onsdag 7 april 2010

Fantomen han har en trikå som är blå...

För några veckor sedan hamnade jag hemma hos en bekant som är stor Fantomenfantast. Det var mitt i natten och han plockade fram en gammal LP från 1960-talet med Robert Broberg. På denna fanns en låt som hette "Fantomen" och texten var till och med tryckt på konvolutet. Min bekant hade faktiskt frågat Broberg om den här låten senast han var i Malmö, men den gamle artisten hade inget som helst minne av att han skrivit och spelat in den. Innan jag gick hem spelade vi låten en andra gång och sjöng med. Brobergs "Fantomen" börjar: "Fantomen han har en trikå som är blå..."

Fast det är ju bara i Skandinavien han är blå och har röda brallor. Lee Falk själv hade inte riktigt tänkt på vilken färg hans skapelse skulle ha på dräkten när han skapade sin hjälte som svartvit dagstrippsserie 1936. Ibland har det stått att han kanske tänkte sig något kamouflageaktigt, ibland bara grått. Men när söndagsserien skulle gå i färg, gick Fantomen och blev lila med blå böjsor.

Om jag förstått saken rätt, fick man problem när man skulle trycka Fantomen i dessa färger i Sverige - och han blev blå. Men jag kan ha fel. I början var han mer babyblå, men färgen har mörknat med tiden.

Jag har ju flera gånger återkommit till mitt förhållande till Fantomen här i TOPPRAFFEL!. Jag har skrivit om Fantomen nummer 18/1976, som var det första numret jag köpte. Men jag hade faktiskt en Fantomenpublikation innan dess: julalbumet 1972 (daterat 1973). Jag vet inte var det kom ifrån.
Albumet innehöll två söndagsserier tecknade av Sy Barry, och det ena - det om Goola-Goola-häxan - tyckte jag var väldigt spännande. För att inte tala om omslaget av Rolf Gohs. Det var allt lite kusligt, tyckte jag som liten gosse. Titta bara:

Just omslag till Fantomen gör mig väldigt nostalgisk. Till och med omslag till de nummer jag aldrig ägde och som jag därmed aldrig har läst. När man skulle rösta på Årets Bästa Omslag avbildades förstås alla omslag, och jag satt och fantiserade om hur häftiga vissa äventyr måste vara. Ta bara det här omslaget, gissa om jag ville få tag på det här numret:

Jag gillade Fantomen, jag gillade Western. Vad kunde väl vara bättre än Fantomen som gunslinger? Men jag hittade det nog aldrig. Det omslag som vann omröstningen för 1976 medföljde som affisch, och trots att jag inte läst numret, hade jag affischen uppsatt på väggen. Det är ju en väldigt tjusig sak och jag undrar fortfarande vad herr Walker hade för sig i äventyret. Vad är det för raffig brud han raggat upp i öknen?

1977 köpte jag Fantomen regelbundet medan jag sparade ihop till en prenumeration. Ett omslag från detta år minns jag mycket väl, det var extremt suggestivt och lite otäckt - och intressant nog kan man läsa äventyret i repris i det nummer av Fantomen Krönika som finns ute i butik just nu. Men 1977 fattade jag aldrig det där med "Kalisekten". Jag visste inte vem Kali var och jag visste inte vad en sekt var. Och jag uttalade detta konstiga, obegripliga ord fel: kalli-SEKT-en.

Omslaget till äventyret om hur Fantomen fick sin dödskallering är klassiskt och har återanvänts flera gånger. Även detta omslag vann årsomröstningen och hamnade på min vägg bredvid Öknens son. Just det här numret fick jag när jag sov över hos mormor och morfar. Jag minns hur jag låg i deras dubbelsäng i deras ganska mörka hem. Det luktade tobak och jag läste detta mörka, stämningsfulla avsnitt.

På den här tiden såg jag alltid fram emot nästa nummer av mina favorittidningar. Jag lockades av annonserna för nästa nummer. Ibland kunde jag knappt bärga mig. Jag minns den lilla annonsen för äventyret "Skelettkusten". En bild på Fantomen fastbunden på en strand och jättekrabbor som närmar sig! Jösses! Det var det häftigaste jag någonsin sett! Jag minns faktiskt att jag berättade för flera andra hur häftigt nästa nummer av Fantomen skulle bli. Ingen brydde sig. Här är det ascoola omslaget.

Fantomen 5/1978 och äventyret "Schakalen" har jag inga minnen av - tydligen handlar det om främlingslegionen. Men det enastående omslaget blev Årets Bästa och hamnade på min vägg. Det här året hade jag förresten börjat prenumerera.

Låt oss nu åter ta oss en titt på Fantomen 18/1976; det första numret jag köpte, bland annat beroende på dess skittuffa omslag. Jag vet att jag nämnt det ett par gånger tidigare, men nu har jag en ny orsak. Här har vi det svenska omslaget:

...Och här har vi omslaget till den australiska utgåvan:

Fantomen är som kanske är bekant ohemult populär i Australien. Där ges tidningen ut av förlaget FREW och innehåller bland annat det material Team Fantomen i Sverige producerar. Jag har aldrig sett ett fysiskt nummer av tidningen, men alla hävdar att det är en billighetsprodukt på uselt papper och med dåligt tryck. Framför allt har tidningen otroligt fula omslag - oftast har de bara förstorat upp- eller ritat av en ruta från numrets avsnitt. Fast det här omslaget är ju lite kul:

Som synes är Fantomen lila i Australien, precis som i USA, men även hans byxor verkar vara lila.
Även om Fantomen ju är en amerikansk serie, är figuren mer eller mindre bortglömd där. Då och då har man under decenniernas gång gjort försök att ge ut serietidningar med specialtecknat material, men inga av dessa har blivit särdeles framgångsrika. Oftast har serierna varit rätt konstiga; det känns som om författarna inte känner figuren, det är uppenbart att de inte vuxit upp med Fantomen som en av sina favorithjältar. Teckningarna har oftast också varit märkligt valhänta - till skillnad från de tecknare som Team Fantomen anlitar, har man i Amerika fått tag på få som faktiskt kan rita Fantomen själv och hans märkliga dräkt. Fantomen ser ofta hur bäng ut som helst.

När gamla fina förlaget Gold Key gav ut sin Fantomentidning, hade man flotta omslag. Målade och attraktiva. Det är bara det att Fantomen ser lustig ut på dem. Här är ett exempel:

Och på det här ser han ju inte klok ut:

Notera att han på omslaget ovan har dödskalleringen på ringfingret, vilket han faktiskt hade i de första äventyren - på 1930-talet. Här är ett tredje omslag, där den vandrande vålnaden (med markerade öron och byxränderna åt fel håll) hamnat i samma situation som Conan i första Conanfilmen, det vill säga, han är fastkedjad vid the Wheel of Pain:

Efter Gold Key försökte sig klassiska Charlton på Fantomen. Jaaa... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här:

Men det här omslaget är ju riktigt tufft och hade kunnat bli en tjusig affisch till min pojkrumsvägg:

Det är nästan lite Tarzan över det - fast jag var aldrig någon större Tarzanfan; Fantomen var ju mycket, mycket tuffare. Hmm. När jag tänker efter skulle det även kunna vara omslaget till ett nummer av The Savage Sword of Conan.

I slutet av 1980-talet fick superhjälteförlaget DC Comics för sig att ge ut Fantomen i en egen version. Man gav först ut en miniserie på fyra nummer. Som tecknare valdes Joe Orlando. Orlando var en klassisk amerikansk serietecknare som på 1950-talet arbetade åt legendariska EC Comics och deras skräcktidningar. Men när det gällde Fantomen var det bara att konstatera att ... han inte klarade av uppdraget.

Den här miniserien var rätt usel, men sålde tillräckligt bra för att Fantomen skulle få en reguljär, månatlig titel. Här är första numret:

Det är kanske bara jag som tycker så, men ser inte detta mest ut som "Fantomen bajsar"?
DC:s tidning blev kortlivad, men efter några år klev jätteförlaget Marvel Comics in på banan. De hade tidigare gett ut den fåniga tidningen Defenders of the Universe, baserad på en tecknad TV-serie. En gång bad jag seriebutiken Metropolis i Stockholm att skicka den absolut sämsta tidning de hade i butiken till mig. Jag fick ett nummer av Defenders of the Universe. I denna serie kämpade framtida versioner av Fantomen, Mandrake, Lothar, Blixt Gordon och deras barn (!) mot Blixts ärkefiende kejsar Ming.

På 1990-talet kunde man på TV4 se en annan, tecknad Fantomenserie som också utspelade sig i framtiden: Phantom 2040. Jag kollade på serien och den var väl halvhyfsad, fast det var ju inte Fantomen så som jag ville ha honom. Marvel gav ut en serietidning baserad på TV-serien - och Fantomen ser ju ut att ha rymt från en  freakshow!

Senare startade Marvel en reguljär tidning med "vår" Fantomen, den "riktige". Fast det var förstås Marvels högst egna variant av Fantomen. Tidningen blev kortlivad och omslaget säger allt:

Det förlag som ger ut Fantomen i USA just nu heter Moonstone, men de kommer inom kort att förlora rättigheterna till Dynamite, som hotar med att göra om figuren och serien helt. Fast Moonstones version har sällan varit något att hänga i julgranen. Ofta är serierna påfallande amatörmässiga; man har försökt göra en modern actionserie och det har inte alls känts som Fantomen. Och som vanligt har tecknarna haft problem med att avbilda vår hjälte. Jag vet inte vad vi ska säga om den här versionen:

..Eller den här Frazettainspirerade grejen:
Det är ju inte direkt fult, men det är ju inte Fantomen, så att säga...
Okej: i Skandinavien är Fantomen blå med röda brallor. I USA och Australien lila. Hur ser han ut i resten av världen? Till exempel så här:

Jupp, i Italien - där han heter L'Uomo Mascherato ("Den maskerade mannen") - är han knallröd med ljusblå brallor. Han ser ut som ett jävla trafikljus som knallar runt i djungeln! Tydligen är han röd även i England. Här är ännu ett italienskt exempel:
 
Den sadistiske mördaren The Crimson Executioner (Mickey Hargitay) i italienska B-filmsklassikern THE BLOODY PIT OF HORROR verkar vara kraftigt inspirerad av den italienske Fantomen!

Lite otippat är Fantomen extremt populär i Indien, av alla länder. Om jag förstått saken rätt ges hans indiska tidning ut både på hindi (eller vad det nu är):
och på engelska (och snacka om "bad"...):

Men allvarligt talat: vad är det här för konstigt omslag? "The playmate"? Låter minst sagt suspekt... Vad har de för sig där borta i Indien?
Det har i media den senaste tiden stått en del om att statsminister Fredrik Reinfeldt skrivit en kort liten text om sitt förhållande till Fantomen; en grej som ska tryckas i en kommande jubileumspublikation. I dagens Sydsvenskan hade en herre skrivit en insändare och klagat på detta; herren ansåg att det enda Reinfeldt förtjänar är en dödskalle på hakan.

...Men jag vet inte det. Jag tycker att det är väldigt kul att vår statsminister skickade in ett tokigt bidrag till Fantomenklubben som publicerades 1977 när han var tolv. Själv fick jag några frågor om King vid gränspolisen publicerade i Fantomen talar, 1981 tror jag det var. 

Bio: Blood Calls You

Bilder copyright © Folkets Bio
 
Jag hade inte kvar inbjudan till pressvisningen av den här filmen och hade inte det blekaste minne av vad det var för något när jag slog mig ner på Panora. Filmen började, och jag tänkte "Helvete! Det är ju den där!" Jag hade nämligen efter att läst pressinbjudan bestämt mig för att inte se filmen, eftersom den inte intresserade mig det minsta.
    

BLOOD CALLS YOU är en dokumentärfilm av och med en som heter Linda Thorgren. Under ett besök i Havanna träffar hon Alexis, blir störtkär och de två gifter sig, flyttar till Stockholm och får en dotter. Då förvandlas Alexis och blir ett våldsamt monster som börjar misshandla Linda. Alexis polisanmäls flera gånger, sitter i fängelse ett par vändor, förses med besöksförbud och försvinner sedan.
Linda får för sig att göra en dokumentär om kvinnomisshandel i hennes släkt. Hennes mor är kubanska som träffade hennes far, en utrikeskorrespondent från Aftonbladet, i Havanna. När Linda och hennes syster var små brukade farsan spöa upp morsan, innan de till slut skildes och kontakten upphörde.
    

Lindas storasyster hade senare också en make eller pojkvän som misshandlade henne. När det en bra bit in i filmen visar sig att även Lindas mormor fick stryk av sin man, började jag och en annan kritiker att skratta.
    

Snacka om svartsynt film! Allt verkar gå ut på att alla män är potentiella våldsmän.
    

Jag har ingen som helst aning om vem Linda Thorgren är och vad hon jobbar med, men hon bor på Söder i Stockholm i vad som verkar vara stadsdelens bästa, mest idylliska kvarter. I filmen reser hon hon runt för fulla muggar. Hon åker till Kuba tillsammans med sin dotter för att prata med folk som kände Alexis. Hon åker till Madrid tillsammans med sin mor - riktigt varför vet jag inte. Hon åker till USA för att hälsa på en svensk tjej, som påstås vara Lindas enda kvarvarande vän, och dennas trevlige man i deras trevliga hem. Hon åker till Kuba ännu en gång tillsammans med sin mor. Förutom detta far hon runt i Sverige och hälsar på dels en herre som heter Leif och som ett tag fungerade som Lindas styvfar innan han drog och for utomlands, och till slut återförenas hon med sin far på en gammal gård någonstans.
Jag har ingen aning om det är Linda själv eller produktionsbolag och Filminstitutet som pröjsat för alla resor. Men det framstår som att det är helt normalt för Linda att jämt och ständigt resa Jorden runt. Hon går runt och pratar spanska med kraftig stockholmsaccent - Björn Borg-spanska? I USA lyckas hon prata engelska på samma sätt.
    

Så här är det: det är självklart fruktansvärt att Linda Thorgren och hennes familj misshandlats. Inget snack om saken. Men ett stort problem är att Linda, som är i bild nästan hela tiden, är en rätt dryg och osympatisk typ. Hennes ton är mästrande och hon ger ett intryck av att vara ganska egocentrisk. I filmen finns flera scener där hon länge bara sitter och gafflar med sin kompis i USA eller med andra. Hon är rabbig, som min morsa skulle ha sagt.
    

Något är ju verkligen fel med en dokumentär om kvinnomisshandel när huvudpersonen är så irriterande att man får lust att ge henne en fet smäll. Och då hör det till saken att jag aldrig någonsin gett någon en fet smäll; jag har aldrig slagits. Lindas mor ger intryck av att vara precis som dottern. Kanske är det det som har hänt, de har träffat män med lägre smärtgräns än jag, män som inte kan behärska sig, och när kvinnorna domderat som värst har det smällt till. Åtminstone i fallet Lindas föräldrar - Alexis hade tydligen även problem med droger och kom från en kriminell bakgrund.
    

BLOOD CALLS YOU bjuder på några tjusiga miljöbilder från de olika länderna, men jag satt bara och ville att denna evighetslånga martyrskildring skulle ta slut. Eländes, eländes elände, kan filmen sammanfattas. Dessutom är detta inget annat än TV på stor duk, vad det ska upp på bio att göra begriper jag inte.
    

Fast jag gillade den där Leif.








(Biopremiär 9/4)

tisdag 6 april 2010

BBC rapporterar om Birdemic: Shock & Terror

Fullkomligt fantastiskt. Kolla in reportaget HÄR! Nå, vem vågar köpa in filmen för den svenska marknaden?

Spindelmannens oväntade återkomst

Efter dagens pressvisning var jag som hastigast inom Malmborgs - och vad hittade jag där, på serietidningshyllan? Jo, Spider-Man nummer 1/2010.
Oj. Jag hade ingen aning om att Egmont Kärnan åter skaffat rättigheterna till Marvel Comics, efter att Schibsteds misslyckades - Schibsteds tog i sin tur över efter Egmont, som upptäckte att Marvel sålde skitdåligt.
Nu köpte jag inte tidningen idag, men jag bläddrade som hastigast i den. Lite märklig layout på omslaget; loggan känns för liten. Däremot uppskattar jag att de återgått till den gamla, goa, "riktiga" loggan från 1960- och 70-talen. Omslaget är tryck på tjockt papper och inlagan är också på bättre papper än brukligt, vilket förstås resulterar i en dyrare tidning. Rätt onödigt, tycker jag - superhjälteserier ska tryckas på taskigt papper. Längst bak i tidningen finns en liten artikel om Spindelmannens historia som tidning i Sverige. 

...Här kan jag passa på att skjuta in att sista numret av Wolverine från 2008 fortfarande står bland Malmborgs serietidningar.
När jag gick ut från Caroli City gick Bengt Fahlström, iförd toppluva, in.

Bio: Lebanon

Bilder copyright © Atlantic Film

När såg du en israelisk film senast? Eller för att göra det ännu snävare: när såg du en israelisk-tysk film senast?

På fredag; nionde april, har LEBANON (regi: Samuel Maoz) biopremiär -  en film som vann Guldlejonet i Venedig. Temat är krig är helvete - och i det här fallet ligger tonvikten verkligen på helvete.

Året är 1982 och det är första dagen av Israels invasion av Libanon. En handfull soldater, samtliga uppenbarligen gröngölingar, kliver ner i en stridsvagn för att ta sig till St Tropez. Deras överordnade hävdar att allt ska gå utan problem, det är i princip bara raka spåret - och skulle det dyka upp fiender, är det bara att skjuta och fortsätta färden.

Det är bara det att det är inte så enkelt för männen i stridsvagnen.

Detta lilla innehållsreferat är faktiskt hela handlingen. I stort sett hela filmen utspelar sig inne i den mörka, skitiga och allt trasigare stridsvagnen. Det som sker utanför får vi oftast se genom ett periskop - eller om det nu är kanonsiktet, fråga inte mig, jag har aldrig suttit i en tank.

Det dröjer inte länge innan de stöter på mostånd - och den unge kanonskytten klarar inte av att skjuta. Han har tidigare bara övat genom att panga på tunnor. Nu handlar det om levande människor - människor han ser genom kikarsiktet. Till slut lyckas han trycka av och han håller på att bryta ihop när han ser resultatet av kanonskottet; en gammal man med bortsprängd arm (som får ett nådaskott av infanterister), en kluven åsna som fortfarande är vid liv.

Och så fortsätter det. Det handlar om ultrasnaskigt brutalvåld, med realistiska skottskador.

Och det handlar om ... närbilder. Väldigt många närbilder. Jag har ingen aning om huruvida stridsvagnens interiör är uppbyggd i studio eller om kameramannen satt inträngd i en riktig tank, men var och varannan scen består av smutsiga, svettiga, nervösa ansikten, eller närbilder på händer som hanterar reglage.

Tankarna går till den tyska STALINGRAD; en av de bästa krigsfilmer som gjorts. Även om jag gillade THE HURT LOCKER, hade den filmen vissa drag av underhållningsfilm och amerikansk coolhet; den hade rollfigurer som fällde tuffa repliker och såg tuffa ut. STALINGRAD handlade om tyska soldater, vilka annars alltid får vara badguys, och i LEBANON möter vi israeliska soldater, som vi knappt alls fått skildrade på film eller i böcker och serietidningar. Soldaterna här skulle kunna vara av vilken nationalitet som helst, de är bara ett gäng skiträdda killar som hamnat i en extrem situation.

Det här är ingen lång film. Drygt nittio minuter inklusive eftertexter. Jag tänkte länge sätta betyget fyra på LEBANON - men under den sista halvtimmen börjar det sagga lite. Det blir lite enahanda med stridsvagnsinteriören. Berättelsen rör sig inte framåt. Därför sänker jag betyget ett snäpp. Med det inte sagt att du inte ska se den här filmen, för det ska du - LEBANON är en mycket bra och bitvis omskakande krigsfilm så långt ifrån ÖRNNÄSTET och INGLOURIOUS BASTERDS man kan komma.

...Fast jag tittar förstås hellre på INGLOURIOUS BASTERDS.

 

 

 

 

(Biopremiär 9/4)

Nu är TOPPGAFFEL! online

Som jag nämnde igår funderade jag på att starta TOPPGAFFEL! som en egen, separat blogg. Och tja, det var väl lika bra att ta tag i det - och nu finns det en sådan blogg.
Nya, flådiga (och flottiga) TOPPGAFFEL! hittar ni HÄR!
För att komma igång publicerade jag några inlägg här från TOPPRAFFEL! i repris, men framöver lär det väl bli originalgrejor.
TOPPGAFFEL! lär inte uppdateras så ofta, men jag kommer att hojta till här när den händer.



måndag 5 april 2010

Mode: Ah du, hur fan ser du ut?

Efter pressvisningen av FLICKAN FRÅN OVAN kommenterade ett par kollegor filmens mode; hur fult och fånigt man klädde sig på 1970-talet.
1980-talets mode är det ju också populärt att driva med.
Men ärligt talat: är inte modet - bland ungdomar - värre än någonsin nu på 2000-talet?
Casino Cosmopol har tråkigt nog slopat sin dresscode. Man kommer i princip in hur man än är klädd. I deras reklamfolder står det dock att de allra flesta kasinogästerna klär sig som för en trevlig kväll på stan.
Det är bara det att när folk idag klar sig för en trevlig kväll på stan, tar de på sig en jävla träningsoverallsjacka, gympaskor och bär mössa inomhus. Mössa har alltid varit löjligt, eftersom det är så fruktansvärt fult. I alla år har man blivit retad om man bar toppluva. Men numera är det trendigt att se efterbliven ut.
Och sedan har vi ju... Nä, jag orkar inte ta upp dem nu igen. De där slynglarna mer nerhasade byxor som visar röven. Måste vara obehagligt att gå omkring så. En kompis till mig skulle en gång fika när en rövkille slog sig ner vid nästa bord. Min kompis gick fram och bad killen dra upp byxorna - han skulle ju fika och tyckte det var osmakligt med killens röv framför sig.
Vissa typer behåller ytterkläderna på när de äter middag. Inomhus. En särdeles dum variant såg jag häromdagen. Jag strosade förbi en restaurang, det kan ha varit på Östra Förstadsgatan. Vid fönsterbordet satt ett sällskap i högst 30-årsåldern och åt. Några av dem med jacka på.
Nu är det så här att jag är förespråkare av polo och kavaj. Det är klassisk agent-outfit. Men det finns gränser.
Den smale killen närmast fönstret hade rakad- och antagligen polerad skalle, runda glasögon, svart polo och en vit dunväst utanpå!
Han såg ut som en homosexuell tysk designer.
Jag hoppades att en kypare skulle gå fram och klubba honom som en sälunge.

Idag höll jag bokstavligt talat på att gå in i en lyktstolpe. Det har satts upp affischer för Freya underkläder. Inte för att jag känner till Freya, men bruden på reklambilden fick mig att glömma allt annat. Kampanjen kommer säkert att bli anmäld av någon arg förening. Det är ju fult att vara snygg i Sverige. Kvinnor vill att det ska vara fruntimmer med "vanliga" kroppar på underklädesannonserna. Men vem lockas att köpa underkläder om det är Marit Paulsen på bilden? Jag skulle ju liksom inte bli lockad att köpa kalsonger om det är en inoljad Lasse Kronér på bilderna.
Sedan hajar jag inte poängen med att försöka vara medvetet ful.

Angående TOPPGAFFEL!...

Hmm... Vad säger ni, pågar och töser? Ska jag starta TOPPGAFFEL! som en egen, separat blogg i vilken jag bara skriver om mat, krogar och ymnigt kaffedrickande? Den lär inte uppdateras så ofta, men på matfronten blir den väl ... unik.

DVD: Jennifer's Body

JENNIFER'S BODY (Twentieth Century Fox Home Entertainment)


Märkligt, det är inte så längesedan jag såg den här. Vi klämde JENNIFER'S BODY på Blu-ray samma dag vi hade filmorgien då vi bland annat även såg SAW VI. Det är väl en månad sedan eller så.

...Men jag kommer nästan inte ihåg någonting alls av Karyn Kusamas film. Jag minns att jag inte tyckte den var något vidare; jag sa att jag förstod varför den floppade på bio i USA. Här i Sverige gick den direkt ut på DVD.

Men: JENNIFER'S BODY ("UNRATED" ska jag kanske tillägga, men någon annan version finns inte i Sverige) börjar med att nördtösen Needy Lesnicki (Amanda Seyfried från MAMMA MIA!) sitter inspärrad på ett mentalsjukhus och är psykotisk och dan. Hon berättar om hur hon hamnade där, så resten av filmen är en lång flashback.

Av någon anledning dyrkar bokmalen Needy den arroganta cheerleadern Jennifer Check (Megan Fox). Jag minns inte riktigt varför. Slampan Jennifer verkar mest pantad. Precis som Fox själv.

Under en konsert med rockbandet Low Shoulder utbryter en eldsvåda och Jennifer förs bort av bandet. Av någon fånig anledning ska bandet offra Jennifer, men se, de skiter sig allt på tummen. För att svartkonsttjofräset skulle funka krävdes det att de skulle offra en oskuld - och självklart var inte Jennifer det.

...Så Jennifer kommer tillbaka från andra sidan, men har nu förvandlats till en människoätande succubus. Ibland när hon gapar öppnar sig halva huvudet, vilket kanske kan vara praktiskt. Hon eldar även på sin tunga när hon inte har något annat för sig.

Innan premiären blev JENNIFER'S BODY omskriven på grund av en kyss mellan Seyfried och Fox. Tydligen gillade inte Seyfried att kyssa en annan tjej. Märkligt. Utan att någonsin ha kysst en man, vill jag med bestämdhet hävda att det är fan så mycket trevligare att kyssa en tjej.

Men som sagt, den här filmen gick in i ena ögat och ut genom andra. Jag minns nästan inga detaljer alls, knappt några scener. Mer än kyssen. Och eldsvådan. Och en och annan människoätareffekt. Filmskaparna verkar inte riktigt ha vetat vad för typ av film de ville göra och hamnade mellan stolarna. Kanske ville de göra en splatterfilm för tonårstjejer? Jag vet inte. Komedi? Njä, filmen är inte rolig.

Manuset är skrivet av Diablo Cody. Hon var strippa och telefonsexförsäljare, innan hon sadlade om till skribent. Hon skrev manuset till JUNO, en film jag inte heller var så förtjust i.

Megan Fox, då? Hon är ju ohemult populär, det lilla stycket. Men jag gillar henne inte. Det finns något billigt över henne, och det förstärks av hennes uttalanden. Hon är så långt ifrån raketforskare man kan komma. Hon är snarare raketostforskare. Detta gör henne rätt oattraktiv för mig. Fan också! Hon har ju kvinnliga huvudrollen i kommande JONAH HEX!

Allt hopp för dagens ungdom är ute

Satt för en stund sedan och avlyssnade en tjej i 18-årsåldern som pratade i mobil med en kompis. Länge, högt och ljudligt och utan att skämmas. Ibland skrek hon också. På göteborgska. Alltså, jag hade inte för avsikt att sitta och smyglyssna, men det var svårt att undvika.
För det första var den här tjejen bakom flötet till att börja med. Men det räckte inte.
Av allt att döma hette kompisen "Jävla Hora" eller "Jävla Fitta", jag är inte säker - däremot hette alla deras vänner och bekanta "Horungar". Samtalet handlade mest om Snyggast.se och Hamsterpaj. Och något om att torska. Varje mening innehöll ett "ba'" och hon berättade att hon suttit i arresten i polishuset vid Svingeln. En höjdare: "Han skrev att han bodde i Norrköping. Var ligger Norrköping? Ligger det nära Malmö?" Tydligen hade hon åkt ner hit från Göteborg utan att veta hur hon skulle ta sig tillbaka.
Jag fick lust att ge henne på käften enbart av den anledningen att hon var dum i huvudet. Jag undrar hur hon står ut med sig själv.
...Och jag vill inte se fler insändare från tonårstjejer som klagar på grovt språkbruk, när det främst är de själva som kör det här vokabuläret.

söndag 4 april 2010

TOPPGAFFEL!: Burgarbrackor

Matraffel med TOPPGAFFEL!:
I dagens svenska samhälle får ju som bekant ingenting vara ovanligt. Om någon är transexuell lesbisk kylskåpsfetischist måste man hävda att det är fullt normalt, annars diskriminerar man personen i fråga.
Och idag ska ju mat vara så konstigt eller exotiskt som möjligt. Ekologisk veganvariant av något till dubbla priset även om det kanske smakar skit. Och det är ju enklare att hitta sushi på stan än pannbiff med lök.
Därför tänkte jag vara riktigt härligt svennig och manlig i dagens episod av TOPPGAFFEL!: jag tittar närmare på hamburgare i Malmö.
Jag har tidigare kommenterat hur bisarrt dyrt det blivit med hamburgare. Jag åt ju en enorm brunch på Casino Cosmopol för hundra spänn, vilket inte är så mycket dyrare än vad hamburgersjappens olika "meal" kostar. ("Meal"? Varför heter det så? Måltid heter det på svenska!)
Låt oss börja med McDonald's. Där har de Skånska Dagbladet gratis. De har även förvånansvärt gott kaffe, vilket även är betydligt billigare än på stans olika kaffeställen. McDonald's meals är också billigare än hos konkurrenterna. Inte sådär jättemycket billigare, men ändå. Dock är det ju besynnerligt hur enormt olika hamburgare kan vara mellan olika kedjor. På McDonald's är de alltid ... slabbiga. Oftast viker sig en Big Mac runt tummen, eller de fingrar man håller med. En del av innehållet trillar alltid ut på brickan. Och oavsett vilken burgare man väljer, smakar de i princip likadant - och det är inte mycket. En vanlig enkel hamburgare eller en cheeseburgare (fast i protest säger jag ostburgare; vem fan har cheese på mackan?) kostar tio spänn, vilket kan låta billigt, men de ätes ju i tre tuggor och mättar inte det minsta. McDonald's har en tendens att locka till sig ungdomsgäng och drägg som bara sitter och hänger och förpestar miljön. I synnerhet kvällstid. Denna unga personalen är för feg för att slänga ut dem.
Största konkurrenten Burger King är dyrare. De har även större och godare burgare - vilka smakar distinkt annorlunda. Det går att känna igen en Whopper på smaken. Men jag har aldrig fattat deras reklam med "Have it your way". De har ju bara ett visst sortiment att välja på. Kockarna kommer ju inte fram och frågar hur jag vill ha burgaren stekt och vad jag vill ha i den. Burger King saknar även gratis dagstidning, vilket gör att man måste komma ihåg att plocka med sig en själv. Stort minus. En vanlig hamburgare kostar visst tio spänn även här, men jag tror aldrig jag köpt någon. Kaffet har jag heller inte testat. Joakim Lindengren gör ibland reklamserier för Burger King, vilket förstås är en fjäder i hatten.
Svenska konkurrenten Max är relativt nyöppnat i Malmö. Här har de Sydsvenskan gratis. Utmärkt. Tidigare hade de DN, vilket förstås var ännu bättre. Av de här tre kedjorna är Max klart dyrast. Deras burgare har en väldigt egen smak som enkelt går att skilja från de som serveras på McDonald's och Burger King. Matosen till och med luktar annorlunda när man går in på Max, vars ljusa lokaler gör att det känns som ett bårhus. I lokalen finns en kaffeautomat. De bjuder kunder på gratis kaffe. Deras kaffe är dock tunt och muggarna små. Dessutom ger ett tryck bara en knapp halv mugg. Tryck två gånger! Vill man bara köpa en kopp kaffe begär de tio spänn. Protestera! Detta borde innebära Malmös dyraste kaffe. Tio spänn för en skvätt? Deras pommes frites är också märkligt slånkna och ibland kalla. Deras små Juniorburgare säljer de för femton spänn styck. Lite mer mat i dem än McDonald's tiokronorvarianter, men det är inte så billigt som det kan låta - och den långa väntetiden på maten (väldigt lång för att handla om "snabb"-mat) kan avskräcka. Joakim Lindengren driver med Max i sina reklamserier för Burger King - och han har döpt om Max till Fritz. En lustig grej med Max är att de har städerskor som går omkring och torkar bord och svabbar golv precis hela tiden. Visst, på McDonald's är de alldeles för slarviga med detta (och på McDonald's har gästerna även fått för sig att man inte ska städa undan sitt skräp själva), men p Max kan man nästan känna sig ovälkommen när de torkar bordsytan intill en eller sopar golvet under stolen.
Vilka som serverar godast burgare; Burger King eller Max, är nog hugget som stucket. Bådas är godare än McDonald's. Men ingen av dem kommer att gå segrande ur detta vetenskapliga test.
Sibylla på Möllan och Stortorget höll jag på att glömma. Av tradition serverar Sibylla och andra gatukök alltid bättre mat än de rena hamburgerkedjorna. Deras burgare är större och godare - fast ofta för dyra. Åtminstone på Stortorget kostar en 90-gramsburgare 35 spänn. En 200-gramsburgare kostar 59 pix, och då är det bara deras "basic"-version. Vill man ha dressing, bacon, ost och annat kostar de upp till 79 kronor styck. 79 spänn för en hamburgare! Där serveras även "Stortorgets specialmeal" som kostar, håll i er, 89 kronor. En 200-gramshamburgare, pommes och en halvlitersflaska Cola. Nu har jag dock inte ätit på Sibylla på ett par år, så jag hoppar dem den här gången.
"Men Stippes, då?!" skriker de brunstiga malmöiterna bland mina läsare. Stippes är ett klassiskt ställe i Malmö. De få gånger jag hamnar där, är det mitt i natten. Jag gillar deras hamburgare - eller flottburgare. Stora grejor som serveras på tallrik med kniv och gaffel - om man beställer med pommes. De kör varianter som burgare med bearnaisesås eller vitlökssås. Ett av problemen med Stippes är att det är rätt dyrt. 90- och 150-gramsburgare kostar 30:- respektive 40:-, pommes en tia extra. Dricka till maten är vanliga läskflaskor från typ Three Hearts eller Apotekarnes, och dessa kostar per styck nästan lika mycket som en hel back på ICA. Eller bra nära. Vem vill betala sjutton spänn för en flaska Trocadero? Således kostar en burgare med pommes och läsk 67 spänn. Bättre och på sätt och vis billigare än på kedjorna och framför allt jämfört med Sibylla - men ändå. Ett annat av problemen med Stippes är den påträngande sunkigheten, som förstärks av att det på nätterna ofta hänger alkisar och hemlösa där. Stippes är förresten den enda hamburgerbar i Malmö jag besökt iförd smoking en förmiddag. Turen gick nämligen såhär en gång på 90-talet: Avslutningsfilmen i Cannes (smokingtvång) - därefter direkt till Petit Majestic där vi drack tills solen gick upp - till lägenheten för att hämta packningen - vidare till Nice flygplats - mellanlandning på Heathrow (där The Fugees undrade vilka vi var) - och därefter till Sturup och vidare till Stippes.
Den äckligaste hamburgare jag ätit i Malmö fick jag på Friends Grill på Amiralsgatan. Jag gissar att de inte rengjort stekbordet, för burgaren smakade allt annat än hamburgare. En unik burgare fick jag i en kiosk på Nobelvägen, tyvärr vet jag inte vad stället heter. Den glade herren i luckan bjuder på lösa falafelbollar medan man väntar. Jag har bara varit där en gång, och då hade han slut på ketchup. Han ersatte ketchupen med persilja! Sedan hade han slut på dressing. Vad tror ni han ersatte den med? Jo, med mer persilja! Det lustiga var att detta var riktigt gott.
Nu hoppar jag över några dussin korv- och kebabkiosker och kastar mig över vinnaren. Stans bästa hamburgare.
Segraren är väldigt otippad.
Det är nämligen BADRAN SUPER FALAFEL på Regementsgatan, ganska nära biblioteket.
BADRAN SUPER FALAFEL (som är särskrivet på skylten) chockar med sina priser. En 90-gramsburgare kostar tjugo spänn! Och för en 150-grammare begär de bara 25! Jag trodde först de skojade. Här får man även välja vad man vill ha i sin burgare. Förutom vanliga hamburgeringedienser kan man få lite kebabgrejor i. Självklart ber man att få ALLT. Det innebär förstås även fefferoni.
Eftersom de inte har någon inomhusservering och jag aldrig tagit mig tid att sitta ute på bänkarna när vädret visat sig från sin bästa sida, har jag aldrig köpt deras burgare med pommes och läsk (90-grammare med pommes och burkläsk: 35 kr, 150-grammare: 40 kr), men grejen är att för 25 spänn får man på BADRAN SUPER FALAFEL en burgare som är godare och mättar betydligt bättre än den största, dyraste lyxmealen på Max (som kostar runt 75 kronor).
Dessutom händer det ofta att man blir attackerad av duvor, måsar, änder och kanadagäss på BADRAN SUPER FALAFEL. Bara en sådan sak!

Vad alla omnämnda ställen faller på, är att det bara serveras läsk till maten. Allvarligt talat: det är jävligt äckligt att dricka läsk till mat. På McDonald's i Frankrike kan man (eller åtminstone kunde, jag har inte kollat på ett par år) få en öl istället för läsk. Riktig öl; starköl - något annat har de förstås inte hört talas om. Men här kan vi ju inte ens få en folkis till burgaren. Men hur är det i korvaludan på Triangeln? Åtminstone förr hade de en skylt om "fatöl". Det kan ju knappast vara starköl, men folköl kanske?
(De hamburgare som serveras med kniv och gaffel på vanliga restauranger lämnar jag därhän i detta välgrillade reportage)

lördag 3 april 2010

Nu är min själ John Forsythe död han med...

Det var ju värst vad de legendariska TV-skådisarna börjat sätta tofflorna. De faller ju ifrån i rasande takt!
Nu är det John Forsythe som forlorat kampen mot cancer - dock vid den imponerande åldern av 92.
Forsythe såg vi ... inte som Charlie i CHARLIES ÄNGLAR; han gjorde bara rösten som hördes i högtalaren.
Däremot såg vi honom som Blake Carrington i den TV-serie vi danskvänner refererar till som DOLLARS. Ni andra kallar den nog för DYNASTIN.

3D utan 3D-glasögon blir jävligt suddigt...

...Men det spelar ingen roll. Jag vill ändå se den här filmen ... NU!
Folk får säga vad de vill, men jag tittar hellre på filmer där Milla skivar zombier än Romeros överskattade gäsporgier.
Här är trailern till FRÖKEN MILLAS KÄNSLA FÖR DÖD 4. Tyvärr filmad på en biograf. Men ändå.

fredag 2 april 2010

Bio: Winx Club - Hemligheternas slott

Bilder copyright © Scanbox Entertainment
 
Inte nog med att SF inte pressvisade den här datoranimerade filmen i Malmö - de brydde sig inte ens om att nämna att den hade premiär idag.

Det förstår jag.

Jag såg en annons i tidningen, så i min strävan att försöka se allt som går på bio i Malmö, bet jag ihop och gick och såg filmen.

Winx Club. Vad är Winx Club? Fråga mig inte. Jag har inte den blekaste aning. Jag har sett serietidningen på tidningshyllor, men den är ju alltid inplastad med plastig leksak eller smycken, så jag har inte kunnat bläddra i den. Och jag har nog sett Winxleksaker. Ett tag trodde jag att Winx och Witch var samma sak. Men det är det nog inte. Eller så är det det. Hur fan ska jag veta det? Om jag förstått saken rätt, är Witch ett italienskt fenomen - och Winx verkar också vara italienskt, av de inblandade namnen att döma. Fast man gör sitt bästa för att verka japanskt.
Förresten, låter inte Winx lite porrigt? Seventeen Winx: Sweet Teenies from Holland. Hmm...

Nåja. Jag slog mig ner i salongen på Filmstaden Entré. Det var en massa flickor i femårsåldern och deras uttråkade föräldrar - och så jag. Innan filmen började babblade småtöserna på om figurerna i Winx. De verkade veta allt om dem; vad de heter, vilka krafter de har und so weiter. Fascinerande. Fast jag tycker det är skrämmande att så många här i Malmö är spanska i truten. Det borde förbjudas. Jag skäms.

Filmen började ... och jag fattade ingenting. Sex brudar iförda kåpor tar sig in i ett dystert slott. Där attackeras de av en massa stora, svärdsvingande robotar. Då kastar brudarna kåporna och flyger upp i luften en i taget - och de är NAKNA!!! Tyvärr glöder deras kroppar, så man ser inte så mycket. Brudarna förvandlas till något slags superféer och skriker ut sina namn ("BLOOM!", "STORM!"). Sedan bekämpar de robotarna med sina krafter, och de skriker ut vad de gör: "MAGNETISK STORM!", "DRAKENS ELD!".

De hittar en gubbe som är ond, men egentligen god, och så far de till féskolan som är rosa och flickorna i publiken skrek "ÅÅÅÅÅH, SÅ FIIIIINT!!!" och där är det examen och Winxbrudarna är nu utbildade féer. Och så är de kåta på några killar i trikåer och mantel. Vad killarna sysslar med fattar jag inte och de har inga krafter. Men en med blått hår förråder féerna, för tre häxor vill alla illa. Ett slott med hemligheter syns inte till, däremot figurerar en secret of the lost kingdom, eftersom filmen heter så på engelska.
En av Winx-brudarnas föräldrar visar sig ha förvandlats till sten, liksom resten av kungadömet. Så dessa måste ju befrias. Plötsligt dyker det upp älvor, små varelser med jättehuvuden som pratar som Piff och Puff och bor i något slags smurfby och töserna i publiken stånkade "ÅÅÅÅÅÅÅH, SÅ SÖÖÖÖÖTA DE ÄR!!!" och jag vred på mig för att försöka sova på andra axeln ett tag.

Sedan slåss de och pussas med killarna och det går väl bra, tror jag, men allra sist kommer de dödade häxorna tillbaka och hånskrattar och besätter tre nya kroppar.

Jag fattade absolut ingenting. Det här var totalt obegripligt. Sämsta jävla pissfilm jag sett på bio i år. Och den ser för jävlig ut; som ett TV-spel från 1995. Handlingen påminner också om ett TV-spel.

Men ungarna i publiken tyckte det var jätte, jätte, JÄTTEBRA!!! Tänk, här kommer vuxna förståsigpåare och tycker att barn ska se barnfilm om skilsmässoungar och misär, och att barn inte ska tvingas titta på rosa, plastigt skräp som de ju egentligen inte tycker om.

Det är bara det att ungjävlarna vill ju verkligen se på rosa, plastigt skräp och inte på ångest och öststatsproduktioner.


(Biopremiär 2/4)

torsdag 1 april 2010

Mode: Direktrapport från Centralen i Malmö

Ett inställt tåg fick mig att stranda på Centralen. Efter att ha kollat tidningar på Centralens Pressbyrå, genade jag genom byggnaden när jag skulle gå ut. Upptäckte att det pågår ett FASHION SHOOT i hallen där datorerna står! Jag har inte den minsta aning om vad det går ut på - är det reklambilder för kläder? För skor? Eller för ombyggnaden av Malmö Central?
Modellen är ett kalaskex med hästsvans. Först satt hon på bänken alldeles vid datorerna, så jag slog mig ner och låtsades surfa - för att få bättre sikt. Tösabiten var iförd florkjol, en liten topp och högklackade guldskor. På bilderna ska hon visst se förvånad ut.
Sedan gick hon bort till ett hörn vid toaletterna och en kvinna hjälpte henne att byta om till en liten svart klänning med en bar axel. Just nu står hon på golvet ett par meter bort och blir plåtad. Hubba-hubba.
Modellen och fotografen pratar skånska. En kvinna som verkar vara assistent pratar tyska, liksom en snubbe med skägg. En annan kvinna pratar stockholmska.
Synd att jag inte har några visitkort från Filmkoncept Scandinavia på vilka det står att jag är producent - annars hade jag förstås glidit fram och erbjudit en filmroll.
En efterbliven kille med talfel och som håller i en trasig pocketbok går omkring och försöker prata med alla och han klagar på miljön för de här modebilderna (eller vad de nu är). Han tycker att en professionell fotograf bör använda studio.
Oj, nu har bruden flyttat sig och står lutad mot en vägg.
Hubba-hubba.

YouTubes aprilskämt...

...hittas här: http://www.youtube.com/watch?v=k6PSbUl_68k&feature=featured&textp=fool

Bio: Den fantastiska räven

Bilder copyright © Twentieth Century Fox
  
Ibland kan jag omnämna Roald Dahl som en av mina favoritförfattare. Men det gäller bara hans noveller för vuxna. Jag minns att min farsa läste "Kalle och chokladfabriken" för mig när jag var barn, men Dahls övriga barnböcker - som "Häxorna" - har jag aldrig läst. Jag växte upp med Dahls kortrysare på TV; de som filmatiserades för ALFRED HITCHCOCK PRESENTS och TALES OF THE UNEXPECTED, och snart hittade jag novellsamlingarna.

Således har jag aldrig läst "Den fantastiska räven", om boken nu heter så på svenska, vilket jag antar att den gör.


Jag hade onda aningar inför den här. Dockfilm kan ju vara fräsigt, se bara på FLÅKLYPA GRAND PRIX. Men DEN FANTASTISKA RÄVEN är en film av Wes Anderson, och de vet ni ju hur de brukar vara. Smått pretentiösa arthouse-komedier som egentligen inte är roliga. Eller bra. Men som man tydligen ska gilla och klassa som kvalitetsfilm. Jag misstänkte att det här skulle bli något i stil med skitfilmen TILL VILDINGARNAS LAND...
Liksom THE BOUNTY HUNTER pressvisades inte den här filmen. Till premiärvisningen kom åtta betalande och så jag. Jaha, så lockande var en dockfilm av Wes Anderson. DEN FANTASTISKA RÄVEN ingår i SF:s satsning Smultronstället, som ska lyfta fram smalare film. Jag har en känsla av att denna satsning snarare avskräcker folk från att se filmerna - "Usch, det måste vara en tråkig film!". Själv trodde jag först att de rosa markeringarna i bioannonserna hade något med bröstcancerfonden att göra...

Herr Räv (röst: George Clooney) är en jävel på att knycka höns, men efter att han gift sig med fru Räv (Meryl Streep) försöker han leva ett vanligt liv. Familjen Räv - de har även en udda son; Ash - flyttar in i ett träd som visar sig ligga mittemot tre lockande bondgårdar.


Ashs kusin Kristofferson kommer på besök, han är skitbra på allting och Ash känner sig usel. Herr Räv slår ihop sig med en grävling (Bill Murray) och Kristofferson, för att göra stötar mot de tre bondgårdarna. De ser till att skafferiet konstant är fullt med mat, men snart upptäcker bönderna vilka som ligger bakom och börjar jaga räven och hans vänner.

Jag har ingen aning om vad Wes Anderson vill med sin film. Dockfilm till trots är detta ingen barnfilm. Fine, det finns ju många animerade filmer som inte vänder sig till barn - varför ska en animerad film nödvändigvis vara en barnfilm? Men jag tycker inte direkt att det här är en vuxenfilm heller. DEN FANTASTISKA RÄVEN är snarare en film som vänder sig till Wes Anderson själv - och till de som gillar hans filmer.

Utan att kunna jämföra med Dahls bok, känns Andersons film som en rad lösryckta scener staplade på varandra i en enda illa genomtänkt röra - det finns inget flyt i storyn och berättandet, ingen glädje. En del idéer är väldigt roliga, men de funkar inte riktigt på grund av den besynnerliga inramningen. I en scen spelas en bisarr form av brännboll; reglerna är hur vansinniga som helst, men detta kastas bort - det blir liksom inget av det.


Jag skulle kunna göra en utläggning om hur välgjorda dockorna, miljöerna och animeringen är - för visst är det här ytterligt välgjort - men samtidigt finns det något mörkt och deprimerande över filmen. Som om tragik ska slå till när som helst. Lika deprimerande som TILL VILDINGARNAS LAND blir det inte, men likheterna finns där.


En märklig detalj är att rösterna inte riktigt känns som om de kommer från figurerna. Jag får snarare känslan av att en rad skådespelare sitter och pratar till filmen.


Jag gissar att DEN FANTASTISKA RÄVEN överlag kommer att få fin kritik - men inte av mig.









(Biopremiär 31/3)

Bio: The Bounty Hunter

Foton copyright © 2010 Sony Pictures Entertainment 

I THE BOUNTY HUNTER får vi följa Robert "Exterminator" Ginty, som... Nej, vänta! Fel film! The finns hur många filmer som helst som heter BOUNTY HUNTER, BOUNTY TRACKER, BOUNTY KILLER, för att inte nämna MYTERIET PÅ BOUNTY och nyinspelningen THE BOUNTY...
    

Detta är den nya, romantiska actionkomedin med Gerard Butler och Jennifer Aniston. Jag har egentligen inte läst några amerikanska recensioner av den här; bara flyktigt skummat rubrikerna och konstaterat att responsen varit ljum. Och detta är ju en typisk film man som filmkritiker inte får gilla.

    
THE BOUNTY HUNTER pressvisades inte i Malmö, så jag fick gå på den vanliga premiären. Intressant: publiken bestod av bortåt 150 tjejer och runt tjugo killar (jag vet inte hur många platser det fanns, men det kändes så) - och jag var äldst med marginal. Parfymdoften låg tung i salongen.
 

Gerard Butler är före detta polisen och numera prisjägaren Milo Boyd, en härligt småsluskig kille av samma typ han spelade i THE UGLY TRUTH (en annan film man inte fick lov att gilla). Jennifer Aniston är journalisten Nicole som tidigare varit gift med Milo. Efter en fånig bilolycka arresterades Nicole och nu ska hon infinna sig i domstol.   

Det är bara det att hon jobbar på en jättestory, hon är bovar och banditer på spåren - och på väg in i

domstolen ringer en av hennes tjallare, så hon måste sticka. Lagen gillar inte detta och låter efterlysa Nicole. Och gissa vem som beger sig ut för att plocka sin före detta fruga... 

Det blir en väldig massa jagande och gnabbande mellan det före detta äkta paret, innan Milo inser att livsfarliga skurkar är ute efter Nicole och de måste samarbeta - och självklart förstår vi hela tiden att de två egentligen fortfarande älskar varandra och kommer att få ihop det igen på slutet. Fan vore det väl annars.

    
Väldigt oväntat tyckte jag att THE BOUNTY HUNTER är den minst tråkiga film jag sett på evigheter! Faktiskt! Jag trodde att detta skulle vara lika meningslöst och visset som HAR NI HÖRT RYKTET OM MORGANS?, men tvärtom var det här hur underhållande som helst. Andy Tennants (som gjorde de usla filmerna HITCH och FOOL'S GOLD) film känns som en actionkomedi från 80-talet! Det här är romantisk komedi-versionen av MIDNIGHT RUN, dock utan att nå upp till den filmens kvaliteter, förstås.
    

Filmen gick hem hos den unga, kvinnliga publiken. Och vad som gladde mig, var att i synnerhet Gerard Butler gick hem. Butler är nämligen en typisk grabb. Han ser ut som en grabb, han beter sig som en grabb, han är orakad och dann och så långt ifrån "metrosexuell" man kan komma - utan för att för den sakens skull vara "grabbig" i negativ bemärkelse. Han är ingen fjolla som Robert Pattinson, Orlando Bloom, eller de andra flickidolerna. Än finns det hopp för mänskligheten! Det känns befriande att Butler får vara den typ av snubbe han är.
    
Jag har egentlig-
en aldrig varit speciellt förtjust i Jennifer Aniston och jag följde aldrig VÄNNER på TV - VÄNNER var den där andra populära TV-serien som de som inte fattade SEINFELD gillade. Men ärligt talat - ser inte Aniston bättre ut nu när hon är 40 än hon någonsin gjort? Sexistisk som jag är kommenterar jag självklart utseendet först. Men hon funkar bra i rollen och är riktigt rolig.
    

 Sedan är det ju väldigt sexigt med scener där ena parten måste fängslas med handklovar i sängen för att inte smita. Och varianter på detta. De hatar varandra, de älskar varandra.
    

THE BOUNTY HUNTER innehåller cykeljakt, golfbilsjakt, en småfet charmör med mustasch, en smällfet indrivare, och Christine Baranski som Nicoles nattklubbsprimadonna till morsa. Ibland är det Run-D.M.C. och Bee Gees på soundtracket, vilket förstärker känslan av att jag ser en äldre film.
    

Det kändes som om jag kastats in i en tidsmaskin och såg en populär film på repertoaren när jag var tonåring. En behaglig känsla. Tillåt mig att vara unik och sätta ett snällt överbetyg!








(Biopremiär 31/3)

Första riktiga trailern till The Expendables!

Ser bra ut. Och jag gillar att Stallone listas sist: "and STALLONE".