med ett svartvitt klipp där Yves håller tal. Fan vad gammal han såg ut som ung, tänkte jag, innan jag förstod att talet hölls en kort tid innan han dog, men Thoretton har av någon anledning valt att visa det i smutsigt svartvitt.
Mycket av filmen kretsar kring Pierre Bergé; Yves älskare och sambo - fast han hade uppenbarligen lämnat Yves långt innan Yves dog. Bergé nämner vid ett tillfälle att Yves plötsligt fick upp ögonen för sprit och droger och att detta inte var så bra, men det nämns inte ett ord om när och vad som hände.
Vi får se mycket av parets konstsamling och hur den auktioneras bort för dyra pengar. Det var verkligen en enastående samling - men jag förvånades över att de pressat in allting i hemmet. Det såg nästan ut som en affär, en lumphandel med exklusiva saker; vackra tavlor och föremål hade pressats in på varje kvadratmilimeter. Det måste ha varit svårt att njuta av konsten hemma hos Yves och Pierre.
...Nej, det blir alltså inget högt betyg till den här filmen. Lägg pengarna på rakvatten istället.






(Biopremiär 15/10)

Bio: Mother and Child

Foton copyright (c) Pan Vision
Annette Bening är bioaktuell i två filmer just nu. THE KIDS ARE ALL RIGHT och den här. Lustigt nog handlar båda filmerna bland annat om sökandet efter en okänd förälder. Snacka om udda typecasting för Bening... Hoppas hon gör en tredje film på temat inom kort!
MOTHER AND CHILD är ännu en film som går i samma formmässiga fotspår som SHORT CUTS och CRASH. Det handlar om flera olika parallellhistorier på samma tema och som alla vävs ihop på slutet.
Filmen öppnar med att fjortonåriga Karen blir på smällen. Omedelbart hoppar vi till nutid, och Karen har vuxit upp till en ensamstående, barnlös kvinna i 50-årsåldern, spelad av Bening. Dottern hon födde har hon aldrig träffat; flickan adopterades bort och Karen har ingen aning om vem hon är, vad det blivit av henne. Karen själv jobbar på sjukhus, hon är introvert och "svår", men när den nyanställde, jordnära Paco (Jimmy Smits) dyker upp, händer något inom henne.
Naomi Watts spelar 37-åriga Elizabeth, framgångsrik jurist, ingen familj, alltid singel, väldigt bestämd och målmedveten, och på ytan en kall person. Samuel L Jackson är Paul, hennes nya chef, och det bär sig inte bättre än att de två inleder en affär. Elizabeth blev bortadopterad som nyfödd - och det är ganska uppenbart vem som är modern.
Och så har vi Lucy (Kerry Washington) och Joseph (David Ramsey), ett svart par som inte kan få barn och bestämmer sig för att adoptera. Fast frågan är hur pass mycket Lucy verkligen vill adoptera, det är Joseph som drömmer om att bli farsa. En tjugoårig gravid tjej har bestämt sig för att inte behålla barnet, och Lucy och Joseph erbjuds det. (Märker här att jag påpekar att det är ett svart par - som om det spelar någon roll)
MOTHER AND CHILD är väl urtypen för en "kvinnofilm". Handlingen kretsar kring kvinnor och ur en manlig synvinkel upplever jag problemen - och filmens synvinkel - som kvinnliga. Därför blir jag förvånad när filmen är skriven och regisserad av en man, TV-regissören Rodrigo García. En av producenterna är förresten Alejandro Gonzáles Iñárritu, som regisserade BABEL, 21 GRAMS och ÄLSKADE HUNDAR.
Filmen måste vara något av det mest välspelade som haft premiär under 2010. Det är utmärkta skådisar in i minsta biroll. Bara en sådan sak som att David Morse dyker upp i en, och endast en, kort scen. Jag kan tänka mig att i synnerhet medelålders kvinnliga kritiker kommer att skriva upp Bening och dra till med hur härligt det är att hon är 50 och spelar en kvinna som ser ut att vara 50. Själv ser jag inte poängen i att se ut som en Commerce-rökande städerska med tradig frisyr och vars slitna, osminkade, svampiga ansikte hänger. Då är det desto roligare att få se Samuel L Jackson i en ordentlig, riktig roll. De senaste tio-femton åren har Jacksons medverkan indikerat en dålig film och i nästan samtliga fall har han bara dykt upp och varit Samuel L Muthafuckin' Jackson. I MOTHER AND CHILD är han en stilig, varm man och den direkta motsatsen till hans vanliga tuffing.
Jimmy Smits är också kul att återse, jag minns inte när jag såg honom senast. Han var ju något slags åtrådd hunk i slutet av 1980-talet, vill jag minnas. Här är han bara en schysst, sympatisk snubbe - fast jag undrar vad Paco ser i Karen.
Och så har vi då Naomi Watts, som faktiskt hade en dialect coach på inspelningen för att klara amerikanskan. Jag har väl aldrig varit sådär jätteförtjust i henne. Hon är väl söt, men inget speciellt. Det är lite Nicole Kidman över henne - fast Watts ser bättre ut. Men hon är alldeles utmärkt som den ibland nästan lite otäcka Elizabeth. Och så deltar hon i två scener som med råge är det sexigaste som synts på bio på evigheter; när hon förför Paul och när hon senare går ut på balkongen... Iiiooouuuhhh...! Hon har även ett par fina scener med en blind tonårstjej (Britt Robertson).
Jag satt länge och kände att det här är en klockren fyra, en stark fyra, till och med. Men jag ser mig nödgad att sänka betyget ett snäpp. Jag tycker nämligen att filmen är alldeles för lång. Den vara två timmar och sex minuter, och jag hade gärna sett att det vore en halvtimme kortare. Kanske borde man trimmat scenerna med Lucy och Joseph; de två hamnar verkligen i skuggan av de övriga. Dock fyller dessa scener en viktig funktion. Men uppenbarligen har man trimmat filmen, här finns en scen som involverar ett par trosor i en byrålåda, en scen som aldrig leder till något. Det är uppenbart att scener plockats bort.
MOTHER AND CHILD känns ibland nästan som en svensk film. Dialogen är uppenbart författad, lite för genomtänkt, och alla fäller sina repliker en i taget, inga pratar i mun på- eller avbryter varandra. Och det hela ackompanjeras av vemodigt pianoklinkande.
Jag hann tröttna innan filmen nådde slutet. Och jag blev faktiskt inte särdeles rörd av vissa dramatiska, tragiska händelser. Troligen beror det på att de kvinnliga huvudpersonerna inte är helt sympatiska.





(Biopremiär 15/10)

tisdag 12 oktober 2010

Bio: The Last Airbender

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Jag förstår inte varför folk världen över jämt och ständigt hackar på Uwe Boll och kallar honom världens sämste regissör. Boll är inget vidare, men hans filmer är inte sämre än många andra B-filmer och de är sällan tråkiga. Nej, världens sämste nu aktiva mainstreamregissör, är ju tveklöst klåparen M. Night Shyamalan!

Visst, jag tyckte väl att DET SJÄTTE SINNET var rätt bra när den kom, eller åtminstone intressant, men därefter gick det utför - och det rejält. Jag förstår inte varför stora filmbolag låter Shyamalan fortsätta göra filmer åt dem, eftersom i princip ingen alls tycker att de är bra. Shyamalan kan inte skriva vettig dialog, och allt i hans filmer känns sökt och lite pretto, det är genrefilmer i total avsaknad av nerv. THE VILLAGE är väl sämst hittills, skulle jag tro.

Det är nu några månader sedan THE LAST AIRBENDER hade premiär i USA, och genomsnittsbetyget filmen fick av den amerikanska kritikerkåren, är en stjärna. Sällan har en film blivit mer sågad. Dock har filmen trots detta spelat in en del pengar, så det ser ut som om den utlovade uppföljaren trots allt blir av.

Nu har jag sett THE LAST AIRBENDER, och herrejösses, det var ju ännu värre än jag förväntat mig. Precis allt de amerikanska kritikerna anmärkt på stämmer.

Nå - vad handlar den här filmen om? Tja, det vet jag inte riktigt. Filmen bygger på en tecknad TV-serie; AVATAR: DEN SISTE LUFTBÄNDAREN, som jag inte sett. Det är något om att det finns fyra kungadömen; Vatten, Luft, Eld och Jord. En person, en Avatar, är den som ser till att det råder fred - men Avataren försvann för hundra år sedan. Eldriket och dess formidabla eldbändare börjar kaxa sig. De är de onda i den här filmen. De goda bor i det iskalla, vintriga Vattenriket. En av töserna där är vattenbändare.

En dag hittar tösen och hennes bror något som häckar under isen. Upp ur en vak kliver en liten gosse med rakad skalle och märkliga tatueringar. Det är Aang, och minsann om han inte är Avataren - och den siste luftbändaren.

Då kommer de onda eldtyperna och försöker röva bort Aang. De ska ha honom till något. Men Aang smiter. Hjältarna hamnar hos en prinsessa. Månens själ är en fisk. Den onde eldprinsen är nog lite god ändå. En vattenkille får ihop det med prinsessan. Aang rider på ett stort djur som kan sväva. Aang bär på en pinne. Bovkungen ser ut som Napoleon.

För att vara en film där det händer en massa hela tiden, är THE LAST AIRBENDER remarkabelt händelsefattig. Och totalt förvirrad. Jag fattade ingenting. Allting var bara dumt, dumt, dumt. Vad innebär det att bända luft, vatten och eld? Jag såg framför mig hur en kille står och böjer osynlig luft mellan händerna. Men nej, de här figurerna viftar vilt med armar och ben; de utför något slags kata, och då trollar de som rena Mandrake. De kan bygga isväggar och skjuta eldstrålar och grejor. Jävla fusk. Jag trodde att de här skulle ägna sig åt traditionell kampsport. Springa på väggarna kan de också. Det är ett farligt rännande.

Filmen påstår att den är i 3D, men tror du att du verkligen ska få 3D, lär du bli gruvligt besviken - det enda som är i state of the art 3D, är förtexterna. Det här är nämligen en 2D-film som, liksom CLASH OF THE TITANS, konverterats till 3D, och det här är helt klart det sämsta konverteringsjobbet hittills. 3D:n är i princip obefintlig. Det enda som händer, är att bilden blir alldeles för mörk när man har 3D-glasögonen på sig, ibland är det svårt att se vad som sker. Tar man av brillorna, konstaterar man att bilden bara är aningen oskarp, och att färgerna är mycket klarare och mer behagliga. Det här är ingen tredefilm - det är en tradefilm!

Det har även klagats på att de unga skådespelarna är under all kritik, och jodå, det stämmer - de är skitdåliga. Kassa skådisar som brottas med usel dialog i en förvirrad film, det är ingen höjdarkombination.

Frågan är vilka som kommer att uppskatta den här filmen i Sverige. De som följer TV-serien, kanske. Men THE LAST AIRBENDER är alldeles för tråkig - direkt sövande - för både vuxna och barn.

Det vore bra om det här verkligen är den siste luftbändaren.

...Men innan jag slutar måste jag förstås nämna filmens höjdpunkt. Det är ett inslag som är så bisarrt att man inte vet vad man kan tro. Det är när prinsessan introduceras för första gången och man ser henne bakifrån. Hennes hår är uppsatt på ett sätt som gör att hon ser ut som... Som... Jamen, herrejävlar, någon i inspelningsteamet eller filmklipparen eller vem som helst, borde väl ha sett att hon ser ut som en väldigt naturtrogen jättekuk?!

 

 

 

 

(Biopremiär 15/10)



Prinsessan som gav kuken ett ansikte

Perfekt present till den som har allt

Solectro AB

Missade du världspremiären av den Nya Dentalfräsmaskinen D5?

2010-10-11 15:17
Missade du världspremiären av den Nya Dentalfräsmaskinen D5?
DATRON D5 Dental CAD/CAM är ett öppet system för tillverkning av sedvanliga tandtekniska
konstruktioner som kronor, bryggor, inlays, förankringar, broar, teleskop, modeller
och andra implantatberoende arbeten. På en liten uppställningsyta ger denna 5-axliga
high-speed-maskin en automatisk detaljhantering, en innovativ verktygsväxling samt enkel
hantering. Den är särskilt framtagen för framtidsorienterade material och användning inom
dental laboratorium, den är mycket effektiv och kostnadseffektiv med hög produktivitet.
BetjäningUnik och inuitiv betjäningsyta som är består av en avtagbar Apple iPad. De viktigaste
maskinfunktionerna kan därmed övervakas när man inte är vid maskinen och arbete kan
enkelt förvaltas. Via de enkla touch-funktionerna kan arbete prioriteras enligt önskan,
sammankopplas med varandra eller så kan mycket viktiga arbete fräsas separat.

AutomatiseringBlankväxlaren kan hantera upp till 8 blanks i mixade material. Detta möjliggör upp till
100 timmars obemannad drift. Stor tidsvinst i och med att man kan ladda och tömma
blankshållare under drift.

Verktygsväxlare
Den nya verktygsväxlaren med 13-fack garanterar i och med sin konstruktion de
snabbaste växeltiderna. En verktygslängdsensor utför automatisk inmätning av
fräsverktyget och verktygsbrottskontroll för högsta processsäkerhet.

CAM-Modul
CAM-Modulen WorkNC Dental Lab Xpert från Sescoi GmbH för 5-axliga simultan
bearbetning är särskilt utvecklad för tandtekniker utan några förkunskaper i
CNC-bearbetning. Användaren guidas genom menyerna i alla nödvändiga processsteg.
Detta är den perfekta bearbetningsmjukvaran för automatisk programmering av alla
vanliga indikationer. Postprocessorn och mallarna är kontrollerade i DATRON CAD/
CAM systemet och ger en avskärmad och stabil tillverkningsprocess.

Tekniska data
Uppställningsyta: B79 cm x D115 cm x H190 cm
Anslutning: 3x 400VAC/16A, 7 bar
Vikt: ca. 880 kg
Precisionsspindel m integr. kyl-/smörjsystem: 1,8 kW, 50.000 V/min, spännhylsa HSK-E 25

Tillbehör (option)
Scanner/CAD
Sintringsugn
Industridammsugare
Ytterligare blankshållare
Utbildningspaket
Material startpaket
Verktyg startpaket

måndag 11 oktober 2010

Jag hamnade visst i tidningen

Jag uppmärksammades på att jag hamnat på bild i Sydsvenskan. HÄR är deras artikel om Alice Neel-utställningen. Ja, vad ska man säga om bilden? "Kukspanarna"?

Istället för en recension

Mitt mål mär som bekant att recensera allt som går upp på bio i Malmö. Fast ibland lyckas jag inte. Förra veckan pressvisades till exempel nya, svenska ENGELEN samtidigt som en annan film som prioriterades. Och efter att ha läst recensionerna av ENGELEN känner jag att, nä, livet är för kort för sådant.
Jag upptäckte att det även går en film för "de allra minsta", något slags compilation av tecknade kortfilmer, riktade till tvååringar. Det känns ganska meningslöst för mig att se filmen. Dessutom ser filmaffischen för jävlig ut. Ingen Hanna-Barbera där, inte.
Och så har vi då TUSEN GÅNGER STARKARE. Den visades på Malmö Filmdagar, där jag valde bort den till förmån för annat. Det gick ju trots allt bara att se arton filmer. Men trailern har jag sett ett antal gånger. Irriterande trailer. Den fick mig dels att känna att jag verkligen inte tillhör målgruppen, och dels att, jösses, det här verkar vara en påfrestande film.
Eftersom filmen gick på Filmdagarna, pressvisades den inte i samband med premiären. Dessutom åkte jag till Göteborg då. Så jag skippade TUSEN GÅNGER STARKARE.
Men! Här följer ett slags recension ändå. Min kompis Fredrik af Trampe har nämligen sett filmen, så jag tar helt sonika och intervjuar honom om den:

Trailern ser ut som HIGH SCHOOL MUSICAL korsad med ett typiskt svenskt mobbingdrama modell SEBBE. Är filmen så?
Nej, det skulle jag inte säga. Snyggt kameraarbete dock.
Tjejen i huvudrollen verkar rätt påfrestande, hurtig och rättrådig. Har jag rätt?
Hon är stark, egensinnig och rättrådig, men inte alls på ett påfrestande sätt. Tvärtom framställs hon som en väldigt trovärdig karaktär, utan att hennes "frälsaregenskaper" görs överdrivna och osannolika
Nå - hur är det ställt med Den Obligatoriska Sexscenen? (Det är ju trots allt en svensk ungdomsfilm) Finns här några omotiverade nakenscener? Duschscener?
Inget naket, och noll sexscener. Det som kommer närmast är en obehaglig tafsarscen där en av killarna daskar en tjej i ändan och säger att "det enda man tänker när man ser dig är att man vill sätta på dig", typ.
...Men bongos på soundtracket, då?
Kommernte ihåg. Däremot dansas det snygg hiphopdans i en av de mer upplyftande scenerna.
Skulle den sitta bra med en biljakt till banjomusik i mitten av filmen?
Nja, det skulle nog bli för mycket FUCKING ÅMÅL/I DÖD MANS SPÅR.
Skulle filmen kunna bli barntillåten i USA?
Ja, det är en del fula ord och en tafsarscen, men inget naket, inget våld etc. PG (eller vad det heter) tror jag mer på.
Innehåller filmen oförstående lärare och föräldrar?
Ja, den innehåller ett par extremt oförstående, delvis väldigt hycklande lärare. Särskilt han som spelas av David Nessles mammas gamla elev, han spelade även polisen i "Tzatziki, morsan och polisen". Några föräldrar ser man inte röken av. Med undantag för slutscenerna lämnar inte filmen skolan alls.
Hur många syndiga dvärgar tror du att jag skulle ge filmen?
Tre stycken, skulle jag tro. Fast själv skulle jag ge den fyra.

söndag 10 oktober 2010

Tintin - anpassad för norra England