fredag 23 juli 2010

Ännu en poster

Den svenska affischen till LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN var som de flesta svenska filmaffischer hyfsat ful.
Här är en ny affisch till den amerikanska remaken.
Det är ju så här en filmaffisch ska se ut.
Åtminstone till en sådan här film.

Captain America: The First Avenger - Promo Art

Jodå, det ser väl fräsigt ut. Om man köper att amerikanska armén faktiskt tillsatte en soldat klädd så här under andra världskriget.

torsdag 22 juli 2010

Bio: Letters to Juliet

Foton copyright © Nordisk Film

Jamen, för jävelen!

Igår såg jag det fina, franska kärleksdramat MADEMOISELLE CHAMBON. Idag var det dags för mer kärlek. I amerikansk tappning. Fast kärleksfilm eller kärleksdrama är att ta i. Kärleksdravel känns mer passande.

Amanda Seyfried (som ju ser ut som en fisk) är Sophie, som jobbar som faktagranskare på The New Yorker. Hon är förlovad med italienaren Victor, som spelas av mexikanen Gael García Bernal. Victor ska öppna restaurang i New York, han är en jävel på att laga mat och han tycker även om att vifta med armarna.

Victor ska åka till Verona i Italien för att träffa- och skaffa leveran-törer av råvaror och Sophie följer med - resan ska bli något slags bröllopsresa i förskott. Men väl där blir det inte som Sophie tänkt sig. Victor babblar nämligen bara om mat, tänker bara på mat, åker bara till ställen som har med mat att göra, så när han far iväg till en vinauktion i en annan stad, stannar Sophie kvar i Verona.

Hon hittar en kåk i vilken Julia från Romeo & Julia tydligen bott; massor av fruntimmer vallfärdar dit varje dag för att skriva brev om kärlek till Julia; brev som de sedan trycker in i muren. Sophie följer efter en kvinna som samlar upp dessa brev - det visar sig att några kvinnor jobbar med att besvara breven; de hävdar att de jobbar som Julias sekreterare.

Sophie råkar hitta ett gammalt brev från 1957, som hon besvarar. Ett par dagar senare stövlar Johan Glans in till Sophie och de andra kvinnorna. Nej, det är förstås inte Johan Glans. Det är en ung engelsman som heter Charlie och som spelas av australiern Christopher Egan. Men han ser ut som-, rör sig som- och beter sig som Johan Glans. Och han är minsann inte glad. Nu är han i Verona tillsammans med sin farmor Claire (Vanessa Redgrave), som en gång skrev brevet Sophie besvarat. Nu vill hon leta upp sitt livs kärlek Lorenzo, som hon inte träffat sedan hon valde fel 1957. En korkad idé, anser Johan Glans.

Den oromantiske Johan Glans tycker att Sophie är en vidrig människa, men det gör inte Claire och tillsammans åker de runt i Toscana för att besöka alla Lorenzo Bartolini som bor där. Nu såg jag i förtexterna att Franco Nero skulle medverka, så jag förstod förstås på en gång att de skulle hitta Nero på slutet.

Franco Fucking Nero!

Han gör entré ridande på en häst!

Jag var nästan på väg att höja betyget bara på grund av detta, men då skulle jag vara oschysst mot er. För det här är en fullkomligt vedervärdig film, vars enda försonande drag är de tjusiga italienska miljöerna - och Franco Nero.

Varför Sophie är förlovad med Victor är en gåta - de två är olika som eld och vatten. Det hade förresten varit betydligt mer intressant om filmen istället handlade om hans matäventyr. Senare blir förstås Sophie förälskad i Johan Glans. Fan vet varför. Han är bara en konstig torrboll. Jag minns inte vad han sa att han jobbade med, men jag gissar på syokonsulent.

Däremellan är det något alldeles oerhört banalt - och segt. Filmjäveln slutade ju aldrig! Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag började stånka och stöna. Aldrig blir det romantiskt eller roligt eller lite gulligt - eller ens underhållande. Antagligen måste man vara en tolvårig flicka för att uppskatta det här. Eller kärring. Jag vet inte.

Regissören Gary Winicks förra film var den avskyvärda BRIDE WARS. Riktigt så illa är det inte den här gången, men LETTERS TO JULIET är allt annat än bra.

Oliver Platt spelar redaktör på The New Yorker, men nämns inte i rollistan.

Det ska han vara glad för.





(Biopremiär 23/7)

You know you're in an Italian horror movie when...

Jag skrev nyss en så kallad humoristisk artikel. Klicka HÄR för att läsa den!

onsdag 21 juli 2010

Bio: Mademoiselle Chambon

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Jag lämnade pressvisningen av INCEPTION ganska likgiltig. Ett par timmar efter att jag sett detta multimiljondollarepos skulle jag se ännu en film - INCEPTIONS direkta motsats, visade det sig. Ett stillsamt franskt kärleksdrama vars budget säkert inte räckt ens till INCEPTIONS spiddekagekonto (jag hörde att Leonardo DiCaprio åt en farlig massa spiddekagor).

Jag hade inte läst speciellt mycket om MADEMOISELLE CHAMBON, jag hade nog inte läst något alls, när jag tänker efter. Det enda man ser på filmaffischen är ett par kvinnoben och några för mig okända namn. Det här skulle alltså kunna vara precis vad som helst.

Det senaste året tycker jag mig ha sett en hel del franska dramer om medelålders gubbar som finner kärleken. Och då menar jag verkligen gubbar; folk vilka som helst. Låt mig jämföra med en amerikansk film om en gubbe som hittar sitt livs kärlek; CRAZY HEART. Den filmens Bad Blake är förvisso en gubbe, men han är en cool gubbe, countrystjärna, och han har cowboyattityd. Han är inte som alla dessa franska gubbar.

Gubben i MADEMOISELLE CHAMBON heter Jean (Vincent Lindon). Han är i 50-årsåldern, jobbar som murare och är gift med den drygt tio år yngre Anne-Marie (Aure Atika) och tillsammans har en en pågablära i lågstadieåldern.

Stéphane Brizés film öppnar med en lång och rolig scen där familjen sitter i naturen och hjälper pågen med läxorna. De hamnar i en diskussion om grammatik och har svårt att reda ut begreppen. Intressant början, vart ska detta leda?

Pojkens skolfröken, Véronique Chambon (Sandrine Kiberlain) ber en dag Jean att komma till klassen och berätta för ungarna om hur det är att jobba som murare. Jean tackar ja, gör succé och mademoiselle Chambon ber honom följa med hem till henne för att titta på ett dragigt fönster i hennes lägenhet. Han konstaterar att fönstret måste bytas ut, så han åtager sig att fixa det. Han ber även Chambon att spela något vackert på fiolen han fått syn på i hennes hem. Hon spelar en vemodig vals, och innan de vet ordet av faller de i varandras armar.

De fortsätter att träffas, men deras förhållande är förstås dömt att gå under redan från början.

Denna romans är uppblandad med scener där Jean tar hand om sin far, som ska fylla 80. Jean följer även med farsan till en begravningsbyrå för att i en lika bisarr som komisk scen hjälpa till att välja ut kista och annat som behövs den dag då farsan sätter tofflorna.

Det är inte mycket som händer i MADEMOISELLE CHAMBON. Filmen är nästan direkt minimalistisk på flera sätt. Ofta är scenerna långa och ordlösa. Jean och mademoisellen fattar tycke för varandra utan ord. De sitter stilla, ofta ensamma, men vi ser i deras ögon och känner av stämningen vad som sakta håller på att ske. Detta är förstås väldigt skickligt gjort. I en amerikansk film hade en orkester fläskat på med sina smörigaste stråkar. I en svensk film hade de förklarat allt i långa, onödiga dialoger. I Brizés film behövs inte detta.

Är filmen stillastående? Jo, det kan man väl säga. Är den tråkig? Nej, jag tycker inte det. Jag engagerades av den lilla berättelsen. Jag njöt av det provencalska lugnet. Ibland satt jag med ett fånigt leende på läpparna. Det här är stillsam poesi på ett sätt fransmän kan komma undan med.

Dessutom är samtliga inblandade rollfigurer sympatiska, och det är ju ganska ovanligt. Jean tycker ju inte illa om sin fru, det är bara det att han råkar falla för mademoiselle Chambon.

När jag kollade upp fakta om filmen noterade jag att den bland annat är inspelad i Marseille. Men staden nämns aldrig. Man får sällan se några miljöer. Människorna står i centrum, ibland skymtar miljöer bakom dem. I en scen åker Jean och fröknen till en plats med fantastisk utsikt över trakten, men i övrigt skulle filmen kunna vara inspelad precis var som helst i Frankrike - eller åtminstone i södra delarna.

MADEMOISELLE CHAMBON blev en trevlig överraskning för mig. Kanske är jag för snäll nu när jag betygsätter den, men det struntar jag i. À votre santé!

 

 

 

 

 

(Biopremiär 23/7)

Bio: Inception

Foton copyright (c) Sandrew Metronome
Till skillnad från de flesta andra, tyckte jag inte att Christopher Nolans MEMENTO var något speciellt. Den filmen byggde helt och hållet på dess gimmick: den berättades baklänges. Hade filmen istället berättats som vanligt, från början till slut, tror jag få hade brytt sig, eftersom det i grund och botten handlade om en ganska simpel thriller.
Nolan visade dock att han kunde göra film med BATMAN BEGINS och THE DARK KNIGHT - BEGINS är självklart bättre än DARK KNIGHT eftersom den försnämnda innehåller ninjas.
Enligt uppgift har Nolan spenderat tio år på att skriva manuset till INCEPTION. Hemlighetsmakeriet kring filmen har varit stort, nästan ingenting om dess handling har varit känt innan premiären - och i fredags fick filmen slutligen sin USA-premiär. Jag läste ett gäng recensioner och den samlade amerikanska kritikerkåren verkar ha stått upp och applåderat, betygen och omdömena blev väldigt höga.
Självklart var mina förvänt-
ningar lika höga när jag i förmiddags släntrade in på pressvisningen.
Tyvärr måste jag säga att mina förväntningar kom på skam.
Okej. Dags att försöka förklara vad INCEPTION handlar om. Det är lättare sagt än gjort. Men det är något i den här stilen:
Leonardo DiCaprio spelar Dom Cobb, ett slags väldigt unik tjuv: han kan ta sig in i folks drömmar för att stjäla idéer - detta kallas "extraction". Men nu vill Cobb lägga av. Han har offrat det mesta i sitt liv. Det enda han vill nu, är att få åka hem och återse sina barn.
För att kunna göra detta måste han utföra en sista kupp. Den här gången måste han dock göra det motsatta mot vad han brukar göra, nu ska han ta sig in i en dröm och plantera en idé - termen för detta är "inception". Tillsammans med sitt specialteam sätter han planen i verket. De söver ner sig och hoppar från dröm till dröm, mellan drömmar i drömmar i drömmen och så vidare. Men någon verkar hela tiden ligga steget före och hela tiden dyker det upp folk som försöker ha ihjäl våra hjältar.
Flera kritiker har kallad Nolans film "The thinking man's" och så något valfritt: actionfilm, science fiction-film, MATRIX och annat passande. Men om det verkligen är så intelligent och intellektuellt vet jag inte. Jag kom nämligen flera gånger på mig med att sitta och tänka på annat.
Det är onekligen en avan-
cerad värld Nolan har skapat, det är en lika avancerad story - åtminstone ger den intryck av det. Problemet är bara att Nolan skruvar allting några varv för mycket; saker som redan är krångliga och röriga blir ännu krångligare och rörigare - och be mig inte att förklara logiken och kvasivetenskapen i handlingen. Precis som fallet var med MEMENTO är det här främst en gimmickfilm.
Skådespelaruppbådet är smått fantastiskt, det vimlar av kändisar. Förutom DiCaprio ser vi Michael Caine, Tom Berenger, Cillian Murphy, Ellen Page, Pete Postlethwaite, Ken Watanabe med flera. En av Cobbs närmaste män spelas av en kille som heter Joseph Gordon-Levitt. Han är märkligt lik Heath Ledger. Ledger var ju Jokern i THE DARK KNIGHT; valde månne Christopher Nolan Gordon-Levitt på grund av denna likhet?
Men vad spelar en samling A-listeskådisar för roll när rollfigurerna är platta? Det finns inget emotionellt driv i personerna, därför upplevde jag det som svårt att engageras. Alla är könlösa och småtråkiga.
Vidare lider INCEPTION av samma problem som till exempel MATRIX- och ELM STREET-filmerna: eftersom majoriteten av handlingen i dessa filmer utspelar sig i drömmar, eller alternativa, artificiella verkligheter, och saker och ting egentligen inte sker på riktigt, går det inte riktigt att skapa spänning. Visst kan man dö i drömmen, men alla gränser och regler suddas ut. Anything goes. När logiken målar in sig i ett hörn, är det lätt att fuska sig ut.
Men! Det finns en hel del här att applå-
dera. INCEP-
TION är fantastisk att titta på. Det är stort, maffigt och tjusigt. Och specialeffekterna är verkligen något att skriva hem om. Här finns bland annat en scen där en storstad liksom viks som en calzone över DiCaprio och Page, rummet ändras och de börjar promenera längs en gata som går lodrätt uppåt.
Det bjuds på en hel del action, mycket ser ut att vara hämtat från MATRIX med slagsmål där man kan springa i tak och på väggar, men det figurerar även ett "örnnäste"; ett slags fästning på en snöig bergstopp, vilket leder till strider mot en hel armé fiender. Självklart påminner detta starkt om I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST.
Två timmar och 28 minuter varar det här. Självklart är det åt helvete för länge. Jag tittade på klockan och önskade att jag inte druckit så mycket sprit igår kväll.
INCEPTION får godkänt, men som helhet tycker jag att filmen är en besvikelse.







(Biopremiär 23/7)

tisdag 20 juli 2010

Beck: Polis, polis, potatismos


I samband med utställningen Polis, polis, potatismos hade Spegeln igår en specialvisning av Pelle Berglunds filmatisering från 1993 med Gösta Ekman som Martin Beck. Självklart var jag där för att mingla med kändisuppbådet, vilket inskränkte sig till Ingvar Andersson (som bland alla platser i salongen valde att slå sig ner bredvid mig) och Maj Sjöwall.
    

Jag minns inte om jag sett den här filmen tidigare, men jag har sett några av de övriga filmerna i den här serien med Ekman - och jag vill minnas att de var riktigt dåliga och fick taskiga recensioner. Det vi minns mest är förstås alla tyska skådisar som dubbats till svenska.
    

Maj Sjöwall introducerade filmen och sa att produktionsbolaget köpt rättigheterna till de sex Beckromaner som var tillgängliga. Men det skrevs ju tio böcker. Förutom de här sex filmerna, finns ju MANNEN PÅ TAKET med Carl-Gustaf och DEN SKRATTANDE POLISEN med Walter Matthau. Det blir åtta filmer och böcker. De övriga två, då? Har de hamnat i limbo.

Sjöwall berättade att hon blev väldigt glad när hon fick veta att Gösta Ekman skulle spela Beck. Hon hävdade även att detta var en riktig biofilm - hon var noga med att understryka att detta inte var den där Beck vi ser på TV (det vill säga Peter Haber), utan just biofilm.

Det är bara det att POLIS, POLIS, POTATISMOS inte är någon biofilm. Filmen dumpades direkt på video innan den TV-visades. Förvisso är filmerna producerade av Victoria Film och fina, tyska bolaget Rialto (som bland annat gjorde Edgar Wallace-filmer på 60-talet), samt av SF, men filmerna är gjorda för SVT. Det här ser inte ut som något annat än TV-film - filmerna är inspelade på något slags videoformat och är dessutom försedda med groteskt primitiva, TV-aktiga förtexter. Här måste jag även skjuta in att Spegeln, som visade DVD:n på stor duk, inte lyckats ställa in bildformatet och lyckats dra ut vidfilmformatet till scope, så att alla medverkande blev både smällfeta och bredrövade.

Maj Sjöwall berättade att hon blev ombedd att göra en Hitchock och har cameos i fem av de sex filmerna; i POTATISMOS skymtar hon som hastigast i början av filmen, där hon poserar i baren på Savoy i Malmö. Fler Sjöwallare var inblandade i produktionen; Tetz och Jens jobbade bakom kameran, och den lille ungen som i filmen skriker “Polis, polis, potatismos!” till två Helan & Halvan-liknande poliser gjordes av Majs barnbarn Loke.

Det är väldigt intressant att jämföra den här Gösta Ekman-filmen med Peter Haber-serien. KOMMISSARIE SPÄCK är ju faktiskt ingen parodi på Martin Beck, utan på serien med Haber. För de här två filmserierna är nästan som natt och dag.

Gösta Ekmans Martin Beck är en helt annan person än Peter Habers. Haber går ju mest omkring och är en tradig träbock som egentligen inte gör så mycket. Ekman gör en figur med karaktär och mustasch, en sympatisk herre. Regi- och filmmässigt är det också ganska annorlunda. Båda serierna är väldigt rudimentära, det är inga krusiduller, bildlösningarna är så enkla som möjligt; det ser inte ut som något annat än billiga TV-filmer. I POTATISMOS har man till och med slarvat så pass mycket att mikrofonen doppar ner i bilden ett par gånger. Ekmanserien har ett långsamt, svenskt berättartempo, medan man i Haberserien försöker närma sig moderna snutserier, utan att lyckas speciellt bra.

Skådespelaruppställningen i POTATISMOS är fantastisk, bara den gör filmen sevärd. Absolut bäst är revylegendaren Ingvar Andersson som Per Månsson, Becks kollega i Malmö som ska utreda mordet på en affärsman, innan Beck skickas ner. Andersson är fantastisk, hans Per Månsson borde förärats en egen serie - han går omkring och är tryggt skånsk och tjock, samtidigt som han är rolig och ibland riktigt cool och tuggar på tandpetare precis som Chow Yun-Fat i HARD-BOILED. Hans bästa replik lyder “Var hon bra att ligga med?”

Jag hade glömt att det var Rolf Lassgård som spelade Gunvald Larsson i den här serien; jag trodde det var Kjell Bergqvist, men icke. Bergqvist är Kollberg, som mest är en spexig typ som står för comic relief. Lassgård är överraskande bra som Larsson, en roll man tycker att Persbrandt gjort till sin i Haberserien. Rolf Lassgård, honom har jag aldrig riktigt gillat, och jag tyckte bara att han var en fläskig traderöv när han segade omkring som Wallander, innan de ersatte honom med den ännu tristare Krister Henriksson. Men som Gunvald Larsson ser han plötsligt ut som Sean Bean!

Vidare ser vi Niklas Hjulström som Benny Skacke, Tommy Johnson som den stackars mördaren Bertil, Tova Magnusson-Norling som Becks dotter, Görel Crona som mordoffrets otrogna hustru - hon har nästan en nakenscen, men lyckas tyvärr skyla sig med en handduk, vilket ger minuspoäng. Den mördade direktören görs förresten av Claes Sylwander.

Marie Richardson är makalöst snygg som lyxhora, vad hände med hennes internationella karriär efter EYES WIDE SHUT? Reine Brynolfsson och Anders Ekborg är två andra affärsmän, Lena T Hansson är skitdålig, verkligen genant, som Gunvalds snipiga syster - Hansson verkar tro att det handlar om barnteater. Enligt IMDb spelar Stellan Skarsgård en säkerhetsvakt som kör iväg två demonstranter - man får aldrig se honom i närbild, men det kan mycket väl stämma.

Som synes idel kändisar.

1993. Herregud, det känns ju som det var nyss. Men vet ni vad? Det är sjutton år sedan! Nästan tjugo jävla år! 1993. Då började jag skriva i NST. Det var även året jag åkte till London och hälsade på en kompis som jobbade på MTV. Men det var innan vi startade Fantastisk Filmfestival. Det var innan Internet. Det var innan mobiltelefoner fanns i vars mans ägo. Därför känns POLIS, POLIS, POTATISMOS märkligt gammal. Boken skrevs 1969 och kom ut 1970. 23 år senare kom filmen och nu har det gått ytterligare sjutton år.

 

Man får inte se speciellt mycket av Malmö i filmen; exteriörerna inskränker sig främst till Porten till Malmö; korsningen vid centralen där Savoy Hotel ligger. Ibland skymtar Kockumskranen i bakgrunden, vi får se en småbåtshamn och en skjutbana i Limhamn. Självklart ingen bro till Köpenhamn, och ingen Turning Torso. Men större delen av filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst, vilket den säkert också är.

Avsaknaden av mobiltelefoner är påtaglig, här finns ett flertal scener där folk ber om att få låna telefoner. De datorskärmar som förekommer ser antika ut och viktiga data överlämnas i kuvert och knappas inte fram på en sekund på nätet. Kjell Bergqvist kutar runt i en jacka med fluffiga, uppkavlade ärmar, vilket ger ett intryck av 80-tal. Mycket annat känns också som 80-tal. Bergqvist och de andra ser väldigt unga ut.

Tack vare de tyska samproducenternas krav medverkar två tyska skådespelare. Dock spelar de tyskar och pratar tyska; de är alltså inte dubbade till svenska. Men det blir lika konstigt ändå, eftersom svenskarna pratar svenska med tyskarna, som svarar på tyska, och alla förstår tyska utan problem.
 

Den största skillnaden vad gäller och nu, är att ett skottdrama; en ihjälskjutning, klassades som något ganska unikt 1993. I en scen påpekar Per Månsson att det här är Malmö och inte Chicago, vilket fick mig och flera i publiken att skratta. Sjutton år senare gör de olika gängen i Malmö sitt bästa för att skjuta ihjäl varandra och andra var och varannan vecka.

POLIS, POLIS, POTATISMOS blev i slutändan en positiv överraskning för mig. Jag kan inte påstå att filmen är spännande, men den är trevlig, underhållande och framför allt rolig - så pass rolig att filmen närmast kan stämplas som deckarkomedi.

Filmens finns att skaffa på DVD.


Sam Raimi är på det igen

Han får inte göra nästa Spindelmannenfilm, men nu läser jag i dagens Variety att Sam Raimi ska filmatisera en annan serietidning; Earp: Saints for Sinners. Jag kan väl inte påstå att jag hört talas om serien, som tydligen handlar om Wyatt Earp, men utspelar sig i nutid, eller åtminstone en alternativ nutid. Jag letade upp lite exempel på nätet och det ser skräpigt ut på ett sätt som säkert kan leda till en bra film. Varietys artikel går att läsa HÄR.

måndag 19 juli 2010

Bio: When You're Strange

Foton copyright © Folkets Hus och Parker
Mitt förhållande till The Doors och Jim Morrison är egentligen minimalt. Jag är för ung för att komma ihåg dem medan de fortfarande existerade, och när jag växte upp tror jag inte att jag kände någon som lyssnade på dem. Det närmaste Doors jag kom, var nog Baccaras cover på “Light My Fire”, en låt jag självklart inte visste var en 60-talshit. Den förekom förresten i alla möjliga inspelningar när jag var barn, främst framförda av svängiga tyska underhållningsorkestrar - men aldrig med The Doors.
    Runt 1985 gjorde Imperiet en cover på “Roadhouse Blues”, vilket fick mig att luska lite i vem den där Jim Morrison var - för vid det här laget noterade jag att många av de musiker jag lyssnade på och som var (och fortfarande är) drygt tio år äldre än jag refererade till Morrison. Jag konstaterade dock att Doors originalversion av “Roadhouse Blues” var mycket mesigare än Imperiets, men det vågar jag inte erkänna och skriva här.
    När Oliver Stones film kom 1991 var det en hel del som började lyssna på The Doors, jag minns att en del polare blev lite besatta av den filmen, av Jim Morrison och önskade att de fått vara med under den tidsepoken. Jag blev också rätt fascinerad av filmen; den tillhör klåparen Oliver Stones bättre filmer, och jag vill minnas att även jag köpte att par Doors-plattor, bland annat med motiveringen att man bör ha dem i skivsamlingen. Men jag spelade dem inte speciellt ofta. Och idag tror jag inte att jag skulle få för mig att spontant lyssna på The Doors. Idag känns bandet främst som det eviga soundtracket till filmer om Vietnamkriget.
    I fredags hade Tom DiCillos (JOHNNY SUEDE, LIVING IN OBLIVION) Doors- och Morrison-dokumentär WHEN YOU’RE STRANGE Sverigepremiär - pressvisningen var samtidigt som jag var på visning av Sjöwall/Wahlöö-utställningen, därav denna sena recension.
    Filmen består till 95 procent av gamla konsertklipp, foton och TV-reportage. Av någon anledning har DiCillo klippt in nyinspelade scener med en skäggig kille som kör bil och lyssnar på bilradion, som förmedlar att Jim Morrison, 27, har påträffats död i Paris. Vad dessa nya scener har i filmen att göra begriper jag inte riktigt, de känns mest fåniga.
    Det har skrivits en hel del om att DiCillo lyckats hitta en av Morrisons gamla experimentfilmer och att denna ska ingå i dokumentären. Jodå, den är med. Den varar ett par sekunder. Blinka och du missar den.
   Johnny Depp agerar berättar-
röst och han gör väl sitt jobb - men som helhet är WHEN YOU’RE STRANGE märkligt uddlös. Om man är Doorsfan är det säkert kul med alla dessa oräkneliga mängder av filmklipp - men DiCillo tillför ingenting. Jim Morrison skildras hela tiden sedd utifrån. Jag fick känslan av att The Doors egentligen var Ray Manzarek och de övriga, medan Morrison var en frontfigur de använde sig av för att sälja skivor.
    Det framgår aldrig riktigt hur Morrison var som människa. Jag får intrycket att han var lite bakom flötet. Och han blev väl inte smartare av sin diet på sprit och droger. Och herregud, killen var ju bisarrt lik Shanti Roney!
    Intressantast i WHEN YOU’RE STRANGE är nog alla klipp där polisen och the moral majority griper in mot Doors och Morrison. Det mest skrämmande med detta är att det i princip går till likadant i dagens USA.





(Biopremiär 16/7)

Christian Bale versus Mel Gibson

söndag 18 juli 2010

Söndagen då jag tackade nej till en grogg

Ett söndagskåseri av Pidde "Gits" Andersson

Som den söndagsflanör jag är, var jag vid lunchtid idag ute och flanerade på stadens gator och torg. Vädret var till en början inget vidare. Det var inte kallt, men mulet och blåsigt.
Jag tittade inom Hamrelius, de hade rea på reaböckerna. Mest skit. Om man nu inte vill ha en gammal Virginia Andrews-roman som krupit fram ur ett dammit hörn. Alldeles vid entrén hade de ställt fram ett bord med engelskspråkiga böcker riktade till turister. Bland annat fanns där flera Astrid Lindgren-böcker - och bland dessa två olika utgåvor av "Pippi Longstocking"; båda amerikanska, en pocket, en stor och inbunden; båda hade lite udda illustrationer, om än av olika konstnärer, och översättningarna var inte desamma. Jag slog upp pocketboken på måfå och där stod det "Pippi was baking pepparkakor - a kind of Swedish cookies". Märkligt, tyckte jag, varför stod det inte "gingersnaps"? Jag letade upp samma sida i den andra boken, och i den stod det "gingersnaps".
Jag försökte leta upp kapitlet där Pippi går runt och ska köpa spunk, men jag kunde inte hitta det. Det är kanske inte med i första boken? I vilket fall var jag nyfiken på hur de hade översatt "spunk". För det måste de ju ha gjort. Det hade ju blivit väldigt märkligt om ett kapitel handlade om en liten flicka som skulle köpa sperma.
Jag fortsatte att flanera ner mot Stortorget och sedan vek jag av snett till höger. Skulle jag gå till Caroli? Nu tittade solen till slut fram. Å det grövsta. Nä, fan, nu är det jag som slår mig ner på första bästa parkbänk och njuter av solen, tänkte jag, så som vi söndagsflanörer ofta gör. Fast det var lögn i helvete att hitta en ledig parkbänk.
Till slut hittade jag fem tomma bänkar i en halvcirkel intill en falafelkiosk, så jag satte mig på en av dem och vände ansiktet mot solen som ett annat fruntimmer på fjällsemester.
Efter en kvart-tjugo minuter sådär noterade jag hur en kille i min ålder, lite yngre kanske, kom gående rakt mot mig. "Vicket jävla vär vi har ida!" sa han, och jodå, just då hade solen åter gått i moln. Jag mumlade något instämmande till svar.
Utan att fråga slog han sig ner bredvid mig och började gräva i en plastkasse. Herregud, det här är Sverige! I det här landet sätter man sig inte bredvid främmande människor, i synnerhet inte om det står fyra tomma bänkar intill.
Killen drog upp en oöppnad flaska vodka ur kassen. "Ska du ha dig en grogg?" frågade han och fortsatte att plocka fram en burk Fanta han köpt i falafelkiosken, och en plastmugg.
"Nej," sa jag.
"Du dricker kanske inte sprit?" frågade han.
"Jodå, men inte så här dags, det är söndag och klockan är bara strax över tolv".
Där ljög jag. Självklart har jag inget emot att dricka sprit mitt på dagen. Men jag vill inte ertappas sittande på en bänk i centrala Malmö och dricka grogg ur en plastmugg.
Killen skruvade av korken på vodkaflaskan och luktade på innehållet. Han räckte över flaskan till mig. "Du som kan lukta, vad luktar det här?"
Jag sniffade på vodkan. "Vanilj," sa jag.
"Jaha," sa han. "Vad tror du jag betalade för den här?"
"Ingen aning. Hundra spänn?"
"Femtio. Jag köper av de där polackerna, du vet."
Nej, det vet jag inte, vilka polacker? Fast det frågade jag inte. Killen fortsatte:
"Man kan köpa tio flaskor för 400. Jag köpte två kilo tobak. 180 spänn."
Han hade nu blandat sin grogg. Han tittade bort mot kioskens uteservering.
"Om man skulle ta och sätta sig där - jag har ju trots allt köpt en Fanta där!"
Killen gick bort och satte sig vid ett bort och fortsatte att smutta på sin grogg. En tilltufsad gubbe som letade tomburkar passerade. Killen ropade på gubben, tilltalade honom med förnamn och erbjöd honom en grogg, men gubben hade slutat dricka.
Killen hittade en halväten kebab vid bordet intill sig. Det såg ut som om han åt av den, men jag är inte säker. Därefter grabbade ha tag i kebaben, reste sig upp och började mata fåglarna: han rev bitar av kebaben och kastade dem åt mitt håll. Det tog inte många sekunder innan ett tjugotal stora fiskmåsar började slåss om kebabbitarna alldeles framför mig.
Jag tvingades fly.

Den franska versionen av Stjärnornas Krig

På flera sätt var hela grejen med STJÄRNORNAS KRIG mycket bättre och trevligare innan RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA hade premiär. När det bara fanns en film om Luke Skywalker och Darth Vader. En film jag självklart var besatt av som barn. Jag kunde bli alldeles svettig bara jag såg en skymt av en obskyr STJÄRNORNAS KRIG-pryl eller -bild, i synnerhet under resor utomlands.
STJÄRNORNAS KRIG innebar inga krångligheter. De åkte till Dödsstärnan och befriade prinsessan. Sedan åkte de tillbaka till Dödsstjärnan och sprängde den i luften. Det var tjoflöjt och heroiskt. Sedan kom RYMDIMPERIET och då skulle allt bli mörkare och mer invecklat, och med JEDINS ÅTERKOMST - som jag aldrig riktigt gillade - blev det Mupparna över det hela. Och den där nya trilogin ska vi inte prata om, en massa politiska intriger och konstiga namn. Vem bad om det? Det är ju vilda västern i rymden vi - åtminstone jag - vill ha. Luke Skywalker och Han Solo mot Dart Vader.
Sedan har vi förstås den här franska versionen av STJÄRNORNAS KRIG.
Tja, vad ska jag säga... Allvarligt talat: är inte det här jävligt...

...bögigt?

lördag 17 juli 2010

Här har vi honom, den dansande polisen

...Nä, det dröjde inte länge innan han hamnade på YouTube... Läs mer om det här i mitt inlägg om Polis, polis, potatismos.

Trailern till Sharktopus


Är det här coolt eller coolt? Svaret är nog att SHARKTOPUS är Beyond Cool!

fredag 16 juli 2010

Bio: The Last Station


Det här blir en kort recension - för allvarligt talat har jag inte så mycket att säga om det här tysk-brittisk-ryska dramat om Leo Tolstojs sista tid i livet, året är 1910.
    Christopher Plummer är Tolstoj, den då mest berömde författaren i världen. Han sitter på sitt gods på landet och det är idylliskt och grant, men han vill avsäga sig allt; hans åsikter blir närmast en religion. Hans hustru Helen Mirren är inte med på noterna och sätter sig på tyvären, hon vill fortsätta sitt överklassliv.
    Unge James McAvoy anländer till godset för att bli Tolstojs nye assistent. Han möter även kärleken. Paul Giamatti medverkar också som den som mest driver på vad gäller Tolstojs politiska åsikter och livsåskadning.
    Tolstoj lämnar godset men får lunginflammation och dör på en järnvägsstation.
    Filmen är ofta väldigt tjusig, skildringarna från godset för tankarna till Paris eller kanske Skagenmålarna. Det är långtifrån det skitiga, fula Ryssland med folk i hucklen vi är vana vid (fast det dyker upp mot slutet).
    Det är förstås väldigt välspelat; både Plummer och Mirren Oscarsnominerades för sina insatser. Och det är mycket lösskägg. Ibland är det intressant, i synnerhet det faktum att godset konstant var omgivet av den tidens paparazzi.
    Men jag tappade intresset ungefär halvvägs in. Det blev allt lite småtradigt.
    TANGO & CASH-regissören Andrei Konchalovsky är en av filmens producenter.
    Nu ska jag gå iväg på en ölprovning.
    Hej då!








(Biopremiär 16/7)

Gröna Lyktan!

Jag var nog aldrig någon större anhängare av Gröna Lyktan när jag var barn. Visst, Neal Adams teckningar var snygga i äventyren där Lyktmannen samarbetade med Gröna Pilen (som ju länge hette Röda Pilen i Sverige), men det var något fånigt och framför allt fuskigt med den där ringen, som verkade kunna allt möjligt.
Nåja. Här är de första bilderna ur den kommande filmen med Ryan Reynolds.

Bio: Knight and Day

Foton copyright © Twentieth Century Fox
För några veckor sedan recenserade jag KILLERS, en inte alltför lyckad actionkomedi i vilken en vanlig tös råkar träffa på en hemlig agent. När jag såg trailern för actionkomedin KNIGHT AND DAY och läste vad filmen  skulle handla om, kändes det som storyn var nästan identisk med den i KILLERS.
    Cameron Diaz är June Havens, en tjej som jobbar i ett garage och som ska göra en flygtur till sin systers bröllop, och med sig i handbagaget har hon en massa bildelar (?!). På flygplatsen träffar hon på Roy Miller, spelad av en Tom Cruise som ser lika ung och pojkaktig ut som vanligt, trots att han nyligen fyllde 48.
    June märker det inte, men den vänlige Roy försöker se till att June inte kommer med på planet. Roy är nämligen hemlig agent och ombord finns en massa skurkar på jakt efter en ny uppfinning; ett superkraftigt batteri som aldrig behöver laddas. Fast nu hamnar June på planet ändå och problem uppstår när Roy tvingas döda alla passagerarna samt piloterna, eftersom alla är skurkar.
    Roy och June krasch-
landar och därefter måste de två tillbringa en del tid tillsammans. June blir förstås också jagad, misstagen för att vara fiendeagent. Och tror ni att June och Roy blir kära i varandra på kuppen, tror ni rätt.
    KNIGHT AND DAY börjar bra. Den första tredjedelen - eller åtminstone fjärdedelen - är riktigt bra, jag kände att det här är allt KILLERS inte var. Småroligt, snyggt, fläskig action - och action som går att registrera; man kan utan problem se vad folk gör, här saknas blixtsnabba klipp och ryckig handkamera.
    Men därefter blir filmen allt fånigare. Rollfigurerna har inte mycket karaktär, i synnerhet inte Roy Miller - han är bara en ständigt flinande superkille som reder ut alla situationer med en handvändning. Manuset innehåller en del spektakulära scener, bland annat en motorcykeljakt mitt i tjurrusningen i Pamplona (eller det var kanske en annan spansk stad), men det hjälper inte riktigt - jag fick nästan intrycket att man hittade på storyn efter hand medan man filmade.
    Vid flera tillfällen målar man in sig i ett hörn. För att komma ur dessa situationer, har filmmakarna kommit på en smart lösning: en av huvudpersonerna drogas, och medan han eller hon är utslagen, kommer hjältarna ur knipan. Detta var roligt första gången det skedde, men sedan upprepades det några gånger, och jag fick förstås intrycket att manusförfattaren inte hade en aning om hur han skulle lösa problemen han skapat och fuskade sig ut.
    Roy Millers föräldrar dyker uppn som hastigast och vi får veta att de heter Knight i efternamn. Men var är Day? Här finns ingen som heter Day. Jag trodde Diaz rollfigur skulle heta Day, men icke. Så filmtiteln makes no sense.
    Peter Sarsgaard spelar filmens skurk, men han är en ganska anonym sådan. Regissör James Mangold har tidigare gjort bra filmer som 3:1o TO YUMA, WALK THE LINE och COP LAND. Den här gången fick han inte riktigt till det. KNIGHT AND DAY är för tunn, fjöntig och lite artificiell. Jag drar till med en trea, men det är en väldigt svag sådan.





(Biopremiär 16/7)

Vonetta McGee död

Kalaspinglan Vanetta McGee från en rad blaxploitationfilmer har checkat in afrofrisyren, 65 år gammal. Läs mer HÄR.

torsdag 15 juli 2010

Konst: Polis, polis, potatismos!

Utställning om ett brott 18-25 juli 2010

När jag tittar på bokomslaget härintill, slungas jag tillbaka till min barndom. Landskrona, tidigt 1970-tal. Mormor och morfars mörka TV-rum. Det doftar tobak (Röd Prince). Jag återupplever kombinerade dofter och smaker - tobaken, ostmacka och varm chokladmjölk. Mormor gjorde alltid chokladmjölken på standarsmjölk, så den smakade inte riktigt som hemma. Och framför allt luktade det inte tobak hemma.

När min moster, som då var polis i Göteborg, var i Landskrona på besök brukade hon bo i detta TV-rum. Och vid ett eller flera tillfällen låg den första utgåvan av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös "Polis, polis, potatismos!" (1970 - notera att titeln till skillnad från den nyutgåva jag fick idag avslutas med ett utropstecken) i rummet. Jag minns att jag tyckte det var ett roligt omslag och en rolig - och konstig - titel. Samtidigt var det något aningen obehagligt över de här gråblaskiga, svartvita fotona från den tiden.

Men vaddå, polis, polis, potatismos? Så heter det ju inte, tänkte jag. Och varför heter en deckare så? Självklart visste jag inte vem Martin Beck var. Deckare för mig var en tuff amerikan med ett tufft namn och en tuff bil. Vad jag själv läste i mormor och morfars TV-rum, var pocketböckerna "Don Martin bjuder på Knäpplappen" och "MAD's monsterjournal" - inte helt oväntat hade jag fått dem av min moster. Under de kommande decennierna såg jag då och då boken i bokhyllan i min mosters olika bostäder i Göteborgstrakten. Men jag associerade alltid till tobak och ostmackor. Det gör jag alltså än.

"Polis, polis, potatismos!" utspelar sig i Malmö 1969. Den 18:e juli, ungefär klockan 20.33, blir en man ihjälskjuten inne på Savoy Hotel. Med anledning av detta har Malmö Konsthall arrangerat en flerdelad utställning - vernissage är det nu på söndag, den 18:e juli, klockan 20.33. Idag visades delar av utställningen upp för pressen.

Själv har jag inte läst boken - eller sett filmen med Gösta Ekman som Martin Beck och Ingvar Andersson som skånsk polis. Jag har inte läst någon alls av Sjöwall/Wahlöös böcker. De har aldrig lockat mig - än mindre efter de undermåliga filmerna med Peter Haber. Men vad som är lite lustigt är att när jag idag bläddrade i boken, såg jag Carl-Gustaf Lindstedt framför mig när Beck figurerade.

Inne på Savoy (en byggnad som förresten ritades av Landskronas dåvarande stadsarktitekt, se där vad jag vet!) finns några delar av utställningen: foton från tiden då romanen skrevs, videoinstallationer, målningar. Roligast och mest vansinneframkallande är Leif Erikssons bidrag. Han har numrerat alla ord i bokens första kapitel, och sedan sorterat dem i bokstavsordning. 977 ord handlar det om, uppdelade på A4-papper, liggande på bord ställda i en rad på några meter. Jag började läsa. Jag gav upp efter fyra ord - och då hade jag fått knalla fram och tillbaka ett par gånger.

Några andra platser för utställningen är polisstationen på Davidshalls torg, Kirsebergstorget och Möllan.

...Och så har vi vad jag tror är utställningens mest fascinerande och festliga inslag. Ett performance som heter "Vi är svenska poliser, vi är snälla". Det är en skådespelare i polisuniform (tyvärr ingen riktig polis) som kör runt i en polispiket till olika delar av Malmö. Under pressvisningen gick vi bort till ett av turister och sommarlediga Malmöbor fyllt Stortorget. Där kom piketen körande, den stannade på torget och ur den hoppade polisen, som knäppte på sin lilla bergsprängare som spelade gamla danshits från 80-talet. Och så började han dansa. Inget välkoreograferat Michael Jackson-tjofräs, utan lite försiktigt. Ungefär samma dansstil som på ett högstadiedisco. Som en kille som är ensam hemma och diggar lite lätt till en skiva. De förbipasserande visste inte vad de skulle tro, några japaner var roligare att titta på än den dansande polisen. Massor med mobiler plockades fram för att filma polisen, så ni kan nog förvänta er en rad videosnuttar på YouTube inom kort.

Maj Sjöwall själv medverkade på pressvisningen. Det hade onekligen varit unikt om även Per Wahlöö medverkade, eftersom han är död sedan länge. Sjöwall hade dock inte speciellt mycket att tillföra, hon svarade kort och pliktskyldigt på några frågor. Hon bodde femton år i Malmö och i samma område där jag själv bor. Och så förklarade hon den lustiga boktiteln: 1969 hade hon cyklat med sin då treårige son. De passerade en polis som, vill jag minnas, åt korv. Då hade sonen hojtat "Polis, polis, potatismos!". Senare kom han på att han hade sagt fel - det ska ju vara "potatisgris" (vilket inte är mer logiskt, men det rimmar i alla fall). Sonen skämdes, men hans föräldrar tyckte det var en utmärkt boktitel att hitta på en story till.

Förutom konstverken hålles det en del specialarrangemang under de här dagarna. Det är föreläsningar om deckare, en pratstund med Sjöwall, och på måndag hålls en gratisvisning av Gösta Ekman-filmen på Spegeln. Med mera.

onsdag 14 juli 2010

Jag spottar på din grav år 2010

Som säkert är bekant, är en remake på I SPIT ON YOUR GRAVE på väg. Som alltid undrar vi varför. Men den här nya versionen har i alla fall åtminstone EN grej att skriva hem om. Nu har en ny poster släppts.
Vi börjar väl med en titt på den klassiska affischen till originalfilmen:

Men så har vi då den nya affischen! Hubba-hubba! Som synes kraftigt influerad av originalet. Men... Hubba-hubba! Gump!!!

Årets svenska skräckfilm!