Sydsvenskan, Skånskan - och jag. Vi var de enda som brydde oss om att bevista pressvisningen av MARMADUKE, en film som totalsågades när den gick upp i USA.
I den svenska versionen görs Marmadukes röst av Fredde Granberg.
(Biopremiär 17/9)
Jösses! Det här är ju fullkomligt vansinnigt! Ny musik till den italienska versionen av MÅNBAS ALPHA. Av Ennio Morricone! I värsta knasjazzformen!
UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION (SF)
Är det här UNIVERSAL SOLDIER 3, eller är det UNIVERSAL SOLDIER 5 - eller är det en ny etta? Uppföljaren till UNIVERSAL SOLDIER, är ju UNIVERSAL SOLDIER - ÅTERKOMSTEN, en biofilm i vilken Jean-Claude Van Damme återkom som supersoldaten Luc Deveraux som återupplivats från de döda.
Men däremellan kom två TV-filmer, två riktigt usla sådana, som hette UNIVERSAL SOLDIER 2 och 3. Van Damme var inte med i dessa (men väl Burt Reynolds). Ska dessa räknas?
Här har vi så en ny, tredje film med Van Damme. Men den här är gjord direkt för DVD-marknaden. Fast okej - den tillhör trots allt den "riktiga" serien.
För regin står John Hyams, son till Peter Hyams - som står för filmfotot. Och det här är en ganska märklig film. Inte nog med att Van Damme är tillbaka som Luc - även Dolph Lundgren återkommer som sergeant Andrew Scott, trots att han maldes ner och sprejades över ett fält i första filmen. Men det konstiga är att dessa två killar knappt utnyttjas!
Istället får vi främst se en illasinnad UniSol-soldat, som spelas av en biff som kallas Andrei "The Pitbull" Arlovski. Och han har top billing! Filmen utspelar sig i Ryssland och ett gäng terrorister har lagt beslag på en kärnreaktor från Tjernobyl, eller hur det var, och hotar nu världen - och till sin hjälp har de alltså en vresig UniSol-kille.
En massa människor stryker med innan De Goda kommer på att de ju kan leta upp Luc Deveraux och skicka in honom, så de tar och hämtar Luc. Han har lite mentala problem, men han programmeras om och beger sig iväg för att kötta terrorister.
Men bovarna har minsann ett ess i rockärmen: de har låtit klona Andrew Scott! Så inte nog med att Luc måste brottas med Pitbullen, det blir även en returmatch med Dolphan.
Dolphan spelade in alla sina scener på fem dagar, så tyvärr gör han mest ett gästframträdande. Men Van Damme är inte med så mycket mer han heller. Han ser lite gammal och trött ut.
Men i övrigt är den här filmen ... helt okej. Visst får den anses vara konstig, eftersom filmskaparna inte alls gjort vad de flesta förväntat sig av dem. Men filmen är överraskande välgjord och intressant, och trots gråa, sönderbombade miljöer, har den väldigt bra production values. Filmen är till och med skjuten i Scope, trots att den inte är avsedd för biovisning. Stilen är väldigt annorlunda den första filmen, och ännu mer fjärran från den rätt fjantiga ÅTERKOMSTEN. Det här är mörkt och dystert.
UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION är också otroligt våldsam och blodig. Filmen håller ett jävla tempo och folk tas av daga på så brutala. blodiga sätt som möjligt mest hela tiden.
Enligt IMDb är visst ännu en uppföljare på gång. Med John Hyams som regissör. Och Dolph Lundgren som sergeant Andrew Scott.
Foton: Giles Keyte. Copyright (c) 2010 Focus Features LLC. All Rights Reserved.
Jag hade faktiskt onda aningar inför den här filmen, som gick upp på bio i USA förra veckan. Jag läste en rad recensioner och fick intrycket att CONTROL-regissören Anton Corbijns nya thriller är extremt långsam och oerhört pretentiös. Pretentiösa anti-thrillers är ju bland det värsta som finns.
Åsikterna efter pressvisningen var oerhört blandade. En del tyckte filmen var fruktansvärd och tristare än trist. En del tyckte den var okej. Och jag själv, som hade förberett mig på det värsta, vad tyckte jag? Jo, jag tyckte att THE AMERICAN var riktigt, riktigt bra.
George Clooney är Jack. Eller Edward. Hans riktiga namn avslöjas aldrig. Han är lönnmördare och när filmen börjar befinner han sig i en idyllisk stuga i ett vintrigt Dalarna - i Sverige. Han gosar med svenska Ingrid (Irina Björklund) innan de bestämmer sig för att ta en promenad. Då dyker det plötsligt upp en svensk jägare och börjar skjuta på Jack, som drar fram en pistol ur fickan - till Ingrids stora förvåning. Jack skjuter ihjäl jägaren - och eftersom Ingrid sett för mycket, dödar han kallblodigt även henne.
Fler mördarsvenskar är ute efter Jack. Plötsligt sticker Björn Granath upp sitt huvud! Jepp: Madickens farsa. Herr Jönsson i SÄLLSKAPSRESAN II - SNOWROLLER. Han hinner dock inte fälla någon replik, innan han blir ihjälskjuten av Jack.
Jack beger sig genast till Italien. Han måste ligga lågt. Han flyttar in en en lägenhet i en idyllisk, lugn by i bergen. Där utger han sig för att vara fotograf - men hans uppdragsgivare ger honom ett sista uppdrag. Hans ska bygga ett vapen åt en annan lönnmördare, vilket han går med på.
Regel 1A är att inte skaffa sig några vänner i byn, något som visar sig bli svårt. Det dröjer inte länge innan en präst som ser och hör allt bjuder hem Jack på ett glas brandy - "de enda positiva Frankrike bidragit med". Jack börjar även gå på horhus, där han alltid träffar samma kvinna; Clara (Violante Placido). Deras svettiga möten blir allt allvarligare; de börjar motvilligt fatta tycke för varandra. Alltmedan Jack tillbringar dagarna med att skruva ihop ett gevär och preparera ammunition.
Självklart börjar det förflutna komma ikapp. Den svenska fienden anländer. Men även andra verkar vara ute efter Jack.
Att säga att THE AMERICAN är långsam är en underdrift. Den är mycket långsam. Och det är i det här fallet en av filmens stora tillgångar. Det understryker lönnmördarens ensamma, monotona liv. Vi får i detalj följa alla hans förberedelser.
Själva inramningen är inte särdeles realistisk. Byn är ofta folktom. Poliser verkar lysa med sin frånvaro. Vid ett par tillfällen mördas folk på öppna gator och bilar kraschar, men ingen verkar notera detta. Precis som i gamla italienska thrillers, känns det nästan som om Corbijns film utspelar sig i en surrealistisk parallellvärld. THE AMERICAN är som OND TRO - fast tvärtom, det vill säga bra.
Den italienska byn förvandlas till en av filmens rollfigurer. Byn känns organisk, som om den har vuxit upp ur klippan. Gatorna är smala, gränderna och prången är många; byn verkar vara en enda stor labyrint, vilket förstås även Jacks liv och filmens handling är.
Vid ett par tillfällen åker Jack, i sällskap av olika kvinnor, ut till en flod. Naturen där är bedövande vacker och varje gång figurerar fjärilar på olika sätt.
Filmens allra största tillgång är dock dess kvinnor. Oj. Jag blev alldeles svettig. När jag såg PIRANHA 3D satt vi mest och skrattade åt alla nakenscener, vilka var med i rent sexploitationsyfte. Så är inte fallet med THE AMERICAN. Nakenscener är det gott om. Redan en minut in i filmen bjuds det på damgump när Irina Björklund kelar med Clooney.
Den som ska ha vapnet Jack konstruerar, är en mystisk kvinna som spelas av Thekla Reuten. En otroligt vacker kvinna.
Men Violante Placido är den som sätter eld på duken. Hon är nästan Fellini-esque. Eller ska jag säga Tinto Brass-esque? Hon är väldigt italiensk. Naken- och sexscenerna med henne lyckas vara kraftigt erotiska och vackra utan att på något sätt kännas som sexploitation. Visst gick tankarna en aning till Manara - men kanske mer till den där andre, italienske serietecknaren som Epix publicerade på 1980-talet. Vad hette han? Giardino eller något i den stilen? Han tecknade lite frodigare kvinnor än Manara. Tankarna gick även till den gamla fina VENUSFÄLLAN och scenen där den kurviga brunetten strippar och draperar sig med en bordsduk. Scenen i THE AMERICAN i vilken Placido kliver upp ur floden endast iklädd ett par trosor torde kunna väcka liv i döda.
Filmfotot är outstanding. Här finns inte en kamerauppställning som känns slentrianmässig. Det finns både skönhet och spänning i de avvaktande bilderna. Det var detta som fängslade mig; det var detta som gjorde att jag inte upplevde filmen som tråkig.
Scenerna från Dalarna är visst inspelade i Jämtland, och tydligen blev kommungubbarna i Östersund som gett tillstånd till inspelningen förbannade när de fick veta att deras landskap förvandlats till ett annat.
I en scen får Clooney ett klipp ur en svensk tidning; en artikel om dödskjutningarna i Dalarna. Jag hann förstås inte läsa så mycket av texten, men den är på svenska - och felstavad. Det står bland annat att man hitta "tree döda kroppar".
På sätt och vis påminner THE AMERICAN om 70-talsklassikern SCHAKALEN, i vilken Edward Fox under två och en halv timme långsamt och noggrant förbereder sig för ett lönnmord. Filmen har även liknats vid Coppolas AVLYSSNINGEN, men den har jag inte sett - jag minns att jag som tonåring började se den på TV, men jag tyckte den var så tråkig att jag stängde av.
Kritikerna lär ge THE AMERICAN tummen upp, men allmänhetens åsikter kommer garanterat att gå isär. Många kommer att hata den. Men jag vidhåller att den är vacker, spännande och sexig. En av årets bästa filmer.
(Biopremiär 10/9)
Foton copyright © Sandrew Metronome
Är det möjligt att kombinera en gullig romantisk komedi med en supervulgär, svordomsspäckad sådan?
Jajamen! Här är beviset!
Ibland krävs det inte så mycket för att tillfredställa mig på bio - åtminstone inte vad gäller amerikanska filmer. De är ju så fega nuförtiden. De flesta siktar på åldersgränsen PG-13 eller lägre. Actionfilmerna innehåller inget blod, det bjuds inte på sex och naket, och vuxna rollfigurer beter sig- och pratar inte som riktiga vuxna; de svär aldrig. I Hollywood är man rädda för att stöta sig med precis alla folkgrupper som finns, åtminstone här i väst. Resultatet av detta kan ju i vissa fall bli direkt stötande, eftersom de tycker att det är okej att visa upp våld (om än oblodigt sådant), men bannlyser sex och svordomar.
Därför kan jag omfamna filmer som GOING THE DISTANCE, en film som innehåller både väldigt grovt språk och naket. Tyvärr handlar det om nakna män. Men ändå. Man har även slängt in lite droger för säkerhets skull.
Justin Long är Garrett, en New York-bo som just dumpats av sin flickvän. Samma kväll försöker hans polare muntra upp honom och tar med honom till en bar. Där träffar Garrett Erin (Drew Barrymore), som jobbar på en dagstidning i New York över sommaren, innan hon måste åka hem till San Francisco.
Erin verkar vara den perfekta flickan för Garrett. För första gången någonsin har han träffat någon som delar hans intressen, hans musiksmak, hans humor; allt. Och detta redan samma dag han dumpades av sitt ex. Garrett och Erin är oskiljaktiga, men det oundvikliga måste ske: Erin måste åka hem till västkusten. Paret hållet kontakt via telefon och Internet, och sedan reser Garrett till San Francisco för att hälsa på och tvingas bo hos Erin och hennes neurotiska syster (Christina Applegate), som har en ganska ... bisarr make. Men är det möjligt för Garrett och Erin att hålla igång relationen?
Nu är det förstås så här att alla filmer som innehåller ett montage i vilket huvudpersonerna blir förälskade i varandra medan The Cures "Just Like Heaven" spelas per definition är bra. Men Nanette Burnsteins film har så mycket mer än det. Den har flera skratta högt-scener.
Okej, den har fler än "flera" - den har massor. Här finns scener som fick mig att skratta så att jag grät. Speciellt en sexscen som involverar Justin Longs solbrända röv, ett köksbord och ... Nix, jag tänker inte förstöra den scenen för er (även om trailern gör det). Eller den med TOP GUN-soundtracket och Garretts knäppe inneboende. Eller den där Erin går ut ensam och blir full och...
GOING THE DISTANCE är ibland exteremt vulgär. Det vimlar av F-ord, C-ord och alla andra för amerikaner stötande ord. Men vad som är intressant, är att filmen också lyckas vara romantisk - och då romantisk på ett ganska gulligt sätt.
Den som skulle kunna sabba filmen, är Drew Barrymore. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om henne. Hon ser ju lite udda ut; i vissa filmer är hon kul och funkar, medan hon i andra ser ut som en liten gumma från en TV-serie från 1950-talet. Tack och lov funkar hon bra i GOING THE DISTANCE. Hon är skitrolig och faktiskt riktigt attraktiv - utom när hon är ledsen och börjar likna Jessica Fletcher i MORD OCH INGA VISOR.
Christina Applegate är underbart rolig, men det behöver jag väl knappast påpeka.
Under Malmö Filmdagar försågs vi i pressen med ett GOING THE DISTANCE travel pack, innehållande kam, tandborste och annat. Fast texten på burken var feltryckt. "Opens fall 2011" står det...
(Biopremiär 10/9)
Foton copyright © 2012 Happy Fiction En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag s...
TOPPRAFFEL! | Film på bio och DVD, tecknade serier, recensioner och artiklar Copyright © 2008-2022