onsdag 15 september 2010

Bio: Marmaduke

 
Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Sydsvenskan, Skånskan - och jag. Vi var de enda som brydde oss om att bevista pressvisningen av MARMADUKE, en film som totalsågades när den gick upp i USA.

Ursprungligen är detta en tecknad serie. Eller rättare sagt: syndikerade skämtteckningar, så kallade paneler. En ruta om dagen. Rätta mig om jag har fel, men var inte söndagssidan i serieform med flera rutor? Jag är kanske helt ute och cyklar, men jag vill minnas att Marmaduke figurerade i serierform i någon av det veckotidningar min mormor läste på 1970-talet - och jag sög i mig alla serier i dessa. (Farmor läste Husmodern, den innehöll inte en enda serie)
Jag minns ingenting av Brad Andersons serie, mer än att den handlar om en gigantisk Grand Danois. C'est tout. I den här filmen bor Marmaduke tillsammans med en typisk amerikansk övre medelklassfamilj i ett typiskt trevligt amerikanskt hus i Kansas. Det är husse, som jobbar med ekologisk hundmat, matte som lagar mat, en ung tonårsdotter och en grabb i tioårsåldern. Jo, och en katt som bryter på spanska. Marmadukes största nöje verkar vara att fisa i sängkammaren när husse och matte lagt sig.
Men så får husse nytt, exklusivt jobb i Kalifornien, så motvilligt flyttar familjen dit. Ungarna känner att de inte passar in. Marmaduke skaffar sig fiender i hundparken, men lär även känna några schyssta hundar, och så blir han kåt på ett par tikar. Husse får lite problem med sin nye chef, William H Macy. Sedan får husse en idé om att låta hundar surfa.
Ungefär här gav jag upp och ägnade mig åt annat. Jag fantiserade om Milla Jovovich.
När jag kvicknade till igen, var det fara å färde och hundar och katter höll på att omkomma. Och jag missade inte när husse säger "Förlåt för att jag har betett mig som jag gjort. Nu vet jag vad en riktig ledare är. En ledare är en som tar hand om sin familj!"

MARMADUKE är fruktansvärd. Den är erbarmlig. Hundjäveln babblar oavbrutet utan att det blir speciellt roligt. Det flängs hit och dit hela tiden. Djuren är delvis datoranimerade, vilket gör att de ser lite obehagliga ut ibland. Filmen känns som alla andra talande djur-filmer som kommit de senaste åren. Det är ungefär samma story och samma moralkakor i allihop, det är bara djuret i huvudrollen som byts ut. Fast skiten går säkert hem hos små barn - jag såg trailern i en salong full av småglin, och de skrattade så att de höll på att bajsa på sig.
Och då hör det till saken att jag hade visst utbyte av live action-Scooby-Doo-filmerna...
Filmen är dubbad till svenska. Det är möjligt att den amerikanska versionen av MARMADUKE är något bättre. I den görs rösterna av folk som Owen Wilson, Steve Coogan och Kiefer Sutherland.

I den svenska versionen görs Marmadukes röst av Fredde Granberg.








(Biopremiär 17/9)

tisdag 14 september 2010

Bio: Ladies & Gentlemen: The Rolling Stones

Det var väl inte alltför längesedan jag recenserade Martin Scorseses konsertfilm med Rolling Stones som kom häromåret. Den filmen går ju att se oavsett om man gillar Stones eller ej; den har ett visst driv. Som jag skrev i min recension (i "gamla" TOPPRAFFEL!) har jag ingen som helst relation till Stones, jag har aldrig intresserat mig för dem, knappt lyssnat på dem och känner bara till de största hitlåtarna. Med det inte sagt att jag ogillar dem.
På torsdag har LADIES & GENTLEMEN: THE ROLLING STONES världspremiär. Igen. Det här är nämligen en konsertfilm från 1974 som går upp på nytt i uppsnofsad version. Fast om den här versionen är uppsnofsad, undrar jag verkligen hur den tidigare såg ut...
Den långfilmslånga filmen är ett hopklipp av fyra konserter som hölls i USA 1972, men det ser ut som en och samma tillställning. Bandet framträder på en beckmörk scen och publiken syns inte alls. Jo, förresten, ett par gånger skymtar några silhuetter på en avsats i bakgrunden.
Bandmedlemmarna rör sig in och ut ur mörkret. Mick Jagger är i centrum mest hela tiden, och blir det närbilder är det på honom. Plötsligt dyker Paul Paljett upp på gitarr längst till vänster. Men jag informeras om att det inte alls är Paul Paljett - eller ens Pontus Platin - utan Mick Taylor, killen som tog över när Brian Jones gick hädan.
Det dyker även upp fler människor till vänster i bild. Oj, vad många de var i Stones 1972! En kille som ser ut som en syokonsulent på saxofon, en skäggapa på trumpet, och något som knappt går att urskilja i mörkret på piano. Fast de där tre var visst bara förstärkning.
Det enda sättet att se att det rör sig om fyra hopklippta konserter, är på de blixtsnabba klädbytena. I synnerhet vad gäller Jagger. Och hans kläder är inte av denna världen. Inte nog med att han har glittrande paljetter i ansiktet - han bär även dambyxor. Ofta till och med en hel dampyjamas. Jag hörde hela tiden repliken "...för du har ju dambyxor!" från ATT ANGÖRA EN BRYGGA i huvudet. För att visa att man kan vara manlig och sexig även i mysdress, har Jagger stoppat en hoprullad strumpa i skrevet. Det ser jätteroligt ut. När det stora bulan i skrevet börjar flytta på sig inser jag att det nog faktiskt är en strumpa. Om han nu inte har en dragg som vuxit ut på låret.
Filmen inleds med en intervju med Mick Jagger gjord nu i somras. Han är glad och uppsluppen och skämtar om kläderna. Han säger även att man förbättrat bilden till den här versionen, gjort den ljusare. I originalversionen gick det knappt att se vad som händer, säger Jagger. Ljudet är också förbättrat - men ärligt talat: det låter för jävligt. Det är tunt och burkigt.
Stones kör sina låtar rätt upp och ner. Det finns ingen som helst interaktion med publiken, som ju inte syns och knappt hörs. Bandet kunde lika gärna att framträtt i en mörk källare. Det hela är oerhört repetitivt. Det är oinspirerat och tradigt filmat. Detta i kombination med det kompakta mörkret, det taskiga ljudet och en del saggiga låtar, gör att LADIES & GENTLEMEN blir en tradig konsertfilm. Till och med de inbitna Stonesfans som var på pressvisningen tyckte det var tradigt.
Vid ett par tillfällen dricker Mick Jagger och Keith Richards Jack Daniel's direkt ur flaskan på scenen. Rock'n'roll.






(Biopremiär 16/9)

Snart är väntan över... Mäktige Månsson slår till igen!

måndag 13 september 2010

DVD: Harry Brown

HARRY BROWN (Nordisk Film)
Det är inte längesedan jag skrev att det är något av en skandal att BROOKLYN'S FINEST inte gick upp på bio i Sverige. Redan nu är det dags att ta till liknande formuleringar.
Vi går på bio och tittar på svenska TV-deckare på stor duk, på dokumentärfilmer som har TV-premiär veckan därpå, på de mest obskyra art house-filmer som inte ens gick hem i Cannes. Men inte får vi se HARRY BROWN på bio i Sverige. Och det är för sorgligt.
För drygt fyrtio år sedan var Michael Caine Carter. 1999 gick GET CARTER upp på nytt i London, och stadens bussar var försedda med reklam för nypremiären. "Caine is Carter" stod det - och det såg förstås oerhört tufft ut. Jag var där och passade på att se filmen. Om flickan jag hade med mig uppskattade den vet jag inte. Jag behöver väl inte påpeka att jag uppskattade den. Remaken med Stallone har jag inte sett.
På omslaget till DVD-utgåvan av HARRY BROWN står det "Michael Caine is Harry Brown". Redan där är liksom filmen hemma. Det här måste vara bra. Fast jag visste att det skulle vara bra - jag hade ju fått rapporter från utlandet.
På omslagets baksida skriver man att HARRY BROWN är som en ultravåldsam version av GRAN TORINO. För en gångs skull stämmer denna beskrivning. Det här är en brittisk GRAN TORINO - fast i total avsaknad av humor, och oändligt mycket mörkare och hårdare.
Michael Caine, 77 år gammal i år, är änklingen Brown, före detta marinkårssoldat, som lever ett ensamt, tomt och sorgligt liv i ett bostadsområde i en förort som får Kumlabunkern att framstå som Villa Villerkulla. Det förfallna hyreshuset påminner mest om något slags sardinkonserv för människor.
Ibland träffar Brown en annan ensam pensionär, Leonard (David Bradley);  de brukar sitta på puben och spela schack. I området härjar en farlig massa kriminella gäng och annat slödder. Rån, misshandel och skottlossning hör till vardagen. Det är precis som Malmö.
Leonard berättar att han trakasserats av slöddret, så nu har han beväpnat sig med en bajonett. Men det dröjer inte länge innan polisen Alice (Emily Mortimer) och hennes kollega ringer på hos Brown för att berätta att Leonard hittats död; ihjälhuggen. Alice berättar att man inte hittat några som helst bevis på brottsplatsen, mer än Leonards bajonett, vilket troligen kommer att innebära att fallet avskrivs som självförsvar och avskummet får fortsätta att härja.
Självklart kan Brown inte acceptera detta. De skyldiga måste sättas dit. Så den gamle, smått skröplige - men fortfarande benhårde - mannen söker upp en knarkarkvart för att köpa vapen. Affären slutar i ett blodbad och sedan fortsätter Brown att rensa upp bland det mänskliga möget.
Alice misstänker hela tiden att det är Brown som ligger bakom alla dödsskjutningar, men självklart tror ingen på henne. Skulle en gubbe på snart åttio år gå omkring som The Punisher i den här varbölden till förort?
Långfilmsdebuterande Daniel Barbers HARRY BROWN är något alldeles makalöst hård och ibland direkt motbjudande. Sällan har man skådat en vidrigare knarkarkvart (på film) än den Brown går till. Fy satan. Och drägget som huserar i trakten är lägre stående varelser än gråsuggor. Deras vokabulär består mest av "Fucking cunt!" och de drar sig inte för att sparka på liggande eller skjuta ner folk på måfå. Det enda de förtjänar är en kula i pannan. Och det får de.
Som jag skrivit flera gånger tidigare, finns det något ytterst tillfredställande med att titta på vigilantefilmer. Att se filmer om hårdingar som gör det man inte kan göra i verkligheten - de slår tillbaka, och det med besked. Jag blev ju själv rånad av en knivman hösten 2008, och det enda jag tänkte var att jag ville skjuta ihjäl den fan. Fast det gjorde jag ju inte. Jag polisanmälde händelsen. Och såg om DIRTY HARRY. Dessutom har jag ingen picka.
Men nu ska man inte förvänta sig en actionfilm av DEATH WISH-stuk när man ser HARRY BROWN. Det här är något annat. Filmen har fler kvaliteter. Framför allt har den en mängd ypperliga skådespelare.
Det här är en gripande och spännande film. Den borde fått gå ett varv eller två på bio.

Pidde intervjuar Wanloo: The Movie

För er som inte orkade läsa min långa intervju med Johan Wanloo, här är filmversionen:

Chabrol och McCarthy kolar vippen tillsammans

Franske Nya Vågen-regissören Claude Chabrol dog igår, 80 år gammal. Själv kommer jag mest att minnas honom för SLAKTAREN.
En annan som satt tofflorna är skådisen Kevin McCarthy; han med tänderna, ni vet. Han är mest känd för originalversionen av VÄRLDSRYMDEN ANFALLER (och hade även en cameo i remaken från 1970-talet). McCarthy var 96, men filmade in i det sista.

söndag 12 september 2010

En dagsstrippserie vi aldrig fick se

Här är några teststrippar från 1980-talet till dagsstrippsversionen av Jonah Hex, av Michael Fleisher och Russ Heath. Oerhört snyggt - men inte helt oväntat såldes aldrig serien.

Spazio 1999

Jösses! Det här är ju fullkomligt vansinnigt! Ny musik till den italienska versionen av MÅNBAS ALPHA. Av Ennio Morricone! I värsta knasjazzformen!

lördag 11 september 2010

DVD: Survival of the Dead

SURVIVAL OF THE DEAD (Atlantic)
Jag såg aldrig DIARY OF THE DEAD; George A Romeros förra zombiefilm. Jag missade festivalvisningarna, sedan fick jag aldrig ett recensionsex på DVD, och därefter har det inte blivit av att jag köpt eller hyrt den. För ärligt talat kände jag mig aldrig speciellt lockad att se filmen. Ännu en zombiefilm filmad med handhållen videokamera, efter [REC]? Nej tack.
Sedan hör det till saken att jag aldrig tillhört Romeros största fans. Jag har alltid tyckt att hans filmer är lite småtradiga. DAWN OF THE DEAD är alldeles för lång och har en hel del kackigt skådespeleri - remaken är bättre, men det får man väl inte erkänna. DAY OF THE DEAD har alltid varit tråkig och rollfigurerna är bara irriterande. Romeros övriga filmer brukar också lida av att de är för långa. Sedan har vi ju filmer som BRUISER, som bara är konstig och fel på det.
Däremot tyckte jag rätt bra om LAND OF THE DEAD, men det var jag väl rätt ensam om. Den hade högre tempo, mer action, bättre skådisar och bättre filmfoto än de övriga i DEAD-serien. Men när det gäller zombiefilmer kommer jag alltid att föredra de italienska. Den bästa zombiefilm som gjorts är och förblir THE BEYOND.
SURVIVAL OF THE DEAD utspelar sig till större delen på en ö utanför den amerikanska kusten. Ön påminner im Irland och många av de som bor där pratar med lustiga dialekter - typ irländska. De har även irländska namn. Men trots de idylliska omgivningarna har ön inte sluppit undan zombiesmittan.
Två vresiga karlar, Patrick O'Flynn och Seamus slåss om makten på ön och Patrick och några av hans mannar tvingas bege sig till fastlandet. Patricks dotter stannar dock kvar på ön.
En grupp soldater driver runt på fastlandet och skjuter zombies. En av soldaterna är en raffig brud som introduceras när hon sitter i en jeep och onanerar. Sicken en! Soldaterna träffar i början på några ungdomar som pratar om att de videofilmat zombies, så jag antar att det är en koppling till DIARY OF THE DEAD.
Det här hårda gänget plockar upp lite löst folk och så råkar de få se TV-sändningar på Internet. Det är Patrick O'Flynn som pratar sig varm om ön han förvisats från. Han säljer resor dit eller något i den stilen. Soldaterna hälsar på Patrick, men det bär sig inte bättre än att allt sprängs i luften, så de tvingas åka ut till ön allihop.
Där fortsätter maktkampen mellan Patrick, Seamus och zombies. Patrick har minsann fler döttrar än en - han har tvillingar. Men den andra har blivit zombie och rider konstant runt på en häst. 
Man forskar för att hitta på något sätt att återuppliva sina zombifierade släktingar och man undrar om man kan få de levande döda att äta något annat än människor. Men det går förstås inte så bra för de flesta av berättelsens medverkande. De äts och äter andra.
SURVIVAL OF THE DEAD skiljer sig en hel del i tonen från de övriga DEAD-filmerna och kritiken i USA var väl inte alltför positiv. Miljöerna gör att den ser ut som en engelsk film, kanske till och med en TV-film. En del skådisar är inget vidare. Tempot är högre och det är rätt mycket tjoflöjt över anrättningen. Istället för samhällssatir med glimten i ögat, tenderar Romero här ren komedi.
Jag får nog säga att jag trots allt tyckte filmen var helt okej. Jag tyckte den var klart underhållande och inte lika tråkig som tidigare filmer. Återigen är det mycket action och blod - men precis som i de tidigare delarna har Romero problem att skapa rollfigurer att bry sig om. De är alla rätt osympatiska eller ointressanta.
En snäll trea kan väl filmen få. Slutscenen var rätt fin om än lite dum.

fredag 10 september 2010

DVD: Universal Soldier: Regeneration

UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION (SF)
Är det här UNIVERSAL SOLDIER 3, eller är det UNIVERSAL SOLDIER 5 - eller är det en ny etta? Uppföljaren till UNIVERSAL SOLDIER, är ju UNIVERSAL SOLDIER - ÅTERKOMSTEN, en biofilm i vilken Jean-Claude Van Damme återkom som supersoldaten Luc Deveraux som återupplivats från de döda.
Men däremellan kom två TV-filmer, två riktigt usla sådana, som hette UNIVERSAL SOLDIER 2 och 3. Van Damme var inte med i dessa (men väl Burt Reynolds). Ska dessa räknas?
Här har vi så en ny, tredje film med Van Damme. Men den här är gjord direkt för DVD-marknaden. Fast okej - den tillhör trots allt den "riktiga" serien.
För regin står John Hyams, son till Peter Hyams - som står för filmfotot. Och det här är en ganska märklig film. Inte nog med att Van Damme är tillbaka som Luc - även Dolph Lundgren återkommer som sergeant Andrew Scott, trots att han maldes ner och sprejades över ett fält i första filmen. Men det konstiga är att dessa två killar knappt utnyttjas!
Istället får vi främst se en illasinnad UniSol-soldat, som spelas av en biff som kallas Andrei "The Pitbull" Arlovski. Och han har top billing! Filmen utspelar sig i Ryssland och ett gäng terrorister har lagt beslag på en kärnreaktor från Tjernobyl, eller hur det var, och hotar nu världen - och till sin hjälp har de alltså en vresig UniSol-kille.
En massa människor stryker med innan De Goda kommer på att de ju kan leta upp Luc Deveraux och skicka in honom, så de tar och hämtar Luc. Han har lite mentala problem, men han programmeras om och beger sig iväg för att kötta terrorister.
Men bovarna har minsann ett ess i rockärmen: de har låtit klona Andrew Scott! Så inte nog med att Luc måste brottas med Pitbullen, det blir även en returmatch med Dolphan.
Dolphan spelade in alla sina scener på fem dagar, så tyvärr gör han mest ett gästframträdande. Men Van Damme är inte med så mycket mer han heller. Han ser lite gammal och trött ut.
Men i övrigt är den här filmen ... helt okej. Visst får den anses vara konstig, eftersom filmskaparna inte alls gjort vad de flesta förväntat sig av dem. Men filmen är överraskande välgjord och intressant, och trots gråa, sönderbombade miljöer, har den väldigt bra production values. Filmen är till och med skjuten i Scope, trots att den inte är avsedd för biovisning. Stilen är väldigt annorlunda den första filmen, och ännu mer fjärran från den rätt fjantiga ÅTERKOMSTEN. Det här är mörkt och dystert.
UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION är också otroligt våldsam och blodig. Filmen håller ett jävla tempo och folk tas av daga på så brutala. blodiga sätt som möjligt mest hela tiden.
Enligt IMDb är visst ännu en uppföljare på gång. Med John Hyams som regissör. Och Dolph Lundgren som sergeant Andrew Scott.

Dolph!

torsdag 9 september 2010

DVD: Wrong Side of Town

WRONG SIDE OF TOWN (SF Video)


Åh, herrejävlar! Den här måste ni bara se! Ni kommer inte att tro era ögon - uselheten vet inga gränser!
De senaste åren har det dykt upp en hel del wrestlers som fått huvudrollen actionfilmer. THE MARINE med uppföljare, och en massa annat. Dessa wrestlers har oftast en sak gemensamt: de har absolut noll utstrålning och kan inte agera för fem öre. De fungerar kanske i brottningsringen när de vrålar ut sina hotelser och catch phraces inför fansen, men som skådisar suger de hästballe.
Många av dem ser ut som efterblivna neandertalbiffar. De är tjurnackade och har tätt sittande ögon, och de är så uppumpade att de har svårt att gå och röra sig som normalt folk.
Nu introduceras vi för den hittills absolut sämste actionhjälten bland dessa wrestlingstjärnor: RVD - Rob Van Dam. Han ser ut som en lilliput på steroider. Till och med ansiktet verkar uppumpat. Han har en frisyr som inte är av denna världen, den liknar en Davy Crocket-mössa som krympt i tvätten.
Faktum är att Rob Van Dam ser så jävla gnidd ut att han inte fått en framträdande roll på DVD-omslaget - istället har man fokuserat på en annan wrestler, Dave Bautista, som har en mindre roll i filmen. Rob Van Dam är killen som skymtar till höger på omslaget. Det här är det engelska omslaget, men det är identiskt med det svenska, som jag inte kunde hitta en bild på.
Filmen öppnar med att gangstern Seth (Jerry Katz) skäller ut en kille som hans mannar har fångat och bundit fast vid en stol som placerats vid kanten på en kaj. Vi förstår att Seth och hans mannar är folk man ska hålla sig borta från. De puttar sin fånge i plurret, och så följer något slags James Bond-influerade förtexter med en theme song - ibland dyker sångerskan upp i bild.
Rob Van Dam är Bobby Kalinowsky. Han bor med fru och tonårsdotter i en villa med pool. När Bobby Kalinowsky introduceras ska han såga av en trästock med motorsåg. Men motorsågen fastnar. Vad göra? Bobby Kalinowsky är en redig karl, så han slår av stocken med knytnäven.
Då börjar hans fru att tjoa. Dottern håller på att drunkna i poolen! Bobby Kalinowsky är en redig karl, så han dyker i och släpar upp dottern. Dottern börjar skratta, hon bara skojade. "You're grounded for a month!" säger fru Kalinowsky, men Bobby Kalinowsky tycker att det låter lite hårt.
Då kommer den nye grannen på besök. Han vill presentera sig och låna en hammare. Senare beger sig paret Kalinowsky ut med grannparet för att roa sig. De går på en nattklubb, där ägaren kommer fram och är jättetrevlig och ser till att kvällen är gratis för dem. Bra, va? Men nu tror ni förstås att ägaren är skum, och det är han. Det är nämligen ... Seth från prologen! Hu!
På Seths kontor sitter dennes lillebror och snortar kokain. Han ger sig på fru Kalinowsky som varit och bajsat, och han släpar in henne på kontoret för att våldta henne.
"Var är min fru?" skriker Bobby Kalinowsky, när han upptäcker att frugan är väck. Han letar upp henne. Seths lillebror drar kniv, men trillar och får kniven i bröstet. Han dör. Polisen tillkallas. Efter förhör släpps Kalinowskys och deras grannar. Men Seth är inte nöjd med detta. Han kontaktar allt avskum i Louisiana där filmen är inspelad, och de attackerar våra huvudpersoner med jämna mellanrum.
Detta avskum har grava problem att ta kål på sina offer. Inte nog med att Bobby Kalinowsky är en redig karl - självklart är han även före detta marinkårssoldat! Han slår ner alla busar. Skurkarna skjuter Bobby Kalinowsky i benet, men det bekommer honom inte. Han är ju en redig karl. Han bara haltar lite. Vid ett tillfälle känner han att han behöver lite hjälp. Han hälsar på sin gamle armépolare B.R. (omslagets Bautista). Han sitter på en strippklubb. Bredvid honom sitter en blondin som stolt vädrar lökarna. Pluspoäng. B.R. är skyldig Bobby Kalinowsky en tjänst - "I took a bullet for you!" - men B.R. vill hellre ha prispengarna på Bobby Kalinowskys huvud, så han kontaktar lite drägg han med.
Bobby Kalinowsky blir skjuten i axeln, men han bryr sig inte, han är ju en redig karl och före detta marinkårssoldat. Han går helt sonika hem och inne på badrummet plockar han ut kulan själv.
Då upptäcker han att tonårsdottern kidnappats av Seth! Nu tappar Bobby Kalinowsky tålamodet, så han plockar fram sin marinkårsutrustning han har undanstoppad i en vrå i hemmet. Han beväpnar sig som Arnold i COMMANDO, och eftersom det är mitt i natten tar han även på sig solglasögon.
Han letar upp Seth och dennes mannar och dödar alla. B.R. har ångrat sig, så han dyker också upp och hjälper till med dödandet.
Sedan är det slut.

Jösses.

Nu har jag visst redogjort för hela filmen av bara farten. Bra - nu slipper du se den.
WRONG SIDE OF TOWN är osannolikt dålig. Vi är ju vana vid att de mest slätstrukna, amerikanska direkt-på-DVD-actionfilmer är kompetent gjorda. David DeFalcos film fick mig att gapa. Det här är så inkompetent att det inte är sant. Faktum är att WRONG SIDE OF TOWN ser ut som en film av Tim Kincaid (!) - om nu Kincaid skulle haft aningen större budget än de han jobbade med på sin tid.
Inte nog med att handling, dialog och skådespeleri är under all kritik. Tekniskt sett är filmen exceptionellt klantig. Klippningen är fullkomligt bäng. Det känns som om samtliga scener är felklippta. Alla actionscener och slagsmål är illa koreograferade och iscensatta. Det ser inte klokt ut. Ibland ligger det rock och hip-hop på soundtracket för att det ska bli tufft. Fast musiken verkar inte riktigt passa ihop med bilderna.
Det här är otroligt! WRONG SIDE OF TOWN får THE MARINE 2 att framstå som årtiondets actionsnurra - och då hör det till saken att jag inte minns ett skit av THE MARINE 2.
Jag skrattade hejdlöst åt Bobby Kalinowskys äventyr. Herregud, det är ju rena komedin!

Här är filmens trailer. Den egentliga filmen ser inte alls så här bra ut, den är inte alls klippt på det här sättet. Snacka om missvisande!








Bio: Pussel

Foton copyright (c) Folkets Bio
Håll i hatten, pågar och töser! Nu blir det toppraffel så att grytor kokar över, tapeter skiftar färg och drinkar blandar sig själva! Jag ska nämligen skriva om ett argentinskt drama om en medelålders kvinna som ...
... Öh ...
... lägger pussel.
Maria del Carmen  (Maria Oneto) fyller 50 och råkar på sin fest tappa en tallrik salami i golvet. Tallriken går i bitar, men hon pusslar ihop den i köket. Hon upptäcker att hon gillade att pussla ihop den, så hon rotar fram ett pussel hon lyckas lägga på rekordtid. Se - Maria har skaffat sig ett nytt intresse!
Hennes mustaschprydde man är väl inte så förtjust i allt pusselläggande. Det går ut över hushållsarbetet, tycker han. Det blir lite strul hemma. Sonens nya flickvän är vegetarian, så inte kan de äta ordentligt. Dessutom vill sonen åka till Indien.
I en pusselaffär hittar Maria en lapp från en man som söker en pusselläggarpartner till ett mästerskap. Maria svarar och introduceras för en äldre herre som lever i en lyxig våning och verkar livnära sig på champagne. De två tränar tillsammans, men Maria vågar inte berätta för sin mustaschprydde make att hon besöker en annan man. Hon upptäcker en ny värld, fjärran från det inrutade hemmafrulivet. Och hur är det, börjar hon och den äldre charmören fatta tycke för varandra utanför pusselbitarna?
Denna synnerligen lågmälda film är faktiskt riktigt trevlig. Jag tror inte att jag orkar se den en gång till, men den känns fräsch och ovanlig. Maria Oneto är rätt sympatisk även om hennes rollfigur kanske är lite för sluten. Hon är ännu en sådan där kvinna som inte säger så mycket. Art house-film är ju full av sådana.
Jag blir inte riktigt klok på hennes hemförhållande. Hennes mustaschprydde make ser ut som en fångvaktare. Ibland står han bara och blänger surt och ser psykopatisk ut. Ibland är han glad, livfull och spirituell.
Att det förekommer världsmästerskap i att lägga pussel kände jag inte till, men varför skulle det inte finnas sådana? Det är intressant att se Argentina framställas som ett land vilket som helst; oftast förekommer landet liksom andra sydamerikanska länder mest i actionfilmer och thrillers, där diktatorer ska störtas, gisslan fritas och folk mördas i drivor på gatorna.
PUSSEL går att se utan problem, men den efterlämnar inga bestående intryck. Regissören Natalia Smirnoff får pluspoäng för sitt efternamn.





(Biopremiär 10/9)

Scott McCloud

Sedan en tid tillbaka använder jag Google Chrome som browser, efter att tidigare främst kört Firefox och/eller Opera. Jag bytte därför att Chrome av någon anledning fungerar smidigast på just denna laptop. Dock är browsern trevlig och har en hel del fördelar, i synnerhet om man - som jag - bloggar med Googles Blogger, mailar med Gmail och så vidare.
Men alldeles just nu upptäckte jag en ... oväntad grej. På Chromes hemida finns en 39 sidor lång serie som förklarar allt om hur Chrome fungerar och varför.
Denna serie är gjord av Scott McCloud, av alla människor! McCloud är ju den där serieskaparen som på 1990-talet blev uppburen när han gav ut en bok som detaljerat och i serieform förklarar hur seriemediet funkar, en bok han följde upp med ytterligare några på samma tema. Den senaste tiden har han visst propagerat för serier på nätet.
Kanske är det symtomatiskt att just han gjorde serien om Google Chrome.
Här kan du läsa serien. Själv har jag inte orkat läsa klart den.

onsdag 8 september 2010

Bio: The American

Foton: Giles Keyte. Copyright (c) 2010 Focus Features LLC. All Rights Reserved.

Jag hade faktiskt onda aningar inför den här filmen, som gick upp på bio i USA förra veckan. Jag läste en rad recensioner och fick intrycket att CONTROL-regissören Anton Corbijns nya thriller är extremt långsam och oerhört pretentiös. Pretentiösa anti-thrillers är ju bland det värsta som finns.

Åsikterna efter pressvisningen var oerhört blandade. En del tyckte filmen var fruktansvärd och tristare än trist. En del tyckte den var okej. Och jag själv, som hade förberett mig på det värsta, vad tyckte jag? Jo, jag tyckte att THE AMERICAN var riktigt, riktigt bra.

George Clooney är Jack. Eller Edward. Hans riktiga namn avslöjas aldrig. Han är lönnmördare och när filmen börjar befinner han sig i en idyllisk stuga i ett vintrigt Dalarna - i Sverige. Han gosar med svenska Ingrid (Irina Björklund) innan de bestämmer sig för att ta en promenad. Då dyker det plötsligt upp en svensk jägare och börjar skjuta på Jack, som drar fram en pistol ur fickan - till Ingrids stora förvåning. Jack skjuter ihjäl jägaren - och eftersom Ingrid sett för mycket, dödar han kallblodigt även henne.

Fler mördarsvenskar är ute efter Jack. Plötsligt sticker Björn Granath upp sitt huvud! Jepp: Madickens farsa. Herr Jönsson i SÄLLSKAPSRESAN II - SNOWROLLER. Han hinner dock inte fälla någon replik, innan han blir ihjälskjuten av Jack.

Jack beger sig genast till Italien. Han måste ligga lågt. Han flyttar in en en lägenhet i en idyllisk, lugn by i bergen. Där utger han sig för att vara fotograf - men hans uppdragsgivare ger honom ett sista uppdrag. Hans ska bygga ett vapen åt en annan lönnmördare, vilket han går med på.

Regel 1A är att inte skaffa sig några vänner i byn, något som visar sig bli svårt. Det dröjer inte länge innan en präst som ser och hör allt bjuder hem Jack på ett glas brandy - "de enda positiva Frankrike bidragit med". Jack börjar även gå på horhus, där han alltid träffar samma kvinna; Clara (Violante Placido). Deras svettiga möten blir allt allvarligare; de börjar motvilligt fatta tycke för varandra. Alltmedan Jack tillbringar dagarna med att skruva ihop ett gevär och preparera ammunition.

Självklart börjar det förflutna komma ikapp. Den svenska fienden anländer. Men även andra verkar vara ute efter Jack.

Att säga att THE AMERICAN är långsam är en underdrift. Den är mycket långsam. Och det är i det här fallet en av filmens stora tillgångar. Det understryker lönnmördarens ensamma, monotona liv. Vi får i detalj följa alla hans förberedelser.

Själva inramningen är inte särdeles realistisk. Byn är ofta folktom. Poliser verkar lysa med sin frånvaro. Vid ett par tillfällen mördas folk på öppna gator och bilar kraschar, men ingen verkar notera detta. Precis som i gamla italienska thrillers, känns det nästan som om Corbijns film utspelar sig i en surrealistisk parallellvärld. THE AMERICAN är som OND TRO - fast tvärtom, det vill säga bra.

Den italienska byn förvandlas till en av filmens rollfigurer. Byn känns organisk, som om den har vuxit upp ur klippan. Gatorna är smala, gränderna och prången är många; byn verkar vara en enda stor labyrint, vilket förstås även Jacks liv och filmens handling är.

Vid ett par tillfällen åker Jack, i sällskap av olika kvinnor, ut till en flod. Naturen där är bedövande vacker och varje gång figurerar fjärilar på olika sätt.

Filmens allra största tillgång är dock dess kvinnor. Oj. Jag blev alldeles svettig. När jag såg PIRANHA 3D satt vi mest och skrattade åt alla nakenscener, vilka var med i rent sexploitationsyfte. Så är inte fallet med THE AMERICAN. Nakenscener är det gott om. Redan en minut in i filmen bjuds det på damgump när Irina Björklund kelar med Clooney.

Den som ska ha vapnet Jack konstruerar, är en mystisk kvinna som spelas av Thekla Reuten. En otroligt vacker kvinna.

Men Violante Placido är den som sätter eld på duken. Hon är nästan Fellini-esque. Eller ska jag säga Tinto Brass-esque? Hon är väldigt italiensk. Naken- och sexscenerna med henne lyckas vara kraftigt erotiska och vackra utan att på något sätt kännas som sexploitation. Visst gick tankarna en aning till Manara - men kanske mer till den där andre, italienske serietecknaren som Epix publicerade på 1980-talet. Vad hette han? Giardino eller något i den stilen? Han tecknade lite frodigare kvinnor än Manara. Tankarna gick även till den gamla fina VENUSFÄLLAN och scenen där den kurviga brunetten strippar och draperar sig med en bordsduk. Scenen i THE AMERICAN i vilken Placido kliver upp ur floden endast iklädd ett par trosor torde kunna väcka liv i döda.

Filmfotot är outstanding. Här finns inte en kamerauppställning som känns slentrianmässig. Det finns både skönhet och spänning i de avvaktande bilderna. Det var detta som fängslade mig; det var detta som gjorde att jag inte upplevde filmen som tråkig.

Scenerna från Dalarna är visst inspelade i Jämtland, och tydligen blev kommungubbarna i Östersund som gett tillstånd till inspelningen förbannade när de fick veta att deras landskap förvandlats till ett annat.

I en scen får Clooney ett klipp ur en svensk tidning; en artikel om dödskjutningarna i Dalarna. Jag hann förstås inte läsa så mycket av texten, men den är på svenska - och felstavad. Det står bland annat att man hitta "tree döda kroppar".

På sätt och vis påminner THE AMERICAN om 70-talsklassikern SCHAKALEN, i vilken Edward Fox under två och en halv timme långsamt och noggrant förbereder sig för ett lönnmord. Filmen har även liknats vid Coppolas AVLYSSNINGEN, men den har jag inte sett - jag minns att jag som tonåring började se den på TV, men jag tyckte den var så tråkig att jag stängde av.

Kritikerna lär ge THE AMERICAN tummen upp, men allmänhetens åsikter kommer garanterat att gå isär. Många kommer att hata den. Men jag vidhåller att den är vacker, spännande och sexig. En av årets bästa filmer.





(Biopremiär 10/9)

Bio: Prinsessan Lillifee

Foton copyright © Coppenrath Verlag GmbH & Co. KG, Germany
Jag kan inte recensera den här filmen.
Så här är det:
Jag var på pressvisningen. Efter trettio sekunder ville jag skrika. Till förtexterna spelas en glad låt vars text handlar om att allting är vackert i Landet Rosa och prinsessan Lillifee bor i ett slott där allt är rosa, guld och filmer. Och allting är verkligen rosa och jävligt.
Den här tyska filmen vänder sig till väldigt, väldigt små flickor. Nu tycker kanske en del av er att jag är gubbigt sexistisk, men allvarligt talat: har du en son som gillar prinsessor och rosa, så tvinga grabbfan att se på Rambo eller något. Jag blev spyfärdig. Efter tjugo minuter somnade jag.
Fast jag kan mycket väl tro att dessa väldigt, väldigt små flickor kommer att tycka väldigt, väldigt mycket om den här harmlösa och snälla sagofilmen, med klart och tydligt budskap och inga svåra krusiduller på vägen. Jag uppskattade att den är i hederlig 2D, har en lite egen och ovanlig design av hus, miljöer och varelser, och att filmen är begriplig. Om än sövande för en vuxen karl. En bonde i filmen ser förresten ut som Edvard Persson.
Eftersom jag inte orkar redogöra för vad filmen handlar om, citerar jag pressmaterialet rakt av:
"Prinsessan Lillifee styr sitt förtrollade rike med magisk hand. Tillsammans med sin bästa vän, grisen Plutten, flyger hon över det vackra landet och lämnar efter sig moln av rosa fjärilar och gnistrande stjärnor! Men en dag upptäcker Lillifee att alla invånare inte är lyckliga. De klagar över kampen mellan älvorna Is-Blå, Flamman och Virvla – och faktiskt också över den lågflygande Pluttens vana att krocka med marknadsstånd och hönshus. Om inte saker och ting förändras hotar Alferna och Sjöjungfruarna att fara sin väg. Tillsammans med sina vänner måste Lillifee lista ut något som kan få alla att bli vänner och trivas igen. 
Amy Diamond gör Prinsessan Lillifees svenska röst medan Nassim Al Fakir lånar ut sin röst till grisen Plutten. 
Ett animerat sagoäventyr i regi av Ansgar Niebuhr, Zhijian Xu och Alan Simpson."
Jag kan omöjligt betygsätta den här filmen. Det går bara inte. Den vill ju så väl och fyller säkert sin funktion. Därför kan eventuella småflickor som ser filmen skriva sitt eget betyg här:



__________________________________________

(Biopremiär 10/9)

tisdag 7 september 2010

Bio: Going the Distance

Foton copyright © Sandrew Metronome

Är det möjligt att kombinera en gullig romantisk komedi med en supervulgär, svordomsspäckad sådan? 

Jajamen! Här är beviset! 

Ibland krävs det inte så mycket för att tillfredställa mig på bio - åtminstone inte vad gäller amerikanska filmer. De är ju så fega nuförtiden. De flesta siktar på åldersgränsen PG-13 eller lägre. Actionfilmerna innehåller inget blod, det bjuds inte på sex och naket, och vuxna rollfigurer beter sig- och pratar inte som riktiga vuxna; de svär aldrig. I Hollywood är man rädda för att stöta sig med precis alla folkgrupper som finns, åtminstone här i väst. Resultatet av detta kan ju i vissa fall bli direkt stötande, eftersom de tycker att det är okej att visa upp våld (om än oblodigt sådant), men bannlyser sex och svordomar.

Därför kan jag omfamna filmer som GOING THE DISTANCE, en film som innehåller både väldigt grovt språk och naket. Tyvärr handlar det om nakna män. Men ändå. Man har även slängt in lite droger för säkerhets skull.

Justin Long är Garrett, en New York-bo som just dumpats av sin flickvän. Samma kväll försöker hans polare muntra upp honom och tar med honom till en bar. Där träffar Garrett Erin (Drew Barrymore), som jobbar på en dagstidning i New York över sommaren, innan hon måste åka hem till San Francisco.

Erin verkar vara den perfekta flickan för Garrett. För första gången någonsin har han träffat någon som delar hans intressen, hans musiksmak, hans humor; allt. Och detta redan samma dag han dumpades av sitt ex. Garrett och Erin är oskiljaktiga, men det oundvikliga måste ske: Erin måste åka hem till västkusten. Paret hållet kontakt via telefon och Internet, och sedan reser Garrett till San Francisco för att hälsa på och tvingas bo hos Erin och hennes neurotiska syster (Christina Applegate), som har en ganska ... bisarr make. Men är det möjligt för Garrett och Erin att hålla igång relationen?

Nu är det förstås så här att alla filmer som innehåller ett montage i vilket huvudpersonerna blir förälskade i varandra medan The Cures "Just Like Heaven" spelas per definition är bra. Men Nanette Burnsteins film har så mycket mer än det. Den har flera skratta högt-scener.

Okej, den har fler än "flera" - den har massor. Här finns scener som fick mig att skratta så att jag grät. Speciellt en sexscen som involverar Justin Longs solbrända röv, ett köksbord och ... Nix, jag tänker inte förstöra den scenen för er (även om trailern gör det). Eller den med TOP GUN-soundtracket och Garretts knäppe inneboende. Eller den där Erin går ut ensam och blir full och...

GOING THE DISTANCE är ibland exteremt vulgär. Det vimlar av F-ord, C-ord och alla andra för amerikaner stötande ord. Men vad som är intressant, är att filmen också lyckas vara romantisk - och då romantisk på ett ganska gulligt sätt.

Den som skulle kunna sabba filmen, är Drew Barrymore. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om henne. Hon ser ju lite udda ut; i vissa filmer är hon kul och funkar, medan hon i andra ser ut som en liten gumma från en TV-serie från 1950-talet. Tack och lov funkar hon bra i GOING THE DISTANCE. Hon är skitrolig och faktiskt riktigt attraktiv - utom när hon är ledsen och börjar likna Jessica Fletcher i MORD OCH INGA VISOR.

Christina Applegate är underbart rolig, men det behöver jag väl knappast påpeka.

Under Malmö Filmdagar försågs vi i pressen med ett GOING THE DISTANCE travel pack, innehållande kam, tandborste och annat. Fast texten på burken var feltryckt. "Opens fall 2011" står det...

 

 

 

 

(Biopremiär 10/9)

Bio: Ond tro

Foton copyright © Hoyte Van Hoytema, Nordisk Film
Kristian Petri. Det är inte det första namn man associerar med skräck och spänning. Är det fortfarande han som ska filmatisera HANTERINGEN AV ODÖDA? Varför?
Men redan nu kan man beskåda ett försök av Petri att skrämma en publik. Eller... Försöker han överhuvudtaget skrämmas? Vad är han ute efter?
När jag såg OND TRO för några veckor sedan började jag ganska snart tänka "Jösses - det här påminner ju om en giallo. Som ett försök att göra en svensk Argentofilm." Efter att ha sett filmen, stod diskuterade jag den med min gode vän Tommy Lindholm; en man vars kunskaper och åsikter verkligen respekteras, även om vi inte alltid är överens (men det är vi påfallande ofta). "Det kändes som om Roy Andersson försökt göra en Argentofilm," sa Tommy.
Så kul! Det låter ju både bra och positivt, på något sätt, eller åtminstone intressant, säger du.
Svar: Nej!
Danskan Sonja Richter spelar Mona, en kvinna med alldeles förtjusande brytning när hon pratar svenska. Hon är ny i stan och har ett nytt jobb, men det bär sig inte bättre än att hon genast blir vittne till ett brutalt mord - men hon lyckas inte se mördarens ansikte. "Bajonettmördaren" kallas den här seriemördaren, och Mona kan inte släppa tanken på att lista ut vem det är.
Men så träffar hon på Frank (Jonas Karlsson) och de inleder något slags förhållande. Frank är förstås mystisk... Kan det vara han som är bajonettmördaren? (Fniss! Här höll jag på att skriva klarinettmördaren av misstag)
Snart dyker det upp ännu en mystisk man! En rå sälle som slår och sparkar på folk - ni må tro att han bär sig åt. Mona är säker på att det är han som är mördaren. Hon börjar förfölja honom. Och det hela leder fram till ... Ja, ni skulle inte tro mig om jag drog till med en spoiler och avslöjade slutet, men det är så dumt att klockorna stannar - och mördaren är precis den vi gissade på redan från början.
Tydligen har manuset till den här filmen valsat runt på några bolag innan den gjordes. I Filmstadens foajé hörde jag nämligen två män från olika bolag prata om det; de hade båda läst manuset och skakade på huvudet åt minnena av det. Men de påpekade även att det säkert skrivits om sedan dess, så är ju ofta fallet.
Allting i OND TRO är konstigt. Det känns som om filmen utspelar sig i en surrealistisk, alternativ verklighet. Det var detta som fick mig att associera till gialli och Argento; detta och den simplistiska dialogen. Frågan är om detta är ett medvetet drag från Petris sida, eller om det bara blev så (jag vet att Petri är välbekant med Jess Franco).
All dialog är skitkonstig. Det känns ibland som om ett barn har skrivit replikerna. Folk säger bara det nödvändigaste och det är ofta långt mellan replikerna. Självklart fälls dessa banala repliker på de mest onaturliga, teatraliska sätt.
Precis som i en Argentofilm beter sig folk konstigt. Vid ett tillfälle ringer det på Monas lägenhetsdörr. Det är nya grannfrun med liten dotter som vill presentera sig. Utan att fråga, stegar de rakt in i hemmet och börjar gå omkring i de olika rummen. En scen som den här passar helt in i berättelsens logik - eller brist på sådan. I ett nyhetsreportage på TV intervjuas en polis. Intervjun slutar med att polisen vänder sig om och tyst vandrar bortåt under ett tiotal sekunder. Detta ska alltså föreställa ett nyhetsinslag på TV!
 
Filmfotot är onekligen snyggt och stämningsfullt, det är Hoyte Van Hoytema (LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN) som står för den olycksbådande stämningen. Detta foto är det enda positiva med OND TRO. För den här filmen är som helhet fruktansvärt tråkig och dum. Ofta är den direkt stillastående. Den är allt som en giallo inte är. Mot slutet dyker den upp ett blodsöligt exploitationinslag under några sekunder, men det är inte värt att vänta på. Jag har ingen aning om vad Petri är ute efter med den här filmen. Jag har svårt att tänka mig att någon kommer att tycka att det här är rysligt och spännande. Vem riktar han sig till? En prettopublik som är för snobbig för att se på riktig skräckfilm?
Sonja Richter är onekligen en tillgång, hon har något sympatisk och sårbart över sig. Men varför går hon ständigt klädd i klänningar som ser ut att vara från 1963? Hennes dansk-svenska för också tankarna till filmer från 50- och 60-talet, då man ibland stoppade in danska stjärnor i svenska filmer, och vice versa.
Jonas Karlsson verkar vara en trevlig kille privat, men jag har svårt för honom som skådespelare. Han spelar alla roller precis likadant och låter alltid som en välutbildad schkååådeschpelare från Dramaaaten.







(Biopremiär 10/9)

I rymden finns inga känslor - svenskt bidrag till 2010 års Oscarsnominering

Trevlig film, men i det här sammanhanget är den ju fullkomligt chanslös... Men vad skulle vi annars nominera? BECK? KOMMISSARIE SPÄCK?








SVENSKA FILMINSTITUTET www.sfi.se

P R E S S M E D D E L A N D E 

I rymden finns inga känslor – svenskt bidrag till 2010 års Oscarsnominering

Bill Skarsgård och Martin Wallström i I rymden finns inga känslor                                               Foto: SF

Svenska Filminstitutet har idag utsett Andreas Öhmans I rymden finns inga känslor till Sveriges Oscarsbidrag.

I rymden finns inga känslor är en komedi, ursprungligen presenterad som en novellfilm, om Simon som har Aspergers syndrom och försöker fixa ny tjej till sin bror.
Regi: Andreas Öhman. Medverkande: Bill Skarsgård, Martin Wallström, Cecilia Forss, Sofie Hamilton, Lotta Tejle m fl.

I rymden finns inga känslor har fått produktionsstöd från Svenska Filminstitutet, barn- och ungdomsfilmkonsulenten Johan Bogaeus och är producerad av Bonnie Skoog Feeney och Jonathan Sjöberg på Naive Film, Medproducenter är bland andra Sonet Film, Scenkonstbolaget i Västernorrland, Dagsljus, Ljud- och Bildmedia, Filmlance. Filmen distribueras av SF Film och säljs internationellt av SF International.
Filmen hade svensk premiär i fredags, den 3 september, och har hittills setts av drygt 32 000 personer på bio.

Följande personer, under ledning av juryordförande Eva Swartz Grimaldi, har fattat beslutet:

Marie Ögren, utsedd av Sveriges Biografägareförbund
Pia Gradvall, utsedd av Sveriges Dramatikerförbund
Stefan Ahnhem, utsedd av Sveriges Dramatikerförbund
Tony Forsberg, utsedd av Föreningen Sveriges Filmfotografer
Hélène Berlin, utsedd av Föreningen Sveriges Filmklippare
Karl Fredrik Ulfung, utsedd av Film & TV Producenterna
Pauli Saastamoinen, utsedd av Film Sound Sweden
Marina Dahlquist, utsedd av Filmvetenskapliga institutionen
Joachim Siegård, utsedd av Sveriges Regissörer
Håkan Bjerking, utsedd av Teaterförbundet – regissörer
Anna Carlson, utsedd av Teaterförbundet – skådespelare
Marika Lindström, utsedd av Svenska Filminstitutets styrelse
Pia Lundberg, utsedd av Svenska Filminstitutets ledning