fredag 11 juni 2010

Här kommer Thor

Det har läckt ut lite så kallad "concept art" på Chris Hemsworth som Thor i Kennet Branaghs kommande superhjälteepos.
Tja... Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Dräkten är väl okej, men av de här bilderna att döma, har inte Hemsworth världens ... manligaste ansikte.

Minsann om jag inte skojat till det

HÄR hittar ni en artikel jag skrivit på främmande språk. Här får ni lära er allt om hur man blir miljonär på Internet. Det kan vara bland det roligaste jag någonsin skrivit. Om jag får säga det själv. Och det får jag.

torsdag 10 juni 2010

Glitter och glamour: Galapremiär i Malmö

Tidigare i kväll var jag minsann på galapremiär här i Malmö. Det var Othman Karims FÖR KÄRLEKEN som premiärvisades för noblessen; egentlig premiär får filmen inte förrän den nionde juli.
Nu tänker ni förstås att, oj oj oj, då har det varit champagne och snittar i långa banor!
Nädå.
Tvärtom.
Man hade placerat några ballonger precis vid dörren till salongen, men ville man ha något att äta och dricka, fick man allt ha det med sig själv.
Othman Karim har tidigare gjort filmen OM SARA, som jag inte har sett, och den här gången har han vräkt på med skådisar: Peter Gardiner, Tuva Nuvotny, Stefan Sauk, Ulf Brunnberg, Regina Lund - och Meta Velander och Pierre Lindstedt, minsann! Och filmens stora namn är ... Danny Glover från DÖDLIGT VAPEN!
Av alla dessa stjärnor kunde bara en närvara på galavisningen: Ulf Brunnberg. Han var tjock och glad!
Och varför hade då denna film urpremiär i Malmö? Jo, därför att den är inspelad här.
Jag återkommer med en recension av filmen lite närmare dess premiärdatum, men jag kan väl säga som så, att det kändes surrealistiskt att se Danny Glover - Roger Murtaugh, för helvete! - gå omkring på Möllan och Stortorget, dragande på en kabinväska. Han har även en lång scen tillsammans med Lindstedt. Den har egentligen ingenting med handlingen att göra, men är ändå bättre än resten av filmen.
Sedan är det ju alltid roligt när folk åker bil och buss genom hela Malmö mellan platser som i realiteten ligger ett dussintal meter ifrån varandra. Precis som förtexterna till LIGGA I LUND, där en av huvudpersonerna cyklar genom halva Lund för att förflytta sig ett par kvarter.
Carolina Gynning dyker visst upp som sig själv i filmen, vilket jag missade. Dock är hennes namn felstavat i eftertexterna! Det står "Garolina Gynning"...

Klipp ur Jonah Hex!

Åkej, det här ser ju bra ut - men vad är det för jävla rockmusik som spelas?


Jonah Hex Clip
Uploaded by themoviefilm. - Check out other Film & TV videos.

Laxmackan, del 2

Nu har även herr Cato själv skrivit en rapport om gårdagens kulturevenemang. Hans version är dessutom illustrerad med foto från tilldragelsen. Går utmärkt att läsa HÄR.

Nu går det mot Filmdagarna igen...

Förvisso hålles Malmö Filmdagar inte förrän i slutet av augusti, men idag kom inbjudan - och nog känns det som om 2009 års Filmdagar var alldeles nyss. Det var ju då jag mot bättre vetande såg 17 filmer och blev sjuk efteråt, precis som även skedde 2008.
Den provisoriska listan över filmer som ska visas i år består av 30 titlar. Jag gissar att ser man max antal, lyckas man hinna med 17 även i år.
Jag lär väl bli kass även detta år.
De filmer som listas är väl inte alltför upphetsande. Jag kan ha fel, men de jag på rak arm känner mest för att se, är agentrafflet SALT med Angelina Jolie, och THE OTHER GUYS med Will Ferrell.
Det säger väl en del om mig...

onsdag 9 juni 2010

Livet på en laxmacka: livet enligt Cato

Ibland händer det ju att folk tycker att man ska skaffa sig ett liv. De gillar inte att man snöat in på något obskyrt och fånigt. "Skaffa dig ett liv, din nörd!"

Och då kan man ju faktiskt skaffa sig ett liv. Från och med nu går det till exempel alldeles utmärkt att skaffa sig Åke Catos liv.

Jag har alldeles nyss återvänt från restaurangen SMAK, där det hölls så kallat releaseparty för Åkes självbiografi "En levande gosse" (Sivart Förlag). Där bjöds det minsann på laxmacka - något som fick mig att konstatera att jag alla gånger jag ätit på SMAK har bjudits på fisk.

I vanliga fall brukar jag höja medelåldern när jag dyker upp på tillställningar - i synnerhet sådana anordnade av till exempel Nöjesguiden. Fast det händer ju att jag sänker medelåldern. Detta händer oftast på middagarna med Svenska Serieakademin. Och det hände idag på Åkes kalas. Men det var allt en härlig gubbsamling jag hamnat i, det var liksom The Swedish Gubb Smorgasboard.

Jag slog mig ner vid ett bord mittemot den del av lokalen som fick agera scen; där satt Åke och bredvid honom Mikael Neumann, känd från Svenska MAD:s kryssningar en gång i tiden. Det visade sig att jag hade lyckats placera mig som något slags länk i en Lasse Åberg-kedja: till höger om mig hade jag Ingvar Andersson från REPMÅNAD, och vid bordet bakom mig satt Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN, det vill säga Sven Melander och Svante Grundberg. Och Åberg är ju en god vän till mig, serieakademiledamöter som vi är.

Bredvid mig satt förresten den legendariske Jan Richter, och en annan uv som dök upp var Åke Ahrenhill, 89 år ung. Vidare var det svårt att undvika Staffan Wictorin.

Åke berättade lite om sin bok, läste några korta stycken, och Neumann framförde ett par visor med text av Åke. Jag drack kaffe för glatta livet.

Eftersom eftermiddagens tema förstås var litteratur, diskuterade jag Spillaneöversättaren Karl-Rune Östlund med Svante. Vi kom även in på ämnet Intressanta saker upphittade i containrar.

Eftersom jag förstås inte hunnit läsa den än, kan jag inte svara på huruvida Åkes bok är bra eller ej. Det beror ju på hur pass bra liv grabben har levt. Men det verkar ju inte vara kattskit. Jag bläddrade på måfå och hittade ett foto på vilket Jayne Mansfield rycker Åke i skägget. Därmed är "En levande gosse" oändligt mer intressant än de flesta andra självbiografier.

När jag för en tid sedan googlade mig själv, hittade jag en artikel i vilken jag omnämndes som  "bloggaren Pidde Andersson". Efter mer än tjugo år som skribent och journalist, är jag nu främst känd som "bloggaren", verkar det som. Åke Cato är ju också bloggare. Hans betraktelser kan man läsa HÄR.

Centurion

Neil Marshalls CENTURION har inte fått något svenskt premiärdatum än; inte vad jag vet, i alla fall. Men den här affischen gör ju att man vill se den:
En film som ännu inte haft USA-premiär, är brittiska STREETDANCE 3D, som har Sverigepremiär på fredag och som jag recenserade förra veckan.
Kanske hinner jänkarnas egen dansfilm i 3D få premiär först:

TOPPGAFFEL! uppdaterad

Jojomen, nu har jag åter fått tummen ur och har skrivit lite på min systersajt.
Ta genast en titt HÄR!

tisdag 8 juni 2010

Bio: The A-Team

Foton copyright © Twentieth Century Fox Film Corporation
TV-serien THE A-TEAM dök upp för första gången 1983. I USA, såklart. I Sverige skulle det dröja till 90-talet och en av kabelkanalerna. Herregud, ni trodde väl inte att SVT skulle kunna tänka sig att visa så skadlig och våldsförhärligande underhållning? Dessutom amerikansk och riktad till unga pojkar. Själv hade jag troligen älskat A-TEAM om jag fått se serien som tolvåring - vilket dock hade varit en omöjlighet, då serien inte existerade då.
När A-TEAM väl dök upp här, hade jag mer eller mindre slutat se på TV-serier för att koncentrera mig på långfilmer. Jag såg väl ett par avsnitt, men blev aldrig hooked. Kanske var det för att jag hunnit bli en så kallad "ung vuxen". Jag har emellertid en del vänner och kollegor som är tio år yngre - eller ännu yngre - än jag, och de hävdar att de växte upp med serien på kabel-TV och älskade den.
Jag fick säsong ett av serien på DVD för fem-sex år sedan, men jag orkade bara se en handfull episoder. Jag vill minnas att jag tyckte manusen var för tunna och vissna. Trots detta vill jag gärna betrakta mig själv som fan av A-TEAM. Jag gillar konceptet, rollfigurerna, skådespelarna och det coola ledmotivet signerat Mike Post och Pete Carpenter. Och alla TV-serier som börjar med en tuff berättarröst är per automatik bättre än de som börjar utan en tuff berättarröst. Jag menar, vad är väl bättre än det här?:*
"In 1972 a crack commando unit was sent to prison by a military court for a crime they didn't commit. These men promptly escaped from a maximum security stockade to the Los Angeles underground. Today, still wanted by the government, they survive as soldiers of fortune. If you have a problem, if no one else can help, and if you can find them, maybe you can hire the A-Team."
Just nu lever vi i nyinspelningarnas era, och här är den av många hett efterlängtade långfilmsadaptionen av den älskade TV-serien, producerad av, bland andra, Tony och Ridley Scott (av alla människor), och seriens skapare Stephen J. Cannell, och regisserad av Joe Carnahan, som tidigare gjort den utmärkta NARC och den inte så utmärkta SMOKIN' ACES.
Det är inte 1972 längre. efter en explosiv prolog dyker det upp en textskylt som meddelar att det nu är åtta år senare, så uppenbarligen börjar den här nya versionen år 2002 - om resten utspelar sig i år. Eller ska det kanske vara 2018? Eller missade jag en textskylt med ett årtal i den första scenen?
I vilket fall, filmen öppnar med att den tillfångatagne överste Hannibal King (Liam Neeson) torteras i Mexiko av härligt svartmuskiga typer i mustasch. Hannibal får stryk utan like, men eftersom detta är filmens första scen, lyckas han rymma. Efter den spektakulära rymningen drar Hannibal iväg och räddar Face (Bradley Cooper), som just ska till att avrättas någonstans i närheten. Medan han gör detta, råkar Hannibal lära känna BA Baracus (Quinton "Rampage" Jackson), och lite senare träffare de på den extremt skicklige helikopterpiloten och helgalne Murdock (Sharlto Copley), som utger sig för att vara doktor på ett sjukhus.
Dessa fyra blir den mycket framgångsrika specialstyrkan The Alpha Team, som under de därpå följande åtta åren ger sig ut på mängder av vansinniga självmordsuppdrag, tills de en dag åker dit för, just det, ett brått de inte begått. Efter sex månader på kåken rymmer de och beger sig ut efter männen som satt dit dem - det hela har något med tryckplåtar till förfalskade sedlar att göra. Face' gamla flickvän, löjtnant Charisa Sosa (Jessica Biel), är hack i häl på A-laget och försöker haffa dem.
Gissa om kritikerna kommer att hata den här filmen. Oj oj oj, vad de kommer att ondgöra sig över filmen! 2010 års THE A-TEAM är som en exploderande leksakslåda; det är vapen, bilar, stridsvagnar, helikoptrar överallt, hela tiden, och det är öronbedövande. Den väldigt långa prologen, i vilken rollfigurerna poserar tufft medan deras namn skrivs ut på duken, vräker på med överlastad fetaction, och därefter fortsätter Carnahan att trampa plattan i mattan.
Min största invändning mot den här filmen, är den samma jag har mot dagens actionfilmer: den är alldelers för snabbt klippt. Kanske är det jag som är gammal, men jag hade ofta svårt att se vaffan som skedde under actionsekvenserna. Jag tyckte också att ett par av figurerna var lite irriterande, som kvinnotjusaren Face och knäppgöken Murdock, vilka ofta beter sig som småungar och dessutom alldeles för ofta skriker ut sina repliker. Och BA är ganska blek och trist i den här versionen, men det måste vara en omöjlighet att ta över efter en ikon som Mr T.
Fast Liam Neeson är bra, och Jessica Biel är rykande het - den tösabiten har aldrig varit raffigare och snyggare än hon är här.
I USA har THE A-TEAM fått åldersgränsen PG-13 (under tretton i föräldrars sällskap) för "intence sequences of violence throughout, language and smoking". För mig som svensk är det här förstås hur jönsigt som helst.  Här är filmen försedd med en elvaårsgräns, och då enbart för allt våld, och absolut inte för svordomar och rökning. Jag menar, här är ju SEX & THE CITY 2 barntillåten, medan den i USA blev Rated R; från 17 år.
Det förekommer massor av våld i filmen, okej, mer än massor - filmen är massivt våldsam och det är nästan förvånande att den trots allt inte fått en femtonårsgräns. Men få personer dör i filmen och de flesta blöder inte ens. Och vad som förstås är exceptionellt löjligt är att de försöker gömma svordomarna. De kör med DIE HARD 4.0-tricket för att få en PG-13-gräns: när Bruce Willis slutligen säger sin catchphrase, trycker han av ett skott. "Yippee ki yeah, motherfu-BLAM!". Detta sker hela två gånger bara under A-TEAMS prolog. Face skriker "Motherfu-KA-BOOM!" - medan det i debn svenska texten tydligt står "Motherfucker" på engelska. Face får alltså avfyra 6 000 skott och springa drivor av fordon i luften, men inte svära - och absolut inte ta sig en rök efteråt.
...Och "smoking" refererar till Hannibal, som ständigt bolmar på en cigarr. Ingen annan röker. Och det förekommer såklart inget naket och sex - och det finns knappt några kvinnor alls i filmen, de få som dyker upp blir snabbt förförda av Face.
Trots alla invändningar här ovan, gillar jag filmen. Jag ger inte mycket för storyn - och nämnda story försvinner ofta bland alla explosioner och stunt. Men om inget annat, är THE A-TEAM underhållande. Det handlar bara om en massa serietidningsaction och inget annat. Och ibland är det det enda jag kräver. Filmen är drygt två timmar lång, men till skillnad från många andra filmer idag, känns den inte seg, och konceptet med ett crack commando unit är fortfarande coolt (stanna kvar till efter eftertexterna för cameos av ett par av originalskådisarna). Vore jag tolv, skulle jag troligen tycka att det här är sommarens, om inte årets, bästa film.
Tyvärr är jag inte tolv, så jag hoppas fortfarande på att Sylvester Stallones kommande THE EXPENDABLES ska bli 2010 års gammaldags, ultravåldsamma crack commando unit slaktfest!

* Okej, det här är bättre:
"Hannibal Heyes and Kid Curry - the two most successful outlaws in the history of the West. And in all the trains and banks they robbed, they never shot anyone. This made our two latter-day Robin Hoods very popular - with everyone but the railroads and the banks."





(Biopremiär 9/6)

Dolda kameran med ... ribba

Hmm... Ibland stöter man på de mest udda, bisarra grejor... Här är en utländsk upplaga av dolda kameran, i vilken en balettdansör gör en Van Damme:

måndag 7 juni 2010

DVD: The Grudge 3

THE GRUDGE 3 (Nordisk Film)
Det är nu längesedan vi tröttnade på dem, men de långhåriga, asiatiska spökena ger sig inte - inte de amerikanska nyinspelningarna heller.
    Ärligt talat har jag ingen aning om huruvida jag har sett THE GRUDGE 2 eller inte. Jag vet att jag har sett de japanska originalen; JU-ON och JU-ON 2, och några titlar till - de verkar ju vara hur många som helst, de japanska grudgarna. Och jag såg den amerikanska remaken med Sarah Michelle Gellar och jag vill minnas att den var helt okej. Men tvåan har jag inga som helst minnen av.
    Den här trean släpptes redan för ett år sedan i USA och är producerad direkt för DVD, men det är fortfarande Sam Raimis Ghost House som ligger bakom. Regissör är unge engelsmannen Toby Wilkins, som tidigare mest gjort småsaker. Och särdeles ung är han inte längre, jag tycker att alla som är några år yngre än jag är unga.
    Tydligen tar THE GRUDGE 3 vid där tvåan slutade - en överlevande pojke hålls inspärrad på något slags sjukhus. Han är panikslagen och tjatar om att han jagas av spöken, men ingen tror på honom. I prologen dödas grabben av spökena - han får vartenda ben i kroppen brutet.
    En japansk kvinna - om jag förstod det hela rätt syster till den spökande kvinnan - åker till Chicago (Det vill säga Bulgarien) och flyttar in i huset där den hemsökta lägenheten finns. Där lär vi känna tre syskon som bor där; killen agerar fastighetsskötare. Yngsta syskonet hävdar att hon ofta ser en liten pojke i huset, men det gör ju ingen annan. Men jodå, visst är det den lille blå spökgossen från tidigare filmer som sitter och hukar och ibland ger ifrån sig ett spöktjut. Och för att göra det hela värre, kommer då och då spökkvinnan kravlande med ryckiga rörelser och utstöter sitt utdragna rapljud.
    Nu när jag tänker efter, konstaterar jag att det inte händer speciellt mycket i den här filmen. Visst, det spökar. Folk dödas. Ibland blir det lite blodigt. Men oftast är det här ett lite småtråkigt drama om några människor i ett tråkigt hyreshus.
    Visst är den kravlande spökkvinnan fortfarande hyfsat effektiv, hon är ett bra filmspöke - även om vi ju kan det här nu. Men så fort spökpojken dyker upp börjar jag skratta - för det är fullkomligt omöjligt att låta bli att tänka på parodin på honom i SCARY MOVIE 4.
    Hantverksmässigt är THE GRUDGE 3 okej, men så mycket mer än ett hantverk är inte det här.

söndag 6 juni 2010

Kaffe å kaga på nationaldan

Vaknade upp efter en förvisso återhållsam, men ändå blöt natt i goda vänners lag, och kände att jag nog måste ta en promenad för att få ordning på hjärna. Jag satte mig på en solig bänk i Kungsparken, men kände att det inte höll. Att sitta upp, alltså. Så jag la mig på rygg på bänken.
Några timmar senare kände jag att jag ju inte kunde ligga där hela dagen, så iförd min splitternya solbränna traskade jag vidare. Jag kontaterade att det var något på gång på Stortorget. Där fanns det en stor scen och en läktare, några tält och en väldig massa folk. Vad var det nu som var på gång? Jag läste på ett plakat: Malmös firande av Sveriges nationaldag.
Nationaldagen! Just fan! Det hade jag fullständigt glömt bort.
Fast jag brukar ju aldrig uppmärksamma den. Varken den eller andra, liknande specialdagar. Minns en gång för tjugo år sedan när jag och en gammal kompis tog en söndagspromenad och slog oss ner på Slottscafét i Landskrona. Det var väldigt fint väder och vi beställde varsin öl. Någonting skulle ske på scenen och vi märkte att vi fick onda blickar av alla pensionärer som var bänkade.
Det visade sig vara Folknykterhetens dag.
Programmet på Stortorget var inget vidare. Av det lilla jag såg. Malmö Brandkårs Orkester tutade i lurarna och en gospelkör uppträdde. Gospel är bland det jävligaste jag vet. Tydligen skulle det även bli nycirkus och akrobatik.
Men i ett tält bjöds det på kaffe och kaka! Gratis! Jag vet inte vad det var för några som låg bakom. De hade alla likadana blå uniformskavajer och scarfsar. Bastanta damer. Först gissade jag på Frälsningsarmén, men det kunde knappast stämma.
Men ändå. Kaffe och kaka.
Då blev det lite fest!

lördag 5 juni 2010

Bio: Dear John

Foton copyright © Nordisk Film
John jobbar på en båt. En dag träffar han Anna, som han blir kär i, och...
    Nej, vänta nu här. Detta är handlingen i KÄRE JOHN från 1964 med Jarl Kulle och Christina Schollin. Käre John var också namnet på en restaurang i Landskrona - den blev senare nattklubben Johns, och därefter blev den ingenting. Och så har vi en glad låt framförd av Alice Babs - den var i sin tur en tolkning av Hank Williams' "Dear John".
    ...Och då är vi framme vid Lasse Hallströms senaste film; DEAR JOHN, som bygger på en roman av klåparen Nicholas Sparks, som senast gav oss kärleksdravlet THE LAST SONG. Hallström gav oss i sin tur dravlet HACHIKO, som gick direkt på DVD i USA.
    Under veckan som gått har vi kunnat läsa intervjuer med Hallström där han sagt att göra DEAR JOHN var som att filmatisera Sigge Stark och att han inte alls var förtjust i boken. Med tanke på hur slätstrukna och inställsamma Hallströms filmer brukar vara, fanns det risk att den här skulle vara ännu värre än vanligt.

    DEAR JOHN blev Hallströms största ekono-
miska framgång i USA, när filmen hade premiär därborta, knuffade den äntligen ner AVATAR från topplistans förstaplats. Av allt att döma gick denna snyftare hem rejält hos unga amerikaner. Dessutom har filmen populära Channing Tatum och Amanda Seyfried i huvudrollerna.
    Tatum är John, en soldat som åker hem och hälsar på farsan under en permission. Där träffar han Savannah (Seyfried) och de två blir störtförälskade. Han måste återvända till basen i Tyskland och vara kvar där i ett år, innan han åker hem för alltid. Savannah lovar att vänta på honom. Men så inträffar elfte september 2001, och John förlänger sitt kontrakt med flera år. De unga tu skriver en massa brev till varandra. "Dear John". "Dear Savannah". Men det hela börjar bli alltmer ohållbart.

    Redan i filmens öppnings-
scen blir John skjuten under ett uppdrag i Afghani-
stan, eller var de nu är. Detta sker egentligen i mitten av filmen, så allt innan detta berättas i flashbacks. Men redan i denna öppning får vi en vink om hur den här filmen kommer att vara. Nicholas Sparks fläskar som vanligt på med hela artilleriet:
    Savannahs snälle granne har problem med sin fru, som lämnat honom - eller som kanske till och med är död, jag blev inte klok på vilket. Han hävdar att hon är på semester. Och han har en liten son som är autistisk. Johns far (Richard Jenkins) är väldigt egen, men otroligt snäll och sitter mest hemma och pysslar med sin myntsamling. Savannah misstänker att han är autistisk. Då blir John arg. Savannah får en jättebra idé - hon vill starta ett sommarläger för autistiska barn där de kan få rida.
    Till detta kommer sedan cancer, en stroke och skott-
skador - plus krossade hjärtan. Det är ingen hejd på det hela, och det hela kompas av vemodig pianomusik, och ibland stråkar. Sentimentalt och smörigt är bara förnamnet.
    Hade man lagt ett laugh track på filmen, hade den funkat som komedi. Bitvis är det så löjligt. Filmen är dessutom lång och seg, med en massa scener som inte riktigt leder någonvart, och situationer som upprepas. Jag kan inte bestämma mig för om vingmuttern Channing Tatum liknar Brad Davis eller Alfred E Neuman. Amanda Seyfried har ett lite märkligt fisheye-ansikte. De är rätt tråkiga båda två och jag förstår inte vad de ser i varandra.
    Hantverksmässigt är förstås DEAR JOHN bra. Richard Jenkins är alldeles utmärkt i sin roll. Detta räddar filmen från att få en etta.
    Jag har väldigt svårt att förstå filmens stora framgångar i USA.




 

(Biopremiär 4/6)

fredag 4 juni 2010

Bio: Varning för vilda djur

Foton copyright © Nordisk Film
En gång i tiden gjorde Brendan Fraser bra filmer, som DJUNGEL GEORGE och GODS AND MONSTERS. Numera är han mest en fläskig snubbe (tydligen har han även tupé) som härjar i mög.
VARNING FÖR VILDA DJUR totalsågades av de amerikanska kritikerna. Kunde filmen verkligen vara så usel? Enligt trailern verkade den i alla fall vara lite rolig.
Svaret är att filmhelvetet är ännu sämre, eftersom man försett den med den sämsta dubbningen till svenska i mannaminne. Lär ungjävlarna att läsa redan när de är tre år, så att vi slipper oskicket med dubbade filmer. I den här filmen låtsas även de som dubbar att de pratar kinesiska vid ett par tillfällen.
Fraser spelar den snälle Dan Sanders, som arbetar åt ett ondske-
fullt och girigt företag som ska exploatera naturen i Oragon. De tänker hugga ner skogen och bygga en flott förort där. Dan med familj - Brooke Shields spelar hans hustru - har flyttat in i en villa i skogen för att vara närmare jobbet.
Men vad Dan inte räknat med, är att skogens djur revolterar. Djuren gör allt för att sabotera bygget - och snart ställer sig även Dans familj på djurens sida.
Filmen är full av slapstick-
olyckor och knasiga situati-
oner. Folk trillar och har sig. Dan tvingas klä sig i sin frus mysdräkt. Flera bilolyckor sker - det märkliga med dessa, är att de inte är av den komiska typen. Djuren knuffar bilar ut för stup och liknande som borde döda föraren; det blir lite för realistiskt på något märkligt sätt.
Mest består dock komiken av att djuren kissar på Dan, och skunkar gör vad de ska flera gånger. Jag antar att jag hade skrattat åt några scener om jag sett filmen på engelska - till exempel en incident där Dan tvingas gömma sig i en bajamaja, vilken en arg brunbjörn välter omkull och kastar upp i ett träd. Bra bajshumor - som förstörs totalt av den utsökt undermåliga dubbningen. Just det, i en scen går Dan till en psykolog. Killen som dubbar psykologen imiterar Ernst-Hugo Järegård!
Filmen slutar med att en cover på "Insane in the membrane" spelas och alla skådisarna dansar och sjunger med. Här görs det även parodier på andra filmer, och det var lite roande att återse Shields i den där blå lagunen. Brooke Shields har förresten blivit en väldigt stilig kvinna.
...Och nu finns det inte mer att säga om den här filmen. Hejdå!





(Biopremiär 4/6)

Bio: Streetdance 3D

Foton copyright © Scanbox Entertainment

STREETDANCE 3D ska tydligen vara den första dansfilmen i 3D. Dessutom är filmen brittisk, och jag gissar att det inte finns alltför många brittiska 3D-filmer.

Detta epos handlar om unga Carly (Nichola Burley) som är med i sin pojkvän Jays streetdancegrupp Jay 2 0. De siktar på att vinna engelska mästerskapen i streetdance och få åka till Amerika, men då tycker plötsligt Jay att han och Carly ska ta en time out i förhållandet och han lämnar sin grupp.

Carly måste starta sin egen grupp, men vojne, vojne, hur ska det gå till? Hon är ju bara en vit, blond tjej från norra England (med lustig dialekt, förstås), medan alla de som är bra är coola, svarta londonbor. Hon vågar inte ansvara för gruppen och dessutom har de ingen lokal att repa i. "Vi har ju ingen lokal!"

För att försörja sig jobbar Carly i en smörgåsaffär. En dag levererar hon mackor till den tjusiga balettskolan, och där jobbar den vänliga Helena (Charlotte Rampling, minsann, och hon behåller för en gångs skull kläderna på) som tycker att baletteleverna behöver lite mer jävlar anamma, så hon får en idé. Om Helenas balettelever får vara med i Carlys streetdancegrupp, får de använda en sal i balettskolan att träna i. Självklart tackar Carly ja.

De klassiska dansarna, i synnerhet ballerinorna, är stroppiga, bortskämda överklassungar som inte vill veta av packet i gympadojor och alldeles för stora kepsar. Jag tänker förstås att oj, gissa om de kommer att vara bästa vänner på slutet, och så tänker jag oj, de kommer nog att snickra ihop en show som kombinerar streetdance med klassisk balett.

Tja, och så tränar de och dansar en väldig massa, och den blonde balettkillen som liknar Flamman i Fantastiska Fyran fattar tycke för Carly - kan han månne ersätta Jay som pojkvän? Den stora tävlingen kommer allt närmare. Kommer Carlys nya grupp Breaking Pointe att vinna? Kommer de ens att hinna till tävlingen?

Manuset till STREETDANCE 3D känns som hämtat från 1940-talet. Det är som om författaren Jane English hittat ett kvarglömt manus. Det enda som saknas är att Mickey Rooney och Judy Garland störtar in och tjoar "Jag vet! Vi sätter upp en show på bakgården för att samla in pengar till en ny lokal!". Handlingen är väldigt basic, den går från A till Ö med alla de nödvändiga klichéerna, rollfigurerna är tydliga och replikerna ofta väldigt övertydliga och ibland kombinerade med överspel, modell Ballerinorna sätter näsan i vädret när coola gänget från gatan stövlar in. Här finns inte en enda överraskning.

...Men det behövs inte heller i en sådan här film. Nu tillhör jag absolut inte målgruppen. Jag är en vuxen karl som inte intresserar mig för streetdance och absolut inte för musiken som spelas i filmen. Men who am I fooling? STREETDANCE 3D går bara ut på att visa så myckert dans som möjligt. Jag ser ju själv kung fu-filmer med tunn handling bara för att få se en massa fajting. Slasherfilmer är ett bättre exempel: idiotisk, tunn handling och endimensionella rollfigurer i filmer som bara går ut på att visa upp en massa slakt. Så jag ska inte komma här och klaga på en film som verkligen gör sitt jobb.

Den här filmen riktar sig till tonåringar och främst tonårstjejer, gissar jag, och tonårstjejer som gillar dans och musik kan säkerligen tycka att det här är en av årets bästa filmer. Folk hoppar och studsar och stretar och har sig mest hela tiden, ofta i formationer - de ska vara "spontana", men brister förstås ut i nummer med väldigt avancerad, inövad koreografi.

Streetdansarnas attityt är rätt irriterande; de är lite småfåniga, och killar i baletttrikåer är minsann inte vackert. Däremot gillade jag ballerinorna, där pratar vi galanta damer. Fast unga sådana. I synnerhet den bitchigaste av dem; Chloe som spelas av en som heter Sianad Gregory och ser ut ungefär som en ung Nia Peeples.

Filmen innehåller en oväntad foodfight som är fullkomligt gigantisk och jag uppskattar att det klassiska musikstycke som oftast förekommer är ur Prokofievs ROMEO OCH JULIA - samma stycke som ofta dånar i CALIGULA.

Men 3D:n, då? Jodå, den är väl helt okej. Det var väldigt fräckt att få se BBC:s logga i 3D! Och STREETDANCE bjuder på något jag aldrig sett tidigare: folk som dansar i bullet time - i 3D. Ni vet; bilden fryses och kameran åker runt personerna, som i MATRIX. Det ser häftigt ut.

Nyinspelningen av FAME som kom förra året var ju riktigt misslyckad och blev ingen större framgång.

Den här filmen må vara rudimentär, men STREETDANCE 3D är allt det som FAME från 2009 inte var.

Nu väntar jag på JENKA 3D och framför allt på GAMMELSNOA 3D.


 

 

 

(Biopremiär 11/6)

Det trevliga Jonah Hex-spelet

Det är fredag, och vill du ha ett glatt tips på något att roa dig och din familj med, varför inte spela det nya Jonah Hex-spelet? Klicka på bilden här under!


torsdag 3 juni 2010

En film jag länge velat se #14

PLANET OUTLAWS (1939/1953)

Vore jag riktigt, riktigt gammal, otroligt gammal, hundra år gammal, då hade jag kallat Blixt Gordon för Karl Blixt. Det var nämligen det Alex Raymonds seriefigur fick heta när han först dök upp i Sverige.

På 1930-talet spelade Larry "Buster" Crabbe Blixt Gordon i ett par rafflande serials. Själv var jag bara en liten, liten gosse i hjälmfrisyr när jag under väldigt tidigt 1970-tal först fick se ett avsnitt av en av dessa serials. Eftersom hjälten heter som han gör, trodde jag att han hade superkrafter och kunde skjuta blixtar med händerna. Fråga mig inte hur det kommer sig, men jag minns att när jag såg detta mitt första Gordonavsnitt, skrek jag "Där blixtrade det! Och där!" under en scen där Blixt står iförd något slags specialdräkt och hanterar vad jag minns som en rymdtryckluftsborr, som slår gnistor.

Fast han hette dock inte Blixt Gordon när jag såg honom på TV. Han hette Jens Lyn. Och Dale Arden hette Dora. För självklart var det dansk TV som hade den goda smaken att visa serien.

Vi var ju väldigt svältfödda på science fiction på TV när jag växte upp. SF-serierna dök upp med flera års mellanrum. MÅNBAS ALPHA. STAR TREK. DR WHO på dansk TV. Och så kom då den påkostade Buck Rogers-serien med Gil Gerard. Pilotavsnittet hade till och med biovisats. Jag tyckte att BUCK ROGERS var så fantastiskt bra att jag blev alldeles svettig av serien. För en del år sedan fick jag DVD-boxen med samtliga avsnitt. Jag orkade inte se så många. BUCK ROGERS producerades förresten för att kunna återanvända alla effekter och kulisser från den nerlagda, oväntade floppen STRIDSPLANET GALACTICA.

Liksom Blixt Gordon, är Buck Rogers ursprung-

ligen en serie-

figur. Buck skapa-

des redan 1929, flera år innan Blixt, men bortsett från ett album baserat på Gil Gerard-versionen, tror jag inte att jag någonsin läst Buck Rogers. Blixt Gordon - check! Tom Trick (som Brick Bradford fick heta här) - check! Willy på äventyr (dansk Buck Rogers) - check! Allan Kämpe - check! Men Buck Rogers? Näää...

1939 var det dags för Buck Rogers att liksom konkurrenten Blixt Gordon bli hjälten i en serial; en följetong som visades innan huvudfilmen på biografer. Och vem fick äran att spela Buck? Förvirrande nog fick Buster Crabbe detta jobb. Killen spelade både Blixt och Buck, han såg likadan ut, och det är ingen större skillnad på serierna.

1953 fick någon en smart idé: varför inte klippa ner de tolv avsnitten av BUCK ROGERS till en långfilm? Strålande! Tänk er tolv gånger ungefär femton minuter. Okej? Och tänk er nu allt detta sammandraget till ungefär 70 minuter. Det är nämligen så länge PLANET OUTLAWS - som resultatet fick heta - varar. Behöver jag nämna att förvirringen är total i denna film som knappt hänger ihop överhuvudtaget?

Filmen ramas in av att en gubbe sitter i en radiostudio och talar direkt till oss i publiken. Jag gissar att detta är inspelat 1953, men jag kan förstås ha fel - bildkvalisorten är inte den bästa, inte ljudet heller. Gubben pratar om saker som för inte så längesedan var science fiction, men som nu blivit verklighet. Ubåten. Flygplanet. Och kyss Karlsson, nu pratas det om att ta sig ut i rymden! Gubben tar fram ett A4-papper och säger att han här har en fantastisk historia om framtiden och främmande världar. Och så börjar berättelsen...

Det blir toppraffel på en gång, när överste Buck Rogers och hans tonårige kompis Buddy kraschar med sin flygfarkost 1938. Vilka de är och vad de höll på med, har man klippt bort. När de vaknar har det min själ gått drygt 500 år. De hittas av uniformerade män - uniformerna är sparkdräkter och flygarmössor - och tas till Jordens ledare.

Buck verkar inte alls tycka att det är konstigt att han varit utslagen i 500 år. Han blir inte förbannad - han verkar inte bry sig över att han aldrig mer kommer att få träffa släkt och vänner. Tvärtom anpassar han sig till denna högteknologiska framtid på en gång.

I denna tjusiga framtid är allting retro. Storstaden är sådär tjusig som Metropolis var, med bulliga rymdskepp farande mellan skyskraporna, och folk bor i art deco-byggnader. Ja, inte våra hjältar, förstås. Buck och rebellerna. De verkar bo i grottor.

Ni förstår, en gangster som heter Killer Kane och dennes laglösa anhang försöker ta över hela universum. Trots att Buck är ny i den här världen, är han den som är mest lämpad att stoppa Kane. Ett led i genomförandet av detta, är utfärder till Saturnus, där det sitter något slags råd man kan prata med. Buck åker till Saturnus hela tre gånger under filmens gång. Fråga mig inte varför.

Killer Kane har även uppfunnit ett slags tankekontrollshjälmar. De ser ut som stora hinkar. Jordborna har sådana på huvudet och går omkring som robotar. Hur tokigt som helst.

Jag tror inte jag forstod någonting alls av PLANET OUTLAWS. Visst, jag begrep vad det gick ut på rent allmänt, men inte mer. Det här är så ryckigt och hoppigt att det i stort sett är omöjligt att hänga med i svängarna. Folk far hit och dit hela tiden, ibland slåss de, ibland ser de allvarliga ut, och Buck lyckas aldrig få ihop det med söta löjtnant Wilma Deering, som alltid hänger med på uppdragen. Han försöker inte ens stöta på henne. Nu tycker kanske något fruntimmer att det är väldigt positivt merd en kvinna som respekteras i sin yrkesroll i en film inspelad 1939, men Buck kunde väl åtminstone gjort ett försök att hångla upp henne.

För att spara pengar har man återanvänt filmmusiken från Blixt Gordon-serierna. Om jag inte är helt ute och reser, så hade Blixt redan återanvänt den från BRIDE OF FRANKENSTEIN. Även ljudet rymdskeppen ger ifrån sig är återanvänt från Blixt Gordon. Det skulle inte heller förvåna mig om grottorna är desamma - och i så fall är det samma grottor som förekom i Universals skräckfilmer.

Jag undrar vad publiken tänkte när de gick på bio 1953 och råkade få se en fjorton år gammal produktion. PLANET OUTLAWS måste ha tett sig otroligt föråldrad då - och inte alls så charmig som den är idag. För det är förstås det filmen är; charmig. Det här är en enda jävla osebar röra, men är trots detta charmig med sina tjusiga modeller av farkoster och byggnader.

Nya versioner av Buck Rogers verkar vara på gång hela tiden. En big budget-film är på väg, något som fått Fred Olen Ray att undra vad som ska hända med hans redan inspelade lågbudgetversion.

Grattis, Danny Wilde!

Allas vår Tony Curtis fyller 85 idag! Vi gratulerar så det stänker om det!

Porrmassakern!

Kickad porrskådis drog svärd, dödade en, skadade två! Read all about it!

 

onsdag 2 juni 2010

En film jag länge velat se #13

KNALLHATTEN (1940)

Knallkorken. Så hette parodin i MAD. Det skulle inte förvåna mig om jag faktiskt läste parodin innan jag för första gången kom över originalet, det vill säga Al Capps Knallhatten. Märkligt namn, förresten. Knallhatten. Vem kom på det? Var kom det ifrån? Vad är en knallhatt? Har det något med knallar som i kullar som i hillbillies att göra? Det finns ju inte den minsta likhet med originalnamnet Li'l Abner. Fast Knallhatten är ju ett betydligt bättre namn!

Al Capps dagsstrippserie debuterade 1934 och höll igång ända till 1977. I Sverige ska den ha gått i Expressen, men ärligt talat har jag sett oerhört lite av serien utgivet på svenska. Knallhatten anses vara en av de främsta satiriska serierna, så det är ju märkligt att den fört en något undanskymd tillvaro här. Fast det är ju klart, andra amerikanska satirserier är i princip helt okända i Sverige, som Pogo och Doonesbury.

Som barn stötte jag på Knallhatten i flera av de Comics-album Carlsen gav ut, och han figurerade även i tre Special-Comics. Jag kommer ihåg att jag tyckte serien var väldigt snyggt tecknad och rolig, jag uppskattade i synnerhet avsnitten om Orädde Oskar och ett som handlade om kickamejerna; små varelser som älskade att bli sparkade i röven. Dock har jag nog aldrig läst episoderna om the Shmoos, som i svensk översättning blev gnurglorna - översättaren måste ha ätit hallucinogena svampar. Fast i morgonprogrammet JUL IGEN HOS JULOFSSON gick THE NEW SHMOO SHOW, som var ett försök av Hanna-Barbera att göra en ny Scooby-Doo. Knallhatten var inte med i den serien.

1989 dök Knallhatten upp i de sju nummer Semic gav ut av den väldigt udda och hafsiga tidningen Collage, och på 1990-talet lyckades Horst Schröder släppa två album. Sedan dess har det nog varit tyst.
Att en i USA extremt populär serie som Knallhatten skulle bli film var förstås självklart, och redan 1940 kom den första. Så här när vi i Sverige spänt går och väntar på en ny film om Åsa-Nisse, vad passar väl då inte bättre än en titt på Albert S Rogells LI'L ABNER?

Jeff York (som då visst kallades Granville Owen) spelar Li'l Abner Yokum, som bor i den lilla bonnhålan Dogpatch. Där fördriver han tiden med att ... tja, han gör väl inte så mycket. Mer än att försöka undvika att gifta sig. Han föredrar att fiska, precis som alla andra karlar i Dogpatch. Men brudarna är ute efter Li'l Abner - framför allt Daisy Mae, förstås, men även Wendy Wilecat och Cousin Delightful. Abner är traktens hunk och damerna trånar.

Sadie Hawkins Day närmar sig, och då går Sadie Hawkins-loppet av stapeln. Tävlingen går ut på att alla ogifta män i Dogpatch springer för livet, medan alla ogifta kvinnor jagar dem för att gifta sig med de som de lyckas fånga. (Detta fann jag ohemult roligt i seriealbumen från 70-talet)

...Och det här är handlingen i 1940 års LI'L ABNER. Det går inte riktigt att redogöra för vad som händer. Manuset är nämligen tunnare än tunt. Knallhatten är även på jakt efter en efterlyst skurk, belöningen är på hela 25 dollar, så den här skurken är också med på ett hörn.

Men i övrigt får LI'L ABNER Åsa-Nisse-filmerna att framstå som väl genomtänka, klurigt författade och välspelade humorklassiker. Den tecknade serien må ha varit en träffsäker satir över det amerikanska samhället, men filmen består bara av folk som skriker sina repliker på dialekt medan de viftar med armarna. När jag började titta på filmen blev jag förvånad över att allting ser ut precis som i serierna. Man har verkligen ansträngt sig att sminka skådespelarna så att de fått samma besynnerliga ansiktsformer - i
synnerhet Knall-
hattens föräldrar Pancy och Lucifer. Jeff York är väldigt lik Knall-
hatten utan smink.

Men vad hjälper detta när manuset inte leder någonstans? Som sagt - det enda som sker, är att folk går omkring och tjoar saker på dialekt. Eller skrattar så där som hillbillies brukar skratta.
Buster Keaton med-
verkar i filmen. Han spelar indianen Lonesome Polecat och påminner mest om Tjadden Hällström.

Jag gillar den klämmiga Li'l Abner-sången under förtexterna, och självklart uppskattar jag att denna korta film inte har något slut. Tydligen kom man inte på något. Plötsligt börjar Daisy Mae jaga Knallhatten och så är det slut. Det enda som saknas är att Trio me' bumba dyker upp och spelar en trudelutt.

Knallhatten fortsatte att dyka upp på bioduken och TV-skärmen, senast på 70-talet gjordes det TV-piloter om honom - och han figurerade i en musikal. Dessa program och filmer har jag i skrivande stund inte tillgång till - men håll ut! I väntan på ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET kommer jag inom kort att skriva om en annan gammal kär bonnlurk från gamla gulnade seriesidor: Tjalle Tvärvigg!


tisdag 1 juni 2010

DVD: The Countess

THE COUNTESS (Atlantic Film)

När det gäller grevinnor, har vi ju alla vår favorit: den företagsamma ungerskan Erzsebet Báthory, ibland kallad Elisabeth - och ibland, som i den här filmen, med förnamnet stavat Erzebet utan S.
Báthory levde i Transsylvanien i slutet av 1500-talet och jodå, hon existerade på riktigt. Frågan är dock vad hon egentligen hade för sig där i sitt slott. Enligt legenden badade hon i blod för att behålla sin ungdom och skönhet. Och inte vilket blod som helst, det skulle tvunget vara blod från oskulder. En massa flickor försvann från trakten och grevinnan dömdes som seriemördare. Men så här i efterhand har forskare förstås ifrågasatt allt det här och gjort uträkningar gällande blodbad - bokstavliga blodbad, alltså. Vad som var möjligt att genomföra eller ej. Att Báthory var skyldig till morden står dock klart.
Det har gjorts en hel del filmer om Erzsebet Báthory, antingen baserade direkt på legenden, eller med figurer inspirerade av grevinnan. Mest känd är nog COUNTESS DRACULA, en Hammerproduktion från 1971 med Ingrid pitt i huvudrollen som grevinnan Elisabeth Nodosheen - märkligt namnval, varför dög det inte med Báthory? Dessutom är förstås titeln rätt dum, filmen har ingenting med Dracula att göra, mer än att huvudpersonen är förtjust i blod. I sista scenen kallar en kvinna den tillfångatagna grevinnan för "Grevinnan Dracula", som för att rättfärdiga filmtiteln. I vilket fall är detta en rätt trist film.

En väldigt berömd euroskräckis är DAUGHTERS OF DARKNESS, även den från 1971. Här dyker Báthory upp på ett ödsligt hotell i modern tid - och minsann om det inte visar sig att hon är vampyr på riktigt. Lesbisk vampyr, förstås, fattas bara annat.

2008 gjordes en uppmärksammad ungersk film om legenden; den visades på Fantastisk Filmfestival, men jag missade den. Men en film jag inte missat, är den nu DVD-aktuella THE COUNTESS; en fransk-tysk, engelskspråkig produktion från 2009.

Det mest intressanta med den här filmen, är att den är skriven, producerad och regisserad av Julie Delpy, som även komponerat filmmusiken (!). Självklart nöjde hon sig inte med detta, utan åtog sig även jobbet att spela huvudrollen. Inget ont om detta, fröken Delpy gjorde ju filmen 2 DAYS I PARIS häromåret, en oerhört kul och trevlig liten film, så hon vet allt hur man skriver och regisserar.

I alla fall ibland.

För ibland går det visst inte lika bra.

Som i det här fallet.

I THE COUNTESS får vi följa Báthory från barndomen, då hon tvingas titta på avrättningar. Redan som liten flicka introduceras hon för en äldre påg som ska bli hennes make - vilket han även blir vad det lider. Men gubben är framgångsrik soldat och dödar turkar i långa banor, så han är knappt hemma. När han väl kommer hem, går han tammefan och dör. Nu har Báthory vuxit upp till Delpy.

Grevinnan blir alltmer besatt avsitt utseende. När hon ser sig i spegeln, tycker hon att nyllet börjar skrynkla ihop. Ingen annan märker något, men Báthory straffar de som inte kan se hur hon förfaller. När hon en dag spöar upp en ung flicka - oskuld, så klart - så att blodet stänker i grevinnans ansikte, inbillar hon sig att rynkorna försvinner. Anar jag social commentary här? Kritik mot skönhetsprodukter och kvinnors hets att uppnå skönhetsideal?

I vilket fall börjar hon regelbundet att åderlåta oskulden, och grevinnan baddar ansiktet med blodet; hon badar inte i det. Men det bär sig inte bättre än att flickstackaren dör, så då behövs det fler oskulder. Sådana haffas pålöpande band, och för att kunna krama blodet ur dem så effektivt som böjligt, har Báthory sett till att bygga en tjusig åderlåtningsmaskin.

Samtidigt har Báthory hunnit träffa en ung, stilig man (Daniel Brühl från INGLORIOUS BASTERDS), son till William Hurt. De två blir jättekära, men kommer ifrån varandra, och sedan går ju Erzebet och blir tosig i huvet. Killen har inte mycket till övers för henne när ryktena börjar gå.
THE COUNTESS har en del tjusiga scenerier. Jag gillar bilderna på det dystra slottet grevinnan häckar i, det för tankarna till Jess Francos COUNT DRACULA; det handlar inte om något skräckfilmsslott kring vilket det blixtrar och har sig. Rent allmänt är filmfotot rätt bra, det är mycket disiga miljöer och jag gillade i synnerhet en scen där Báthorys make har slaktat turkar, som han lagt i en hög i en dimmmig glänta i skogen. Han sitter på högen och dricker ett glas vin. Det kunde han gott unna sig!

Självklart är det mycket kostymer och grejor, och jag blev förvånad över ett par överraskande splatterinslag. Delpys pianomusik är vackert vemodig.

Men detta är en europudding - och filmen lider av många av de fel europuddingar brukar besitta. Den engelska dialogen känns lite klumpig och onaturlig, jag får känslan av att det beror på att filmskaparna inte är hundra procent hemma på engelska (jämför förra årets misslyckade thriller THE INTERNATIONAL). Eftersom skådespelarna kommer från flera olika länder, bjuds det på en rad olika brytningar, vilket blir lite lustigt när de flesta trots allt ska föreställa ungrare.

Handlingen lunkar på i rätt maklig takt, samtidigt som det nästan känns som att man hastar för fort fram - Báthorys förvandling till blodtörstande galning går lite för snabbt.

...Och så är det förstås omöjligt att inte tänka på Udo Kier i BLOOD FOR DRACULA, när Julie Delpy ständigt tjatar om virgins.

Så tyvärr. Det blir inte mer än två dvärgar. Men jag blev onekligen sugen på att se alla de Báthoryfilmer jag inte sett!

Hubba-hubba!

Märkligt.
När det gäller den här filmserien struntar jag i om filmerna är bra eller inte.
De har ju helt andra kvaliteter.
Här är affischen till del fyra, som är i 3D.
Iiioooouuuhhh...!

Ähum... Transformers 3...

Åkej, Michael Bay har hittat en ersättare för Megan Fox, och den här lilla gratulationsvideon är ju fan så mycket bättre än de båda TRANSFORMERS-filmerna. Om hela TRANSFORMERS 3 är så här, blir det typ världens bästa film. Nä, inte riktigt. Men bra nära.