tisdag 28 september 2010

Göteborg - Himmel eller Helvete?

Som ni märkt har det varit lite bloggstiltje här några dagar. De flesta av er har säkert räknat ut att det berodde på att jag varit på Bokmässan i Göteborg, ett evenemang jag bevistat varje år sedan 1986 - om än av olika anledningar. Först som fanboy, som ville få träffa och främst få signaturer av serietecknare och författare. Sedan som serieskapare på andra sidan signeringsbordet. Numera främst som journalist. Men det egentliga skälet till att jag alltid prioriterar Bokmässan, är att den ger mig en chans att träffa vänner och kollegor i bokbranschen; filmfolk träffar jag även annars. Och så är det ju kul att träffa polare bosatta i Göteborg. Självklart är även staden Göteborg ett skäl att åka upp. Trevligare svensk stad får man leta efter, det känns alltid visset att återvända till blåshålan Malmö.
...Fast jag känner mig oerhört sliten. Jag lär mig aldrig. Jag glömmer alltid hur det är. Redan när jag på mässans första dag stiger in i lokalerna, får jag en känsla av att jag är kvar sedan förra året - och året innan. Tröttheten gör sig omedelbart påmind. Egentligen hade det varit skönt att stanna kvar en vecka i Götet efter att mässan stängt för att vila upp sig, men det är ju lättare sagt än gjort.
Så, vad hände i år? Tja, det mesta var sig likt. Montrarna låg där de brukar ligga. Och på grund av den enorma folkmängden lyckades jag inte ta mig utanför de vanliga distrikten - seriekvarteret, vägarna till rulltrappan upp till pressrummet, och några andra gångar jag tog för att hitta så folktomma vägar som möjligt.
I söndags såg jag Jan-Öyvind Swahn (iförd smoking) och Frank Andersson inom loppet av två minuter. Dock inte samtidigt. Synd.
Seriefrämjandet hade byggt upp en seriescen, där det kördes liveteckning och tecknarbattles. Jag kände mig dock måttligt intresserad. Jag gick bort till deras paneldebatt om franska serier, men det gick inte att höra vad som sades där jag stod.
I Svenska Serieakademins monter hade jubileumsboken om Fantomen förärats ett minimalt hörn. Där stod medlemmar i The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club och sålde boken för glatta livet. Minsann om jag inte fick signera några exemplar. Främst till medlemmarna i klubben. Väldigt tjusig bok, förresten. Av allt att döma extremt uttömmande. Jag har inte läst den.
Lördagens middag med Serieakademin hölls i Drottnings Kristinas jaktslott, som inte alls är ett slott utan en gammal, gammal stuga. Vi bjöd med oss Fantomengänget, som plötsligt visade sig vara tretton pers. Lasse Åberg kunde inte närvara, han håller på att spela in sin nya film; THE STIG-HELMER STORY. Middagen slutade med blodsutgjutelse. Därefter gick jag vidare med kockarna; de övriga i akademin ville inte följa med. Det bar sig inte bättre än att vi hamnade på nattklubb. Jag lär mig aldrig. Jag är för gammal för sådant. Kom hem klockan sex på morgonen och var fortfarande full när jag gick till mässan.
I pressrummet hängde en handtextad, desperat lapp. Någon ville komma i kontakt med den person som av misstag fått med sig en påse med en Gudrun Sjödén-tröja och en kalender för 2011. Påsen med sandalerna hängde kvar i garderoben, enligt lappen.
I tio, femton, tjugo år har min gode vän Claes Reimerthi jobbat med sin episka fantasyberättelse "Myrddin". Först skulle det bli tecknad serie av det, men tecknarna droppade av en efter en. Nu i slutändan har det blivit en tjock ungdomsroman. Ekholm & Tegebjer släpper den i början av nästa år. En bok för dig som har saknat Harry Potter, enligt förlaget.
Kalle Lind och jag förevisar specialtryckta kort designade av Olle Ljungström och hans Cecilia. Damen till vänster är Maria Yngve. Hon är från Ystad.
Mässans minsta monter tillhörde Nya Upplagan, tidningen jag ju skriver i. Två kvadratmeter. De hade fyllt montern med 5 000 tidningar, så de två gigantiska spiddekagorna liksom redaktör Lars Yngve med fru Maria, och eventuella gäster, fick stå ute i gången.
Och nog för att det dök upp gäster. Till exempel kom medarbetaren Olle Ljungström, tillsammans med sambo och kompgitarrist. Olle visade sig inte helt oväntat vara en trevlig kille. Han bjöd på vin i plastmuggar och krävde att jag skulle hälla på ordentligt, upp till bredden. De glada musikanterna framträdde inte bara en, utan tre gånger i montern. Första gången blev min kompis Trampe så uppeldad att han helt sonika gick med i bandet, körade och spelade tamburin. Själv hanterade jag en maraccas en stund under en av de senare spelningarna.
Fast bäst var nog när Stefan Sundström (som skrivit en trädgårdsbok) med gitarr i handen passerade montern just när Olle skulle framträda. Sundström satte sig i montern och åt spiddekaga medan han lyssnade. Det såg rätt märkligt ut. Sedan spelade även Sundström en bit. Han lät arg i refrängen.
Med spiddekaga som arvode både sjöng och spelade Olle Ljungström.
Under bussfärden på väg upp till Göteborg satt jag bredvid en tonårstjej som hoppade på i Helsingborg. Hon SMS:ade under precis hela färden.
Ja, och så har ju Kapten Stofil lagt ner. De sålde sista numret - och alla tidigare nummer och böcker - i sin monter. Men môskaserna var obönhörligen slut.

Nya barbarbilder

Tjaaa... Den där Jason Momoa ser ju betydligt mer ut som 70-talets serietidnings-Conan än Arnold och Ralph Moeller någonsin gjorde. Om det är bra eller dåligt återstår att se.

Foto: Bingo Rimér

måndag 27 september 2010

Rafflande pressrelease

Dolph Lundgren utkommer med en personlig träningsbok


Hösten 2011 utkommer en av Sveriges mest kända filmstjärnor Dolph Lundgren, just nu aktuell med Sylvester Stallones film ”The Expendables”, med en personlig träningsbok på Fitnessförlaget.

”De flesta som tränar begår misstaget att inte ha ett träningsprogram som är flexibelt”, säger Dolph Lundgren. ”Jag lever ett liv i Hollywood där allting kan förändras över en natt. Jag vet inte vad som händer om en vecka eller en månad – men jag kan alltid anpassa mig eftersom jag tränar smart. Mitt program kan användas under alla omständigheter, vare sig du har mycket tid eller inte, kan ta dig till gymmet eller inte. Du kan alltid hålla dig i form om du tränar med mig.”

I boken, som utkommer i augusti 2011, får vi Dolph Lundgrens bästa träningstips, samt filosofin och motivationen bakom träningen. Det blir också en personlig bok om livet, filmkarriären och familjen.

Fitnessförlaget är en del av Bonnier Fakta.

onsdag 22 september 2010

Super Shark

Fred Olen Ray slår till igen. He he he... Det här verkar ju fullkomligt vansinnigt!

Äntligen en positiv nyhet

När jag traskade genom stan igår noterade jag en trevlig nyhet på en reklampelare.

Flora är tillbaka!

I början av 2000-talet gick Flora plötsligt och blev Milda, men ärligt talat, hur många kallade produkten för Milda? "Det är Flora, men det står Milda på förpackningen". Okej, tydligen var det inte exakt samma margarin, men bra nära.

Flora har alltid varit det godaste bordsmargarinet. I synnerhet det extrasaltade. Vi åt det när jag växte upp. Nu kan jag fortsätta denna trevliga tradition.

Vad har detta med denna blogg att göra? Inte ett skit.

Visste ni förresten att det varje julhelg dricks 32 miljoner liter julmust i Sverige? Detta låter Carlsberg meddela.


tisdag 21 september 2010

Bio: Framily

Vad tycker egentligen en filmregissör när man skriver att hans eller hennes film är mer intressant än bra? Är det positivt eller direkt irriterande?
FRAMILY är malmöregissören Joachim Hedéns andra långfilm inspelad i USA med amerikanska skådisar. Jag såg aldrig den första, NEW YORK WAITING, och har hört blandade åsikter om den. Den nya FRAMILY har jag dock sett.

Ethan (Richard Gunn, som ser ut som en äldre Jake Gyllenhaal) har fått ärva sin fars stora gamla hus. Hans och hans vänners förhållanden är rätt problematiska, så Ethan får en idé. Varför inte flytta in i huset allihop för att fixa alla problem?
Sagt och gjort - sex vänner börjar leva tillsammans i kåken, något som förstås leder till en del nya, mer eller mindre väntade problem.

Någonstans känns det som om jag har sett den här filmen förut. Har jag det? Finns det någon speciell, känd film om vänner som flyttar ihop? Det är Hedén själv som står för manus. Hela filmteamet är svenskt, förresten. Samtliga medverkande framför kameran är amerikaner. Dessa skådisar, alla mer eller mindre okända, besitter ett slags amerikansk kompetens. Och tjejerna är alldeles makalöst snygga, vilket självklart uppskattas. Ibland tenderar FRAMILY filmad teater, men denna kompetens gör att det inte blir lika stifft som det garanterat hade blivit i en svensk produktion.
Filmen är inspelad på ett par veckor och budgeten var - håll i er - 1,3 miljoner ... svenska kronor! Miljöer och antalet medverkande är begränsat i sann lågbudgetanda, men det hindrar inte filmen från att vara överraskande snygg. FRAMILY är skjuten på det nya digitala formatet Red (vilket Hedén sa att de hade problem med), så looken ligger nära 35mm, och filmen är i Scope. Det ser flott ut.
Hedéns film må vara sympatisk och småtrevlig, men som sagt - den är mer intressant än bra. Jag tyckte inte att den höll hela vägen, den kändes allt lite tjatig.
En annan intressant grej med filmen, är sättet den distribueras på. Den beger sig nämligen ut på turné. Premiär är det nu på fredag på Spegeln i Malmö. Därefter åker filmen ut i Sverige - tillsammans med några av de som gjort den. På så sätt får publiken möjlighet att ställa frågor till filmskaparna efter visningen. Kul idé! Varför gjorde de inte så med GÖTA KANAL 3?








(Biopremiär 24/9)

Bio: Wall Street: Money Never Sleeps

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
 
Jag har faktiskt ingen aning om jag sett WALL STREET eller ej. Den tillhör de där filmerna jag aldrig såg på bio när de kom, men eventuellt senare på TV eller video. TOP GUN och PRETTY WOMAN är två andra sådana filmer, fast de vet jag bestämt att jag sett på TV, även om jag inte minns så mycket av dem. Men på något sätt känns det som om jag har sett WALL STREET, som om jag känner till rollfigurerna.
I vilket fall, här har vi så den på två sätt kraftigt försenade uppföljaren. Den kommer hela 23 år efter originalet, vilket ju är oerhört sent. Men det är även så att filmen skulle ha haft premiär betydligt tidigare i år. Den visades i Cannes i maj, men därefter beslutade man sig för att göra en del korrigeringar i filmen. Och när den nu till slut går upp på bio, har man extra otur, då ju Michael Douglas väldigt olägligt har drabbats av cancer; alla skriverier handlar om detta snarare än filmen.
Den första filmen slutade med att börshajen Gordon Gekko (Douglas) hamnade bakom lås och bom. Nu släpps han ut, och herr regissör Oliver Stone drar hem några skratt när Gekkos enorma mobiltelefon återlämnas.
Unge Shia LaBeouf är Jake Moore, en lovande kille på börsen. Men inte nog med det - han är även sambo med Winnie (Carey Mulligan), som absolut inte vill veta av sin far - som visar sig vara Gordon Gekko.
Frank Langella är finansmannen Louis Zabel, mannen som Jake ser upp till över allt annat, men när Zabel förlorar allt, tar han livet av sig. Skurken i dramat är den hårdföre, skrupelfrie Bretton James (Josh Brolin, som har ett av Hollywoods bästa ansikten).
Gordon Gekko har skrivit en bästsäljande bok och reser runt och håller uppskattade föredrag, och på ett sådant kontaktas han av Jake. Gekko vill inget hellre än försonas med sin dotter. Och han hjälper Jake i börsvärlden. Gekko håller på att bli en good guy. Eller har han en räv bakom örat?
Förvisso har Oliver Stone skrivit manus till CONAN - BARBAREN och SCARFACE, men som regissör har jag ofta svårt för honom. Han brukar säga vad han vill ha sagt inom fem minuter, och sedan traggar han detta i ytterligare två timmar. Och det får man väl säga att han även gör i WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS.
Självklart är det hela ytterst kompetent på de flesta plan, det strålar om Michael Douglas, men trots detta känns filmen som stor, uppblåst och - låghalt. Den lyfter aldrig riktigt, jag känner inte att jag bryr mig, ibland blir det kanske lite för övertydligt, men framför allt har filmen en tendens att bli rätt tråkig.
Nu såg jag inte filmen i Cannes, men den version som nu går upp ser lite märklig ut på ett par ställen. I början planteras noga det faktum att Jake köpt en förlovningsring. Kommer den att bli stulen? Kommer han att tappa den? Detta glöms helt bort, som om några scener klippts bort. Och några scener på tunnelbanan är märkligt ryckiga och jag undrar om de verkligen var tänkta att se ut så.
Charlie Sheens rollfigur Bud Fox från första filmen dyker upp för några sekunder, även Stone själv har en cameo. Eli Wallach, som är över 90, har en rätt stor roll. Fantastisk gubbe som nästa år ska få en Hedersoscar.






(Biopremiär: 24/9)

En film jag regisserat

HÄR är en film jag nyss gjorde. Spännande, snygg och trevlig!

måndag 20 september 2010

DVD: Shuttle

SHUTTLE (Universal)
Åh, fy satan, vad den här var tradig. Efter drygt 40 minuter började jag undra om det inte skulle ta slut någon gång, och kollade speltiden. Herregud, den skulle hålla på ungefär en timme till! Alltså, vem fan gör sådana här små skräckfilmer och låter dem vara i 102 minuter? Den här typen av skräckfilm ska inte passera 90 minuter. 80 minuter är lagom, annars blir det segt och trist. Det är bara storfilmer med storstjärnor som kan ånga på längre.
SHUTTLE. Hade jag gjort filmen hade den fått heta DAS BUS. (Det heter kanske der Bus eller die Bus, men då blir det ju inte roligt) Den "smutsiga" omslagsbilden på DVD:n fick mig att associera till tortyrporr. Jahapp, tänkte jag, nu har vi en tosing som driver amatörklinik ombord på en gammal buss. Plockar upp intet ont anande passagerare och går lös på dem med såg och sax.
Men icke. Edward Anderson har stått för både manus och regi, och hans film handlar om två tösabitar; Jules och Mel (Cameron Goodman och Peyton List) som just återvänt från en solsemester. På den regniga flygplatsen försöker två unga killar stöta på dem, men det går inte så bra. Töserna rusar ut för att ta bussen till stan, men de tycker att den är för dyr. Då kommer plötsligt en mindre shuttlebuss rullande. Den körs av en märklig och vresig namnlös man (Tony Curran) och han erbjuder att köra tjejerna hem till halva priset. De tvekar men går till slut med på det, för annars hade det ju inte blivit någon film. De två unga killarna får också hänga med.
Det är mitt i natten och det står omedelbart klart att det är något konstigt med transporten. Föraren kör på märkliga vägar i stans sämre kvarter och plötsligt låtsas han få punktering. När den ene killen försöker fixa däcket, ser föraren till att killens fingrar råkar klippas av! Jepp, här visar sig föraren vara en tosing. Han är först ute efter passagerarnas pengar och smycken. Men efter ett tag går det upp för töserna att han även är ute efter något annat.
Det är möjligt att SHUTTLE hade kunnat bli en rätt bra och intensiv thriller i någon annans händer och med en tjugo minuter kortare speltid. Men Anderson själv lyckades definitivt inte. Det känns som om precis varje scen varar för länge och som om scenerna upprepas. Allting pågår två, tre varv för mycket. Det blir vansinnigt segt. Inte heller bryr jag mig om rollfigurerna. Det blir aldrig spännande.
Nähä, men blir det snaskigt, då? Är det mycket blod och grejor? Nej, det kan jag inte påstå. Visst förekommer det, men man hinner somna mellan dessa scener. Själv satt jag ofta och tänkte på annat.
Skådisarna får väl anses helt okej, vilket även gäller produktionen som helhet. Det är bara det att filmen är ointressant, tråkig och dum. Flera gånger undrade jag varför fyra människor inte kunde övermanna en ensam buseman - som dessutom kör buss. Visst, han har en picka, men han måste ju hålla i ratten också. Anderson försöker emellanåt göra sin film bisarr med fångar i hundkoppel och grejor, men inte fick det mig mer intresserad.    
 

söndag 19 september 2010

Bio: The Kids Are All Right

Foton copyright (c) Scanbox

Jag lyckades inte klämma in THE KIDS ARE ALL RIGHT bland de arton filmer jag såg under Malmö Filmdagar, så jag fick ta och bevista en ordinarie visning - därför denna något sena recension.

Vad som nästan är mest intressant med Lisa Cholodenkos "lesbiska dramakomedi" är hur den behandlats i Sverige och i USA. I Amerika blev den Rated R (från 17 år) på grund av "strong sexual content, nudity, language and some teen drug and alcohol use". Men till saken hör att filmen även censurklipptes för att kunna få denna åldergräns!

Här i Sverige är filmen inte bara oklippt - den är dessutom barntillåten. Den innehåller ju inget grovt våld eller påträngande obehagliga konflikter. Fast nu är ju inte det här en barnfilm; långtifrån. På föreställningen jag bevistade kom bara vuxna, mest medelålders människor, och främst kvinnor - och det var onekligen intressant att sitta i en heltigenom vuxen publik som ofta skrattade både högt och hjärtligt. Även om några uppenbarligen inte visst vad filmen skulle handla om: vid den första lesbiska kyssen ett par minuter in i filmen, hördes några kvinnor långt bak i salongen stånka "ÖÖÖÖRRRRK!!!"


Julianne Moore och Annette Bening spelar ett gift, lesbiskt par, Jules och Nic, som har två barn; Joni (Mia Wasikowska) och Laser (Josh Hutcherson). Joni är arton och ska snart börja på college, medan femtonårige Laser är en lite osäker kille, sportintresserad, men hänger med en typ som heter Clay och som är ett alldeles enastående pucko, och som av allt att döma bor i en white trash-familj. Jules och Nic undrar varför Laser hänger med Clay - och det gör tammefan jag också.

Joni och Laser vill veta vem som en gång i tiden var spermadonator och beslutar sig för att leta upp och träffa killen i fråga, utan att deras morsor får veta någonting. Donatorn visar sig vara Paul (Mark Ruffalo), en ensamstående, laid-back, småslarvig kille som driver en restaurang, kör motorcykel och är en jävel på fruntimmer.

Självklart lyckas inte Joni och Laser hemlighålla mötet med Paul, så den här nye killen blir hastigt och lustigt något av en ny och inte alltid så önskvärd familjemedlem. Och eftersom Paul besitter dragningskraft på kvinnor, uppstår en del oväntade problem.

Ärligt talat hade jag inte alltför höga förväntningar på den här filmen; jag trodde att det skulle vara något slags visset independentdrama om tradiga flator och med för mig obegriplig humor. Men THE KIDS ARE ALL RIGHT visade sig vara det motsatta: det här är en väldigt trivsamt och rolig film, som dessutom fick mig att tänka på en del grejor. Här ställs en del frågor som ibland kan vara känsliga att ta upp i dagens samhälle. Här har vi ju två ungdomar som vuxit upp utan en man i familjen, och när det plötsligt dyker upp en karl, så är det en ganska grabbig kille.

Jag var lärarvikare på låg- och mellanstadiet under sju år på 1990-talet, och i oerhört många fall bodde ungarna om inte med lesbiska föräldrar, så med ensamstående mödrar och utan en man i hemmet. Dessutom var skolan jag jobbade på kvinnodominerad - vi var kanske fem-sex män där. Och jag märkte att många elever hade lite svårt att hantera att jag var man, något som kunde ta sig olika uttryck, oftast För eller Emot. De var så otroligt vana vid en kvinnlig miljö och vid eventuella mjäkiga manliga lärarkandidater, och där kom jag; en långhårig typ som gillade grabbiga grejor och faktiskt sa till på skarpen när ungarna var för stökiga.

Så även om två föräldrar av samma kön kan vara mycket bättre föräldrar än två slashasar av olika kön, undrar jag ändå hur det är att växa upp utan en man, eller kvinna, i hemmet. Joni och Laser har uppenbart saknat en karl.


THE KIDS ARE ALL RIGHT är mycket välspelad på alla plan, och Moore och Bening i all ära, men jag tycker det är roligast att se Mark Ruffalo i en vettig roll. Han dyker mest upp som något slags second banana i filmer och ger nästan alltid ett trist och slätstruket intryck. Väldigt märkligt. Jag har alltid haft på känn att Ruffalo skulle kunna vara större än han är, han ger ju alltid ett sympatiskt intryck. Och här får han verkligen gestalta en rejäl rollfigur. Paul är en riktigt skön snubbe som jag genast sympatiserade med. Lite lustigt är att kemin mellan honom och Julianne Moore är större än mellan Moore och Annette Bening. Moore är också en ganska skön typ, medan jag nog inte stått ut med Benings mer raljerande figur.

I grunden är det här ett drama, men här finns otaliga makalöst roliga scener. Ibland dyker det upp en tjock trädgårdsmästare med mustasch. Ibland tittas det på bögporr på DVD (bolaget COLT tackas i eftetexterna), och dessa klipp är ju hur roliga som helst - tänder verkligen bögar på sådant på riktigt? Biopubliken skrek av skratt.

Samma sumarum är detta nog en av höstens bästa filmer.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/9)

En vresig herre

Idag har det varit en strålande höstdag, vilket det av någon anledning ofta är när det är valsöndag. Men vid fyrasnåret började det bli sämre.
I lätt duggregn korsade jag Gustav Adolfs torg. Väldigt glest med folk, men utanför valstugorna stod fortfarande några ihärdiga själar och försökte ragga röster (och bjuda på äpplen).
På McDonald's uteservering satt en ensam man. 60-årsåldern. Grått skägg. Basebollkeps. Han höll i en mugg kaffe och blängde surt framför sig.
Jag var kanske tio meter ifrån honom när han lika plötsligt som oväntat vrålade "DRA ÅT HELVETE, DIN JÄVLA IDIOTJÄVEL!!! RAAH! RAAAAH!!!"
Var det mig han åsyftade? Eller någon av de andra på torget? Vi såg alla lika förvånade ut.

Några partier du kan rösta på

Söndag och valdag. Det vet ni vad det innebär. Javisst, en söndagspromenad till vallokalen och sedan en tur inom ett kondis där det inköpes en bit budapeststubbe. Eller varför inte wienerbröd eller gifflar eller vaniljhjärtan? Passar sedan utmärkt till kaffet framför en Nils Poppe-film.
Fast du har kanske inte bestämt dig för vilka du ska rösta på? I det här landet kan man ju faktiskt rösta på precis vem och vilka man vill. Det är bara att skriva dit ett namn eller ett parti på en blank röstsedel. Om tillräckligt många röstar på samma person eller parti kan de mest oväntade saker hända.
Och nuförtiden finns det ju så många partier att välja mellan:
KORV! KORV! KORV!
Det här partiet vill ingenting alls och har ingen partiledare.
ETT BILLIGT PARTI PÅ LIDL
Just idag handlar det om ett parti syltlök.
OH, VILKET PARTI!
Göteborgsbaserat parti som tycker om att titta på gamla VHS-inspelningar med RAZZEL, där man kan rösta fram "Birdy num-num" som världens roligaste filmscen.
SADISTISKT INITIATIV
Ena riktiga jävlar.
SVERIGEUNDULATERNA
Precis som Sverigedemokraterna, men anpassat för fåglar. Med andra ord är det ingen större skillnad.
RIKSTÄCKANDE PARTIET
Förespråkar gratis teleprinterservice.
SVERIGESERBOKROATERNA
Påfallande många rörmokare, faktiskt.
STATSMINISTERNS PARTI
Väljer politik beroende på vem som är statsminister.
PANNBIFFEN KOMMER!
Utmanar partiet Korv! Korv! Korv!
KORAK - TARZANS SON NUMMER 1/1974
Väldigt oklart vad det här partiet vill.
HANS BERTILSSON
Han vill väldigt gärna sitta med i kommunfullmäktige och har ett eget parti. En lila-orange röra.
GUNILLA BERTILSSON
Hans Bertilssons fru. Hemkunskapslärarinna.
HÖGBORGERLIGA MANSKÖREN
Stiligt klädda och rondör, väldigt långt till höger. 
KOMMUNISTRINGEN
Tycker om att sitta i en ring och vara kommunistiska. Ibland spelar de olika instrument.
SIBBARPS GRAFISKA
Tryckeri många misstar för ett politiskt parti.
...Så. Se nu till att gå ut och rösta!

fredag 17 september 2010

Igår kände jag mig ung

Jag var på en tillställning igår. Rättare sagt: jag var på flera tillställningar, men jag skippar att rapportera om den första, eftersom det bara var mingel med media/reklamfolk.
Men efter detta första mingel bar det iväg till VIP-mingel på ett förlag. De hade nämligen releaseparty för boken "Raka rör". En bok om Kal P Dal.
Sällan har jag känt mig så ... ung.
Visst. Där fanns en hel del människor som var i min ålder eller yngre. I många fall var dock dessa yngre människor barn till de egentliga gästerna. De som var med under Kal P Dals storhetstid. Eller, ja, hans "storhetstid" var väl den korta period han var aktiv.
Jag skrev om Kal P Dal här på TOPPRAFFEL! för några månader sedan. Berättade om hans barnprogram på Lindvallens intern-TV. Jag såg det nyårsveckan 1984/85. En kort tid senare dog Kalle Pedal.
Han var född 1949. Således var många av VIP-minglarna 60+. Och rockers från Malmö. Eller Arlöv. Inte nog med att kvällens huvudperson varit död i 25 år. Det visade sig att halva bandet också dött, en så sent som i somras. Således återstod bara två originalmedlemmar.
Klockan åtta skulle vi allihop bege oss bort till KB för hyllningskonsert. Pedalens Pågar skulle framträda. Detta band består alltså av de överlevande medlemmarna och ett gäng nya förmågor.
Det var gratis inträde och kön sträckte sig längs hela fasaden och sedan runt hörnet och ytterligare en bra bit. Flera hundra meter. Tror jag. Tack och lov gick vi från VIP-minglet in personalingången.
Visst var väl konserten ... trevlig. Men oj, vad gubbigt det var. Det var alldeles för mycket Status Quo och liknande. Och det var alldeles, alldeles för många drängar i publiken. Sådana där som presenterar sig med att säga "Ja e en vanli malmepåg å ja gillar Kal P Dal" - som om det skulle ge ett mer positivt intryck. De utstrålar mest unikabox, en regnig eftermiddag i oktober, grovarbete och Tipsextra. Även om en del av Kal P Dals låtar är roliga, är det inte roligt med folk som vrålar "Spejla Johnny va gör du!"
Fast basisten Janne Knuda har onekligen utstrålning när han står på scen.

torsdag 16 september 2010

Mer om den där Fantomenboken

Jag hittade en förteckning över samtliga medverkande i den kommande Fantomenboken, och lite annan fakta, så jag tar helt enkelt och snor allt rätt upp och ner från Scandinavian Chapters hemsida. Jag konstaterar även att det kommer att bli ett jävla rännande efter signaturer på Bokmässan, eftersom många av de medverkande finns på plats. Notera att jag har grupperats med Thomas Storn och Tony Cronstam. Det är säkert omedvetet från redaktionens sida, men jag, Thomas och Tony har en specifik sak gemensamt mer än serier: vi har alla bott i Landskrona! Tony gick en klass under mig på gymnasiet.

Foreword

Nils-Göran ”Nisse” Carlsson & Kurt-Henry ”Curre” Carlsson, members #1 and #2 of Fantomenklubben

Thoughts about the Phantom

Hans Sidén, journalist Swedish
Sture Hegerfors, president of the Swedish Comics Academy Swedish
Ulf Bennetter, gallery owner Swedish
Ulrica Hydman-Vallien, artist Swedish
Carl Johan De Geer, artist Swedish
Riber Hansson, cartoonist Swedish
Kjell E. Genberg, writer Swedish
Lasse Åberg, film maker Swedish
Kurt Wered, writer Swedish
Tomas von Brömssen, actor Swedish
¤
Jan Bärmark, professor Swedish
Olle Wästberg, diplomat Swedish
Finn Zetterholm, musician Swedish
Uffe Berggren, journalist Swedish
Jan Scherman, TV4 CEO Swedish
Hans Lindström, cartoonist Swedish
¤
Simon Treschow, teacher Danish
Morten Fleischer, priest Norwegian
Åke Forsmark, comic artist Swedish
¤
Ernst Billgren, artist Swedish
Annika Bengtsson, writer Swedish
Rolf Lindby, editor Swedish
Daniel Atterbom, journalist Swedish
Martin Kristenson, writer Swedish
Joakim Lindengren, comic artist Swedish
Jonas Gardell, writer Swedish
Markku Haapala, comics gallery owner Swedish
Fredrik Reinfeldt, Prime Minister Swedish
Dick Harrison, historian Swedish
Jonny Nordlund, comics artist Swedish
¤
Pidde Andersson, journalist Swedish
Thomas Storn, archivist Swedish
Tony Cronstam, comics artist Swedish
¤
Orvar Säfström, film critic Swedish
Ola Skogäng, comics artist Swedish
¤
Kalle Lind, writer Swedish
Anders Skoglind, comics artist Swedish
¤
Nina Larsson, politician Swedish
Mia Mäkilä, horror artist Swedish
¤
Jesper Ims Johansson, publisher Swedish
Elin Jonsson, illustrator Swedish
¤
Oskar Forsgren, comics artist Swedish
¤
The People Behind the Mask

Lukas Bonnier Swedish
Rolf Janson Swedish
Ulf Granberg Swedish
Rolf Gohs Swedish
¤
Bosse Majgren Swedish
George Olesen English
Fred Fredericks English
¤
Romano Felmang English
Lennart Hartler Swedish
Janne Lundström Swedish
Magnus Knutsson Swedish
Kari Leppänen English
¤
Knut Westad Norwegian
¤
Peter Friman Swedish
Alf Woxnerud Swedish
Eirik Ildahl Norwegian
Dai Darell Swedish
Hans Lindahl Swedish
¤
Claes Reimerthi Swedish
Alex Saviuk English
Carlos Cruz Spanish, English, Swedish
¤
Sverre Årnes Norwegian
Scott Goodall English
Jean-Yves Mitton English
¤
Christer Thunborg Swedish
Björn Ihrstedt Swedish
Djungelbandet Swedish
Lennart Moberg Swedish
Pete Klaus English
Ed Rhoades English
Tony De Paul English
Keith Williams English
¤
Dag Frognes Norwegian
¤
Olle Dahllöf Swedish
Joan Boix English
¤
David Bishop English
Paul Ryan English
¤
Sal Velluto English
Germund von Wowern Swedish
Anna Jansson Swedish

Phantomologists speak

Lee Falk in memoriam Andreas Eriksson Lee Falk
Ray Moore Arne Olin Ray Moore
Wilson McCoy – konstnärernas konstnär Martin Goldbeck-Löwe Wilson McCoy
Sy Barry – Stilbildaren Arne Olin, Jan-Ola Sjöberg Sy Barry
Fantomen genom tiderna Jan-Ola Sjöberg Phantom timeline
Den slutliga Fantomenkanon Torbjörn Onegård Must-read stories
Fantomenprylar Björn Harnby, Arne Olin, Torbjörn Onegård Phantom memorabilia
Fantomens färg är (nästan) aldrig fel Magnus Eriksson Phantom costume colors
Dragos – den mystiske mannen Andreas Eriksson The Swedish Phantom-name 'Dragos'
Fantomen på film Jan-Ola Sjöberg Phantom films
Fantomen i konsten Torbjörn Onegård Phantom in art
Figurer i Fantomen – Alla har en åsikt Magnus Eriksson Favorite characters
Rasism i Fantomen Magnus Eriksson Racism in the Phantom
Kvinnliga Fantomer Jan-Ola Sjöberg Female Phantoms
Serieoriginal – Samlarobjekt, konst och hantverk Magnus Eriksson Original artwork
Vid sidan om Fantomen Arne Olin Back-up strips
Priset på Fantomen Håkan Eriksson Price of Fantomen
Fantomen i tiden Magnus Eriksson The Phantom through the ages
Fantomen på olika språk Magnus Eriksson The Phantom in differen languages
Scandinavian Chapter – en kort historik Brian Jensen History of Scandinavian Chapter

Den här boken har jag skrivit ett kapitel i

Reinfeldt och Fantomen

2010-09-15 12:06
Tidningen Fantomen fyller 60 år - Firas med jubileumsbok där Reinfeldt, Gardell m.fl skriver om Fantomen

2010 firar tidningen Fantomen 60-årsjubileum, vilket ett gäng Fantomenfantaster tyckte var värt att uppmärksamma och drog igång ett jubileumsprojekt. I jubileumsboken "Från lila vålnad till blågul hjälte" delar kända och inte fullt så kända personer med sig av sina tankar om Fantomen. Statsminister Fredrik Reinfeldt, konstnärerna Ernst Billgren, skådespelaren Tomas von Brömssen, författaren Jonas Gardell, är några av de drygt 40 personerna som gett sin personliga syn på Fantomen.

Förutom läsarnas perspektiv, får vi även träffa några av de personer som
medverkat till att skapa serien och tidningen Fantomen. Allt ifrån doldisar
till för Fantomenläsare mer bekanta namn som Ulf Granberg, Rolf Gohs, Hans
Lindahl, Kari Leppänen, Claes Reimerthi, Paul Ryan, bidrar med sina egna upplevelser som Fantomenkreatör.

Avslutningsvis får Fantomologer - specialister inom ämnet Fantomen - dela med sig av sina analyser och kunskaper om serien Fantomen och dess värld. Fantomen i konstens värld och samlarprylar med Fantomenanknytning är några av de saker som tas upp här.
Omlaget har tecknats av Sal Velluto, en av de populäraste Fantomenskaparna från senare år.

"Från lila vålnad till blågul hjälte" har producerats helt ideellt av Fantomenfantasterna i klubben The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club. Den ges ut via GML Förlag.

Boken lanseras på bokmässan i Göteborg 23-26/9. Efter mässan finns den att köpa i GML:s webbshop (
www.gml.se och i välsorterade bokaffärer.

onsdag 15 september 2010

Bio: Resident Evil: Afterlife

Foton copyright (c) Sony Pictures
Har jag recenserat någon av de tidigare RESIDENT EVIL-filmerna här i TOPPRAFFEL!? Jag tror inte det, va? Det här är ju en filmserie med väldigt dåligt rykte. Ändå verkar väldigt många gilla filmerna - även sådana som borde veta bättre. Som jag.
I slutet av 1990-talet jobbade jag åt Svenska PlayStation Magasinet; jag översatte åtminstone 50% av materialet varje månad. Jag spelade även en hel del PlayStation; jag fick nämligen majoriteten av alla nya spel som släpptes. Och Resident Evil-spelen var favoriter.
Jag vill minnas att det hann komma tre spel i serien, plus åtminstone en spin-off, innan PlayStation 2 släpptes. Jag skaffade aldrig någon PS2 och har inte spelat spel sedan dess. De senaste tio årens Resident Evil-spel har jag ingen koll på.
Vad jag uppskattade med Resident Evil - och även Silent Hill - var att spelen kunde bli spännande och otäcka på riktigt. I synnerhet om man som jag alltid satt ensam mitt i natten och spelade. Jag minns att det kunde hända att jag tvekade när jag skulle öppna dörrar i spelet - vad dolde sig där bakom? Det hände även att jag hoppade till åt överraskade attacker och ljudeffekter.
När Paul WS Andersons (Den riktige Paul Anderson, alltså, och inte han den andre Paul Thomas Anderson) första RESIDENT EVIL kom, minns jag att jag blev lite besviken därför att den inte  följde spelens handling till punkt och pricka. Zombierna var kvar, liksom det mäktiga och mystiska företaget Umbrella Corporation, samt några medlemmar ur en elitstyrka. Men filmen var mer av en actionfilm i science fiction-artade miljöer. Det var mer MATRIX än skräck.

Anderson regisserade även tvåan, som var ungefär likadan, men när det var dags för del tre nöjde Anderson sig med att skriva och producera, medan den betydligt skickligare Russell Mulcahy stod för regin. Del tre är också den bästa filmen i serien, något slags korsning mellan MAD MAX och Western. Med zombies.
Nu är Anderson tillbaka i registolen och för första gången är en RESIDENT EVIL-film i 3D.

Den enda som varit med i samtliga filmer, är Milla Jovovich som den exceptionellt tuffa hjältinnan Alice. Här är hon tillbaka, iförd en ny, tuff outfit. Undrar var hon ekiperar sig i denna ödelagda värld som tagits över av zombies.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om handlingen. Alice och alla hennes kloner försöker fortfarande stoppa Umbrellas framfart. Den här filmen börjar med att ett helt gäng Alicar attackerar Umbrellas japanska högkvarter. Alla Alicar stryker med, men den riktiga finns ombord på det flygplan filmens stora skurk Wesker flyr i. Han ger henne en spruta som får hennes mystiska superkrafter att försvinna, men sedan kraschlandar de.

Alice hittar ett annat flygplan och flyger runt och efter ett tag hittar hon Clair (Ali Larter) som överlevde förra filmen. De gör ett försök att flyga till Los Angeles, men staden visar sig vara demolerad. Alice landar på taket till en skyskrapa, där träffar hon några andra överlevande. Kim Coates spelar ond filmproducent. På taket finns även Clairs bror Chris.
Med jämna mellanrum hör de radiosändningar från Arcadia, en mytomspunnen plats som ska vara fri från zombiesmittan. De tappra hjältarna ska försöka ta sig dit - alltmedan miljoner zombies väller fram på marken under dem, och ett stort antal har tagit sig in i kåken.
Allvarligt talat: jag har ingen aning om vad Umbrella sysslar med. Företaget blir bara alltmer gigantiskt och verkar syssla med precis allting. De har enorma, högteknologiska anläggningar över hela världen - och tydligen jobbar tusentals människor i dem, de bara sitter där och, öh, gör onda grejor.
RESIDENT EVIL: AFTERLIFE bygger helt och hållet på att den är i 3D. Hela filmen och dess handling är anpassad efter 3D-effekterna. I princip skulle den kunna handla om precis vad som helst, så länge den levererar det den utlovar. Och var utlovar RESIDENT EVIL: AFTERLIFE?
Jo: Milla Jovovich och Ali Larter, som iförda coola (gärna våta) kläder rusar omkring, slår volter, och svingar svärd och avfyrar skjutvapen när de slakar fiender i hundratal. Gärna i slow-motion.
Får vi vad som utlovas?
Det kan ni hoppa upp och sätta er på!
Nu är det förstås så här, att så fort det inte är action, gör filmen tvärstopp. Paul WS Anderson är inget vidare på lugna scener med dialog, så dessa blir ibland nästan sövande tradiga.
Men det fläskas på med action så ofta som möjligt. 3D-effekterna tillhör de bästa jag sätt, och kombinationen ruggigt sexiga brudar som i slow-motion flyger fram, till synes inne i biosalongen,vildsint skjutande åt alla håll, och 3D är hur läckert som helst. Det spelar ingen roll att handlingen bara är konstig och att skurken är riktigt dålig. Jag stånkar mest Hubba-hubba. Se upp när tremetersbiffen med fetyxan anfaller!
Fotot är snyggt, förtexterna väldigt snygga, filmmusiken består främst av industrimangel. Bästa repliken: "You can't do this to me - I'm a producer!" Under några fantastiska sekunder skövlar ett lågtflygande flygplan zombies längs en gata.
Ibland räcker det bara med Milla Jovovich som Alice för att jag ska bli nöjd. Men jag måste nöja mig med en trea i betyg. De saggiga inslagen irriterar.
Filmen bygger upp till en del fem.





(Biopremiär 17/9)

Bio: Marmaduke

 
Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Sydsvenskan, Skånskan - och jag. Vi var de enda som brydde oss om att bevista pressvisningen av MARMADUKE, en film som totalsågades när den gick upp i USA.

Ursprungligen är detta en tecknad serie. Eller rättare sagt: syndikerade skämtteckningar, så kallade paneler. En ruta om dagen. Rätta mig om jag har fel, men var inte söndagssidan i serieform med flera rutor? Jag är kanske helt ute och cyklar, men jag vill minnas att Marmaduke figurerade i serierform i någon av det veckotidningar min mormor läste på 1970-talet - och jag sög i mig alla serier i dessa. (Farmor läste Husmodern, den innehöll inte en enda serie)
Jag minns ingenting av Brad Andersons serie, mer än att den handlar om en gigantisk Grand Danois. C'est tout. I den här filmen bor Marmaduke tillsammans med en typisk amerikansk övre medelklassfamilj i ett typiskt trevligt amerikanskt hus i Kansas. Det är husse, som jobbar med ekologisk hundmat, matte som lagar mat, en ung tonårsdotter och en grabb i tioårsåldern. Jo, och en katt som bryter på spanska. Marmadukes största nöje verkar vara att fisa i sängkammaren när husse och matte lagt sig.
Men så får husse nytt, exklusivt jobb i Kalifornien, så motvilligt flyttar familjen dit. Ungarna känner att de inte passar in. Marmaduke skaffar sig fiender i hundparken, men lär även känna några schyssta hundar, och så blir han kåt på ett par tikar. Husse får lite problem med sin nye chef, William H Macy. Sedan får husse en idé om att låta hundar surfa.
Ungefär här gav jag upp och ägnade mig åt annat. Jag fantiserade om Milla Jovovich.
När jag kvicknade till igen, var det fara å färde och hundar och katter höll på att omkomma. Och jag missade inte när husse säger "Förlåt för att jag har betett mig som jag gjort. Nu vet jag vad en riktig ledare är. En ledare är en som tar hand om sin familj!"

MARMADUKE är fruktansvärd. Den är erbarmlig. Hundjäveln babblar oavbrutet utan att det blir speciellt roligt. Det flängs hit och dit hela tiden. Djuren är delvis datoranimerade, vilket gör att de ser lite obehagliga ut ibland. Filmen känns som alla andra talande djur-filmer som kommit de senaste åren. Det är ungefär samma story och samma moralkakor i allihop, det är bara djuret i huvudrollen som byts ut. Fast skiten går säkert hem hos små barn - jag såg trailern i en salong full av småglin, och de skrattade så att de höll på att bajsa på sig.
Och då hör det till saken att jag hade visst utbyte av live action-Scooby-Doo-filmerna...
Filmen är dubbad till svenska. Det är möjligt att den amerikanska versionen av MARMADUKE är något bättre. I den görs rösterna av folk som Owen Wilson, Steve Coogan och Kiefer Sutherland.

I den svenska versionen görs Marmadukes röst av Fredde Granberg.








(Biopremiär 17/9)

tisdag 14 september 2010

Bio: Ladies & Gentlemen: The Rolling Stones

Det var väl inte alltför längesedan jag recenserade Martin Scorseses konsertfilm med Rolling Stones som kom häromåret. Den filmen går ju att se oavsett om man gillar Stones eller ej; den har ett visst driv. Som jag skrev i min recension (i "gamla" TOPPRAFFEL!) har jag ingen som helst relation till Stones, jag har aldrig intresserat mig för dem, knappt lyssnat på dem och känner bara till de största hitlåtarna. Med det inte sagt att jag ogillar dem.
På torsdag har LADIES & GENTLEMEN: THE ROLLING STONES världspremiär. Igen. Det här är nämligen en konsertfilm från 1974 som går upp på nytt i uppsnofsad version. Fast om den här versionen är uppsnofsad, undrar jag verkligen hur den tidigare såg ut...
Den långfilmslånga filmen är ett hopklipp av fyra konserter som hölls i USA 1972, men det ser ut som en och samma tillställning. Bandet framträder på en beckmörk scen och publiken syns inte alls. Jo, förresten, ett par gånger skymtar några silhuetter på en avsats i bakgrunden.
Bandmedlemmarna rör sig in och ut ur mörkret. Mick Jagger är i centrum mest hela tiden, och blir det närbilder är det på honom. Plötsligt dyker Paul Paljett upp på gitarr längst till vänster. Men jag informeras om att det inte alls är Paul Paljett - eller ens Pontus Platin - utan Mick Taylor, killen som tog över när Brian Jones gick hädan.
Det dyker även upp fler människor till vänster i bild. Oj, vad många de var i Stones 1972! En kille som ser ut som en syokonsulent på saxofon, en skäggapa på trumpet, och något som knappt går att urskilja i mörkret på piano. Fast de där tre var visst bara förstärkning.
Det enda sättet att se att det rör sig om fyra hopklippta konserter, är på de blixtsnabba klädbytena. I synnerhet vad gäller Jagger. Och hans kläder är inte av denna världen. Inte nog med att han har glittrande paljetter i ansiktet - han bär även dambyxor. Ofta till och med en hel dampyjamas. Jag hörde hela tiden repliken "...för du har ju dambyxor!" från ATT ANGÖRA EN BRYGGA i huvudet. För att visa att man kan vara manlig och sexig även i mysdress, har Jagger stoppat en hoprullad strumpa i skrevet. Det ser jätteroligt ut. När det stora bulan i skrevet börjar flytta på sig inser jag att det nog faktiskt är en strumpa. Om han nu inte har en dragg som vuxit ut på låret.
Filmen inleds med en intervju med Mick Jagger gjord nu i somras. Han är glad och uppsluppen och skämtar om kläderna. Han säger även att man förbättrat bilden till den här versionen, gjort den ljusare. I originalversionen gick det knappt att se vad som händer, säger Jagger. Ljudet är också förbättrat - men ärligt talat: det låter för jävligt. Det är tunt och burkigt.
Stones kör sina låtar rätt upp och ner. Det finns ingen som helst interaktion med publiken, som ju inte syns och knappt hörs. Bandet kunde lika gärna att framträtt i en mörk källare. Det hela är oerhört repetitivt. Det är oinspirerat och tradigt filmat. Detta i kombination med det kompakta mörkret, det taskiga ljudet och en del saggiga låtar, gör att LADIES & GENTLEMEN blir en tradig konsertfilm. Till och med de inbitna Stonesfans som var på pressvisningen tyckte det var tradigt.
Vid ett par tillfällen dricker Mick Jagger och Keith Richards Jack Daniel's direkt ur flaskan på scenen. Rock'n'roll.






(Biopremiär 16/9)

Snart är väntan över... Mäktige Månsson slår till igen!

måndag 13 september 2010

DVD: Harry Brown

HARRY BROWN (Nordisk Film)
Det är inte längesedan jag skrev att det är något av en skandal att BROOKLYN'S FINEST inte gick upp på bio i Sverige. Redan nu är det dags att ta till liknande formuleringar.
Vi går på bio och tittar på svenska TV-deckare på stor duk, på dokumentärfilmer som har TV-premiär veckan därpå, på de mest obskyra art house-filmer som inte ens gick hem i Cannes. Men inte får vi se HARRY BROWN på bio i Sverige. Och det är för sorgligt.
För drygt fyrtio år sedan var Michael Caine Carter. 1999 gick GET CARTER upp på nytt i London, och stadens bussar var försedda med reklam för nypremiären. "Caine is Carter" stod det - och det såg förstås oerhört tufft ut. Jag var där och passade på att se filmen. Om flickan jag hade med mig uppskattade den vet jag inte. Jag behöver väl inte påpeka att jag uppskattade den. Remaken med Stallone har jag inte sett.
På omslaget till DVD-utgåvan av HARRY BROWN står det "Michael Caine is Harry Brown". Redan där är liksom filmen hemma. Det här måste vara bra. Fast jag visste att det skulle vara bra - jag hade ju fått rapporter från utlandet.
På omslagets baksida skriver man att HARRY BROWN är som en ultravåldsam version av GRAN TORINO. För en gångs skull stämmer denna beskrivning. Det här är en brittisk GRAN TORINO - fast i total avsaknad av humor, och oändligt mycket mörkare och hårdare.
Michael Caine, 77 år gammal i år, är änklingen Brown, före detta marinkårssoldat, som lever ett ensamt, tomt och sorgligt liv i ett bostadsområde i en förort som får Kumlabunkern att framstå som Villa Villerkulla. Det förfallna hyreshuset påminner mest om något slags sardinkonserv för människor.
Ibland träffar Brown en annan ensam pensionär, Leonard (David Bradley);  de brukar sitta på puben och spela schack. I området härjar en farlig massa kriminella gäng och annat slödder. Rån, misshandel och skottlossning hör till vardagen. Det är precis som Malmö.
Leonard berättar att han trakasserats av slöddret, så nu har han beväpnat sig med en bajonett. Men det dröjer inte länge innan polisen Alice (Emily Mortimer) och hennes kollega ringer på hos Brown för att berätta att Leonard hittats död; ihjälhuggen. Alice berättar att man inte hittat några som helst bevis på brottsplatsen, mer än Leonards bajonett, vilket troligen kommer att innebära att fallet avskrivs som självförsvar och avskummet får fortsätta att härja.
Självklart kan Brown inte acceptera detta. De skyldiga måste sättas dit. Så den gamle, smått skröplige - men fortfarande benhårde - mannen söker upp en knarkarkvart för att köpa vapen. Affären slutar i ett blodbad och sedan fortsätter Brown att rensa upp bland det mänskliga möget.
Alice misstänker hela tiden att det är Brown som ligger bakom alla dödsskjutningar, men självklart tror ingen på henne. Skulle en gubbe på snart åttio år gå omkring som The Punisher i den här varbölden till förort?
Långfilmsdebuterande Daniel Barbers HARRY BROWN är något alldeles makalöst hård och ibland direkt motbjudande. Sällan har man skådat en vidrigare knarkarkvart (på film) än den Brown går till. Fy satan. Och drägget som huserar i trakten är lägre stående varelser än gråsuggor. Deras vokabulär består mest av "Fucking cunt!" och de drar sig inte för att sparka på liggande eller skjuta ner folk på måfå. Det enda de förtjänar är en kula i pannan. Och det får de.
Som jag skrivit flera gånger tidigare, finns det något ytterst tillfredställande med att titta på vigilantefilmer. Att se filmer om hårdingar som gör det man inte kan göra i verkligheten - de slår tillbaka, och det med besked. Jag blev ju själv rånad av en knivman hösten 2008, och det enda jag tänkte var att jag ville skjuta ihjäl den fan. Fast det gjorde jag ju inte. Jag polisanmälde händelsen. Och såg om DIRTY HARRY. Dessutom har jag ingen picka.
Men nu ska man inte förvänta sig en actionfilm av DEATH WISH-stuk när man ser HARRY BROWN. Det här är något annat. Filmen har fler kvaliteter. Framför allt har den en mängd ypperliga skådespelare.
Det här är en gripande och spännande film. Den borde fått gå ett varv eller två på bio.

Pidde intervjuar Wanloo: The Movie

För er som inte orkade läsa min långa intervju med Johan Wanloo, här är filmversionen:

Chabrol och McCarthy kolar vippen tillsammans

Franske Nya Vågen-regissören Claude Chabrol dog igår, 80 år gammal. Själv kommer jag mest att minnas honom för SLAKTAREN.
En annan som satt tofflorna är skådisen Kevin McCarthy; han med tänderna, ni vet. Han är mest känd för originalversionen av VÄRLDSRYMDEN ANFALLER (och hade även en cameo i remaken från 1970-talet). McCarthy var 96, men filmade in i det sista.

söndag 12 september 2010

En dagsstrippserie vi aldrig fick se

Här är några teststrippar från 1980-talet till dagsstrippsversionen av Jonah Hex, av Michael Fleisher och Russ Heath. Oerhört snyggt - men inte helt oväntat såldes aldrig serien.

Spazio 1999

Jösses! Det här är ju fullkomligt vansinnigt! Ny musik till den italienska versionen av MÅNBAS ALPHA. Av Ennio Morricone! I värsta knasjazzformen!

lördag 11 september 2010

DVD: Survival of the Dead

SURVIVAL OF THE DEAD (Atlantic)
Jag såg aldrig DIARY OF THE DEAD; George A Romeros förra zombiefilm. Jag missade festivalvisningarna, sedan fick jag aldrig ett recensionsex på DVD, och därefter har det inte blivit av att jag köpt eller hyrt den. För ärligt talat kände jag mig aldrig speciellt lockad att se filmen. Ännu en zombiefilm filmad med handhållen videokamera, efter [REC]? Nej tack.
Sedan hör det till saken att jag aldrig tillhört Romeros största fans. Jag har alltid tyckt att hans filmer är lite småtradiga. DAWN OF THE DEAD är alldeles för lång och har en hel del kackigt skådespeleri - remaken är bättre, men det får man väl inte erkänna. DAY OF THE DEAD har alltid varit tråkig och rollfigurerna är bara irriterande. Romeros övriga filmer brukar också lida av att de är för långa. Sedan har vi ju filmer som BRUISER, som bara är konstig och fel på det.
Däremot tyckte jag rätt bra om LAND OF THE DEAD, men det var jag väl rätt ensam om. Den hade högre tempo, mer action, bättre skådisar och bättre filmfoto än de övriga i DEAD-serien. Men när det gäller zombiefilmer kommer jag alltid att föredra de italienska. Den bästa zombiefilm som gjorts är och förblir THE BEYOND.
SURVIVAL OF THE DEAD utspelar sig till större delen på en ö utanför den amerikanska kusten. Ön påminner im Irland och många av de som bor där pratar med lustiga dialekter - typ irländska. De har även irländska namn. Men trots de idylliska omgivningarna har ön inte sluppit undan zombiesmittan.
Två vresiga karlar, Patrick O'Flynn och Seamus slåss om makten på ön och Patrick och några av hans mannar tvingas bege sig till fastlandet. Patricks dotter stannar dock kvar på ön.
En grupp soldater driver runt på fastlandet och skjuter zombies. En av soldaterna är en raffig brud som introduceras när hon sitter i en jeep och onanerar. Sicken en! Soldaterna träffar i början på några ungdomar som pratar om att de videofilmat zombies, så jag antar att det är en koppling till DIARY OF THE DEAD.
Det här hårda gänget plockar upp lite löst folk och så råkar de få se TV-sändningar på Internet. Det är Patrick O'Flynn som pratar sig varm om ön han förvisats från. Han säljer resor dit eller något i den stilen. Soldaterna hälsar på Patrick, men det bär sig inte bättre än att allt sprängs i luften, så de tvingas åka ut till ön allihop.
Där fortsätter maktkampen mellan Patrick, Seamus och zombies. Patrick har minsann fler döttrar än en - han har tvillingar. Men den andra har blivit zombie och rider konstant runt på en häst. 
Man forskar för att hitta på något sätt att återuppliva sina zombifierade släktingar och man undrar om man kan få de levande döda att äta något annat än människor. Men det går förstås inte så bra för de flesta av berättelsens medverkande. De äts och äter andra.
SURVIVAL OF THE DEAD skiljer sig en hel del i tonen från de övriga DEAD-filmerna och kritiken i USA var väl inte alltför positiv. Miljöerna gör att den ser ut som en engelsk film, kanske till och med en TV-film. En del skådisar är inget vidare. Tempot är högre och det är rätt mycket tjoflöjt över anrättningen. Istället för samhällssatir med glimten i ögat, tenderar Romero här ren komedi.
Jag får nog säga att jag trots allt tyckte filmen var helt okej. Jag tyckte den var klart underhållande och inte lika tråkig som tidigare filmer. Återigen är det mycket action och blod - men precis som i de tidigare delarna har Romero problem att skapa rollfigurer att bry sig om. De är alla rätt osympatiska eller ointressanta.
En snäll trea kan väl filmen få. Slutscenen var rätt fin om än lite dum.

fredag 10 september 2010

DVD: Universal Soldier: Regeneration

UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION (SF)

Är det här UNIVERSAL SOLDIER 3, eller är det UNIVERSAL SOLDIER 5 - eller är det en ny etta? Uppföljaren till UNIVERSAL SOLDIER, är ju UNIVERSAL SOLDIER - ÅTERKOMSTEN, en biofilm i vilken Jean-Claude Van Damme återkom som supersoldaten Luc Deveraux som återupplivats från de döda.

Men däremellan kom två TV-filmer, två riktigt usla sådana, som hette UNIVERSAL SOLDIER 2 och 3. Van Damme var inte med i dessa (men väl Burt Reynolds). Ska dessa räknas?

Här har vi så en ny, tredje film med Van Damme. Men den här är gjord direkt för DVD-marknaden. Fast okej - den tillhör trots allt den "riktiga" serien.

För regin står John Hyams, son till Peter Hyams - som står för filmfotot. Och det här är en ganska märklig film. Inte nog med att Van Damme är tillbaka som Luc - även Dolph Lundgren återkommer som sergeant Andrew Scott, trots att han maldes ner och sprejades över ett fält i första filmen. Men det konstiga är att dessa två killar knappt utnyttjas!

Istället får vi främst se en illasinnad UniSol-soldat, som spelas av en biff som kallas Andrei "The Pitbull" Arlovski. Och han har top billing! Filmen utspelar sig i Ryssland och ett gäng terrorister har lagt beslag på en kärnreaktor från Tjernobyl, eller hur det var, och hotar nu världen - och till sin hjälp har de alltså en vresig UniSol-kille.

En massa människor stryker med innan De Goda kommer på att de ju kan leta upp Luc Deveraux och skicka in honom, så de tar och hämtar Luc. Han har lite mentala problem, men han programmeras om och beger sig iväg för att kötta terrorister.

Men bovarna har minsann ett ess i rockärmen: de har låtit klona Andrew Scott! Så inte nog med att Luc måste brottas med Pitbullen, det blir även en returmatch med Dolphan.

Dolphan spelade in alla sina scener på fem dagar, så tyvärr gör han mest ett gästframträdande. Men Van Damme är inte med så mycket mer han heller. Han ser lite gammal och trött ut.

Men i övrigt är den här filmen ... helt okej. Visst får den anses vara konstig, eftersom filmskaparna inte alls gjort vad de flesta förväntat sig av dem. Men filmen är överraskande välgjord och intressant, och trots gråa, sönderbombade miljöer, har den väldigt bra production values. Filmen är till och med skjuten i Scope, trots att den inte är avsedd för biovisning. Stilen är väldigt annorlunda den första filmen, och ännu mer fjärran från den rätt fjantiga ÅTERKOMSTEN. Det här är mörkt och dystert.

UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION är också otroligt våldsam och blodig. Filmen håller ett jävla tempo och folk tas av daga på så brutala. blodiga sätt som möjligt mest hela tiden.

Enligt IMDb är visst ännu en uppföljare på gång. Med John Hyams som regissör. Och Dolph Lundgren som sergeant Andrew Scott.