Lasse Hallström tradar vidare

LAXFISKE I JEMEN? Vad är det för jävla titel? Det låter som ett långfilmslångt avsnitt av VISST NAPPAR DET. Eller en VHS-kassett man kunde beställa på postorder från Fritidsfiskaren på 80-talet.

Inspelningsstart för Lasse Hallströms LAXFISKE I JEMEN Nu startar inspelningen av Lasse Hallströms nya romantiska film – LAXFISKE I JEMEN. I huvudrollerna återfinns Ewan McGregor ("The Ghost Writer"), Emily Blunt ("Djävulen bär Prada") och Kristin Scott Thomas ("Nowhere Boy"). Filmen spelas in under nio veckor i London, Skottland och Marocko. LAXFISKE I JEMEN bygger på Paul Tordays kritikerhyllade och bästsäljande bok, som finns utgiven i Sverige med samma titel. För manus svarar Simon Beaufoy, som belönades med en Golden Globe-statyett för manuset till "Slumdog Millionaire". Producent är Paul Webster. LAXFISKE I JEMEN handlar om vetenskapsmannen Alfred Jones (Ewan McGregor), som av en flugfiskebesatt shejk (Amr Waked) får den till synes omöjliga uppgiften att plantera in lax i Jemens tidvis uttorkade flodbäddar. Den brittiska regeringen är desperat intresserad av att något positivt ska hända i regionen och premiärministerns rysliga taleskvinna Patricia Maxwell (Kristin Scott Thomas) nappar snart på idén om laxfisket och utser Alfred till ansvarig för projektet. Alfred själv låter sig till sist övertygas av den karismatiske shejken – och han börjar även intressera sig för shejkens representant Harriet (Emily Blunt). Han bestämmer sig för att bortse från sin djupt rotade cynism och antar shejkens utmaning, en utmaning som kommer att förändra hela hans tillvaro. Lasse Hallström var senast aktuell med publikframgången "Dear John", som intog förstaplatsen på den amerikanska biotoppen vid premiären i februari 2010. LAXFISKE I JEMEN planeras ha svensk biopremiär under senhösten 2011. Distribution Svensk Filmindustri.

Bio: The Expendables

Foton copyright © Future Film

Åkej, pågar, årets - eller decenniets - actionhändelse är över oss. Dags att plocka fram ett sexpack (Smålands är nog billigast på bolaget - kom inte och säg att du dricker finöl till actionfilmer) och läsa min recension. Och om några töser råkar irra hit: tja, låtsas att du är en redig karl som inte rakat sig på en vecka (det är längre sedan än så jag rakade mig) och läs vidare.

THE EXPENDABLES är filmen som förenar de största actionstjärnorna från då och nu, och jag har ju hajpat den här filmen sedan jag först hörde talas om den. Jag har ju verkligen hoppats att det här ska vara en riktig höjdar film, och om den nu inte är det, ja, då står jag där med skägget i brevlådan (det är kanske därför jag inte rakat mig?). Så - hur är filmen? Är den något att ha? Får folk huvudena bortskjutna och kroppsdelar avhuggna?

Filmens manusförfattare och regissör Sylvester Stallone är legosoldaten Barney Ross, som tillsammans med sitt hårdinggäng reser världen runt och åtar sig självmordsuppdrag mot stora summor pengar. De övriga är flitigt knivkastande Lee Christmas (Jason Statham), den kortvuxne Ying Yang (Jet Li), blomkålsöronförsedde Toll Road (Randy Couture), all round-biffen Hale Caesar (Terry Crews) och tosingen Gunner Jensen (Dolph Lundgren). Det hela börjar i Somalia, där teamet ska befria amerikaner (eller européer?) som hålls gisslan.

Det håller på att gå fel redan från början, när vildhjärnan Jensen plötsligt vrålar "Varningsskott!" och skjuter torson av en av skurkarna. Jepp - Dolphan avlossar filmens första skott, och det resulterar i att offrets överkropp exploderar och kvar på golvet står två ben! Det slår slint för Jensen och han får för sig att han ska hänga fienden, så Ying Yang måste slåss med den gigantiske vikingen för att få stopp på honom. Jensen kickas från teamet.

Hemma i Staterna har Christmas problem med sin flickvän (Charisma Carpenter, det var längesedan jag såg henne i något!). Christmas är ju aldrig hemma och hon vet inte ens vad han försörjer sig på, så hon har skaffat sig en ny kille. Fast den nye killen är kvinnomisshandlare, vilket föranleder Christmas att spöa skiten ur honom och hans polare, och för att verkligen markera sin ilska sätter Christmas kniven i en basketboll.

Gänget brukar hänga i Tools (Mickey Rourke) tatueringsstudio, de kör motorcykel, berättar historier från Bosnien, retar varandra och klappar flickor i rumpan. Som man ju så ofta gör. Därefter går Barney till kyrkan.

I nämnda kyrka briefas han om ett nytt uppdrag av en herre som kallar sig "Church" (Bruce Willis). Ännu en tuffing, Trench (Arnold Schwarzenegger) gör entré (och då menar jag entré!); han har också erbjudits uppdraget. Barney och Trench gillar inte varandra, verkligen inte, de fäller sura kommentarer om varandra och "Church" undrar om de ska suga av varandra. Fast Trent har annat för sig, så han låter Barney få jobbet. "What's his fucking problem?" frågar "Church". "He wants to become president," svarar Barney.

Teamet skickas till en sydamerikansk ö för att stoppa en galen general, men medan de är där upptäcker de att det egentligen inte är generalen deras uppdragsgivare är ute efter, han är bara ett svepskäl, utan en viss knarkkung vid namn Munroe (Eric Roberts). Gängets kontakt heter Sara, en ung kvinna som dessutom råkar vara dotter till generalen. Man kan väl inte precis påstå att hon gillar sin farsa.

Barney och hans mannar spränger allting i småbitar - och då är det fortfarande ganska tidigt in i filmen. Både generalen och Munroe överlever, och av någon anledning beslutar sig Sandra för att stanna kvar på ön, trots att Christmas tjatar på henne att hänga med dem. Hon tycker kanske att flygturen hem verkar farlig, eftersom Barney hänger utanpå planet när lyfter.

Barney kan dock inte släppa tanken på den ljuva Sandra, så han beslutar sig för att återvända och befria henne från den slemme Munroe och hans onda, våldsbenägna män (Gary Daniels och Steve Austin). Och så har Munroe skaffat sig ännu en kille - Gunner Jensen...

Huvuden kommer att rulla. Blod kommer att spruta.

THE EXPENDABLES känns som en film designad för min generation - män födda på 1960-talet. När jag var tonåring på 80-talet regerade ju vissa av de här killarna på biograferna. Nu är jag över 40, men jag tycker fortfarande att de rockar. Fattas bara! Scenen i kyrkan där Sly, Arnold och Willis träffas är ju trots att actionfilmernas motsvarighet till mötet mellan Robert DeNiro och Al Pacino på kaféet i HEAT. Fast på 80-talet var det nog en omöjlighet att de här tre stjärnorna skulle kunna mötas i samma film, konkurrenter som de var.

Men flera av de andra rockar ju också, de actionhjältar som dök upp på 90-talet (Li, Daniels) och på 2000-talet (Statham). Jag har ingen som helst aning om vad dagens biogeneration kommer att tycka om den här filmen - pensionärsträff på slagfältet? De ytterst få tjejer, alla utom en väldigt unga, som såg filmen på pressvisningen fnissade en hel del åt vad som försiggick på vita duken.

Men vad ska jag säga? Det här är en manlig film. Gosse, är den manlig. THE EXPENDABLES är så manlig att vore den en after shave, hade den doftat svett och tobak.

Är filmen våldsam? Det kan du ge dig på! Även om en redig karl förstås inte ger sig. Jag var lite orolig att filmen skulle klippas ner för att få en PG-13-gräns i USA, vilket producenten Avi Lerner hotade med då PG-13-action som DIE HARD 4.0 spelade in mer pengar än den ultravåldsamma splatterfilmen RAMBO; den fjärde i serien, alltså. Men tack och lov fick Stallones nya verk åldersgränsen R. Filmen är kanske inte riktigt lika våldsam som RAMBO, men bra nära: folk slits i bitar när de träffas av kulkärvar, svartmuskiga fiender får händer, armar och huvuden avhuggna, och de flesta av de byggnader som finns på ön sprängs i luften. Och ja, rollfigurerna svär faktiskt i den här filmen! Dock finns här inget naket, så där dras slutbetyget ner. Det finns knappt några kvinnor alls i filmen.

En grej jag inte riktigt gillar, är de ibland alltför snabba klippen. När det är action - och större delen av filmen är action - vill jag kunna se allt som händer, och ibland är det svårt att uppfatta vem som dödar vem i de kaotiska slaktorgierna. Och en del av dialogen är direkt bisarr, jag har ingen aning om om det är medvetet eller ej. Men det spelar egentligen ingen roll - man ser inte en film som THE EXPENDABLES för dialogens skull. Jasså, det gör du? Och vem fan är du, om jag får fråga?

Merparten av actionscenerna är alldeles utmärkt. En actionsekvens tillhör det bästa jag någonsin sett - den är fullkomligt vansinnig; det är alla mot alla, med knytnävar, knivar och skjutvapen. Det är Gary Daniels mot både Jet Li och Jason Statham samtidigt, en otrolig fajt. Jet Lis slagsmålskoreograf var förresten Corey Yuen.

Alla de här killarna har en fantastisk närvaro på vita duken. Speciellt Dolph Lundgren, faktiskt, och det hävdar jag inte bara för att det är Dolphan och för att han är en skittrevlig kille. Det är kul att se honom i en stor film igen. Och det är lika kul att äntligen få se Gary Daniels i en film som den här.

Jag får inte glömma bort Eric Roberts, a bra skådis som sumpat bort sin karriär tack vare dåligt omdöme och vin, kvinnor och sång. Mannen är coolare än cool som Munroe, och vilka stiliga kostymer han bär sen!

Några av mina vänner och kollegor klagade på att slutstriden aldrig tog slut, den håller på i en evighet. Ja! Den är enorm! Allting som kan flyga i luften, flyger i luften! Jag klagade inte. Jag antar att mina vänner och kollegor är en hög töffar som bör hålla sig till EAT PRAY LOVE, som också har premiär den trettonde augusti, om än inte i Sverige, och som har Eric Roberts syster Julia i huvudrollen. Och tro mig, det är inte en manlig film!

THE EXPENDABLES känns ungefär som en typisk 80-talsrulle från Cannon Films, i regi av Menahem Golan - fast med fler och större stjärnor och mycket högre budget. På många sätt är NU Image/Millennium Films 2000-talets Cannon. Och det här är kanske ett lite problem med filmen. Storyn känns lite för tunn och ooriginell; Michael Dudikoff har uppgraderats till Sylvester Stallone. Men å andra sidan, den tunna storyn kompenseras av kopiösa mängder fläskaction, våld och muskedunder.

THE EXPENDABLES är explosiv underhållning, en film skräddarsydd för oss som tyckte actionfilmerna var bättre på 80-talet. Matt Damon och Keanu Reeves hade blivit mobbade av Barneys team om de vågat visa sig i den här filmen.

Det ska bli intressant att se om den kommande MACHETE, en annan supervåldsam actionfilm med en fantastisk rollista, kan slå det här...

Nu väntar jag bara på att någon gör en B-filmsversion med Michael Dudikoff, Don "The Dragon" Wilson, Michael Paré, Olivier Gruner och med Lorenzo Lamas som "Mr X".

 

 

 

 

 

(Biopremiär 13/8)

Bio: 7X - Lika barn leka bäst

Foton copyright (c) UIP Sweden

Staffan Hildebrand lever än! Fast han har bytt namn till Emil Jonsvik och satsar på en stil som ska vara "tuff" och "modern". Men annars är det ungefär precis samma viktiga, uppbyggliga typ av film. Som ett hundra minuter långt avsnitt av ANSLAGSTAVLAN, ungefär.

När jag slog mig ner i salongen visste jag inte vad jag skulle få se. Jag visste inte ens vad filmen heter. Jag har alltid undrat vaffan det står på affischerna och i annonserna för filmen. Först stod det 7X/XXXXXX - fast jag vet förstås inte hur många X det var. Snacka om hopplös titel! Nu verkar filmen gå under namnet 7X - LIKA BARN LEKA BÄST. Det enda jag visste var att tonårskillen från PATRIK 1,5 medverkar. Filmen finns inte ens på IMDb!

Det handlar om mobbing. Igen. Och om en pickadolla. Miljö och persongalleri är ungefär desamma som i SEBBE, som kom tidigare i år och som uppskattades av traderövar som borde veta bättre.

Här har vi en kille som är ny i stan; en "typisk svensk förort". Edvin heter han. Han mobbas av de tuffa, populära killarna. Tacka fan för det, eftersom han har hopplös frisyr och uppsyn modell mobboffer på 70-talet.

Men så plötsligt hittar han en picka liggande på en gräsmatta. Den tar han! Tänk, ska han hämnas? Kommer det att bli skolmassaker? Mobbade Sebbe i SEBBE byggde ju en bomb... Nä, han tänker tuffa sig och visar pickan för två av de tuffa pågarna - men de snor vapnet från stackars Edvin. En av killarna, Morgan, verkar bo ensam medsin lillasyster trots att de bara går på högstadiet. Eller är det gymnasiet?

Två tjejer brukar köpa sprit och cigg av en lismande äldre kille med en Clash-affisch på väggen. Han tycker att blonda Jenny är så söööt. Han ger henne lift hem och börjar tokrunka medan han kör! Jenny blir rädd. Trots det måste hon gå hem till honom för att köpa öl. Då försöker han våldta henne.

En som heter Conny mobbar Edvin hejvilt och tvingar honom att sparka på Morgans lillasyster. Sedan trycker Conny upp potatismos i ansiktet på Edvin. Edvins föräldrar tittar ofta på TV. Edvins favoritprogram går visst för jämnan. Morsan spelar till och med in det åt Edvin.

Och pickan, då? Morgan vill skjuta på folk. Han tränar och skjuter ihjäl syrrans marsvin. Jenny snor pistolen och försöker skjuta spritlangaren. Edvin lyckas också roffa åt sig pickan för att försöka skjuta Conny. För att inte tala om Jennys kompis, som har folk att skjuta hon med. Det finns sju kulor i magasinet. 7X.

När alla festar och super järnet i fredagskväll hemma hos Morgan sitter lillasystern på sitt rum och låtsas ha förfest tillsammans med hon som var den lilla vampyrflickan i FROSTBITEN. "Kan vi inte spela kula?" föreslår syrran. Kula? Ingen har väl spelat kula på 30 år?

I en scen är det provskrivning i skolan. Jenny skriver "Bajs! Bajs! Bajs! Bajs!" som svar på alla frågorna. Men sedan kom jag på att det inte var svaren på provet hon skrev. Det var den här filmens manus. Bajs, bajs. Den här filmen är verkligen bajs.

Dels har vi den här extremt ooriginella handlingen. Vi har sett det tusen gånger förut. Filmen avslutas med ett citat från Skolverket! Det skulle inte förvåna mig om 7X - LIKA BARN LEKA BÄST är ett beställningsjobb från Skolverket eller någon annan myndighet. Som jag skrev ovan - det här är som ANSLAGSTAVLAN. Eller möjligtvis som en film från UR.

Som om detta inte vore illa nog, har vi sättet filmen är gjord på och dess utseende. Jösses jävlar. Ni anar inte... Fråga mig inte vilket videoformat filmen är skjuten på. Mobiltelefon, kanske? I så fall med en Ericsson Hotline från 1987. Den hade förvisso ingen kamera, men den här filmen har ingen bild. Allting är supergrynigt, suddigt, sönderfrätt, färglöst. Urin- och diarréfärgat. Det ska väl se coolt ut. Det ser för jävligt ut. Och klippningen är överarbetad. Man har försökt maskera filmens brister med frenetiskt klippande och viftande med handhållen kamera..

Ungefär två tredjedelar av dialogen går inte att uppfatta. Nej, jag överdriver inte. Det låter som om de använt sig av mikrofonen som sitter på videokameran. Det går inte att höra vad folk säger. Men det är kanske lika bra. Det är mest en massa förolämpningar rollfigurerna spyr över varandra.

Alla medverkande är riktigt osympatiska. Sällan har napalmbombning av ett samhälle varit mer berättigat än här.

Nästan alla i filmens eftertexter heter Jonsvik i efternamn. Mer än hälften av eftertexterna består av Emil Jonsviks tack till alla som hjälpt honom. Och det är väl kul för Emil Jonsviks släkt och vänner att bli omnämnda i en biofilm. Filmen är till och med tillägnad familjen Jonsvik. Det står det nämligen i eftertexterna. För säkerhets skull har Emil Jonsvik (som förresten även skrivit manus) även slängt in sin privata epostadress. Så om publiken vill ha pengarna tillbaka kan de ju höra av sig till Jonsvik direkt.

Av någon anledning är Universal Pictures Nordic en av de inblandade. Det enda som är bra i 7X -LIKA BARN LEKA BÄST är Universalloggan i början.

Fråga mig inte vem som kommer att se den här filmen. Vem som eventuellt kan tycka om den. Jag ville lämna salongen redan efter fem minuter.

Du kommer att hata dig själv om du ser den här.

Ja, om du nu inte heter Jonsvik.

Och större delen av de som kommer att se filmen på bio lär heta Jonsvik.

Själv är jag jävligt glad att jag heter Andersson.

 

 

(Biopremiär 13/8)

Det var en stilla bloggsöndag

Ni noterade kanske att det inte blev ett enda blogginlägg igår. Visst - det regnade som fan precis hela dagen, men det var förstås inte därför.
Nej. Igår intervjuade jag nämligen...

...DOLPH LUNDGREN!

Det blir inte mäktigare än så.
En version av intervjun kommer nästa nummer av Nya Upplagan. Annan version publiceras annorstädes.
Jag lyckades se till att Dolphan blev sugen på sill. Och så fick jag honom att säga "...And you go in pieces, asshole!".

Filmaffisch av Simon Bisley!

Oj! Fortfarande kan filmbolag överraska när det gäller promotion. Vem hade förväntat sig att gamle fine serietecknaren Simon Bisley (Lobo, Slaine med flera) skulle få göra en av affischerna till kommande CENTURION? Coolt! Övriga posters är ju inte lika fräna...

Ny trailer till TEKKEN

Känns som om den här slåssfilmen kan bli precis hur som helst...

Bio: The Karate Kid

Foton copyright (c) Sony Pictures Releasing
Flera repliker och scener ur John G Avildsens KARATE KID - SANNINGENS ÖGONBLICK från 1984 har ju blivit odödliga och citeras- och refereras till även av personer som kanske aldrig sett filmen. "Wax on, wax off", transparken och så vidare.
...Transparken? Är det en del av Stockholm Pride? Nej, jag menar förstås tran-sparken, inte trans-parken!
King vid Gränspolisen, var var jag? Jo, 1984.
Själv var jag väl inte så där jätteförtjust i KARATE KID när den kom. Jag tyckte Ralph Macchio var lite fånig som tonåringen Daniel, som flyttar från New Jersey till Kalifornien där han genast blir mobboffer. Fånigast var väl att Macchio var typ 45 men spelade 17.

För några år sedan fick jag filmen på DVD och såg om den, och om jag inte minns helt fel gick den som eftermiddagsfilm på dansk TV en regnig dag för två år sedan och jag satt kvar och såg den. Det mest intressanta med KARATE KID idag, är väl att den är ett kul tidsdokument. Det stygga gänget som terroriserar Daniel är hur roligt som helst i sina fluffiga frisyrer och färgglada kläder. Det är kul att se gamle B-filmstuffingen Martin Kove som boss för den onda karateskolan.
KARATE KID fick tre uppföljare, vilka alla för övrigt censurklipptes i Sverige. Jag tycker att den fjärde filmen i serien är bäst; 1994 års THE NEXT KARATE KID, som hette KARATE KID - MÄSTARENS NYA ELEV i Sverige. Denna nya elev var Hillary Swank. Hon såg förstås ut som en häst även då, men jag tittar hellre på en svettig tösabit i T-shirt än på Ralph Macchio.
Som alltid kändes det väldigt onödigt när det började pratas om en remake på KARATE KID, men det har trots allt gått 26 år och lejonparten av dagens biopublik var inte född när filmen kom. Så här har vi nu en ny version, som överraskade genom att få väldigt bra kritik i USA.
Will Smiths (som tillsammans med sin fru producerar) välartade son, A-barnet Jaden Smith, spelar Dre Parker, tolv år gammal - faktiskt lika gammal som Jaden själv! Tillsammans med sin ensamstående morsa (Taraji P Henson), flyttar han från Detroit till Peking, där morsan ska jobba.
Peking. Kina. Redan där är man ju lite fel på det vad gäller filmtiteln. Karate utövas i Japan. Den här nya filmen handlar om kung fu. Man låter dock morsan säga "karate" några gånger för att motivera titeln.
Det dröjer inte länge förrän Dre får syn på en liten kinesisk flicka som spelar fiol och han blir störtförälskad i henne. Men det uppskattar inte det tuffa pojkarna från den lokala kung fu-klubben The Fighting Dragons, så de spöar skiten ur Dre. Det fortsätter de att göra. Varje dag åker lille Dre på bank. Förvisso lyssnar han på hip-hop och förtjänar stryk, men de kinesiska barnen har egentligen ingen större anledning att nita honom än att de kan. I synnerhet när de är sex mot en.
Men mister Miyagi, då? Var håller han hus? Ja, inte i den här filmen, eftersom han inte är med. Däremot har vi den gamle sorgsne fastighetsskötaren mister Han (en återhållsam Jackie Chan). Han tycker mest om att sitta hemma och göra ingenting. Men när han en dag får se Dre åka på storstryk, griper han in och kung fu:ar de elaka glyttarna. Rättare sagt, mr Han är så duktig att han får ungarna att misshandla varandra.
Dre undrar om Han kan lära honom kung fu, men se det vill inte Han. Men när Han och Dre går bort till The Fighting Dragons träningslokal och får höra att Master Li (Rongguang Yu, som vi känner igen från många Hongkongraffel) uppmanar eleverna att inte visa nåd och slå på liggande, blir Han vred. Han råkar även utlova att Dre ska slåss mot alla de elaka barnen, en gosse i taget, på en turnering som äger rum om en månad.
Således blir Han tvungen att lära Dre att slåss som en mästare, och det på bara en månad. Kan vi räkna med "wax on, wax off"? Nej, det kan vi inte. Istället tvingas Dre ta av- och på sig sin jacka om och om igen under flera dagar. Mån tro Dre tycker det är tradigt, men det ger resultat - snart är han en hejare på kung fu!
THE KARATE KID är betydligt bättre än den förtjänar att vara. Det här är robust, rejäl underhållning. Det enda egentliga felet med filmen är att den är åt helvete för lång. Två timmar och tjugo minuter. Det är en halvtimme för mycket. Det hela saggar ett tag i mitten när det ska vara lite dramatiskt och mr Han berättar om en tragedi och Dre och hans älskade tös går på skuggteater.
Attityden "visa ingen nåd" funkade i originalversionen, eftersom Martin Kove dels var amerikan och dels gav intryck av att vara Vietnamveteran. I Kina funkar attityden inte lika bra; det känns okinesiskt.
Filmen är en amerikansk-kinesisk samproduktion och kineserna verkar ha varit måna om att visa upp så många tjusiga turistattraktioner som möjligt. Så självklart håller Han och Dre på att träna kung fu helt ensamma uppflugna på ett torn på kinesiska muren! Det måste ha tagit en evighet att ta sig dit... Och man besöker Den Förbjudna Staden och flera andra platser. Fast regissören är norrman - det är Harald Zwart som ligger bakom.
Den avslutande kung fu-turneringen för tankarna till gamla Jean-Claude Van Damme-filmer - fast med barn. Det här är hårda full contact-matcher där småungar slår och sparkar skiten ur varandra till maffiga ljudeffekter. För 25 år sedan hade filmen censurklippts.
En av låtarna under eftertexterna är producerad av en som heter Kuk i förnamn. En annan låt framförs av ett gäng norskor, "courtesy of Zwart Arbeid". Kul namn!
Vore filmen kortare hade jag faktiskt kunnat ge den en fyra i betyg. Därför är denna trea oväntat stark.






(Biopremiär 6/8)

DVD: [Rec] 2

[Rec] 2 (Atlantic Film)

Den spanska zombiefilmen [Rec] blev ju lite oväntat en stor framgång. Själv tyckte jag att den var helt okej, om än inte exceptionell - det intressantaste för min del var att betrakta den vettskrämda, skrikande publiken på Malmö-
premiären. Ja, ni kan ju leta upp min recension i "gamla" TOPPRAFFEL! på Metrobloggen.

Att det skulle komma en uppföljare (och dessutom en amerikansk remake; QUARANTINE) var självklart, och här har vi den - i Sverige dumpad direkt på DVD.

Men den här gången är det inte kul alls längre.

Jag har läst en rad recensioner av [Rec]2, mest amerikanska. En del är positiva, några tycker till och med att filmen är bättre än originalet, medan andra tycker att den är skitdålig. Jag måste tyvärr sälla mig till den sistnämnda gruppen.

Ni kommer väl ihåg vad som hände i första filmen. Ett litet TV-team följde med några brandmän ut på utryckning. De hamnade i ett stort hyreshus där ett zombievirus spritt sig. Alla åt upp alla. I sista scenen grabbade någon tag i hjältinnan och släpade in henne i mörkret.

...Och allt var filmat med skakig, handhållen kamera; det skulle se ut som TV-reportaget teamet höll på att göra.

Den skakiga handkameran är tillbaka i uppföljaren. Vi börjar direkt där förra filmen slutade. En insatsstyrka tar sig in i zombiehuset och de är försedda med videokameror. Snart visar det sig att en av männen faktiskt är präst - och han vet vad som ligger bakom zombiesmittan. Det handlar om demonisk besatthet! Jojomen, manusförfattarna har kombinerat DAWN OF THE DEAD med EXORCISTEN. Det var nog inte så smart när allt kommer omkring. Jag köpte det inte, det blev snarare fånigt.

Efter ganska exakt halva filmen introduceras vi för ett annat gäng: några tonåringar som leker med en uppblåsbar Barbara alldeles i närheten. Och en av dem videofilmar vad de håller på med! De upptäcker att något är på gång i zombiehuset - och istället för att fly, får de idén att ta sig in i kåken; "Tänk om där finns pengar!" Så jo, de lyckas hitta en väg in, och de får orsak att ångra sig.

[Rec]2 varar knappt 81 minuter, men jag satt och kollade klockan precis hela tiden och hoppades att det snart skulle ta slut. Aldrig, aldrig någonsin blir det intressant, spännande, otäckt eller chockerande. Större delen av filmen består av besinningslöst viftande med videokameror i mörker, och åtminstone jag hade svårt att se vaffan som hände.

Inga av rollfigurerna får en egentlig presentation, så varför ska jag bry mig om dem - i synnerhet som det knappt går att se hur de ser ut i mörkret. Dessutom spenderar de nästan hela filmen med att att skrika åt varandra - på smattrande spanska.

Det hela leder fram till en hyfsat fräsig twist på slutet, men det är inte värt att vänta på den.

Jag tyckte att [Rec]2 var något alldeles fruktansvärt irriterande.

Veckans tveklöst viktigaste nyhetshändelse

...Män i gorillakostym!!! I Mellerud, till på köpet!

http://www.expressen.se/Nyheter/1.2086609/cyklist-jagades-av-mystiska-gorillor

Bio: Life During Wartime

Foton copyright (c) Atlantic Film
Igår diskuterade ett par kollegor och jag huruvida man bör tacka nej till att recensera en film om man inte gillar genren, dess inriktning eller sättet den är gjord på; det vill säga filmer man på förhand vet att man troligen inte kommer att uppskatta. Jag tycker verkligen att man bör låta bli att recensera vissa filmer - om man jobbar åt en dagstidning eller ett magasin med flera skribenter. Men vad gäller TOPPRAFFEL! är det annorlunda. Mina läsare vill veta vad just jag tycker om filmerna på repertoaren.
Som bekant har jag väldigt svårt för krystade arty-farty-filmer av hajpade regissörer. Inget ont om konstnärlig film, det finns mycket som jag uppskattar (minns att jag nyligen skrev upp MADEMOISELLE CHAMBON) - men när det blir sökt och pretto sparkar jag bakut.
Det finns en hel del uppmärksammade filmer jag inte minns om jag sett dem eller ej. Ärligt talat: jag minns inte om jag sett Todd Solondz HAPPINESS från 1998 eller ej. Många av de här filmerna går in i ena ögat och ut genom det andra. Jag glömmer bort dem nästan omedelbart efter visningen. Är jag på en festival och ser många filmer av den här typen; dialogbaserad American Independent, minns jag aldrig vilken film som var vilken, vad som var vad.

Jag minns inte rollfig-
urerna i HAPPI-
NESS, om jag nu sett den, men här är de tillbaka i ett slags uppföljare. Trish (Allison Janney) blir förälskad i Harvey (Michael Lerner) och de planerar att gifta sig. Trishs förre make Bill (Ciarán Hinds) släpps ut från kåken, där han suttit inlåst för pedofili. Trishs syster Joy (Shirley Henderson) har problem med sin make Allen (Michael K Williams), som återfallit till sina gamla "problem" - han, öh, snuskar sig inför folk. Ally Sheedy spelar den tredje systern Helen, som bor flott i Hollywood och har ihop det med Keanu.

Trish tycker det är skönt att äntligen vara tillsam-
mans med en vanlig karl som Harvey, men hennes son Timmy (Dylan Riley Snyder) vill vara säker på att inte Harvey också är pedofil. Dessutom är det snart dags för Timmys bar mitzvah. Joy hemsöks av spöket efter en tidigare pojkvän (Paul Reubens). Harveys son är en rejäl nörd. Bill äter geléhallon. Charlotte Rampling dyker upp.
Todd Solondz kallas den svarta humorns mästare. Visst är det småroligt här och var. Men allting är så oerhört konstruerat. Här finns inte en enda replik som känns naturlig, skådespeleriet och scenerierna känns lika onaturliga de. Filmen närmar sig hela tiden filmad teater. Det är sterilt och artificiellt. Jag kan nästan se framför mig hur Solondz skrockar lite självbelåtet åt sina roliga repliker och ibland tragiska figurer. Dylan Riley Snyder har ett rätt otäckt utseende och jag kan intge avgöra om han är dålig skådis eller ej, eftersom han säger så konstiga saker och beter sig så märkligt.

Stora delar av filmen påminner om bröderna Coens filmer, och då i synnerhet A SERIOUS MAN, med tanke på allt det judiska som genomsyrar LIFE DURING WARTIME. Här finns även en surrealistisk restaurangscen som för tankarna till David Lynch. Fast Solondz är betydligt mindre begåvad än Coens och Lynch.
Jag tyckte att LIFE DURING WARTIME var rolig och fascinerande - i början. Men snart tappade jag intresset och började irritera mig på filmen och sättet den är gjord på. Den fick mig även att tänka på vissa amerikanska serietecknare jag har svårt för, vissa av rollfigurerna kan jag se framför mig som tecknade figurer. Framför allt Rich Pecci, som spelar Harveys konstige son Mark.
Självklart kommer LIFE DURING WARTIME att få lysande kritik av landets recensenter. Det är bara jag som inte gillar sådant här.
En stor del av filmen är inspelad i Puerto Rico, ett land som hårdsatsar på att locka till sig utländska filmproduktioner.

(Biopremiär 6/8)

DVD: The Spy Next Door

THE SPY NEXT DOOR (Nordisk Film)

På fredag kan vi se Jackie Chan på bio i nyinspelningen av KARATE KID. Men vår käcke kines är aktuell även på DVD-hyllorna i den här familjefilmen som i Sverige dumpats direkt på DVD. Det finns en orsak till detta.

Jag gillar Jackie chan. Fattas bara. Det är ju Jackie Chan. Man behöver inte motivera det mer än så. Killen har alltid varit ett charmtroll som gjort förbannat underhållande filmer, och de gånger filmerna varit mindre lysande - vilket främst gäller hans amerikanska produktioner - har Chan sett till att de går att titta på ändå.

I THE SPY NEXT DOOR spelar Jackie Chan den glasögonprydde, tafatte fjönten Bob Ho, som jobbar på ett företag som säljer pennor. Han bor granne med den ljuva Gillian (Amber Valletta) och inte nog med det - han har ett förhållande med henne och de tänker gifta sig.

Dock finns det två problem. Det ena är att Gillians tre små barn inte alls tycker om den mesige fåntratten Bob Ho (som för övrigt svarar i telefon med orden "Yo! It's Ho!").

Det andra problemet är att Bob inte alls jobbar med pennor. Nej, han är hemlig superagent.

Bob och hans mannar är på jakt efter ett gäng ryska skurkspioner, vilka i sin tur är på jakt efter ett dataprogram, eller vad det nu var, som Bob har i sin dator.

Gillian måste åka bort över en helg och Bob sätts på att vara barnvakt. Ett utmärkt tillfälle att lära känna barnen och få dem att tycka att han är cool. Gillians lillgamle grabb hittar det eftersökta dataprogrammet och sparar ner det i sin iPod - vilket gör att skurkarna hittar dem. Då måste Bob avslöja att han faktiskt är kung fu-kunnig hjältespion. Genast tycker ungjävlarna att han är hur frän som helst. Men Bob passar även på att infomera ungarna om att det viktigaste av allt i världen, se, det är familjen!

THE SPY NEXT DOOR, i regi av Brian Levant som gjorde BEETHOVEN och FAMILJEN FLINTA-filmerna, är en bisarrt dålig film. Jackie Chan börjar se lite trött och gammal ut - han börjar likna Pekka Langer. Eller så var han bara ointresserad av filmen. Men han är långt, långt ifrån värst. Dialogen är bitvis häpnadsväckande dålig. Barnen fäller riktigt taskiga repliker och agerar därefter. I synnerhet grabben.

Värst är de ryska skurkarna. De ska prata med rysk brytning, men låter mest som amerikaner som låtsas vara ryssar i en tecknad film - eller en skolpjäs.

De snälla kung fu-fajterna är väl okej, men de är inte så många och de är inte särdeles spektakulära. Bob Ho är en jävel på att hantera knytnävar och cyklar och tillhyggen - men han klarar inte av de enklaste saker i köket när han ska fixa mat till barnen. Tänk vad tokigt att han sätter en plastskål i mikron och försöker ta ut en het plåt ur ugnen med bara handen!

Amber Valletta är väldigt snygg och sympatiskt (och plattbröstad...). Billy Ray Cyrus spelar Bob Hos agentkollega.

Under förtexterna får vi av någon anledning se klipp ur andra, betydligt bättre Jackie Chan-filmer. De obligatoriska bortklippta tabbarna under eftertexterna är inte speciellt roliga.

Bio: Predators

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Diskussionen efter pressvingen av PREDATORS handlade till stor del om filmens åldersgräns på bio i Sverige. I USA försågs den med en R-rating; det vill säga från 17 år. Men ett par av mina kollegor hävdade att filmen har fått en elvaårsgräns i Sverige. Efter att ha sett filmen tyckte jag att det lät fullkomligt osannolikt, men efter en snabb koll på nätet konstaterar jag att, jodå, det stämmer - PREDATORS är från elva år, med motiveringen att våldet är "orealistiskt".*

Hade den här filmen kommit på 1980-talet hade den blivit hårt censurklippt, kanske rentav totalförbjuden. Ni kommer väl ihåg hur det såg ut när ROVDJURET, första filmen i serien, hade svensk premiär 1987. Eller rättare sagt: hur det inte såg ut. Statens Biografbyrå hade varit inne och saxat hejvilt i John McTiernans moderna klassiker - man hade till och med kortat scenen där Arnold Schwarzenegger och hans mannar skjuter besinningslöst på träd och buskar ("COOOOOONTAAAACT!!!"). Resultatet var förstås en hoppig film där man ibland inte såg när huvudpersonerna strök med.

Till saken hör att PREDATORS är en mycket - mycket - blodigare film än ROVDJURET. Folk får ryggraden utsliten, exploderar, spetsas, skjuts - allt på sätt där blod och inälvor sprutar åt alla håll. Dessutom innehåller filmen grovt språk, vilket bara det ser till att åldersgränsen blir R i USA. I Sverige kan en sjuåring se filmen i vuxens sällskap. Jag är väl den siste som skulle propagera för censur och åldersgränser, men man måste betänka att föräldrar i allmänhet är dumma i huvudet och mycket väl kan släpa med sig lilla Lisa på PREDATORS, i tron att det är en vanlig äventyrsfilm. Och så börjar lilla Lisa att gråta och föräldrarna blir upprörda och anklagar biografen och filmbranschen, och inte sig själva.

ROVDJURET är förstås en av mina favoritfilmer. Fattas bara. Rovdjuret själv är det coolaste rymd-

monstret (Alien får ursäkta) och den första filmen är full av fantastiska scener och repliker ("I ain't got time to bleed!"). Och så är ju skådespelaruppställningen enastående i filmen. För att inte tala om Alan Silvestris filmmusik!

ROVDJURET 2 tyckte jag var skitbra när den kom, men senaste jag såg den tyckte jag inte att den var något vidare. Danny Glover jagar utomjordingar i Los Angeles.

De två ALIEN VS PREDATOR-filmerna lämnar vi därhän, de hör inte till serien och rent allmänt passar de inte in.

Jag hade rätt högt ställda förväntningar på PREDATORS; den tredje filmen i den egentliga serien. Nimród Antal regisserade - honom skrev jag om alldeles nyligen i min recension av ARMORED. Robert Rodriguez producerade och jobbade på manuset.

Adrien Brody är legosoldaten Royce, som vaknar upp - i fritt fall på väg ner mot en djungel. Av allt att döma har han drogats och slängts ut från ett flygplan. En fallskärm vecklas ut i sista sekunden och han överlever fallet. Väl nere på marken stöter han på ytterligare en grupp människor som också vaknat upp med en fallskärm på ryggen. Det sista de minns är ett starkt ljusscen, och därefter är de ute på en ofrivillig flygtur.

De övriga är den israeliska soldaten Isabelle (Alice Braga), läkaren Edwin (Topher Grace), yakuzamedlemmen Hanzo (Louis Osawa Chanchien), gangstern Chuchillo (Danny Trejo) och några till - samt en afrikansk kille som spelas av en som heter Mahershalalhashbaz Ali. Mahershalalhashbaz Ali är tammefan det sämsta filmtjärnenamnet någonsin. "Mahershalalhashbaz Ali! Kom in och ät!"

Snart upptäcker de att de inte alls är kvar på Jorden - de har dumpats på en främmande planet. Och nej, de är inte ensamma där. I så fall hade filmen inte hetat PREDATORS, utan ENSAMMA. Först springer de på vad som ser ut som ett läger. Där hänger det flådda människolik från träden. Där hittar de även en levande predator fastbunden vid en pelare. Han hade väl blivit gramse med sina predatorvänner.

...Och så dyker då de utomjordiska nöjesjägarna upp och börjar ta kål på huvudpersonerna så att blodet sprutar. Efter ett tag springer de även på Laurence Fishburne, som har häckat på planeten i en massa år, byggt sig ett litet underjordiskt hem, och blivit lite tosig i huvet på kuppen.

Mina förväntningar på Antals film kom allt på skam. PREDATOR är långtifrån en helt igenom lyckad film - eller ens halvt igenom. Filmen är nämligen alldeles för tråkig.

Ett av de största problemen med filmen är att rollfigurerna är alldeles för osympatiska. Det är väl egentligen bara tjejen som har lite medmänskliga drag. De övriga är hjärtlösa soldater, straffångar som sitter på death row, gangstrar och psykopater. Varför ska jag sitta och hålla tummarna för att de ska överleva? Om detta vore en DEATH WISH-film, hade rovdjuren fungerat som Charles Bronson! Till och med Adrien Brodys "hjälte" är ett kräk.

Större delen av filmen består av att huvudpersonerna promenerar i grönskan. Det är ungefär som SAGAN OM RINGEN-trilogin; folk går och går och går, och det händer ingenting. I PREDATORS känns det som om de marscherar på stället.

Filmmakarna har även fått för sig att göra något slags drama av det här. Filmens dramatiska partier når klimax när de allihop sitter hemma hos Fishburne och diskuterar sina liv och sin situation. En scen som håller på i en evighet.

PREDATORS är ett missed opportunity. Allting pekar på att det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra film - men man har slarvat med manuset. Det hade behövts ytterligare en genomkörare eller två.

Men visst finns här mycket positivt. Det här är en väldigt snygg film. Make-up, dräkter och effekter är utmärkta. Splattervåldet - som borde betinga 15-årsgräns - är fläskigt. Skådespelarna är bra. Bäst av allt är att kompositören John Debney återanvänt Alan Silvestris originalscore. Stanna kvar under eftertexterna för en väldigt tuff version av ledmotivet!

När det gäller betyg på filmen svajade jag betänkligt efter pressvisningen. Det gjorde även flera av mina kollegor. För jag satt till stor del och kände att det här inte kan få mer än en tvåa i betyg. Det är för trist och osympatiskt. Men samtidigt är PREDATORS lite för ... bra för att bara få en tvåa. Så därför höjer jag ett snäpp. Men den här trean är väldigt svag. Lika svag som trean jag gav till ARMORED.

Jag har ingen aning om hur den unga, svenska biopubliken kommer att ta emot PREDATORS. Antingen tycker de att den är skittuff - eller så avfärdar de den som overklig.

(Biopremiär 6/8)

* Från biografbyråns hemsida: "Framställningen innehåller åtskilliga inslag av skottlossning, grovt våld och hotfull stämning. Dock kan filmens ickerealistiska karaktär och avsaknad av trovärdiga personer att identifiera sig med betraktas som en förmildrande omständighet. Framställningen bedöms därför innebära risk för psykisk skada hos barn under 11 år." Så - varför ville byrån barnförbjuda de betydligt mer barnvänliga TWILIGHT-filmerna?

DVD: Dangerous Man

DANGEROUS MAN (Nordisk Film)

Åkej, dags för ännu ett Steven Seagal-raffel. Den här filmen har jag redan recenserat annorstädes på främmande språk, och jag orkar inte översätta den texten, så det är väl lika bra att hänvisa till den. Ni kan läsa om DANGEROUS MAN HÄR!
Jag kan tillägga att man på den svenska omslaget av någon anledning hävdar att Seagal själv regisserat filmen, men det stämmer inte.
...Nåja. Jag passar i alla fall på att dela ut dvärgar till filmen här på TOPPRAFFEL! Här har ni dem:

Hammer House of Beer

Att gamla fina Hammer Films är tillbaka är ingen nyhet. Men vad som är en nyhet, är att de hittat på ett nytt sätt att dra in pengar till sina produktioner: de säljer öl.
Med start i september kommer man att kunna köpa en rad ölsorter från Hammer House of Beer, försedda med gamla Hammerfilmaffischer som etiketter. "Coffin Ale, a very pale ale, Dracula's Desire, a deep, blood-red bitter, and the very strong, full-bodied IPA Curse of Frankenstein". De kommer även att finnas på fat.

Annat nytt från Hammer, är att de i höst börjar fimatisera Susan Hills spökhistoria THE WOMAN IN BLACK - tidigare har det gjorts en TV-film efter den; jag har inte sett den, men den  anses vara fruktansvärt creepy även av härdade skräckfans. James Watkins som gjorde EDEN LAKE regisserar, för manus står Jane Goldman som  jobbade på KICK-ASS, och i huvudrollen ser vi Daniel Radcliffe - jepp, Harry Potter. Fast han lär nog inte spela den svartklädda kvinnan.

DVD: Armored

ARMORED (Sony)
Nimród Antal. Sug på det namnet. Nimród... Nimród ... Antal!
Det låter som ett anagram. Eller som en figur i en sketch med Galenskaparna. Men han är filmregissör. Född i Los Angeles. Hans föräldrar tyckte väl att han såg ut som en Nimród. Fast att de gav honom det namnet kan också ha berott på att de är ungrare.
På fredag är herr Antal bioaktuell med PREDATORS - och jag kommer förstås att recensera den innan dess. Men Antal är aktuell även på DVD-hyllorna med den här actionthrillern - en term jag använder löst, då det inte är så mycket action i thrillern. Tydligen biovisades filmen i Sverige. Någonstans. I Malmö gick den inte upp. För en gångs skull kan jag förstå varför, då ARMORED känns som en direkt-på-DVD-rulle.
Det är onekligen en stjärnspäckad film: Matt Dillon, Fred Ward, Laurence Fishburne, Jean Reno, Skeet Ulrich med flera - och bristen på kvinnor är i det närmaste total. Den som får agera lite mer huvudperson i denna ensembelfilm, är Columbus Short. De här killarna jobbar åt ett väktarföretag; de kör värdetransporter.
Shorts rollfigur har det inte så bra hemma. Han bor med sin strulige lillebror, som de sociala myndigheterna vill ta hand om. Fogden vill ta huset ifrån honom. Han behöver pengar och det snabbt.
Då börjar hans kollegor prata om att sno stålarna de transporterar. De har en plan som absolut inte kan gå fel. Och motvilligt låter Short sig övertalas.
De utför kuppen - och givetvis går allt fel. Efter att ha kört in på ett förfallet fabriksområde för att gömma pengarna, blir de sedda av en uteliggare. Den skjutgalne Fishburne skjuter ner uteliggaren. Short vill dra sig ur och försöker sticka. De andra försöker stoppa honom. Alla bråkar med alla. Blodvite följer.
ARMORED varar bara 84 minuter inklusive långa eftertexter. Och det dröjer ganska exakt halva filmen innan de iscensätter kuppen och den utlovade actionthrillern börjar. Fram tills dess är det mest drama. Thrillerhalvan känns för kort. Det som sker är inte särdeles oväntat, men det lyckas trots allt bli hyfsat spännande.
Filmen är kompetent gjord på de flesta plan och den har fått en extra guldkant tack vare de medverkande, men ARMORED skulle lika gärna kunna vara en liten TV-film.
Varje gång Laurence Fishburne dök upp, tänkte jag på hans nittonåriga dotter som just nu figurerar flitigt i media, då hon gett sig på en porrkarriär för att bli känd.
Sicken en.
Om jag skyndar mig kan jag ge ARMORED tre syndiga dvärgar - innan jag ångrar mig och sänker betyget.

Horror Channel @ Xomba

Sedan en tid tillbaka skriver jag ju en hel del åt Xomba.com.
Nu har de alldeles precis lanserat sin nya skräckavdelning, och självklart är jag en av männen bakom den.
Just nu finns det inte så mycket där, men innehållet kommer att öka rejält de närmaste dagarna. Besök Horror Channel @ Xomba genom att klicka HÄR.

Jag intervjuar John Morghen

Jag har alldeles nyss gjort en makalöst lång intervju med den italienske skådespelaren Giovanni Lombardo Radice, bättre känd som John Morghen - killen som blev borrad genom huvudet i CITY OF THE LIVING DEAD. Klicka HÄR för att läsa intervjun!

"No porn for you!"

Hmm... Vuxenfilmindustrin är inte som den en gång var...

Mina gamla VHS-recensioner, del 4 av 4

THE YOUNG NURSES

(VTC)

                                         

Regi: Clinton Kimbro

Med: Jean Manson, Ashley Porter, Angela Gibbs, Sam Fuller, Dick Miller

USA 1973                                         

Den unike filmregissören Tim Kincaid (se pappers magasin defekt nummer #1) har inte regisserat, utan enbart productiondesignat, men trots detta är denna Corman-produktion värd att leta upp. “The Young Nurses” känns som tre avsnitt av världens bästa sjukhus-tv-serie, berättad i omblandad ordning, då den består av tre parallellhistorier som utspelas i samma sjukhus. Vi har dels standardhistorien om en syster som förälskar sig i en patient (som för övrigt är tävlingsseglare, med en dominant far?!). Vi har systern som går in för sitt arbete med liv och lust, och när en av hennes patienter dör, ställs hon inför rätta, och så har vi den färgade systern (hmm... Borde inte en färgad syster kallas för “sister” istället för “nurse”?) som upptäcker, och reder ut en knarkharva.  

Vad som gör den här filmen so oerhört fantastisk, är att den är  fullknökad med omotiverade nakenscener. Det första man ser efter förtexterna, är - KA-POW! - en närbild på ett par nakna bröst. Sedan blir det bara bättre och och bättre. När sjuksystrarna anländer till jobbet på morgnarna, får man självklart se hur de byter om (de är  givetvis nakna under sina vita rockar); de har sex i sjukhussängarna; de har sex på stranden (där de även flyger drake); och den färgade sjuksystern går på nakendisco, som snabbt förvandlas till en orgie. Tjejen som anklagats för att ha slarvat ihjäl en patient jobbar extra på en privat kvinnoklinik som inte tar betalt för sina undersökningar, och gynekologundersökningarna är grundliga. magasin defekt-idolen Dick Miller är med som polis i några sekunder, och filmen innehåller även en biljakt. För övrigt berättade Psychotronic Video-redaktören Michael J Weldon att Tim Kincaid inte hörts av sedan filmen “She’s Back!” (den där med Carrie 'Prinsessan Leia' Fisher)  kanske har han återgått till homosexporren?!?

CRYING FREEMAN

(Scanbox)

                                         

Regi: Christophe Gans

Med: Mark Dacascos, Julie Douglas, Rae Dawn Chong, Tcheky Karyo, Mako

USA/Frankrike/Japan 1995

  

Inte nog med att det här är den bästa manga in motion-film som gjorts. Inte nog med att det är den bästa hongkongaction-inspirerade film som gjorts i väst. Crying Freeman kan dessutom bli den bästa actionfilm som släpps på video i år. Och det kunde ju ha blivit så patetiskt och fånigt.

För handlingen ligger på gränsen till fånighet. Den snälle och rare krukmakaren Yo (Dacascos) kidnappas av de kinesiska gangstrarna Drakarna. De hjärntvättar Yo, och gör honom till The Freeman, världens  skickligaste hitman. Yo har blivit en rackare på att skjuta, slåss och fäktas, men helt igenom hård är han inte, för varje liv han skördar  fäller han en tår.

Fjöntighetsfaktorn skulle alltså kunna vara hög, men dess franske regissör, Christophe Gans, före detta filmkritiker, har gjort detta till en makalös film. Den ser ut som en japansk gangsterfilm från 60-talet, bryter ut i extremt välkoreograferad action modell John Woo, men flyter ungefär som en amerikansk film. Tyvärr släpps filmen inte i letterbox, utan i en fullscreenversion som gör sitt bästa för att förstöra filmens bildkompositioner. Ursprungligen skulle Crying Freeman gå upp på bio, och det är bara att beklaga att det inte blev så.

TRE SVENSKOR I TYROLEN

orig.titel: Drei Schwedinnen in Tirol

(GEBE film & video AB)

Regi: Siggi Götz

Med: Gianni Garko, Alexander Grill, Inge Fock, Herbert Fux

Tyskland 1977

Tyrolare kommer till Sverige. Tre svenskor kommer till Tyrolen. En gammal gubbe äter ägg. Det klättras på stegar. Det dansas disco.

FLYKTEN FRÅN L.A.

(CIC)

orig.titel: Escape from L.A.

Regi: John Carpenter

Med: Kurt Russell, Stacy Keach, Steve Buscemi, Peter Fonda, Pam Grier, Bruce Campbell

USA 1996

                                         

Klaga på John Carpenter ska man akta sig för. Då kan hemska saker hända, eftersom Carpenter har väldigt hängivna fans, trots att mannen inte gjort några bra filmer på hur länge som helst.

“Flykten från New York” är i det närmaste helig. Första gången jag såg filmen, vilket var på video, blev jag oehört besviken. Var det här allt? Jag tyckte att filmen såg väldigt billig och vissen ut, och att musiken lät modell antikt TV-spel.

“Flykten från L.A.” är ju riktigt kul. Mycket bättre än originalet. Egentligen är det samma film en gång till, Kurt Russells hårding Snake Plissken drar till L.A. för att under tvång utföra ännu ett uppdrag, och karaktärerna han träffar på där, är i stort sett baserade på personerna i förra filmen.

Grejen är den, att det är roligare skådisar den här gången. Isaac Hayes var visserligen med i första filmen, men han var i stort sett ensam. Här syns istället folk som Steve Buscemi, Pam Grier, en i det närmaste oigenkännlig Bruce Campbell, och enligt uppgift ska Robert Carradine finnas där någonstans. Bäst är Peter Fonda som en surfare som väntar på den perfekta vågen.

Specialeffekter finns det gått om, visserligen är de ofta uppenbart datoranimerade, men ändå, och actionscenerna är mycket bättre. Egentligen är det bara Kurt Russell som drar ner helhetsintrycket; han är ganska patetisk som den viskande Plissken.

Jag hade kul i videosoffan.