onsdag 19 maj 2010

Bio: Prince of Persia: The Sands of Time

Foton copyright (c) Disney Enterprises and Jerry Bruckheimer, Inc.

I början av 1990-talet köpte min farsa en PC. En fredagskväll när jag hälsade på för att basta och äta upp mig, satt jag i TV-rummet när jag hörde märkliga ljud från farsans arbetsrum: BEEP! BLIP! BLOP! BEEP! Självklart gick jag in för att se vad han sysslade med - och upptäckte att han satt och spelade ett datorspel. Nu är det så här att farsan verkligen avskyr datorspel. En av hans vänner hade gett honom en diskett med ett spel, och av någon anledning testade farsan det. Fråga mig inte varför - han föraktar spel.

Spelet var PRINCE OF PERSIA (eller trodde vi det hette PRINSEN FRÅN PERSTORP?), och så snart farsan tröttnade (mer eller mindre omedelbart) var det min tur att pröva. Eftersom spelet bara låg på en diskett, antar jag att det var en demo, och inte nog med det, det var något fel på det, en bugg eller något, vilket gjorde det omöjligt att avsluta en av de tidigaste nivåerna i detta väldigt traditionella plattformsspel.

Mer avancerade versioner av PRINCE OF PERSIA har släppts sedan dess, men jag har inte spelat någon av dem och jag har ingen aning om vad de handlar om - och därför promenerade jag iväg till premiärvisningen (ingen pressvisning av "säkerhetsskäl") av filmadaptionen utan att veta vad jag skulle förvänta mig handlingsmässigt.

Filmer baserade på TV-spel brukar ju ofta suga häströv, så jag förväntade mig långt ifrån ett mästerverk. PRINCE OF PERSIA är en svärd & sandal-film, och så är ju även CLASH OF THE TITANS - som bara är en enda högljudd röra. För att sänka mina förväntningar ännu mer, handlar det om en Jerry Bruckheimer-produktion, vilket skulle kunna innebära att jag var på väg att utsätta mig för osebart mög som TRANSFORMERS 2: DUM TITEL.

Kors i röven, sa kärringen som satte sig på lien! Hade jag fel eller hade jag fel?

Som ni vet gillade ju jag Ridley Scotts ROBIN HOOD, men en massa människor blev besvikna när filmen inte var ett traditionellt tjoflöjt-äventyr, med akrobatisk fäktning och glada upptåg. Nej, det var det ju verkligen inte, men jag har glada nyheter för er:

PRINCE OF PERSIA; THE SANDS OF TIME är precis så!

Jake Gyllenhaal är föräldralöse Dastan, som uppfostrats som en prins av kungen av Persien. Men efter att ha attackerat ett rivaliserande rike för att sno vapen, blir kungen mördad av någon av sina egna och den alltid gladlynte Dastan blir huvudmisstänkt och måste fly. Med sig får han prinsessan Tamina (Gemma Arterton) från det där andra riket, och tillsammans måste de hitta den riktige mördaren och upptäcka orsaken till lönnmordet. Det hela kretsar kring en magisk dolk som egentligen är en tidsmaskin i fickformat, och filmens skurk - som är PRECIS den ni tror det är - behöver den för att resa tillbaka i tiden och bli kung. Just det, efter att ha gnabbats och munhuggits, blir Dastan och Tamina kära i varandra, men det behövde jag förstås inte tala om.

Äventyret är regisserat av Mike Newell. Hm, det namnet låter bekant, säger ni. Så klart det gör, det här är ju killen som bland annat gjort FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING, den utmärkta DONNIE BRASCO och en av Harry Potter-filmerna. Jag tror inte att Newell är kapabel att göra fullkomligt hjärndöda filmer av den typ Michael Bay gör.

Storyn är förstås inte mycket att skriva hem om, eller ens SMS:a hem om, men Newells film kan leva högt på sin rollista, som även innehåller Ben Kingsley som en slem onkel, och Alfred Molina som en Ali Baba-aktig rövare; en älskvärd, alltid skrattande bov man aldrig riktigt kan lita på. Dialogen och rollfigurerna är överraskande välskrivna, i synnerhet Tamina. Den ganska bredaxlade Arterton är mer än bara ett (mycket!) vackert ansikte, hon är väldigt långt ifrån de veka, hjälplösa hjältinnor den här typen av film brukar vara full av. Det här är en prinsessa med skinn inte bara på näsan. Hade hon haft en bil, hade hon satt upp en bildekal med texten "JAG TAR FAN INTE NÅN SKIT!". Jag trodde att Gemma Arterton var en ny förmåga, vilket innebär att jag inte kommer ihåg henne från till exempel ROCKNROLLA, QUANTUM OF SOLACE och speciellt inte från CLASH OF THE TITANS*. Jag minns ingenting alls från den filmen, mer än alla lösskägg.

Filmen är ofta läcker att titta på och ofta glöder de soldränkta scenerierna av en gyllene lyster. Här finns massor och åter massor av akrobatiska och vildsinta (men familjevänliga) actionscener, lite komedi, ett strutsrace - vilket förstås är väldigt coolt - och Jake Gyllenhaal besitter den pojkaktiga charm hjälterollen kräver.

Här finns några scener i vilka Dastan måste hoppa från pelare till pelare, eller använda pilar för att klättra uppför en vägg, och dessa för förstås tankarna till datorspel, och finalens explosiva CGI-orgie håller på lite för länge på typiskt Jerry Bruckheimer-vis.

Men förutom det, måste jag säga att jag kände mig lite snopen där jag satt i biofåtöljen och upptäckte att jag gillade den här popcornrullen. Och jag gillade den faktiskt en hel del!







(Biopremiär 19/5)

*Kyss Karlsson om det inte var Atherton som spelade bruden som hjälten fick ihop det med i filmhistoriens kortaste romans. Jag var tvungen att kolla upp detta i min egen recension!



Åsa-Nisse och det svarta guldet: Rollistan!

Nytt meddelande från Taste PR. Bland annat listas skådisarna i den kommande Åsa-Nisse-filmen:

Kjell Bergqvist (Åsa-Nisse)
Michael Segerström (Klabbarparn)
Johan Glans (Mårten Dagelid)
Johan Rabaeus (Sjökvistarn)
Henrik Dorsin (Knohultarn)
Maria Lundqvist (Statsministern)
Stig Grybe (Greven)
Jonas Åhlund (Knohults hemvärn, Fansson)
Linus Eklund (Knohults hemvärn, Hansson)
Viktor Titelman (Knohults hemvärn, Jansson)

Fredrik Boklund är regissör 
Zoula Pitsiava är producent
Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar står för manus 


Boklund har tidigare regisserat en massa musikvideor samt filmen MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER.

tisdag 18 maj 2010

DVD: Law Abiding Citizen

LAW ABIDING CITIZEN (Noble Entertainment)
I sin Metrokrönika häromdagen - det var kanske till och med igår - nämnde Jonas Cramby thrillern LAW ABIDING CITIZEN. Han skrev något om att det är en oskriven lag i Hollywood att barn och hundar inte får råka alltför illa ut på film, och att i just den här filmen utnyttjas barn på ett smaklöst sätt.
Det slog mig att BE COOL-regissören F Gary Grays film är ännu en av de där jag inte kommit mig för att se, trots att den kom härommånaden. Trist omslag och Jamie Foxx i huvudrollen. Jag har ibland lite problem med Foxx, det är något med hans utseende, något med sättet han agerar på - en blekare upplaga av Denzel Washington, försedd med smal, löjlig mustasch. Vad han än gör känns det som om han vill skrika "Kolla in mitt Oscar Performance!". Och är det inte lite frikyrkopastor över honom?
Å andra sidan delar han huvudroll med Gerard Butler, i vanlig ordning orakad, och honom gillar vi ju.
Butler är Clyde Shelton som i filmens början får se två karlar bryta sig in i hans bostad och mörda hans fru och lilla dotter, medan han själv ligger bakbunden. Fast vi i publiken får inte se ungen dödas - scenen slutar med att den ene busen lyfter upp tösen. Först senare säger Shelton att han såg sin fru och dotter slaktas. Var det detta Cramby åsyftade? Man får verkligen inte se bovarna göra något mot flickan, och jag tror inte att hon var närvarande när våldsscenerna spelades in. Till skillnad från lilltjejen i PUNISHER: WAR ZONE! Punisher bär på henne när han med hagelgevär skjuter huvudet av en bov.
Rättegången blir som så ofta i amerikanska filmer en parodi, och mannen som dödat fru och dotter Shelton går fri. Åklagaren Nick Rice (Foxx) kan inget göra, men råkar bli fotograferad när den frisläppte skurken tacksamt skakar hans hand.
Tio år senare har Shelton fortfarande inte släppt dubbelmordet och vad som hände under rättegången. Den ene gärningsmannen har gripits för ett annat brott och ska avrättas med giftspruta, en process som tydligen ska vara smärtfri, men den dödsdömde dör under svåra plågor. Det är Shelton som varit framme och bytt kemikalier, på någon vänster.
Shelton letar upp den andre gärningsmannen, drogar honom med ett preparat som förlamar honom, men låter honom vara vid medvetande och känna allt. Shelton styckar mannen med cirkelsåg, en akt han filmar. Han skickar filmen till Rice, men dennes dotter får tag i filmen och ser den i tron att det är något annat. Är det möjligen denna scen Cramby åsyftar? För sedan finns det inte fler scener med små barn.
Shelton låter sig gripas, men han fortsätter att verka inifrån fängelset. Superintelligent ingenjör som han är, har han föerberett en lång rad välplanerade dödsfällor som en i taget har ihjäl alla som var involverade i fallet som slutade med att Sheltons familjs mördare gick fria.
LAW ABIDING CITIZEN är en hyfsat påkostad biofilm som gick direkt till DVD i Sverige. På sätt och vis kan jag förstå varför. Manuset av Kurt Wimmer (EQUILIBRIUM/CUBIC) är något alldeles långsökt och fånigt. Visst är det intressant att Clyde Shelton sitter inspärrad större delen av filmen, men ändå lyckas döda drivor av folk. Men jag köper det inte, jag accepterar inte det han gör. Alla dessa prylar som funkar exakt som de ska på exakt utsatt tid. Ett offer har fått sin mobiltelefon preparerad så att den exploderar om man svarar i den. Hur kom Shelton åt den? Hur visste han när offret skulle svara? Och att offret själv skulle svara?
Samtidigt ställer filmen en rad intressanta frågor kring det amerikanska rättsystemet. När Shelton i början ställs inför rätta vill domaren först sätta honom på fri fot - vilket gör att Shelton får vatten på sin kvarn. Han ska ju inte släppas fri, han är ju misstänkt för två mord! Tio år tidigare släpptes hans familjs mördare på fri fot. Och sådant här läser vi ju om för jämnan. Det hela har så smått börjat ta sig till Sverige också. Just nu är flera dagstidningar fulla av snyftreportage om 23-åringen i Landskrona, hans 19-åriga fru och två månader gamla unge. Den 71-årige mannen som fick sin hustru dödad ägnas bara notiser.
Det här är en kompetent gjord film med bra foto, en del schysst splatter och flera bra skådisar. Både Colm Meaney och Bruce McGill medverkar, liksom söta Leslie Bibb, som även var med som hastigast i TRICK 'R TREAT, vilken jag ju skrev om igår. Därför ser jag mellan fingrarna vad gäller fjönterier, och delar ut tre syndiga dvärgar.

Varför Microsoft trots allt är coolare än Apple

Mac-anhängare älskar att kasta skit på Microsoft, men allvarligt talat - kolla den här reklamfilmen för Windows 7. Apple kan komma med sin jävla iPad (vad ska man med en sådan till?) och andra iProdukter, men de kommer aldrig någonsin att göra en reklamfilm med klipp ur en Lucio Fulci-film!

Det grymma svärdet 2: De grymma vampyrerna

Albert Pyun har släppt en trailer för sin DET GRYMMA SVÄRDET-uppföljare, TALES OF AN ANCIENT EMPIRE. Detta är "Red band"-trailern, det vill säga den barnförbjudna versionen.
Jaaa...
Det ser ju väldigt billigt ut. Jösses, vilka vissna CGI-effekter. Och det verkar vara mer en vampyrfilm än sword & sorcery.
Men vem vet, den är kanske bra trots det?


TALES OF AN ANCIENT EMPIRE - RED BAND TRAILER - HD version from Albert Pyun on Vimeo.

måndag 17 maj 2010

DVD: Trick 'r Treat

TRICK 'R TREAT (Warner Home Entertainment)
Återigen dags för en film som funnits ute ett bra tag - sedan oktober förra året, faktiskt (fast den står fortfarande på nyhetshyllan i en av Hemmakvälls butiker i Malmö). Liksom fallet var med THE HILLS RUN RED, fick jag aldrig ett recensionsexemplar och glömde bort att be om ett.
TRICK 'R TREAT har fått en massa lysande recensioner utomlands och röstades här och var fram som 2009 års bästa direkt på DVD-film i USA. En amerikansk herre jag jobbar för har tjatat på mig i ett halvår nu: "Har du sett TRICK 'R TREAT än?!"
Nu har jag äntligen sett den, så det är väl lika bra att ta upp filmen här.
TRICK 'R TREAT skrevs och regisserades redan 2007 av Michael Dougherty, och den producerades av Bryan Singer. Dougherty hade tidigare tillsammans med Singer skrivit manus till den senares SUPERMAN RETURNS. Det var meningen att deras lilla skräckfilm skulle få biopremiär till Halloween 2007, men då deras Stålmannenfilm inte presterat det Warner förväntade sig, struntade bolaget i att släppa filmen, rädda för en flopp. I synnerhet som SAW IV skulle ha premiär samtidigt.
Releasen sköts upp och sköts upp, och till slut släpptes filmen direkt på DVD i oktober 2009, försedd med Warner Premiere-loggan.
Doughertys film ser verkligen ut som en bioproduktion. Det här är en riktigt flott film, skyhögt över annan direkt på DVD-skräck. Musik som för tankarna till Danny Elfman, en del påkostade specialeffekter, tjusiga förtexter modell serietidning.
Lite värre ställt är det med innehållet. Det här är en antologi med fem små berättelser som utspelas lite omvartannat sådär i samma kvarter under Halloweennatten. Det är den oskuldsfulla Anna Paquin som motvilligt klär ut sig till Rödluvan när hon ska ut och festa med sina väninnor, en rektor som extraknäcker som seriemördare och har ihjäl en tjock, rödhårig pojke (bra gjort!), några ungar som ska besöka en sjö där en skolbuss full med barn en gång sjönk, en enstöring som attackeras av en maskerad monsterunge, och ett par som blåser ut ljuset i en pumpagubbe innan midnatt.
Historierna är klart inspirerade av EC Comics, men når inte alls upp till dessa klassikers nivå. Doughertys stories är aningen poänglösa och för tankarna till CREEPSHOW, som jag aldrig varit sådär jätteförtjust i, just för att berättelserna hade alltför svag slutknorr. Här är nog avsnittet med Paquin bäst.
Men trots denna brist får Dougherty till det ändå. TRICK 'R TREAT är en mycket underhållande film med flera coola inslag, och som sagt, det här är oerhört tjusigt att titta på. Filmen hade inte gjort bort sig på en biograf. Dessutom varar den inte ens 80 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.
Därför kan jag ge TRICK 'R TREAT det höga betyg jag trots allt ger den.

Jonah Hex: Nya posters, nya bilder

Nya bilder ur Conan

När jag såg de första bilderna från inspelningen av nya CONAN undrade jag vaffan det var - det såg ut som Djingis Khan eller THE SCORPION KING.
Men dessa nya bilder ser ju betydligt bättre ut. Det här liknar ju verkligen Conan!

Dio död

Efter en del falska rykten, dementerade av hans fru, verkar nu Ronnie James Dio ha gått och dött på riktigt, 67 år gammal. Mer info finns HÄR. Dio var inte bara sångare, en gång stal han även en tavla. Något Johan Wanloo berättade om i serien "Ett fall för Frank Valdor".

söndag 16 maj 2010

Bio: En ganska snäll man

Foto copyright © Nordisk Film

Norsk film har en tendens att hålla sig inom det egna landets gränser. De senaste norska filmerna jag såg, var en barnfilm på BUFF och DÖD SNÖ på DVD. MAX MANUS, som biovisades förra året, missade jag.

Enda orsaken till att EN GANSKA SNÄLL MAN går upp på bio i Sverige, är nog det faktum att Stellan Skarsgård spelar huvudrollen. Annars hade norrmännen troligen fått behålla den här komedin.
Skarsgård är Ulrik, som suttit tolv år på kåken efter att ha skjutit ihjäl en kille. När han nu kommer ut är han fläskig och har en misslyckad frisyr med slånken hästsvans - och han vill leva ett nytt liv. Det hinner dock inte gå så lång tid innan han kontaktas av den lokale gangstern Rune Jensen (Bjørn Floberg) och dennes tafatte hantlangare Rolf (Gard B Eidsvold (Aidsvåld?!)). De har hittat snubben som tjallade på Ulrik, så nu kan Ulrik äntligen hämnas och knäppa tjallaren.

Ulrik får jobb på en bilverkstad och blir inhyst i verkstadens ägares källare, där ägarens hustru Margrethe (Jorunn Kjellsby) kommer med mat och ... annat...

Han har även en vuxen son, Ulrik. Och en före detta fru. Men det är inte många som vill veta av honom. Och helst vill han bara vara ifred och inte alls skjuta tjallaren.

EN GANSKA SNÄLL MAN är en film som nästan är i färg. Den är så grådaskig att den i princip är svartvit. Mulet och snömodd och bleka människor. Filmen har blivit väldigt omskriven för sina sexscener. Ulrik får ligga mest hela tiden. Jag tror han gökar fem gånger i filmen. Fast tre av dessa är med samma fruntimmer.

Allting är makalöst fult i den här filmen, som regisserats av Hans Petter Moland (som tidigare gjort ABERDEEN, även den med Skarsgård). Inte nog med att det är fult väder, det är fula miljöer. Filmen utspelar sig i Oslos fulaste områden. För att vara säker på att det blir riktigt, riktigt fult är filmen full med fula människor. Stellan Skarsgård är som sagt fläskig och är märkligt lik Carl-Gustaf Lindstedt, i synnerhet när han ler och skrattar. Men vänta bara tills ni får se Margrethe. Åh, fy fan i HELVETE, vad ful kärringen är! Ett monster! Och det är henne Ulrik har sex med tre gånger. För hans del motvilligt. Han föredrar att titta på polsk TV och äta fiskrätter. Det äts mycket fisk i den här filmen. Gråa fiskrätter. Ibland med kompott till efterrätt.

Jag blev överraskad av hur pass rolig Molands film faktiskt är. I bioannonsen jämförs den med Tarantino, men det är verkligen att ta i. Det är mer Kaurismääki över det, och fotot är rudimentärt. Men jag satt och småskrattade mest hela tiden. När den ointresserade Ulrik sätter på sitt ex bakifrån äter han en hamburgare samtidigt. När en kvinna råkar backa på skurkarnas bil, går Jensen ut, lyfter upp kvinnan och släpper ner henne i en soptunna. Det förekommer en massa sådana här detaljer hela tiden.

Stellan Skarsgård har en minst sagt udda karriär. Han är med i kommande THOR. Och så är han med i den här.

Trots att EN GANSKA SNÄLL MAN är småkul och hyfsat underhållande, lär jag nog aldrig se om den.

Plus för att det förekommer en dvärg.





(Malmöpremiär 14/5)

Bio: Crazy Heart

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Det har i skrivande stund gått mer än ett dygn sedan jag såg CRAZY HEART. Jag hade tänkt skriva något på en gång för att denna recension inte skulle publiceras alltför sent - filmen anlände för sent för att kunna pressvisas, så jag såg den på premiären.
Men jag har bara grunnat på hur jag ska formulera mig. Hur jag ska få till det. För jag har tänkt mycket på CRAZY HEART. Jag tänker på den än. Inte på samma sätt som när jag sett vissa andra, omtumlande filmer; actionfilmer som gjort mig upprymd och som jag genast velat se om, komedier som fått mig att skratta bara jag tänkt på dem, skitdåliga filmer jag grämer mig att jag såg, svenska filmer som aldrig borde fått produktionsstöd. Nej, den här filmen fick mig att grunna över helt andra saker - på robust manlighet, livet i allmänhet, på flickor som får en att smälta. Ja, jag vet att det låter pretentiöst.
Jag hade nog inga större förhoppningar eller förväntningar på detta country & western-drama. Jeff Bridges tilldelades ju en Oscar för bästa manliga huvudroll. Det brukar betyda en rollfigur och och rolltolkning som kräver hela artilleriet. Psykiskt sjuk, kanske. Efterbliven. Döende i cancer eller aids. Utslagen. I CRAZY HEART spelar Bridges en ensam och alkoholiserad countrystjärna vars karriär dalar. Jag förväntade mig sentimentala stråkar och tårdrypande scener, och ett rejält budskap - och en outhärdlig film.
Det jag fick var precis det motsatta.
Bridges är Bad Blake, som sur och vresig kör omkring i sin gamla kombi, han färdas ensam från håla till håla, där han uppträder i skabbiga barer och när filmen börjar konstaterar han att han ska spela i en "fucking bowling alley". En gång i tiden var han en stor stjärna och framgångsrik kompositör. Nu är den yngre Tommy Sweet - som överraskande spelas av Colin Farrell som inte nämns på affischen - den stora stjärnan. Tommy var en gång Bads lärljunge, Bad lärde honom allt. Nu vill Bad inte höra talas om Tommy efter en del incidenter som inträffat under årens lopp.
Den kedjerökande Bad är bara intresserad av pengarna han drar in på sina spelningar. Han föredrar att låsa in sig på hotellrummet med ett par flaskor whiskey innan det är dags att framträda. Så även innan spelningen i bowlinghallen. Han är sur och orkar inte repa med det lokala kompbandet - men han har alltid varit noga med att dyka upp på utsatt tid. Det gör han även den här gången - men mitt under konserten blir han dålig, rusar ut på gården och spyr i en soptunna (och tappar sina solglasögon i spyan). Hans hälsa är inte den bästa.
Ny spelning, ny håla. En pianist undrar om hans brorsdotter Jean, som är journalist på en lokaltidning, får intervjua honom - vilket går bra. När Bad sitter och äter (samtidigt som han röker) knackar det på dörren och in kommer så Jean, spelad av Maggie Gyllenhaal, och inget blir sig längre likt.
Jean börjar intervjua den gamle stjärnan, men det dröjer inte länge innan han i sin tur intervjuar henne. De tvingas avbryta intervjun, men får tillfälle att återuppta den - och en åtminstone för henne motvillig förälskelse uppstår. Hon är ensamtående mor till en fyraårig pojke, Buddie, och Bad tar sig tid att hälsa på och baka sina specialbröd med de två - så länge han inte dricker inför Buddie är han mer än välkommen. Och Bad trivs med detta nya liv.
Motvilligt återförenas Bad med Tommy Sweet och får chansen att uppträda inför en publik på 12 000, äntligen börjar det trilla in större pengar, men så somnar han en dag vid ratten, kör av vägen och bryter benet. Läkaren säger att visst går benet och blåmärkena att reparera, men värre är det med den allmänna hälsan - Bad lider liksom av allting. Ett första steg vore att sluta röka och kröka, och gå ner i vikt. Bad åker hem för att bli konvalecent och skriva nya låtar, vilket han inte gjort på åratal - det finns inga nya, bra låtar, tycker han, de gamla duger bra. Förhållandet med Jean intensifieras och kompliceras.
CRAZY HEART bygger på en roman, men det här skulle även kunna vara en klassisk countryballad.
(Paus.)
Nu har det gått femton timmar sedan jag skrev texten ovan. Jag fortsätter:
Idag är det ganska ovanligt med filmer om karlar på film. Filmer om vuxna män som beter sig som män. Män i betydelsen klassisk manlighet. Dramer om kvinnor finns det hur många som helst, likaså dramer för kvinnor. Eller dramer utan specifik målgrupp, men där männen antingen är lite feminina, eller neurotiska, menlösa, fjolliga, våldsamma, eller...
Det är sällan jag ser filmer där vuxna män pratar och beter sig som vuxna män. Förvisso är Bad Blake en försupen förlorare, men ändå. Han är inte "konstig" eller politiskt korrekt. Ännu mer sällsynt är det väl med en realistisk kärleksfilm med en karl i centrum.
 
Maggie Gyllenhaal är väl inte den första man tänker på om man ska räkna upp håtta kalaskex. Jag ser henne som en duktig skådespelerska, det är väl allt. Men i CRAZY HEART är hon fullkomligt oemotståndlig som Jean. Jag förstår Bad Blake till fullo. Jag hade också blivit handlöst förälskad i Jean, i hennes person.
Scenerna där Bad och Jean gradvis fallar för varandra känns fullkomligt naturliga. Det känns som om det är på riktigt. I synnerhet när hon generat vänder bort ansiktet efter en komplimang.
Och jag kan förstå vad Jean ser i Bad, trots att han är mycket äldre.
En av filmens medproducenter är Robert Duvall, som också har en liten roll som bartender och Bads gamle polare.
En annan stor huvudroll innehar countrymusiken. Mig eget intresse för country & western är väl lite ... stapplande. Jag gillar gammal, skitig country. Helst framfört av en rejäl karl med pondus i rösten. Jag är nog så bakåtsträvande att jag hellre lyssnar på bluegrass än country. Modern hitlistecountry kan jag inte med, det blir för mycket dansband eller slätstruken FM-rock över det hela.
Det är Jeff Bridges och Colin Farrell själva som framför låtarna i CRAZY HEART - och de gör det med den äran. Deras voice coach heter Roger Love, vilket jag tycker är väldigt passande. Till och med Robert Duvall bidrar med en sång, undrar vilken det är. Det är kanske den som spelas sist under eftertexterna, eftersom det bara är en gubbe som pratsjunger à capella. Men flera av låtarna på soundtracket är bra, inte minst "Crazy Heart" och framför allt när Bridges framför den; Farrells version är lite mer polerad.
2009 delade jag bara ut två femmor på hela året. I år känns det som om jag gödslar med mina femmor. Det är bara maj och jag har redan delat ut två, tre femmor. Och efter en massa grunnande kommer här en femma till.
Jag tycker att CRAZY HEART är en fantastisk film. Det händer inte speciellt mycket. Det är mest människor som sitter och pratar (när det inte spelas country). Det uppstår situationer jag kan relatera till. Jag tycker om rollfigurerna; Bad är lite tvär i början, men det går snart över. Ibland är det lite roligt. Den lille ungen är inte Hollywoodäcklig. Filmen lyckas trots sin handling undvika alla sentimentala fällor. CRAZY HEART är inte sentimental alls.
Däremot besitter filmen ett mycket tilltalande cowboyvemod. Och det är en positiv film som gjorde mig på bra humör.







(Biopremiär 14/5)

lördag 15 maj 2010

DVD: The Hills Run Red

THE HILLS RUN RED (Warner Home Entertainment)
Åter dags att ta en titt på en film som inte är purfärsk ute på DVD-hyllorna. THE HILLS RUN RED har stått där några månader, men jag fick den aldrig när den släpptes och glömde bort att be om den. Eftersom jag nu hittade den i en reaback, har jag till slut sett den - och kände att jag bör ta upp den här.
Jag har läst en hel del om filmen under året som gått. Vissa hävdar att den är fantastisk, andra kallar den avslagen. För manus står David J Schow, som en gång i tiden var krönikör i Fangoria (eller om det nu var Gorezone) och som skrev manuset till THE CROW. Av någon anledning står det "teleplay" i förtexterna och att manuset är baserat på ett "screenplay" av några andra. Teleplay? Är detta en TV-film? Visst skulle det kunna vara en kabel-TV-film, men den är i CinemaScope. THE HILLS RUN RED är producerad av Warner Premiere, som är Warners direkt-på-DVD-avdelning. Fast det är onekligen ovanligt med direkt-på-DVD-filmer i Scope. Även Dark Castle är inblandade i produktionen och dess delägare Joel Silver står som producent.
Jag har alltid varit svag för filmer om Galna Familjen. Det kan vara Galna Familjen på landet eller Galna Familjen i skogen. Det spelar ingen roll, bara familjen är galen. Urtypen för Galna Familjen är förstås motorsågsklanen i MOTORSÅGSMASSAKERN, men det finns ju massor av andra exempel; en av de nyare tosingfamiljerna är de inavlade kannibalerna i WRONG TURN-trilogin.
I THE HILLS RUN RED möter vi en ung kille som är besatt av en mytomspunnen gammal skräckfilm med samma titel som DVD:n. En galen regissör (spelad av William Sadler) gjorde en splatterfilm "för tjugo år sedan" om Babyface, en dårfink bärande ett dockansikte som mask. Babyface häckade i skogen där han satte yxan i folk.
Denna film har försvunnit spårlöst och ingen verkar ha sett den. Det enda som återstår är en trailer och några foton ur filmen. Vår unge filmfantast får för sig att göra en dokumentär om THE HILLS RUN RED; om sökandet efter filmen, dess regissör och medverkande. Han övertalar en polare och en tjej de båda är kära i att hjälpa till.
Killen lyckas hitta en blondin som när hon var liten flicka medverkade i filmen. Inte nog med det - hon är dotter till den Galne Regissören. Nu är hon strippa och sprutnarkoman. Eftersom vår huvudperson är en företagsam ung man, lyckas han befria blondinen från drogerna och övertalar henne att visa honom och hans lilla dokumentärfilmsteam inspelningsplatsen, som är - just det - en fallfärdig kåk inne i skogen.
Det dröjer inte länge innan Babyface plötsligt dyker upp. Ja, tammefan om tosingen inte verkar finnas på riktigt! Blondinen hävdade att regissören dött tio år tidigare, men så fan heller - även han hänger i skogen och filmar alla mord. Det han ägnat sig åt de senaste decennierna är nämligen att komplettera THE HILLS RUN RED med en massa snuffscener. Det visar sig även att det finns en tredje, bindgalen psykopat i filmen, detta ska komma som en överraskning, men det är inte svårt att räkna ut den här twisten.
Med andra ord, inte nog med att vi har Galna Familjen i en kåk i skogen, nej, här har vi den kreativa Galna Familjen! De skapar, de ägnar sig åt filmkonst.
THE HILLS RUN RED - DVD-filmen, och inte den försvunna, fiktiva filmen - är full av logiska luckor. Tänker man efter hänger ingenting ihop logiskt. Men det spelar ingen roll.
Jag gillade den här filmen!
Det är snaskigt värre och det är härlig exploitation. Filmens förtexter varvas med en prolog i vilken en liten pojke sitter framför en spegel och klipper av sig ansiktet med en sax. Han klipper av sig ansiktet! Med en sax! Redan här fattar man att det inte handlar om ännu en PG-13-skräckis.
När det lilla filmteamet sedan tillfångatas och hålls instängda i kåken, blir det skitigt och brutalt. De sitter fastkedjade, de binds med taggtråd, de slajsas med rakkniv, ja, de lever allt annat än scoutliv i skogen. Och "lever" gör de inte heller så länge.
Att William Sadler är med är självklart ett plus. Han är duktig på att spela dåre. Dessutom är han ett namn man inte förväntar sig i en film som den här. Och så slutar filmen med en gallskrikande tjej. Alla filmer som slutar med gallskrikande tjejer är bra. Eller, tja, de är ju ofta bra.
Även om nu THE HILLS RUN RED är en film gjord direkt för DVD-marknaden utan biorelease i åtanke, håller den bioklass rent tekniskt. Som ofta är fallet, är den inspelad i Bulgarien för att hålla budgeten nere, men bolag som Warner Premiere snålar inte med pengarna när de gör lågbudgetfilm.
När jag ger höga betyg till filmer som den här känner jag ofta att jag tar i, att jag måste sansa mig. Men vid närmare eftertanke - varför ska jag göra det? Jag gillade ju filmen. Den är underhållande, har en liten metahistoria, är brutal så in i helvete, innehåller en tosing iförd dockmask, slutar med en skrikande brud, och den är fan så mycket bättre än nya TERROR PÅ ELM STREET. För att göra det hela ännu bättre förekommer det nakenscener. Vi får blod! Vi får naket! Vi får Blood On Breasts!
Jag älskade sådant här när jag var arton. Tack och lov har jag bara hunnit bli nitton.

Svenska banditnamn

Här i Sverige har ju vissa brottslingar en tendens att i pressen få öknamn som slutar på "-mannen". Vi har Lasermannen, SVT-mannen med flera.
I gårdagens City Malmö-Lund hittade jag en notis som lanserade ytterligare två banditer, båda "-män". Så här stod det:
"Hjärupsbon lämnade sin fest för en kort stund. Då passade hans vän på att dra av sig byxorna inför festfixarens flickvän. Nu döms festfixaren för att han som hämnd sprutade tårgas i penismannens ansikte.
Händelsen inträffade i höstas. Lunds tingsrätt ser inte det som skedde före sprutattacken som förmildrande.
Tårgasmannen döms till 120 timmars samhällstjänst för misshandel och vapenbrott. Han ska även betala 6 300 kronor till den före detta vännen."
Här har vi alltså Tårgasmannen. Eller är det roligare att kalla honom Festfixaren? Eller kanske till och med Hjärupsbon? Det sistnämnda låter som någon ur SKÅNSKA MORD. "Ernst-Hugo Järegård ÄR Hjärupsbon!"
Men framför allt har vi Penismannen.
Han lär väl kallas detta till döddagar efter att hans vänner läst denna notis.
Extra roligt är det att Penismannen utsattes för en sprutattack. Låter som något från den bisarra, tyska hyllan på Taboo.

fredag 14 maj 2010

DVD: Exit Speed

EXIT SPEED (Studio S Entertainment)
Studio S brukar som bekant bara släppa äldre filmer, men här överraskar de med en actionfilm från 2008 - dessutom en film jag aldrig hört talas om. Spektakulära stunts utlovas på omslaget, så jag förväntade mig 90 minuter röj.
Det börjar inget vidare. Rättare sagt - det börjar inte bra alls. Prologen är något av det sämsta jag sett, den utspelar sig i ett sovrum och foto och dialog är platt och trist. Om det inte vore för att Fred Ward (som faktiskt hunnit bli 67 år gammal!) dyker upp, hade jag trott att det var en amatörproduktion.
...Men det tar sig. Handlingen är enklast möjliga: det är julafton och en brokig skara människor; tio främlingar, ska bege sig ut på en bussfärd genom Texas. Det är Snygga Bruden som är militär, det är Den Tystlåtne Killen Med Hjältepotential, det är Den Vresige Gubbjäveln, det är Det Förälskade Paret, det är Den Vanliga Medelålders Kvinnan och några till.
Mitt ute i ingenstans (där mobiltelefonerna självklart inte funkar) anfalls de av ett vildsint motorcykelgäng - ett slags moderna apacher på krigsstigen; en klunga busar kraftigt inspirerade av Mad Max-filmer. Busschauffören dödas liksom ytterligare en eller ett par passagerare. Resten barrikaderar sig på ett övergivet skrotupplag, där de omringade av de påtända motorcykelmarodörerna bråkar med varandra och försöker hitta på sätt att komma undan med livet i behåll, medan den knasige mexikanen som ingen förstår vad han pratar om bygger vapen.
Det blir en variant på cowboys och indianer, och efter en slutstrid är det hela över. Det är nästan föredömligt enkelt. Fast det är inte lika bra som det borde vara.
För regin står Scott Ziehl, en kille som tidigare bland annat gjort ROAD HOUSE 2: LAST CALL; en direkt på DVD-film som förvisso inte kan mäta sig med originalet, men som trots detta är riktigt underhållande och actionpackad. Men det är något som saknas i EXIT SPEED. Dels finns här inga rollfigurer jag tar till mig; inga uppenbara hjältar som är coola och gör coola saker - folket här är antingen rätt trista eller osympatiska. Och filmen saknar stil, det hela är ganska rudimentärt.
Fast jag gillar upplägget och det bjuds trots allt på några spektakulära stunts.
Den Vanliga Medelålders Kvinnan spelas av Lea Thompson, som hade lite stjärnstatus på 1980-talet. Det är inte längesedan jag undrade vad hon haft för sig de senaste decennierna. Efter en snabbkoll konstaterar jag att hon fyller 49 om ett par veckor och mest medverkat i TV-filmer, hur många sådana som helst, ser det ut som.
Jag är snäll och sätter en trea. Och EXIT SPEED är inte tråkig.

Robin of Sherwood...?

Michael Praed som Robin Hood?
Rhapsody in Rock?

Bio: Hemligheten i deras ögon

 Foton copyright © Sandrew Metronome
 
I kamp mot förväntade vinnare som Hanekes DET VITA BANDET, gick den här argentisk-spanska filmen och knep en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film.

Argen-
tinsk film. Det ser man inte varje dag. Jag vet inte om jag någonsin tidigare sett en argen-
tinsk film. Bland filmer producerade söder om Mexiko, har jag nog bara sett brasilianska filmer. Fast det är ju klart, jag har förstås sett drivor av filmer om specialstyrkor som åker till central- eller sydamerikanska diktaturer för att störta regeringar eller frita gisslan, medan panflöjtsdisco dunkar på i bakgrunden. COMMANDO LEOPARD i våra hjärtan.

HEMLIGHETEN I DERAS ÖGON pendlar mellan 1999 och 1974. 1999 bestämmer sig den före detta utredaren Benjamín Esposito (Ricardo Darín) för att skriva en roman baserad på ett ett fall han inte kunnat släppa sedan 1974. Argentina var på väg att bli en diktatur och en ung kvinna hittades död; hon hade våldtagits och misshandlats till döds.

Esposito och hans krökande kollega fick en ny chef, den tjusiga Irene Menéndez Hastings (Soledad Villamil), och de letade efter gärningsmannen. Två män greps för dådet, men Esposito var inte nöjd med fallets utgång, han var säker på att att de två misstänka blivit utsedda som gärningsmän av högre instans, medan det egentligen var en viss Gómez som dödade kvinnan.

1999 vet fortfa-
rande ingen vad som hände med Gómez, om han lever eller är död. Under arbetet med sin roman nystar Esposito upp gamla trådar, han letar upp den mördades make, och framför allt återupptar han kontakten med Irene - en kvinna han blev förälskad i 25 år tidigare.

Juan José Campanella har tidigare främst regisserat TV-serier som HOUSE, LAW & ORDER och 30 ROCK, så det kommer ju lite oväntat att han gör ett Oscarbelönat thrillerdrama. Filmen har förstås fått en massa pressrosor, men själv konstaterade jag något så här ett par dagar efter att jag sett filmen: den börjar redan falla i glömska, vilket måste betyda att den trots alla sina kvaliteter inte gjorde något djupare intryck på mig.

Visst är detta en synnerligen välgjord film på alla plan; väldigt bra skådisar, snyggt foto, intressant handling som ger en insyn i Argentinas urspårade politik och regering - och upplösningen är raffinerad.

Samtidigt är filmen väldigt lång, de 127 minuterna känns längre, och den är pratig. THE GHOST WRITER var också lång och pratig, men den upplevde jag som betydligt mer underhållande.
Bara en sådan sak som att detta blir en ovanligt kort recension säger väl en hel del - jag kommer nämligen inte på så mycket mer att skriva.







(Biopremiär 14/5)

torsdag 13 maj 2010

Bio: Familjen Jones

Foton: Gene Page © 2010 The Joneses, LLC. All rights reserved.
Innan jag rusade iväg i typiskt malmöitiskt hällregn för att se FAMILJEN JONES, hade jag bara sett trailern - utan ljud på en bildskärm i Filmstadens foajé. Jag hade inte brytt mig om att läsa någonting alls om filmen och utgick från att det var ännu en amerikansk standardkomedi.

När filmen pågått en stund vet jag fortfarande inte riktigt vad det är jag tittar på. Jag fick intrycket av att det var en historia om en dysfunktionell familj, och om det var en komedi, så var den inte rolig - bara överdriven och konstig.
Men så faller bitarna på plats.
FAMILJEN JONES är en trist, intetsägande titel. I original heter filmen THE JONESES, och det anspelar på ett uttryck som kan vara lite svårt att översätta till svenska: "Keeping up with the Joneses". Det innebär i princip att man hela tiden ska försöka överträffa sin granne, sina arbetskamrater eller andra i ens närhet. Köper de en ny, dyr bil, köper man en dyrare bil. Köper de en stor TV, köper man en gigantisk TV.
David Duchovny och Demi Moore är herr och fru Jones med två tonåriga barn, som flyttar in i en enorm villa i ett tjusigt område. Familjen Jones är otroligt trevliga och har en farlig massa lyxprylar och tjusiga saker. Grannarna blir genast imponerade och försöker anamma Jonesarnas vanor och inköp - i synnerhet Gary "En röst i natten" Cole och hans osäkra fru, som köper på sig det ena skrytobjektet efter det andra.
Det är bara det att familjen Jones inte alls är familjen Jones. Det jag i filmens början tolkade som grava psykiska men - som när dottern försöker ligga med sin far - beror på att de fyra är arbetskamrater. De jobbar åt ett mystiskt och mäktigt företag som marknadsför nya produkter. Lauren Hutton spelar deras chef.
De anställdas uppdrag är att flytta in i områden där de är okända, posera som en familj och infiltrera och påverka grannskapet. Företag med nya produkter kontaktar Huttons rörelse; till exempel ska en ny spritsort lanseras, vilket innebär att "sonen" tar med sig hur många förpackningar som helst till en fest, där alla de unga gästerna uppskattar både gesten och den rätt fåniga produkten.
För den före detta casanovan Duchovny är detta det första jobbet, medan Moore är gammal i gamet. Han är inte lika kall och affärsmässig som sin "hustru" och börjar efter ett tag att attraheras av henne, något hon försöker kämpa emot. Deras verksamhet verkar fungera galant, men efter några oplanerade incidenter börjar situationen bli allt jobbigare och moraliskt tveksam.
Förr tyckte jag alltid att David Duchovny var en särdeles trist skådis, jag ansåg att hans rollfigur i ARKIV X hade kunnat spelas bättre av nästan vem som helst. Men så kom CALIFORNICATION, i vilken Duchovny kom till sin rätt, och nu upplever jag honom som en rätt kul och sympatisk kille. Demi Moore vet jag inte riktigt vad jag tycker om, ibland ser hon rätt konstig ut. Gary Cole har de senaste åren etablerat sig som en pålitlig och lagom quirky karaktärsskådespelare. Lauren Hutton ser direkt grotesk ut nuförtiden.
FAMILJEN JONES är en träffande kommentar till Den Amerikanska Drömmen och dess medföljande konsumtionssamhälle. Dock innehåller filmen några detaljer som gör att jag håller tillbaka en aning när jag ska betygsätta den. Till exempel fäller Duchovny några alltför expositionspäckade repliker så att publiken verkligen ska förstå vad det hela går ut på. Han berättar saker för Demi Moore vilka hon förstås redan känner till, vilket gör replikerna orealistiska och lite irriterande. Det bjuds på några övertydligheter.
Men jag kan trots detta rekommendera en titt på filmen, då den blev en trevlig överraskning för mig - kanske beroende på att jag inte visste vad den skulle handla om.


 
 

(Biopremiär 14/5)

onsdag 12 maj 2010

Bio: Robin Hood

Foton copyright © UIP Sweden
 
Jag skulle inte bli förvånad om Robin Hood - eventuellt tillsammans med Dracula - är den fiktiva figur som dykt upp flest gånger på film och TV. Jag gjorde en sökning på IMDb, men det var svårt att räkna filmerna tack vare alla omdöpta filmer och uppdykanden i filmer om andra personer (grabben var ju med i IVANHOE. Och i TIME BANDITS. Och i...)
    

Douglas Fairbanks var en vilt fäktande, atletisk - och stum - Robin Hood i 1922 års film, men den mest berömda versionen är förstås Michael Curtiz' ROBIN HOODS ÄVENTYR från 1938, ett högst underhållande Technicoloräventyr av bästa tjoflöjtklass med Errol Flynn, Olivia de Havilland, Claude Rains som prins John och med Basik Rathbone som den underbart skurkaktige Sir Gut of Gisbourne.
    

Det har gjorts en hel del minst sagt udda och konstiga versioner, som ROBIN HOOD - ÄVENTYRENS MAN (1976) med Sean Connery som en åldrande Robin som återvänder för att sukta efter Audrey Hepburns Marian, och för snart trettio år sedan hyrde jag en videofilm som hette ROBIN HOOD NEVER DIES!, vilken visade sig vara en spansk B-film från 1970-talet. En synnerligen konstig version är den svenska TV-film som gjordes på 70-talet, helt inspelad i studio och med Tomas Bolme som förklarade att kampen mot förtrycket går vidare även idag i diverse diktaturer.
    
Robin Hood har haft väldigt många inkarnationer på TV. Richard Greene var Dennis Moore... Förlåt, Robin Hood i serien från 1955, och 1975 producerade BBC den kritikerrosade THE LEGEND OF ROBIN HOOD, som jag inte har sett sedan dess, och som slutade med att Robin förgiftades och dog - vilket sker i den ursprungliga legenden. Samma år kom den brittiska TV-filmen ROBIN HOOD JUNIOR, som jag älskade som barn - och så fick vi 1984 den väldigt populära ROBIN OF SHERWOOD, en serie som såg till att huvudrollsinnehavaren Michael Praed hamnade på många flickrumsväggar. En anmärkningsvärd detalj är att SVT beslutade sig för att INTE köpa in den, då de ansåg att serien var alldeles för våldsam för svenska folket. Och då hör det till saken att det handlar om en väldigt snäll serie. Därför släpptes ROBIN OF SHERWOOD direkt på video här på 80-talet. Häromåret såg jag om serien på DVD, och den är faktiskt rätt bra, om än ganska minimalistisk. Jag har inte sett TV-serierna från 1990- och 2000-talen.
    

Vid sidan av Curtiz' film, gissar jag att de mest populära versionerna är Disneys animerade från 1973, och Kevin Costner-rafflet ROBIN HOOD: PRINCE OF THIEVES (1991) vilken förstås var underhållande trots det faktum att Robin, Will Scarlett och några av de andra låter som ett gäng cowboys som gått vilse i Sherwoodskogen. Och vem kan glömma Alan Rickmans magnifika överspel som sheriffen av Nottingham?
    
Nå, allt det här är ju inte dåligt för en figur som troligen inte existerat, en myt baserad på en blandning av andra myter och kanske ett par verkliga män, och som eventuellt en gång började som en fransk legend.
    

...Och här kommer så den senaste versionen, som öppnar årets filmfestival i Cannes - samma dag den även får sin svenska biopremiär.
    

En väldig massa har skrivits om Ridley Scotts episka film ända sedan han tillkännagav projektet häromåret. De hade grava problem med manuset och ett tag skulle sheriffen av Nottingham vara hjälten, medan Robin var tänkt att göras om till en skurk; en mycket konstig idé... Men vad vi till slut fick är något helt annat:
    

Russell Crowe är Robin Longstride, en bågskytt i den grymme Rickard Lejonhjärtas armé på väg hem från korstågen. De plundrar och mördar, och Robin känner att det de håller på med är fel, så han beslutar sig för att ta sin båge och sina pilar och dra. Nä, budskapet här är inte särdeles subtilt, i synnerhet inte när Robin pratar om när de slaktade en by med oskyldiga muslimer, främst kvinnor och barn.
´

    
Mark Strong är den slemme och väldigt onde Godfrey, som slåss för den franske kungen; han gör i princip vad som helst för pengar och det dröjer inte länge innan han är efter Robin. Rickard Lejonhjärta dör i strid tidigt i filmen, och på vägen hem bevittnar Robin och hans armépolare Lille John och Will Scarlett hur Godfrey och ett gäng franska soldater attackerar den grupp riddare som ska föra Rickards krona tillbaka till London. En av de döende riddarna är Robert Loxley från Nottingham, så Robin antar dennes identitet och besöker den döde riddarens far, spelad av Max von Sydow. Cate Blanchett är lady Marion, som var Robert Loxleys fru och en brud man inte ska jävlas med. Hon tvingas uppträda som Robins fru, men det dröjer inte länge innan de blir förälskade i varandra på riktigt - inga överraskningar på den fronten, folk!
    

Prins John (Oscar Isaac) har blivit ny kung, och den här killen är hur knäpp som helst, direkt vansinnig, och han och Godfrey gör allt för att göra våra hjältars liv så obehagliga som möjligt, innan Robin Longstride - "also known as Robin of the Hood" - och alla hans vänner förklaras fredlösa på slutet. Nej, detta är ingen spoiler, eftersom Scotts ROBIN HOOD ju har lanserats som en prequel - och ja, det är fullt möjligt att göra en uppföljare, eftersom vi lämnar Robin och hans muntra män i en solig, idyllisk Sherwoodskog.
    

Man vet aldrig vad man får av Ridley Scott, en väldigt begåvad regissör som sällan lyckas göra två bra filmer efter varandra. Han har gjort ett flertal klassiker, som de utmärkta ALIEN, BLADERUNNER och GLADIATOR - me han gjorde också G.I. JANE och den helt bortglömda WHITE SQUALL, för att inte nämna hans lama romantiska komedi (eller var det ett drama?) A GOOD YEAR; en vinprovarfilm som gick direkt på DVD i Sverige.
    

Därför känns det glädjande att kunna rapportera att ROBIN HOOD är en mycket bra film. Den här långa (140 minuter) versionen blir kanske aningen seg i mitten, men det är inget större problem. Det här är ett gigantiskt, episkt, dundrande äventyr som är både intressant, spännande och underhållande.
    
Förvänta er inte en äventyrs-
film för hela familjen. ROBIN HOOD är skitig, realistisk och brutal. Den är inte särdeles blodig, den är inte ultravåldsam som GLADIATOR, med actionscenerna och handlingen (manuset är skrivet av Brian Helgeland) är så lång ifrån 1938 års version man kan komma. Målgruppen är vuxna - eller människor i alla åldrar som uppskattar bra, solid film med bra skådespelarprestationer. William Hurt är också med. Max von Sydow regerar förstås, och det är trevligt att för en gångs skull få se honom i en ovanligt stor roll. Och hur är Russell Crowe som Robin Hood? Tja, han mer eller mindre upprepar sin roll som Maximus; Robin är i grund och botten samma rollfigur Crowe spelade i GLADIATOR - en extremt skicklig soldat.
    

Scenerierna är fantastiska och storslagna, öppningsscenen i vilken trupperna stormar ett franskt slott (ledsen, fransmännen kastar inte kor på fienden) är häpnadsväckande och otroligt detaljerad.
    

ROBIN HOOD är kanske inte lika bra som GLADIATOR, men hämta mig ett buskage nerhugget med en sill, om inte detta medeltidsdrama är en av årets bästa filmer, åtminstone så här långt.
    

De som inte gillar filmen kan få biljettpengarna tillbaka med skatteåterbäringen. Prisa Gud!








(Biopremiär 12/5)