söndag 10 oktober 2010

DVD: The Marine 2

THE MARINE 2 (Twentieth Century Fox Home Entertainment)
Wrestlingorganisationen WWE fick ingen vidare start när de började producera film. Deras två första filmer, SEE NO EVIL och THE MARINE fick genast ganska dåligt rykte. Den förstnämnda är en våldsam men rätt vissen skräckis, full av osympatiska personer. Den regisserades av gamle porrlegenden Gregory Dark, av alla människor, vilket fick många att rygga tillbaka.
THE MARINE är bättre, det är en actionfilm som innehåller flera spektakulära, häftiga actionscener - men jag förstår att den inte blev någon större framgång och gick direkt på DVD i Sverige. Huvudrollen innehas av brottaren John Cena, och han har utstrålning och skådespelartalang som en frikadell som glömts bort några veckor i en unikabox.
Den här uppföljaren är producerad direkt för DVD av Fox' Home Entertainment-avdelning. Till skillnad från första filmen, är den även försedd med en R-rating. Men den här filmen har bara titeln gemensam med originalet. John Cena är inte med längre. Han har ersatts med en annan wrestler som gör sin skådespelardebut, Ted DiBiase, och han spelar inte ens samma rollfigur som Cena. Nä, han är en annan marinkårssoldat i en historia "inspirerad av verkliga händelser".
DiBiase är Joe, som är på semester med sin fru på en exotisk ö. Där går de på en glassig VIP-fest i en tjusig lyxvilla. Men vad händer då? Jo, grymma, argsinta rebeller anförda av Temuera Morrison attackerar och håller gästerna gisslan. Av en slump har Joe råkat undkomma, men hans fru är kvar därinne, så han måste genast göra något åt saken. Han letar upp Michael Rooker och frågar om han vill hjälpa till att raida huset, men det vill han inte. Fast Rooker ångrar sig förstås mot slutet. Joe med anhang störtar således in i kåken och dödar alla. Nä, det där sista var ingen spoiler. Hur trodde du att det skulle sluta? Med turkisk ringdans?
Jag tvekar vad gäller betyg här. Någonstans känner jag att jag borde sätta en etta. Samtidigt är filmen bättre än de actionfilmer jag gett en etta på sistone. Filmen må vara oinspirerad och rudimentär, men den är gjord med typisk amerikansk kompetens. Och så är ju Michael Rooker och Temuera Morrison med. Ted DiBiase är dock en redig traderöv.
Regissören Roel Riné är holländare. Han har nyligen avslutat inspelningen av DEATH RACE 2 - som tyvärr inte har Jason Statham i rollistan.

lördag 9 oktober 2010

Konst: Alice Neel: Målade sanningar

Jag besöker en väldig massa konstutställningar i Malmö; jag går på de allra flesta, och alldeles för ofta lämnar jag dem total likgiltig. Ibland för att det är direkt dåligt, ibland för att det är löjligt pretto, ibland för att konstnären ägnar sig åt en gren jag är fullkomligt ointresserad av (som vävnader...). Och alldeles för ofta är konsten fullkomligt humorbefriad. Trenden idag är fortfarande installationer, och vill man vara rebell i dagens konstvärld, ska man satsa på något riktigt traditionellt. Som klassisk, figurativ målarkonst.
Därför är det otroligt kul att Moderna Museet Malmö överraskar som rebeller och ställer ut 60 verk av New York-konstnärinnan Alice Neel (1900-1984). Malmö är tredje och sista anhalten, efter Houston och London.
Jag hade aldrig hört talas om Neel innan den här utställningen, men enligt museichefen Magnus Jensner ska jag inte skämmas för det. Neel var inte särdeles uppmärksammad under sin livstid, men fick ett uppsving under 1970-talet, då feminismen frodades, och ett par år innan sin död medverkade hon i The Johnny Carson Show på TV - två gånger, eftersom hon gjorde succé första gången. Hon lär ha varit rolig och slagkraftig, tanten.
Utställningen är indelad i olika avdelningar och teman, men bortsett från ett par väggar med stadsvyer, handlar det uteslutande om porträtt. Det är familjemedlemmar, lokala kändisar, och några riktigt kända kändisar i konstvärlden; folk som ingick i Andy Warhols Factory - och Warhol själv, som porträtterats med bar överkropp, visande ärren efter skottskadan. Han ger ett minst sagt svagt och sårbart intryck.
En del av Neels tidigaste verk är uppenbart influerade av mexikansk konst, men vad som utmärker merparten av verken, är att de påminner om serieteckningar. Neel hade egenheten att hon målade figurernas konturer med svarta linjer; något de flesta bildlärare anser att man inte ska göra. Men just denna aningen serieinfluerade stil - ibland närmar hon sig karikatyren - gör att bilderna känns oerhört levande, och konsten känns ärlig på ett intressant sätt. Ett par tavlor påminner om omslag till spanska serietidningar från 80-talet av den typ Horst Schröder publicerade. Hennes bilder på New Yorks gator, gränder och byggner känns som en korsbefruktning mellan Edward Hopper och Will Eisner. Verken må vara stumma, men ljuden hörs ändå.
Neels bilder besitter ofta även humor, vilket jag gissar kommer av att hon levde ett ganska dramatiskt och intressant liv. Och så var hon en jävel på att måla manliga könsorgan, i nakenstudierna gav hon verkligen järnet på den fronten. Sicken en!
"Målade sanningar" är den i särklass bästa och mest intressanta konstutställning jag bevistat sedan jag flyttade till Malmö.

Mode som går fetbort

Strålande solsken, en fantastisk höstdag i Malmö.
Jag gick på en vernissage och konstaterade att är det något som man inte bör bära offentligt (om man inte är prisjägare i Mexiko på 1800-talet), så är det poncho.
Vissa människor förstår inte sitt eget bästa.

fredag 8 oktober 2010

Modemingel A Go Go

Jag har skrivit det förr, men det är förhållandevis ont om modebutiker för män. Och då menar jag Män - som i vuxna karlar. Här i Malmö finns liksom bara Dressmann och Malmströms och ett par till. Resten av butikerna riktar sig till kvinnor eller ungdomar som gillar hängröv.
Igår kväll hade J.Lindeberg en liten tillställning för att fira sin nya butik i Scholls gamla lokaler på Södertull. Det var röda mattan och grejor.
Jag hade förväntat mig en samling distingerade gentlemen därinne; medelålders män i tredelade kostymer, men i vanlig ordning höjde jag medelåldern.
Men nog för att J.Lindeberg säler flotta, distingerade grejor. Till skillnad från de flesta av konkurrenterna andas deras kläder stil och elegans, och de erbjuder även skräddarsydda kläder om man är på det humöret (och har den plånboken). Jag plockade upp deras lilla broschyr om Made-To-Measure och slog upp en sida på måfå, och vad var det första jag såg, om inte en bild på Lars Nittve, före detta head honcho på Moderna Museet i Stockholm och Rooseum i Malmö. Lustigt, eftersom jag tidigare på dagen varit på Moderna Museet - som är före detta Rooseum. Nittve är en av J.Lindebergs "ambassadörer".
Även själva butiken är elegant, med antika möbler och gamla läderfåtöljer och grejor.
Jag har bevistat en hel del mingel på sistone, och ni vet hur det brukar vara: man får en eller två öl & vin-biljetter, och när man druckit upp sin öl en kvart senare går man, och tillställningen dör. Så icke det här minglet; J.Lindeberg-folket hade sett till att skapa det trevligaste minglet jag varit på på väldigt länge. Jag kände inte en käft där, men jag hängde kvar i flera timmar och snackade med några ungdomar. Fast det var snarare jag som framstod som ungdom, jag fick ofta förklara vilka vissa kända rockmusiker är, eftersom de aldrig hört talas om dem. Dagens ungdom är som min farfar. När jag var på HIPP i somras träffade jag ett helt gäng nittonåringar som inte hade en aning om vem Thåström är. Förvisso kände jag inte till de artister som de lyssnade på, men det är för att jag är en ignorant.
Några drinkbiljetter var det inte fråga om hos J.Lindeberg, det var bara att förse sig med Carlsberg Export. Eller Ramlösa, om man är lagd åt det hållet, men det är man ju inte. Cateringen var alldeles fantastisk. Le Citron Vert stod för den, och en värdinna struttade omkring med en bricka och bjöd på små exklusiva munsbitar, samt något slags skaldjursshots som verkligen var något att skriva hem om, eller åtminstone blogga om, vilket jag ju gör nu.
Butikschefen insisterade på att jag skulle komma tillbaka nästa vecka för att tjacka upp mig på en skräddarsydd kostym och en rock.
Vi får väl se.
Jag bör nog börja försiktigt med en skräddarsydd tummetott.

Ingen Potter i 3D

Alldeles just nu kom ett Breaking News-mail från Variety, i vilket de skriver att Warners skrotar 3D:n i den nya Harry Potter-filmen. De hinner inte konvertera den till 3D av högsta klass innan premiären.
Jag vet inte, men ... låter det inte lite ... klantigt?

Bio: Pappa på burk

Foton copyright (c) SF

Jag trodde att de svenska distributörerna slutat sätta dumma svenska titlar på filmer, men icke - här har vi PAPPA PÅ BURK, som heter THE SWITCH i original. Förvisso har titeln med handlingen att göra, men herregud, vad jönsig den är. Det är ju genant att gå fram till kassan och be om en biljett till PAPPA PÅ BURK. Dessutom låter det som en barnfilm, och inte en romantisk komedi.
Det var längesedan det kom en bra romantisk komedi. Jag kan omöjligt komma på när jag senast såg en jag verkligen gillade. Och PAPPA PÅ BURK är inte en bra romantisk komedi. Fast det börjar onekligen bra:

Jason Bateman är Wally Mars, en neurotisk singelkille i New York. Hans bästa vän är Kassie (Jennifer Aniston), som vid 40 års ålder börjar bli desperat: hon vill ha barn, men har ingen kille som kan betäcka henne. Så hon letar efter en lämplig donator. Wally är inte att tänka på, eftersom han har så många dåliga egenskaper.

En tid senare blir Wally bjuden på en unik fest hemma hos Kassie. Något slags hednisk tillställning, under vilken Kassie ska befruktas rituellt. Hon har nämligen hittat en kille, en sportig fjönt, som villigt ställt upp och satsat i en burk - och killen är på plats. Wally tycker genast illa om honom.
Wally blir skitfull och går på dass. Därinne hittar han burken med den donerade sperman, som han självklart lyckas spilla ut. Bara en sak att göra - han måste snabbt och enkelt ersätta säden med sin egen. Detta är onekligen oerhört roligt.

Därefter hoppar vi sju år fram i tiden. Och nu är det inte det minsta roligt längre. Wally är fortfarande singel. Kassie hade flyttat från New York, men meddelar att hon nu kommer tillbaka och har sin sexårige son med sig. Kassie vill att donatorn ska få träffa sin son, och hon vet ju inte om att det egentligen är Wally - trots att grabben är en neurotisk knäppgök som är pappa upp i dagen, bortsett från att han till skillnad från sina blåögda föräldrar har mörkt bruna ögon.

Wally inser att han ju älskar Kassie - men hon råkar få ihop det med den sportige fjönten...
Jason Bateman, som ser ut som en korsning mellan Ewan McGregor och Kenneth Branagh, är väl en rätt sympatisk kille, om än aningen blek. Jennifer Aniston är rätt trist, hennes rollfigur är trist. Den lille killen ser ut som Damien; det enda som saknas är att han har sällskap av en stor, svart hund.
PAPPA PÅ BURK, som regisserats av Josh Gordon och Will Speck (Späck?!), blir aldrig speciellt romantisk. Rättare sagt, den är inte romantisk alls. Man uppehåller sig mer vid andra saker än den eventuella kärlekshistorien. Mest handlar det om den äcklige ungen, som genast fattar tycke för Wally. Det är smörigt och slätstruket.

Och som sagt: större delen av filmen kan jag hålla mig för skratt.

Dock är det väldigt trevligt att äntligen få återse Jeff Goldblum, som spelar Wallys chef; scenerna med honom är roliga. Tosingen Juliette Lewis är också med som Kassies knasiga kompis. Lewis ser lika bäng ut som hon alltid gjort.

...Nu slog det mig att GOING THE DISTANCE, som jag gillade, kan klassas som romantisk komedi. Även om den ligger närmare den vulgära tramsgenren. Nöjesguiden totalsågade GOING THE DISTANCE, men det säger mer om Nöjesguiden än om mig.









(Biopremiär 8/10)

Festliga Fakta: Ost

2004 utvecklade forskare vid universitetet i Bedfordshire en elektronisk näsa för att analysera olika ostlukter och fastställde, tillsammans med en panel av 19 människor, att den franska mjukosten Vieux Boulogne är världens mest illaluktande. Lukten av Vieux Boulogne visade sig faktiskt vara starkare än Epoisses de Bourgogne, en ost som stinker så mycket att den är förbjuden att tas med på kollektivtrafiken i Frankrike.


(Ovanstående snodde jag från en pressrelease från en flygsökmotor)

torsdag 7 oktober 2010

Ytterligare en döing

Engelske regissören Roy Ward Baker har gått hädan, 93 år gammal. Förutom en lång rad klassiska långfilmer, bland annat för Hammer, regisserade han massor av avsnitt av TV-serier som SNOBBAR SOM JOBBAR, HELGONET, THE AVENGERS och JASON KING.

Bio: Mumintrollet och kometjakten

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag vet inte varför jag minns det, men som liten gosse i sydda kläder och sandaler satte jag och min kompis Adam oss i vår äppelgröna soffa för att se första avsnittet av julkalendern om Mumintrollen; MUMINDALEN. Året var 1973. Jag blev gruvligt besviken. Jag trodde nämligen att det skulle handla om mumier. Jag hade missuppfattat titeln och hoppades på mumietroll. Istället fick vi se något deprimerande om några knudor till troll som pratade ångestladdad finlandssvenska. Men själva kalendern, på vilken man klistrade figurer istället för att öppna luckor, tyckte jag var frän.
Jag har aldrig förmått uppskatta Mumin. Som barn fick jag några av Lars Janssons serieböcker, och jag tror att någon även försökte sätta Tove Janssons romaner i mina händer, men de tilltalade mig inte alls. De andades ångest. Jag är fortfarande inte tilltalad av dem.
Mumin, det är typex-
empel på barnlitte-
ratur som främst riktar sig till intellekt-
uella vuxna. Jag känner en del personer som tydligen tycker att Janssons värld är hur bra som helst. Jag förstår dem inte. Jag har nog aldrig träffat på några barn som gillar trollen. Fast böckerna skrev nog främst för vuxna. Men vad vet jag.
Nyligen gick en annan muminfilm på bio, en jag inte såg, och här har vi en till. Det här är ursprungligen en polsk animation från 1979, men det står att den bearbetats från 2D till 3D. Fast det vetefan vad de har gjort. Det är ju inte 3D som kräver 3D-glasögon. Jag har ingen aning om hur det såg ut från början. Men animationen är enklast möjliga; figurerna är utklippta i papper, tyg och filt, och de rör sig som om de har både ledgångsreumatism och parkinsons. Alla perspektiv är förvrängda och åt helvete. Det ser förstås riktigt konstnärligt ut, så det går garanterat hem hos medelålders intellektuella.
Filmen är försedd med nya förtexter; en bisarr, konstig och ryckig anima-
tion, och ledmotiv-
et framförs av det isländska mumintrollet Björk. Då vet ni hur det låter. Som en liten flicka som försöker sjunga medan hon sitter på dass och kryster, alternativt stryper en kastrerad katt.
Filmen handlar om att Bisamråttan hävdar att en komet är på väg att träffa Jorden och då kommer världen att gå under. Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken åker iväg på en flotte för att uppsöka ett observatorium där de kan titta på kometen.
Efter att de varit på väg den stund, gav jag upp, kröp ihop i fåtöljen så gott det gick och sov fram till slutet, då de kom tillbaka hem. Fy satan, vad tradigt och irriterande.
Betyg:







(Biopremiär 8/10)






Bio: The Other Guys

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

Grattis! Höstens antagligen roligaste film har anlänt. För frågan är om vi kommer att få se något roligare under resten av året. Eller om jag kommer att få se det. Jag gillar ju trams. Och jag gillar Will Ferrell. Och jag gillar actionkomedier. Kombinerar man trams med actionkomedi torde ju resultatet bli ännu bättre.

Samuel L Jackson och Dwayne Johnson är Highsmith och Danson, New Yorks populäraste och tuffaste snutar. De kan aldrig lösa ett fall utan att demolera stora delar av staden; bilar och byggnader sprängs i luften, de förblir hjältar trots att skadorna kostar tolv miljoner dollar att reparera.

Två inte lika populära poliser är Allen Gamble (Will Ferrell) och Terry Hoitz (Mark Wahlberg), som har skrivbordstjänst, och knappt ens det. Men de ser upp till Highsmith och Danson och vill bli som de - och när hjältesnutarna stryker med i en bisarr olycka, får de chansen!

Steve Coogan spelar en lömsk typ inblandad i vad som verkar vara ett obetydligt fall, men det visar sig förstås vara betydligt större än det ser ut som när Gamble och Hoitz börjar luska i det på de mest klumpiga sätt.

...Men själva deckarhandlingen i den här filmen är förstås oväsentlig. Det spelar egentligen ingen roll vad poliserna jobbar med. Som alltid är det bara en ursäkt för att huvudpersonerna ska hamna i en lång räcka roliga situationer - och sådana är det verkligen gott om i THE OTHER GUYS.

Filmen är regisserad av Adam McKay, som tidigare gjort ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY, TALLADEGA NIGHTS och STEP BROTHERS, så ni vet vad ni kan vänta er.

Det här är ofta jävligt roligt och det är inte lönt att räkna upp roligheter. Det blir ju bara dumt att återge dem. Fast scenerna med Eva Mendes som Gambles "tråkiga, fula fru" sticker ut. Även Michael Keaton är kul som polischef, som jobbar extra som försäljare på ett varuhus.

Jag märker att det här blir en kort recension, men allvarligt talat - det går inte att skriva mer om filmen utan att sabba alla skämt. Emellanåt skrattade jag så att jag grät - allra mest åt pubscenen.

Brooke Shields är med ett par sekunder.

Gillar du inte THE OTHER GUYS, kan du ju alltid gå och se HONUNG.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 8/10)

Just idag - men för 60 år sedan

Hos din favorithökare om hörnet:


Här tror ni kanske att jag ska skriva att jag tycker att ni ska fira Fantomentidningens 60-årsdag med att svepa ett glas mjölk eller - som i bröllopsavsnittet - skåla i fruktjuice, men icke. Skåla i alkohol, för bövelen!

onsdag 6 oktober 2010

Bio: Buried

Foton copyright (c) Scanbox

Jag hade minst sagt högt ställda förväntningar på BURIED. Filmen har fått lysande kritik utomlands och har kallats fruktansvärt spännande och klaustrofobisk. Men oftast när jag ser hajpade skräckfilmer och thrillers, brukar jag bli besviken. Typexempel är THE BLÄH WITCH PROJECT (vaffan, är folk rädda för träd filmade med handkamera?) och PARANORMAL ACTIVITY. Jag blev till och med besviken på MARTYRS när jag såg den på dess andra marknadsvisning i Cannes, efter att de som gick på den första var gröna i ansiktet när de lämnade salongen. Dock är MARTYRS rätt bra.

BURIED börjar alldeles utmärkt med fantastiska förtexter som verkligen för tankarna till Saul Bass, ett intryck som förstärks av musiken. Därefter introduceras vi för Paul Conroy (Ryan Reynolds) i en lådda. Paul är lastbilschaufför i Irak, och efter att hans konvoj attackerats av vilt skjutande fiender, vaknar han upp instängd i en kista nergrävd någonstans i öknen. Han har inga minnen av hur han hamnade där.

I kistan ligger även en mobil-
telefon, och han har en zippo-
tändare och några andra prylar. Mobilen ringer. Det är hans kidnappare som säger att de vill ha en miljon dollar för honom. Nej, de säger inte "ONE MIIILLION DOLLARS!" som dr Evil. Paul är hjälplös, han har ingen som helst aning om var han befinner sig, men han ringer runt och försöker få hjälp. Han ringer polisen, han ringer FBI, han ringer sin fru, han ringer sin arbetsgivare - men ingen vet riktigt hur de ska hjälpa honom. Dessutom gör hans arbetsgivare situationen ännu värre.

Tiden börjar rinna ut. Mobilens batteri börjar ta slut. Det börjar läcka i sand i kistan.

Hela filmen utspelas inne i kistan. Ryan Reynolds är nästan den ende skådis man ser i bild - under ett par sekunder figurerar ett par andra i en filmsnutt han får skickad till mobilen. Men detta är alltså en one man show för Reynolds del; det är han och en massa ansiktslösa röster i mobilen.
Jag har väl aldrig varit någon större beun-
drare av Ryan Reynolds, men jag har heller inget emot honom. Han gör bra ifrån sig som den desperate, skräck- och panikslagne Paul Conroy. Samantha Mathis gör förresten hans fru. Hon har mest gjort TV det senaste decenniet.

Men jag blev trots allt aningen besviken på BURIED, som är en spansk produktion, regisserad av Rodrigo Cortés. Jag hade förväntat mig att bli riktigt gastkramad. Första halvan av filmen tycker jag är lite seg och tröttsam, och Paul ringer mest runt och skriker "Fuck!" till folk. Men filmen tar sig rejält under andra halvan. Då sätter klaustrofobin in även hos mig, och jag kan känna av samma panik som Paul. Sanden i kistan stiger, syret börjar ta slut, kidnapparna ställer allt värre krav. Mot slutet blir det riktigt jävligt och svettigt spännande. Dessutom är slutpoängen tillfrädställande och går i härlig EC Comics-anda.

Filmen kostade tre miljoner dollar att göra. Frågan är vad de lagt pengarna på. Ryan Reynolds fick säkert en hyfsat stor del av summan. Liksom orkestern som framför musiken. Men i princip hade man kunnat göra filmen för tusen dollar. På sin höjd tiotusen.

Så, jodå, visst ska du se BURIED. Och jag tror du ska sikta på att se den i en så liten salong som möjligt. Enligt uppgift går det att se den ensam instängd i en kista på en biograf i Stockholm.






 

(Biopremiär 8/10)

Nu har jag intervjuats igen

I lördags fanns en kort intervju med mig i Helsingborgs Dagblads helgbilaga. Som vanligt är orsaken Fantomens 60-årsjubileum, utspätt med några andra jubilerande seriegamlingar. Läs intervjun HÄR.

Bio: I gryningens timmar

Foton copyright (c) CCV
Stor, påkostad film om Paris' judar under andra världskriget, kan det vara något? Kan fransmännen erbjuda något vi inte sett tidigare? Det må låta cyniskt, men det har ju gjorts väldigt många filmer om judeutrotningen och oftast blir det det gamla vanliga.
Roselyne Boschs film börjar med en text som berättar att det vi ska få se utspelade sig sommaren 1942 och att även de mest otroliga inslagen är sanna. Trots att Paris ockuperats av tyskarna, och trots att de var försedda med stjärna på bröstet, levde Frankrikes judar av filmen att döma ett behagligt liv i Paris, som om ingenting hänt. Kvinnorna satt på innergårdarna och skvallrade, barnen lekte och busade, dragspelsmusiken flödade liksom vin och mat. Fransk idyll. Vi presenteras för familjerna Weismann och Zygler; sympatiska människor med barn i alla åldrar, i synnerhet de yngsta pojkarna är riktiga A-barn med perfekta kalufser och stora ögon.
Men så bestämmer sig nazisterna för att det minsann är dags att rensa bort avskummet från Paris. Paris poliskår tvingas arbeta åt nazisterna och klockan fyra en morgon störtar de in i judekvarteren och släpar brutalt ut de boende. Stadens judar inhyses i Vélodrome D'Hiver; en velodromcykelarena som förvandlats till en gigantisk flyktingbarack. Folk lever packade som sillar och stället stinker av piss och skit.
Hit kommer sjuksköterskan Annette (söta Mélanie Laurent från INGLOURIOUS BASTERDS) för att hjälpa den judiske läkaren Sheinbaum (Jean Reno, som har top-billing, men hans roll är mer en glorifierad cameo). Livet i arenan är ett helvete, men snart skickas de vidare till ett fångläger på den franska landsbygden. Ingen vet vad som ska hända med dem, men det är förstås ganska självklart att de bara ska förvaras där innan de kan skickas iväg till Polen för avrättning i gaskamrarna.
I GRYNINGENS TIMMAR lyckades berätta något jag inte kände till. Jag visste inte att den franska polisen gick i Hitlers ledband - om man nu får tro filmen. Detta gör ju hela poliskåren till landsförrädare och man undrar onekligen vad detta fick för påföljder efter kriget; om några ansvariga straffades. Vissa av poliserna går på som tyskar i italienska exploitationfilmer; de skriker och misshandlar försvarslösa kvinnor.
Men som helhet är filmen alldeles för konventionell. Den känns alldeles för slätstruken. Rollfigurerna är för tillrättalagda, ungarna är åt helvete för gulliga, det blir aldrig riktigt gripande och chockerande. Slutet är riktigt fånigt.
...Och så har vi nazist-
erna. Ho ho ho! Hitler, Eva Braun och Himmler är med i filmen, och när de dyker upp blir det rena Monty Python! Ja, jösses jävlar. Jag skrattade högt på pressvisningen. Hitler är munter och dansar jazz, men när han upptäcker att Eva Braun springer runt och filmar med en smalfilmskamera, skärper han sig och gullar sedan med en liten gosse i lederhosen. De lyssnar på Wagner, men Braun säger att den musiken gör henne deprimerad, så hon sätter på en jazzplatta och jazzar loss. Hon dricker cocktails. Hitler vitsar. En dam kommer in och säger att det blir sauerbrat till middag. Bäst av allt: Hitler serveras en marsipantårta som är formad som en bil och i framsätet står en marsipan-Hitler och viftar med högerarmen. Ni må tro att Hitler blir glad! Han bryter av arm och huvud och stoppar dem i munnen på glada barn. Fantastiskt konstig scen.
Rosalyn Bosch har tidigare bara gjort en enda film, den osannolikt usla ANIMAL med Andreas Wilson - när jag såg den ville jag lämna salongen, men det gick inte, eftersom jag såg den tillsammans med, öh, Andreas Wilson. Den här gången lyckas Bosch betydligt bättre, I GRYNINGENS TIMMAR är en flott film, den ser ut som värsta Hollywoodproduktionen. Jag kan inte påstå att den är dålig, men den den saknar något som gör att den sticker ut. Den är lite banal. Jean Reno är förstås alltid bra, finns det någon som inte gillar honom? Och jag gillar Mélanie Laurent.
Att filmen har premiär just nu är förstås intressant, då stora delar av Malmös befolkning har röstat på ett parti som vill rensa upp i vissa kvarter. Är det månne därför Malmö fått en ny arena? Är det där de ska inhysas?






(Biopremiär 8/10)

tisdag 5 oktober 2010

DVD: The Runaways

THE RUNAWAYS (SF Video)
Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin hörde The Runaways medan de fortfarande existerade under 1970-talets andra hälft. Populärkulturutbudet i Sverige på den tiden var fortfarande lite märkligt och jag har väldigt fragmentariska minnen av vad som spelades på radio. Förvisso hade vi sällan radion på i hemmet när jag växte upp - jag minns att vi lyssnade på Radio Malmöhus till frukost och till kvällsmaten brukade det vara program modell "Upp till tretton", medan helgerna förgylldes av "Melodikrysset" och "Svensktoppen". Förvisso stod radion i köket hos mormor och morfar på hela förmiddagarna, och där var jag som dagbarn när jag var riktigt liten - men det enda jag minns är "Ring och sjung" med Mona Krantz och framförallt "Middagsmarschen" klockan tolv, då morfar med kepsen käckt på sned kom hem från jobb för att äta middag (det här var alltså 70-talet, då åt man inte lunch. Åtminstone inte den äldre generationen).

Men jag minns att jag tyckte att det var märkligt att de flesta - åtminstone de coolaste - av de band jag läste om i Poster aldrig spelades på radio. Det var aldrig hårdrock på radio - om det nu inte skuffats undan till ett obskyrt program senare på kvällarna när den tilltänkta publiken tittade på TV istället för att lyssna på radio.

De band jag gillade och lyssnade på, hörde jag på skivor jag antingen hade själv, eller som fanns hos kompisar eller deras äldre syskon. KISS, Sweet, Slade, Alice Cooper och så vidare. Och ibland gick vi till skivbutiker och lyssnade på skivor medan vi lystet och storögt tittade på de tuffa, lockande LP-konvulten och dess bilder på banden. Jag undrade hur banden såg ut när de framträdde; när de rörde på sig - för inte fan fick man se dem på TV, möjligtvis med undantag för nyhetsreportage om hur dåligt inflytande KISS och Alice Cooper har på ungdomen.

Jag nämnde tidningen Poster ovan. För eventuella unga läsare får jag berätta att Poster var en föregångare till OKEJ och bestod av ett antal affischer som vikts ihop till en tidning i magasinsformat, det var bilder på båda sidorna av arken, och även en del artiklar. Nu innehöll förstås Poster även affischer på ABBA, Björn Skifs och Björn Borg, men KISS var av allt att döma det band som drog flest köpare och de figurerade ofta. Jag köpte tidningen till och från 1976-78, tror jag, och då gick det inte att undvika posters på The Runaways.

Som liten gosse tyckte jag att The Runaways verkade vara ett farligt band. Jag hade alltså ingen aning om hur de lät, men jag visste vad bandmedlemmarna hette, hur de såg ut, att de knarkade kopiöst mycket och alltid ställde till med skandaler. Jag undrade hur de lyckades spela in skivor och uppträda med tanke på hur nerdrogade och vilda de var - enligt artiklarna.

Floria Sigismondis film bygger på Cherie Curries bok "Neon Angel" om The Runaways och Curries liv efter att hon hoppade av bandet 1977. Filmen avhandlar dock bara åren 75-77, och produktionen fick inte tillstånd att skildra Lita Fords och Jackie Fox' liv, så deras uppdykande och medverkan blir lite märklig. Det pratas mycket om att tjejerna bara var sexton eller yngre, men då alla i bandet är födda 1958 utan Currie, som är född '59, står det ju klart att de var sjutton när de startade.

Jag har ingen som helst aning om hur mycket av det som sker i filmen är sant. Självklart har man tagit genvägar och förenklat för att det ska bli en underhållande och dramatisk film. Men man har valt att göra den som en klassisk musikerskildring i samma anda som THE GLENN MILLER STORY, THE TOMMY STEELE STORY, THE BUDDY HOLLY STORY och så vidare; man går från början till slut utan krusiduller; the Rise and Fall och eventuellt ett comeback-Rise på slutet.

Kristen Stewart är Joan Larken som kallar sig Jett och vill bilda ett tjejband. Utanför en klubb får hon syn på legendariske managern Kim Fowley (en härligt vidrig Michael Shannon) och går rätt fram och säger "I'm Joan Jett, I play the guitar and I wanna start an all girl band". Fowley vädrar framgång och pengar - ett gång tonårstöser som spelar rock. Jailbait! Han parar ihop Jett med trummisen Sandy West (Stella Maeve) som står en bit bort och säger åt dem att gå hem och öva, vilket de gör. Elgitarr och trummor. Det låter ju inte så bra, så Fowley beger sig ut för att hitta en sångerska.

Dakota Fanning är Cherie Currie, vars mor, en före detta skådespelerska, plötsligt flyttar till Malaysia. Kvar blir Cherie och hennes tvillingsyster Marie, som tvingas ta hand om deras gravt alkoholiserade farsa. Cherie dyrkar Bowie, inspireras av hans utseende och stil, och när hon en kväll beger sig ut på stan blir hon förstås upptäckt av Fowley. Han frågar om hon kan sjunga, men han är mest intresserad av hennes utseende och det faktum att hon är minderårig.

När Currie dyker upp till husvagnen som används som replokal väntar, förutom Fowley, Jett och West, även Lita Ford (Scout-Taylor Compton) och Jackie Fox (Alia Shawkat) - det förklaras inte var de kom ifrån, och de för en anonym tillvaro i filmen, i synnerhet Fox, som i princip bara medverkar när bandet framträder, till på köpet är hon omdöpt till Robin, vilket orsakade förvirring.

För att tösabitarna ska få rätt attityd, har Fowley anlitat några killar som kastar skräp, burkar och en torkad hundskit på bandet medan de repar. Tjejerna blir rasande, Fowley blir lycklig och skriker "I'm gonna make you bitches bigger than fucking Beatles!"

Efter första singeln "Cherry Bomb" rullar det snabbt på - och efter att i början av filmen mest ägnat sig åt 70-talsklassikern Sniffa Lim, snortas det kokain, tuggas piller och det dricks kubikmetervis med sprit medan de turnerar. Och snart börjar det förstås att knaka i fogarna, i synnerhet Cherie Currie börjar trilla i bitar.

Även om THE RUNAWAYS är en, vad ska jag kalla det, "enkel" film, måste jag säga att jag verkligen gillade filmen. Jag är förvisso svag för den här typen av filmer, jag kan till och med uppskatta skildringar av band jag inte ens gillar, men i det här fallet ackopanjeras händelserna av bra musik; The Runaways, David Bowie, Joan Jett & The Blackhearts med mera - och minsann om inte Stewart och Fanning själva framför Runawayslåtarna med den äran.

Kristen Stewart har övat sig på att se butter ut i tre TWILIGHT-filmer nu. Den här gången får hon vara både butter och skitförbannad - och hon är tammefan en bra Joan Jett. Jag förstår att många ville ha henne som Lisbeth Salander i Finchers film. Jag har flera gånger tidigare skrivit att jag alltid trott att irriterande, lillgamla barnstjärnan Dakota Fanning egentligen är en 47-årig dvärg. Hur fanken ska den lilla varelsen kunna vara Cherie Currie? Fanning är inte precis ett litet barn längre och kyss Karlsson om hon inte är en övertygande Currie. Direkt efter att jag sett filmen, var jag tvungen att kolla på gamla klipp med riktiga The Runaways på YouTube, och konstaterade att skådisarna gjorde ett bra jobb.

Unga, hällörade TWILIGHT-fans kan eventuellt få sig en chock om de hyr THE RUNAWAYS för Stewarts skull. Inte nog med att det knarkas, det svärs något kopiöst och i en bisarr scen lär Jett West hur man onanerar i duschen. Det finns flera lesbiska övertoner i filmen, främst gällande Jett, och det här är filmen för alla som velat se Stewart och Fanning kyssa varandra. Men det känns lite fel när Jett på slutet spelar på en opluggad gitarr och hoppar jämfota i sängen som en liten flicka. Fast det gör kanske Joan Jett när ingen ser, vad vet jag.

Joan Jett är ju fortfarande aktiv som musiker. Cherie Curries karriär har tagit en oväntad vänding. Efter att först varit skådis och sedan gått ner sig totalt i drogträsket, är hon idag motorsågskonstnär! Jisses! Sandy West dog i lungcancer 2006.

Jag tycker allt att det är synd att THE RUNAWAYS aldrig fick chansen på svenska biografer. Men det är ju klart, dagens unga biopublik har aldrig hört talas om The Runaways, och antalet medelålders biobesökare är förhållandevis litet. Även om filmen säkerligen skulle gå bättre än, tja, HONUNG. Men dagens ungar skulle må bra av att se den här filmen - för minns vad jag skrev häromdagen i inlägget om när jag var på ett musikcentrum för ungdomar. Jag klagade på att de var så jävla snälla och saknade attityd. Dagens ungar lyssnar på så fruktansvärt mesig musik. Om man skulle ta och gå tillbaka till stället och kasta hundskit på banden för att få dem aggresiva på scen?

Avslutningsvis kan jag säga att jag från och med början av 80-talet satt klistrad vid radion. För då fanns program som "Bommen", "Ny våg" och framför allt "Rockdepartementet".

måndag 4 oktober 2010

Fantomen svajar

Fantomens svenska 60-årsjubileum i all ära, men Den Vandrande Vålnaden svajar. Förra veckan meddelades det att den finska Fantomentidningen läggs ner till årskiftet, efter att ha kommit ut sedan mitten av 1960-talet.
Nu meddelas även att den svenska tidningen Fantomen Krönika, som samlar gamla äventyr, läggs ner med nummer 100, som kommer ut i november.
Under Bokmässan nämnde förresten Ulf Granberg även ytterligare en eller ett par Egmonttitlar som av allt att döma kommer att läggas ner, men eftersom det inte är officiellt och kanske inte ens säkert, nämner jag dem inte här.

Bio: Hämnden

Foton copyright (c) Per Arnesen

HÄMNDEN. Det måste vara årets lamaste filmtitel. Filmens engelska exporttitel är IN A BETTER WORLD, vilket förstås är en bättre - om än trist - titel. Men i Sverige och Danmark heter den HÄMNDEN. Statens Biografbyrå listar sex filmer som har den svenska titeln HÄMNDEN. Till detta kommer otaliga videofilmer som döpts till HÄMNDEN. Och vi får förstås inte glömma bort min gode vän och kollega Stefan Lindqvists Super-8-raffel som jag skrev om i min gamla kultfilmsspalt i NST.

HÄMNDEN. Det kan innebära precis vad som helst. Först och främst tänker jag förstås på Charles Bronson. Men det här är en film av Susanne Bier, så det lär knappast handla om en ensam hämnare som röjer upp. Faktum är att jag inte visste vad filmen skulle handla om, eftersom jag inte orkat läsa några handlingsreferat.

Filmen har fått högsta betyg av en hel rad svenska kritiker. Trots detta kände jag mig inte alltför lockad att se den. Biers förra film var det misslyckade THINGS WE LOST IN THE FIRE med Halle Berry, och hon har ju även gjort den usla LIVET ÄR EN SCHLAGER. Ett mörkt drama med Mikael Persbrandt kändes inte så häftigt, oavsett vad kritikerna säger. Jag lyckades inte heller se filmen under Malmö Filmdagar, så det blev till att gå på en ordinarie biovisning. Det var lättare sagt än gjort. Alla föreställningar var nämligen slutsålda. Jag lyckades få en av de sista biljetterna till söndagskvällen. Jösses - att HÄMNDEN skulle dra så mycket folk? Är det Persbrandt? Bier? Recensionerna?

Det är inte bara en hämnd det handlar om. Det är två - eller kanske till och med tre. Mikael Persbrandt är Anton, en läkare som jobbar i Afrika där han häckar i ett provisoriskt sjukhusläger modell MASH och lappar ihop ortsbefolkningen som i jämn takt kånkas in lemlästade. Bland annat huserar en stor, elak bandit i trakten; han attackerar folk och sprättar upp magen på gravida kvinnor.

Hemma i Danmark bor Antons fru Marianne (Trine Dyrholm) med sönerna Elias (Markus Rygaard) och Morten (Toke Lars Bjarke från MONSTER BUSTERS). Elias mobbas i skolan och kallas Råttansiktet - och det ännu värre tillmälet "svensk". Anton och Marianne ligger i skilsmässa.

Ulrich Thomsen är Claus, vars fru dött i cancer. Tillsammans med sonen Christian (William Jøhnk Juels Nielsen) flyttar han hem till Danmark, efter att ha bott i flera länder. Christian hamnar i samma klass som Elias, och när den världsvane Christian får se hur Elias mobbas av en grym och elak kille, träder han emellan - och får på käften.

Senare hämnas Christian på mobbaren och bankar skiten ur honom - inför ögonen på Elias. De åker dit för misshandeln, men Elias och Christian blir vänner.

Anton kommer hem från Afrika och när han en dag är ute med pojkarna hamnar han i bråk med den stenhårde busen Lars (Kim Bodnia), en karl alla verkar rädda för. Elias och Christian tycker att Anton ska hämnas, men den senare förklarar varför man inte vinner någonting på att ge igen. Pojkarna accepterar inte detta och planerar en gruvlig hämnd på Lars. Anton åker tillbaka till Afrika. Vad ska han göra åt den grymme banditen?

Det står klart redan från början att HÄMNDEN kommer att leda till eländes elände. Saker och ting kommer självklart att gå fel under filmens gång. Om ett drama av den här typen ska överraska, måste den göra tvärtom och bli en vigilantefilm. Självklart gör Biers film inte det. Men jag måste ge mina kritikerkollegor rätt. Det här är en alldeles utmärkt film.

Det har ju blivit en klyscha det där med att danskarna gör så bra filmer. Allt de gör är ju inte bra, men mycket är, och filmerna är i princip nästan alltid bättre än svenska filmer. Vad är det egentligen de gör, danskarna? Jag upplever alltid danska skådespelare som bättre och mer naturliga än svenska - men det kan bero på att jag inte är lika haj på danska som svenska och engelska; jag hör inte om replikfällningarna eventuellt svajar. Men jag inbillar mig att de sällan gör det.

I stort sett allting i HÄMNDEN är utmärkt: regi, foto, klippning och manus - Anders Thomas Jensen ligger bakom manuset, och han är ju mannen som gjort favoriter som BLINKANDE LYKTOR, DE GRÖNA SLAKTARNA och ADAMS ÄPPLEN, plus en lång rad annat.

Jag brukar ha rätt svårt för Persbrandt, jag irriterar mig på hans mumlande spelstil och på hans privatperson, men Bier har fått fason på honom. Men nog är det konstigt att alla danskar utan problem förstår vad han säger; han är den ende i filmen som pratar svenska. Rent allmänt verkar ju danskar ha svårt att förstå svenska, svårare än vi har för att förstå dem. Men det är roligt att svenskar betraktas som dett jävla pack i den här filmen! "Åk hem där du kom ifrån!" tycker de uppretade danskarna.

HÄMNDEN känns som en typisk film som kan roffa åt sig en Oscar för bästa utländska film. Inte helt oväntat är det här Danmarks Oscarsbidrag. Sverige skickar den chanslösa I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR, en charmig bagatell. Jag skulle inte bli förvånad om Bier faktiskt tilldelas statyetten. Fast det här är en dansk-svensk samproduktion, som så ofta är Film i väst och Trollhättan inblandade.

Kim Bodnia är förresten jättetrevlig privat. Han kallade mig inte svenskjävel, istället bjöd han spontant på öl.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 1/10

söndag 3 oktober 2010

DVD: Doghouse

DOGHOUSE (CCV)
Först och främst: nu utbrister kanske någon att, hallå, Jake West som regisserat brittiska DOGHOUSE, är inte det en av mina polare? Ska jag verkligen recensera filmer, serier och böcker gjorda av mina polare?
Jodå, jovialiske Jake är en gammal vän till mig. Men jag har recenserat hans tidigare filmer på andra ställen och jag är inte köpt av honom. Dessutom förstår han vad jag vet inte svenska. Så jag tar allt och recenserar hans senaste spelfilm, som visades på Fantastisk Filmfestival förra året, då jag inte såg den, och som nu släppts på DVD.
Handlingen i DOGHOUSE är väldigt enkel. Ett gäng killar blir utslängda av sina flickvänner. En av dem ligger dessutom i en jobbig skilsmässa. De träffas på en pub och kommer fram till att de ska åka iväg till en liten byhåla, Moodley, där det går tre kvinnor på varje man. Där ska de supa skallen i bitar och lägra damer, är det tänkt. Men när de kommer dit visar det sig att byns alla kvinnor infekterats av ett virus som förvandlat dem till köttätande zombies. Osis. Så då gäller det för killarna att ta sig därifrån med livet i behåll.
DOGHOUSE är, liksom de flesta av Wests filmer, en splatterkomedi. Hans vansinniga EVIL ALIENS tyckte jag var fantastiskt rolig. När han sedan fick sin karriärs största budget för att åka till Rumänien och göra den tredje filmen i Pumpkinhead-serien, en "seriös", allvarlig skräckfilm, blev det inte alls lika bra. Den gode Jake bör hålla sig till vildsint humor.
Problemet med DOGHOUSE, vars manus är skrivet av Dan Schaffer och inte Jake själv, är att filmen inte är särdeles rolig. Idén är förstås "Tänk vad fräckt med en film där alla monster är kvinnor! Och alla offer män!". Javisst, det är en tuff idé. Men det blir inte så mycket mer än det.
Killarna är väldigt osympatiska. Filmens inledning är egentligen ganska hemsk, jag förstår att tjejerna slängde ut de drängiga, sexistiska kräken. Jag tänkte, vaffan, är det de där tölparna som är hjältarna? Ska jag sitta och hålla på dem, hoppas att de klarar sig? De förtjänar bara att bli uppätna så snabbt som möjligt.
Filmen tar sig markant när de väl hamnat i Moodley och the zombirds dyker upp - de här zombierna är nämligen väldigt tuffa och kreativt gjorda. I synnerhet hårfrisörskan som går under namnet The Snipper och spelas av en oigenkännlig Emily Booth. Blod och kroppsdelar sprutar friskt under glada splatstickupptåg. Riktigt roligt blir det när två killar hamnar i en leksaksaffär och försöker beväpna sig.
Men West och Schaffer målar in sig i ett hörn, det känns lite som om de inte vet hur de ska gå vidare med sin story, vad som ska hända härnäst, och slutet är rätt otillfredställande.
Dock innehåller DOGHOUSE tillräckligt mycket kreativ monsterdesign och tjoflöjtvåld för att jag ska kunna sätta en trea i betyg.

lördag 2 oktober 2010

DVD: The Devil's Tomb

THE DEVIL'S TOMB (Scanbox)
Vad hände egentligen med Cuba Gooding Jr:s karriär? Han befann sig under en väldigt kort tid på Hollywoods A-lista och tilldelades en Oscar. Numera är han med i den ena direkt-på-DVD-filmen efter den andra, det kommer flera stycken varje år. Jag kommer osökt att tänka på en annan svart, Oscarsbelönad skådis med Junior i namnet; Louis Gossett Jr. Han trillade också snabbt från A-listan till 80-talets videoträsk.
Vad som gör Goodings DVD-karriär ännu märkligare är att det nästan alltid handlar om riktigt tråkiga och ointressanta filmer. Jämför med andra forna stjärnor som hänvisats till DVD-filmer - Van Damme, Seagal, Dolphan med flera. Att de hamnat där de är nu beror på att actiontrenden på bio dog ut - och deras B-filmer är trots allt oftast hyfsat underhållande om inget annat. Vad som hände med Gooding Jr vet jag inte. Han gjorde kanske en rad felbedömningar, tackade ja till för många kassa filmer. Han ser alltid ointresserad ut i de här DVD-filmerna, som om han tänker "Herregud, jag har en Oscar hemma - vad fan gör jag här?".
Det borde han verkligen ha frågat sig när han gjorde THE DEVIL'S TOMB, oavsett om han har Oscar eller ej. Det borde även resten av folket i den förvånansvärt namnkunniga rollistan ha frågat sig.
Jason Connerys skådiskarriär gick inte så lysande, tydligen har han nu sadlat om till regissör. Det är han som ligger bakom den här filmen om ett gäng klyschigt stenhårda amerikanska legosoldater av samtliga kön, som kontaktas av en mystisk kvinna från CIA. De ska ta sig till en arkeologisk utgrävning där en forskare (Ron Perlman) - kvinnans far - försvunnit och måste räddas.
Cuba Gooding Jr är förstås teamets ledare, Mack, och de tar sig till platsen och beger sig ner i det enorma underjordiska laboratoriet. Där hittar de snart en galen präst med variga utslag i ansiktet. Han är vresig och bär sig åt. Fler märkliga typer dyker upp; Bill Moseley går omkring som något slags levande död med tecken inkarvade i kroppen. Teamet skjuter honom full med bly, men han vägrar att dö. I ett rum hittar de en annan präst, spelad av Henry Rollins. Han babblar på om vad det är som försiggår, men ingen orkar lyssna på honom, så de tejpar igen hans mun.
Det är förstås onda, övernaturliga krafter - bibliska krafter, till och med - som härjar och soldaterna börjar se i syne. Zack Ward har satts som vakt uppe vid ingången, men han får snart syn på en toplessbrud med skitstora boppar - men hon har bh på sig på DVD-omslagets baksida. En kvinnlig soldat jagar en liten spökflicka och blir uppraggad av en annan kvinnlig soldat. De dreglar monsterslem när de hånglar och kysser varandra. Ray Winstone är också med någonstans, men jag missade vem det var, eftersom jag inte var alltför koncentrerad när jag såg den här soppan.
Vad går allt ut på? Jag vet inte riktigt. Mack inser att han hamnat i ett krig som pågått i 2000 år. Jaha. Han verkar inte mer intresserad för det. Inte jag heller. Filmen består mest av att irriterande rollfigurer springer omkring i mörka gångar. Då och då dyker det upp onda monstermänniskor som antingen har bölder i nyllet och spottar blod, eller förvandlas så att de får spökansikten. Man hittar även vad som ser ut som rymdvarelser, men de är visst änglar. Oj, berättade jag för mycket nu? Äh, det vet jag inte. Det spelar ingen roll. Den här filmen är bara trist och kass. Tio miljoner dollar kostade den visst att göra. Det är mer än tre gånger så mycket som en normalbudgeterad svensk biofilm. Undrar vad de lade pengarna på.
Sammanlagt är Ron Perlman med kanske två minuter.

TOPPRAFFEL! sörjer ånyo

ROCKFORD TAR ÖVER
THE A-TEAM
BARETTA
TITTA HAN FLYGER
HUNTER
WISEGUY
...Med flera...
TV-producenten och manusförfattaren Stephen J. Cannell har kolat vippen, endast 69 år gammal. Han ägnade sig mest åt deckare och actionserier och han levererade oftast, hans namn i förtexterna var ofta ett slags garanti för robust underhållning.
Och så gillade jag att han hade sin egen lilla vinjett där han med uppfälld krage satt och knattrade på sin skrivmaskin.

Volvo lanserar nytt nagellack

Volvo Personbilar Sverige Aktiebolag

Volvo lanserar nytt nagellack

2010-10-01 11:07


Vibrant Copper. Ember Black. Cosmic White. Passion Red.
Volvo Personvagnar erbjuder fyra moderiktiga nagellacker som vart och ett matchar en billack. De fyra lackerna lanseras samtidigt som de två nya bilarna Volvo S60 och V60.
- I samband med lanseringen av de båda bilmodellerna vill vi göra något annorlunda och med en twist av humor, säger Yvonne Hall Tobiasson, ansvarig för merchandise och licensiering på Volvo Personvagnar.
De tre första färgerna Vibrant Copper, Ember Black och Cosmic White kom i ett gemensamt kit redan i våras och blev en omedelbar succé när de första gången visades på en bilsalong i Genève i Schweiz. Det har hittills sålts imponerande 2 700 kit men målet är att dubbla det antalet.
Och nu kommer uppföljaren - klarröda färgen Passion Red. Den är ett signum för Volvos unika stylingpaket R-design. Den lacken säljs separat. Premiären sker den 30 september i samband med en internationell bilsalong i Paris.
Cecilia Stark, designer och färgspecialist på Volvo Personvagnar har varit med om att ta fram de olika lackkulörerna. I sitt arbete låter hon sig inspireras långt utanför bilvärlden, och just nagellacksfärger är en av hennes inspirationskällor.

Samtliga nagellacker köps antingen i Volvoåterförsäljarnas butiker, eller via webshop. Adressen är www.volvocars.com/collection.
Cirkapris för kitet med tre lacker är 149 kronor och enbart Passion Red kostar 89 kronor.

Volvo Personbilar Sverige. Vi förbehåller oss rätten att när som helst och utan föregående varning ändra färger, specifikationer, tillbehör, material och modeller.
Klicka på länken nedan för att läsa mer on-line
https://www.media.volvocars.com/go/204e3145-2321-4fc5-b91c-7718fb254bff.aspx

TOPPRAFFEL! sörjer igen: Farbror Frippe är död

Ytterligare en av världens bästa människor har satt tofflorna: Martin Ljung. Märkligt, senast igår satt jag och tittade på klipp ur hans barnprogram FARBROR FRIPPES SKAFFERI från 70-talet på YouTube.
93 år hann han bli, och det var inte så längesedan, några månader kanske, som han intervjuades och berättade att han börjat komponera musik.
För några år sedan såg jag en intervju med honom på TV i vilken han berättade att han såg alla filmer som gick på bio i Stockholm. Starkt jobbat.
Ljung var väl mest känd för sketchen om Fingal Olsson och världens bästa rocklåt; "Hyllning till svensk ungdom" med Rock-Fnykis ("Rock 'n' roll - tralalala, Rock 'n' roll - å hoppsansa!").
Fast jag kommer mest att tänka på en middag på Kometen i Göteborg häromåret, där jag hade Lasse Åberg till bordet. Lasse lutade sig fram och viskade "Är det inte Alf Hambe som sitter där borta?". Mycket riktigt satt Hambe vid bordet intill. Jag svarade utan att tveka: "Är inte han död? Han rör ju på sig!"

fredag 1 oktober 2010

"Varför har de inte långt hår?"

Igår hamnade jag och en kompis på ett kulturcentrum för ungdomar mellan 15 och 21. De hade femårskalas och bjöd på tårta, limmenad och kaffe. Vi försåg oss med tårta, limmenad (jag tog minsann en mugg med sugrör) och kaffe, och slog oss ner framför en scen, på vilken några av de band som repar på stället skulle framträda.
Först kom några pojkar som kallade sig Gud är död. De öste på ganska bra, men ljudet var så illa mixat att det var fullkomligt omöjligt att uppfatta basen och sången, det gick inte ens att höra vilket språk de sjöng på.
"Varför har de inte långt hår?" frågade min kompis. Och det är en berättigad fråga. Vad fan hände med rocken? De här killarna såg alla ut som Scott Pilgrim. Nu har jag inte läst serien, så jag åsyftar filmen med Michael Cera. Alla såg ut som Cera och hans polare. Och de saknade fullständigt attityd. De hette Gud är död, och såg ut som fyra välfriserade svärmorsdrömmar. De stod inte ens bredbent och strajkade poser. De gjorde ingenting som förde tankarna till Guds eventuella död.
Däreftor kom ett nytt band som spelade funk. De tutade i sax och hade sig. Och alla såg ut som Scott Pilgrim. Utom basisten, eftersom det var en tjej.
Jag och min kompis gick runt i lokalerna och tittade. Det var väldigt fint allting. Vi hittade två rum där man fick gå in och provrepa. Där fanns instrument, det var bara att hugga in. Tyvärr fanns där inga trumpinnar eller förstärkarsladdar. Min kompis har spelat trummor en gång i tiden, så han gick loss med händerna. Jag greppade en elgitarr och strajkade poser, men hur kul är det att spela på en gitarr som låter "Pling"? I synnerhet som vårt band hette Kristallnatten. Nej, det hette vi inte, men vi diskuterade hur långt man kan gå om man vill provocera med ett bandnamn. Gud är död lär väl inte provocera någon alls, åtminstone inte i Sverige.
När vi gick hade ett tredje band klivit på scenen. De lät lite grann åt Ebba Grön-hållet. Men de såg ut som Scott Pilgrim allihop.
Vad hände med rocken? Varför har allt blivit så snällt? Kan de här pojkarna slå sönder en gitarr på ett snyggt sätt?
Fast enligt ett informationsblad är lokalena drog- och alkoholfria. Det förklarar väl en del.
På konserthuset dagen innan hade vi suttit och druckit öl och lyssnat på (enastående!) jazz tillsammans med en samling medelålders herrar.

Människor jag förstört

Under Bokmässan stod jag en dag och hängde vid Nya Upplagans monter, när tre tonårstjejer utspökade som, ja, jag vet inte vad de skulle föreställa, mangafigurer kanske? Nå, de här kom fram och frågade om Kalle Lind fanns i montern. Det fanns han inte, eftersom det inte gick att få in någon levande människa i montern. Förutom Stefan Sundström ätandes spiddekaga. Och fru Yngve. Fast inte samtidigt. Men Kalle var inte i närheten och jag hade inte sett till honom. "Va synd!" stånkade töserna. "Det hade varit så roligt att få träffa honom!"

Jävla Kalle, tänkte jag. Ung och framgångsrik. Det kommer fram små snuttgurkor och frågar efter honom.

Men kanske ska jag inte klaga. Under mässan kom det fram några personer, fyra-fem kanske, alla tio-femton år yngre än jag och hävdade att det var jag som fått dem intresserade av film. De hade läst mig i NST, Total Film, Expressen och/eller Magasin Defekt på 90-talet, då de var unga tonåringar. Jag hade visst utmärkt mig så pass mycket att jag förändrade deras liv och intressen.

Vilket ju är fullkomligt ... barockt. Nog var det fräckt när det på den tiden kom fram folk för att hälsa, men när det idag kommer fram gamla fans, blir jag nästan lite generad. Men visst är det smickrande. Jag hade ju liksom inga som helst avsikter att förändra folk när jag började skriva om film i början av 90-talet. Dessutom imiterade jag bara folk jag själv läste, som Michael Weldon. Men jag var ju rätt ensam om att skriva om udda film och B-film i kommersiell media med bred distribution i Sverige.

Fast årets mest oväntade kommentar kom från en ung serietecknare som sa "Du ser ut som han som är med på bonusmaterialet i EVIL DEAD-boxen".

Star Wars 5-0

Bio: Kärlek på italienska

 
Foton copyright (c) Scanbox
Luca Guadagninos KÄRLEK PÅ ITALIENSKA hade sverigepremiär i juli, men först nu har en repig kopia letat sig ner till Spegeln i Malmö. Inte för att jag andlöst har väntat, men ett pampigt italienskt kärleksdrama - med mycket mat i centrum - är alltid av intresse.
En kul detalj med italiensk film, är att det ofta går att se på en gång - eller ganska snart - att filmen är italiensk, även om man inte hör dialogen eller känner igen miljöer och medverkande. De har ju ofta en viss estestik. Jag har gött mig själv med italienska filmer sedan tonåren och jag älskar denna estestik.
Men i vissa fall har italiensk film en del brister som blir ganska tydliga i KÄRLEK PÅ ITALIENSKA.
Skotskan Tilda Swinton är Emma, en ryska som är ingift i en mäktig italiensk familj i Milano. Som så många andra filmer av det här slaget, börjar filmen med ett födelsekalas i en palatsliknande bostad. Familjens överhuvud, patriarken, fyller år och låter meddela att det är dags för honom att dra sig tillbaka. Han ska nu överlåta sitt textilföretag åt någon annan, och denna andra blir sonen Tancredi - gift med Emma. Men en man är inte stark nog att driva företaget, så även Emmas favoritson Edoardo blir delägare.
Ett halvår senare får Edoardo och hans kompis, kocken Antonio, för sig att starta en restaurang på vischan. Emma är en hunsad kvinna, hon må vara välbärgad, men hennes liv består bara av att vara hustru och mor. När hon av en slump träffar den betydligt yngre Antonio klickar det till och de inleder en kärleksaffär och har passionerade träffar i den gröna. Men precis som i förra veckans EN SYDFRANSK AFFÄR är det hela förstås dömt att gå under med dunder och brak.
-KÄRLEK PÅ ITALIEN-
SKA är alldeles makalöst italiensk. Förtexter och andra textskyltar skriker "italiensk film". De majestätiska miljöerna är enastående. Handlingen drar iväg åt operahållet, men för även tankarna till massor av tidigare filmer - italienare är ju väldigt förtjusta i skildringar av mäktiga familjer och patriarker.
Filmfotot är den här gången alldeles för överarbetat - det är nästan så att det tenderar parodi, vilket inte är meningen. Jag har nog inte sett ett så här överarbetat filmfoto i en italiensk film sedan DJANGO THE BASTARD (1969). En del kameravinklar är fullkomligt omotiverade och klippen till dessa känns ibland som jump-cuts.
Men problem-
et med KÄRLEK PÅ ITALIEN-
SKA är dialogen. Som nästan alltid är fallet, är den eftersynkad (det ekar i en utomhusscen) och väldigt simplistisk och onaturlig. Detta funkar i italienska skräckfilmer, Westerns och liknande, det tillför en viss - ibland obehaglig - stämning, men i ett drama blir det lätt lite konstigt; alldeles för artificiellt. Att dialogen är udda blir uppenbart i några scener mot slutet i vilka det dyker upp en indisk amerikansk businessman som pratar engelska. Hans repliker är mer än lovligt styltiga och onaturliga, och till skillnad från italienska, förstår jag engelska och hör när det inte funkar. Men italienare har ju en tendens att sätta bilderna och de stora gesterna i första rummet.
Tilda Swanton har flera nakenscener och vågade sexscener. Tyvärr ser hon ut som Peter Cushing, så det blir allt annat än upphetsande. Då tänder jag betydligt mer på alla scener med matlagning och scener där det ätes mat. Jävlar, vad jag blev hungrig när jag såg filmen!
Jag vill gärna tycka om KÄRLEK PÅ ITALIENSKA, men den funkar inte riktigt. Av ovan nämnda skäl.







(Malmöpremiär 1/10)

Underhållning

B-filmslegendaren Ted Newsom klippte ihop den här, öh, musikvideon för sitt eget höga nöjes skull. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Men videon lär ju liva upp din fredag!