onsdag 16 juni 2010

En massa scener ur Jonah Hex

På fredag har JONAH HEX USA-premiär. Jag kontaktade faktiskt Warner i Sverige och frågade hur det ser ut för Sverige. De svarade att de inte har sett filmen och än så länge inte har den inplanerad någonstans. Så vi får väl se om det blir bio eller direkt-på-DVD.
HÄR finns ett helt gäng scener ur filmen. Och, tja, jag tycker allt att det ser bra ut - trots all badmouthing. Men vi får väl se...

TOPPGAFFEL! uppdaterad

Kafferaffel utan like hittar ni på min systerblogg TOPPGAFFEL!
Gå genast dit utan att passera gå!

Tillåten från tre år!

Senast jag scannade tidningshyllorna på Pressbyrån, hittade jag en tidning som heter PC för Alla: Tips & Tricks! Jag köpte den inte, men noterade att man får en DVD på köpet. Denna skiva innehåller en fruktansvärd massa texter från gamla nummer av PC för Alla (om det nu inte var alla tips och tricks de kört).
Jag noterade även en liten finstilt text längst ner på DVD-omslaget. Det står att filmen granskats av Statens Filmgranskningsbyrå i Finland. Då undrar man ju genast varför den granskats i Finland av alla ställen.
Vad som är ännu märkligare är at finnarna gett skivan åldersgränsen Från tre år och uppåt. Nu har jag svårt att tänka mig att treåringar har något att hämta i PC för Alla. Eller ens tioåringar. Men hur kom de fram till just tre år? Och vad är det som är olämpligt för ett- och tvååringar? Är det Fredrik Agren som kan verka skrämmande?
1970-talet: klipp eller förbjud allt med Clint Eastwood.
1980-talet: klipp eller förbjud allt med Charles Bronson.
2010-talet: var försiktiga med Fredrik Agren.

tisdag 15 juni 2010

En film jag länge velat se #16

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD (1961)

Avdelningen Svära i kyrkan:

Mario Bava var en av de främsta italienska genrefilmregissörerna, en uppburen man det skrivits flera tjocka böcker om trots en relativt blygsam produktion. Bavas filmer har alla en sak gemensamt - de är oerhört snygga. Fantastiskt vackra - om man nu inte ser dem i fullscreen på sliten VHS från 1980, förstås.

Men filmerna har även en annan sak gemensamt. Och nu kommer jag att svära i kyrkan: många av Mario Bavas filmer är lite småtråkiga. Vågar jag skriva det? För sent. Redan gjort.

Det finns fortfarande en handfull Bavafilmer jag inte har sett. En av dem är svärd & sandal-rafflet HERCULES IN THE HAUNTED WORLD, även känd som HERCULES IN THE CENTER OF THE WORLD med Reg Park och Christopher Lee; en film jag läst mycket gott om och som ibland klassas som skräckfilm. Men nu har jag klämt den, i en flådig, färgsprakande widescreenversion.

Innan spaghettiwesterns var det peplum - svärd & sandal-film - som gällde i Italien. När Steve Reeves 1959 för första gången dök upp som Herkules sattes bollen i rullning. Det pumpades ut drivor av filmer om antika muskelberg. Hercules, Son of Hercules, Maciste (som ofta fick heta Hercules utanför Italien), Atlas, Ursus, fan och hans moster. Den ena filmen pampigare än den andra, trots vad jag antar relativt blygsamma budgetar i de flesta fallen. Det intressanta med italienare är ju att de har rätt svårt att göra fula filmer, och dessutom har de en massa antika byggnader och ruiner som liksom bara står där - en väldig massa gratiskulisser.

Jag har aldrig intresserat mig speciellt mycket för peplum, men under det senaste året har jag börjat klämma en del. De är rätt fascinerande - en massa snygga, halvnakna brudar blandat med rejäl homoerotik.

Handlingen i HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är hur förvirrad som helst. Jag hängde inte med det minsta. Herkules (Reg Park, alltså) och hans blonde, brudjagande polare Thesius, återvänder hem. Genast blir de attackerade av lönnmördare. Dessa får på nöten.

Herkules' kärleksintresse Daianara har visst blivit knäpp i bollen och känner inte igen honom. Christopher Lee är den slemme kung Lico, som låtsas vara Daianaras brydde farbror. Det är bara det att Lico tänker offra Daianara för att få evigt liv. Han föreslår att Herkules ber oraklet Medea om hjälp.

Detta fruntimmer - som visar sig vara en sexig brutta med vit ansiktsmask - säger åt Herkules att han måste bege sig till dödsriket Hades och knycka Glömskans Sten, ty då kommer Daianara att få minnet tillbaka och allt blir bra igen. Men för att komma in i Hades, måste vår skäggige hjälte först ta sig till ett annat mystiskt land med outtalbart namn och plocka ett gyllene äpple.

Herkules och Thesius får sällskap av en tjock liten comic relief-kille (som självklart inte är rolig), och så seglar de ut på stormiga hav under en blodröd himmel...

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är en makalöst snygg film. Det här är en av de absolut snyggaste filmer jag sett. Visst är studiobyggena uppenbara, men dessa tillför bara en overklig, surrealistisk dimension. Allting badar i blått, rött och grönt. Filmen ser ut som en serietidning i bästa fyrfärgstryck.

Ibland häckar Christopher Lee i en håla där det finns ett gäng likkistor av sten. Locken glider av dessa och något slags zombiespöken - jag vet inte riktigt vad de ska vara, demoner kanske? - reser sig ur kistorna. Under filmens sista minuter måste Herkules kämpa mot dessa svävande demoner i vad som kan vara den vackraste slutstriden någonson. Direkt därefter tampas Herkules med Christopher Lee, vars dolk visar sig vara en skeletthand när man ser den i närbild. På vägen dit har vi även fått se ett festligt stenmonster, folk som sjunker ner i lava, och ett flertal raffiga damer.

...Synd bara att den här filmen inte helt oväntat är aningen småtråkig. Den är inte tråkig så att det stör, man vill ju hela tiden fortsätta att titta, uppslukad av bilderna som man är, men det blir aldrig något större tjoflöjtraffel av det här. Det borde har varit roligare och mer underhållande.

Men självklart ska du se den här filmen ändå, det är svårt att uppbringa en tjusigare film.

Tydligen var Franco Prosperi medregissör, och vem assisterade Bava bakom kameran, om inte allas vår Joe D'Amato, som dock inte omnämns i filmens credits. 

En redi karrafilm

Jag kan bara inte låta bli att publicera den här:


måndag 14 juni 2010

En film jag länge velat se #15

CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON (1980)



Ibland när jag recenserar svenska deckare som får biopremiär, brukar jag kalla dem "TV på stor duk". Här i Sverige är det ingen större skillnad på bio- och TV-film. Men åtminstone en bit in på 1980-talet kunde man faktiskt se TV på bio i Sverige - det var nämligen inte ovanligt att amerikanska TV-piloter, TV-filmer, hopklippta miniserier och dubbelavsnitt biovisades här. Mest känd är nog Steven Spielbergs DUELLEN. Ett helt gäng MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-episoder biovisades. Till och med pilotavsnittet till- och ett senare, långfilmslångt avsnitt av HULKEN biovisades (barnförbjudna, förstås).

1980 - eller möjligen 1981 - hängde en affisch för CAPTAIN AMERICA i foajén till Rio i Landskrona. Det stod inte när filmen skulle visas och jag vill minnas att den hängde där väldigt länge.

Oj, vad jag längtade!

När, när, när skulle filmen om Kapten Amerika visas på bio? 1977 hade jag köpt en Kapten Amerika-T-shirt i England och sommaren 1980 ett par italienska Capitan America-tidningar. Jag gillade verkligen den snubben, som jag knappt sett till i Sverige - men han var med i Sterankos Nick Fury-album från Carlsen 1979.

En vacker dag visades filmen som söndagsmatiné på Rio.

Då var jag sjuk!

Mina klasskompisar hade varit och sett den. Jävlar, vad jag var avundsjuk! Filmen visades ju bara en gång. "Det var häftigt när han kastade skölden!" sa en kille.

I början av 90-talet hittade jag en begagnad hyrvideo från Esselte med CAPTAIN AMERICA från 1979. Ett pilotavsnitt till en TV-serie, men det blev inte mer än två TV-filmer. Enligt en gammal filmjournalist var det bara andra andra och sista filmen från 1980 som biovisades i Sverige, inte den jag hade köpt. Men när jag tittar på Statens Biografbyrås hemsida ser jag att CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON granskades i september 1980, och den första filmen ett par månader senare (och den filmen censurklipptes för att få en sjuårsgräns!). Vad jag minns fanns det ingen tvåa på affischen som hängde på Rio. Släpptes tvåan som "etta" - vilket den gjorde i Frankrike? Eller vilken film var det egentligen som visades?

Pilotavsnittet är fullkomligt sanslöst. Reb Brown är Steve Rogers, han går omkring som en neandertalare och hans Kapten Amerika-dräkt är ett säckigt MC-still med ljusblå mopedhjälm (fast i slutminuten får han en ny dräkt). Trots dess oerhörda dumhet och det faktum att filmen inte har så mycker med seriefiguren att göra, gillar jag filmen ändå. Jag gillar de flesta gamla TV-serier från 70-talet. Var var så härliga, så oskyldiga, hade så bra musik, och jag blir nostalgisk och tänker på bättre tider och känner smaken av saft och doften av gamla serietidningar från Williams Förlag.

Och nu, 30 år senare, har jag äntligen sett CAPTAIN AMERICA II! Oj, oj!

Det enda jag visste om den här filmen var att Christopher Lee skulle spela skurken. Och det gör han förstås. Han är Miguel, en le fan som kidnappat en forskare för att utveckla ett gift som ökar åldrandeprocessen! Giftet gör att man blir gammal! Med detta tänker han utöva utpressning.

Dr Simon Mills (Len Birman) återkommer från pilotavsnittet och med sig har han tjusiga Connie Sellecca. De två jobbar åt staten och är de som kopplar in Steve Rogers, det vill säga Kapten Amerika. Så nu skickar de iväg Steve till Portland, där han går omkring och ägnar sig åt det han tycker bäst om - han målar tavlor med gulliga motiv.

Men så fort fara hotar går han in i sin blåa van med vita måsar på sidan, och ut ur den skjuts han i raketfart på sin Kapten Amerika-motorcykel. Det spelar ingen roll vad han ska göra, han måste först in och hämta bågen. I början av filmen bevittnar han en väskryckning. Istället för att bara nita tjuven, kutar han in i vanen, och BRRRROOOOOOMMM!!! - ut far Kapten Amerika.

Miguel har låtit släppa ut sitt gift över Portland, vilket innebär att alla som bor där har åldrats tio månader! Men det finns ett motgift som kan hejda åldrandet. Gamle fine Ken Swofford dyker upp som representant för regeringen, men han vägrar förhandla med Miguel. Steve Rogers hamnar i handgemäng med fem av Miguels råskinn, Steve hamnar i arresten, men flyr och hoppar in i sin van, och VRRROOOOOMMMM!!! - nu ska Kapten Amerika ta i med hårdhandskarna!

Miguel försöker fly i en bil, men Kaptenen kör sin motorcykel ut för ett högt stup, och i fallet trycker han på en knapp, och då fälls det ut en drake - en hang-glider, alltså - med stjärnbaneret på, och så flyger Kapten Amerika ikapp Miguel.

Miguel ger sig inte utan vill slåss, men i tumultet krossas en flaska med åldringsgiftet och Miguel får innehållet över sig. På några sekunder åldras han till en gammal gubbe och dör. Med andra ord, filmen slutar nästan likadant som KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK!

Steve har fått ihop det med en donna i Portland och hon har en liten son, och i sluscenen sitter Steve och målar en fin tavla på vilken donnan rider runt på en häst.

Hade jag fått se den här filmen 1980 hade jag nog tyckt den var skitbra. Men vi var ju allt annat än bortskämda med färgglad superhjälteunderhållning på den tiden.

I realiteten är detta en riktigt vissen historia som ligger äldigt långt från Marvel Comics. Det hindrar förstås inte CAPTAIN AMERICA II från att vara underhållande - men man måste nog vara 40+ för att till fullo uppskatta det här. Själv får jag härliga rysningar av den speciella looken TV-serier hade på den tiden. Vidare är filmen, liksom piloten, försedd med ett riktigt fräsigt soundtrack av mästarna Pete Carpenter och Mike Post. Och varje gång Kapten Amerika gör något som kräver hans superkrafter, hörs det "duddeduddeduddedudde", eller något ditåt; ett elektroniskt ljud.

Reb Brown är en av världens sämsta skådisar, men alla andra är bra här.

Förvisso kan jag förstå att det inte blev någon TV-serie, men jag tycker att det är synd att det bara finns två filmer. Jag hade gärna sett mer - det här är ju mycket roligare än Albert Pyuns version, som jag recenserade i "gamla" TOPPRAFFEL!. Och tänk vad fascinerande märkligt det måste ha varit att se CAPTAIN AMERICA II på bio.

...Jag gillar förresten även den kortlivade TV-serien om Spindelmannen från 70-talet.

Al Williamson hälsar på Frazetta i den stora seriestudion ovan molnen

I början av 1980-talet köpte jag på mig en massa begagnade nummer av Agent X9 - och en del nya också för den delen. Inte på grund av Modesty Blaise. Inte på grund av Rip Kirby. Serien jag var förtjust i, var Phil Corrigan, som jag då tyckte var läckert elegant tecknad av Al Williamson.

Av Williamson hade jag även läst ett par gamla EC-grejor från 50-talet, det var ju där han slog igenom. Senare gav han sig på att teckna Stjärnornas Krig, men de serierna var jag inte så förtjust i.

Igår dog Al Williamson, 79 år gammal.

Mannen som tog över Corrigan efter Williamson, George Evans (EC-veteran även han) dog för rätt längesedan nu, liksom Archie Goodwin, som skrev manus till både Corrigan och Stjärnornas Krig.

Men Bud Grace hälsar att åtminstone han lever än!

Bio: Killers

Stillbildsfoto: Melissa Moseley (U.S.A.) & Magali Bragard (France) ©2009 LAKESHORE ENTERTAINMENT GROUP, LLC. ALL RIGHTS RESERVED.
Förtexterna till Robert Luketics KILLERS får mig att tänka på SNOBBAR SOM JOBBAR. Det är sportbilar, det är franska Rivieran, det är splitscreen. Tyvärr saknas cool musik av John Barry. Men ändå.
Ashton Kutcher är Spencer Aimes, mördare i amerikanska statens tjänst och på uppdrag i Nice. Nice är också staden dit Jen Kornfeldt (Katherine Heigl) reser på semester tillsammans med sina föräldrar (Tom Selleck och Catherine O'Hara). Jen, som just har dumpats av sin pojkvän, springer på Spencer, de blir förälskade (i varandra, alltså) - och tre år senare är de lyckligt gifta.
Det är bara det att Spencer har aldrig berättat för Jen att han egentligen är en hemlig agent. Okej, han var en agent; han lade av när han fick ihop det med Jen. Slut.
Nej, nu ljuger jag! Jösses, vilket sketet pisslut det hade varit om filmen slutat så, eller hur? Nej, vad som händer är att Jen råkar få veta allt om sin makes förflutna på ett ganska våldsamt sätt. Av någon anledning finns det plötsligt ett pris på Spencers huvud - och flera av de människor i grannskapet de lärt känna de senaste åren visar sig vara infiltrerade lönnmördare som alla vill komma åt multimiljondollarpriset.
Så nu måste Jen och Spencer fly för glatta livet, alternativt ta kål på mördarna, i en lång serie komiska actionsekvenser.
KILLERS har alla de rätta ingredienserna för att vara en riktigt rolig actionkomedi. Synd bara att, tja, att den inte är speciellt rolig.
Jag gillar verkligen Katherine Heigl. Hon är attraktiv och hon är rolig - och den kombinationen tycker jag är oerhört sexig. Hennes rollfigur Jen är attraktiv, älskvärd och rolig - jag skulle bli kär i henne om jag träffade på henne. Catherine O'Hara är otroligt rolig som Jens morsa, som aldrig säger nej till ett glas spånken. Tom Selleck har blivit märkbart gammal och det slog mig att han, öh, liknar ... Hitler?! En äldre, smått överviktig och plöfsig Hitler, förstås, och med större, snyggare mustasch. Men vad ska jag säga, det är ju Tom Selleck, i jösse namn, och Tom Selleck regerar vad han än gör.
Jag har aldrig riktigt gillat Ashton Kutcher. Visst, han kan vara rolig, men jag gillar inte hans tösedrengsutseende. Han är ofta irriterande i irriterande filmer. När jag tänker efter är hans bästa film troligen DUDE, WHERE'S MY CAR? - synd att de aldrig gjorde uppföljaren, eftersom den skulle få världens bästa filmtitel någonsin: SERIOUSLY, DUDE - WHERE'S MY CAR?.
Kutcher är fel kille för rollen som agent åt regeringen, mördande Förenta Nationernas fiender. Han är för ung, han ser för pojkaktig ut, han är för mesig. Föreställ er någon som George Clooney i rollen, då hade det här kunnat bli en riktigt bra thrillerkomedi.
Scenerna i Nice i början är mycket bättre än resten av filmen. De är inspelade på plats - och franska Rivieran är förstås underskön. Familjen Kornfeldt bor på Hotel du Cap, det superexklusiva, vansinnigt svindyra hotell på vilket superstjärnorna bor under filmfestivalen i Cannes. Där åt jag förresten en gång den vidrigaste macka jag någonsin stoppat i mig. En bulle med lax och apelsinmarmelad. Mitt eget misstag. Fråga inte.
Men så fort de tar sig från Nice till Georgia, USA, skiftar berättelsen från romantisk komedi till actionkomedi, och av någon anledning fungerar det inte riktigt. Visst, jag skrattade till här och var, men inte mer. Historiens beståndsdelar passar inte riktigt ihop, det hela är alldeles för ologiskt och det förklaras aldrig riktigt varför allt sker, det glöms bort bland alla bilkrascher, smockor och pangande.
Men vet ni vad jag nu verkligen skulle vilja se? En romantisk komedi som helt och hållet utspelar sig på Rivieran - och med Katherine Heigl i huvudrollen!






(Biopremiär 16/6)

Bio: Nanny McPhee och den magiska skrällen

Foton copyright © UIP Sweden
Jag såg aldrig den första filmen om Nanny McPhee, som kom 2005. Jag har därför ingen aning om vem Nanny McPhee är. Filmerna är producerade av Emma Thompson, som även spelar huvudrollen - och framför allt står hon för filmmanusen. Dessa böcker på böcker om en viss "Nurse Mathilda". Varför ändrades namnet? Vad mer har ändrats? Vad är Nanny McPhee för något?
Nu har jag sett den andra filmen. Och jag har fortfarande en stor fråga att ställa:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?
Jag missade pressvis-
ningen av den här filmen, då var jag och sjöng Åke Catos lovsång. Därför gick jag och såg den igår på en inte alltför välbesökt söndagsmatiné.
Det är andra världskriget och Maggie Gyllenhaal bor ensam med tre stökiga ungar på en nergången gård på vischan. Hennes make (som visar sig vara Ewan McGregor i en cameo) är ute och slåss i kriget.
Rhys Ifans är en slem herre som försöker få Gyllenhaal att skriva på en kontrakt för att sälja gården. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till. Maggie Smith är en förvirrad gammal dam som häller sirap i lådor och sitter på koskit i hagen. Två bortskämda kusiner från London ska komma och bo hos den lilla familjen på landet.
Kaos uppstår. Ungarna drar varandra i håret. De kastar mög på varandra. De skriker. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till.
Då börjar flaskor och kastruller att prata. "Du behöver Nanny McPhee!" säger de. Och plötsligt uppenbarar sig McPhee hemma hos familjen. Hon är ful som stryk med vårtor och stor näsa och utskjutande tand, men när hon slår sin stav i golvet, kan hon trolla.
McPhee använder sin fuskstav för att ställa allt tillrätta med hjälp av magi. Och för varje god gärning hon gör, försvinner en ful detalj från hennes ansikte. Först åkte en stor, brun vårta.
Jag inte fatta. Vem är Nanny McPhee? Var kommer hon från? Varför har hon magiska krafter? Varför blir hon snyggare för varje god gärning? Förklarades detta i den första filmen?
Att inte upprepa viktiga fakta - som huvudpersonens ursprung - i en uppföljare är inte bra, i synnerhet inte i en barnfilm. Publiken igår var fem till åtta år gamla. Ungefär. De var ju knappt födda när första filmen kom. Inte för att småungarna ifrågasätter det här, men ändå.
Filmen är dubbad till svenska. Det är inte lika illa gjort som i VARNING FÖR VILDA DJUR, men det är irriterande och det är minst sagt bisarrt att se karaktärsskådespelare som Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal, Maggie Smith och Ralph Fiennes (som har en liten roll som militär) prata svenska.
Jag fick intrycket att småungarna i publiken tröttnade ganska fort på NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SKRÄLLEN. Dels är den alldeles, alldeles för lång - 109 minuter. Men den är inte speciellt rolig och stora delar måste te sig långdragna och obegripliga för de små liven i bänkraderna. De vet ju inte vad andra världskriget var och vad det gick ut på. Vad "stupad" och "saknad i strid" innebär. Vad som sker på krigsministeriet i London.
Jag undrar också vad det är Maggie Smiths figur sysslar med. Är hon psykiskt sjuk? Eller bara lite crazy? Varför tömmer hon ut säckvis med mjöl på golvet? Häller sirap i alla lådorna? Insisterar på att sitta på en koskit i hagen?
Ungarna skrattade mest när folk trillade och när det dök upp en liten datoranimerad elefantunge.
Själv uppskattade jag mest det faktum att Sam Kelly från 'ALLO 'ALLO, 'EMLIGA ARMÉN medverkar iförd potthjälm. Jag tror även att jag sov en liten stund i mitten.
Hon som gör Nanny McPhees svenska röst är riktigt trist ochopassande - och jag undrar fortfarande:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?






(Biopremiär 11/6)

söndag 13 juni 2010

Konst: Staffli med fez

Avdelningen för Det Dagliga Glaset Champagne:
Malmöhus är namnet på slottet i Malmö. Ärligt talat är det ingen större höjdare - jag är nog bortskämd med Citadellet i Landskrona; ett vackert slott med fascinerande vallgravar. Malmöhus har de sabbat med en massa nya byggnader inne på borggården; helhetsintrycket blir ganska besynnerligt.
I vilket fall, inne i en av de här nya byggnaderna döljer sig Malmö Konstmuseum och idag hölls det vernissage. "Seen from here" kallas utställningen med installationer av Matts Leiderstam. Innan jag gick dit visste jag inte att det var installationer - hade jag vetat det, hade jag struntat i vernissagen. Jag avskyr oftast installationer.
Om de nu inte är av den typ Leiderstam sysslar med.
Det här är en utställning som gör mig på gott humör!
Förvisso började det illa. I trapphuset utanför entrén till utställningen stod mousserande vin (inte champagne, men det låter ju bättre med Det Dagliga Glaset Champagne) uppdukat, så jag snappade upp ett glas och gjorde ett försök att äntra lokalen. Det gick inte så bra. En herre iförd brandgula böjsor stegade fram, höll upp handflatorna och trumpetade på ett ganska ohövligt sätt "Stopp och belägg! Du får tyvärr inte ta drycken med dig in!" Så det blev till att stå i trappen och dricka upp, vilket kändes väldigt fånigt. Jag trodde förstås att jag skulle kunna gå omkring och titta på verken och smutta på skumpan, som ju brukligt är.
Anledningen till att jag gillar Matts Leider-
stams verk är att han (oftast) utgår från befintliga verk och placerar dessa i oväntade samman-
hang. I det här fallet handlar det främst om landskapsmåleri från 1800-talet.
Oftast får vi bara se ett foto av installationen, eftersom många av dem är omöjliga att visa upp i en konsthall. Till exempel letar Leiderstam upp platsen tavlan är målad på - och så ställer han tavlan på ett staffli framför motivet. Effekten blir fascinerande när det har gått 150 år sedan tavlan målades.
Två roliga verk föreställer vattenfall. På två stafflier står vad som ser ut som oljemålningar. Det är bara det att vattnet i fallen rör på sig som i en film - och porlandet hörs ur högtalare. Framför stafflierna hänger projektorer från taket. Jag undrade hur illusionen gick till, så jag höll upp handen framför ljusstrålen. Det visade sig att, jodå, visst hade Leiderstam målad på dukarna - de är grön-gråa, eller något ditåt. Och på dessa visas alltså en film med vattenfallet. Fräsigt värre.
En avdelning ägnas 1800-talsmålaren Gustaf Rydberg. I ett hörn bakom en skärm står ett tomt staffli. På det hänger en fez. Jag blev nyfiken. Hör staffliet till utställningen? Varför står det gömt där bakom? Jag gick bort till det.
Jodå, nog hör det till utställningen. På en liten skylt på väggen står det:

Gustaf Rydberg
Staffli/Easel
Rökmössa (fez)/Smoking hat (fez)

Gåva av Edla Rydberg, Malmö 1971


Fotnot: "Seen from here" pågår till och med den 22 augusti och visas söndagar från klockan 13.

lördag 12 juni 2010

DVD: Summer's Blood

SUMMER'S BLOOD (Pan Vision)
Avdelningen för Galna Familjen: Jajamen, återigen dags för en film i en av TOPPRAFFEL!s favoritgenrer, den om galna familjer! Sådana filmer kan man aldrig få för många av, även om långt ifrån alla är bra.
Den här gången är det gamle, fine kanadensiske producenten Pierre David som har varit framme med ett epos inspelat i Ottawa. Okej, David har fått sig en törn på sistone; han kom ihop sig med Ruggero Deodato angående den senares uppföljare till CANNIBAL HOLOCAUST; Deodato har inga vackra saker att säga om David.
Nåja. SUMMER'S BLOOD är regisserad av Lee Demarbre. Summer (Ashley Greene, enda ljuspunkten i TWILIGHT-filmerna) är en ung tösabit på driven, av allt att döma sökande efter den far hon aldrig hade. Hon beter sig väl lite märkligt och när hon anländer till en liten håla och försöker snatta i en butik, blir hon påkommen. Hon jagas av en väktare, men räddas oväntat av en viss Tom Hoxey (Peter Mooney), en ung kille som tar med Summer på krogen, innan de går hem till honom - "Are you gonna take me upstairs and fuck me?" säger den inte så finkänsliga Summer, så det gör han. Fast Summer tycker att det är lite fånigt att Tom bor i ett stort hus tillsammans med sin morsa Gaia (Barbara Niven).
Värre kommer det att bli. När Summer nästa morgon försöker smyga ut utan att säga hej, stoppas hon av Tom - och plötsligt kommer Gaia och klubbar ner henne bakifrån. Summer vaknar upp fastbunden i källaren. Bredvid henne finns en annan fängslad tjej i rätt dåligt skick. Av en tredje tjej återstör bara en dödskalle.
Ni förstår, Tom är en tokfrans! Han samlar på tjejer som han förvarar i sin "trädgård". Gaia är väl inte överförtjust i det hela, men hon låter Tom hållas. Hon har förresten ett incestuöst förhållande med Tom.
Fadern till den andra fängslade tjejen muckar från kåken och konstaterar att hans bostad är tom, dottern är borta - så han börjar söka efter henne. Gaia oroas av detta, men Tom verkar inte bry sig. Han börjar bli kär i Summer och låter henne ibland äta middag med familjen uppe i köket.
Så får Tom för sig att ringa sin farsa Gant (Stephen McHattie), en karl som sällan tittar till sin familj. Gant vill gärna träffa sonens nya kap, så han kommer hem. Han visar sig vara en rå sälle som inte drar sig för att misshandla och mörda. Nu försöker Galna Familjen Hoxey uppfostra Summer så att hon kan leva med dem som deras dotter.
SUMMER'S BLOOD är en hyfsad rysare, men absolut inget speciellt. Handlingen är rätt intressant och skådisarna är över förväntan bra. Stephen McHattie är en höjdarsnubbe. Men tekniskt är filmen rudimentär; den lyfter aldrig och blir aldrig spännande, vilket medför att den tenderar att bli aningen seg, trots att den bara varar en och en halv timme. Se den om den visas på TV någon gång i framtiden.

"Vill du byta din drink mot min öl?"

Igår kväll hamnade jag på en liten tillställning på Brogatan. Nej, vi stod inte ute på en gata - Brogatan är en pub. Och i vanlig ordning gällde drinkbiljetter. Fast den här gången var arrangörerna ovanligt gentila och kom fram och delade ut nya biljetter ibland.
Av någon anledning var kvällens tema Frankrike. De hade en fransk DJ som spelade hyfsat cool fransk dansmusik. Och det bjöds på vad jag gissar var en fransk drink baserad på en fransk läsksort. Förvisso var drinken rätt söt, men den läskade. Efter drinkarna gällde Kronenbourg. En iskall Kronenbourg kan funka bra en stekhet dag på Rivieran. En inte alltför iskall Kronenbourg en småregnig kväll på en krog i Malmö är ingen större höjdare, ölen är ganska smaklös.
När jag stod i baren och hade druckit knappt halva min andra drink, kom det fram en luiten tösabit och frågade om jag ville byta ut min drink mot hennes ölflaska, som hon inte druckit alls av. Lustig fråga, men jag gick med på det.
En stund senare såg jag tjejen gå omkring med ett fullt drinkglas. Hon lyckades nämligen få folk att fylla på hennes (mitt) glas med överblivna drinkslattar.
Som vanligt noterade jag en massa konstigheter, det gör jag alltid när jag höjer medelålden ute i Malmös nöjesvimmel. Varför har alla snygga tjejer (snygga tjejer fanns det gott om) skitfula och felklippta pojkvänner? Hur kan man få för sig att gå på krogen med en ryggsäck på ryggen? Eller bära ryggsäck rent allmänt?
Och hur kan man få för sig att gå på krogen med en skateboard under armen?
Vidare undrar jag över alla dessa unga killar med misslyckade frisyrer som står i små grupper, och plötsligt bara tjuter ut något. YIIII-HAAAAA!!! Helst ska de även slå ut med armarna. Högljudda människor är det värsta jag vet.

Idag var jag på vernissage. En av konstnärerna; en gammal tant, hade bland annat ställt ut en härligt amatörmässig oljemålning som mäter ungefär 25X20 cm. Jag kämpade för att inte bryta ihop av skratt.
Det var ett porträtt av...

...Henning Mankell.

Hitchcock skojar till det

fredag 11 juni 2010

DVD: Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans

BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS (Sandrew Metronome)
1992 kom Abel Ferraras skitiga BAD LIEUTENANT med Harvey Keitel som extremt korrupt och knarkande New York-snut. Filmen hade två svenska titlar, en av dem var DEN KORRUMPERADE SNUTEN, men jag vill minnas att den även fanns på video under en annan, liknande titel. Det här var på den tiden då Ferrara fortfarande var intressant och ibland även bra, och just den här filmen blev väldigt uppmärksammad. En kollega berättade om när Ferrara och Keitel satt i Cannes och skulle ge intervjuer, och båda var påtända och tvärsura. Något som passade ihop med filmen de skulle promota. Jag har inte sett filmen sedan den kom, men då gillade jag den.
    När jag för ett par år sedan hittade flyers för Werner Herzogs då ännu inte inspelade BAD LIEUTENANT på marknaden i Cannes, trodde jag förstås att det handlade om en remake. Det trodde alla andra också, inklusive Abel Ferrara, som tyckte att alla inblandade i Herzogs film skulle brinna i helvetet, i synnerhet Nicolas Cage som hade mage att överta Harvey Keitels roll.
    Det är bara det att det här är ingen remake. Filmen skulle ursprungligen heta något helt annat, men bolaget Millennium Films kletade dit ett "Bad Lieutenant" för att göra filmen mer kommersiell.
    Fast kommersiell är fel ord i detta sammanhang. Filmen visades på Göteborgs filmfestival, men i Sverige släpptes den direkt på DVD. Lite synd, jag tror inte att den här filmen hade gjort bort sig på bio. Fast en kioskvältare hade det inte blivit.
    Nicolas Cage spelar inte samme snut som Keitel - dessutom dog ju Keitels rollfigur i Ferraras film. Cage är Terence McDonagh, målmedveten snut i New Orleans. Alldeles i början av filmen får vi veta att han lider av ryggproblem och en läkare skriver ut smärtstillande medicin till honom. Några månader senare är Terence inte bara beroende av medicinen, han är konstant på jakt efter kokain, crack och allt möjligt han kan stoppa i sig.
    Terence leder utredningen av ett mord på en familj från Senegal. Samtidigt försöker han reda ut sitt minst sagt bisarra liv. Han är ihop med en snygg, knarkande hora (Eva Mendes), hans föräldrar är suputer, han är skuldsatt och försöker få fram stora summor pengar, och på grund av det sistnämnda lierar han sig med knarkhandlare och gangsters, vilka han även lyckas spela ut mot varandra.
    Den korrumperade snuten blir mer och mer vansinnig och hamnar i de mest groteska situationer.
    Nicolas Cage gör alldeles för många dåliga filmer. Dessutom brukar han vara kass och spela över i dem. Det är numera sällan vi får se honom som den Nicolas Cage vi ju alla gillar - han som var Sailor i WILD AT HEART och McDunnough i ARIZONA JUNIOR.
    ...Men honom hittar vi i BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS. Detta måste vara Nicolas Cages bästa huvudroll på hur många år som helst (I KICK-ASS hade han en biroll). Hans galna spelstil passar utmärkt för den här figuren. Han går konstant omkring med en stor, jävla revolver nerstoppad i byxlinningen, och när han får sina utbrott är han fullkomligt fantastisk. I början av filmen ska han gripa ett ungt par, misstänkta för droginnehav. Det är bara det att Terence är ute efter deras droger. Han nöjer sig inte med drogerna, han har även sex med tjejen och tvingar hennes pojkvän att se på. Och detta utspelar sig på en parkeringsplats.
    I en annan otrolig scen förhör Terence en gammal tant och hennes frisör på ett sadistiskt sätt medan svordomarna haglar.
    Två av Terences kollegor spelas av Val Kilmer (vars karriär dalat, nu gör han mest B-filmer eller, som här, biroller) och Brad Dourif.
    Werner Herzogs film skiljer sig från Abel Ferraras på flera sätt. Visst finns här många likheter vad gäller huvudpersonen, men Herzogs film är mer slickad. De filmer Ferrara gör, känns skitigt realistiska, och Ferrara är ju gammal narkoman, han ger intryck av att vara marinerad i droger. Den nya filmen ser till ytan ut som en stor Hollywoodfilm.
    Jag gillade BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS. Jag funderade länge på att sätta en fyra i betyg, men den får nöja sig med tre dvärgar. Berättelsen går ofta i cirklar eller står och stampar, vilket medför att filmen känns längre än 107 minuter, eller vad det nu var.

Här kommer Thor

Det har läckt ut lite så kallad "concept art" på Chris Hemsworth som Thor i Kennet Branaghs kommande superhjälteepos.
Tja... Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Dräkten är väl okej, men av de här bilderna att döma, har inte Hemsworth världens ... manligaste ansikte.

Minsann om jag inte skojat till det

HÄR hittar ni en artikel jag skrivit på främmande språk. Här får ni lära er allt om hur man blir miljonär på Internet. Det kan vara bland det roligaste jag någonsin skrivit. Om jag får säga det själv. Och det får jag.

torsdag 10 juni 2010

Glitter och glamour: Galapremiär i Malmö

Tidigare i kväll var jag minsann på galapremiär här i Malmö. Det var Othman Karims FÖR KÄRLEKEN som premiärvisades för noblessen; egentlig premiär får filmen inte förrän den nionde juli.
Nu tänker ni förstås att, oj oj oj, då har det varit champagne och snittar i långa banor!
Nädå.
Tvärtom.
Man hade placerat några ballonger precis vid dörren till salongen, men ville man ha något att äta och dricka, fick man allt ha det med sig själv.
Othman Karim har tidigare gjort filmen OM SARA, som jag inte har sett, och den här gången har han vräkt på med skådisar: Peter Gardiner, Tuva Nuvotny, Stefan Sauk, Ulf Brunnberg, Regina Lund - och Meta Velander och Pierre Lindstedt, minsann! Och filmens stora namn är ... Danny Glover från DÖDLIGT VAPEN!
Av alla dessa stjärnor kunde bara en närvara på galavisningen: Ulf Brunnberg. Han var tjock och glad!
Och varför hade då denna film urpremiär i Malmö? Jo, därför att den är inspelad här.
Jag återkommer med en recension av filmen lite närmare dess premiärdatum, men jag kan väl säga som så, att det kändes surrealistiskt att se Danny Glover - Roger Murtaugh, för helvete! - gå omkring på Möllan och Stortorget, dragande på en kabinväska. Han har även en lång scen tillsammans med Lindstedt. Den har egentligen ingenting med handlingen att göra, men är ändå bättre än resten av filmen.
Sedan är det ju alltid roligt när folk åker bil och buss genom hela Malmö mellan platser som i realiteten ligger ett dussintal meter ifrån varandra. Precis som förtexterna till LIGGA I LUND, där en av huvudpersonerna cyklar genom halva Lund för att förflytta sig ett par kvarter.
Carolina Gynning dyker visst upp som sig själv i filmen, vilket jag missade. Dock är hennes namn felstavat i eftertexterna! Det står "Garolina Gynning"...

Klipp ur Jonah Hex!

Åkej, det här ser ju bra ut - men vad är det för jävla rockmusik som spelas?


Jonah Hex Clip
Uploaded by themoviefilm. - Check out other Film & TV videos.

Laxmackan, del 2

Nu har även herr Cato själv skrivit en rapport om gårdagens kulturevenemang. Hans version är dessutom illustrerad med foto från tilldragelsen. Går utmärkt att läsa HÄR.

Nu går det mot Filmdagarna igen...

Förvisso hålles Malmö Filmdagar inte förrän i slutet av augusti, men idag kom inbjudan - och nog känns det som om 2009 års Filmdagar var alldeles nyss. Det var ju då jag mot bättre vetande såg 17 filmer och blev sjuk efteråt, precis som även skedde 2008.
Den provisoriska listan över filmer som ska visas i år består av 30 titlar. Jag gissar att ser man max antal, lyckas man hinna med 17 även i år.
Jag lär väl bli kass även detta år.
De filmer som listas är väl inte alltför upphetsande. Jag kan ha fel, men de jag på rak arm känner mest för att se, är agentrafflet SALT med Angelina Jolie, och THE OTHER GUYS med Will Ferrell.
Det säger väl en del om mig...

onsdag 9 juni 2010

Livet på en laxmacka: livet enligt Cato

Ibland händer det ju att folk tycker att man ska skaffa sig ett liv. De gillar inte att man snöat in på något obskyrt och fånigt. "Skaffa dig ett liv, din nörd!"

Och då kan man ju faktiskt skaffa sig ett liv. Från och med nu går det till exempel alldeles utmärkt att skaffa sig Åke Catos liv.

Jag har alldeles nyss återvänt från restaurangen SMAK, där det hölls så kallat releaseparty för Åkes självbiografi "En levande gosse" (Sivart Förlag). Där bjöds det minsann på laxmacka - något som fick mig att konstatera att jag alla gånger jag ätit på SMAK har bjudits på fisk.

I vanliga fall brukar jag höja medelåldern när jag dyker upp på tillställningar - i synnerhet sådana anordnade av till exempel Nöjesguiden. Fast det händer ju att jag sänker medelåldern. Detta händer oftast på middagarna med Svenska Serieakademin. Och det hände idag på Åkes kalas. Men det var allt en härlig gubbsamling jag hamnat i, det var liksom The Swedish Gubb Smorgasboard.

Jag slog mig ner vid ett bord mittemot den del av lokalen som fick agera scen; där satt Åke och bredvid honom Mikael Neumann, känd från Svenska MAD:s kryssningar en gång i tiden. Det visade sig att jag hade lyckats placera mig som något slags länk i en Lasse Åberg-kedja: till höger om mig hade jag Ingvar Andersson från REPMÅNAD, och vid bordet bakom mig satt Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN, det vill säga Sven Melander och Svante Grundberg. Och Åberg är ju en god vän till mig, serieakademiledamöter som vi är.

Bredvid mig satt förresten den legendariske Jan Richter, och en annan uv som dök upp var Åke Ahrenhill, 89 år ung. Vidare var det svårt att undvika Staffan Wictorin.

Åke berättade lite om sin bok, läste några korta stycken, och Neumann framförde ett par visor med text av Åke. Jag drack kaffe för glatta livet.

Eftersom eftermiddagens tema förstås var litteratur, diskuterade jag Spillaneöversättaren Karl-Rune Östlund med Svante. Vi kom även in på ämnet Intressanta saker upphittade i containrar.

Eftersom jag förstås inte hunnit läsa den än, kan jag inte svara på huruvida Åkes bok är bra eller ej. Det beror ju på hur pass bra liv grabben har levt. Men det verkar ju inte vara kattskit. Jag bläddrade på måfå och hittade ett foto på vilket Jayne Mansfield rycker Åke i skägget. Därmed är "En levande gosse" oändligt mer intressant än de flesta andra självbiografier.

När jag för en tid sedan googlade mig själv, hittade jag en artikel i vilken jag omnämndes som  "bloggaren Pidde Andersson". Efter mer än tjugo år som skribent och journalist, är jag nu främst känd som "bloggaren", verkar det som. Åke Cato är ju också bloggare. Hans betraktelser kan man läsa HÄR.

Centurion

Neil Marshalls CENTURION har inte fått något svenskt premiärdatum än; inte vad jag vet, i alla fall. Men den här affischen gör ju att man vill se den:
En film som ännu inte haft USA-premiär, är brittiska STREETDANCE 3D, som har Sverigepremiär på fredag och som jag recenserade förra veckan.
Kanske hinner jänkarnas egen dansfilm i 3D få premiär först:

TOPPGAFFEL! uppdaterad

Jojomen, nu har jag åter fått tummen ur och har skrivit lite på min systersajt.
Ta genast en titt HÄR!

tisdag 8 juni 2010

Bio: The A-Team

Foton copyright © Twentieth Century Fox Film Corporation

TV-serien THE A-TEAM dök upp för första gången 1983. I USA, såklart. I Sverige skulle det dröja till 90-talet och en av kabelkanalerna. Herregud, ni trodde väl inte att SVT skulle kunna tänka sig att visa så skadlig och våldsförhärligande underhållning? Dessutom amerikansk och riktad till unga pojkar. Själv hade jag troligen älskat A-TEAM om jag fått se serien som tolvåring - vilket dock hade varit en omöjlighet, då serien inte existerade då.

När A-TEAM väl dök upp här, hade jag mer eller mindre slutat se på TV-serier för att koncentrera mig på långfilmer. Jag såg väl ett par avsnitt, men blev aldrig hooked. Kanske var det för att jag hunnit bli en så kallad "ung vuxen". Jag har emellertid en del vänner och kollegor som är tio år yngre - eller ännu yngre - än jag, och de hävdar att de växte upp med serien på kabel-TV och älskade den.

Jag fick säsong ett av serien på DVD för fem-sex år sedan, men jag orkade bara se en handfull episoder. Jag vill minnas att jag tyckte manusen var för tunna och vissna. Trots detta vill jag gärna betrakta mig själv som fan av A-TEAM. Jag gillar konceptet, rollfigurerna, skådespelarna och det coola ledmotivet signerat Mike Post och Pete Carpenter. Och alla TV-serier som börjar med en tuff berättarröst är per automatik bättre än de som börjar utan en tuff berättarröst. Jag menar, vad är väl bättre än det här?:*

"In 1972 a crack commando unit was sent to prison by a military court for a crime they didn't commit. These men promptly escaped from a maximum security stockade to the Los Angeles underground. Today, still wanted by the government, they survive as soldiers of fortune. If you have a problem, if no one else can help, and if you can find them, maybe you can hire the A-Team."

Just nu lever vi i nyinspelningarnas era, och här är den av många hett efterlängtade långfilmsadaptionen av den älskade TV-serien, producerad av, bland andra, Tony och Ridley Scott (av alla människor), och seriens skapare Stephen J. Cannell, och regisserad av Joe Carnahan, som tidigare gjort den utmärkta NARC och den inte så utmärkta SMOKIN' ACES.

Det är inte 1972 längre. efter en explosiv prolog dyker det upp en textskylt som meddelar att det nu är åtta år senare, så uppenbarligen börjar den här nya versionen år 2002 - om resten utspelar sig i år. Eller ska det kanske vara 2018? Eller missade jag en textskylt med ett årtal i den första scenen?

I vilket fall, filmen öppnar med att den tillfångatagne överste Hannibal King (Liam Neeson) torteras i Mexiko av härligt svartmuskiga typer i mustasch. Hannibal får stryk utan like, men eftersom detta är filmens första scen, lyckas han rymma. Efter den spektakulära rymningen drar Hannibal iväg och räddar Face (Bradley Cooper), som just ska till att avrättas någonstans i närheten. Medan han gör detta, råkar Hannibal lära känna BA Baracus (Quinton "Rampage" Jackson), och lite senare träffare de på den extremt skicklige helikopterpiloten och helgalne Murdock (Sharlto Copley), som utger sig för att vara doktor på ett sjukhus.

Dessa fyra blir den mycket framgångsrika specialstyrkan The Alpha Team, som under de därpå följande åtta åren ger sig ut på mängder av vansinniga självmordsuppdrag, tills de en dag åker dit för, just det, ett brått de inte begått. Efter sex månader på kåken rymmer de och beger sig ut efter männen som satt dit dem - det hela har något med tryckplåtar till förfalskade sedlar att göra. Face' gamla flickvän, löjtnant Charisa Sosa (Jessica Biel), är hack i häl på A-laget och försöker haffa dem.

Gissa om kritikerna kommer att hata den här filmen. Oj oj oj, vad de kommer att ondgöra sig över filmen! 2010 års THE A-TEAM är som en exploderande leksakslåda; det är vapen, bilar, stridsvagnar, helikoptrar överallt, hela tiden, och det är öronbedövande. Den väldigt långa prologen, i vilken rollfigurerna poserar tufft medan deras namn skrivs ut på duken, vräker på med överlastad fetaction, och därefter fortsätter Carnahan att trampa plattan i mattan.

Min största invändning mot den här filmen, är den samma jag har mot dagens actionfilmer: den är alldelers för snabbt klippt. Kanske är det jag som är gammal, men jag hade ofta svårt att se vaffan som skedde under actionsekvenserna. Jag tyckte också att ett par av figurerna var lite irriterande, som kvinnotjusaren Face och knäppgöken Murdock, vilka ofta beter sig som småungar och dessutom alldeles för ofta skriker ut sina repliker. Och BA är ganska blek och trist i den här versionen, men det måste vara en omöjlighet att ta över efter en ikon som Mr T.

Fast Liam Neeson är bra, och Jessica Biel är rykande het - den tösabiten har aldrig varit raffigare och snyggare än hon är här.

I USA har THE A-TEAM fått åldersgränsen PG-13 (under tretton i föräldrars sällskap) för "intence sequences of violence throughout, language and smoking". För mig som svensk är det här förstås hur jönsigt som helst.  Här är filmen försedd med en elvaårsgräns, och då enbart för allt våld, och absolut inte för svordomar och rökning. Jag menar, här är ju SEX & THE CITY 2 barntillåten, medan den i USA blev Rated R; från 17 år.

Det förekommer massor av våld i filmen, okej, mer än massor - filmen är massivt våldsam och det är nästan förvånande att den trots allt inte fått en femtonårsgräns. Men få personer dör i filmen och de flesta blöder inte ens. Och vad som förstås är exceptionellt löjligt är att de försöker gömma svordomarna. De kör med DIE HARD 4.0-tricket för att få en PG-13-gräns: när Bruce Willis slutligen säger sin catchphrase, trycker han av ett skott. "Yippee ki yeah, motherfu-BLAM!". Detta sker hela två gånger bara under A-TEAMS prolog. Face skriker "Motherfu-KA-BOOM!" - medan det i debn svenska texten tydligt står "Motherfucker" på engelska. Face får alltså avfyra 6 000 skott och springa drivor av fordon i luften, men inte svära - och absolut inte ta sig en rök efteråt.

...Och "smoking" refererar till Hannibal, som ständigt bolmar på en cigarr. Ingen annan röker. Och det förekommer såklart inget naket och sex - och det finns knappt några kvinnor alls i filmen, de få som dyker upp blir snabbt förförda av Face.

Trots alla invändningar här ovan, gillar jag filmen. Jag ger inte mycket för storyn - och nämnda story försvinner ofta bland alla explosioner och stunt. Men om inget annat, är THE A-TEAM underhållande. Det handlar bara om en massa serietidningsaction och inget annat. Och ibland är det det enda jag kräver. Filmen är drygt två timmar lång, men till skillnad från många andra filmer idag, känns den inte seg, och konceptet med ett crack commando unit är fortfarande coolt (stanna kvar till efter eftertexterna för cameos av ett par av originalskådisarna). Vore jag tolv, skulle jag troligen tycka att det här är sommarens, om inte årets, bästa film.

Tyvärr är jag inte tolv, så jag hoppas fortfarande på att Sylvester Stallones kommande THE EXPENDABLES ska bli 2010 års gammaldags, ultravåldsamma crack commando unit slaktfest!


* Okej, det här är bättre:

"Hannibal Heyes and Kid Curry - the two most successful outlaws in the history of the West. And in all the trains and banks they robbed, they never shot anyone. This made our two latter-day Robin Hoods very popular - with everyone but the railroads and the banks."





(Biopremiär 9/6)

Dolda kameran med ... ribba

Hmm... Ibland stöter man på de mest udda, bisarra grejor... Här är en utländsk upplaga av dolda kameran, i vilken en balettdansör gör en Van Damme:

måndag 7 juni 2010

DVD: The Grudge 3

THE GRUDGE 3 (Nordisk Film)
Det är nu längesedan vi tröttnade på dem, men de långhåriga, asiatiska spökena ger sig inte - inte de amerikanska nyinspelningarna heller.
    Ärligt talat har jag ingen aning om huruvida jag har sett THE GRUDGE 2 eller inte. Jag vet att jag har sett de japanska originalen; JU-ON och JU-ON 2, och några titlar till - de verkar ju vara hur många som helst, de japanska grudgarna. Och jag såg den amerikanska remaken med Sarah Michelle Gellar och jag vill minnas att den var helt okej. Men tvåan har jag inga som helst minnen av.
    Den här trean släpptes redan för ett år sedan i USA och är producerad direkt för DVD, men det är fortfarande Sam Raimis Ghost House som ligger bakom. Regissör är unge engelsmannen Toby Wilkins, som tidigare mest gjort småsaker. Och särdeles ung är han inte längre, jag tycker att alla som är några år yngre än jag är unga.
    Tydligen tar THE GRUDGE 3 vid där tvåan slutade - en överlevande pojke hålls inspärrad på något slags sjukhus. Han är panikslagen och tjatar om att han jagas av spöken, men ingen tror på honom. I prologen dödas grabben av spökena - han får vartenda ben i kroppen brutet.
    En japansk kvinna - om jag förstod det hela rätt syster till den spökande kvinnan - åker till Chicago (Det vill säga Bulgarien) och flyttar in i huset där den hemsökta lägenheten finns. Där lär vi känna tre syskon som bor där; killen agerar fastighetsskötare. Yngsta syskonet hävdar att hon ofta ser en liten pojke i huset, men det gör ju ingen annan. Men jodå, visst är det den lille blå spökgossen från tidigare filmer som sitter och hukar och ibland ger ifrån sig ett spöktjut. Och för att göra det hela värre, kommer då och då spökkvinnan kravlande med ryckiga rörelser och utstöter sitt utdragna rapljud.
    Nu när jag tänker efter, konstaterar jag att det inte händer speciellt mycket i den här filmen. Visst, det spökar. Folk dödas. Ibland blir det lite blodigt. Men oftast är det här ett lite småtråkigt drama om några människor i ett tråkigt hyreshus.
    Visst är den kravlande spökkvinnan fortfarande hyfsat effektiv, hon är ett bra filmspöke - även om vi ju kan det här nu. Men så fort spökpojken dyker upp börjar jag skratta - för det är fullkomligt omöjligt att låta bli att tänka på parodin på honom i SCARY MOVIE 4.
    Hantverksmässigt är THE GRUDGE 3 okej, men så mycket mer än ett hantverk är inte det här.

söndag 6 juni 2010

Kaffe å kaga på nationaldan

Vaknade upp efter en förvisso återhållsam, men ändå blöt natt i goda vänners lag, och kände att jag nog måste ta en promenad för att få ordning på hjärna. Jag satte mig på en solig bänk i Kungsparken, men kände att det inte höll. Att sitta upp, alltså. Så jag la mig på rygg på bänken.
Några timmar senare kände jag att jag ju inte kunde ligga där hela dagen, så iförd min splitternya solbränna traskade jag vidare. Jag kontaterade att det var något på gång på Stortorget. Där fanns det en stor scen och en läktare, några tält och en väldig massa folk. Vad var det nu som var på gång? Jag läste på ett plakat: Malmös firande av Sveriges nationaldag.
Nationaldagen! Just fan! Det hade jag fullständigt glömt bort.
Fast jag brukar ju aldrig uppmärksamma den. Varken den eller andra, liknande specialdagar. Minns en gång för tjugo år sedan när jag och en gammal kompis tog en söndagspromenad och slog oss ner på Slottscafét i Landskrona. Det var väldigt fint väder och vi beställde varsin öl. Någonting skulle ske på scenen och vi märkte att vi fick onda blickar av alla pensionärer som var bänkade.
Det visade sig vara Folknykterhetens dag.
Programmet på Stortorget var inget vidare. Av det lilla jag såg. Malmö Brandkårs Orkester tutade i lurarna och en gospelkör uppträdde. Gospel är bland det jävligaste jag vet. Tydligen skulle det även bli nycirkus och akrobatik.
Men i ett tält bjöds det på kaffe och kaka! Gratis! Jag vet inte vad det var för några som låg bakom. De hade alla likadana blå uniformskavajer och scarfsar. Bastanta damer. Först gissade jag på Frälsningsarmén, men det kunde knappast stämma.
Men ändå. Kaffe och kaka.
Då blev det lite fest!

lördag 5 juni 2010

Bio: Dear John

Foton copyright © Nordisk Film

John jobbar på en båt. En dag träffar han Anna, som han blir kär i, och...

Nej, vänta nu här. Detta är handlingen i KÄRE JOHN från 1964 med Jarl Kulle och Christina Schollin. Käre John var också namnet på en restaurang i Landskrona - den blev senare nattklubben Johns, och därefter blev den ingenting. Och så har vi en glad låt framförd av Alice Babs - den var i sin tur en tolkning av Hank Williams' "Dear John".

...Och då är vi framme vid Lasse Hallströms senaste film; DEAR JOHN, som bygger på en roman av klåparen Nicholas Sparks, som senast gav oss kärleksdravlet THE LAST SONG. Hallström gav oss i sin tur dravlet HACHIKO, som gick direkt på DVD i USA.

Under veckan som gått har vi kunnat läsa intervjuer med Hallström där han sagt att göra DEAR JOHN var som att filmatisera Sigge Stark och att han inte alls var förtjust i boken. Med tanke på hur slätstrukna och inställsamma Hallströms filmer brukar vara, fanns det risk att den här skulle vara ännu värre än vanligt.

DEAR JOHN blev Hallströms största ekono-miska framgång i USA, när filmen hade premiär därborta, knuffade den äntligen ner AVATAR från topplistans förstaplats. Av allt att döma gick denna snyftare hem rejält hos unga amerikaner. Dessutom har filmen populära Channing Tatum och Amanda Seyfried i huvudrollerna.

Tatum är John, en soldat som åker hem och hälsar på farsan under en permission. Där träffar han Savannah (Seyfried) och de två blir störtförälskade. Han måste återvända till basen i Tyskland och vara kvar där i ett år, innan han åker hem för alltid. Savannah lovar att vänta på honom. Men så inträffar elfte september 2001, och John förlänger sitt kontrakt med flera år. De unga tu skriver en massa brev till varandra. "Dear John". "Dear Savannah". Men det hela börjar bli alltmer ohållbart.

Redan i filmens öppningsscen blir John skjuten under ett uppdrag i Afghani-stan, eller var de nu är. Detta sker egentligen i mitten av filmen, så allt innan detta berättas i flashbacks. Men redan i denna öppning får vi en vink om hur den här filmen kommer att vara. Nicholas Sparks fläskar som vanligt på med hela artilleriet:

Savannahs snälle granne har problem med sin fru, som lämnat honom - eller som kanske till och med är död, jag blev inte klok på vilket. Han hävdar att hon är på semester. Och han har en liten son som är autistisk. Johns far (Richard Jenkins) är väldigt egen, men otroligt snäll och sitter mest hemma och pysslar med sin myntsamling. Savannah misstänker att han är autistisk. Då blir John arg. Savannah får en jättebra idé - hon vill starta ett sommarläger för autistiska barn där de kan få rida.

Till detta kommer sedan cancer, en stroke och skottskador - plus krossade hjärtan. Det är ingen hejd på det hela, och det hela kompas av vemodig pianomusik, och ibland stråkar. Sentimentalt och smörigt är bara förnamnet.

Hade man lagt ett laugh track på filmen, hade den funkat som komedi. Bitvis är det så löjligt. Filmen är dessutom lång och seg, med en massa scener som inte riktigt leder någonvart, och situationer som upprepas. Jag kan inte bestämma mig för om vingmuttern Channing Tatum liknar Brad Davis eller Alfred E Neuman. Amanda Seyfried har ett lite märkligt fisheye-ansikte. De är rätt tråkiga båda två och jag förstår inte vad de ser i varandra.

Hantverksmässigt är förstås DEAR JOHN bra. Richard Jenkins är alldeles utmärkt i sin roll. Detta räddar filmen från att få en etta.

Jag har väldigt svårt att förstå filmens stora framgångar i USA.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/6)