söndag 20 juni 2010

DVD: The Collector

THE COLLECTOR (Paramount)


Vad får man när man låter killarna som gjort de tre senaste filmerna i SAW-serien göra en film efter eget huvud? Jo, man får SAW-kopian THE COLLECTOR. Marcus Dunstan har skrivit manuset tillsammans med Patrick Melton, och den förstnämnde står för regin till den här filmen om stackars Arkin (Josh Stewart), en rätt sympatisk före detta fånge, som nu jobbar som hantverkare. Han hjälper familjen Chase att fixa dörrar och fönster i deras stora villa.
När Arkin hälsar på sin lilla dotter och före detta fru, får han veta att exet har illasinnade lånehajar efter sig. Hon måste få fram stålar illa kvickt. Arkin kan bara komma på ett sätt att hjälpa henne. Familjen Chase har rest bort och han vet var deras kassaskåp finns - och han vet hur man bryter upp det.
Alltså beslutar sig Arkin för att göra inbrott i den stora, tomma kåken.
...Det är bara det att någon redan hunnit före. Just det: The Collector.
The Collector är en maskerad herre som tagit familjen som gisslan i deras eget hus. Inte nog med det - har har gillrat fällor i precis hela huset. Fällor som lemlästar eller dödar. Nu måste Arkin kämpa för livet för att komma levande därifrån.
Och det är väl i princip det enda som händer i den här osedvanligt långsökta, flängda och otroliga skräckfilm. Det här är precis lika långsökt som SAW. Nej, detta är nog än värre. För fråga mig inte när The Collector installerade alla sina fällor. Det måste ha tagit veckor - eller månader. Till exempel finns här ett rum från vars tak det hänger hundratals metrevar med vassa fiskekrokar att fastna i. Hängde busemannen upp dessa under kafferasten?
THE COLLECTOR går förstås bara ut på att visa upp så mycket blod, snask, mord och tortyr som möjligt. Och det finns en hel del av detta. Fingrar klipps av, en tös spetsas på en spikmatta hängande på väggen (fråga inte...) och skrikande kvinna får tungan korrigerad med hjälp av två tänger. Und so weiter...
Fast ofta tyckte jag att filmen var alldeles för mörk för att man tydligt ska kunna se vad det är som händer. Vad är det för mening med tortyrporr om man inte ser försäljningsargumentet?
I övrigt är detta en bioproduktion, filmen ser bättre ut än andra direkt-på-DVD-rysare av den här typen. Skådespeleriet är inte hopplöst. Fast jag personligen tycker att filmen är åt helvete för ding för att fungera på något plan. Den är dock inte tillräckligt dålig för att betinga en etta i betyg.
THE COLLECTOR kör med hoppiga SE7EN-förtexter och det är mycket industrirock på soundtracket. Slutet lämnar förstås en öppning för en uppföljare.

lördag 19 juni 2010

Det Kungliga Inlägget

Tjoflöjt, kolla vem som var på bröllopet idag! Jack Nicholson som Jokern:



  •  

  • "Du, Vickan! Pull my finger!
    PPPRRRRFFFTTTFFRRRFFFTTTRRRRTTTT!!!!!!!"

    DVD: Run! Bitch Run!

    RUN! BITCH RUN! (Noble Entertainment)
    Vilken märklig titel. Nej, den här filmen heter inte RUN, BITCH! RUN! - vilket vore en logisk och grammatiskt korrekt titel. Filmen heter faktiskt RUN! BITCH RUN! Vad är ett Bitch run? Något lopp för bitchar förekommer inte i filmen, men med tanke på hur autören Joseph Guzmans manus och regi ser ut, är jag inte förvånad över att han inte kunde stava till sin titel, som förresten är tagen från en scen, i vilken skurkarna vrålar "Run, bitch! Run!".
    Guzmans film är ett försök att göra en film som ser ut och känns exakt som en grindhouserulle från 1970-talet, och det på ett mer autentiskt sätt än Tarantino & Rodriguez' GRINDHOUSE-filmer gjorde. Filmen är klart inspirerad av filmer som LAST HOUSE ON THE LEFT och framför allt I SPIT ON YOUR GRAVE, och filmen ser faktiskt ut som de där gamla Rape & Revenge-eposen.
    Det är bara det att det inte är 70-tal längre. En poäng med att titta på gamla kultklassiker, är att de är tidsdokument på flera sätt: attityder, mode, musik, och sättet att göra film på. Därför kan vi - åtminstone en del av oss - frivilligt sitta och glo på, och till och med uppskatta gammalt mög som egentligen är rätt tråkigt eller dåligt.
    Och just därför blir en film som RUN! BITCH RUN! lite fel på det. I synnerhet som det handlar om en inkompetent och illa spelad film, sådant som uppfattats som charmigt vore filmen 35 år gammal.
    Catherine och Rebecca är två katolska skolflickor som iförda korrekta skoluniformer går omkring i slummiga grannskap för att sälja biblar. Det går inte så bra. Men så råkar de knacka på hos ett gäng tosingar. Just då är bara en kvinna hemma, men hon hotar dem med revolver och tvingar till sig lesbiskt sex. Efter ett koppel förnedring och munter rysk roulette råkar kvinnan skjuta ihjäl den ena skolflickan.
    Männen kommer hem. De stuvar in den andra flickan i en bil och beger sig till en skog. Där inne släpper de lös henne för att jaga henne ("Run, bitch! Run!"), och när de fångar henne våldtar de henne.
    Naken lyckas tjejen fly och vaknar upp på filmhistoriens minsta sjukhus. Där tar hon på sig en sjuksköterskeuniform och beger sig ut för att hämnas. Hon lyckas leta upp vapen, och så söker hon upp- och dödar det våldsamma gänget. Slutet är riktigt downbeat.
    Det här är riktigt illa. Foto och skådespeleri håller inte ens porrfilmsklass, och det känns som om mycket är improviserat på plats. Okej, tjejen i huvudrollen funkar bra, hon har ett intressant utseende.
    I stort sett alla kvinnor som medverkar i filmen får tillfälle att visa upp sig nakna, ibland flera gånger. En medelålders kvinna i början står och duschar och knådar brösten när flickorna kommer för att sälja biblar. Kvinnan tar på sig en morgonrock, men låter den vara öppen så att hon blottar sig när hon öppnar dörren. Sedan är hon inte med i filmen något mer. Filmen öppnar förresten med sexscener, förtexterna rullar över sunkigt gökande.
    Självklart är det här riktigt billigt. Jag vet inte vad budgeten låg på, men det kan knappt ens ha kommit upp i $10 000. När de skjuter håller de vapnen med mynningen utanför bild så att det inte ska synas att de inte har någon ammunition. Fast jag gillade en scen skarpt: en kille får upprepade gånger en machete uppkörd i anus!
    Det märkliga med den här filmen är inte att den gjorts och att den säljs. Det märkliga är att den sålts till Sverige och fått bred release på DVD.

    Ännu en sällsynt facktidskrift

    fredag 18 juni 2010

    Bio: Beck - Levande begravd

    Foton: Bengt Wanselius, copyright © Nordisk Film

    Låt mig först börja med att diskutera svenska språket. Jag vet inte var det kommer från - missbruket av ordet "karaktär". Hur länge har det förekommit? Femton år? Tjugo? Jag kan inte påminna mig att det förekom när jag började skriva om film.

    I förtexterna till LEVANDE BEGRAVD står det att manuset är "baserat på Maj Sjöwall och Per Wahlöös karaktärer".

    Så fan heller!

    Manuset är baserat på Sjöwall & Wahlöös gestalter; på deras romanfigurer. I filmen har dessa blivit rollfigurer. Dessa rollfigurer bör lämpligen besitta karaktärer för att bli intressanta, men om de verkligen har samma karaktärer som Sjöwall och Wahlöö har och hade låter jag vara osagt. Det är dock knappast troligt.

    Att översätta det engelska ordet "character" med "karaktär" är så gott som alltid felaktigt; det är en anglicism. Om det nu inte är en gestalts personliga drag som åsyftas.

    Nå.

    Jag har bara sett de Beckfilmer som biovisats. Jag har aldrig sett de som släppts direkt på DVD, jag har aldrig sett filmerna på TV. Alltså har jag bara sett några stycken i serien, och den senaste jag kollade var således I STORMENS ÖGA, som jag gav en enda syndig dvärg i betyg. De är nämligen oftast skitdåliga, de här filmerna.



    Nu har vi kommit fram till vad som uppges vara den allra sista filmen i serien - åtminstone med denna laguppställning. Det skulle inte förvåna mig om man inom en snar framtid skapar en ny Beckserie. Varför inte med Pierre Lindstedt som Martin Beck?

    Som oftast är fallet, är det Harald "Pojken med guldbyxorna" Hamrell - mordoffer i KOMMISSARIE SPÄCK - som regisserat LEVANDE BEGRAVD, och det börjar faktiskt riktigt hyfsat med en tät prolog, i vilken Jessica Zandén i rollen som åklagare anländer till en bensinmack för att tvätta bilen. En maskerad man har gömt sig i baksätet och inne i biltvätten drogar har Zandén, som senare hittas levande begravd i en sandlåda. Hon hinner dö innan man får upp henne.

    Denna prolog berättas till större delen utan filmmusik och det känns som om  man försöker närma sig skräckfilmen.

    ...Men därefter blir det genast sämre. Beck och Gunvald Larsson tror att det är ett MC-gäng som ligger bakom, eftersom Zandén försökt sätta dit dem - men så hittas även en MC-ledare nergrävd i en lådda. Således är det en tosig seriemördare som är i farten, en person som verkar hämnas någonting. Frågan är bara vad, vad han är ute efter, och varför han medvetet sprider ledtrådar omkring sig. Beck hittar ett citat på en lapp, han tycker sig känna igen det och går till en bokhandel. Expediten vet vilken bok citatet kommer från och plockar fram boken. Märkligt nog verkar Beck inte känna igen boken. Men om han inte läst den, hur fan kunde han känna igen en mening ur den?

    Logik är inte den här filmens starka sida. Filmen har inga starka sidor alls. På sätt och vis är detta en svensk giallo - men stopp och belägg, vissa regler får man väl ändå hålla på? Här sitter man och gissar vem som är mördaren, och när denne väl demaskeras blir det ett antiklimax utan like. Fast det är ju lite kul att mördaren maskerar sig som mördaren i Arne Mattssons MASK OF MURDER.


    I början av filmen finns en rätt kul scen där Gunvald och unge, fegare polisen Oskar Bergman besöker en MC-klubb och Gunvald får agera Dirty Harry. Men i övrigt går storyn från A till Ö. Herregud, här finns till och med en klassisk Mördaren-står-bakom-kylskåpsdörren-scen!

    Grannen som alltid tjafsar om stänkare dyker upp ett par gånger och är bisarr, i synnerhet under en dramatisk scen mot slutet, då han omotiverat står i tamburen och viftar med en gurka och säger något om den finska gurkleken.

    I vanlig ordning förstår jag inte vad det här ska upp på bio att göra - kolla gära min recension av CAPTAIN AMERICA II jag skrev häromdagen för ett resonemang om detta. Det hela är rudimentärt och TV-mässigt, med mycket talking heads.

    Dock är LEVANDE BEGRAVD aningen bättre än I STORMENS ÖGA, vilket innebär att jag trots allt kan ge filmen en tvåa i betyg. Om än en svag sådan. Detta är väl fungerande deckarunderhållning för dem som inte kräver så mycket. Och jag vet att många kollar på de här filmerna enbart för att se Micke Persbrandt som Gunvald Larsson.

    Nu får tyskarna allt ta och hitta en annan, svensk deckargestalt och exploatera.

    ...När jag tänker efter är det förresten ingen större skillnad på BECK - LEVANDE BEGRAVD och KOMMISSARIE SPÄCK. BECK är lite tråkigare, men det är väl allt.




     

    (Biopremiär 21/6)

    En facktidskrift man sällan ser

    1971 års bästa enskilda tidskriftsnummer!

    Fotboll & film

    I ett desperat och lömskt försök att locka till mig kopiösa mängder läsare världen över, skrev jag DEN HÄR artikeln om fotbollsfilmer, lämplig nu under VM. Texten är egentligen bara en gammal HD-krönika och några recensioner jag redigerat ihop, bearbetat och översatt.

    Recensionerna börjar trilla in...

    "The only people who deserve to see Jonah Hex are Hitler and the CEO of British Petroleum."

    De första recensionerna av JONAH HEX har dykt upp. Det verkar som om filmen får sämst recensioner hittills i år. Kolla HÄR.

    De skulle låtit mig göra filmen, då hade allt blivit bra.

    torsdag 17 juni 2010

    Bio: I min vildaste fantasi

    Foton copyright © UIP Sweden
    Jag hade inte den blekaste aning om vad det här var när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag hade inte läst vad filmen skulle handla om, jag hade inte ens sett en trailer. Av filmaffischen att döma gissade jag på en vulgokomedi modell AMERICAN PIE.
    ...Och rätt svar visade sig vara något ditåt. Fast inte riktigt.
    Jay Baruchel spelar Kirk, en tanig kille med inte så smickrande anletsdrag. Han jobbar i incheckningen på en flygplats och har blivit dumpad av sin flickvän Marnie (Lindsay Sloane), som han väldigt gärna vill ha tillbaka. Hon har dock hittat en annan; en redig dräng. Fast hon är inte intelligensens högborg själv. Till på köpet har Marnie och hennes nya kille omfamnats av Kirks föräldrar, så de umgås ofta med dem.
    Men så anländer sofistikerade blondinen Molly (Alice Eve) till flygplatsen, med sig har hon sin ... ovanliga och frispråkiga polare Patty (Krysten Ritter). Alla män på flygplatsen knockas av Mollys skönhet, i synnerhet Kirk och hans slackerpolare.
    Det bär sig inte bättre än att Molly glömmer sin mobiltelefon vid incheckningen. Kirk erbjuder sig att komma över till en fest på Andy Warhol-muséet för att överlämna den. Det ena leder till det andra, och plötsligt har Kirk och Molly blivit ett vid första anblicken väldigt omaka par.
    I MIN VILDASTE FANTASI, i regi av unge britten Jim Field Smith, var betydligt roligare än jag trodde den skulle vara - jag hade inte förväntat mig något alls. Problemet är bara att den faller lite mellan två stolar. Dels är detta en traditionell romantisk komedi; pojke möter flicka och komplikationer uppstår - som sig bör när mannen av folket får ihop det med adeln, à la NOTTING HILL.
    Samtidigt bjuds det på en hel del grov vulgohumor, varav en hel del är fantastiskt roligt - om man är lika infantil som jag och uppskattar spermahumor och pungrakning på film.
    Grejen är att filmen inte blir tillräckligt flabbrolig - eller tillräckigt romantisk. Men som något slags mellanting funkar filmen dock tillfredställande. Jag tycker den är väldigt underhållande.
    Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Alice Eve. Hon liknar Pernilla Wahlgren och har alldeles för många och för stora tänder. Men ibland är hon hur snygg som helst. Sedan spelar hon en typ av tjej jag själv har en tendens att falla för och ibland har kortvariga förhållanden med, de blir aldrig långa eftersom de alltid är doomed till att börja med. Vi spelar i olika divisioner. Vänta nu här! Fan, den här filmens originaltitel är ju SHE'S OUTTA MY LEAGUE! Uj...
    Krysten Ritter må spela en bisarr brud här, men hon är allt en liten läckerbit. Och det övriga persongalleriet är också ofta härligt, med dumma white trash-släktingar och flängda polare. Filmens motsvarighet till Stiffler kallas Stainer (TJ Miller) och det absolut roligaste med honom är att han spelar i ett Hall & Oates Tribute Band. Och det är ju skiroligt.





    (Biopremiär 18/6)

    Varde ljus!

    Ibland får jag en del både märkliga och oväntade pressreleaser. Som idag. Jag fick information om en lampa (!) som ska börja importeras till Sverige. Men en lampa är ju aldrig fel. Jag skickar gärna tipset vidare till er, mina kära läsare sittande i era mörka stugor. Klicka HÄR för att förhandsboka en sådan här fräsig lampa!

    onsdag 16 juni 2010

    En massa scener ur Jonah Hex

    På fredag har JONAH HEX USA-premiär. Jag kontaktade faktiskt Warner i Sverige och frågade hur det ser ut för Sverige. De svarade att de inte har sett filmen och än så länge inte har den inplanerad någonstans. Så vi får väl se om det blir bio eller direkt-på-DVD.
    HÄR finns ett helt gäng scener ur filmen. Och, tja, jag tycker allt att det ser bra ut - trots all badmouthing. Men vi får väl se...

    TOPPGAFFEL! uppdaterad

    Kafferaffel utan like hittar ni på min systerblogg TOPPGAFFEL!
    Gå genast dit utan att passera gå!

    Tillåten från tre år!

    Senast jag scannade tidningshyllorna på Pressbyrån, hittade jag en tidning som heter PC för Alla: Tips & Tricks! Jag köpte den inte, men noterade att man får en DVD på köpet. Denna skiva innehåller en fruktansvärd massa texter från gamla nummer av PC för Alla (om det nu inte var alla tips och tricks de kört).
    Jag noterade även en liten finstilt text längst ner på DVD-omslaget. Det står att filmen granskats av Statens Filmgranskningsbyrå i Finland. Då undrar man ju genast varför den granskats i Finland av alla ställen.
    Vad som är ännu märkligare är at finnarna gett skivan åldersgränsen Från tre år och uppåt. Nu har jag svårt att tänka mig att treåringar har något att hämta i PC för Alla. Eller ens tioåringar. Men hur kom de fram till just tre år? Och vad är det som är olämpligt för ett- och tvååringar? Är det Fredrik Agren som kan verka skrämmande?
    1970-talet: klipp eller förbjud allt med Clint Eastwood.
    1980-talet: klipp eller förbjud allt med Charles Bronson.
    2010-talet: var försiktiga med Fredrik Agren.

    tisdag 15 juni 2010

    En film jag länge velat se #16

    HERCULES IN THE HAUNTED WORLD (1961)

    Avdelningen Svära i kyrkan:

    Mario Bava var en av de främsta italienska genrefilmregissörerna, en uppburen man det skrivits flera tjocka böcker om trots en relativt blygsam produktion. Bavas filmer har alla en sak gemensamt - de är oerhört snygga. Fantastiskt vackra - om man nu inte ser dem i fullscreen på sliten VHS från 1980, förstås.

    Men filmerna har även en annan sak gemensamt. Och nu kommer jag att svära i kyrkan: många av Mario Bavas filmer är lite småtråkiga. Vågar jag skriva det? För sent. Redan gjort.

    Det finns fortfarande en handfull Bavafilmer jag inte har sett. En av dem är svärd & sandal-rafflet HERCULES IN THE HAUNTED WORLD, även känd som HERCULES IN THE CENTER OF THE WORLD med Reg Park och Christopher Lee; en film jag läst mycket gott om och som ibland klassas som skräckfilm. Men nu har jag klämt den, i en flådig, färgsprakande widescreenversion.

    Innan spaghettiwesterns var det peplum - svärd & sandal-film - som gällde i Italien. När Steve Reeves 1959 för första gången dök upp som Herkules sattes bollen i rullning. Det pumpades ut drivor av filmer om antika muskelberg. Hercules, Son of Hercules, Maciste (som ofta fick heta Hercules utanför Italien), Atlas, Ursus, fan och hans moster. Den ena filmen pampigare än den andra, trots vad jag antar relativt blygsamma budgetar i de flesta fallen. Det intressanta med italienare är ju att de har rätt svårt att göra fula filmer, och dessutom har de en massa antika byggnader och ruiner som liksom bara står där - en väldig massa gratiskulisser.

    Jag har aldrig intresserat mig speciellt mycket för peplum, men under det senaste året har jag börjat klämma en del. De är rätt fascinerande - en massa snygga, halvnakna brudar blandat med rejäl homoerotik.

    Handlingen i HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är hur förvirrad som helst. Jag hängde inte med det minsta. Herkules (Reg Park, alltså) och hans blonde, brudjagande polare Thesius, återvänder hem. Genast blir de attackerade av lönnmördare. Dessa får på nöten.

    Herkules' kärleksintresse Daianara har visst blivit knäpp i bollen och känner inte igen honom. Christopher Lee är den slemme kung Lico, som låtsas vara Daianaras brydde farbror. Det är bara det att Lico tänker offra Daianara för att få evigt liv. Han föreslår att Herkules ber oraklet Medea om hjälp.

    Detta fruntimmer - som visar sig vara en sexig brutta med vit ansiktsmask - säger åt Herkules att han måste bege sig till dödsriket Hades och knycka Glömskans Sten, ty då kommer Daianara att få minnet tillbaka och allt blir bra igen. Men för att komma in i Hades, måste vår skäggige hjälte först ta sig till ett annat mystiskt land med outtalbart namn och plocka ett gyllene äpple.

    Herkules och Thesius får sällskap av en tjock liten comic relief-kille (som självklart inte är rolig), och så seglar de ut på stormiga hav under en blodröd himmel...

    HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är en makalöst snygg film. Det här är en av de absolut snyggaste filmer jag sett. Visst är studiobyggena uppenbara, men dessa tillför bara en overklig, surrealistisk dimension. Allting badar i blått, rött och grönt. Filmen ser ut som en serietidning i bästa fyrfärgstryck.

    Ibland häckar Christopher Lee i en håla där det finns ett gäng likkistor av sten. Locken glider av dessa och något slags zombiespöken - jag vet inte riktigt vad de ska vara, demoner kanske? - reser sig ur kistorna. Under filmens sista minuter måste Herkules kämpa mot dessa svävande demoner i vad som kan vara den vackraste slutstriden någonson. Direkt därefter tampas Herkules med Christopher Lee, vars dolk visar sig vara en skeletthand när man ser den i närbild. På vägen dit har vi även fått se ett festligt stenmonster, folk som sjunker ner i lava, och ett flertal raffiga damer.

    ...Synd bara att den här filmen inte helt oväntat är aningen småtråkig. Den är inte tråkig så att det stör, man vill ju hela tiden fortsätta att titta, uppslukad av bilderna som man är, men det blir aldrig något större tjoflöjtraffel av det här. Det borde har varit roligare och mer underhållande.

    Men självklart ska du se den här filmen ändå, det är svårt att uppbringa en tjusigare film.

    Tydligen var Franco Prosperi medregissör, och vem assisterade Bava bakom kameran, om inte allas vår Joe D'Amato, som dock inte omnämns i filmens credits. 

    En redi karrafilm

    Jag kan bara inte låta bli att publicera den här:


    måndag 14 juni 2010

    En film jag länge velat se #15

    CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON (1980)



    Ibland när jag recenserar svenska deckare som får biopremiär, brukar jag kalla dem "TV på stor duk". Här i Sverige är det ingen större skillnad på bio- och TV-film. Men åtminstone en bit in på 1980-talet kunde man faktiskt se TV på bio i Sverige - det var nämligen inte ovanligt att amerikanska TV-piloter, TV-filmer, hopklippta miniserier och dubbelavsnitt biovisades här. Mest känd är nog Steven Spielbergs DUELLEN. Ett helt gäng MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-episoder biovisades. Till och med pilotavsnittet till- och ett senare, långfilmslångt avsnitt av HULKEN biovisades (barnförbjudna, förstås).

    1980 - eller möjligen 1981 - hängde en affisch för CAPTAIN AMERICA i foajén till Rio i Landskrona. Det stod inte när filmen skulle visas och jag vill minnas att den hängde där väldigt länge.

    Oj, vad jag längtade!

    När, när, när skulle filmen om Kapten Amerika visas på bio? 1977 hade jag köpt en Kapten Amerika-T-shirt i England och sommaren 1980 ett par italienska Capitan America-tidningar. Jag gillade verkligen den snubben, som jag knappt sett till i Sverige - men han var med i Sterankos Nick Fury-album från Carlsen 1979.

    En vacker dag visades filmen som söndagsmatiné på Rio.

    Då var jag sjuk!

    Mina klasskompisar hade varit och sett den. Jävlar, vad jag var avundsjuk! Filmen visades ju bara en gång. "Det var häftigt när han kastade skölden!" sa en kille.

    I början av 90-talet hittade jag en begagnad hyrvideo från Esselte med CAPTAIN AMERICA från 1979. Ett pilotavsnitt till en TV-serie, men det blev inte mer än två TV-filmer. Enligt en gammal filmjournalist var det bara andra andra och sista filmen från 1980 som biovisades i Sverige, inte den jag hade köpt. Men när jag tittar på Statens Biografbyrås hemsida ser jag att CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON granskades i september 1980, och den första filmen ett par månader senare (och den filmen censurklipptes för att få en sjuårsgräns!). Vad jag minns fanns det ingen tvåa på affischen som hängde på Rio. Släpptes tvåan som "etta" - vilket den gjorde i Frankrike? Eller vilken film var det egentligen som visades?

    Pilotavsnittet är fullkomligt sanslöst. Reb Brown är Steve Rogers, han går omkring som en neandertalare och hans Kapten Amerika-dräkt är ett säckigt MC-still med ljusblå mopedhjälm (fast i slutminuten får han en ny dräkt). Trots dess oerhörda dumhet och det faktum att filmen inte har så mycker med seriefiguren att göra, gillar jag filmen ändå. Jag gillar de flesta gamla TV-serier från 70-talet. Var var så härliga, så oskyldiga, hade så bra musik, och jag blir nostalgisk och tänker på bättre tider och känner smaken av saft och doften av gamla serietidningar från Williams Förlag.

    Och nu, 30 år senare, har jag äntligen sett CAPTAIN AMERICA II! Oj, oj!

    Det enda jag visste om den här filmen var att Christopher Lee skulle spela skurken. Och det gör han förstås. Han är Miguel, en le fan som kidnappat en forskare för att utveckla ett gift som ökar åldrandeprocessen! Giftet gör att man blir gammal! Med detta tänker han utöva utpressning.

    Dr Simon Mills (Len Birman) återkommer från pilotavsnittet och med sig har han tjusiga Connie Sellecca. De två jobbar åt staten och är de som kopplar in Steve Rogers, det vill säga Kapten Amerika. Så nu skickar de iväg Steve till Portland, där han går omkring och ägnar sig åt det han tycker bäst om - han målar tavlor med gulliga motiv.

    Men så fort fara hotar går han in i sin blåa van med vita måsar på sidan, och ut ur den skjuts han i raketfart på sin Kapten Amerika-motorcykel. Det spelar ingen roll vad han ska göra, han måste först in och hämta bågen. I början av filmen bevittnar han en väskryckning. Istället för att bara nita tjuven, kutar han in i vanen, och BRRRROOOOOOMMM!!! - ut far Kapten Amerika.

    Miguel har låtit släppa ut sitt gift över Portland, vilket innebär att alla som bor där har åldrats tio månader! Men det finns ett motgift som kan hejda åldrandet. Gamle fine Ken Swofford dyker upp som representant för regeringen, men han vägrar förhandla med Miguel. Steve Rogers hamnar i handgemäng med fem av Miguels råskinn, Steve hamnar i arresten, men flyr och hoppar in i sin van, och VRRROOOOOMMMM!!! - nu ska Kapten Amerika ta i med hårdhandskarna!

    Miguel försöker fly i en bil, men Kaptenen kör sin motorcykel ut för ett högt stup, och i fallet trycker han på en knapp, och då fälls det ut en drake - en hang-glider, alltså - med stjärnbaneret på, och så flyger Kapten Amerika ikapp Miguel.

    Miguel ger sig inte utan vill slåss, men i tumultet krossas en flaska med åldringsgiftet och Miguel får innehållet över sig. På några sekunder åldras han till en gammal gubbe och dör. Med andra ord, filmen slutar nästan likadant som KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK!

    Steve har fått ihop det med en donna i Portland och hon har en liten son, och i sluscenen sitter Steve och målar en fin tavla på vilken donnan rider runt på en häst.

    Hade jag fått se den här filmen 1980 hade jag nog tyckt den var skitbra. Men vi var ju allt annat än bortskämda med färgglad superhjälteunderhållning på den tiden.

    I realiteten är detta en riktigt vissen historia som ligger äldigt långt från Marvel Comics. Det hindrar förstås inte CAPTAIN AMERICA II från att vara underhållande - men man måste nog vara 40+ för att till fullo uppskatta det här. Själv får jag härliga rysningar av den speciella looken TV-serier hade på den tiden. Vidare är filmen, liksom piloten, försedd med ett riktigt fräsigt soundtrack av mästarna Pete Carpenter och Mike Post. Och varje gång Kapten Amerika gör något som kräver hans superkrafter, hörs det "duddeduddeduddedudde", eller något ditåt; ett elektroniskt ljud.

    Reb Brown är en av världens sämsta skådisar, men alla andra är bra här.

    Förvisso kan jag förstå att det inte blev någon TV-serie, men jag tycker att det är synd att det bara finns två filmer. Jag hade gärna sett mer - det här är ju mycket roligare än Albert Pyuns version, som jag recenserade i "gamla" TOPPRAFFEL!. Och tänk vad fascinerande märkligt det måste ha varit att se CAPTAIN AMERICA II på bio.

    ...Jag gillar förresten även den kortlivade TV-serien om Spindelmannen från 70-talet.

    Al Williamson hälsar på Frazetta i den stora seriestudion ovan molnen

    I början av 1980-talet köpte jag på mig en massa begagnade nummer av Agent X9 - och en del nya också för den delen. Inte på grund av Modesty Blaise. Inte på grund av Rip Kirby. Serien jag var förtjust i, var Phil Corrigan, som jag då tyckte var läckert elegant tecknad av Al Williamson.

    Av Williamson hade jag även läst ett par gamla EC-grejor från 50-talet, det var ju där han slog igenom. Senare gav han sig på att teckna Stjärnornas Krig, men de serierna var jag inte så förtjust i.

    Igår dog Al Williamson, 79 år gammal.

    Mannen som tog över Corrigan efter Williamson, George Evans (EC-veteran även han) dog för rätt längesedan nu, liksom Archie Goodwin, som skrev manus till både Corrigan och Stjärnornas Krig.

    Men Bud Grace hälsar att åtminstone han lever än!

    Bio: Killers

    Stillbildsfoto: Melissa Moseley (U.S.A.) & Magali Bragard (France) ©2009 LAKESHORE ENTERTAINMENT GROUP, LLC. ALL RIGHTS RESERVED.
    Förtexterna till Robert Luketics KILLERS får mig att tänka på SNOBBAR SOM JOBBAR. Det är sportbilar, det är franska Rivieran, det är splitscreen. Tyvärr saknas cool musik av John Barry. Men ändå.
    Ashton Kutcher är Spencer Aimes, mördare i amerikanska statens tjänst och på uppdrag i Nice. Nice är också staden dit Jen Kornfeldt (Katherine Heigl) reser på semester tillsammans med sina föräldrar (Tom Selleck och Catherine O'Hara). Jen, som just har dumpats av sin pojkvän, springer på Spencer, de blir förälskade (i varandra, alltså) - och tre år senare är de lyckligt gifta.
    Det är bara det att Spencer har aldrig berättat för Jen att han egentligen är en hemlig agent. Okej, han var en agent; han lade av när han fick ihop det med Jen. Slut.
    Nej, nu ljuger jag! Jösses, vilket sketet pisslut det hade varit om filmen slutat så, eller hur? Nej, vad som händer är att Jen råkar få veta allt om sin makes förflutna på ett ganska våldsamt sätt. Av någon anledning finns det plötsligt ett pris på Spencers huvud - och flera av de människor i grannskapet de lärt känna de senaste åren visar sig vara infiltrerade lönnmördare som alla vill komma åt multimiljondollarpriset.
    Så nu måste Jen och Spencer fly för glatta livet, alternativt ta kål på mördarna, i en lång serie komiska actionsekvenser.
    KILLERS har alla de rätta ingredienserna för att vara en riktigt rolig actionkomedi. Synd bara att, tja, att den inte är speciellt rolig.
    Jag gillar verkligen Katherine Heigl. Hon är attraktiv och hon är rolig - och den kombinationen tycker jag är oerhört sexig. Hennes rollfigur Jen är attraktiv, älskvärd och rolig - jag skulle bli kär i henne om jag träffade på henne. Catherine O'Hara är otroligt rolig som Jens morsa, som aldrig säger nej till ett glas spånken. Tom Selleck har blivit märkbart gammal och det slog mig att han, öh, liknar ... Hitler?! En äldre, smått överviktig och plöfsig Hitler, förstås, och med större, snyggare mustasch. Men vad ska jag säga, det är ju Tom Selleck, i jösse namn, och Tom Selleck regerar vad han än gör.
    Jag har aldrig riktigt gillat Ashton Kutcher. Visst, han kan vara rolig, men jag gillar inte hans tösedrengsutseende. Han är ofta irriterande i irriterande filmer. När jag tänker efter är hans bästa film troligen DUDE, WHERE'S MY CAR? - synd att de aldrig gjorde uppföljaren, eftersom den skulle få världens bästa filmtitel någonsin: SERIOUSLY, DUDE - WHERE'S MY CAR?.
    Kutcher är fel kille för rollen som agent åt regeringen, mördande Förenta Nationernas fiender. Han är för ung, han ser för pojkaktig ut, han är för mesig. Föreställ er någon som George Clooney i rollen, då hade det här kunnat bli en riktigt bra thrillerkomedi.
    Scenerna i Nice i början är mycket bättre än resten av filmen. De är inspelade på plats - och franska Rivieran är förstås underskön. Familjen Kornfeldt bor på Hotel du Cap, det superexklusiva, vansinnigt svindyra hotell på vilket superstjärnorna bor under filmfestivalen i Cannes. Där åt jag förresten en gång den vidrigaste macka jag någonsin stoppat i mig. En bulle med lax och apelsinmarmelad. Mitt eget misstag. Fråga inte.
    Men så fort de tar sig från Nice till Georgia, USA, skiftar berättelsen från romantisk komedi till actionkomedi, och av någon anledning fungerar det inte riktigt. Visst, jag skrattade till här och var, men inte mer. Historiens beståndsdelar passar inte riktigt ihop, det hela är alldeles för ologiskt och det förklaras aldrig riktigt varför allt sker, det glöms bort bland alla bilkrascher, smockor och pangande.
    Men vet ni vad jag nu verkligen skulle vilja se? En romantisk komedi som helt och hållet utspelar sig på Rivieran - och med Katherine Heigl i huvudrollen!






    (Biopremiär 16/6)

    Bio: Nanny McPhee och den magiska skrällen

    Foton copyright © UIP Sweden
    Jag såg aldrig den första filmen om Nanny McPhee, som kom 2005. Jag har därför ingen aning om vem Nanny McPhee är. Filmerna är producerade av Emma Thompson, som även spelar huvudrollen - och framför allt står hon för filmmanusen. Dessa böcker på böcker om en viss "Nurse Mathilda". Varför ändrades namnet? Vad mer har ändrats? Vad är Nanny McPhee för något?
    Nu har jag sett den andra filmen. Och jag har fortfarande en stor fråga att ställa:
    VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?
    Jag missade pressvis-
    ningen av den här filmen, då var jag och sjöng Åke Catos lovsång. Därför gick jag och såg den igår på en inte alltför välbesökt söndagsmatiné.
    Det är andra världskriget och Maggie Gyllenhaal bor ensam med tre stökiga ungar på en nergången gård på vischan. Hennes make (som visar sig vara Ewan McGregor i en cameo) är ute och slåss i kriget.
    Rhys Ifans är en slem herre som försöker få Gyllenhaal att skriva på en kontrakt för att sälja gården. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till. Maggie Smith är en förvirrad gammal dam som häller sirap i lådor och sitter på koskit i hagen. Två bortskämda kusiner från London ska komma och bo hos den lilla familjen på landet.
    Kaos uppstår. Ungarna drar varandra i håret. De kastar mög på varandra. De skriker. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till.
    Då börjar flaskor och kastruller att prata. "Du behöver Nanny McPhee!" säger de. Och plötsligt uppenbarar sig McPhee hemma hos familjen. Hon är ful som stryk med vårtor och stor näsa och utskjutande tand, men när hon slår sin stav i golvet, kan hon trolla.
    McPhee använder sin fuskstav för att ställa allt tillrätta med hjälp av magi. Och för varje god gärning hon gör, försvinner en ful detalj från hennes ansikte. Först åkte en stor, brun vårta.
    Jag inte fatta. Vem är Nanny McPhee? Var kommer hon från? Varför har hon magiska krafter? Varför blir hon snyggare för varje god gärning? Förklarades detta i den första filmen?
    Att inte upprepa viktiga fakta - som huvudpersonens ursprung - i en uppföljare är inte bra, i synnerhet inte i en barnfilm. Publiken igår var fem till åtta år gamla. Ungefär. De var ju knappt födda när första filmen kom. Inte för att småungarna ifrågasätter det här, men ändå.
    Filmen är dubbad till svenska. Det är inte lika illa gjort som i VARNING FÖR VILDA DJUR, men det är irriterande och det är minst sagt bisarrt att se karaktärsskådespelare som Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal, Maggie Smith och Ralph Fiennes (som har en liten roll som militär) prata svenska.
    Jag fick intrycket att småungarna i publiken tröttnade ganska fort på NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SKRÄLLEN. Dels är den alldeles, alldeles för lång - 109 minuter. Men den är inte speciellt rolig och stora delar måste te sig långdragna och obegripliga för de små liven i bänkraderna. De vet ju inte vad andra världskriget var och vad det gick ut på. Vad "stupad" och "saknad i strid" innebär. Vad som sker på krigsministeriet i London.
    Jag undrar också vad det är Maggie Smiths figur sysslar med. Är hon psykiskt sjuk? Eller bara lite crazy? Varför tömmer hon ut säckvis med mjöl på golvet? Häller sirap i alla lådorna? Insisterar på att sitta på en koskit i hagen?
    Ungarna skrattade mest när folk trillade och när det dök upp en liten datoranimerad elefantunge.
    Själv uppskattade jag mest det faktum att Sam Kelly från 'ALLO 'ALLO, 'EMLIGA ARMÉN medverkar iförd potthjälm. Jag tror även att jag sov en liten stund i mitten.
    Hon som gör Nanny McPhees svenska röst är riktigt trist ochopassande - och jag undrar fortfarande:
    VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?






    (Biopremiär 11/6)

    söndag 13 juni 2010

    Konst: Staffli med fez

    Avdelningen för Det Dagliga Glaset Champagne:
    Malmöhus är namnet på slottet i Malmö. Ärligt talat är det ingen större höjdare - jag är nog bortskämd med Citadellet i Landskrona; ett vackert slott med fascinerande vallgravar. Malmöhus har de sabbat med en massa nya byggnader inne på borggården; helhetsintrycket blir ganska besynnerligt.
    I vilket fall, inne i en av de här nya byggnaderna döljer sig Malmö Konstmuseum och idag hölls det vernissage. "Seen from here" kallas utställningen med installationer av Matts Leiderstam. Innan jag gick dit visste jag inte att det var installationer - hade jag vetat det, hade jag struntat i vernissagen. Jag avskyr oftast installationer.
    Om de nu inte är av den typ Leiderstam sysslar med.
    Det här är en utställning som gör mig på gott humör!
    Förvisso började det illa. I trapphuset utanför entrén till utställningen stod mousserande vin (inte champagne, men det låter ju bättre med Det Dagliga Glaset Champagne) uppdukat, så jag snappade upp ett glas och gjorde ett försök att äntra lokalen. Det gick inte så bra. En herre iförd brandgula böjsor stegade fram, höll upp handflatorna och trumpetade på ett ganska ohövligt sätt "Stopp och belägg! Du får tyvärr inte ta drycken med dig in!" Så det blev till att stå i trappen och dricka upp, vilket kändes väldigt fånigt. Jag trodde förstås att jag skulle kunna gå omkring och titta på verken och smutta på skumpan, som ju brukligt är.
    Anledningen till att jag gillar Matts Leider-
    stams verk är att han (oftast) utgår från befintliga verk och placerar dessa i oväntade samman-
    hang. I det här fallet handlar det främst om landskapsmåleri från 1800-talet.
    Oftast får vi bara se ett foto av installationen, eftersom många av dem är omöjliga att visa upp i en konsthall. Till exempel letar Leiderstam upp platsen tavlan är målad på - och så ställer han tavlan på ett staffli framför motivet. Effekten blir fascinerande när det har gått 150 år sedan tavlan målades.
    Två roliga verk föreställer vattenfall. På två stafflier står vad som ser ut som oljemålningar. Det är bara det att vattnet i fallen rör på sig som i en film - och porlandet hörs ur högtalare. Framför stafflierna hänger projektorer från taket. Jag undrade hur illusionen gick till, så jag höll upp handen framför ljusstrålen. Det visade sig att, jodå, visst hade Leiderstam målad på dukarna - de är grön-gråa, eller något ditåt. Och på dessa visas alltså en film med vattenfallet. Fräsigt värre.
    En avdelning ägnas 1800-talsmålaren Gustaf Rydberg. I ett hörn bakom en skärm står ett tomt staffli. På det hänger en fez. Jag blev nyfiken. Hör staffliet till utställningen? Varför står det gömt där bakom? Jag gick bort till det.
    Jodå, nog hör det till utställningen. På en liten skylt på väggen står det:

    Gustaf Rydberg
    Staffli/Easel
    Rökmössa (fez)/Smoking hat (fez)

    Gåva av Edla Rydberg, Malmö 1971


    Fotnot: "Seen from here" pågår till och med den 22 augusti och visas söndagar från klockan 13.

    lördag 12 juni 2010

    DVD: Summer's Blood

    SUMMER'S BLOOD (Pan Vision)
    Avdelningen för Galna Familjen: Jajamen, återigen dags för en film i en av TOPPRAFFEL!s favoritgenrer, den om galna familjer! Sådana filmer kan man aldrig få för många av, även om långt ifrån alla är bra.
    Den här gången är det gamle, fine kanadensiske producenten Pierre David som har varit framme med ett epos inspelat i Ottawa. Okej, David har fått sig en törn på sistone; han kom ihop sig med Ruggero Deodato angående den senares uppföljare till CANNIBAL HOLOCAUST; Deodato har inga vackra saker att säga om David.
    Nåja. SUMMER'S BLOOD är regisserad av Lee Demarbre. Summer (Ashley Greene, enda ljuspunkten i TWILIGHT-filmerna) är en ung tösabit på driven, av allt att döma sökande efter den far hon aldrig hade. Hon beter sig väl lite märkligt och när hon anländer till en liten håla och försöker snatta i en butik, blir hon påkommen. Hon jagas av en väktare, men räddas oväntat av en viss Tom Hoxey (Peter Mooney), en ung kille som tar med Summer på krogen, innan de går hem till honom - "Are you gonna take me upstairs and fuck me?" säger den inte så finkänsliga Summer, så det gör han. Fast Summer tycker att det är lite fånigt att Tom bor i ett stort hus tillsammans med sin morsa Gaia (Barbara Niven).
    Värre kommer det att bli. När Summer nästa morgon försöker smyga ut utan att säga hej, stoppas hon av Tom - och plötsligt kommer Gaia och klubbar ner henne bakifrån. Summer vaknar upp fastbunden i källaren. Bredvid henne finns en annan fängslad tjej i rätt dåligt skick. Av en tredje tjej återstör bara en dödskalle.
    Ni förstår, Tom är en tokfrans! Han samlar på tjejer som han förvarar i sin "trädgård". Gaia är väl inte överförtjust i det hela, men hon låter Tom hållas. Hon har förresten ett incestuöst förhållande med Tom.
    Fadern till den andra fängslade tjejen muckar från kåken och konstaterar att hans bostad är tom, dottern är borta - så han börjar söka efter henne. Gaia oroas av detta, men Tom verkar inte bry sig. Han börjar bli kär i Summer och låter henne ibland äta middag med familjen uppe i köket.
    Så får Tom för sig att ringa sin farsa Gant (Stephen McHattie), en karl som sällan tittar till sin familj. Gant vill gärna träffa sonens nya kap, så han kommer hem. Han visar sig vara en rå sälle som inte drar sig för att misshandla och mörda. Nu försöker Galna Familjen Hoxey uppfostra Summer så att hon kan leva med dem som deras dotter.
    SUMMER'S BLOOD är en hyfsad rysare, men absolut inget speciellt. Handlingen är rätt intressant och skådisarna är över förväntan bra. Stephen McHattie är en höjdarsnubbe. Men tekniskt är filmen rudimentär; den lyfter aldrig och blir aldrig spännande, vilket medför att den tenderar att bli aningen seg, trots att den bara varar en och en halv timme. Se den om den visas på TV någon gång i framtiden.

    "Vill du byta din drink mot min öl?"

    Igår kväll hamnade jag på en liten tillställning på Brogatan. Nej, vi stod inte ute på en gata - Brogatan är en pub. Och i vanlig ordning gällde drinkbiljetter. Fast den här gången var arrangörerna ovanligt gentila och kom fram och delade ut nya biljetter ibland.
    Av någon anledning var kvällens tema Frankrike. De hade en fransk DJ som spelade hyfsat cool fransk dansmusik. Och det bjöds på vad jag gissar var en fransk drink baserad på en fransk läsksort. Förvisso var drinken rätt söt, men den läskade. Efter drinkarna gällde Kronenbourg. En iskall Kronenbourg kan funka bra en stekhet dag på Rivieran. En inte alltför iskall Kronenbourg en småregnig kväll på en krog i Malmö är ingen större höjdare, ölen är ganska smaklös.
    När jag stod i baren och hade druckit knappt halva min andra drink, kom det fram en luiten tösabit och frågade om jag ville byta ut min drink mot hennes ölflaska, som hon inte druckit alls av. Lustig fråga, men jag gick med på det.
    En stund senare såg jag tjejen gå omkring med ett fullt drinkglas. Hon lyckades nämligen få folk att fylla på hennes (mitt) glas med överblivna drinkslattar.
    Som vanligt noterade jag en massa konstigheter, det gör jag alltid när jag höjer medelålden ute i Malmös nöjesvimmel. Varför har alla snygga tjejer (snygga tjejer fanns det gott om) skitfula och felklippta pojkvänner? Hur kan man få för sig att gå på krogen med en ryggsäck på ryggen? Eller bära ryggsäck rent allmänt?
    Och hur kan man få för sig att gå på krogen med en skateboard under armen?
    Vidare undrar jag över alla dessa unga killar med misslyckade frisyrer som står i små grupper, och plötsligt bara tjuter ut något. YIIII-HAAAAA!!! Helst ska de även slå ut med armarna. Högljudda människor är det värsta jag vet.

    Idag var jag på vernissage. En av konstnärerna; en gammal tant, hade bland annat ställt ut en härligt amatörmässig oljemålning som mäter ungefär 25X20 cm. Jag kämpade för att inte bryta ihop av skratt.
    Det var ett porträtt av...

    ...Henning Mankell.

    Hitchcock skojar till det

    fredag 11 juni 2010

    DVD: Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans

    BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS (Sandrew Metronome)
    1992 kom Abel Ferraras skitiga BAD LIEUTENANT med Harvey Keitel som extremt korrupt och knarkande New York-snut. Filmen hade två svenska titlar, en av dem var DEN KORRUMPERADE SNUTEN, men jag vill minnas att den även fanns på video under en annan, liknande titel. Det här var på den tiden då Ferrara fortfarande var intressant och ibland även bra, och just den här filmen blev väldigt uppmärksammad. En kollega berättade om när Ferrara och Keitel satt i Cannes och skulle ge intervjuer, och båda var påtända och tvärsura. Något som passade ihop med filmen de skulle promota. Jag har inte sett filmen sedan den kom, men då gillade jag den.
        När jag för ett par år sedan hittade flyers för Werner Herzogs då ännu inte inspelade BAD LIEUTENANT på marknaden i Cannes, trodde jag förstås att det handlade om en remake. Det trodde alla andra också, inklusive Abel Ferrara, som tyckte att alla inblandade i Herzogs film skulle brinna i helvetet, i synnerhet Nicolas Cage som hade mage att överta Harvey Keitels roll.
        Det är bara det att det här är ingen remake. Filmen skulle ursprungligen heta något helt annat, men bolaget Millennium Films kletade dit ett "Bad Lieutenant" för att göra filmen mer kommersiell.
        Fast kommersiell är fel ord i detta sammanhang. Filmen visades på Göteborgs filmfestival, men i Sverige släpptes den direkt på DVD. Lite synd, jag tror inte att den här filmen hade gjort bort sig på bio. Fast en kioskvältare hade det inte blivit.
        Nicolas Cage spelar inte samme snut som Keitel - dessutom dog ju Keitels rollfigur i Ferraras film. Cage är Terence McDonagh, målmedveten snut i New Orleans. Alldeles i början av filmen får vi veta att han lider av ryggproblem och en läkare skriver ut smärtstillande medicin till honom. Några månader senare är Terence inte bara beroende av medicinen, han är konstant på jakt efter kokain, crack och allt möjligt han kan stoppa i sig.
        Terence leder utredningen av ett mord på en familj från Senegal. Samtidigt försöker han reda ut sitt minst sagt bisarra liv. Han är ihop med en snygg, knarkande hora (Eva Mendes), hans föräldrar är suputer, han är skuldsatt och försöker få fram stora summor pengar, och på grund av det sistnämnda lierar han sig med knarkhandlare och gangsters, vilka han även lyckas spela ut mot varandra.
        Den korrumperade snuten blir mer och mer vansinnig och hamnar i de mest groteska situationer.
        Nicolas Cage gör alldeles för många dåliga filmer. Dessutom brukar han vara kass och spela över i dem. Det är numera sällan vi får se honom som den Nicolas Cage vi ju alla gillar - han som var Sailor i WILD AT HEART och McDunnough i ARIZONA JUNIOR.
        ...Men honom hittar vi i BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS. Detta måste vara Nicolas Cages bästa huvudroll på hur många år som helst (I KICK-ASS hade han en biroll). Hans galna spelstil passar utmärkt för den här figuren. Han går konstant omkring med en stor, jävla revolver nerstoppad i byxlinningen, och när han får sina utbrott är han fullkomligt fantastisk. I början av filmen ska han gripa ett ungt par, misstänkta för droginnehav. Det är bara det att Terence är ute efter deras droger. Han nöjer sig inte med drogerna, han har även sex med tjejen och tvingar hennes pojkvän att se på. Och detta utspelar sig på en parkeringsplats.
        I en annan otrolig scen förhör Terence en gammal tant och hennes frisör på ett sadistiskt sätt medan svordomarna haglar.
        Två av Terences kollegor spelas av Val Kilmer (vars karriär dalat, nu gör han mest B-filmer eller, som här, biroller) och Brad Dourif.
        Werner Herzogs film skiljer sig från Abel Ferraras på flera sätt. Visst finns här många likheter vad gäller huvudpersonen, men Herzogs film är mer slickad. De filmer Ferrara gör, känns skitigt realistiska, och Ferrara är ju gammal narkoman, han ger intryck av att vara marinerad i droger. Den nya filmen ser till ytan ut som en stor Hollywoodfilm.
        Jag gillade BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS. Jag funderade länge på att sätta en fyra i betyg, men den får nöja sig med tre dvärgar. Berättelsen går ofta i cirklar eller står och stampar, vilket medför att filmen känns längre än 107 minuter, eller vad det nu var.