torsdag 27 maj 2010

Ska du köpa mors dagspresent? Födelsedagspresent? Julklapp? Här är bästa tipset:

onsdag 26 maj 2010

Bio: Sex & the City 2

Images: Craig Blankenhorn © MMIX New Line Productions, Inc.
Ålrajt, jag erkänner: jag har aldrig sett ett komplett avsnitt av SEX & THE CITY. Nix. Aldrig. Och jag såg aldrig den första långfilmen baserad på TV-serien. Jag var i Cannes när den hade premiär och brydde mig aldrig om att se den när jag kom hem. Och jag vill minnas att jag sålde DVD:n omedelbart efter att jag fått den.
Det är ju bara att inse fakta: Jag är en grabb! Jag läser inte chick-lit. Jag läser inte modebloggar. Jag ser inte på TV-serier som SEX & THE CITY. Jag gillar TV-serier som ... ROCKFORD TAR ÖVER. Och MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. Riktig television.
Så varför ger jag mig då på att recensera den här filmen? Först och främst: det här är min blogg. Jag skriver om vad jag vill här. Och de som läser TOPPRAFFEL! är - förhoppningsvis! - inte bara intresserade av att veta om en film är "bra eller dålig", de vill veta vad jag tycker. Och ni skulle bara veta hur vanligt det är med olämpliga filmkritiker, i synnerhet i Europa och framför allt i Sverige. Ni tror väl inte att alla stofiler som recenserar STAR TREK-filmerna har ens funderat på att se TV-serierna? Och hur många kan relatera till alla de gamla B-filmer Tarantino hyllar för jämnan?
Så idag stegade jag in på pressvisningen av SEX & THE CITY 2 med alla mätare nollställda. Trots detta kändes allt så bekant, som om jag kände till samtliga rollfigurer, och det väl. Tja, det beror bland annat på att jag för en del år sedan var stammis på en bar där serien nästan alltid visades på TV:n i hörnet just när jag kom in. Och om jag inte hade någon att snacka med, såg jag de sista 10-15 minuterna. Utan ljud, förstås. Och sedan serien startade 1998 har dagstidningar och magasin varit fullproppade med artiklar om serien, dess persongalleri och skådespelare. Det är de än, trots att serien lades ner 2004. Det är jävligt svårt att undvika Carrie och hennes vänner.
Så. Vad tycker jag då om den här splitternya filmen med den originella titeln SEX & THE CITY 2?
Den är plågsam!
Jag kommer ihåg serien - det jag sett av den - som rätt okej. Jag tillhör inte målgruppen, men den gick att titta på. Och den var överraskande vågad för att vara amerikansk - jo, den gjordes för kabel-TV, men ändå. Sextidningen Screw Magazines utgivare Al Goldstein har sagt att om SEX & THE CITY hade handlat om ett gäng män som betedde sig som kvinnorna i serien, hade moralister och feminister gått i taket och fått serien stoppad.
Men det enda upprörande med den här nya filmen, är att den är dålig och korkad.
Carrie (Sarah Jessica Parker, som en brittisk kritiker tycker ser ut som en kokt häst) gifte sig med mr Big (Chris Noth) i förra filmen. Nu, två år senare, tycker de - i synnerhet Carrie - att äktenskapet har gått i stå.
Carrie hänger fortfarande med Charlotte (Kristin Davis), som har problem med att ta hand om sina små, skrikande, irriterande döttrar; med Miranda (Cynthia Nixon),som har sagt upp sig från sitt arbete, och med Samantha (Kim Cattrall) som fortsätter att ligga med halva New York City, trots att hon är (jag citerar henne) "fifty-fucking-two", något hon inte skäms över.
Carrie har skrivit en bok om äkten-
skap, och filmen öppnar med ett kitschigt homo-
bröllop, under vilket Liza Minnelli medverkar som sig själv (hon ser ut att ha tillbringat de senaste tjugo åren med att dricka sprit och knapra piller). Det händer i stort sett ingenting under filmens första timme, det känns bara som ett ovanligt dåligt avsnitt av TV-serien. Och då ska den här filmen vara två timmar och 23 minuter! Men så springer Samantha på en sheik från Abu Dhabi i Mellanöstern, vilket leder till att de fyra kvinnorna reser dit för en superlyxig semester. 
...Och så förvandlas filmen till HAREM HOLIDAY (1965), Elvis Presleys absolut sämsta film - och det säger en hel del.
SEX & THE CITY 2 blir nu en väldigt konstig komedi. Nya figurer introduceras, men utvecklas aldrig och glöms snabbt bort. Carrie springer på sitt ex Aidan (John Corbett), som bara råkar vara där av en ren slump. Samantha träffar en rik dansk (?!). De hamnar i en massa förutsägbara situationer, vad jag antar är försök att göra en lite gammaldags fars faller platt till marken; detta är direkt genant. Storyn är en enda röra och filmen håller inte riktigt ihop.
I Abu Dhabi attraheras våra hjältinnor av en massa karlar. Australier, amerikaner, en dansk, en indier - men deras värdar; araberna, porträtteras som fula och korkade män med förtryckta kvinnor i burka i släp. Det hela blir märkligt rasistiskt på ett skumt sätt.
Ameri-
kanska kritiker har anklagat filmen för att vara sexistisk, de anser att huvud-
personerna är dumma, enfaldiga, ytliga dockor. Tja, jag vet inte om detta är sexistiskt, men jag håller med. Jag attraheras inte av de här kvinnorna, jag tycker de är irriterande. Jag kände för att ge dem smisk. Okej, det hade Samantha gillat, så henne hade jag fått straffa på ett annat sätt. Men jag hade inte stått ut tio minuter med de här damerna, de hade drivit mig till vansinne. Jag har svårt att tänka mig att Carrie är krönikör och skriver böcker, hon ger inte intryck av att kunna göra något annat än att shoppa.
I USA har SEX & THE CITY 2 fått åldersgränsen "R" (från 17 år) på grund av "strong sexual content and language". Här i Sverige är den barntillåten. Den här filmen är egentligen ganska kysk, på ett hollywoodskt sätt. De tror att det är vågat och "vuxet", men i realiteten är det hela ganska barnsligt och det enda (ända?) vi får se i nakenväg, är några killars blänkande rövar när de stångar på Samantha. En storbystad tjej visas upp i våt T-shirt, och antalet "fuck" rollfigurerna får ur sig är väldigt lågt; de är amatörer på den fronten.
Det enda stötande med den här filmen är dess kvalitet - eller brist på sådan. Filmfotot är rudimentärt och TV-mässigt, dialogen ofta styltig och skådespeleriet är påfallande ofta överraskande dåligt.
I två scener tittar mr Big på TV. Han ser IT HAPPENED ONE NIGHT med Clark Gable och THE TALK OF THE TOWN med Cary Grant. Om du nu inte är en rabiat SEX & THE CITY-fanatiker, gör dig själv en tjänst: se de här två filmklassikerna istället!






(Biopremiär 27/5)

Hawaii Five-O kommer tillbaka

Den klassiska TV-deckaren har ännu en gång återupplivats. Här är de nya förtexterna:

tisdag 25 maj 2010

Bio: Blått Blod

Foton copyright (c) Laika Film & Television
En gång när Dario Argento regisserade en TV-film, valde han att göra det under pseudonymen Sirio Bernadotte. Fråga mig inte varför. Han kände kanske att han hade blått blod i ådrorna.
Det finns det fler som tror att de har. Oscar Hedin har gjort en liten dokumentär om några herrar - svenskar och norrmän - som är tvärsäkra på att de är släkt med kungen. Vi träffar folk som har gamla signerade och sigillförsedda brev från sedan länge döda kungar, vi får möta en norrman som är släkt med en gammal, död trollkarl som hette Bernadotte, och så får vi följa en ung kille som forskar om de bortglömda Bernadotterna och som hjälper några av filmens huvudpersoner att hitta sina eventuella blåblodiga rötter.
En gubbe vi inte får glömma, är greve Jan Bernadotte, som brände alla sina tillgångar redan vid trettio års ålder och som blev utsparkad ur kungahuset efter alla sina fruntimmeraffärer - han är gift och skild sex gånger och var på sin tid en riktig partysnubbe. Det vill han nog fortfarande vara.
Det visar síg vara lite svårt att få DNA-prov från kungen, men den gamle greven ställer glatt upp. En av de medverkande blir oerhört besviken när resultatet redovisas.
Allt detta varvas med gamla filmklipp på våra kungligheter, inklusive klassiker som "Kungen badar klädsim", "Kungen hälsar Arbogaborna med ett glatt 'Kära örebroare!'" och det trevliga reportaget där kungafamiljen julstökar och gör korv, och Victoria får psykbryt och vrålar "Mer kött! Mer kött!".
Det här är en rätt rolig och underhållande liten film, sättet den är gjord på för tankarna till PLÖTSLIGT I VINSLÖV. Men - BLÅTT BLOTT är ett TV-program på 57 minuter. Jag har absolut ingen aning om varför det här ska upp på bio. Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här. Jag drar till med en trea mest för att sätta ett betyg.
Efter Malmöpremiären på Spegeln på fredag, kommer man att ha en liten paneldebatt om ämnet.





(Biopremiär 28/5)

Pang på pungen i parken!

Idag bevistade jag Sommarscen Malmös presskonferens i Slottsparken. Mellan den elfte juni och femtonde augusti kan man ta del av 193 konserter, föreställningar och biovisningar på 42 spelplatser runtom i Malmö.
Efter en kort introduktion, steg vi ombord på en av museets bevarade spårvagnar, just denna var tillverkad 1907. Oerhört trevlig sak. Just runt Slottsparken och slottet finns en bevarad spårväg man kan åka lördagar och söndagar sommartid.
Under färden bjöds det på smakprov ur några sommarscenföreställningar. Snutten ur operan "Mästersångaren" gjorde mig lite ställd tack vare dess amatörmässiga inramning, men nog var det ... annorlunda med en operasångare klädd som Kolingen och en lutaspelande kille ombord på en spårvagn.
Därefter spelade en skådespelare upp en snutt ur en enmanspjäs, och jag satt som ett frågetecken. Varför tog han på sig en Mireille Mathieu-peruk?
Men sedan hände det! Plötsligt stormade två WRESTLERS ombord! Hot Topic (iförd mexikansk wrestlingmask) och Anderson (iförd skägg) från Wrestling Syd pucklade på varandra mellan sätena, innan Hot Topic slutligen lyckades sparka ut Anderson genom dörren. Men Hot Topic var inte den som var den, hon hoppade efter och fortsatte att spöa upp Anderson i parken - och då inträffade dagens höjdpunkt:
Först stannade en bil och en gubbe klev ur för att se vad som stod på; det var ju misshandel på gång mitt på ljusa dan i parken!
Därefter blev det ännu bättre! Medan spårvagnen rullade vidare kunde vi se hur en civilklädd polis kom fram till de två brottarna och legitimerade sig. Av alla ställen man kunde hoppa av och wrestlas på, valde de att göra det framför en polis.
Vi anlände till slottet och innan vi kunde gå över bron, fick vi titta på två dansare som hoppade runt och viftade med pinnar. Tjejen hade vit mask och såg ut att vara hämtad ur en Jean Rollin-film. Efter gitarrspelande och historielektion på borggården, fick vi kaffe med mackor (ost, gurka, röd paprika) och morotskaka. Vi pratade med en av spårvagnsförarna. Det var intressant. Den sista spårvagnslinjen i Malmö lades ner 1973. Wrestlarna dök upp till kaffet. De hade inte blivit arresterade.
Synd - det hade onekligen blivit ännu roligare om deras performance avslutats med att de fördes bort i polispiket.

På Wrestling Syds hemsida hittade jag dessa bilder på Hot Topic och Anderson. Fotograf är av allt att döma Lisa Arfwidson.

Dagens bok

...Hmm...

Jag kommer inte ihåg att Dirk Pitt var med i Nicolas Winding Refns film...

Dagens film


...Det här är en nyutgåva av ONE NIGHT WITH THE KING, ett drama från 2006 som utspelar sig under antiken. Inte mycket action, ingen brud som svingar svärd och knivar. Men varför spela in en ny lågbudgetfilm för att casha in på PRINCE OF PERSIA, när det går lika bra att döpa om en gammal film?

måndag 24 maj 2010

DVD: Horsemen of the Apocalypse

HORSEMEN OF THE APOCALYPSE (Nordisk Film)
En gång för tio år sedan eller så, behövde jag ha tag på Jonas Åkerlund och ringde upp honom. Han var upptagen när jag ringde och han frågade om han fick återkomma. Vi kom överens om ett datum och klockslag - och han ringde exakt på utsatt tid! Det hade jag inte väntat mig, det händer i princip aldrig. Väldigt trevlig var han också.
Jag såg aldrig Åkerlunds första långfilm; SPUN, men den lär vara jävligt dålig. Det kan jag mycket väl tänka mig att den är - jag har aldrig gillat skruvade dramakomedier om knarkare. Jag drar gränsen vid HEAD WITH THE MONKEES, i vilken Mickey Dolenz och de andra bland annat agerar mjäll.
Den här andra filmen heter i original HORSEMEN, men tydligen tyckte man att en förlängd titel passar bättre på vår marknad. Michael Bay har producerat den här biofilmen, men i Sverige gick den direkt på DVD. Och det kan jag förstå. En tysk bekant såg den på en festival förra året och skrev i ett mail att jag måste ursäkta, men min landsman har gjort en riktigt usel film.
Dennis Quaid innehar huvudrollen i HORSEMEN. Han är polis och änkling, och lever med två söner; en liten sjuåring och en i övre tonåren. Pojkarna tycker att farsan försummar dem. Det är vinter och snöslask, och bisarra mord äger rum runt om i storstaden. Folk hittas upphängda i krokar, fastgjorda i specialtillverkade ställningar. "Suspension" kallas det här. Pionjärer på fältet var Richard Harris i A MAN CALLED HORSE och den blonda bruden i CANNIBAL FEROX.
Efter att några lik hittats, dyker plötsligt lilla söta Ziyi Zhang upp och beter sig först som en liten flicka, innan hon anger sig själv. Hon sitter i ett förhörsrum och hävdar att hon är döden.
Quaid kommer fram till att morden är inspirerade av Apokalypsens fyra ryttare och att mördaren kommer att slå till två gånger till. Det kan inte vara Zhang. Eller kan det?
Filmen är ett försök att rida på SAW- och tortyrporrvågen - samtidigt som man försöker göra ett slags intellektuell thriller. Filmen påminner nog snarare om SE7EN än om SAW - eller möjligtvis om den där misslyckade tortyrporrfilmen WAZ med Stellan Skarsgård, som av någon anledning fick biopremiär häromåret.
Åkerlunds verk ser bra ut, fattas bara. Och Dennis Quaid gillar vi ju, liksom Ziyi Zhang. Det förekommer fler bekanta, pålitliga ansikten, och Peter Stormare har en mycket liten roll. Fast den karln verkar ju göra allt för pengar. Jag gillade att Quaids polis har en mustaschprydd kollega som heter Stingray. 
Men filmen är fullkomligt befriad från spänning. Det finns inte en antydan till spänning här. Inte ens den billiga variant som uppstår i väntan på nästa (eventuella) äckelscen. Dialogen är bitvis under all kritik; första samtalet mellan Quaid och Zhang känns riktigt taffligt.
Vidare känns handlingen alldeles för långsökt. Visst, jag gissade inte vem som var mördaren. Rättare sagt, medan jag såg filmen fick jag en idé till en rysare i vilken en viss person skulle vara mördaren - men så visade det sig att HORSEMEN slutade precis så. Bummer! Men om vi säger så här - mördaren genomför saker som borde vara ytterst svåra att verkställa, ännu mer så för en ensam person. Och som sagt: det är krystat långsökt för att få till en unik historia.
Men om Jonas Åkerlund en dag gör en långfilmsversion av sin video till Lady Gagas "Telephone", lär vi få något att diskutera i fikarum och församlingshem. Eller på valfritt annat ställe.

RIP Udo Magazine

Jag har helt glömt bort att nämna det här, men min gamla, fina sajt Udo Magazine - min första sajt överhuvudtaget - är död sedan en tid tillbaka. Yahoo! GeoCities gick i graven, och med dem alla deras hemsidor.
Var ska ni nu läsa mina gamla Kultfilmskrönikor ur NST? undrar ni med darrande underläppar.
Enkelt:
För två år sedan sammanställde jag ju boken SEX & VÅLD! Den innehåller de flesta krönikorna, dessutom är de uppsnofsade och korrigerade. Klicka på omslaget här intill för att beställa boken!

Nu har även Brittany Murphys make kolat

Hur märkligt är väl inte det här? Under söndagen gick även manusförfattaren Simon Monjack, som var gift med Brittany Murphy, och dog. Fem månader efter att frugan satte tofflorna. Än så länge inga uppgifter om hur han dog, men CNN rapporterar HÄR.

söndag 23 maj 2010

Bio: Greenberg

Foton: Wilson Webb © 2010 Focus Features LLC. All Rights Reserved. 
År 2005 kom det en komedi med Will Ferrell som heter KICKING AND SCREAMING. Detta gjorde mig lite förbryllad. 1995 såg jag en film med samma titel på marknaden i Cannes. Det enda jag minns av KICKING AND SCREAMING från '95, är att det var en liten independent dramakomedi med Olivia D'Abo i en av rollerna. Jag tyckte den var rätt okej, men jag har inte sett- eller hört talas om den sedan dess.

Tills nu. Ja, och då, 2005, när Ferrell-filmen kom.

Jag tänkte att jag borde kolla upp Noah Baumbachs karriär innan jag skriver den här recensionen av hans senaste film.

Tamme-
fan om inte 1995 års KICKING AND SCREA-
MING är Baum-
bachs regidebut! Där ser man. Det hade jag ingen aning om.

Noah Baumbach är en sådan där regissör som går hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder, och på tidningar som Dagens Nyheter. Själv tycker jag oftast att någon borde klubba Baumbach med ett trubbigt föremål. Han tillhör de där irriterande typerna som gör irriterande filmer. Wes Anderson och de där. Baumbach skrev till och med manuset till Andersons DEN FANTASTISKA RÄVEN; en film som gick hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter.

Även GREENBERG lär gå hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter. Jag missade pressvisningen i torsdags, eftersom jag var på ett pressmöte på konsthallen (rapport kommer) och åt sej (ännu en gång). Mina förväntningar på filmen var förstås inte alltför stora; trailern sa det mesta, och en av mina kollegor sa att han gissar att jag kommer att sätta en tvåa i betyg.

Först igår kom jag iväg att se filmen, som handlar om 41-årige Roger Greenberg (Ben Stiller) och Florence (Greta Gerwig), som är tjugonågonting. Florence är hemhjälp hos den välställda familjen Greenberg i Los Angeles, och när de ska åka på semester till Vietnam, flyttar herr Greenbergs bror Roger in för att passa huset. Roger bor i New York och har precis skrivits ut från ett sjukhus, där han suttit på grund av psykiska problem.

Roger återupptar kontakten med några gamla vänner, bland dem Ivan Schrank (Rhys Ifans), och så träffar han förstås Florence. Roger och Florence inleder ett väldigt märkligt förhållande. Eller, tja, förhållande är att ta i. Vänskap är också att ta i. Men de verkar göra sitt bästa för att starta ett förhållande, även om de båda två verkar rätt motvilliga.

...Och det här är väl i princip allt som händer i GREENBERG. Grå vardag i ett villaområde i LA.

Det här är en väldigt grå film. Färgerna är urtvättade och fotot är rudimentärt. Självklart är detta medvetet. Det blir ju mer independent om det är småfult och trist.

Florence är blek och har flottigt, tradigt hår. Något hon har gemensamt med de flesta i filmen. Hon är också en rätt osympatisk typ. Jag vet inte om jag stått ut med att umgås med henne. Hon är inte speciellt attraktiv vare sig till utseende eller som människa. Florence, inte Gerwig som spelar henne.

Och eftersom ju Roger har psykiska problem är inte han heller den mest lättsinnige muntergöken i kvarteret; han är väldigt oberäknelig, efter att ha varit trevlig och social en stund, kan han vända på en femöring och bli tvär och neurotisk, nästan direkt aggressiv.

Det här är en film om irriterande männi-
skor, en berättelse som egent-
ligen inte leder någon vart. Jag borde tycka att GREENBERG är totalt värdelös.

Men jag såg den alltså på en ordinarie visning med vanlig publik. En skrattande publik. Och det smittade kanske av sig. För jag tyckte inte att filmen var så pass hemsk som jag förutspått. Jag skrattade minsann till flera gånger jag också. Jag gillade Rhys Ifans' (Spike i NOTTING HILL) rollfigur och de besynnerliga konversationer han ibland för med Roger. Det dyker upp sjungande, mexikanska servitörer. Ett par pinsamma sexscener blir rätt skoj. I en scen spelas en väldigt cool låt med Serge Gainsbourg. Så jag plockar faktiskt fram en tredje dvärg. Men jag är tveksam när jag gör det. Om inte biopubliken fått med mig på noterna, hade jag säkert låtit den tredje dvärgen sitta kvar i sin skrubb.

För inte så längesedan skrev jag lite grann om Lea Thompson här i TOPPRAFFEL!. En annan skådespelerska som var lite stjärna på 1980-talet, är Jennifer Jason Leigh. Liksom Thompson försvann hon från de största strålkastarna under 90-talet. Men i GREENBERG har hon en liten roll. Inte nog med det, hon har även producerat filmen och skrivit storyn tillsammans med Baumbach. Driftig kvinna, det där. För den som undrar kan jag upplysa om att hon hunnit bli 48.

Personen som översatte GREENBERG lyckades få Leonard Maltin att bli Maitlin i den svenska texten, och "mullet" (hockeyfrilla) översattes med "raggarfrisyr".



 
 
 
 
(Biopremiär 21/5)

Guldpalmen utdelad i Cannes

Alldeles nyss från The Hollywood Reporter:

Thai director Apichatpong Weerasethakul's "Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives" won the Festival de Cannes' top honor the coveted Palme d'Or as the 63rd annual Festival de Cannes wrapped Sunday night.

Hela artikeln finns HÄR.

Mode: ...Och hur ska jag tolka detta?

Vädret blev inte bättre sedan förra inlägget. Ännu en trist söndag. Jag tänkte att jag kunde ju ta och promenera bort till Värnhem och Entré och gå runt och titta i butiker i lugn och ro. När jag är på Entré är det oftast för att se en film på Filmstaden där, jag tar mig sällan tid att kolla i affärerna.
På andra våningen ligger en massa modebutiker med konstiga namn. En heter G-Star Raw. G-Star Raw?! Vad är det för namn? Låter som porr. Eller science fiction. Eller som science fiction-porr. I vilket fall gick jag in i butiken, som inte verkade ha speciellt mycket anpassat för en man som jag.
En ung kille stod bakom disken. Han pratade med en kund, men i samma ögonblick jag kom in, vände han sig mot mig, gjorde tummen upp och ropade "Hallå!". Sedan återgick han till att prata med kunden.
Hur ska jag tolka detta? Tummen upp och ett frejdigt Hallå?
Visste han vem jag var? Han tillhör kanske mina läsare?
Eller var det en komplimang för mina kläder? Vilket vore märkligt, då jag var sedvanligt diskret.
Eller gör han tummen upp och ropar Hallå! till alla kunder?
Jag lämnade G-Star Raw och äntrade New Yorker. Herrejävlar! New Yorker har ju en reklamfilmskampanj just nu. Den ger intryck av en flott modekedja. Butiken på Entré ser ut som en nordafrikansk basar, eller något. Stor lokal, hundratals klädställ, tusentals plagg, nästan inget utrymme att röra sig på. Och nästan bara konstiga kläder. Finns den här kedjan i New York? Det har jag svårt att tänka mig. Det vilar ingen air av New York över det här billighetsgyttret.
Jag tittade på några T-shirts. En var knallblå och på bröstet stod det med gula bokstäver DEATH BY FUCKING. Intill låg en grön T-shirt, på vilken det stod ADDICTED TO BITCHES. Och alldeles i närheten en svart med texten PORN CASTING CREW. Fast den sista var riktigt snygg.
Sedan gick jag till Onoff och tittade på en 60-tums-TV.
...Jag lämnade Entré och gick bort och drack kaffe på kasinot.

En doft av kontinenten

Vaknade och hade ont i ryggen. Jag hade legat konstigt, antar jag. Fanns bara en sak att göra. Okej, det fanns säkert betydligt fler saker att göra, men jag kom bara på en sak. Jag klädde på mig för att ta en promenad, och sedan återvända hem och gå och lägga mig igen, då jag tyckte att det var för tidigt för att stiga upp en söndag.
Jag promenerade ner mot hamnen. Det ryggonda försvann ganska omgående.
Strålande solsken.
Så kom jag ner till hamnen, restaurangbåten Prins Bernhard och puben The Green Lion. Där stod det av någon anledning sex röda Ferraribilar! Två modeller, tre av av varje. Precis när jag kom dit klev det i folk, de startade motorerna och började rulla så nätt. De hade alla svenska nummerplåtar. En av dem hade registreringsskylten "BYE BYE". Kaxigt.
Vad hade de där att göra? En söndagsförmiddag?
Så här många Ferraris på en gång har jag bara sett i Cannes. Knappt ens där. De skänkte onekligen stil åt Malmö.
Jag vände och strosade på Stortorget. På hotellen satt folk och åt frukost. På en uteservering tillhörande ett hotell satt en ensam man i solen och åt frukost och läste en utländsk dagstidning. Det såg väldigt proffsigt och kontinentalt ut. Ingen linsgryta och loppbitna rastaflätor där, inte!
I stället för att återvända till bingen, gick jag till Kungsparken och slog mig ner på en bänk.
Solen var stekhet. Kanadagässen såg skojiga ut.
Plötsligt slog vädret om och det blev kallare.

lördag 22 maj 2010

När Sveriges Television bjöd till

SVT Malmö har nyligen flyttat till nya lokaler i Västra Hamnen. Okej, nya lokaler är det inte; de har rustat upp en gammal Kockumsbyggnad som har stått och förfallit i åratal. Idag hade de öppet hus, så jag gick dit.
Vad skulle jag få se?
Skulle det bli kändistätt?
Fast det chans att hamna i ett TV-program?
Och framför allt:
Skulle det bli giveaways och gratis kaffe?
Eftersom det sistnämnda är viktigast tar vi det först. De enda giveaways som delades ut, var Bolibompakrimskrams till barnen. Och inte bjöds det på kaffe. Det är för sorgligt.
När jag dök upp var det typ hundra meter kö för att komma in. Väl inne gick vi i stort sett i led längs en snitzlad bana, ungefär som turister på guidad tur.
Nackdelen med att besöka en TV-studio idag är att stället skulle kunna vara vad som helst. En väldigt massa kontor. Skrivbord med datorer på. Dessutom var de flesta rummen tomma. Sydnytts redaktion var helt öde. De anställda visade upp hur programmen redigeras och så vidare. Det hade varit roligt om det var "förr i tiden" - om det satt någon och klippte 16mm-film. Nu såg det ut som om de byggde en hemsida. Eller laddade upp film på YouTube. Den analoga magin är ju borta. Pensionärerna stånkade hänfört IIIOOOOUUUUH! åt moderniteterna. "Va di kan hitta pu!"
I en avdelning stod min gode vän Tommy och förklarade effekterna i VINTERGATAN; en barnserie jag aldrig sett. Och det var väl intressant för de små liven på besök. Tänk att om de stod framför den där duken såg det på TV-skärmen ut som om de var någon annanstans! Om man var med och tävlade i någonting fick man en tablettask.
I studion spelade man in nya frågesporten VÅGMÄSTARNA med Kalle Lind som domare. En utvecklingsstörd tjej kom in och skrek "Titta, vi e i ett TV-program!". Jag tittade en stund på inspelningen. Jag fattade inte om de tävlande var några av dagens besökare som anmält sig, eller om de var anmälda sedan tidigare. En av de tävlande verkade i alla fall vara utvecklingsstörd han med, han såg så ut och kunde ingenting, och han pratade konstigt. Så fort han fick en fråga, sa han "........JA!" eller "..........NEJ!". Programledaren såg lätt desperat ut. Jag gissar att någon kommit fram och frågat killen om han ville vara med, varpå han svarade "........JA!". Tjock var han också.
Vid utgången huserade ett trädgårdsprogram. Pernilla Månsson Colt (som jag inbillar mig att jag känner, vilket jag dock inte gör) slog in plantor eller vad det nu var i tidningspapper och delade ut till förbipasserande. Hennes kollega lagade något slags efterrätt som var rätt god. Man fick en snapsglasstor portion. På en scen spelade ett par unga tjejer rocklåtar. Var de ett känt band från ett barnprogram, kanske? De spelade bland annat en av The Sounds' hitlåtar. Alldeles intill fanns ett bord med info om ett ungdomsprogram om mens. Verkade inte vara någon höjdare.
När man gick ut ur byggnaden kom man in i ett tält. Där sålde man Bolibompadrakar i tyg och andra prylar, och så hade, öh, Karls fäktningsskola uppvisning. Tre ungdomar utklädda till alver fäktades lite. De såg jönsiga ut. Förutom en av tjejerna som var snygg och hade tuff läderoutfit.
Därefter kom jag åter ut på gatan.
Det var det hela.
I princip hade det lika gärna kunnat handla om hur SJ:s tågrafik övervakas. Eller vad som helst annat som görs i kontorslandskap.
Jag fick en tidning om SVT, den där efterrätten, och en sådan där plastgrej man kan stoppa i kundvagnar som kräver tiokronorsmynt eller en Euro. Det står Sydnytt på den.
Ingen goodiebag.
Och inget kaffe.
Kalle, varför bjöd inte du på kaffe?
Och var höll alla kändisar hus? Som Gunnar Bernstrup. Eller Kryddan Petersson.
En stund efter att jag lämnat SVT såg jag en blond tjej låsa fast sin cykel vid en stolpe. Det såg allt ut att vara Maja från The Sounds.
...Men det kan ha varit någon helt annan.

Bio: Valhalla Rising

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment
Visst är det märkligt att det gjorts så få vikingafilmer. Här uppe i Norden skulle ju vikingafilm kunnat bli vår motsvarighet till westernfilmer, men icke. Och inte har det blivit så mycket i utlandet heller. Överraskande få Hollywoodfilmer, en handfull italienska 60-talsraffel... Och det är ju konstigt.
När Nicolas Winding Refn började prata om VALHALLA RISING för några år sedan, förväntade jag mig att han skulle gå loss med ett frejdigt svärdsvingaräventyr, i synnerhet med en så pampig titel. Refn hade gjort ett par floppar som förlorat pengar, som PUSHER III, och BRONSON var ju en pretentiös arthousefilm.
VALHALLA RISING visades på Göteborgs Filmfestival i början av året och jag kunde inte närvara. Huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen hade där sagt ett filmen är som att röka en imaginär joint, och rapporterna efter visningen handlade mest om vilket märklig, bisarr film det var.
Långt om länge nådde filmen Malmö, så nu har jag till slut sett den.
I denna dansk-engelska samproduktion, inspelad i Skottland, är Mikkelsen den enögde, ähum, Enöga - en karl som är så våldsam att han förvaras i en bur och när han slåss är han fastbunden vid en påle. Filmen öppnar med att Enöga, bunden vid sin påle, tar kål på några vikingar så att blod och gyttja stänker. Det är mycket blod. Det är ännu mer gyttja. Just den här scenen med pålen och gyttjan fick mig att tänka på en scen i CANNIBAL HOLOCAUST.
Det handlar visst om kristna vikingar mot hedniska vikingar med asatro. Riktigt vilka som är vilka uppfattar jag inte alltid, eftersom de flesta är täckta med gyttja och omöjliga att särskilja. Enöga lyckas döda hövdingen som äger honom och flyr tillsammans med slavpojken Are. De ger sig iväg i ett drakskepp och uppslukas av dimma. De kommer ut i vad som kanske är en ny värld.
VALHALLA RISING kan sammanfattas med två ord:
"Pretentious? Moi?"
Jag har inte den blekaste aning om vad Refn vill med den här filmen. Jag hade grava koncentrationsproblem under de 93 minuter filmen varar.
Vissa grejor är jättebra. Mads Mikkelsen, vars rollfigur dessutom är stum, är förstås bra som alltid. Han ser cool ut som skitig viking. Actionscenerna, främst slagsmål, är snaskigt blodiga, med krossade skallben och hjärna som rinner ut och blod som stänker åt alla håll.
Filmfotot är ibland riktigt bra; andra recensenter har jämfört med folk som Kurosawa, men själv kommer jag i första hand att tänka på klassiska, italienska gyttjewesterns som KEOMA och MANNAJA. Stämningen är ofta liknande; långa tagningar, ordfattigt, ödesmättad musik; en härjat ansikte i förgrunden och dramatiska landskap i bakgrunden.
Men VALHALLA RISING blir oengagerande och tråkig. Miljöerna är likartade. Ett gäng karlar går omkring. Det går inte att se vem som är vem. Ibland - och det är inte ofta - fäller de lite högtravande repliker. Ibland visas scenerna i slow-motion. Det hela blir mer och mer spejsat och pretentiöst. Vem är Enöga? Talar han verkligen genom Are? Är han ett överrnaturligt väsen? En gud? Hur fan ska jag kunna veta det? Men det spelar ingen roll. Filmen är fullkomligt späningsbefriad och oengagerande. Jag bryr mig inte.
Filmen är uppdelad i kapitel. Precis som Lars von Triers filmer brukar vara. Och på många sätt känns VALHALLA RISING som en von Trier-film. Hade Refn slängt in några omotiverade hårdporrklipp, hade det här definitivt blivit som en von Trier-film.
Nicolas Winding Refn är en trevlig kille med cool filmsmak. Jag förstår inte varför han envisas med att göra så märkliga, smala filmer. De hamnar mellan två stolar, de blir varken genrefilm/exploitation eller arthouse. De blir alldeles för arty genrefilm/exploitation. Jag hoppas att Refn inte kommer att förvandlas till en posör, som von Trier.
Häromdagen rapporterades det om att Refn nu vill filmatisera Wonder Woman.






(Malmöpremiär 21/5)

fredag 21 maj 2010

Megan Fox kallar Michael Bay Adolf Hitler, men svenskar vann i Cannes

Megan Fox har visst lämnat inspelningen av TRANSFORMERS 3 efter att ha blivit "verbally abused" av Michael Bay. Hon kallar honom Adolf Hitler.
Fox kommer att ersättas av en Real Doll.
Mer info HÄR.

Vidare kom idag en pressrelease från Film i Väst (och en nästan identisk från SFI):


Film i Västs sampro-
duktioner, den svensk långfilmen Sound of Noise och den danska kortfilmen Berik har fått pris vid filmfestivalen i Cannes.  Sound of Noise av Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson prisas i Kritikerveckan och har utsetts till bästa film i klassen OFAJ (Very) Young Critic Award.
Och i Kritikerveckans kortfilmsklass tilldelas Berik av Joseph Borgman priset för bästa kortfilm.
-Jag är jätteglad över båda de här filmernas framgångar. Sound of Noise har också uppmärksammats mycket här nere och det är ju heller inte första gången Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson har framgångar i Cannes, säger Tomas Eskilsson, VD vid Film i Väst.
I rollerna ses bland andra Bengt Nilsson, Sanna Persson, Magnus Börjeson, Marcus Haraldson, Johannes Björk, Anders Vestergård, Fredrik Myhr och Sven Ahlström.
-Det är jätteroligt att filmen är inbjuden till Cannes och det ingår i en långsiktig strategi att producera högkvalitativa filmer med ambition att nå ut till den internationella marknaden, samt att lyfta fram och följa upp en ny generation av nyskapande regissörer, säger filmens producent Olivier Guerpillon vid produktionsbolaget DFM Fiktion.
Handlingen i korta drag:
En grupp excentriska trumslagare slår till mot staden, spelandes på allt annat än vanliga instrument. Polisen Warnebring ställs inför det bisarra fallet. Hans jakt på de musikaliska serieförbrytarna förvandlas snart till en personlig vendetta.
Sound of Noise är inspirerad av kortfilmen Music for one apartment and six drummers som deltog i huvudtävlan i Cannes 2001. Music for one apartment and six drummers räknas som en av de mest spridda kortfilmerna i världen med 30 internationella priser och över sex miljoner tittare på YouTube.
Det är fjärde gången som Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson är inbjudna till Cannes; Bakom Mahognybordet 1996,  Music for one apartment and six drummers 2001, Kvinna vid grammofon 2006 och Sound of Noise 2010.
Även den danska kortfilmen Berik i regi av Daniel Borgmann är uttagen till kritikerveckan.
Det är andra året i rad som en kortfilm av Daniel Joseph Borgman valts ut till filmfestivalen i Cannes. Förra året deltog hans "Lars och Peter" i Short Film Competition, i år hans  "Berik" som är en berättelse om vänskap och ensamhet.
Handlingen i korta drag:
Berik är främst en berättelse om vänskap och ömsesidig förståelse och utspelar sig i Kazakstan. Berik, 33, är blind och lider av skador efter att han utsatts för radioaktiv strålning. Han lever tillsammans med sin bror och tillbringar sina dagar i ensamhet, i väntan på att hans bror ska komma hem från jobbet. Men en dag förändras allt när elvaårige Adil, den minsta och minst populära av pojkarna i huset, blir av med sin fotboll och i sin jakt för att få tillbaka den, knackar på dörren till Beriks lägenhet...
Återigen har Borgman slagit sig ihop med producenten Katja Adomeit, som producerade filmen för Zentropa Productions.
*Den första svenska Film i Väst-samproduktionen som deltog i tävlan i Cannes var Ruben Östlunds De ofrivilliga som tävlade i kategorien Un Certain Regard 2008. Film i Väst har haft en lång rad internationella samproduktioner med i festivalen i Cannes under åren. Exempelvis  vid förra årets Cannes-festival belönades Charlotte Gainsbourg med en Guldpalm för bästa kvinnliga huvudroll i Lars von Triers Antichrist och Kamen Kalevs Eastern Plays tävlade i kategorin Director's Fortnight.
Film i Väst skapar förutsättningar för filmproduktion genom att bidra till finansieringen av filmprojekt. Investeringen i den enskilda filmen gör Film i Väst till samproducent och delägare och i dag är Film i Väst en av de mest framgångsrika regionala filmfonderna i vår del av världen.

Budgetalternativet till iPad

Jag har tidigare ifrågasatt den nya Äppelprodukten iPad, som jag inte begriper vad man ska den till.
Jag har därför låtit ta fram en konkurrerande produkt. Den är oändligt mycket billigare än en iPad, den är mycket snyggare, och man kan ha den till ungefär samma saker.

TOPPRAFFEL!
presenterar
iGriffel

Eugene Klein, 25, har precis blivit popstjärna

Ha ha ha! Det här är tammefan något av det roligaste jag sett! Åtminstone i rockväg.
Den gode Gene har uppenbarligen inte riktigt hittat sin stil och jargong än.

Det är ingen hejd på vad skam går på torra land!

Här är omslaget till andra numret av Dynamites kommande Fantomentidning.

Visst. Det är snyggt. Det är tufft.

Men det här är ju PREDATOR. Knappast Fantomen.

Eller?


...Och här har vi omslaget till nummer tre. Ganska neutralt och väldigt snyggt. Men går Fantomen omkring och målar dödskallar på sina offer? Eller doppar han ringen i rödfärg? Eller slår han så hårt att huden spricker och offren blöder?

torsdag 20 maj 2010

Bio: Youth in Revolt

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment
Som jag säkert nämnt flera gånger förut, har American Independent blivit något av en genre, snarare än filmer som enbart är gjorda oberoende; utanför studiosystemet. Filmerna ska hålla en viss stil och en viss typ av humor. Helst ska de även innehålla Steve Buscemi.
Miguel Artetas YOUTH IN REVOLT hamnar någonstans mitt emellan traditionell, småvulgo tonårskomedi och lätt arty independentfilm. Det hela börjar med en bild på Frank Sinatra och ljudet av sextonårige Nick Twisp som onanerar. Michael Cera (som dock blir 22 nästa månad) spelar Nick, den sedvanlige oskulden och mesen som inget hellre vill än att få ihop det med en snygg brud med samma nischade intressen som han själv.
Nick bor hos sin morsa (Jean Smart), en härlig white trash-kvinna som lever på Nicks barnbidrag, och i hemmet finns även hennes sambo Jerry (Zach Galifianakis från BAKSMÄLLAN), som sålt en defekt bil (med banan i förgasaren) till tre sjömän. När de burdusa sjömännen vill ha pengarna tillbaka, tar Jerry sambon och Nick med sig till en trailerpark i skogen.
Där träffar Nick den söta Sheeni (Portitia Doubleday), som bor i en villa tillsammans med sina djupt religiösa föräldrar, och Nick blir förstås störtförälskad - och känslorna verkar vara besvarade. Dock har Sheeni redan en pojkvän, den superbegåvade Trent, som kan franska och skriver futuristisk poesi. För att kunna imponera på Sheeni, skapar Nick ett alterego; den mustaschprydde och kedjerökande Francois (Cera han också), som med jämna mellanrum dyker upp och ger Nick råd om hur han ska hantera de alltmer bisarra situationer han hamnar i.
Och det är minsann bisarra situationer. Nicks farsa spelas av Steve Buscemi (tänka sig!) som bor ihop med en ung brud som oftast bär bikini. När Jerry plötsligt dör, får Nicks morsa hastigt och lustigt ihop det med en besynnerlig polis, spelad av Ray Liotta. Nicks granne spelas av Fred Willard! Sheenis farsa görs av M Emmett Walsh! Plötsligt dyker Justin Long upp som Sheenis brorsa, som bjuder på magiska svampar. Willard och Walsh borde få varsin Oscar för scenerna där de är höga på svamp! Just det, Sheenis föräldrar har även en kyrkorgel med 60 pipor i vardagsrummet. Sjömännen har på någon vänster lyckats få in Jerrys Lincoln i familjens vardagsrum.
I grunden är YOUTH IN REVOLT en söt kärlekshistoria; pojke möter flicka, som gjorts till skruvad komedi. Och ja, bitvis är det här jävligt roligt. Ett stort antal scener fick mig att skratta högt, vilket jag sällan gör på bio, åtminstone inte i nyktert tillstånd. Dock börjar storyn, som bygger på en roman, att sagga en aning under filmens andra halva, och ibland känns det ... vad ska jag säga... Tja, det känns lite väl sökt emellanåt. Jag tänkte länge att det här kommer att bli en fyra i betyg, men någon måtta får det vara på min snällhet.
Filmen har fantastiska, leranimerade förtexter, en udda animerad sekvens mitt i (den involverar kopulerande par och ett lillfinger) samt tecknad film under eftertexterna. Det här är en väldigt sevärd film med en hel packe kul skådisar, och i vanlig ordning är Fred Willard bäst. Synd att hans roll är så liten.





(Biopremiär 28/5)

onsdag 19 maj 2010

Bio: Prince of Persia: The Sands of Time

Foton copyright (c) Disney Enterprises and Jerry Bruckheimer, Inc.

I början av 1990-talet köpte min farsa en PC. En fredagskväll när jag hälsade på för att basta och äta upp mig, satt jag i TV-rummet när jag hörde märkliga ljud från farsans arbetsrum: BEEP! BLIP! BLOP! BEEP! Självklart gick jag in för att se vad han sysslade med - och upptäckte att han satt och spelade ett datorspel. Nu är det så här att farsan verkligen avskyr datorspel. En av hans vänner hade gett honom en diskett med ett spel, och av någon anledning testade farsan det. Fråga mig inte varför - han föraktar spel.

Spelet var PRINCE OF PERSIA (eller trodde vi det hette PRINSEN FRÅN PERSTORP?), och så snart farsan tröttnade (mer eller mindre omedelbart) var det min tur att pröva. Eftersom spelet bara låg på en diskett, antar jag att det var en demo, och inte nog med det, det var något fel på det, en bugg eller något, vilket gjorde det omöjligt att avsluta en av de tidigaste nivåerna i detta väldigt traditionella plattformsspel.

Mer avancerade versioner av PRINCE OF PERSIA har släppts sedan dess, men jag har inte spelat någon av dem och jag har ingen aning om vad de handlar om - och därför promenerade jag iväg till premiärvisningen (ingen pressvisning av "säkerhetsskäl") av filmadaptionen utan att veta vad jag skulle förvänta mig handlingsmässigt.

Filmer baserade på TV-spel brukar ju ofta suga häströv, så jag förväntade mig långt ifrån ett mästerverk. PRINCE OF PERSIA är en svärd & sandal-film, och så är ju även CLASH OF THE TITANS - som bara är en enda högljudd röra. För att sänka mina förväntningar ännu mer, handlar det om en Jerry Bruckheimer-produktion, vilket skulle kunna innebära att jag var på väg att utsätta mig för osebart mög som TRANSFORMERS 2: DUM TITEL.

Kors i röven, sa kärringen som satte sig på lien! Hade jag fel eller hade jag fel?

Som ni vet gillade ju jag Ridley Scotts ROBIN HOOD, men en massa människor blev besvikna när filmen inte var ett traditionellt tjoflöjt-äventyr, med akrobatisk fäktning och glada upptåg. Nej, det var det ju verkligen inte, men jag har glada nyheter för er:

PRINCE OF PERSIA; THE SANDS OF TIME är precis så!

Jake Gyllenhaal är föräldralöse Dastan, som uppfostrats som en prins av kungen av Persien. Men efter att ha attackerat ett rivaliserande rike för att sno vapen, blir kungen mördad av någon av sina egna och den alltid gladlynte Dastan blir huvudmisstänkt och måste fly. Med sig får han prinsessan Tamina (Gemma Arterton) från det där andra riket, och tillsammans måste de hitta den riktige mördaren och upptäcka orsaken till lönnmordet. Det hela kretsar kring en magisk dolk som egentligen är en tidsmaskin i fickformat, och filmens skurk - som är PRECIS den ni tror det är - behöver den för att resa tillbaka i tiden och bli kung. Just det, efter att ha gnabbats och munhuggits, blir Dastan och Tamina kära i varandra, men det behövde jag förstås inte tala om.

Äventyret är regisserat av Mike Newell. Hm, det namnet låter bekant, säger ni. Så klart det gör, det här är ju killen som bland annat gjort FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING, den utmärkta DONNIE BRASCO och en av Harry Potter-filmerna. Jag tror inte att Newell är kapabel att göra fullkomligt hjärndöda filmer av den typ Michael Bay gör.

Storyn är förstås inte mycket att skriva hem om, eller ens SMS:a hem om, men Newells film kan leva högt på sin rollista, som även innehåller Ben Kingsley som en slem onkel, och Alfred Molina som en Ali Baba-aktig rövare; en älskvärd, alltid skrattande bov man aldrig riktigt kan lita på. Dialogen och rollfigurerna är överraskande välskrivna, i synnerhet Tamina. Den ganska bredaxlade Arterton är mer än bara ett (mycket!) vackert ansikte, hon är väldigt långt ifrån de veka, hjälplösa hjältinnor den här typen av film brukar vara full av. Det här är en prinsessa med skinn inte bara på näsan. Hade hon haft en bil, hade hon satt upp en bildekal med texten "JAG TAR FAN INTE NÅN SKIT!". Jag trodde att Gemma Arterton var en ny förmåga, vilket innebär att jag inte kommer ihåg henne från till exempel ROCKNROLLA, QUANTUM OF SOLACE och speciellt inte från CLASH OF THE TITANS*. Jag minns ingenting alls från den filmen, mer än alla lösskägg.

Filmen är ofta läcker att titta på och ofta glöder de soldränkta scenerierna av en gyllene lyster. Här finns massor och åter massor av akrobatiska och vildsinta (men familjevänliga) actionscener, lite komedi, ett strutsrace - vilket förstås är väldigt coolt - och Jake Gyllenhaal besitter den pojkaktiga charm hjälterollen kräver.

Här finns några scener i vilka Dastan måste hoppa från pelare till pelare, eller använda pilar för att klättra uppför en vägg, och dessa för förstås tankarna till datorspel, och finalens explosiva CGI-orgie håller på lite för länge på typiskt Jerry Bruckheimer-vis.

Men förutom det, måste jag säga att jag kände mig lite snopen där jag satt i biofåtöljen och upptäckte att jag gillade den här popcornrullen. Och jag gillade den faktiskt en hel del!







(Biopremiär 19/5)

*Kyss Karlsson om det inte var Atherton som spelade bruden som hjälten fick ihop det med i filmhistoriens kortaste romans. Jag var tvungen att kolla upp detta i min egen recension!



Åsa-Nisse och det svarta guldet: Rollistan!

Nytt meddelande från Taste PR. Bland annat listas skådisarna i den kommande Åsa-Nisse-filmen:

Kjell Bergqvist (Åsa-Nisse)
Michael Segerström (Klabbarparn)
Johan Glans (Mårten Dagelid)
Johan Rabaeus (Sjökvistarn)
Henrik Dorsin (Knohultarn)
Maria Lundqvist (Statsministern)
Stig Grybe (Greven)
Jonas Åhlund (Knohults hemvärn, Fansson)
Linus Eklund (Knohults hemvärn, Hansson)
Viktor Titelman (Knohults hemvärn, Jansson)

Fredrik Boklund är regissör 
Zoula Pitsiava är producent
Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar står för manus 


Boklund har tidigare regisserat en massa musikvideor samt filmen MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER.

tisdag 18 maj 2010

DVD: Law Abiding Citizen

LAW ABIDING CITIZEN (Noble Entertainment)
I sin Metrokrönika häromdagen - det var kanske till och med igår - nämnde Jonas Cramby thrillern LAW ABIDING CITIZEN. Han skrev något om att det är en oskriven lag i Hollywood att barn och hundar inte får råka alltför illa ut på film, och att i just den här filmen utnyttjas barn på ett smaklöst sätt.
Det slog mig att BE COOL-regissören F Gary Grays film är ännu en av de där jag inte kommit mig för att se, trots att den kom härommånaden. Trist omslag och Jamie Foxx i huvudrollen. Jag har ibland lite problem med Foxx, det är något med hans utseende, något med sättet han agerar på - en blekare upplaga av Denzel Washington, försedd med smal, löjlig mustasch. Vad han än gör känns det som om han vill skrika "Kolla in mitt Oscar Performance!". Och är det inte lite frikyrkopastor över honom?
Å andra sidan delar han huvudroll med Gerard Butler, i vanlig ordning orakad, och honom gillar vi ju.
Butler är Clyde Shelton som i filmens början får se två karlar bryta sig in i hans bostad och mörda hans fru och lilla dotter, medan han själv ligger bakbunden. Fast vi i publiken får inte se ungen dödas - scenen slutar med att den ene busen lyfter upp tösen. Först senare säger Shelton att han såg sin fru och dotter slaktas. Var det detta Cramby åsyftade? Man får verkligen inte se bovarna göra något mot flickan, och jag tror inte att hon var närvarande när våldsscenerna spelades in. Till skillnad från lilltjejen i PUNISHER: WAR ZONE! Punisher bär på henne när han med hagelgevär skjuter huvudet av en bov.
Rättegången blir som så ofta i amerikanska filmer en parodi, och mannen som dödat fru och dotter Shelton går fri. Åklagaren Nick Rice (Foxx) kan inget göra, men råkar bli fotograferad när den frisläppte skurken tacksamt skakar hans hand.
Tio år senare har Shelton fortfarande inte släppt dubbelmordet och vad som hände under rättegången. Den ene gärningsmannen har gripits för ett annat brott och ska avrättas med giftspruta, en process som tydligen ska vara smärtfri, men den dödsdömde dör under svåra plågor. Det är Shelton som varit framme och bytt kemikalier, på någon vänster.
Shelton letar upp den andre gärningsmannen, drogar honom med ett preparat som förlamar honom, men låter honom vara vid medvetande och känna allt. Shelton styckar mannen med cirkelsåg, en akt han filmar. Han skickar filmen till Rice, men dennes dotter får tag i filmen och ser den i tron att det är något annat. Är det möjligen denna scen Cramby åsyftar? För sedan finns det inte fler scener med små barn.
Shelton låter sig gripas, men han fortsätter att verka inifrån fängelset. Superintelligent ingenjör som han är, har han föerberett en lång rad välplanerade dödsfällor som en i taget har ihjäl alla som var involverade i fallet som slutade med att Sheltons familjs mördare gick fria.
LAW ABIDING CITIZEN är en hyfsat påkostad biofilm som gick direkt till DVD i Sverige. På sätt och vis kan jag förstå varför. Manuset av Kurt Wimmer (EQUILIBRIUM/CUBIC) är något alldeles långsökt och fånigt. Visst är det intressant att Clyde Shelton sitter inspärrad större delen av filmen, men ändå lyckas döda drivor av folk. Men jag köper det inte, jag accepterar inte det han gör. Alla dessa prylar som funkar exakt som de ska på exakt utsatt tid. Ett offer har fått sin mobiltelefon preparerad så att den exploderar om man svarar i den. Hur kom Shelton åt den? Hur visste han när offret skulle svara? Och att offret själv skulle svara?
Samtidigt ställer filmen en rad intressanta frågor kring det amerikanska rättsystemet. När Shelton i början ställs inför rätta vill domaren först sätta honom på fri fot - vilket gör att Shelton får vatten på sin kvarn. Han ska ju inte släppas fri, han är ju misstänkt för två mord! Tio år tidigare släpptes hans familjs mördare på fri fot. Och sådant här läser vi ju om för jämnan. Det hela har så smått börjat ta sig till Sverige också. Just nu är flera dagstidningar fulla av snyftreportage om 23-åringen i Landskrona, hans 19-åriga fru och två månader gamla unge. Den 71-årige mannen som fick sin hustru dödad ägnas bara notiser.
Det här är en kompetent gjord film med bra foto, en del schysst splatter och flera bra skådisar. Både Colm Meaney och Bruce McGill medverkar, liksom söta Leslie Bibb, som även var med som hastigast i TRICK 'R TREAT, vilken jag ju skrev om igår. Därför ser jag mellan fingrarna vad gäller fjönterier, och delar ut tre syndiga dvärgar.

Varför Microsoft trots allt är coolare än Apple

Mac-anhängare älskar att kasta skit på Microsoft, men allvarligt talat - kolla den här reklamfilmen för Windows 7. Apple kan komma med sin jävla iPad (vad ska man med en sådan till?) och andra iProdukter, men de kommer aldrig någonsin att göra en reklamfilm med klipp ur en Lucio Fulci-film!