HERCULES IN THE HAUNTED WORLD (1961)
Avdelningen Svära i kyrkan:
Mario Bava var en av de främsta italienska genrefilmregissörerna, en uppburen man det skrivits flera tjocka böcker om trots en relativt blygsam produktion. Bavas filmer har alla en sak gemensamt - de är oerhört snygga. Fantastiskt vackra - om man nu inte ser dem i fullscreen på sliten VHS från 1980, förstås.
Men filmerna har även en annan sak gemensamt. Och nu kommer jag att svära i kyrkan: många av Mario Bavas filmer är lite småtråkiga. Vågar jag skriva det? För sent. Redan gjort.
Det finns fortfarande en handfull Bavafilmer jag inte har sett. En av dem är svärd & sandal-rafflet HERCULES IN THE HAUNTED WORLD, även känd som HERCULES IN THE CENTER OF THE WORLD med Reg Park och Christopher Lee; en film jag läst mycket gott om och som ibland klassas som skräckfilm. Men nu har jag klämt den, i en flådig, färgsprakande widescreenversion.
Innan spaghettiwesterns var det peplum - svärd & sandal-film - som gällde i Italien. När Steve Reeves 1959 för första gången dök upp som Herkules sattes bollen i rullning. Det pumpades ut drivor av filmer om antika muskelberg. Hercules, Son of Hercules, Maciste (som ofta fick heta Hercules utanför Italien), Atlas, Ursus, fan och hans moster. Den ena filmen pampigare än den andra, trots vad jag antar relativt blygsamma budgetar i de flesta fallen. Det intressanta med italienare är ju att de har rätt svårt att göra fula filmer, och dessutom har de en massa antika byggnader och ruiner som liksom bara står där - en väldig massa gratiskulisser.
Jag har aldrig intresserat mig speciellt mycket för peplum, men under det senaste året har jag börjat klämma en del. De är rätt fascinerande - en massa snygga, halvnakna brudar blandat med rejäl homoerotik.
Handlingen i HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är hur förvirrad som helst. Jag hängde inte med det minsta. Herkules (Reg Park, alltså) och hans blonde, brudjagande polare Thesius, återvänder hem. Genast blir de attackerade av lönnmördare. Dessa får på nöten.
Herkules' kärleksintresse Daianara har visst blivit knäpp i bollen och känner inte igen honom. Christopher Lee är den slemme kung Lico, som låtsas vara Daianaras brydde farbror. Det är bara det att Lico tänker offra Daianara för att få evigt liv. Han föreslår att Herkules ber oraklet Medea om hjälp.
Detta fruntimmer - som visar sig vara en sexig brutta med vit ansiktsmask - säger åt Herkules att han måste bege sig till dödsriket Hades och knycka Glömskans Sten, ty då kommer Daianara att få minnet tillbaka och allt blir bra igen. Men för att komma in i Hades, måste vår skäggige hjälte först ta sig till ett annat mystiskt land med outtalbart namn och plocka ett gyllene äpple.
Herkules och Thesius får sällskap av en tjock liten comic relief-kille (som självklart inte är rolig), och så seglar de ut på stormiga hav under en blodröd himmel...
HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är en makalöst snygg film. Det här är en av de absolut snyggaste filmer jag sett. Visst är studiobyggena uppenbara, men dessa tillför bara en overklig, surrealistisk dimension. Allting badar i blått, rött och grönt. Filmen ser ut som en serietidning i bästa fyrfärgstryck.
Ibland häckar Christopher Lee i en håla där det finns ett gäng likkistor av sten. Locken glider av dessa och något slags zombiespöken - jag vet inte riktigt vad de ska vara, demoner kanske? - reser sig ur kistorna. Under filmens sista minuter måste Herkules kämpa mot dessa svävande demoner i vad som kan vara den vackraste slutstriden någonson. Direkt därefter tampas Herkules med Christopher Lee, vars dolk visar sig vara en skeletthand när man ser den i närbild. På vägen dit har vi även fått se ett festligt stenmonster, folk som sjunker ner i lava, och ett flertal raffiga damer.
...Synd bara att den här filmen inte helt oväntat är aningen småtråkig. Den är inte tråkig så att det stör, man vill ju hela tiden fortsätta att titta, uppslukad av bilderna som man är, men det blir aldrig något större tjoflöjtraffel av det här. Det borde har varit roligare och mer underhållande.
Men självklart ska du se den här filmen ändå, det är svårt att uppbringa en tjusigare film.
Tydligen var Franco Prosperi medregissör, och vem assisterade Bava bakom kameran, om inte allas vår Joe D'Amato, som dock inte omnämns i filmens credits.
CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON (1980)
Ibland när jag recenserar svenska deckare som får biopremiär, brukar jag kalla dem "TV på stor duk". Här i Sverige är det ingen större skillnad på bio- och TV-film. Men åtminstone en bit in på 1980-talet kunde man faktiskt se TV på bio i Sverige - det var nämligen inte ovanligt att amerikanska TV-piloter, TV-filmer, hopklippta miniserier och dubbelavsnitt biovisades här. Mest känd är nog Steven Spielbergs DUELLEN. Ett helt gäng MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-episoder biovisades. Till och med pilotavsnittet till- och ett senare, långfilmslångt avsnitt av HULKEN biovisades (barnförbjudna, förstås).
1980 - eller möjligen 1981 - hängde en affisch för CAPTAIN AMERICA i foajén till Rio i Landskrona. Det stod inte när filmen skulle visas och jag vill minnas att den hängde där väldigt länge.
Oj, vad jag längtade!
När, när, när skulle filmen om Kapten Amerika visas på bio? 1977 hade jag köpt en Kapten Amerika-T-shirt i England och sommaren 1980 ett par italienska Capitan America-tidningar. Jag gillade verkligen den snubben, som jag knappt sett till i Sverige - men han var med i Sterankos Nick Fury-album från Carlsen 1979.
En vacker dag visades filmen som söndagsmatiné på Rio.
Då var jag sjuk!
Mina klasskompisar hade varit och sett den. Jävlar, vad jag var avundsjuk! Filmen visades ju bara en gång. "Det var häftigt när han kastade skölden!" sa en kille.
I början av 90-talet hittade jag en begagnad hyrvideo från Esselte med CAPTAIN AMERICA från 1979. Ett pilotavsnitt till en TV-serie, men det blev inte mer än två TV-filmer. Enligt en gammal filmjournalist var det bara andra andra och sista filmen från 1980 som biovisades i Sverige, inte den jag hade köpt. Men när jag tittar på Statens Biografbyrås hemsida ser jag att CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON granskades i september 1980, och den första filmen ett par månader senare (och den filmen censurklipptes för att få en sjuårsgräns!). Vad jag minns fanns det ingen tvåa på affischen som hängde på Rio. Släpptes tvåan som "etta" - vilket den gjorde i Frankrike? Eller vilken film var det egentligen som visades?
Pilotavsnittet är fullkomligt sanslöst. Reb Brown är Steve Rogers, han går omkring som en neandertalare och hans Kapten Amerika-dräkt är ett säckigt MC-still med ljusblå mopedhjälm (fast i slutminuten får han en ny dräkt). Trots dess oerhörda dumhet och det faktum att filmen inte har så mycker med seriefiguren att göra, gillar jag filmen ändå. Jag gillar de flesta gamla TV-serier från 70-talet. Var var så härliga, så oskyldiga, hade så bra musik, och jag blir nostalgisk och tänker på bättre tider och känner smaken av saft och doften av gamla serietidningar från Williams Förlag.
Och nu, 30 år senare, har jag äntligen sett CAPTAIN AMERICA II! Oj, oj!
Det enda jag visste om den här filmen var att Christopher Lee skulle spela skurken. Och det gör han förstås. Han är Miguel, en le fan som kidnappat en forskare för att utveckla ett gift som ökar åldrandeprocessen! Giftet gör att man blir gammal! Med detta tänker han utöva utpressning.
Dr Simon Mills (Len Birman) återkommer från pilotavsnittet och med sig har han tjusiga Connie Sellecca. De två jobbar åt staten och är de som kopplar in Steve Rogers, det vill säga Kapten Amerika. Så nu skickar de iväg Steve till Portland, där han går omkring och ägnar sig åt det han tycker bäst om - han målar tavlor med gulliga motiv.
Men så fort fara hotar går han in i sin blåa van med vita måsar på sidan, och ut ur den skjuts han i raketfart på sin Kapten Amerika-motorcykel. Det spelar ingen roll vad han ska göra, han måste först in och hämta bågen. I början av filmen bevittnar han en väskryckning. Istället för att bara nita tjuven, kutar han in i vanen, och BRRRROOOOOOMMM!!! - ut far Kapten Amerika.
Miguel har låtit släppa ut sitt gift över Portland, vilket innebär att alla som bor där har åldrats tio månader! Men det finns ett motgift som kan hejda åldrandet. Gamle fine Ken Swofford dyker upp som representant för regeringen, men han vägrar förhandla med Miguel. Steve Rogers hamnar i handgemäng med fem av Miguels råskinn, Steve hamnar i arresten, men flyr och hoppar in i sin van, och VRRROOOOOMMMM!!! - nu ska Kapten Amerika ta i med hårdhandskarna!
Miguel försöker fly i en bil, men Kaptenen kör sin motorcykel ut för ett högt stup, och i fallet trycker han på en knapp, och då fälls det ut en drake - en hang-glider, alltså - med stjärnbaneret på, och så flyger Kapten Amerika ikapp Miguel.
Miguel ger sig inte utan vill slåss, men i tumultet krossas en flaska med åldringsgiftet och Miguel får innehållet över sig. På några sekunder åldras han till en gammal gubbe och dör. Med andra ord, filmen slutar nästan likadant som KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK!
Steve har fått ihop det med en donna i Portland och hon har en liten son, och i sluscenen sitter Steve och målar en fin tavla på vilken donnan rider runt på en häst.
Hade jag fått se den här filmen 1980 hade jag nog tyckt den var skitbra. Men vi var ju allt annat än bortskämda med färgglad superhjälteunderhållning på den tiden.
I realiteten är detta en riktigt vissen historia som ligger äldigt långt från Marvel Comics. Det hindrar förstås inte CAPTAIN AMERICA II från att vara underhållande - men man måste nog vara 40+ för att till fullo uppskatta det här. Själv får jag härliga rysningar av den speciella looken TV-serier hade på den tiden. Vidare är filmen, liksom piloten, försedd med ett riktigt fräsigt soundtrack av mästarna Pete Carpenter och Mike Post. Och varje gång Kapten Amerika gör något som kräver hans superkrafter, hörs det "duddeduddeduddedudde", eller något ditåt; ett elektroniskt ljud.
Reb Brown är en av världens sämsta skådisar, men alla andra är bra här.
Förvisso kan jag förstå att det inte blev någon TV-serie, men jag tycker att det är synd att det bara finns två filmer. Jag hade gärna sett mer - det här är ju mycket roligare än Albert Pyuns version, som jag recenserade i "gamla" TOPPRAFFEL!. Och tänk vad fascinerande märkligt det måste ha varit att se CAPTAIN AMERICA II på bio.
...Jag gillar förresten även den kortlivade TV-serien om Spindelmannen från 70-talet.
I början av 1980-talet köpte jag på mig en massa begagnade nummer av Agent X9 - och en del nya också för den delen. Inte på grund av Modesty Blaise. Inte på grund av Rip Kirby. Serien jag var förtjust i, var Phil Corrigan, som jag då tyckte var läckert elegant tecknad av Al Williamson.
Av Williamson hade jag även läst ett par gamla EC-grejor från 50-talet, det var ju där han slog igenom. Senare gav han sig på att teckna Stjärnornas Krig, men de serierna var jag inte så förtjust i.
Igår dog Al Williamson, 79 år gammal.
Mannen som tog över Corrigan efter Williamson, George Evans (EC-veteran även han) dog för rätt längesedan nu, liksom Archie Goodwin, som skrev manus till både Corrigan och Stjärnornas Krig.
Men Bud Grace hälsar att åtminstone han lever än!
Så nu måste Jen och Spencer fly för glatta livet, alternativt ta kål på mördarna, i en lång serie komiska actionsekvenser.
Scenerna i Nice i början är mycket bättre än resten av filmen. De är inspelade på plats - och franska Rivieran är förstås underskön. Familjen Kornfeldt bor på Hotel du Cap, det superexklusiva, vansinnigt svindyra hotell på vilket superstjärnorna bor under filmfestivalen i Cannes. Där åt jag förresten en gång den vidrigaste macka jag någonsin stoppat i mig. En bulle med lax och apelsinmarmelad. Mitt eget misstag. Fråga inte.
Jag missade pressvis-
McPhee använder sin fuskstav för att ställa allt tillrätta med hjälp av magi. Och för varje god gärning hon gör, försvinner en ful detalj från hennes ansikte. Först åkte en stor, brun vårta.
Filmen är dubbad till svenska. Det är inte lika illa gjort som i VARNING FÖR VILDA DJUR, men det är irriterande och det är minst sagt bisarrt att se karaktärsskådespelare som Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal, Maggie Smith och Ralph Fiennes (som har en liten roll som militär) prata svenska.
Anledningen till att jag gillar Matts Leider-
Avdelningen för Galna Familjen: Jajamen, återigen dags för en film i en av TOPPRAFFEL!s favoritgenrer, den om galna familjer! Sådana filmer kan man aldrig få för många av, även om långt ifrån alla är bra.
1992 kom Abel Ferraras skitiga BAD LIEUTENANT med Harvey Keitel som extremt korrupt och knarkande New York-snut. Filmen hade två svenska titlar, en av dem var DEN KORRUMPERADE SNUTEN, men jag vill minnas att den även fanns på video under en annan, liknande titel. Det här var på den tiden då Ferrara fortfarande var intressant och ibland även bra, och just den här filmen blev väldigt uppmärksammad. En kollega berättade om när Ferrara och Keitel satt i Cannes och skulle ge intervjuer, och båda var påtända och tvärsura. Något som passade ihop med filmen de skulle promota. Jag har inte sett filmen sedan den kom, men då gillade jag den.
Foton copyright © Twentieth Century Fox Film Corporation
TV-serien THE A-TEAM dök upp för första gången 1983. I USA, såklart. I Sverige skulle det dröja till 90-talet och en av kabelkanalerna. Herregud, ni trodde väl inte att SVT skulle kunna tänka sig att visa så skadlig och våldsförhärligande underhållning? Dessutom amerikansk och riktad till unga pojkar. Själv hade jag troligen älskat A-TEAM om jag fått se serien som tolvåring - vilket dock hade varit en omöjlighet, då serien inte existerade då.
När A-TEAM väl dök upp här, hade jag mer eller mindre slutat se på TV-serier för att koncentrera mig på långfilmer. Jag såg väl ett par avsnitt, men blev aldrig hooked. Kanske var det för att jag hunnit bli en så kallad "ung vuxen". Jag har emellertid en del vänner och kollegor som är tio år yngre - eller ännu yngre - än jag, och de hävdar att de växte upp med serien på kabel-TV och älskade den.
Jag fick säsong ett av serien på DVD för fem-sex år sedan, men jag orkade bara se en handfull episoder. Jag vill minnas att jag tyckte manusen var för tunna och vissna. Trots detta vill jag gärna betrakta mig själv som fan av A-TEAM. Jag gillar konceptet, rollfigurerna, skådespelarna och det coola ledmotivet signerat Mike Post och Pete Carpenter. Och alla TV-serier som börjar med en tuff berättarröst är per automatik bättre än de som börjar utan en tuff berättarröst. Jag menar, vad är väl bättre än det här?:*
"In 1972 a crack commando unit was sent to prison by a military court for a crime they didn't commit. These men promptly escaped from a maximum security stockade to the Los Angeles underground. Today, still wanted by the government, they survive as soldiers of fortune. If you have a problem, if no one else can help, and if you can find them, maybe you can hire the A-Team."
Just nu lever vi i nyinspelningarnas era, och här är den av många hett efterlängtade långfilmsadaptionen av den älskade TV-serien, producerad av, bland andra, Tony och Ridley Scott (av alla människor), och seriens skapare Stephen J. Cannell, och regisserad av Joe Carnahan, som tidigare gjort den utmärkta NARC och den inte så utmärkta SMOKIN' ACES.
Det är inte 1972 längre. efter en explosiv prolog dyker det upp en textskylt som meddelar att det nu är åtta år senare, så uppenbarligen börjar den här nya versionen år 2002 - om resten utspelar sig i år. Eller ska det kanske vara 2018? Eller missade jag en textskylt med ett årtal i den första scenen?
I vilket fall, filmen öppnar med att den tillfångatagne överste Hannibal King (Liam Neeson) torteras i Mexiko av härligt svartmuskiga typer i mustasch. Hannibal får stryk utan like, men eftersom detta är filmens första scen, lyckas han rymma. Efter den spektakulära rymningen drar Hannibal iväg och räddar Face (Bradley Cooper), som just ska till att avrättas någonstans i närheten. Medan han gör detta, råkar Hannibal lära känna BA Baracus (Quinton "Rampage" Jackson), och lite senare träffare de på den extremt skicklige helikopterpiloten och helgalne Murdock (Sharlto Copley), som utger sig för att vara doktor på ett sjukhus.
Dessa fyra blir den mycket framgångsrika specialstyrkan The Alpha Team, som under de därpå följande åtta åren ger sig ut på mängder av vansinniga självmordsuppdrag, tills de en dag åker dit för, just det, ett brått de inte begått. Efter sex månader på kåken rymmer de och beger sig ut efter männen som satt dit dem - det hela har något med tryckplåtar till förfalskade sedlar att göra. Face' gamla flickvän, löjtnant Charisa Sosa (Jessica Biel), är hack i häl på A-laget och försöker haffa dem.
Gissa om kritikerna kommer att hata den här filmen. Oj oj oj, vad de kommer att ondgöra sig över filmen! 2010 års THE A-TEAM är som en exploderande leksakslåda; det är vapen, bilar, stridsvagnar, helikoptrar överallt, hela tiden, och det är öronbedövande. Den väldigt långa prologen, i vilken rollfigurerna poserar tufft medan deras namn skrivs ut på duken, vräker på med överlastad fetaction, och därefter fortsätter Carnahan att trampa plattan i mattan.
Min största invändning mot den här filmen, är den samma jag har mot dagens actionfilmer: den är alldelers för snabbt klippt. Kanske är det jag som är gammal, men jag hade ofta svårt att se vaffan som skedde under actionsekvenserna. Jag tyckte också att ett par av figurerna var lite irriterande, som kvinnotjusaren Face och knäppgöken Murdock, vilka ofta beter sig som småungar och dessutom alldeles för ofta skriker ut sina repliker. Och BA är ganska blek och trist i den här versionen, men det måste vara en omöjlighet att ta över efter en ikon som Mr T.
Fast Liam Neeson är bra, och Jessica Biel är rykande het - den tösabiten har aldrig varit raffigare och snyggare än hon är här.
I USA har THE A-TEAM fått åldersgränsen PG-13 (under tretton i föräldrars sällskap) för "intence sequences of violence throughout, language and smoking". För mig som svensk är det här förstås hur jönsigt som helst. Här är filmen försedd med en elvaårsgräns, och då enbart för allt våld, och absolut inte för svordomar och rökning. Jag menar, här är ju SEX & THE CITY 2 barntillåten, medan den i USA blev Rated R; från 17 år.
Det förekommer massor av våld i filmen, okej, mer än massor - filmen är massivt våldsam och det är nästan förvånande att den trots allt inte fått en femtonårsgräns. Men få personer dör i filmen och de flesta blöder inte ens. Och vad som förstås är exceptionellt löjligt är att de försöker gömma svordomarna. De kör med DIE HARD 4.0-tricket för att få en PG-13-gräns: när Bruce Willis slutligen säger sin catchphrase, trycker han av ett skott. "Yippee ki yeah, motherfu-BLAM!". Detta sker hela två gånger bara under A-TEAMS prolog. Face skriker "Motherfu-KA-BOOM!" - medan det i debn svenska texten tydligt står "Motherfucker" på engelska. Face får alltså avfyra 6 000 skott och springa drivor av fordon i luften, men inte svära - och absolut inte ta sig en rök efteråt.
...Och "smoking" refererar till Hannibal, som ständigt bolmar på en cigarr. Ingen annan röker. Och det förekommer såklart inget naket och sex - och det finns knappt några kvinnor alls i filmen, de få som dyker upp blir snabbt förförda av Face.
Trots alla invändningar här ovan, gillar jag filmen. Jag ger inte mycket för storyn - och nämnda story försvinner ofta bland alla explosioner och stunt. Men om inget annat, är THE A-TEAM underhållande. Det handlar bara om en massa serietidningsaction och inget annat. Och ibland är det det enda jag kräver. Filmen är drygt två timmar lång, men till skillnad från många andra filmer idag, känns den inte seg, och konceptet med ett crack commando unit är fortfarande coolt (stanna kvar till efter eftertexterna för cameos av ett par av originalskådisarna). Vore jag tolv, skulle jag troligen tycka att det här är sommarens, om inte årets, bästa film.
Tyvärr är jag inte tolv, så jag hoppas fortfarande på att Sylvester Stallones kommande THE EXPENDABLES ska bli 2010 års gammaldags, ultravåldsamma crack commando unit slaktfest!
* Okej, det här är bättre:
"Hannibal Heyes and Kid Curry - the two most successful outlaws in the history of the West. And in all the trains and banks they robbed, they never shot anyone. This made our two latter-day Robin Hoods very popular - with everyone but the railroads and the banks."
(Biopremiär 9/6)
Det är nu längesedan vi tröttnade på dem, men de långhåriga, asiatiska spökena ger sig inte - inte de amerikanska nyinspelningarna heller. 
Foton copyright © Nordisk Film
John jobbar på en båt. En dag träffar han Anna, som han blir kär i, och...
Nej, vänta nu här. Detta är handlingen i KÄRE JOHN från 1964 med Jarl Kulle och Christina Schollin. Käre John var också namnet på en restaurang i Landskrona - den blev senare nattklubben Johns, och därefter blev den ingenting. Och så har vi en glad låt framförd av Alice Babs - den var i sin tur en tolkning av Hank Williams' "Dear John".
...Och då är vi framme vid Lasse Hallströms senaste film; DEAR JOHN, som bygger på en roman av klåparen Nicholas Sparks, som senast gav oss kärleksdravlet THE LAST SONG. Hallström gav oss i sin tur dravlet HACHIKO, som gick direkt på DVD i USA.
Under veckan som gått har vi kunnat läsa intervjuer med Hallström där han sagt att göra DEAR JOHN var som att filmatisera Sigge Stark och att han inte alls var förtjust i boken. Med tanke på hur slätstrukna och inställsamma Hallströms filmer brukar vara, fanns det risk att den här skulle vara ännu värre än vanligt.
DEAR JOHN blev Hallströms största ekono-miska framgång i USA, när filmen hade premiär därborta, knuffade den äntligen ner AVATAR från topplistans förstaplats. Av allt att döma gick denna snyftare hem rejält hos unga amerikaner. Dessutom har filmen populära Channing Tatum och Amanda Seyfried i huvudrollerna.
Tatum är John, en soldat som åker hem och hälsar på farsan under en permission. Där träffar han Savannah (Seyfried) och de två blir störtförälskade. Han måste återvända till basen i Tyskland och vara kvar där i ett år, innan han åker hem för alltid. Savannah lovar att vänta på honom. Men så inträffar elfte september 2001, och John förlänger sitt kontrakt med flera år. De unga tu skriver en massa brev till varandra. "Dear John". "Dear Savannah". Men det hela börjar bli alltmer ohållbart.
Redan i filmens öppningsscen blir John skjuten under ett uppdrag i Afghani-stan, eller var de nu är. Detta sker egentligen i mitten av filmen, så allt innan detta berättas i flashbacks. Men redan i denna öppning får vi en vink om hur den här filmen kommer att vara. Nicholas Sparks fläskar som vanligt på med hela artilleriet:
Savannahs snälle granne har problem med sin fru, som lämnat honom - eller som kanske till och med är död, jag blev inte klok på vilket. Han hävdar att hon är på semester. Och han har en liten son som är autistisk. Johns far (Richard Jenkins) är väldigt egen, men otroligt snäll och sitter mest hemma och pysslar med sin myntsamling. Savannah misstänker att han är autistisk. Då blir John arg. Savannah får en jättebra idé - hon vill starta ett sommarläger för autistiska barn där de kan få rida.
Till detta kommer sedan cancer, en stroke och skottskador - plus krossade hjärtan. Det är ingen hejd på det hela, och det hela kompas av vemodig pianomusik, och ibland stråkar. Sentimentalt och smörigt är bara förnamnet.
Hade man lagt ett laugh track på filmen, hade den funkat som komedi. Bitvis är det så löjligt. Filmen är dessutom lång och seg, med en massa scener som inte riktigt leder någonvart, och situationer som upprepas. Jag kan inte bestämma mig för om vingmuttern Channing Tatum liknar Brad Davis eller Alfred E Neuman. Amanda Seyfried har ett lite märkligt fisheye-ansikte. De är rätt tråkiga båda två och jag förstår inte vad de ser i varandra.
Hantverksmässigt är förstås DEAR JOHN bra. Richard Jenkins är alldeles utmärkt i sin roll. Detta räddar filmen från att få en etta.
Jag har väldigt svårt att förstå filmens stora framgångar i USA.
(Biopremiär 4/6)
Foton copyright © 2012 Happy Fiction En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag s...
Inlägg
Alla kommentarer
TOPPRAFFEL! | Film på bio och DVD, tecknade serier, recensioner och artiklar Copyright © 2008-2022
